Konsten att tillsammans utforma den offentliga miljön Seminarium i Varberg den 5 maj 2014 Arrangör: Konst i Halland tillsammans med Varbergs, Kungsbacka och Halmstads kommun.
Konsten att tillsammans utforma den offentliga miljön Hur får vi en helhetsutformning kring gestaltning av offentliga miljöer? Hur samarbetar vi kring detta? När kommer konsten in och vem betalar? Frågeställningarna bildade utgångspunkt för det heldagsseminarium Konst i Halland arrangerade inför ett femtiotal åhörare i Varberg 5 maj 2014. Rubriken var Konsten att tillsammans utforma den offentliga miljön, och inbjudna var alla som på något sätt har del i beslut kring offentliga miljöer. Samverkansprojekt och erfarenheter från en rad olika kommuner presenterades. Konst i Halland är regionalt resurscentrum som drivs av Region Halland och Hallands Konstmuseum, och som samarrangörer för seminariet stod också Varbergs, Kungsbacka och Halmstads kommun. Seminariet avhölls på Varbergs teater. Kristina Hylander inviger Tillförordnade förvaltningschefen för Varbergs kultur- och fritidsförvaltning, Kristina Hylander, invigde seminariet och hälsade alla deltagare välkomna. Hon ansåg att temat passar väl in med Varbergs vision att bli Västkustens kreativa mittpunkt till år 2025, och tackade arrangörerna för detta tillfälle till kunskapsutvidgning. Att samarbeta och dela ansvar när det gäller helhetsutformning av miljöer är väsentligt, framhöll Hylander. Hon påpekade också att Varberg står inför stora utmaningar framöver. Hamnen ska flyttas och koncentreras, järnvägstunnel ska byggas under staden med nytt resecentrum. Helt nya stadsdelar på det gamla hamnområdet planeras. Seminariedagen är därför en guldgruva, eftersom den lägger tyngdpunkt på utformandet av offentliga miljöer, tyckte Hylander, som också pekade på vikten av dialog mellan alla inblandade yrkesgrupper och medborgarna. Evelina Lindblom från Konst i Halland presenterade seminariedagens arrangörer, och berättade om bakgrunden till seminarieidén. Frågeställningar kring konst i det offentliga rummet har lett till idén att jobba över förvaltningsgränser. Lindblom tackade den projektgrupp som tagit fram programmet för dagen. Moderatorn har ordet Dagens moderator, Marie Holmgren, berättade om sin bakgrund som konstnär, projektledare och konsult, och sitt medarbetarskap på Statens konstråd. Hon beskrev också erfarenheter från Västra Götalands-regionen, med bland annat renoveringsprojekt i miljonprogramsområden. Erfarenheterna av att försöka skapa samarbeten mellan konstnärer, arkitekter och bygg- och bostadsbolag beskrev Holmgren som intressanta, eftersom de visat på behovet av att bryta ner gamla strukturer och skapa nya tankemönster. Det är svårt att få fungerande samarbeten till stånd, sa Holmgren, eftersom många fortfarande är kvar i gamla arbetsformer och tankemönster. Det viktiga är att påbörja processen tidigt, så att inte de som utsetts att ansvara för estetisk gestaltning kommer in för sent och med alltför snävt tilldelat ansvarsområde. Samtliga aktörer måste vara aktiva redan från början.
Henrik Orrje Dagens första föreläsare, Henrik Orrje, enhetschef vid Statens konstråd, inledde med att beskriva det regeringsuppdrag som 2010 tilldelades Statens konstråd, Riksantikvarieämbetet, Boverket och Arkitektur- och designscentrum. Uppdraget, kallat Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer, har som syfte att utveckla och stärka en helhetssyn i planering och byggande av offentliga miljöer. Uppdragets förutsättningar, arbetserfarenheter och enskilda projekt finns detaljerat och föredömligt pedagogiskt redovisat i boken Konsten att gestalta offentliga miljöer - Samverkan i tanke och handling, med Henrik Orrje som en av två huvudredaktörer, en bok som flertalet av seminariedagens föreläsare hänvisade till. Man kan nog utan överdrift säga att här har frågeställningarna om samverkan kring utformning av offentliga miljöer fått en mycket användbar handbok (boken finns som pdf på Statens konstråds hemsida, se länklista sist i denna dokumentation). Orrje inledde med en kortfattad beskrivning av Statens konstråds historia. Därefter visade han filmen Rummen mellan husen (se Vimeolänk nedan) om arbetet med regeringsuppdraget. Orrje påminde om att en stor del av konsthistorien handlar om platser, miljöer och landskap. Gestaltning av städer berör väldigt starkt, men olika, sa Orrje bland annat, och pekade på olika betydelser av begreppet gestaltning. Det kan syfta på trygghet och funktion, konstnärlig utformning, att berätta en plats historia men också innebära en naturupplevelse. Offentliga platser spelar en viktig roll för hållbar samhällsutveckling, påpekade Orrje vidare. Trots detta råder en olycklig splittring bland beställarna av konstnärlig gestaltning. Var börjar och slutar en gestaltning av ett offentligt rum, hur ser processen ut, vilka intressenter ingår i tankarna kring det offentliga rummet? Det var några av de frågeställningar Orrje ville lyfta fram. Orrje visade en bild på Slussen i Stockholm som exempel på ett omstritt offentligt rum. Protesterna inför den planerade nybyggnationen visar att platser berör och engagerar människor, menade Orrje, och nämnde att Le Corbusier utnämnt Slussen till den moderna tidens första stora verk, när Tage William-Olssons och Holger Bloms ombyggnation stod färdig i mitten av 1930-talet. Då var det modernt, idag är det ett kulturarv, sa Orrje som en påminnelse om att offentliga rum ändrar såväl symboliskt innehåll som praktisk funktion över tid. Därför handlar det om att tänka i tid när man gestaltar platser. Hur förändras platser, hur fungerar de i framtiden, är några viktiga frågor som måste ställas. När beställare sätter igång en planeringsprocess måste de förhålla sig till definierade omvärldsreferenser. Orrje övergick därefter till att ge exempel på konstnärligt gestaltade offentliga rum. Trafikverkets rastplats vid Saltkällan i Munkedals kommun, utfört av konstnären Kristian Blystad, kallad Vegetasjon och vila, är ett samarbete mellan dåvarande Vägverket, Munkedals kommun och Statens konstråd. Orrje utnämnde projektet till en intressant referens för andra projekt: vad är möjligt, vad är önskvärt.
