SJÄLVMORDSPREVENTION I SKOLOR I SVERIGE

2003 Rapport nr 1 SJÄLVMORDSPREVENTION I SKOLOR I SVERIGE hur ser det ut idag? Att satsa på psykisk hälsa förebygga självmord och självmordsförsök

Att satsa på psykisk hälsa förebygga självmord och självmordsförsök Rapportserie från Nationellt centrum för sucidforskning och prevention av psykisk ohälsa Självmordsprevention i skolor i Sverige hur ser det ut idag? Michael Westerlund Danuta Wasserman

NASP - 2003, 2005 ändring av hemsideadress samt telefonnummer Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa Box 230 171 77 Stockholm Tfn: 08/524 870 26 E-post: suicid.forskning@ipm.ki.se www.ki.se/suicide www.folkhalsoguiden.se Tryckeri: Edita Ljunglöfs AB, Stockholm ISBN: 91-974546-0-5 ISSN: 1400-3023

Denna undersökning har genomförts med stöd från Institutet för psykosocial medicin (IPM), Samhällsmedicin (SMD)/Stockholms läns landsting (SLL) och Konung Oscar II:s och Drottning Sophias Guldbröllopsminne.

INNEHÅLL FÖRORD... 7 SAMMANFATTNING...8 SUMMARY...9 BAKGRUND...11 Statistik över självmord bland ungdomar år 2001...12 SYFTE...15 METOD OCH MATERIAL...16 Urval...16 Mätinstrument...16 Utskick, datainsamling och bortfall...17 Statistisk analys och redovisningssätt...18 RESULTAT 1 FREKVENSTABELLER...19 Bakgrundsvariabler...19 Rektorers erfarenhet av elevers självmordshandlingar...22 Åtgärder när elever är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende...23 Åtgärder vid elevs självmord; postvention...25 Utbildning av skolpersonal...26 Elevhälsoprogram...28 Självmordsförebyggande program...30 Kännedom om WHO:s stödmaterial för lärare och annan skolpersonal...31 RESULTAT 2 SKILLNADER VAD GÄLLER SJÄLVMORDS- PREVENTIVA ÅTGÄRDER...32 Högstadierektorer och gymnasierektorer...32 Kön...32 Ålder...33 Antal yrkesverksamma år...34 Regioner...35 Typ av område (befolkningsstorlek)...36 Erfarenhet av elevers självmordsförsök och självmord...36 SAMMANFATTANDE DISKUSSION...39 Låg beredskap i skolorna för att förebygga självmord och självmordsförsök...39 Inga positiva förändringar att vänta...39 Skillnad mellan manliga och kvinnliga rektorer...40 Ålder påverkar inte inställningen till självmordsprevention...40

Inga regionala skillnader i tillämpningen av självmordspreventiva åtgärder...41 Erfarenhet av elevers självmordshandlingar ökar graden av preventiva åtgärder...41 Självmord och självmordsförsök går att förebygga...42 REFERENSER...45 BILAGA...47

FÖRORD Varför tar en ung människa sitt liv? Varför utför så många unga människor självmordsförsök eller försöker skada sig själv? Och hur skall man förebygga suicidala handlingar som är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa? En del av svaren på dessa frågor har vi, en bra sammanfattning finns att läsa i WHO:s stödmaterial Att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever. Andra frågor måste vi försöka finna svaren på genom att fortsätta forska och fördjupa vår kunskap på en rad områden, från den psykosociala miljön till medicin och genetik. Samtidigt måste vi använda oss av vår kunskap och erfarenhet och med kraft nå ut med de preventiva åtgärder vi faktiskt vet har effekt idag. Alla unga människor i Sverige tillbringar en stor del av sin tid i skolan. Förutom den rent kunskapsbaserade undervisningen fyller även skolan en funktion som social plattform för barn och ungdomar. Här utvecklar eleverna relationer både till varandra och till lärare och annan skolpersonal. Under gynnsamma förhållanden fungerar dessa relationer som stärkande för den unga individen, i värsta fall utvecklas negativa relationer som kan innehålla mobbning, drogmissbruk, våld och självdestruktivitet. Varje skola måste därför i framtiden införa skriftliga planer och självmordspreventiva program för hur man i tid kan upptäcka sårbara elever och hjälpa dem. För detta krävs att lärare och annan skolpersonal utbildas i dessa frågor samt att det upprättas ett fungerande samarbete med institutioner och organisationer som har kunskap i och erfarenhet av hur man bäst utformar och initierar självmordspreventiva åtgärder i skolorna. Skolan måste också få resurser för att utbilda sin personal i hur man stärker den psykosociala hälsan hos barn och ungdomar. Denna rapport sammanfattar hur situationen i skolor i Sverige ser ut idag vad gäller självmordspreventiva åtgärder. Detta är en viktig kunskap för att veta hur vi ska gå vidare i det långsiktiga arbetet vars mål är att ingen ung människa ska behöva se självmord som en lösning på sina problem. Danuta Wasserman Oktober 2003

SAMMANFATTNING Det övergripande syftet med föreliggande studie är att undersöka i vilken mån det förekommer några självmordspreventiva åtgärder i högstadieoch gymnasieskolor i Sverige i dagsläget. Självmord och självmordsförsök utgör ett stort folkhälsoproblem och dessa beteenden finns även hos barn och ungdomar. Detta faktum gör skolan till en viktig plats för att upptäcka dem som befinner sig i riskzonen, och för att sätta in stödåtgärder. Urvalet består av 1000 slumpmässigt utvalda högstadie- och gymnasieskolor. Studien är upplagd som en enkätundersökning och vänder sig till rektorer på de utvalda skolorna. Totalt svarade 837 rektorer på enkäten. Sammanfattningsvis visar undersökningsresultaten att beredskapen i skolor i Sverige är låg vad gäller att upptäcka och hjälpa elever som befinner sig i allvarlig psykisk och social nöd och därmed riskerar att utföra självmordshandlingar. Trots att en stor andel av rektorerna uppger att de har en personlig erfarenhet av elever som begått självmord eller utfört självmordsförsök saknar majoriteten av skolorna skriftliga planer, förebyggande program och utbildning av personal i självmordspreventiva åtgärder. Inget i resultaten pekar heller mot några större förändringar i positiv riktning i en nära framtid. Av de rektorer som saknar skriftliga planer och utbildning av skolpersonal i självmordsprevention svarar en majoritet Nej eller Vet ej på frågan om de i framtiden har för avsikt att införa något sådant. Analysen av materialet visar inte på några större skillnader mellan högstadie- och gymnasierektorer vad gäller graden av självmordspreventiva åtgärder. Inte heller rektorers ålder, antal yrkesverksamma år, i vilken region skolan ligger eller om skolan är belägen i en tätort eller ett glest befolkat område har någon större inverkan på de självmordspreventiva insatserna. Det går dock i analysen att se att kvinnliga rektorer främst på högstadiet i signifikant högre grad vidtagit självmordsförebyggande åtgärder än sina manliga kollegor. Även gymnasierektorer som har en personlig erfarenhet av elevers självmord eller självmordsförsök har i större utsträckning initierat självmordspreventiva åtgärder i sina skolor än de gymnasierektorer som saknar denna erfarenhet. 8

