Slaughtering at farm in Nordic countries

Seminarium i Åbo 10-11 januari 2008 Slaughtering at farm in Nordic countries levandedjurbesiktning och biproduktshantering inom småskalig slakt i Norden Rapport skriven av Linda Wirén, Eldrimner 1

BAKGRUND... 3 SEMINARIUM I ÅBO... 3 DAG ETT: LEVANDEDJURBESIKTING... 4 STUDIEBESÖK PÅ SLAKTERIET LALLIN LAMMAS AB I KÖYLIÖ... 5 DAG TVÅ: LEVANDEDJURBESIKTNING... 6 BIPRODUKTER INOM SLAKT PROJEKTLEDARNAS REDOVISNING DAG TVÅ... 6 BIPRODUKTER INOM SMÅSKALIG SLAKT - GRUPPDISKUSSION... 10 PROJEKTETS FORTSATTA AKTIVITETER OCH MÅL... 11 PROGRAM FÖR KICK-OFF WORKSHOP SLAUGHTERING AT FARM IN NORDIC COUNTRIES, 10-11 JANUARI 2008... 12 FRÅGOR VID GRUPPDISKUSSIONER... 14 DELTAGARFÖRTECKNING... 15 BILAGA 1... 17 INFÖR SEMINARIET I ÅBO 10-11 JANUARI 2008... 17 AKTUELLA PILOTPROJEKT INOM SLAKTAVFALLSHANTERING... 17 AKTUELLT OM LEVANDEDJURBESIKTNING... 18 FÖRSLAG TILL SLAUGHTERING AT FARM IN NORDIC COUNTRIES ATT SATSA PÅ:... 19 BILAGA2... 20 SMÅSKALIG SLAKT I NORDEN... 20 LEVANDEDJURBESIKTNING... 20 SLUTSATS LEVANDEDJURSBESIKTNING I NORDEN... 22 SLAKTAVFALLSHANTERING... 22 SLUTSATS SLAKTAVFALL I NORDEN... 24 BILAGA 3... 25 LEVANDEDJURSBESIKTNING I FINLAND... 25 BEHANDLING AV SLAKTERIAVFALL I FINLAND... 33 BILAGA 4... 36 BEHANDLING AV SLAKTERIAVFALL I NORGE... 36 ANTE-MORTEM UNDERSØKELSER AV DYR I NORGE... 38 BILGAGA 5... 41 RAPPORT SLAGT OG AFFALD ISLAND... 41 DEL 1 - DYRELÆGEARBEJDE I ISLAND... 42 BILAGA 6... 44 SMÅSKALIG SLAKT I SVERIGE... 44 LEVANDEDJURBESIKTNING I SVERIGE... 44 HANTERING AV SLAKTBIPRODUKTER I SVERIGE... 47 BILAGA 7... 50 DELTAGARE I PROJEKTET... 50 2

Bakgrund I juni 2006 anordnades en workshop med 20 personer från Norge, Finland och Sverige. Det var företagare, myndighetspersoner och andra med kunskaper och erfarenhet runt småskaliga slakteriers regelverk och regeltillämpningar som träffades för att diskutera svårigheter och möjligheter för småskaliga slakteriers verksamhet. Efter två dagars föreläsningar, diskussioner och grupparbeten framstod levandedjurbesiktningen och hanteringen av slaktbiprodukter som de två viktigaste frågorna att utveckla vidare. Hösten 2007 startades projektet Slaughtering at farm in nordic countries med Eldrimner/Länsstyrelsen i Jämtland, Sverige som projektägare och NICe (Nordic Innovation Center, Norge) som delfinansiär. Med i projektet är projektledare från Norge, Island och Finland (presenteras i bilaga 7). Efter ett första möte med projektledarna i augusti 2007 beslöts att varje projektledare skulle skriva en rapport om respektive lands lagstiftning, lagtolkningar och lagtillämpningar inom levandedjurbesiktningar och slaktavfall. Rapporterna skulle användas som underlag för att kunna jämföra lagverk och verklighet i länderna, samt för att kunna avgöra vidare inriktning på projektet. Rapporterna finns i bilagorna 3, 4, 5 och 6 och en sammanställning av rapporterna finns i bilaga 2. Seminarium i Åbo Den 10-11 januari 2008 träffades 30 personer från Finland, Norge, Island och Sverige för att utifrån rapporterna ovan ge förslag till hur projektet Slaugthering at farm in nordic countries bäst skulle gå tillväga för att underlätta för småskaliga slaktare i frågorna levandedjurbesiktning och slaktbiprodukter. Deltagarna var från samma grupper som seminariet 2006: företagare, myndighetspersoner och andra med kunskaper och erfarenhet runt småskaliga slakteriers regelverk och regeltillämpningar. För deltagarförteckning se sidan 15. Inför seminariet skrevs förutom rapporterna även ett dokument Inför Åbo, med diskussionspunkter och bakgrundsfakta för att seminsriets deltagare skulle ha ungefär samma kunskapsnivå (se bilaga 1). Seminariet ägde rum på Ilmarinens turistbondgård utanför Åbo. Programmets ändringar Prgrammet på sidan 8 blev ändrat, eftersom flyget som de svenska deltagarna skulle ta på seminariets första morgon blev inställt. Svenskarna kom inte fram förrän på eftermiddagen. De övriga deltagarna (från Finland, Norge och Island) blev introducerade i det arbete som Mat-Finland gör gruppen som den Finländska projektledaren Heidi Valtari arbetar med, samt introducerade i vad projektet Slaughtering at farm in nordic countries arbetat med hittills. Sedan påbörjades en diskussion om arbetet med slaktavfall i de tre närvarande länderna, som dock inte utmynnade i några specifika målsättningar. När svenskarna var på plats bestämdes att schemat skulle ändras så att innehållet i stort sett skulle innehållet bli detsamma, men utföras på kortare tid. 3