Orrje visade också bilder från Vara stationshus, som förvandlats till konstverket Blue Orange av Katharina Grosse. Detta, sa Orrje, pekar på det oväntades och oförutseddas effekter. Vi måste fråga oss vad vi vill med platsen: skapa tillhörighet, historisk förankring och identitet. Kanske måste man framför allt fråga sig vad man vill att identitet ska innebära. Därefter redovisade Orrje Anish Kapoors spektakulära tunnelbanestation Monte St Angelo i Neapel, ett projekt som fortfarande inte är helt färdigställt, efter tio år. Staden Neapels vision är att stationen skall vara ett konstverk i sig i lika hög grad som en funktionell tunnelbanestation. Orrje berättade också om arbetsprocessen, där Kapoor inbjöds redan från början, innan arkitekter kom in i projektet, och om samarbetet med holländska skeppsbyggnadsvarv för stålkonstruktionerna. Därefter talade Orrje om enprocentsregeln och dess historia, som sammanfaller med Statens konstråds. På utredningsförslag av ecklesiastikministern och kulturpolitiske föregångsmannen Arthur Engberg inrättades förvaltningsmyndigheten Statens konstråd 1937, och året innan beslutades enprocentsreglen (regeln anger att en procent av den samlade kostnaden vid offentligt finansierad ny-, om- och tillbyggnad ska avsättas för konstnärlig gestaltning) av riksdagen. Även detta på Engbergs initiativ, för att med en tidstypisk bildningsidealistisk formulering i större utsträckning än hittills och på ett mer planmässigt sätt taga konstnärerna i anspråk för konstnärliga kulturinsatser i samhällets tjänst. Enligt myndighetens instruktion har Statens konstråd till uppgift att verka för att konsten blir ett naturligt och framträdande inslag i samhällsmiljön genom att myndigheten beställer och förvärvar god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig verksamhet, medverkar till att konst tillförs även andra gemensamma miljöer än sådana som brukas av staten och sprider kunskap om konstens betydelse för en god samhällsmiljö. 1940 färdigställdes det allra första beställda konstverket på uppdrag av Statens konstråd. Konstnären Alf Munthe helhetsgestaltade då Doprummet (nu Andaktsrummet) på Karolinska sjukhuset i Solna. Orrje visade bild på rummet, som inte förändrats. I den ursprungliga proposition som ledde till enprocentsregeln hette det att ett icke alltför ringa belopp, i allmänhet ej understigande 1% av byggnadskostnaderna, bör anslås till konstnärlig utsmyckning. 1937 till 1947 var regeln vägledande för byggnadsanknuten konst i miljöer med statlig verksamhet. Uppdraget gällde också att placera statligt inköpt konst på statliga myndigheter. Från och med 1947 tilldelades konstrådet årligt anslag. Från 1962 till 1996 gavs statligt stöd till konst i bostadsområden. Från 1976 gavs statligt stöd till konst i folkparker och Folkets Hus. 1997 fick Statens konstråd vidgat uppdrag, vilket innefattade samarbeten kring konstnärlig gestaltning och beställd konst med icke statliga aktörer som kommuner, landsting och privata byggherrar. 2010 avslutades det Vidgade uppdraget och det nya Samverkan om gestaltning av offentliga miljöer inleddes i samarbete med Arkitekturmuseet, Boverket och Riksantikvarieämbetet. Visionen för uppdraget var att utveckla nya arbetsformer och processer för planering och utformning av offentliga miljöer. Samverkansprojektet avslutades 2014, och finns delvis redovisat i boken Konsten att gestalta offentliga miljöer - Samverkan i tanke och handling (se pdf-fil i länklistan). Statens konstråds årliga verksamhetsanslag är 33,1 miljoner kronor (2012 års budget) för konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön. Därutöver har myndigheten ett administrativt driftsanslag på 7,9 miljoner kronor.