SUMMARY The aim of the study in question is to examine to what extent suicide prevention plans and programs exist in secondary and upper secondary schools in Sweden at present. Suicide and suicide attempt represent a vast public health problem today and these destructive behaviours also exist in younger age groups. The fact that almost every young person attends school makes school an important arena for identifying children and teenagers at risk, and for implementing prevention programs. One thousand secondary and upper secondary schools were randomly selected through a stratified sampling technique. Questionnaires were sent to the principals in the selected schools. The total response rate was 83.7 percent. The results show that the preparedness in schools in Sweden is low regarding detecting and helping vulnerable children and teenagers in social and mental distress and who therefore risk suicidal behaviour. Despite the fact that 41.9 percent of the secondary school principals and 52.0 percent of the upper secondary school principals reported that they had personal experiences of pupils attempting suicide and that 8.9 percent of the secondary school principals and 29.9 percent of the upper secondary school principals had personal experiences of pupils committing suicide, a vast majority of the schools lack written plans, prevention programs and training of the school personnel in suicide prevention methods. The results doesn t point towards any positive change in a near future. A majority of the principals whom had stated that they had no written suicide prevention plans or programs responded with a No or I don t know regarding if they intended to implement such a plan or program in the future. The analysis does not show any significant differences between secondary and upper secondary schools concerning suicide prevention efforts. The same holds for the principal s age, number of working years and in what region the school is located. The results show that the preparedness in the schools is low in all parts of Sweden, independently of the principal s age and number of working years or if the school is located in an urban area or in the rural parts. However, the analysis shows that female principals and foremost principals working in secondary schools to a higher degree 9

have suicide prevention plans and programs compared to their male colleagues. Principals who have experienced pupil s suicide or suicide attempts also have programs and plans to a greater extent than principals who lack that experience. 10

BAKGRUND Den 24 januari 2001 fattade Sveriges riksdag ett beslut om att Världshälsoorganisationens (WHO) riktlinjer för självmordsprevention i skolor ska omsättas till svenska förhållanden. Dessa riktlinjer är en del i ett världsomfattande program för självmordsprevention som WHO lanserade 1999. Ansvarigt för att anpassa dessa riktlinjer till svenska förhållanden är Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP). NASP är statens och Stockholms läns landstings centrala expertenhet inom självmordsforskning och prevention av psykisk ohälsa. Det nationella ansvaret tillkom genom ett riksdagsbeslut 1993. Sedan 1997 är centret knutet till WHO som Collaborating Centre for Suicide Research and Prevention och ingår i WHO:s ledningsgrupp för samordning av världsomspännande självmordsförebyggande forsknings- och utbildningsaktiviteter. NASP arbetar med insamling och förmedling av kunskap samt initierar och bedriver forsknings- och utvecklingsprojekt avseende insatser för att främja och förebygga psykisk ohälsa och ytterst självmord. Centret är samordnare för ett nationellt nätverk för självmordsprevention bestående av sex regionala nätverk. Nätverket för stockholmsregionen leds av centret. NASP:s verksamhet kan delas in i fyra huvudområden: forskning och utveckling, epidemiologisk bevakning, information och undervisning. Ett första led efter riksdagens beslut om att omsätta WHO:s riktlinjer för självmordsprevention i skolor har varit att översätta och anpassa dessa till svenska förhållanden och att göra dem tillgängliga för lärare, rektorer, syokonsulenter, kuratorer, skolsköterskor, skolläkare, skolpsykologer och annan skolpersonal. Detta arbete påbörjades i februari 2002 och den översatta och bearbetade texten är nu publicerad och finns att läsa i sin helhet på NASP:s hemsida under titeln Att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever. Världshälsoorganisationen stödmaterial för lärare och annan skolpersonal (www.ki.se/suicide alt. www.folkhalsoguiden.se). Stödmaterialet är även publicerat i pappersversion för att kunna distribueras till skolor och andra institutioner. 11

Stödmaterialet behandlar olika typer av självmordsbeteenden bland ungdomar och beskriver de viktigaste skydds- och riskfaktorerna. Vidare presenteras riktlinjer för hur man identifierar och tar hand om barn och ungdomar i riskzonen, samt hur man som vuxen bör agera om en elev genomför ett självmordsförsök eller begår självmord. Det faktum att i stort sett alla barn och ungdomar är eller blir skolelever gör skolan till en viktig plats för att upptäcka dem som befinner sig i riskzonen, och för att sätta in stödåtgärder. Ett ytterligare led i arbetet initierades av verksamhetschefen för NASP, Danuta Wasserman, professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska Institutet, i samarbete med Michael Westerlund, fil.mag. och doktorand vid NASP och JMK, Stockholms universitet, under våren 2002 då utformningen av denna studie påbörjades. Syftet är att kartlägga i vilken mån det förekommer några självmordspreventiva åtgärder i grund- och gymnasieskolor i Sverige i dagsläget. Statistik över självmord bland ungdomar år 2001 Självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige för män i åldersgruppen 15-44 år. För kvinnor i samma åldersgrupp är det den näst vanligaste dödsorsaken efter tumörsjukdomar. Under år 2001 tog 110 unga människor mellan 15-24 år sitt eget liv, 86 män och 24 kvinnor (NASP 1, 2003). Hos de unga i gruppen 15-24 år har antalet självmord minskat sedan början av 1980-talet, då siffran låg mellan 135 och 175 självmord per år. De yngsta upp till 17 år uppvisar tyvärr inte någon minskning (NASP 1, 2003). 12