Dag ett: levandedjurbesikting De svenska deltagarnas flyg från Stockholm på torsdag morgon blev inställt, därav blev programmet ändrat. De övriga deltagarna (från Finland, Norge och Island) blev introducerade i det arbete som Mat-Finland gör och introducerade i vad projektet Slaughtering at farm in nordic countries arbetat med hittills. Sedan påbörjades en diskussion om hanteringen av slaktbiprodukter i de tre närvarande länderna. En redovisning om levandedjursbesiktningen från varje land gjordes på eftermiddagen. Definition av ett småskaligt slakteri: Det finns ingen generell definition om vad ett småskaligt slakteri är, men Livsmedelsverket i Sverige definierar i de nya avgifterna att gränsen 1000 enheter/år. Med denna definition har Norge har ca 50 slakterier, Sverige 35, Island har inga och Finland har 90. Sverige Den 1 januari sänker Livsmedelsverket kontrollavgiften för levandedjurbesiktning på mindre slakterier. Sänkningen omfattar alla djurslag och finansieras med ett särskilt statsanslag om 9 miljoner kronor per år under tre år. För de första 100 enheterna per år betalar slakteriet endast den avgift per slaktat djur som motsvarar den minimiavgift som alla slakterier inom EU minst måste betala. 100 enheter motsvarar exempelvis 100 vuxna nötkreatur eller 500 svin. För de följande 101 upp till 1000 enheterna per år betalar slakteriet den dubbla minimiavgiften och för alla djur däröver betalar slakteriet den faktiska kostnaden. Det här innebär en stor lättnad för de allra minsta slakterierna, och behovet att göra något åt besiktningen känns inte lika akut i Sverige längre. Dock finns det kvar skäl att diskutera hur man gör det lättare när det gäller levandedjurbesiktning ändå: för det första vet ingen vad som händer efter de tre åren, för det andra kan de nio miljonerna användas på ett bättre och mer långsiktigt sätt. För det tredje är situationen i projektets övriga länder den samma. Finland Systemet skiljer sig åt åt mellan kommunerna: i en kommun betalade man per djur, i en annan betalade företaget per timme, i en tredje betalade företagaren för levandedjurbesiktning och hygienprover vid behov. För de företagare vars kommun hade det tredje systemet kunde det alltså bli dyrt att få besiktningen utförd om det såg smutsigt ut i slakteriet. Det är ovanligt att kommunerna subventionerar avgifterna. JORD- OCH SKOGSBRUKS-MINISTERIETS FÖRORDNING OM KÖTTBESIKTNING nr 38/VLA/2006 -slakterier skall övervakas varje dag som slakt pågår i dem -samt övervaka slakthygien vid köttbesikningen -enligt Eviras tolkning betyder detta dock inte att besiktningsveterinären borde närvara hela tiden man slaktar djur eller övervaka slakthygien varje gång han utför ante eller post mortem -besiktning 2 ) En lägessammanställning över hur levandedjursbesiktning i praktiken utförs vid slakterier slakteri 1: svin, nöt, får, häst,struts -djuren kan röra sig, dricka och äta -besiktningen kan utföras separat till varje djur -vanligen tar det 5-10 minuter av veterinären -om det är någonting fel med djur, så tar det längre tid slakteri 2: får, ren 4

-djuren kan röra sig, dricka och äta -besiktningen kan utföras separat till varje djur -det tar några minuter av veterinären att göra besiktningen 3 ) Vad tittar veterinären på? I slakterier och små slakteriet måste besiktning utföras på en del av djuren när de rör sig. När djuren rör sig måste minst 10 procent av de djur som slaktas per dag besiktas t.ex. i samband med att djuren dirigeras till ladugården. a) lider djuret av någon sjukdom eller finns det symptom eller efter allmäntillstånd skäl att misstänka att det lider av sjukdom eller infektion så att köttet av djuret kan vara otjänligt som livsmedel b) är djuret trött, uppskärrat eller skadat c) uppvisar ett djur skador eller tecken av djurskyddsbrot och d) har en häst en identitetshandling Norge I Norge finns det ca 50 småskalida slakterier varav 3 gårdsslakterier, mobila slakterier och slakterier för ren och vilt. Norge har i princip samma lagstiftning som de andra Nordiska länderna trots att de inte är med i EU. För ante och post mortem besiktning betalar varje företagare betalar upp till 1 NOK/kg oavsett köttslag. Studiebesök på slakteriet Lallin Lammas AB i Köyliö Studiebesöket på Lallin Lammas AB började med att Teuvo Sulin, en av de fyra ägarna, berättade om hur han startade upp 1998, och sedan byggt om/ut i flera omgångar. Nu slaktar de cirka 6500 får och getter per år, har fyra anställda och en säsongsarbetare som jobbar mellan höst och påsk. Han berättade bland annat att antalet får ökar i Finland, samtidigt som antalet gårdar minskar, något som han bland annat förklarade med att det fanns fler småskaliga hobbyfårägare förr. Efter introduktionen guidade kommunalveterinären Lassi Kauko runt oss i slakteriet. Han besökte slakteriet en gång om dagen för att göra post mortembesiktning på de djur som slaktats under dagen och ante mortem-besiktning på de djur som skulle slaktas dagen därpå. På måndagar fick han besöka slakteriet två gånger, eftersom det var slaktuppehåll på helgerna. Han skötte alla kontroller på slakteriet även hygienkontroller och dylikt och för det betalade slakteriet 1 500 Euro per månad, men som texten berättar ovan, är systemet mycket olika från kommun till kommun i Finland. 5

Dag två: Levandedjurbesiktning Fredagen den 11:e januari började med att gruppen delades in i fem grupper med sex i varje grupp. Målet med gruppernas sammansättning var att få så mycket kunskap som möjligt inom varje grupp med företagare, myndighetspersoner och intressenter från åtminstone tre länder. En grupp myndighetspersoner hade dock en önskan om att träffas och prata igenom möjligheter inom de gemensamma regelverken den första halvtimmen. Så blev det. Efter en timmes diskussion fick varje grupp redovisa åtminstone två förslag till vad projektet skulle satsa på inom de två kommande åren. Följande förslag redovisades: Pilotprojekt utbilda småskaliga slaktare för att utföra sin egen besiktning. EU:s lagstiftning ger utrymmer för att starta ett pilotprojekt i ämnet detta borde utnyttjas. Projektet skall naturligtvis utformas med hjälp av och under överinseende av veterinärer. I ett eller flera länder. Flera företagare ville att utbildningen skulle vara internetbaserad och flexibel så att man har möjlighet att planera sin tid. Ubildningen kan utformas med hjälp av till exempel köttindustrins forskningscentral i Finland (som håller utbildningen av officiella assistenter i dag) och Livsmedelsverket i Sverige. Utbildningen till officiella assistenter är i dag för lång (8-9 månader) Arbeta för en lättnad av lagstiftningen. Redan i dag utför branschorganisationen Kött- och slaktföretagen lobbying i Bryssel för att påverka lagstiftande organ i EU att låta företagen utföra sin egen besiktning (se Inför Åbo, bilaga 1). Ett förslag under seminariet var att undersöka om det finns fler organisationer i Norden som jobbar i samma syfte och försöka påverka tillsammans. Ett enkelt sätt att göra besiktningen lite lättare är att ändra tidsgränsen mellan besiktning och slakt till 48 timmar mot 12 timmar som den är idag. Byta inriktning till post mortem? Myndighetsgruppen framförde att det borde vara lättare att låta den enskilde slaktaren utföra post mortem själv, och inte ante. För det första är det lättare att strukturera upp och kategorisera en post mortem-undersökning på ett pedagogiskt sätt (till skillnad från ante, där det krävs stora kunskaper om bland annat TSE-symptom och så vidare). Lagstiftningen runt post mortem är heller inte så strikt som för den runt ante. BIPRODUKTER INOM SLAKT PROJEKTLEDARNAS REDOVISNING DAG TVÅ För att gruppen skulle ha bättre underlag till gruppdiskussionerna hade projektledarna fått i uppdrag att berätta om någon småskalig biproduktsanläggning i respektive land. Finland Avsides belägen trakt: Biprodukter och avfall i kategori 2 och 3 kan begravas på gården - hela as av svin och fjäderfä - biprodukter från slakt och småskaliga - köttets skärningsplatser Biprodukter och avfall i kategori 1 måste behandlas i godkänd hanteringsanläggning Andra än avsides belägna trakter: Biprodukter och avfall i kategori 1, 2 och 3 måste behandlas i godkänd hanteringsanläggning en del av avfall i kategori 2 och 3 kan utnyttjas t.ex. som djurfoder 6