Övriga verksamheter för Statens konstråd är att sprida information om både den nationella och den internationella offentliga konsten och dess betydelse i samhället. Information om konstpedagogik och utvecklingen inom samtidskonsten ingår i uppdraget. Årligen publiceras en katalog där konstprojekten och verksamheten presenteras. Man är också tillsynsmyndighet, vilket bland annat innebär att man ger anvisningar till statliga myndigheter kring registrering, årlig inventering och löpande vård av statens offentliga konstsamlingar. Orrje visade bild från Citytunneln i Malmö och konstnären Tania Ruiz Gutiérrez verk Annorstädes. Där har Statens konstråd varit beställare i samarbete med Trafikverket och Malmö stad. Orrje tog vidare upp Konstnärsnämndens rapport om enprocentsregeln, Ingen regel utan undantag, där han själv varit medförfattare (se pdf-fil i länklistan). Rapporten innehåller en översyn över regeln och dess innebörd, hur den omsätts i praktiken samt en diskussion kring hinder och möjligheter i implementeringen av regeln. Ur Konstnärsnämndens perspektiv lyfts följande slutsatser fram ur rapporten: - Offentliga beställare är viktiga aktörer med möjlighet att styra utvecklingen mot ökad kvalitet, samverkan och konstnärlig medverkan i plan- och byggprocesser. - Intresset för offentlig miljö, stora ombyggnadsbehov och kultursamverkansmodellen har skapat ett nyväckt intresse för enprocentregeln. - Att offentliga beställare genomför offentlig upphandling innebär att fler konstnärer kan komma i fråga. Upphandlingsförfarandet måste dock förenklas och samarbeten kan ske mellan flera beställare. Det är viktigt att kravspecifikationerna görs tydliga. Konstnärlig kompetens är viktig i en beslutsfattande jurygrupp. - Konstnärlig gestaltning av offentlig miljö är en tydligt definierad och ekonomiskt betydelsefull arbetsmarknad för bild- och formkonstnärer. I runda tal kan konstateras att det gav minst 300 konstnärer gestaltningsuppdrag och minst 50 konstnärer deltog i planerings- och byggprojektgrupper under 2011. - Många av de intervjuade förespråkar att konstnärerna ska komma in tidigt i plan- och byggprocesserna. Konstnärlig kunskap och idéer behövs i dialog med arkitekter m fl för att projekten ska vara hållbara ekonomiskt, tekniskt och konstnärligt. - Generella avtalsmallar behövs för att konstnärerna ska kunna få betalt för alla delar av sitt arbete och inte behöva bli ekonomiskt lidande om projekten förskjuts tidsmässigt. - Vidareutbildning behövs för bild- och formkonstnärers deltagande i plan- och byggprocesser. Ur rapporten plockade Orrje bland annat faktauppgifter om hur många av Sveriges kommuner som ger offentliga gestaltningsuppdrag till konstnärer, samt hur många som konsekvent tillämpar enprocentsregeln. Allt fler gör det, sa Orrje, omkring en tredjedel. Men en tredjedel tillämpar aldrig regeln, hos många finns den bara som en rekommendation och allmän målsättning. Andra sifferuppgifter ur rapporten som Orrje redovisade var huruvida uppdrag till konstnärer ingår i de tillfrågade kommunernas och regionernas/landstingens verksamhet. 70% av kommunerna svarade ja (hela 96% av landstingen svarade ja), medan 25% av kommunerna svarade nej. En majoritet svarade också att de inte ser några alternativ till att finansiera offentlig konstnärlig gestaltning, trots att sådana teoretiskt finns, till exempel årliga fasta anslag, förhandlingar från fall till fall, donationsmedel och fonder. I 83% av fallen där regeln tillämpas är medlen direkt knutna till aktuellt byggprojekt. Bara sällan fonderas medlen till annan verksamhet.