Antal självmord i Sverige år 2001, ålder: 13-25 år. Män Kvinnor 20 18 16 14 Antal 12 10 8 6 4 2 0 13 år 14 år 15 år 16 år 17 år 18 år 19 år 20 år 21 år 22 år 23 år 24 år 25 år Ålder Självmord och självmordsförsök utgör ett stort folkhälsoproblem och dessa beteenden finns även hos barn och ungdomar. Även om självmord bland de yngre står för en relativt liten del av den totala dödligheten i Sverige så bidrar dessa dödsfall till ett mycket stort antal förlorade levnadsår och ett oerhört lidande för anhöriga och närstående. I fyra olika undersökningar där svenska ungdomar anonymt tillfrågades om självmordstankar och självmordshandlingar svarade mellan 3 % och 7 % att de utfört ett eller flera självmordsförsök (Larsson et al., 1991; Ramberg och Wasserman, 1995 1 ; Ivarsson et al., 1998; Olsson, 1998). I Olssons studie av 2 300 unga personer i åldrarna 16-17 år uppgav 3,2 % av pojkarna och 8,2 % av flickorna (5,2 % sammantaget) att de nyligen utfört självmordsförsök (Olsson, 1998). I efterföljande psykiatriska intervjuer sjönk dock dessa siffror till 1,6 % för pojkarna och 4,8 % för flickorna (3,3 % sammantaget) antagligen beroende på att man i dessa intervjuer tillämpar en mer stringent terminologi vid klassificering av självdestruktiva beteenden och suicidala tankar. Ungdomar med mycket starka självmordstankar upplever dock ofta att de verkligen försökt ta sitt liv, trots att 13

det stannat vid tankar om detta. Även om man utgår från den striktare definitionen av vad ett självmordsförsök innebär så är talen alltför höga. Det finns även ett samband mellan antalet självmordsförsök och fullbordade självmord hos unga män så till vida att de som tidigare utfört ett eller flera självmordsförsök löper större risk än andra att begå självmord (Hultén, 2000:69). 14

SYFTE Det huvudsakliga syftet med studien är att kartlägga i vilken mån det i dagsläget förekommer några självmordspreventiva åtgärder i svenska högstadie- och gymnasieskolor. Syftet är också att se om det finns några skillnader vad gäller självmordspreventiva åtgärder mellan olika skolor med avseende på följande bakgrundsvariabler: Högstadie- eller gymnasieskola Kvinnlig eller manlig rektor Ålder på rektor Antal yrkesverksamma år som rektor Region där skolan är belägen Befolkningsstorlek på den ort skolan är belägen Rektorers erfarenhet av elevers självmord eller självmordsförsök 15

METOD OCH MATERIAL Föreliggande studie är en enkätundersökning där undersökningsgruppen utgörs av rektorer på svenska högstadie- och gymnasieskolor. Urval Urvalet av skolor som ingår i den aktuella undersökningen beställdes från Statistiska centralbyrån (SCB) i maj 2002. Två obundna slumpmässiga urval (OSU) bestående av 500 gymnasieskolor och 500 högstadieskolor drogs ur SCB:s register över samtliga skolor i Sverige. Urvalet gjordes ur två olika strata då populationen högstadieskolor (1646) med årskurserna 7, 8 och 9 var mer än dubbelt så stor som populationen gymnasieskolor (668). Om endast ett urval hade gjorts hade andelen gymnasieskolor riskerat att bli för liten för att enskilt kunna behandlas på ett statistiskt relevant sätt. Det totala urvalet bestod alltså av 1000 skolor som genom en stratifierad urvalsprincip drogs ur en population på sammanlagt 2314 skolor. Mätinstrument Den enkät som använts för att undersöka förekomsten av självmordspreventiva åtgärder i skolorna har konstruerats av Danuta Wasserman och Michael Westerlund (bilaga 1). Den riktar sig till rektorer på de utvalda skolorna då det är dessa som är ytterst ansvariga för både personalens och elevernas hälsa på respektive skola. Frågeformuläret består av 17 frågor med fasta svarsalternativ samt en följdfråga med ett öppet svarsalternativ. Nio av frågorna är av bakgrundskaraktär och behandlar rektorernas kön, ålder, tjänstgöringstid, erfarenhet av elevers självmordshandlingar, i vilken region och i vilken typ av område (befolkningsstorlek) den skola de arbetar vid är belägen samt om de har någon kännedom om att WHO har producerat ett dokument riktat till lärare och annan skolpersonal som underlag för att förebygga självmord och självmordsförsök bland barn och ungdomar. Vad gäller enkätfrågan om i vilken region skolan är belägen följer denna indelning den som har gällt för sjukvårdsregioner i Sverige. Denna indelning ligger även till grund för de sex regionala nätverken för självmordsprevention som bildades 1997 och samordnas av NASP på nationell nivå. 16

Syftet med nätverken är att göra självmordsprevention till en integrerad del av svenskt folkhälsoarbete. Arbetet i nätverken bygger till stor del på rekommendationerna i Stöd i självmordskriser nationellt program för utveckling av självmordsprevention (1995). Resterande enkätfrågor behandlar olika typer av självmordsförebyggande åtgärder i skolorna: Finns det en skriftlig plan som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende? Finns det en skriftlig plan som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord? Har det funnits någon utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar? Bedrivs det någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention? Skulle Du vilja införa ett självmordsförebyggande program i Din skola? Utskick, datainsamling och bortfall Enkäterna adresserades till rektorerna för de utvalda skolorna och skickades via brevpost. Det första utskicket sändes ut vecka 20 år 2002 och gav 527 svar. Efter påminnelseutskick vecka 24 samma år inkom ytterligare 203 rektorer med svar. Det tredje och sista utskicket vecka 28 gav 107 enkätsvar. Totalt svarade 837 rektorer på enkäten, vilket ger en svarsfrekvens på nära 84 %. Av de inkomna enkäterna var 17 stycken så ofullständigt ifyllda att de bedömdes som oanvändbara. Av de enkäter som slutligen kodades in uppgav 396 respondenter att de arbetade på högstadiet och 415 att de arbetade på gymnasiet. Svarsfrekvensen var alltså hög både bland högstadie- och gymnasierektorer. Nio respondenter uppgav inte på vilket stadie de arbetade på. I tre fall har rektorer vidarebefordrat enkäten till skolkurator, i ett fall till skolsköterskan och i ytterligare ett fall till föreståndaren på en högstadieskola. Då informationen dessa givit om den skola de arbetar vid kan anses som likvärdig rektorernas svar har dessa enkäter räknats in i materialet. 17