Exempel 1. En gårdsslakteri som ligger på Syd-Savolax Antalet av slaktade djur om året 300 får 1200 svin Antalet av avfall eller biprodukter om året kategori 1 90 kg kategori 2 och 3 15 000 kg Behandling av avfall avfall i kategori 1 skall djupfrysas och köras till Honkajoki vart fjärde månad avfall i kategori 2 och 3 skall begravas på gården ben skall säljas Behandlingskostnader av avfall eget arbete och maskiner behövs penningskostnader ganska små Exempel 2. En gårdsslakteri som ligger på Syd-Österbotten Antalet av slaktade djur om året 3 000 får, 400-500 svin, 50 nöt Antalet av avfall eller biprodukter om året kategori 1 och 2 30 000 kg kategori 3 12 000 kg Behandling av avfall avfall 1 skall lagras och köras själv till Honkajoki 1 gång/månad, avstånd 125 km ben, fett och organ ges till djurfoder (kategori 3) Behandlingskostnader av avfall cirka 10 000 om året + transportskostnaderna Exempel 3. En gårdsslakteri som ligger på Syd-Österbotten Antalet av slaktade djur om året 1000 får, 20 ren, 20 nöt Antalet av avfall eller biprodukter om året kategori 1 15 600 kg kategori 2 och 3 33 000 kg Behandling av avfall avfall 1 skall köras själv till Honkajoki genast efter slaktningen, vägen är 12 km Behandlingskostnader av avfall 11 000 + transport 7

Exempel 1 300 får 1200 svin 1500 djur Exempel 2 3000 får 400-500 svin 3500 djur 50 nöt Exempel 3 1000 får 20 ren 1040 djur 20 nöt Avfall kategori 1 90 kg kategori 2 15 000 kg kategori 3 ~ 15 000 kg Avfall 10 kg/djur Avfall kategori 1 30 000 kg kategori 2 kategori 3 12 000 kg ~ 42 000 kg Avfall 12 kg/djur Kategori 1, 2 10 000 + transportskostnader Avfall kategori 1 15 600 kg kategori 2 33 000 kg kategori 3 ~ 48 000 kg Avfall 46 kg/djur (hela huvuden samt annat) 11 000 + transport Avfallslag 1072/1993 avfallet skall återvinnas, om det är tekniskt möjligt och om återvinningen inte föranleder oskäliga merkostnader jämfört med avfallshantering som ordnas på annat sätt, i mån av möjlighet skall i första hand de ämnen och i andra hand den energi som ingår i avfallet återvinnas avfallet eller avfallshanteringen får inte förorsaka hälsan eller miljön någon fara eller skada Minskning av avfall Fåren skulle klippas regelbundet Utnyttjande Utnyttjande tekniskt bruk t.ex. produktion av biodiesel Neste Oil Oy producerar green diesel av palmolja och inhemskt flott produktion av flott är 20 000 ton om året flott skall köras med tankbil från Honkajoki eller Kaustinen till Borgå före transporten skall flott upphettas foder till sällskapsdjur ben, inälvor, magsäck foder till pälsdjur förvaras i kallt eller frys kompostering, rötning gödsel innehållet i matsmältningskanalen hull och hår samling av avfall skall ordnas 8

Island Island har samma lag som övriga nordiska länder inom området. Landet har inga småskaliga slakterier och därför inga småskaliga avfallsprojekt. Avfallet från de stora slakerierna bränns eller grävs ned. Det finns också två storskaliga komposter som är byggda med finsk teknik. Det finns på Island begränsat intresse att göra biogas för energins skull. Sverige Stig Ericsson från Sverige berättade kortfattat om det komposteringsprojekt som JTI (Institutet för jordbruks- och miljöteknik i Uppsala) hade drivit på hans gård. Komposterna i projektet var öppna, och tyvärr kom de inte upp i det gradtal som krävdes för att avfallet skulle anses lämpligt att sprida som gödsel. Pilotprojektet var nu ersatt av ett annat med slutna behållare, som dock inte kommit så pass långt att det fanns några resultat att visa upp. Men det är ett projekt som är värt att följa upp. Stig anser också att tarminnehåll borde få komposteras, eftersom båda är i kategori 2. Tarmen är besiktigad och borde därför få användas i en kompost. Linda Wirén berättade om sin undersökning av småskaliga biogasanläggningar i Sverige. Om man vill få ut så mycket energi som möjligt ur sina biprodukter (oftast uppblandade med gödsel) anses rötning vara den bästa metoden. De positiva sidorna med biogas är att man kan få ut värme till gårdens fastigheter och el. Vid större produktion kan gasen även förädlas till fordonsgas. Det rötade gödslets kväve blir mer lätttupptagligt för gårdens grödor. Det negativa med biogasproduktion är att anläggningen kräver stora investeringar de billigaste anläggningarna i Sverige i dag har kostat runt 1,2 miljoner. De kräver också en viss mängd material för att kunna gå jämt. Det rötade materialet måste också hygieniseras innan det får spridas som gödsel. I dag finns ingen riktigt liten biogasanläggning i Sverige, men Linda pratade med ett par konstruktörer som kunde ge ett kostnadsförslag på en sådan. Det finns också flera exempel på gårdar som gått ihop i fråga om gödselrötning. Det finns även en nystatrat projekt i Brålanda, där små och stora anläggningar ska kopplas ihop med en pimpline som ska leda gasen till en förädlingsanläggning som producerar fordonsgas (något som ger mest pengar för produktionen). I dag får man bidrag för att bygga biogasanläggningar på sin gård (30% av kostnaderna upp till 700 000 kr) och även bidrag per producerad kwh (20 öre). I flera andra länder, exempelvis Tyskland, är rötningstekniken väl utbyggd med mellan 3500 och 4000 små och stora anläggningar. I Tyskland får man dock motsvarande 1 krona per kwh, något som gör produktionen mycket mer lönsam. I Danmark finns exempel på gårdsnära anläggningar som ger gas till gårdens traktorer direkt (traktorer är inte lika känsliga som bilar, och behöver mindre förädling). Flera av de organisationer och intressenter inom biogasproduktion som Linda pratat med var positiva till biobränslets framtida utveckling utifrån klimatdebatten i medier. I Sverige finns endast en företagare som fått tillstånd att gräva ned slakteriavfall. I Sverige är det kommunerna som ger tillstånden, men Jordbruksverket äger frågan. Norge Norsk Protein är det företag som hämtar upp slaktavfall i Norge och de har sex anläggningar i Norge. De små slakterierna blandar allt avfall och får då betala den högsta avgiften. De stora slakterierna sorterar sitt avfall och betalar då olika avgifter. Torild berättade att hon har försökt att kompostera slaktavfall och tillsatte då släckt kalk. Hon fick då ett bra resultat och kom snabbt upp i en hög temperatur. I Norge finns det flera biogasanläggningar som tar emot avfall. 9