Fortfarande är det kommuners och landstings egna förvaltningar som till största delen omfattas av enprocentsreglen, därefter kommer kommunala/allmännyttiga bostadsbolag. Privata byggföretag omfattas endast till 3%. Som regeln säger är det byggkostnaden som läggs till grund, i 80% av fallen. I nästan 56% av fallen är det verkligen en procent av byggkostnaden som avsätts. Konstnärer engageras i 37% av fallen genom direkt uppdrag, i 14% genom Lagen om offentlig upphandling, i 16% av fallen genom inbjudan till tävling, bara i 3% av fallen genom öppen tävling (se rapporten Ingen regel utan undantag, pdf-fil i länklistan). Orrje påpekade att konstnärer sällan är med i byggprojektets planeringsstadium, och att detta är en brist. Byggprojekts budget sätts förhållandevis sent i planeringen, därför blir enprocentsregeln ironiskt nog ett skäl till att konstnärer kommer in sent. Att konstnärer bara i 32% av fallen anlitas som konsulter är ytterligare ett problem som Orrje påpekade. Bakom besluten kring offentlig konstnärlig gestaltning sitter i de allra flesta fall tjänstemän (typ konstkonsulenter) och politiker. 34% av beslutsfattarna är arvoderade konsulter-konstnärer, medan brukarna representerar 32%. Tekniska nämnder/-förvaltningar och kulturnämnder/- förvaltningar ansvarar för uppdragen, ytterst sällan samhällsbyggnadsnämnder. Orrje avslutade sin digra statistikredovisning från boken Ingen regel utan undantag genom att visa en bild från en skolgårdsmiljö i Örebro, av konstnärsgruppen Love and devotion. Därefter berättade han om den traditionella beslutsprocessen i enprocentsregelns verklighet. Det startar med en utredning, fortsätter med tillsättande av projektledare. Därpå följer samrådsgrupp och budgetkalkyl, konstnärsval och skissuppdrag, utvärdering av skisser och beslut om uppdragstilldelning. Efter produktionen av själva konstverket följer avsyning, invigning och överlåtelse. Genom Boverkets deltagande i samverkansprojektet kring gestaltning av offentliga miljöer har man fått en ny syn på planeringsprocessens komplexitet, enligt Orrje. Regionplan, översiktsplan, planprogram och gestaltningsprogram föregår alla detaljplanen, som i sin tur föregår projektering, bygghandling och byggprocess. Det är alltså en lång väg fram till färdigställandet av en offentlig miljö, och Statens konstråd har framför allt varit intresserat av att öka samverkan mellan gestaltningsprogram och detaljplaner. Ju senare man tar in den konstnärliga gestaltningskompetensen, desto svårare att ändra på grundkoncept, var Orrjes slutsats. Det viktiga i uppdraget var enligt Orrje att sammanväga olika yrkesgruppers perspektiv: arkitektur, form, konst, kulturhistoria, sociala värden, ekologi, ekonomi och teknik. Det är olyckligt att suboptimera på ett enskilt, ensidigt perspektiv. Istället måste planoch byggprocessen vara processorienterad. Orrje visade också bild på den så kallade designtrappan, som går från omedveten gestaltning via gestaltning som utsmyckning och gestaltning som process till gestaltning som strategi och innovation. Det sista steget innehåller djupanalyser, medborgardialoger, iakttagande av kulturhistoriska värden och natur. Vilket är väsentligt för att skapa hållbara livsmiljöer, framhöll Orrje. Därefter pratade Orrje om 13 projekt över hela landet, som ingått i samverkansuppdraget. En skola i Krokom, resecentrum i Nora, bland annat. Det har handlat om allt från infrastrukturbyggande till renovering av bostadsområden och förtätning av stadsmiljöer. Gruvstadsparken i Kiruna, en del i den omfattande flyttningen av Kirunas stadskärna, samt ett bostadsområde i Uppsala var ytterligare några exempel. Orrje kom också in på Sundbyberg och stadsdelarna Hallonbergen och Ör, där konst- och stadsutvecklingsprojektet PARK LEK PARLAMENT initierats av Marabouparkens konsthall
med konstnären Kerstin Bergendahl i spetsen. Efter Varbergsseminariets genomförande har för övrigt kommunledningen i Sundbyberg rivit upp programplanen. Det var framför allt det tydligt genomförda medborgarperspektivet Orrje ville framhålla med exemplet Sundbyberg. Projektets hemsida har skapat delaktighet, framhöll Orrje, och tagit tillvara kunskaper och perspektiv hos de boende. Det är viktigt att inventera områden innan man projekterar. Det är människorna som gör platsen, och mångfalden får inte byggas bort. Samverkan måste organiseras och utgå från platsens historia och funktion. Återigen framhöll Orrje värdet av konsulter, som i dialog med alla inblandade yrkesgrupper kan bidra till nytänkande och nya lösningar. Orrje sammanfattade sina erfarenheter i en rad punkter; Nya synsätt på gestaltning av människors gemensamma livsmiljö behövs för att främja kvalitet. För att bidra till hållbar stadsutveckling måste offentliga miljöer betraktas i ett brett perspektiv. Gestaltning är mångfacetterat och olika gestaltningskompetenser kan erbjuda skilda infallsvinklar. Olika kompetenser kompletterar varandra och skapar synergieffekter som fördjupar offentliga miljöers kvaliteter. Samverkan kan inledningsvis ta tid men ökar förutsättningarna för ett gott resultat och kan ge tidsvinster i slutet. Planinstrument enligt PBL (Plan- och bygglagen) behöver stärkas vad gäller gestaltningsfrågorna. Metoder för processer och dialog kring gestaltning i planering och byggande behöver utvecklas. Kunskap om vad gestaltning innebär behöver utvecklas och spridas till många olika intressenter. I projekt betyder det att man ska: Verka för tidigt och mångsidigt samarbete mellan gestaltande kompetenser och övriga aktörer. Utgå från platsen, dess historia, förutsättningar och funktion. Involvera medborgarna och deras kunskap, behov och önskemål om sin livsmiljö. Vara medveten om att konstnärer i dialog med andra yrkesgrupper kan öppna upp för nya lösningar. Därmed avslutades Henrik Orrjes faktarika föredrag.