Statistisk analys och redovisningssätt Av de inkomna 837 enkäterna bearbetades 820 med hjälp av statistikprogrammet SPSS (version 11.5). Frekvenser för högstadie- och gymnasierektorer redovisas i stapeldiagram (Figurerna 1-17). De två urvalsgrupperna redovisas var för sig. I Tabellerna 1-11 redovisas de analyser som utförts för att undersöka om det finns några statistiskt signifikanta skillnader vad gäller självmordsförebyggande åtgärder. Svarsalternativet Vet ej har exkluderats i dessa tabeller och endast de rektorer som svarat Ja eller Nej på frågor angående självmordspreventiva insatser i skolorna presenteras (N blir alltså något mindre i Tabellerna 1-11 jämfört med Figurerna 1-17). För statistisk signifikansprövning har Pearsons Chi-Square (X 2 ) använts. 18

RESULTAT 1 FREKVENSTABELLER Bakgrundsvariabler Figurerna 1, 2, 3, 4 och 5 visar undersökningsgruppens fördelning vad gäller kön, ålder, antal yrkesverksamma år, region samt i vilken typ av område skolan är belägen (befolkningsstorlek). 70 60 50 40 30 20 10 0 45,4 54,6 37,9 62,1 Kvinna Man Högstadierektorer N=392 Gymnasierektorer N=414 Figur 1. Könsfördelningen i undersökningsgruppen högstadie- och gymnasierektorer. Angivet i procent. 19

70 60 50 40 30 20 10 0 59,0-39 år 53,8 40-49 år 50-59 år 60 - år 26,1 22,6 13,2 12,2 6,9 6,2 Högstadierektorer N=379 Gymnasierektorer N=402 Figur 2. Åldersfördelningen på högstadie- och gymnasierektorer redovisade i åldersgrupper. Angivet i procent. Medelåldern i undersökningsgruppen är 52 år för båda kategorierna rektorer. 50 40 30 20 10 0 46,9 44,3 38,5 39,6 14,5 16,1 Högstadierektorer N=392 Gymnasierektorer N=409 0-4 år 5-14 år 15 - år Figur 3. Fördelning av antal yrkesverksamma år redovisade i tjänsteårsgrupper. Angivet i procent. Medelvärdet för antalet yrkesverksamma år är åtta år för båda kategorierna rektorer. 20

Södra regionen Sydöstra regionen Västsvenska regionen Stockholm-Gotlandregionen Uppsala-Örebroregionen Norra regionen Högstadierektorer N=390 Gymnasierektorer N=413 16,4 16,9 12,6 15,3 18,5 21,1 22,6 20,6 14,4 15,3 15,6 10,9 0 5 10 15 20 25 Figur 4. Regional fördelning av rektorer. Indelningen av regioner överensstämmer med den som gäller för sjukvårdsregioner samt för de regionala nätverken för självmordsprevention. Angivet i procent. Högstadierektorer N=377 Gymnasierektorer N=406 Mindre än 4000 inv. 4 000-10 000 inv 10 000-30 000 inv Över 30 000 inv Storstadsområde 7,9 10,6 12,6 13,3 16,4 21,5 25,7 27,9 27,9 31,3 0 5 10 15 20 25 30 35 Figur 5. Fördelning av rektorer utifrån om den skola de arbetar vid är belägen på en befolkningsmässigt större eller mindre ort. Angivet i procent. 21

Rektorers erfarenhet av elevers självmordshandlingar Resultaten visar att nästan 42 % av högstadierektorerna (Figur 6) och över 50 % av gymnasierektorerna (Figur 7) har erfarenhet av elevers självmordsförsök. Vad gäller elevers självmord har 8,9 % av högstadierektorerna (Figur 6) och 29,9 % av gymnasierektorerna (Figur 7) den erfarenheten. 50 40 30 20 10 0 41,9 Erfarenhet av elevs självmordsförsök N=391 8,9 Erfarenhet av elevs självmord N=395 Högstadierektorer Figur 6. Högstadierektorers erfarenheter av elevers självmordshandlingar. Angivet i procent. 22

60 50 40 30 20 10 0 52,0 29,9 Gymnasierektorer Erfarenhet av elevs självmordsförsök N=408 Erfarenhet av elevs självmord N=411 Figur 7. Gymnasierektorers erfarenheter av elevers självmordshandlingar. Angivet i procent. Andelen rektorer som svarat Vet ej på frågan om de har någon erfarenhet av en elevs självmordsförsök är så hög som 15,6 % för högstadierektorer och 19,4 % för gymnasierektorer. På frågan om rektorerna har någon erfarenhet av en elevs självmord är andelen som svarat Vet ej betydligt lägre; 1,5 % för högstadierektorer och 3,6 % för gymnasierektorer. En tolkning av detta resultat är att det kan vara svårt för en rektor att verkligen veta om en elev utfört ett självmordsförsök eller om det handlar om en annan typ av destruktiv handling. Åtgärder när elever är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende Figur 8 visar att över 60 % av skolorna i dagsläget saknar en skriftlig plan för att förebygga självmord och självmordsförsök, det vill säga för hur man bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende. Av de rektorer som inte har en sådan plan på sin skola är det bara en tredjedel som planerar att införa en sådan (Figur 9). 23

Ja Nej Vet ej 70 60 50 40 30 20 10 0 62,4 61,6 36,0 37,7 Högstadierektorer N=394 1,5 0,7 Gymnasierektorer N=414 Figur 8. Andelen rektorer som uppger om de i dagsläget har en skriftlig plan på sin skola som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende. Angivet i procent. Ja Nej Vet ej 50 40 30 30,2 38,0 31,8 34,0 41,8 24,2 20 10 0 Högstadierektorer N=245 Gymnasierektorer N=256 Figur 9. Andelen rektorer som uppger om de i framtiden har för avsikt att införa en plan som föreskriver hur man bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende. Angivet i procent. 24