BIPRODUKTER INOM SMÅSKALIG SLAKT - GRUPPDISKUSSION Efter att samma grupper som under förra diskussionen satt sig en timme var följande förslag till vad projektet ska satsa på klara: Reda ut begreppen runt och eventuellt jobba för att förändra indelningen av biprodukter i kategorierna. Redan innan gruppdiskussionerna började, ifrågasatte flera företagare indelningen av de slaktavfallskategorier som gäller i dag. De är röriga och motsägande. Stig Ericsson från Sverige tog upp exemplet att gödsel räknas som kategori två och får spridas på åkrarna medan slaktavfall inom samma kategori måste hygieniseras först. En annan konstig indelning är att döda husdjur (som hundar) räknas som kategori ett, trots att det får grävas ner. Flera företagare efterlyste en bättre information och förklaring till varför slaktavfallet var kategoriserat som det var, och en rimligare indelning av farligt respektive inte farligt avfall. Belysa småskaligas problem och jobba för en förändring. Kartlägga hinder för småskaliga slakteriers möjligheter att ta hand om sina slaktbiprodukter på egen hand, och sedan lägga fram detta för beslutsfattande politiker. Undersöka alternativa lagringsmöjligheter. Både JTI i Sverige och Toril Malmströms mobila slakteri i Norge har gjort mycket enkla tester som går ut på att förlänga lagringstiden genom kompostering. Kompetenshöjning för företagare. Kartlägga alternativen för småskaliga producenters slaktavfallshantering; vilka möjligheter finns, och vilka investeringar krävs? Samla aktörer för ökad gemensam kunskap. Att samla de aktörer med kunskap inom hantering av slaktbiprodukter som finns inom organisationer och aktuella myndigheter för att tillsammans kartlägga hinder och möjligheter för småskaliga slakterier. Utvärdera nedgrävning i avlägsna områden. Kartläggning av hur det ser ut i de nordiska länderna och information till företagarna om möjligheterna till nedgrävning. Undersöka möjligheter att använda hushållsförbränningsanläggningar. De anläggningar i Sverige som bränner hushållssopor har rätt att bränna även slaktbiprodukter om de söker miljötillstånd. Det är ett ganska okänt faktum, ibland till och med för anläggningarna själva. Vilka anläggningar finns, och är det något som skulle kunna hjälpa någon småskalig producent att bli av med sina biprodukter? Om det är så, hur skulle biprodukterna lättast förpackas för att kunna brännas i anläggningen? Finns liknande möjligheter i de andra nordiska länderna? Kartlägga möjligheter för alternativa produkter av kategori 3-avfall. Det går att göra många egna produkter av kategori 3-avfall för försäljning på gården. Susanne Liljenström menade att det är en ökande trend med medvetenhet om kvalité på alla nivåer, och att det borde bli alltmer lönande att sälja exempelvis högkvalitativt hundfoder. Detta för att minska sina avfallskostnader. Pilotprojekt biogas. I dag finns inga riktigt småskaliga biogasanläggningar, men intresset är stort bland många företagare för att bygga ett (t.ex. Juha-Pekka Vuorenmaa). Skulle projektet kunna ta kontakt med ett antal konstruktörer och ge dem de uppgifter som behövs för att ge ett kostnadsförslag på minsta möjliga anläggning för gården? 10

Studiebesök på gårdsnära biogasanläggning. Flera företagare var intresserade av att besöka en fungerande gårdsnära biogasanläggning. Ett förslag på studiebesök är Alviksgården utanför Luleå, där slaktavfall och gödsel rötas. Kartlägga slakterier och starta samarbete. I dag är man som slaktföretagare kanske medveten om ungefär vilka andra slakterier som ligger i närheten, men ser dem ofta mest som konkurrenter. Om man i stället började samarbeta i frågan om att bli av med sitt slaktavfall, kanske båda kunde vinna på det. I dag vet de kanske inte ens om varandra. Behövs en kartläggning av alla slakterier i respektive land? Få kommunerna att samarbeta bättre. I Sverige finns ingen överblick när det gäller till exempel förbrännings- och biogasanläggningar. Om kommunerna hade en bättre kontroll på vad grannkommunerna gjorde, skulle de då kunna ge bättre lösningar för småskaliga företagare som vill bli av med sitt avfall? Undersökning: vad krävs för att lägga slaktavfall i halmpannan? I dag finns många gårdsnära halm- och pelletspannor i Sverige. Vad skulle krävas för att man skulle kunna lägga biprodukter från en småskalig slakt i pannan? Vad skulle bli kostnaden för ombyggnationer och hur skulle avfallet packeteras? Påverka de stora biproduktsdestruktörerna. I dag är det endast ett företag som hämtar biprodukter för destruktion både i Norge, Finland och Sverige (ett företag per land). Detta gör att företagen kan pressa upp priserna. Går det att påverka dessa företag att effektivisera sin verksamhet och sänka priserna? Kartlägga och föra ut information. Inför och under seminariet har det framkommit ett flertal lika sätt att bli av med slaktavfall. Mer information bör samlas in om de olika möjligheterna. Denna information bör presenteras på hemsidor i de olika länderna. PROJEKTETS FORTSATTA AKTIVITETER OCH MÅL Seminariets mål var att ge förslag till hur projektet Slaughtering at farm in Nordic countries ska arbeta vidare under 2008-2009 för att öka antalet småskaliga slakterier i Norden. Punkterna som kom fram under gruppdiskussionerna kommer att behandlas på nästa styrgruppsmöte den 4 februari där projektdeltagarna kommer att välja ut någon eller några punkter för projektet att jobba vidare med. 11

Program för kick-off workshop Slaughtering at farm in Nordic countries, 10-11 januari 2008 Plats: Arrangör: Värd: Ilmarinens turistbondgård utanför Åbo NICe projekt (06428) Slaughtering at farm in Nordic countries (Ny nordisk mat) Mat-Finland temagruppen/fortbildningscentralen vid Åbo universitet Torsdagen den 10 januari 10.00 10.30 Kaffe 10.30 10.45 Inledning till workshop och översikt om projektet Heidi Valtari, Mat-Finland temagruppen/åbo universitet Finland Presentationsrunda för alla deltagare. 10.45 12.30 Situationen omkring levandedjursbesiktningen i projektdeltagarnas länder teori och praktik 12.30-13.30 Lunch 5 minuters inlägg från varje land - Linda Wiren, Sverige - Jens Eide, Norge - Arni Josteinsson, Island - Heidi Valtari, Finland Diskussion i grupp för att få fram fakta att besluta utifrån till i morgon. Fem grupper à sex personer. Presentation 10.45-11.10. Diskussion 11.10-12.10. Redovisning av resultat gruppvis 12.10-12.30. 13.30-15.30 Situationen kring slaktavfallshanteringen, samt presentation av 2-3 intressanta småskaliga destruktionsanläggningar i respektive land. 15.30-15.50 Kaffe 10 minuters inlägg från varje land - Linda Wiren och Stig Ericsson, Sverige - Jens Eide, Norge - Arni Josteinsson, Island - Marja Lehto, Finland Diskussion i grupp för att få fram fakta att besluta utifrån till i morgon. Fem grupper à sex personer. Presentation 13.30-14.00. Diskussion 14.00-15.00. Redovisning av resultat gruppvis 15.00-15.30. 15.50-18.30 Studiebesök på närbeläget småskaligt slakteri. 19.15 Middag 12