Carl Arnö Näst på talarlistan stod Carl Arnö, avgående projektchef i Umeå kommun. Rubriken på föredraget löd: Går det att samverka med en hel stad när en offentlig miljö ska förändras? Arnö inledde med att berätta om Umeå Urban Forum, ett stadsutvecklingsprojekt inom ramen för Kulturhuvudstadsåret 2014. Projektet tar sin utgångspunkt i stadens offentliga rum genom att undersöka hur de kan utvecklas för att stärka en hållbar stadsutveckling. Arnö beskrev vidare hur stadsbyggnation alltid varit ett maktspråk och en prioritering mellan olika medborgarintressen. Samtidigt finns det grupper, sa Arnö, som aldrig deltar, som står utanför. Arnö övergick därefter till nedslag i Umeås historia. Umeå har präglats av nybyggaranda sa Arnö, som berättade om stadens flyttning från det ursprungliga läget vid Backen på 1600-talet, och om hur hamnen 1920 flyttades till Holmsund. Upprepade stadsbränder, det vanliga ödet för svenska trästäder, har bidragit till stadskärnans utseende. Umeå är en inflyttningsort, 67% av invånarna är födda på annan ort. Men inflyttningen tog verklig fart först med inrättandet av Umeå universitet på 1960-talet, länge kallat det röda universitetet på grund av sin radikala framtoning. Av stadens 118 000 invånare är 37 000 studenter, något som sätter sin prägel på kulturlivet. Studentnärvaron har skapat en påtaglig do it yourselfanda i kulturlivet, och öppenhet och tolerans, hävdade Arnö. Umeå är glest och utspritt, stadsplaneringen har präglats av funktionstänkande och anpassats till bilsamhället. Vilket har lett till segregering mellan bostadsområden och arbetsplatser. Den nyligen antagna översiktsplanen anger en tydlig utvecklingsstrategi, enligt Arnö. 5-kilometersstaden kallas visionen, allt ska finnas på 5 km avstånd, vilket förstås också underlättar för cykel som transportmedel. Begreppet stadsläkning används i stället för förtätning om nybyggnation i gamla bostadsområden. Man vill återta de stora infrastrukturområdena och göra stadsgator av genomfartsleder. Viljan att arbeta med offentliga rum är väsentlig när staden förtätas, menade Arnö. Ett demokratiideal kännetecknar arbetet: alla ska vara med. Väldigt mycket förändras i Umeå centrum, berättade Arnö, och visade bild på det nya kulturhuset Älvsstaden - Kulturväven. Han nämnde också det program för offentliga rum som igångsattes 2001, med skapandet av en tvärsektoriell arbetsgrupp under tekniska nämnden och byggnadsnämnden. Många beslut fattas utan kunskap och överväganden kring estetisk gestaltning, hävdade Arnö, men tänkandet i Umeå har försökt motverka detta. Samverkan ska inte bara gälla mellan kommunen och yttre aktörer, utan framför allt inom kommunen. Kulturhuvudstadsåret, med mottot Nyfikenhet och passion - medskapandets konst, har också inneburit en fantastisk resa, enligt Arnö. Umeå Urban Forum har kulturhuvudstadsåret
som generator. Där görs en serie experiment, undersökningar och tester som syftar till att lära mer om hur det offentliga rummet fungerar och hur det kan utvecklas. Urban Forum är ett nätverk med den centrala målsättningen att utveckla idéer och metoder för en långsiktigt hållbar stadsutveckling. Urban Forum sätter stadens offentliga rum i fokus och genomför under kulturhuvudstadsåret en rad sociala, tekniska och kulturella aktiviteter som till exempel dialoger, stora ombyggnationer och tillfälliga installationer i Umeå. Urban Forum utgår ifrån ett generellt kommunalt förvaltningsuppdrag som tar sin utgångspunkt i öppenhet, demokrati och jämställdhet. Just demokratiidealet var något som återkom genom hela Arnös föreläsning. Med Urban Forum vill man använda tillväxtprocessen för att göra något mer än bara det normala, sa Arnö vidare, och beskrev några av projektets delar. Ung och aktiv - visionsarbete med stadens unga, har exempelvis innefattat en skejt- och parkourpark. Skapandet av Årstidernas park har skett i dialog med medborgarna genom workshops. Rådhusesplanaden byggs om till central axel. Dialogforum har upprättats på sociala medier. Frågeställningarna till allmänheten har utformats enligt följande: vad vill du mötas av när du kommer hit? Vad vill du kunna göra här? Vad hindrar dig från att göra det du vill idag? Vad symboliserar Umeå? Men även Umeås visioner har sina fläckar. Vissa projekt, som det så kallade Apberget, en friluftsscen på Rådhustorget, har med Arnös ord kört i diket. Här blev medborgarmotståndet mot förändring för starkt. Särskilt som det revs med tivelaktiga beslutsunderlag. Projektet kring Vasaplan, Umeås mest befolkade plats, beskrivs så här poetiskt på Urban Forums hemsida: under växandets årstid spirar en nyskapande trädgård i höjden. Fokus sätts på hur den plats som är kollektivtrafikens hjärta i Umeå, kan utvecklas. Utmaningen är att materialisera begrepp som upptäcka, transformera, tillgängligöra och kommunicera. Vasaplan är ett nationellt samverkansprojekt. Kunskap om situationen på platsen är utgångspunkt för dialogprocessen, som föregår gestaltningen. Gestaltningsuppdraget formuleras i punkter ur projektbeskrivningen: en process som undersöker och ger ökad kunskap en utvecklad dialog, ställer frågor, levererar inspel tillfälliga aktiviteter/tester som en del av arbetet, en del av kulturhuvudstadsårets program underlag för gestaltningsprogram inför ombyggnad 2016-18 - Steg 1 Idéutveckling (2013) - Steg 2 Genomförande (2014) - Steg 3 Kunskapssammanställning och överföring (2014) - Steg 4 Gestaltning och projektering (Nytt uppdrag) Många ambitiösa och konstnärligt innovativa projekt för att involvera medborgarna har genomförts, bland annat guidade turer för att få in åsikter och synpunkter på Vasaplan. Performancegruppen Poste restante har uppfört sitt interaktiva verk Closing time, som utförts i flera andra städer. Vidare radiosändningar, dokumentärfilmer och filmbox för vem som helst att framträda i och avge synpunkter. Vidare en fysisk installation, Minnenas torg, insamlande av minnen och berättelser, vilka samlas i en skissbok som dokumenterar projekten. Carl Arnö återkopplade till sin inledande fråga: går det att medskapa med en hel stad i gestaltning och förändring av offentliga rum? Det är frågan om vilka som deltar.