Åtgärder vid elevs självmord; postvention Vad gäller skriftlig plan för hur lärare och skolpersonal bör agera om en elev begår självmord (postvention) svarar drygt 60 % av rektorerna att det finns en sådan vid deras skola (Figur 10). Genom att ett självmord de facto är ett dödsfall finns det anledning att anta att en elevs självmord faller in under de krisplaner många skolor har i händelse av olyckor eller andra svåra omständigheter. Av de närmare 40 % rektorer som uppger att det saknas en skriftlig postventionsplan på deras skola svarar mindre än hälften att de har för avsikt att upprätta en sådan (Figur 11). Ja Nej Vet ej 70 60 50 40 30 20 10 0 60,4 38,1 Högstadierektorer N=394 64,2 35,4 1,5 0,5 Gymnasierektorer N=413 Figur 10. Andelen rektorer som uppger om de i dagsläget har en skriftlig plan på sin skola som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord. Angivet i procent. 25

Ja Nej Vet ej 40 30 33,3 37,7 32,7 34,0 34,2 28,1 20 10 0 Högstadierektorer N=147 Gymnasierektorer N=146 Figur 11. Andelen rektorer som uppger om de i framtiden har för avsikt att införa en skriftlig plan på sin skola som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord. Angivet i procent. Utbildning av skolpersonal Mer än 70 % av de tillfrågade svarar att det under deras tid som rektorer inte förekommit någon utbildning av skolans personal i hur man upptäcker elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar (Figur 12). Av de skolor som saknar utbildning för personalen i självmordspreventiva insatser är det bara 7,9 % av högstadierektorerna och 10,6 % av gymnasierektorerna som i nuläget planerar att starta någon sådan (Figur 13). 26

Ja Nej Vet ej 80 70 60 50 40 30 20 10 0 76,6 70,9 22,3 19,1 6,8 4,3 Högstadierektorer N=395 Gymnasierektorer N=414 Figur 12. Andelen rektorer som uppger om det på deras skola funnits någon utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. Angivet i procent. 60 50 40 30 20 10 0 Ja Nej Vet ej 56,6 50,7 41,4 32,8 7,9 10,6 Högstadierektorer N=290 Gymnasierektorer N=320 Figur 13. Andelen rektorer som uppger om det på deras skola i framtiden planeras att införa någon utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. Angivet i procent. 27

Elevhälsoprogram Figur 14 visar att en knapp tredjedel av skolorna i undersökningen bedriver någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention. Att det ändå är en så pass hög andel rektorer som svarar Ja på frågan har antagligen sin förklaring i att de absolut vanligaste exemplen som anges på elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention är lokalt förankrade initiativ såsom Samtal med skolsköterska, Hälsosamtal och Elevvårdsteam (Figur 15). Här kan nämnas att trots de knappa resurserna inom området finns ändå de av NASP utarbetade och utvärderade preventionsprogrammen Livskompetens Mentalt förebyggande hälsovård och Kärleken är den bästa kicken med bland de program rektorerna anger att de bedriver i sina skolor (Figur 15). Ja Nej Vet ej 70 60 50 40 30 20 10 0 62,7 61,8 27,0 31,1 10,3 7,1 Högstadierektorer N=389 Gymnasierektorer N=408 Figur 14. Andelen rektorer som uppger om det i dagsläget i deras skola bedrivs någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention. Angivet i procent. 28

Högstadierektorer N=89 Gymnasierektorer N=109 Sammarbete med de självmordspreventiva nätverken 1,1 Sammarbete med BUP, Sociala myndigheter eller andra institutioner. 3,4 1,8 Livskunskap 11,2 19,3 Kärleken är den bästa kicken 1,8 Elevvårdsteam, Hälsosamtal, Samtal med skolsköterska etc. 76,4 74,3 Livskompetens - Mentalt förebyggande hälsovård 2,8 7,9 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 Figur 15. Typer av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention som rektorer anger att de bedriver i sina skolor. Angivet i procent. 29

Självmordsförebyggande program Mindre än hälften av rektorerna skulle vilja införa ett självmordsförebyggande program i sin skola (Figur 16). Osäkerheten om vad detta skulle innebära är sannolikt stor då mer än 40 % svarar Vet ej på frågan. Ja Nej Vet ej 50 40 41,2 45,3 44,0 40,9 30 20 10 0 13,6 15,1 Högstadierektorer N=369 Gymnasierektorer N=384 Figur 16. Andelen rektorer som uppger om de skulle vilja införa ett självmordspreventivt program i sin skola. Angivet i procent. 30

Kännedom om WHO:s stödmaterial för lärare och annan skolpersonal Procentuellt är det få rektorer som i dagsläget känner till att WHO producerat ett stödmaterial för lärare och annan skolpersonal som anger självmordspreventiva riktlinjer (Figur 17). Ja Nej 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 91,4 92,0 8,6 8,0 Högstadierektorer N=395 Gymnasierektorer N=412 Figur 17. Andelen rektorer som uppger att de har kännedom om att WHO har producerat ett dokument riktat till lärare och annan skolpersonal som underlag för att förebygga självmord och självmordsförsök bland barn och ungdomar. Angivet i procent. 31

RESULTAT 2 SKILLNADER VAD GÄLLER SJÄLVMORDSPREVENTIVA ÅTGÄRDER Högstadierektorer och gymnasierektorer I diagrammen som redovisats ovan ser man att det inte finns några stora skillnader mellan högstadierektorer och gymnasierektorer angående självmordsförebyggande åtgärder i skolorna (Figurerna 9-15). Däremot finns en tydlig och statistiskt signifikant skillnad beträffande högstadierektorers och gymnasierektorers erfarenhet av elevers självmordshandlingar (Tabell 1). Erfarenhet av elevs Erfarenhet av elevs självmordsförsök självmord Högstadierektorer 49,7 9,0 Gymnasierektorer 64,5 30,9 N=659 P<0,001 N=785 P<0,001 Tabell 1. Skillnaden mellan högstadierektorer och gymnasierektorer vad gäller erfarenhet av elevs självmordsförsök och erfarenhet av elevs självmord. Angivet i procent. Kön Det finns inga större könsmässiga skillnader mellan rektorer i svenska skolor vad gäller om de har en skriftlig plan i sin skola som föreskriver hur skolpersonalen bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende. Inte heller finns det några skillnader i fråga om erfarenheter av elevers självmord eller självmordsförsök. Däremot finns det signifikanta skillnader mellan kvinnliga och manliga högstadierektorer beträffande utbildning av skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar, om man i sin skola har ett elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention samt om man som rektor skulle vilja införa ett självmordsförebyggande program i sin skola (Tabell 2). På gymnasieskolorna kan man inte se dessa skillnader, dock finns det en skillnad mellan manliga och kvinnliga rektorer gällande om man har en plan som föreskriver vad personalen bör göra om en elev begår självmord (Tabell 3). 32