Fredagen den 11 januari 07.30 Frukost 08.30-10.00 Gruppdiskussioner för att lägga fram förslag på hur projektet ska arbeta vidare inom levandedjurbesiktning. Fem grupper à sex personer. Diskussion 8.30 9.30. Redovisning av resultat gruppvis 9.30 10.00. 10.00-10.30 Kaffe 10.30-12.30 Gruppdiskussioner för att lägga fram förslag på hur projektet ska arbeta vidare inom levandedjurbesiktning. Fem grupper à sex personer. Diskussion 10.30 11.45. Redovisning av resultat gruppvis 11.45 12.30. 12.30 13.30 Lunch 13.30-15.00 Hur går vi vidare? Slutdiskussion 15.30 Kaffe Grupparbete om levandedjursbesiktning och slaktavfall. 13

FRÅGOR VID GRUPPDISKUSSIONER Slaktavfallshantering Vad behöver göras för att underlätta för småskaliga slaktares slaktavfallshantering? Finns det något länderna kan lära av varandras erfarenheter runt regelverk och praktiska lösningar? Vilka eventuella småskaliga lösningar ska projektet välja att fördjupa sig i? Finns någon specifik lag eller regel som borde klargöras eller ändras? Vilka funderingar från i går tycker du att projektet ska fokusera på under 2008-09? Hur ska projektet på ett effektivt och konkret sätt gå vidare i avfallsfrågan? Levandedjurbesiktning Vilka möjligheter/hinder finns för att underlätta besiktningen för småskaliga slaktare? Skulle projektet kunna driva ett pilotprojekt för slaktare som vill göra sin egen besiktning? Hur skulle detta utformas på bästa sätt under överinseende av veterinär? Hur går man bäst tillväga för att påverka EU:s lagstiftare att lätta på lagarna runt vem som får utföra besiktningen? Vad vet gruppen om huruvida det finns organisationer som redan jobbar för en förändring i respektive land? Vilka funderingar från i går tycker du att projektet ska fokusera på under 2008-09? Hur ska vi gå vidare? Hur kan detta konkretiseras? 14

Deltagarförteckning Finland Namn E-post Telefon Organisation Marja Lehto marja.lehto@mtt.fi +358 9 2242 5231 Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi, forskare Merja Torniainen merja.torniainen@evira.fi +358 2 0772 5242 Evira Livsmedelssäkerhetsverket, överinspektör Pirjo Salminen pirjo.salminen@mmm.fi +358 9 1605 2478 JSM, överinspektör Marko Jori marko.jori@pyhajarviinstituutti.fi +358 2 838 0627 Pyhäjärvi-institutet, utvecklingschef Martti Rantala ketsunteurastamo@luukku.com +358 50 364 9859 Slakteriet Ketsu, företagare med slakteri Marjatta Rahkio marjatta.rahkio@ltk.fi +358 40 564 0516 Köttindustrins forskningscental, grupchef Jonas Harald jonas@dynamohouse.fi +358 50 548 3400 Dynamo/Concordia, företagsrådgivare Leena Heinola leena.heinola@oulu.fi +358 8 6332 1317 Uleåborgs universitet, enheterna i Kajanaland, projektchef Juha-Pekka Vuorenmaa juha.vuorenmaa@ulvilalainen.c om +358 400 729 384 Slakteriet Vuorenmaa, företagare med slakteri Heidi Valtari heidi.valtari@utu.fi +358 2 333 6416 Åbo universitets fortbildningscentral,matfinland temagruppen Veli-Mikko Niemi veli-mikko.niemi@mmm.fi +358 9 1605 2211 JSM, viceavdelningschef Harri Hahtola harri.hahtola@netikka.fi + 358 6 472 5132 Slakteriet Hahtola, företagare med slakteri Johanna Reinikainen johanna.reinikainen@utu.fi +358 2 333 6417 Åbo universitets fortbildningscentral, Ölounafood, planerare Katja Mahal katja.mahal@gmail.com +358 2 230 1198 MaaHAL-information Marjo Laur tolk från Finland Jani Soini jani.soini@laaninhallitus.fi +358 2 071 874 2370 Länsstyrelsen i västra Finlands län, länsveterinär Susanna Pesonen susanna.pesonen@laaninhallitu s.fi +358 2 071 874 2136 Länsstyrelsen i västra Finlands län,länsveterinär Kirsi Sario kirsi.sario@laaninhallitus.fi +358 40 722 9174 Länsstyrelsen i södra Finlands län, länsveterinär Heidi Hiitiö veterinärmedicine studerande för Kirsi Sario Island Árni Jósteinsson aj@bondi.is +354 563-0300 Bændasamtök Íslands, koordinator Island Sverige Åke Karlsson krokeksgard@telia.com +46 11 39 16 74 Sveriges Småbrukare Stig Ericsson stig.ericsson@enkoping.mail.tel ia.com +46 171 41 10 69 Sveriges Småskaliga kontrollslkteriers Förening Per Nilsson per.nilsson@profox.se +46 70 492 75 95 Profox, expert inom livsmedelslagstiftning Susanne susanne.liljenstrom@sjv.se +46 36 15 50 00 Svenska Jordbruksverket Liljenström Paulo Kisekka Paulo.kisekka@slv.se +46 18 17 56 53 Svenska Livsmedelsverket Jan-Erik Eriksson jan-erik.eriksson@slv.se +46 18-17 55 71 Svenska Livsmedelsverket Rauni Niskanen rauni.niskanen@slv.se +46 18-17 55 00 Svenska Livsmedelsverket Jenny Lundström jenny.lundstrom@svdhv.org +46 18 16 75 07 LRF Bodil Cornell bodil@eldrimner.com +46 63-14 60 65 Eldrimner, verksamhetsansvarig Christina christina@eldrimner.com +46 63-14 60 33 Eldrimner, projektledare Holmberg Linda Wirén linda@eldrimner.com +46 63 14 73 91 Eldrimner, projektledare 15

Norge Kjell Alber Austad Kjell.Albert.Aurstad@mattilsyn +47 951 370 09 Mattilsynet et.no Svein Berfjord info@berg-gaard.no +47 971 314 05 Berg Gård Toril Malmstrøm torill@dyreetikk.no +47 926 579 87 Mobile Slakterier Lene Scobie lene@nbg-nett.no +47 977 544 10 Norsk Gardsmat og Bygdeturisme Jens Eide jenseide@online.no +47 906 084 58 Koordinator Norge, Hersel Gård Anmälda men förhindrade att deltaga Sivert Rosenholm Nils.roland@rixmail.se +46 696 42 067 Hällesjö Chark Stig Widell stig.widell@sjv.se 46 (0) 36-15 50 00 Svenska Jordbruksverket Finn Børre Finn- 4795831029 Landbruks og Matdepartementet Stokholm Borre.Stokholm@lmd.dep.no Tore Kristoffersen Sandefjord tkristo@online.no Fredly Gård Nina Kaario Livsmedelssäkerhetsverket Evira 16