Ideologiskt är det svårt att säga att alla är med, beslut kommer ändå att prioritera vissa grupper, och delar av befolkningen deltar ändå inte, hur delaktighetsprojekten än utformas. Vasaplansprojektet är finansierat av Umeå kommun, med stöd från Statens konstråd via Samverkansuppdraget. Medfinansiering sker även från näringslivet och fastighetsägarna. Innebär det sistnämnda, medfinansiering av fastighetsägare, att medborgarinflytandet dämpas, frågade sig Arnö. På en publikfråga från Marianne Nilsson, Kungsbacka kulturnämnd, svarade Arnö bland annat att barn och ungdomar involverats genom fokusgrupper. Bodil Magnusson, konstintendent Mölndals stad, frågade hur man tagit tillvara medborgarengagemanget i protesterna kring Apberget. Arnö svarade att resultatet blivit oklart, eftersom ansvaret flyttats från tjänstemanna- till politikernivå. Moderatorn Marie Holmgren frågade om gestaltningsgruppen, som är beredande, inte beslutande, och dess sammansättning. Konstintendenten, stadsarkitekten, stadsträdgårdsmästaren, chefen för gata och park, bygglovschefen: alla har gestaltningskompetens i bakgrunden, svarade Arnö. Tekniska nämnden och Byggnadsnämnden stämmer av med politikerna och redovisar inför fullmäktige. Någon extern rådgivningsgrupp finns inte, avslutade Carl Arnö. OpenART Örebro Efter bensträckare berättade Mats Nilsson, projektchef, och Lars Jonnson, curator, om OpenART-projektet i Örebro. Så här målande beskrivs OpenART på den mycket informativa hemsidan (se länklistan). Örebro OpenArt är en friluftsutställning med internationell modern konst i Örebro. Under närmare tre månader förvandlas stadslandskapet till ett livfullt potpurri där konst i alla dess former leker tittut med stadens invånare och besökare. Under den fjärde upplagan av OpenART som pågår mellan den 15:e juni och den 1:a september blir staden en konsthall i det öppna där det okonventionella, fängslande, uppfinningsrika, vackra och bisarra möter stadens människor i deras vardag. Runt 70 konstnärer från när och fjärran tar över Örebro och förtrollar staden. Verk i allsköns tänkbara och otänkbara former, färger och material visas på likvärdigt tänkbara och otänkbara platser och omgivningar i innerstaden. Örebros gathörn och gränder fylls med kreationer som väcker känslor, nyfikenhet eller utmanar konventionella tankar kring stadsrummet. Örebro OpenART bygger broar mellan kulturer och människor både på ett konstnärligt och socialt plan och är en av de största kulturella scenerna i Sverige under sommarmånaderna 2013.