Har utbildning Har elevhälso- Vill införa ett av personalen program självmordsförebyggande program Kvinnliga 28,5 38,9 86,0 högstadierektorer Manliga 19,6 22,3 66,7 högstadierektorer N=364 P<0,05 N=345 P<0,001 N=200 P<0,01 Tabell 2. Självmordspreventiva åtgärder: Skillnaden mellan kvinnliga och manliga högstadierektorer vad gäller om det funnits någon utbildning av lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar, förekomsten av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention samt om man vill införa ett självmordsförebyggande program i skolan. Angivet i procent. Har skriftlig plan Kvinnliga gymnasierektorer 72,3 Manliga gymnasierektorer 59,6 N=410 P<0,05 Tabell 3. Självmordpreventiva åtgärder: Skillnaden mellan kvinnliga och manliga gymnasierektorer vad gäller om det finns en skriftlig plan i skolan som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord. Angivet i procent. Ålder Det finns inga resultat i undersökningen som pekar mot att rektorernas ålder skulle påverka graden av självmordspreventiva åtgärder i skolorna, förutom att äldre gymnasierektorer i signifikant högre utsträckning än yngre tycks ha eller har haft någon form av utbildning för skolpersonalen i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar (Tabell 4). Den enda övriga statistiskt signifikanta skillnaden är att äldre gymnasierektorer har en större erfarenhet av elevers självmord än yngre, vilket framstår som logiskt och självklart. 33

Sambandet mellan rektorers ålder och erfarenhet av elevers självmordshandlingar är inte lika tydlig vad gäller självmordsförsök. Då även rektorer i den yngre åldersgruppen har stor erfarenhet av elevers självmordsförsök blir ökningen inte lika markant. Gymnasierektor som har eller har haft utbildning av skolpersonalen -39 år 0,0 40-49 år 20,2 50-59 år 18,9 60- år 33,3 N=384 P< 0,01 Tabell 4. Självmordspreventiva åtgärder: Skillnaden mellan åldersgrupper (gymnasierektorer) vad gäller om det funnits någon utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. Angivet i procent. Antal yrkesverksamma år Undersökningsresultaten pekar mot att rektorer med fler yrkesverksamma år bakom sig har en större erfarenhet av elevers självmordsförsök och självmord. För gymnasierektorer är sambandet signifikant både vad gäller erfarenhet av elevs självmordsförsök och erfarenhet av elevs självmord (Tabell 5). För högstadierektorer är sambandet signifikant endast i fråga om erfarenhet av elevs självmord (Tabell 5). Precis som det ovan redovisade sambandet mellan gymnasierektorers ålder och erfarenhet av elevers självmord framstår dessa samband som självklara och logiska. Utbildning av skolans personal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar är den enda av de självmordsförebyggande åtgärderna som påverkas av antalet yrkesverksamma år som rektor (Tabell 6). Sambandet är signifikant endast med avseende på gymnasierektorer. 34

Högstadierektorers Gymnasierektorers Gymnasierektorers erfarenhet av elevs erfarenhet av elevs erfarenhet av elevs självmord självmord självmordsförsök - 4 år 4,7 20,5 52,3 5-14 år 8,8 33,7 70,4 15- år 20,0 49,2 77,4 N=385 P<0,01 N=391 P<0,001 N=325 P<0,001 Tabell 5. Skillnaden mellan tjänsteårsgrupper vad gäller rektorers erfarenhet av elevs självmord och elevs självmordsförsök. Angivet i procent. Har eller har haft utbildning av skolpersonalen - 4 år 12,7 5-14 år 23,1 15- år 29,7 N=390 P<0,01 Tabell 6. Självmordspreventiva åtgärder: Skillnaden mellan tjänsteårsgrupper (gymnasierektorer) vad gäller om det funnits någon utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. Angivet i procent. Regioner I enkäten ombads rektorerna svara på i vilken del av landet deras skola är belägen. Indelningen följer den som gäller för sjukvårdsregioner, vilken även ligger till grund för de regionala nätverken för självmordsprevention. Resultaten visar inte på några signifikanta skillnader mellan de olika regionerna beträffande självmordsförebyggande åtgärder i skolorna, förutom för de gymnasierektorer som svarar att de bedriver någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention (Tabell 7). Det finns inte heller några signifikanta skillnader gällande rektorers erfarenhet av elevers självmordsförsök eller självmord mellan de olika regionerna. 35

Gymnasierektorer som har elevhälsoprogram Norra regionen 41,2 Uppsala-Örebroregionen 19,6 Stockholm-Gotlandregionen 36,9 Västsvenska regionen 32,3 Sydöstra regionen 15,9 Södra regionen 26,3 N=344 P<0,05 Tabell 7. Självmordspreventiva åtgärder: Skillnaden mellan regioner (gymnasierektorer) vad gäller om det bedrivs någon form av elevhälsoprogram i skolorna som innefattar självmordsprevention. Angivet i procent. Typ av område (befolkningsstorlek) Det finns inga större skillnader mellan tätorter och mindre befolkade områden beträffande självmordspreventiva insatser i skolorna. Den enda statistiskt signifikanta skillnad undersökningsresultaten visar på är att andelen högstadierektorer som har erfarenhet av elevers självmordsförsök är störst i storstadsområden (Tabell 8). För gymnasierektorer är inte detta samband signifikant. Skillnaden vad gäller rektorers erfarenhet av elevers självmord framstår inte som lika tydlig och är inte statistiskt signifikant. Högstadierektorers erfarenhet av elevs självmordsförsök Storstadsområde 64,7 Område med över 30 000 inv. 41,8 Område med 10 000-30 000 inv. 39,7 Område med 4000-10 000 inv. 51,4 Område med mindre än 4000 inv. 37,5 Totalt N=312 P<0,01 Tabell 8. Skillnaden mellan skolor i tätorter och skolor i mindre befolkade områden vad gäller högstadierektorers erfarenhet av elevers självmordsförsök. Angivet i procent. Erfarenhet av elevers självmordsförsök och självmord I undersökningsmaterialet kan man se en tydlig tendens till att gymnasierektorer med erfarenhet av elevers självmordshandlingar i högre utsträckning har självmordsförebyggande åtgärder i sina skolor än de gymnasierektorer som saknar denna erfarenhet. Även för högstadierektorer kan 36