Bilaga 1 Inför seminariet i Åbo 10-11 januari 2008 Om levandedjurbesiktning och slaktavfallshantering inom småskalig slakt i Norden AKTUELLA PILOTPROJEKT INOM SLAKTAVFALLSHANTERING - att inspireras av inför eventuellt eget pilotprojekt inom Slaughtering at farm in nordic countries. Två projekt (om möjligt) från varje land kommer att presenteras mer ingående under seminariet. Island I dagsläget finns det två pilotprojekt inom kompostering av slaktavfall, men de är i stor skala. Kanske kan anläggningarna användas av småskaliga slakterier som nu använder kommunala avfallsanläggningar. Eventuellt kommer fler projekt att presenteras i Åbo. Finland Kortfattat finns/har det funnits följande pilotprojekt i Finland: Utnyttjande av avfall från slakt av renar (1996-97). Utnyttjande av slaktavfall och lokal köttmarknadsföring, 2002 - utnyttjande av slaktavfall för industri och medicin samt mat för människor och djur Utnyttjande av blod från slakt av renar, 2002 Förutredning om avfall i mobila slakterier, 2002 Anaerob behandling av slakteriavfall och annat jordbruksavfall, 2003 Norge Norge har i dag inga forskningsprojekt/pilotprojekt inom slaktavfallshantering. Sverige Slaktavfallskompostering JTI är ett industriforskningsinstitut som forskar, utvecklar och informerar inom områdena jordbruksoch miljöteknik samt arbetsmaskiner. De har förut drivit ett projekt inom öppen kompostering tillsammans med Stig Eriksson, medlem av Eldrimners branschråd för småskaligt slakt. JTI:s Ola Palm anser inte att det finns några förutsättningar att få öppen kompostering godkänt genom animaliska biproduktsförordningen den öppna komposten kommer inte upp i den temperatur som krävs för att avfallet ska räknas som ofarligt. Därför har JTI lagt ner projektet och satsar nu på reaktorbaserad, sluten kompostering av avfall kategori 3. Detta projekt är dock precis nystartat, och kan inte leverera något resultat. 17

Lagring av slaktavfall JTI har också startat upp ett projekt för att kunna lagra slaktavfall längre tid, så att det inte behöver hämtas så ofta målet är att kunna lagra slaktavfallet i ca tre månader i stället för, som nu, två veckor. Precis som projektet ovan är detta helt nytt. Biogasanläggningar Att röta sitt avfall är enligt många det bästa sättet att få ut maximalt med energi ur det om du förbränner blött avfall går det ju åt energi för att bränna bort vätskan. De flesta gårdsnära biogasanläggningar används för att värma gårdens byggnader, och ibland även till att göra el. Om gasen ska användas som drivmedel behöver den förädlas, något som kostar pengar och kräver större volymer för att det ska löna sig. För att kunna använda resterna av rötningen som gödsel krävs en så kallad hygienisering under 70 C i en timme. I dag är det tillåtet i andra EU-länder att minska värmen till 55 C i sex timmar, något som bland annat Naturvårdsverket och diverse reningsverk vill ska införas även i Sverige. Det finns åtta relativt små, gårdsnära biogasanläggningar i Sverige som blandar gödsel med slaktavfall. Anläggningarna är mer eller mindre nya och behandlar kategori två och tre. Flera av dem är pilotprojekt som går att besöka. Förbränningsanläggningar I och med att alla förbränningsanläggningar för slakt godkänns av kommunerna i Sverige finns ingen översikt för hur många de är sammanlagt. Tyvärr har alla försök att få tag på en godkänd småskalig anläggning inte gett resultat. AKTUELLT OM LEVANDEDJURBESIKTNING Den officiella assistentens utbildning Officiella assistenter situationen i Sverige Trots att det i Sverige egentligen råder mer eller mindre samsyn mellan regering, jordbruksdepartement och slakt- och charkföretagare om att levandedjurbesiktningen borde kunna göras av företagarna själva (citat Åke Rutegård), och trots att utvecklingen inom andra produktionsområden går mot alltmer självkontroll, är EU-lagstiftningen sådan att besiktningen inte går att utföra av någon annan än en officiell veterinär, eller en av aktuell kontrollmyndighet utbildad och anställd assistent. I Sverige har branschorganisationen Kött och charkföretagen länge försökt påverka politiker i Bryssel att i stället införa ett system med egenkontroller utförda av slakföretagaren själv. Slaktföretagens besiktning skulle kontrolleras genom stickprov av ansvarig myndighet med hårda sanktioner för den som inte håller måttet. Ett förslag är att företagarna själva skulle kunna skicka anställda på utbildning för att bli så kallade officiella assistenter, en yrkesgrupp som i dag utbildas och anställs av Livsmedelsverket. Frågan togs upp på prov för cirka 15 år sedan av Kött och charkföretagen, något som stoppades av justitiekanslern med argumentet att kontrollanter som jobbar för företaget lätt hamnar i en jävsituation. Branschorganisationen driver dock fortfarande frågan mot kommissionen i Bryssel. Organisationens VD Åke Rutegård, upplever att Italien och Tyskland är de länder som är mest emot lagändringar, något som vi på Eldrimner tycker är konstigt, då vi pratat med både företagare och regionveterinärer i Tyskland som tycker att det är helt i sin ordning att besiktningen utförs av företagarna själva. 18

I dagsläget råder det brist på assistenter. Livsmedelsverket anser att deras egna utbildning, med fyra månaders teori och ungefär lika mycket praktik (som förut utfördes på slakteriet där assistenten skulle jobba) behöver moderniseras och förlängas. Då verket inte har resurser att utveckla utbildningen, skickas de få som ska gå utbildningen till Danmark så länge. Förra året skickades fyra personer över för att bli assistenter. Med resor, löner, traktamenten och praktik på plats gick notan för de fyra assistenterna på 1,7 miljoner (enligt Åke Rutegård). Borde inte dessa pengar kunna användas på ett mer effektivt sätt? Livsmedelsverket ser sig nu om för att få partners att förbättra och utföra utbildningen med. Diskussion: Hur ska vi påverka kommissionen så småskaliga slaktare kan utföra sin egen levandedjurbesiktning? Hur ser situationen ut i de andra länderna pågår samma lobbyverksamhet där, och kan vi samarbeta? Hur ska vi kunna utbilda företagarna att göra sin egen kontroll? Samarbete med Tyskland om levandedjurbesiktning Alla myndighetspersoner och veterinärer som Eldrimner pratat med i Sverige är övertygade om att levandedjurbesiktning måste göras av veterinär eller officiell assistent med överinseende av veterinär, samtidigt som vi sett att många småskaliga slaktare i Tyskland och Schweiz gör besiktningen själva med självklart överseende av veterinärer. Diskussion: Vilka argument har slaktare/veterinärer för sina handlingar i Tyskland? Ska vi starta ett samarbetsprojekt med till exempel Tyskland och/eller Schweiz i frågan? FÖRSLAG TILL SLAUGHTERING AT FARM IN NORDIC COUNTRIES ATT SATSA PÅ: Ett/flera pilotprojekt där ett antal producenter utbildas till att sköta sin egen besiktning. Projektet utvecklar en utbildning, utbildar ett antal producenter som prövas i kontroller med hjälp av veterinärer. Pilotprojektet börjar med en skrivelse till aktuella myndigheter i respektive land som presenterar projektet. Starta samarbetsprojekt med exempelvis Tyskland för att visa på att det går att göra levandedjurbesiktningen själv på framförallt småskaliga slakterier. En större producentintervju - undersökning av alla småskaliga slakterier för att få bättre statistik om hur det går till i verkligheten. Studiebesök till gårdsnära slaktavfallsanläggningar biogas och förbränning i den mån det går, för alla länder eller i respektive land. Det finns också många biogasanläggningar i exempelvis Tyskland (landet har 3 500 4 000 anläggningar i olika storlekar) som man kanske kan göra studiebesök till. Starta pilotprojekt inom slaktavfallshantering med inriktning mot biogastillverkning, kompostering eller förbränning. 19