Sedan premiären 2008 har OpenART satt Örebro på Sveriges konstkarta. Evenemanget har varit värd åt en mängd ikoniska verk som bidragit till att bära stadens namn över land och hav, ut i vida världen. The Big Yellow Rabbit (Florentijn Hofman, 2011), Heart Breaker (Fefe Talavera, 2011), Clothesline (Kaarina Kaikkonen, 2008) och Live Space (Giovanna Aguirre, 2009) är endast ett fåtal av de många kreationer som genom åren gett en fantasieggande guldkant åt stadslandskapet. Nilson och Jonnsons underhållande föredrag inleddes med en anekdotisk bakgrundsbeskrivning. En nytillträdd kulturnämndsordförande, före detta pizzabagare, upplevde det som hotfullt att gå in på den kommunala konsthallen. Då föddes idén att ta konsten till det offentliga rummet i stället. Ge oss lokalen och vi fyller den med konst är det enkla motto efter vilket Nilsson och Jonnsons arbetar. Andra slogans är: Ta bort väggarna på konsthallen. Och Sveriges KONST-igaste stad. Konstnärer ger idéer som ska förverkligas på plats. Det är positivt att konstnärerna arbetar i stadsrummet, eftersom det ger upphov till samtal med publiken, menar Nilsson och Jonnson. Konsten får ta mycket plats, med stora installationer, detta blir en manifestation av konsten som händelse när man tvingas stänga av gator och dirigera om trafiken. Även konstnärerna får en ny sorts verklighetskontakt med entreprenörer som betongföretag och svetsföretag. Publiken är stor och projektet älskat, hävdade Nilsson och Jonnson. OpenART vill inte kalla sig konsthall och inte biennal, man passar inte in i koderna för hur samtidskonst ska visas. Nilsson och Jonnson visade film med många av de verk som väckt uppmärksamhet sedan OpenART startade. Verken finns redovisade på projektets hemsida (se länklista). Nilsson och Jonnson redogjorde också för organisationen, som består av en samordningsgrupp och en styrgrupp under kulturnämnden. Där återfinns projektchef och projektledare, samt koordinator, ekonom och tekniker. 90 timanställda guidar tillsammans med 10 volontärer. Upphandlingsregler är svåra att följa, likaså arbetarskyddsregler. Entusiasm krävs, för det är mycket jobb. Ekonomin omsatte 2013 7,5 miljoner kronor. Bidrag ges med 4,5 miljoner i kommunala medel, 1,4 från företag, 0,6 från stiftelser och 0,6 miljoner i intäkter. Underskottet var 2013 0,4 miljoner kronor. Stödet från företag kan bestå i byggmaterial, kranar och truckar, trycksaker, hotellrum etc. 2013 genomfördes 140 guidningar, men Nilsson och Jonnson påpekade också att spontanguidningar uppstår när örebroare får besök av utsocknes vänner och bekanta. Osäkerhetsmarginalerna är stora när det gäller konstverk som byggs på plats, oförutsedda utgifter kan exempelvis innefatta 23 000 meter tejp. Intresset för samtidskonst i Örebro har ökat, enligt Nilsson och Jonnson, staden har fått fler sommarbesökare, och företagens intresse för att köpa in konst har också ökat. Mija Renström, konstpedagog i Varbergs kommun, undrade hur urvalet går till, särskilt vad gäller representativitet angående ålder och kön. Nilsson och Jonnson svarade att man åker runt och träffar konstnärer, att man handplockar på rekommendation, att de kräver att konstnären ska kunna vara närvarande, att man sett tidigare verk, men att konstnärer också själva kan ansöka om att få delta. Genusfördelningen syntes något oklar, medan man åldersmässigt låter även yngre och oprövade konstnärer framträda om de har häftiga ideer. Därmed avbröts seminariet för lunch.
Örjan Wikforss Efter lunch framträdde Örjan Wikforss, arkitekt och professor emeritus vid avdelningen för bygg- och fastighetsekonomi vid KTH. Wikforss kallade sig ståuppare, och höll ett retoriskt fartfyllt föredrag. Han inledde med att citera framlidne akademiledamoten Ulf Linde, som sagt apropå arkitektritningar att jag bedömer det jag ser och inget annat. Svenska arkitekter är enligt Wikforss en samling svartklädda i motvind som med böjd rygg aldrig får se sina ideer riktigt förverkligade. Till ett medelstort hus görs 3569 ritningar, påpekade Wikforss. Till det kommer 6069 dokument. Det innebär 140 arbetstimmar per dag i två år. Wikforss fortsatte med det konkreta exemplet Akademiska sjukhuset i Uppsala, en miljardsatsning på ny- och ombyggnation där Wikforss varit Statens konstråds konsult (projektet finns redovisat i boken Konsten att gestalta offentliga miljöer - Samverkan i tanke och handling, se länklista). Här har det inte bara handlat om utsmyckning, utan ett helhetstänkande med samverkan mellan konstnärer och arkitekter. Detta trots att det i projektets inledning inte fanns med någon representant för ett medvetet synsätt på offentlig gestaltning. Det är svårt för gemene man att läsa planritningar, fortsatte Wikforss, och ansvariga utmanas av frågan: Blir det bättre? Överblickbarhet, skalor och rörelsemönster är faktorer som är viktiga för envar när det gäller offentliga miljöer. Det som ställer till det i samverkansprocessen är ägogränserna, sa Wikforss: förvaltningsgränserna och kunskapsgränserna. Dessa gränser syns i det offentliga rummet. Helheten är inte en enskild aktörs ensak, resultatet är facit på förmågan till samverkan. Wikforss citerade Frank Gehry, arkitekten bakom Guggenheimmuseet i Bilbao: Min största styrka är förmågan att överföra från skiss till modell till verklighet. Wikforss beskrev gången från idé via specifikation över design och bygglov till ritningar och