man se liknande skillnader. Dessa är dock inte lika tydliga och därför inte heller i samma utsträckning statistiskt signifikanta. Tabellerna 9, 10 och 11 visar de samband mellan rektorers erfarenhet av elevers självmordshandlingar och graden av självmordsförebyggande åtgärder i skolorna som är statistiskt signifikanta. Har skriftlig plan för postvention Högstadierektorer med erfarenhet av elevs självmord 79,4 Högstadierektorer utan erfarenhet av elevs självmord 59,7 N=381 P<0,05 Tabell 9. Postvention: Skillnaden mellan högstadierektorer som har erfarenhet av elevers självmord och högstadierektorer som saknar denna erfarenhet vad gäller om det finns en skriftlig plan vid skolan som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord. Angivet i procent. Har skriftlig plan Har eller har haft Har elevhälsoför postvention utbildning av program skolpersonalen Gymnasierektorer med erfarenhet av elevs självmord 72,1 28,3 41,8 Gymnasierektorer utan erfarenhet av elevs självmord 60,4 16,3 30,3 N=392 P<0,05 N=377 P<0,01 N=361 P<0,05 Tabell 10. Självmordspreventiva åtgärder och postvention: Skillnaden mellan gymnasierektorer som har erfarenhet av elevers självmord och gymnasierektorer som saknar denna erfarenhet vad gäller om det finns en skriftlig plan vid skolan som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord, om det funnits någon utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar samt om det bedrivs någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention vid skolan. Angivet i procent. 37

Har skriftlig plan Har eller har haft Har elevhälsoför postvention utbildning av program skolpersonalen Gymnasierektorer med erfarenhet av elevs självmordsförsök 71,2 25,4 38,8 Gymnasierektorer utan erfarenhet av elevs självmordsförsök 56,5 12,5 23,4 N=327 P<0,01 N=317 P<0,01 N=303 P<0,01 Tabell 11. Självmordspreventiva åtgärder och postvention: Skillnaden mellan gymnasierektorer som har erfarenhet av elevers självmordsförsök och gymnasierektorer som saknar denna erfarenhet vad gäller om det finns en skriftlig plan vid skolan som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord, om det funnits någon utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar samt om det bedrivs någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention vid skolan. Angivet i procent. 38

SAMMANFATTANDE DISKUSSION Låg beredskap i skolorna för att förebygga självmord och självmordsförsök Undersökningsresultaten visar att beredskapen i skolor i Sverige är låg vad gäller att upptäcka och hjälpa elever som befinner sig i så allvarlig psykisk och social nöd att de riskerar att utföra självmordshandlingar. Trots att en stor andel av rektorerna uppger att de har en personlig erfarenhet av elever som begått självmord eller utfört självmordsförsök saknar majoriteten av skolorna skriftliga planer, förebyggande program och utbildning av personal i självmordspreventiva åtgärder. Läget kan beskrivas som allvarligt då exempelvis över 60 % av de undersökta skolorna helt saknar en skriftlig plan för hur lärare och övrig skolpersonal bör hantera elever som är deprimerade, yppar självmordstankar eller uppvisar självmordsbeteende och mer än 70 % av de tillfrågade svarar att det under deras tid som rektorer inte förekommit någon utbildning av skolans personal i hur man upptäcker elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. Den enda åtgärd som en majoritet av rektorerna svarar att de vidtagit i sina skolor är att de har en skriftlig plan som föreskriver hur skolpersonalen bör agera om en elev begår självmord. Som tidigare nämndes finns det skäl att anta att denna åtgärd faller in under de mer övergripande krisplaner många skolor upprättar i händelse av olyckor, dödsfall eller andra svåra omständigheter. Den defensiva hållningen vad gäller självmordsprevention bland skolelever är olycklig då det i dag finns vetenskapliga belägg för att antalet självmordsförsök och självmord kan minskas signifikant med hjälp av genomtänkta interventionsprogram (Wasserman, 1999 och 2001). Inga positiva förändringar att vänta Det finns inget i resultaten som pekar mot några större förändringar i positiv riktning i en nära framtid trots att WHO:s riktlinjer för självmordsprevention i skolor har omsatts till svenska förhållanden enligt riksdagens beslut (NASP 2, 2003). Av de rektorer som saknar skriftliga planer gällande självmordsprevention svarar en majoritet Nej eller Vet ej på frågan om de i framtiden har för avsikt att införa sådana och av de över 70 % av skolorna som saknar utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar är det bara omkring 8 % av högstadieskolorna och 10 % av 39