Bilaga2 Småskalig slakt i Norden Sammanfattning av rapporter från Norge, Finland, Island och Sverige om levandedjurbesiktning och slaktavfallshantering vid småskaliga slakterier i Norden. Introduktion Bakgrunden till denna rapport är följande: i juni 2006 anordnades en workshop med 20 personer från Norge, Finland och Sverige. Det var företagare, myndighetspersoner och andra med kunskaper och erfarenhet runt småskaliga slakteriers regelverk och regeltillämpningar som träffades för att diskutera svårigheter och möjligheter för småskaliga slakteriers verksamhet. Efter två dagars föreläsningar, diskussioner och grupparbeten framstod levandedjurbesiktningen och slaktavfallsdestruktionen som de två viktigaste frågorna att utveckla vidare. Hösten 2007 startades projektet Slaughtering at farm in nordic countries med Eldrimner/Länsstyrelsen i Jämtland, Sverige som projektägare och NICe (Nordic Innovation Center, Norge) som delfinansiär. Med i projektet är projektledare från Norge, Island och Finland (presenteras i slutet av denna rapport). Efter ett första möte med projektledarna beslöts att varje projektledare skulle skriva en rapport om respektive lands lagstiftning, lagtolkningar och lagtillämpningar inom levandedjurbesiktningar och slaktavfall. Rapporterna skulle användas som underlag för vidare diskussioner. Denna rapport är en jämförelse av resultaten från de fyra rapporterna från Finland, Sverige, Norge och Island att ha som underlag för vidare diskussioner under projektets första större seminarium i Åbo, Finland, den 10-11 januari 2008. Aktuella EG-förordningar Hela norden har samma EU-regler att följa, och i fallet levandedjurbesiktning och slaktavfallshantering gäller framförallt följande: - Förordning 852/2004, om livsmedelshygien inom primärproduktion och förädling. Förordningen hanterar lokaler och hantering av alla produkter. Till denna finns förordning 882/2004 som behandlar offentlig kontroll av punkterna i 852/2004. - Förordning 853/2004, om livsmedel av animaliskt ursprung och om slakterier, styckning och köttprodukter vid försäljning till återförsäljare. Till denna finns förordning 854/2004 som behandlar offentlig kontroll av punkterna i 853/2004. - 1774/2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel. (T.ex. kategorisering, insamling, transport, bortskaffande av animaliska biprodukter, samt godkännande av lagrings-, förbrännings-, biogas- och komposteringsanläggningar.) - I 92/2005 går att läsa om tillämpningarna av 1774/2002 när det gäller bortskaffande av animaliska biprodukter och ändring av bilaga VI till den förordningen avseende bearbetning av animaliska biprodukter, exempelvis biogasomvandling. LEVANDEDJURBESIKTNING Den aktuella förordning som gäller från EU:s sida är framförallt 854/2004. Hur besiktningen går till kan läsas i bilaga 1, avsnitt 1, kapitel 2, del b, punkt 2. För att se mer specifik info om respektive land, se bifogade rapporter. Större delen av besiktningen går till på liknande sätt, följande text fokuserar på olikheter. 20

Rapporterna från respektive land som texten nedan grundar sig på har först presenterat lagstiftningen och de eventuella nationella tolkningar som förekommer och sedan skildrat en undersökning på ett antal gårdar om hur besiktningen går till på plats. Undersökningen på plats kallas nedan för producentintervjuer. Skälet till att dessa intervjuer gjordes är att många producenter framförallt i Norge och Sverige gett uttryck för en frustration över att besiktningen utförts olika beroende på vilken veterinär som gjort det. Producenterna har även ifrågasatt hur mycket veterinären egentligen ser under besiktningen. Finland Det finns 90 småskaliga slaktplatser i Finland, cirka 40% av dem ligger i avsides belägna trakter i östra och norra Finland. Landet har en nationell förordning om köttbesiktning som bland annat behandlar hur stor del av djurbesättningen som ska besiktigas när de rör på sig. Förordningen lyder När levandedjurbesiktningen utförs i slakteriet, så måste åtminstone 10% av djuren röra på sig t.ex. i samband med att djuren dirigeras till ladugården. Under producentintervjuerna har två producenter intervjuats. Besiktningen hos dem har tagit några minuter per djurgrupp, och djuren har inte stått uppbundna. Hur mycket de rört sig framkommer dock inte. Under intervjun har inte producenterna tillfrågats om vad de tycker om besiktningen. Island Det finns inga gårdsnära småskaliga slakterier på Island i dag annat än för privat bruk. Det finns ett renslakteri och 20 charkföretagare. Intresset för att starta gårdsslakterier är dock stort frågor från slaktintresserade om tillstånd m.m. ställs regelbundet till Islands myndigheter. Det är också ett antal slakterier på gång att bli godkända. Vid årsskiftet 2005-2006 trädde EU:s förordning 178/2002, 852/2004, 853/2004, 854/2004 och 882/2004 i kraft på Island. Under våren 2008 beräknas en isländsk tolkning av lagtexterna vara färdig, och helt implementerad hösten 2009. Även om landet generellt sett följer samma regler som resten av EU, har de ett antal undantagsregler på grund av att de är en ö som inte har vissa djursjukdomar som förekommer i delar av övriga Europa. Vid årsskiftet 2007-2008 upprättas en ny myndighet Födevareinstitutionen i Island som kommer att vara en sammanslagning av ett flertal äldre institutioner med ansvar för livsmedelshantering. Det är fråga om en väsentlig strukturomvandling som förhoppningsvis förenklar ansökningsförfaranden och tillsynsarbete m.m. Det är svårt att förutse hur myndighetens arbete kommer att se ut, eller vad EUreglerna kommer att innebära för slakterierna i realiteten. Troligtvis kommer de olikheter som förut funnits jämfört med andra EU-länder att försvinna. Vid levandedjurbesiktningen följer Island fortfarande nationell lagstiftning som dock är ganska lik de EU-förordningar som gäller för de andra nordiska länderna i projektet. En punkt som inte är lika klar är den om den officiella assistenten, d.v.s. vem som har rätt att göra besiktningen när veterinären inte är där. I lagen 96/1997, regulativ 461/2003 står att: veterinären ansvarar för att kött och andra slaktprodukter kontrolleras och blir stämplade. Om nödvändigt kan besiktningen utföras av en annan person om denne har rätt kunskap enligt Lanbrugsinspektionens mening, förutsatt att allt sker under uppsikt av veterinären. Beloppet som betalas för besiktningen är subventionerat, då det skulle vara svårt för framförallt mindre anläggningar att betala veterinärens resa över mycket långa sträckor. 21