gymnasieskolorna som i nuläget planerar att starta någon sådan. Detta är oroande då tidig upptäckt och behandling av individer som befinner sig i social och psykisk nöd är en viktig aspekt vid självmordsprevention (Rutz, 2001). En god beredskap och en personal som är utbildad i dessa frågor kan vara avgörande för om en elev i svåra livsomständigheter får den hjälp hon eller han är i behov av. Det är också viktigt att genom utbildning och information försöka undanröja de rädslor och tabun som självmord omgärdas av. Förutom att informera och utbilda skolans personal i de bakomliggande orsakerna till självmordshandlingar är miljöinriktade insatser av stort värde inom det självmordspreventiva området. Att ha en god kontroll över exempelvis farliga mediciner, skjutvapen, knivar, bekämpningsmedel, kemikalier och explosiva ämnen där de förekommer i skolor, föräldrahem eller andra miljöer där barn och ungdomar vistas, är viktiga åtgärder för att rädda liv. (WHO, 2000). En restriktiv alkoholpolitik och en balanserad och saklig medierapportering av självmordshandlingar är exempel på andra mer övergripande strategier som visat sig betydelsefulla vad gäller att förebygga självmord och självmordsförsök (Wasserman & Värnik, 2001; Etzersdorfer & Sonneck, 1998; Schmidtke, Schaller & Wasserman, 2001). De miljöinriktade insatserna bör leda till en begränsning av tillgången till farliga självmordsmedel samt öka människors medvetenhet om självmordsproblematiken och förebyggande åtgärder. Skillnad mellan manliga och kvinnliga rektorer Analysen av materialet visar inte på några större skillnader mellan högstadie- och gymnasierektorer i fråga om självmordspreventiva åtgärder i skolorna. Att gymnasierektorer har en större erfarenhet av elevers självmordshandlingar än högstadierektorer beror på det faktum att självmordsfrekvensen är högre bland gymnasieelever än högstadieelever. Vad gäller könsmässiga skillnader går det i analysen att se att kvinnliga rektorer främst på högstadiet i signifikant högre grad vidtagit självmordsförebyggande åtgärder än sina manliga kollegor. En tänkbar tolkning kan vara att sociokulturella könsmönster spelar in. Kvinnliga rektorer kanske intresserar sig för och i något högre utsträckning prioriterar frågor kring psykisk hälsa och ohälsa än vad manliga rektorer gör. Ålder påverkar inte inställningen till självmordsprevention Att rektorernas ålder inte påverkar graden av självmordspreventiva åtgärder i skolorna kan vara värt att notera. Det kunde tänkas att yngre rektorer skulle vara mera öppna för av tradition tabubelagda områden 40

som psykisk ohälsa och suicid men det finns inget i materialet som tyder på detta. Äldre gymnasierektorer har i högre grad haft utbildning av personalen i självmordspreventiva frågor, men detta kan nog tillskrivas det faktum att de så att säga haft längre tid på sig än sina yngre kollegor. Vad gäller antalet yrkesverksamma år hos rektorer visar analysen på likartade samband som vid variabeln ålder. Inga regionala skillnader i tillämpningen av självmordspreventiva åtgärder Det går heller inte i undersökningsmaterialet att påvisa några större regionala skillnader eller skillnader mellan tätorter och mindre befolkade områden beträffande självmordspreventiva åtgärder i skolorna. Bilden tycks vara att beredskapen i skolorna är låg när det gäller att upptäcka elever i riskzonen för suicidhandlingar i alla delar av landet och oberoende av områdets befolkningsstorlek. Ett mindre undantag är att man på gymnasieskolor i den Norra regionen (följer den indelning som gäller för sjukvårdsregioner) i högre grad än i andra regioner tycks ha initierat olika former av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention. Ett tankeväckande resultat är att det inte finns några större skillnader mellan skolor som ligger i tätorter och de på landsbygden beträffande andelen rektorer som har erfarenhet av elevers självmord, men vad gäller elevers självmordsförsök är det nästan 30 % fler rektorer i storstadsområden som har den erfarenheten än rektorer som arbetar på skolor i områden med mindre än 4000 invånare. Erfarenhet av elevers självmordshandlingar ökar graden av preventiva åtgärder Analysen av materialet visar också att de gymnasierektorer som har en personlig erfarenhet av elevers självmord eller självmordsförsök i större utsträckning har en skriftlig plan vid skolan som föreskriver hur lärare och övrig skolpersonal bör agera om en elev begår självmord, har eller har haft utbildning för lärare och övrig skolpersonal i hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar samt bedriver någon form av elevhälsoprogram som innefattar självmordsprevention än de gymnasierektorer som saknar denna erfarenhet. Detta förhållande kan tyckas självklart men är icke desto mindre tragiskt då en tänkbar tolkning är att det måste ske ett självmord eller ett självmordsförsök för att preventiva åtgärder ska vidtas. 41

Självmord och självmordsförsök går att förebygga Det går dock att utifrån resultaten uttolka ett visst intresse från många rektorers sida vad gäller självmordsförebyggande åtgärder. Om detta vittnar de omkring 40 % som uppger att de skulle vilja införa ett självmordsförebyggande program i sin skola. Samtidigt är antagligen många rektorer osäkra på vad det skulle innebära att vidta dessa åtgärder i skolan. Rädslan för att göra fel kan i vissa fall leda till att man inte gör någonting alls. Detta kan vara en del av förklaringen till att de övriga, nära 60 %, rektorerna svarade Vet ej eller Nej på frågan om de skulle vilja införa ett självmordspreventivt program i sin skola. Det är i högsta grad förståeligt att rektorer, lärare och annan skolpersonal upplever unga människors självmordsbeteenden som något komplicerat och svårhanterligt. Man måste också ställa sig frågan vilket ansvar som åvilar skolorna och rektorerna lokalt vad gäller att initiera självmordsförebyggande åtgärder. Skolans personal får dock inte blunda för att denna problematik faktiskt existerar bland unga människor. Förr eller senare kommer varje skola behöva skaffa sig kunskap i dessa frågor och öka sin beredskap vad gäller att upptäcka, gripa in och ta hand om elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. En strategi där förebyggande åtgärder implementeras samtidigt i skolan och inom hälso- och sjukvården skulle kunna ge goda effekter när det gäller självmordsprevention hos barn och ungdomar (Wasserman & Narboni, 2001). Lärare och skolpersonal måste få möjlighet att öka sina kunskaper om hur den psykiska hälsan kan stärkas och om prevention av psykisk ohälsa, samt om hur man identifierar elever som befinner sig i riskzonen för självmordshandlingar. Skolorna bör även utveckla ett samarbete med barn- och ungdomsmottagningar som i sin tur måste ha utarbetade rutiner och metoder för hur man behandlar unga människor i allvarlig psykisk och social nöd. Det är viktigt att dessa åtgärder går hand i hand. NASP har under 2003 publicerat två olika stödmaterial riktat till anställda inom hälso- och sjukvården och till anställda inom skolan; Nationella riktlinjer Vård av suicidala barn och ungdomar med familjer (NASP 3, 2003) och Att förebygga självmord och självmordsförsök hos skolelever (NASP 2, 2003). NASP bedriver även de självmordspreventiva programmen Livskompetens Mentalt förebyggande hälsovård och Kärleken är den bästa kicken. Det är viktigt att den här typen av program bygger på beprövade metoder och erfarenheter och implementeras med en viss försiktighet då det visat sig 42