Norge Regelverket runt levandedjurbesiktning i Norge är mycket lik den i Finland och Sverige (se Finlands rapport). Under producentintervjuerna framkom att många producenter tycker besiktningen är alltför ytlig för att veterinären ska kunna få en bild av hur djuren mår, ibland rentav onödig. Man menar att framförallt på mindre slakterier där veterinären sedan länge har en inblick i producentens handlag med djuren borde besiktningen inte behövas. Detta återspeglas också i den tid som veterinären tillbringar hos respektive producent ju större kunskap veterinären har om djurens välmående, desto kortare blev också besiktningstiden. På en av de intervjuade gårdarna hade också djurägaren fått ansvaret av veterinären att utföra besiktningen själv, utan veterinärens närvaro. Ett annat problem med den obligatoriska besiktningen som upplevts som stort, framförallt på avlägset belägna gårdar, är att även sjuka djur som ska nödslaktas måste levandedjurbesiktigas om det sedan ska kunna användas i produktionen. Om djuret drabbats av en sjukdom som inte syns utanpå och blivit nödslaktat, händer det ofta att veterinären inte godkänner djuret för produktion för att besiktningen inte genomfördes när det ännu levde. Vetskapen om att djuret kanske inte kan användas i produktion om det nödslaktas, tvingar många avlägset boende djurägare att låta djuret leva i väntan på att veterinären kommer, något som av många anses som onödigt djurplågeri. Sverige Sverige har 35 småskaliga slakterier. Till skillnad från exempelvis Finland har landet inga egna föreskrifter för levandedjurbesiktning utan utgår helt från EG-lagstiftningen. Livsmedelsverket går inte in och detaljstyr hur besiktningen ska gå till, utan har bara vägledningar för ämnen de märker att det kommer in många frågor på. Vid de svenska producentintervjuerna framgick att många småskaliga producenter inte tycker att besiktningen fyller någon funktion alls (tre av producentintervjuerna redovisas i den svenska rapporten, fler har dock blivit kontaktade.) Hos någon såg veterinären endast djuren uppbundna bakifrån, och de producenter vi pratat med tycker generellt inte att veterinären borde ha en chans att verkligen avgöra om djuren mår bra. Undersökningen i sig tar bara några minuter, samtidigt som många producenter debiteras för en timme, något som blir mycket kostsamt i längden. I Sverige betalar slakterierna den reella kostnaden för besiktningen, men subventioneras när det gäller veterinärernas resor. SLUTSATS LEVANDEDJURSBESIKTNING I NORDEN Det verkar som om regelverk runt levandedjurbesiktningen i norden är nästan densamma, med undantag för att Finland har definierat hur många djur som behöver röra på sig under besiktningen, och att Island inte hunnit definiera vilken utbildning en eventuell officiell assistent skulle behöva. Producentintervjuerna visar en bild av situationen runt levandedjurbesiktningen som projektledarna i Norge och Sverige känner igen sedan många samtal med småskaliga producenter. De tycker att levandedjurbesiktningen är svår att motivera och ifrågasätter vad veterinären egentligen ser under sina få minuter bland djuren. De intervjuade slaktarna menar att man som producent har ett självklart intresse av att djuren mår bra, och att man (precis som i t.ex. Tyskland) lika gärna skulle kunna göra levandedjurbesiktningen själva, kontrollerad med hjälp av stickprov. SLAKTAVFALLSHANTERING I dag finns det många sätt att bli av med slaktavfall. För småskaliga producenter i Norden är kanske de mest intressanta alternativen att gräva ner avfallet, kompostera det, bränna det i egen 22

förbränningspanna eller göra biogas av det och sprida resterna som gödsel. I dag betalar de flesta producenter för att få avfallet bortforslat, en avgift som blir relativt stor för den som bara slaktar ett mindre antal djur per vecka/månad, då avfallet inte går att lagra i alltför lång tid. En viktig fråga i respektive lands rapportering har varit huruvida det är tillåtet att gräva ner avfallet från gården. I Europaparlamentets aktuella förordning nr 1774/2002, artikel 24, om undantag i fråga om bortskaffande av animaliska biprodukter, står att den behöriga myndigheten får vid behov besluta att animaliska biprodukter med ursprung i avlägsna områden får bortskaffas som avfall genom förbränning eller nedgrävning på platsen. Förordningen ger alltså utrymme för egna nationella tolkning, något som slagit olika ut i de fyra länderna. Förteckningar över bland annat var de tre avfallskategorierna kan behandlas i respektive land samt olika inriktningar på lagstiftningen går att läsa om i respektive lands rapport. Aktuella pilotprojekt inom förbränning, biogastillverkning, kompostering m.m. se bifogat dokument inför Åbo. Finland Det finns bara en anläggning som tar hand om så kallat riskmaterial i Finland Honkajoki Oy i västra delen av landet. Små slakterier i västra och södra Finland kör i regel allt sitt avfall dit, medan man i östra och norra regionerna, som anses som avlägset belägna, gräver ner allt utom riskmaterialet efter att platsen för nedgrävningen blivit godkänd av aktuella myndigheter. Många menar att det är fel att Honkajoki Oy har monopol, då det trissar upp priserna. Slakteriföretagare tycker också att de nuvarande reglerna är för stränga för vissa slag av slakteriavfall som har låg risk. Kraven borde vara enhetliga för alla som idkar småskalig slakteriverksamhet i dag är de olika mellan kommunerna. Många slakteriföretag efterlyser klara riktlinjer och råd om möjligheterna att utnyttja och behandla slakteriavfall, exempelvis om foder till sällskapsdjur eller andra djur tekniskt bruk av biprodukter, t.ex. fett för biodiesel hur man kan bränna slakteriavfall om det är möjligt att behandla avfall med låg risk på gården Island Island har inte några småskaliga slakterier ännu, men de många gårdar som slaktar för eget privat bruk har rätt att gräva ner sitt avfall eller använda kommunala anläggningar för destruktion. Även större anläggningar kan söka tillstånd för att gräva ner sitt avfall, men i dagsläget använder alla kommunala anläggningar. Norge I Norge, liksom i de andra nordiska länderna är det tillåtet att gräva ned slaktavfall om man har långt till en avfallsdeposition, men detta gäller bara djur som är uppväxta på gården. En ny trend inom avfallshanteringen i Norge är att utländska företag har börjat köpa upp och exportera slaktavfall. Även om detta inte berör de småskaliga slakterierna, är detta ett tecken bland många andra att avfallet börjar ses som en tillgång och inte som en börda. Sverige Enligt den svenska lagstiftningen (SJVFS 2006:84 (K 14) 2 kap, 23 ) finns det möjlighet att ansöka om att få gräva ner animaliska biprodukter i vissa avlägset belägna områden som listas upp i en bilaga till kapitlet. Än så länge är det endast ett gårdsslakteri (Turbogrisens gårdsslakteri i Strömsunds kommun) och två fiskslakterier som fått tillstånd. Nedgrävningsmöjligheterna gäller endast för kategori 2 och 3. På de flesta småskaliga slakterier i dag är den enda sortering som görs att tarmar töms på sitt innehåll och sprids som gödsel. Resten av avfallet blandas oftast och därmed räknas allt avfall som kategori 1 och måste därför skickas i väg till destruktion en kostnad som blir relativt hög för småskaliga 23