genomförande. Finns någonting med från drömmen, ursprungsidén, när den har processats genom alla stadier? Arkitekten blir som en terapeut för kunden, menade Wikforss. Processen är det väsentliga, förmågan att låta resultatet stå i paritet med drömmen. Offentliga rum utgör stadens grundstruktur, fortsatte Wikforss, de är gemensamma angelägenheter. Därför måste man släppa på enskilda fastigheters utformning, särskilt om man sätter en avancerad nivå på gators och parkers utformning. Men stadsplanering ses som ett hinder i det avreglerade och individualiserade samhället, vi ska inte ha besvärliga medborgarsynpunkter. Nuvarande bostadsminister Stefan Attefall vill förenkla plan- och bygglagen. Genom att ta bort möjligheten till överklaganden tar man också bort möjligheten till medborgarinflytande. Men socialt hållbara samhällen med sammanhållning kräver att människor pratar med varann. Att samarbeta och samverka kan innebära problemlösningar, sa Wikforss, återigen med exemplet Akademiska sjukhuset i Uppsala. Samverkar man över ansvarsgränserna kan
man göra mycket mer. Wikforss påpekade också den monopolistiska situationen bland svenska byggföretag, där fyra jättar står för merparten av byggandet. Stora institutioner innebär mycket byråkrati, även om det rör sig om privat näringsliv. Genom att få in en samverkansledare på ett tidigt stadium kan upphandlade entreprenörer arbeta bättre ihop. Wikforss gick därefter över till att kritisera den dominerade projektledarfilosofin, med rötter i USA under 2:a världskriget. Felet med den är en för tidig nedbrytning i delprojekt, som styrs vart och ett för sig för att nå respektive delmål, utan helhetssyn. I denna modell passar gestaltningsmål illa, enligt Wikforss. Man har infört gränser mellan varje kontrakterad aktör, kanske 50-100 stycken med var sitt kontrakt, istället för att införa en gemensam problemlösare. Varje delentreprenör kommer därmed bara att bevaka sina egna intressen. Någon måste ta ledartröjan, som Wikforss formulerade det. Det borde börja med ett blankt papper, och frågan: vad är det för lösning vi söker? En fas som är underskattad är att gå från lösning till förutsättning, i stället för tvärtom. Byggande är alltid organiserat i projektform, sa Wikforss, en temporär organisering och transformation. Projektledning är det instabilas konst. Genomförandet blir vad någon annan tänkt ut, istället för vars och ens ansvar. Projekt betyder att ta risk och tänka nytt. En god projektledare är orädd och improviserar sig fram och söker det oväntade, för det blir ändå aldrig som man tänkt. En idealmodell för ledarskap är en samverkansgrupp med kompletterande kompetenser. Det är poängen med samverkan. Konstnärer, landskapsarkitekter och bebyggelseantikvarier kan ge viktiga lärdomar. Gestaltning måste integreras, annars tar teknik och ekonomi över. Självsäkerhet och risktagande måste kunna kombineras. Byggandets processer kan vara både hinder och medel. Hinder därför att upphandlade entreprenörer bevakar sina intressen. Styrkan är projektformens suveräna möjlighet till kollektiv problemlösningsförmåga. Wikforss citerade sociologen Johan Asplund: Kommunikation är dialogisk problemlösning. Ingen problemlösning är monologisk. Mötesordning blir därmed av avgörande betydelse, för att reducera osäkerhet och revirbevakning. Informella kontaktvägar är bättre än formella procedurer. För att kunna införa gestaltningstänkandet i hela processen måste man tänka på hur man utformar avtal, och att gestaltningsaspekterna finns med i styrdokumenten. Arkitekter och konstnärer måste ha förmågan att argumentera för sina ideer och vara pedagogiska; kunna kommunicera avsikter och perspektiv. Gestaltning måste vara som en gammaldags generalplan, och finnas med genom hela projektet. Med dessa kloka ord avslutades Örjan Wikforss föredrag. Karin Karlsson Karin Karlsson, verksamhetschef inom kultur- och fritidsförvaltningen Karlstads kommun, och ordförande i rådet för konstnärlig gestaltning, talade om kvalitet i processen: konstkompetens och intern samverkan. Karlstad tillämpar enprocentsregeln sedan 2009, berättade Karlsson, i utvalda investerings- och exploateringsprojekt vars totalbudget överstiger 5 miljoner kronor.
Karlsson visade bilder på en omstridd offentlig konstnärlig gestaltning: en tävling om att formge bildkonstverk på en cykelväg. Tävlingen pågick mellan den 20:e december 2012 och den 15:e mars 2013. Det kom in 58 förslag som uppfyllde tävlingsvillkoren. Tävlingen syftade till att få in ett eller flera förslag på bildkonstverk på en utvald sträcka cykelväg utmed Klarälven i Karlstad. Uppgiften var begränsad till att formge bildkonstverket med en alldeles speciell teknik, applicering av markeringsmassa. Tekniken används främst för linjemarkeringar i trafiken och har hittills endast använts för konstnärliga gestaltningar i begränsad omfattning. Tävlingen Bild på cykelväg utmanar deltagarnas fantasi och praktiskt tänkande. Hur kan det här materialet användas kreativt? Vilka bilder går att förmedla med den här tekniken? Och vilka bilder och bildupplevelser vill man uppleva från en cykel i den hastighet som man färdas i? (citat från tävlingen Bildkonst på cykelvägs hemsida, se länklista). Konstverken väckte folkstorm. Förvirrande och meningslöst kluddande som förstärker oordningen. Det finns vettigare saker att lägga skattepengarna på ansåg en brukare enligt Värmlands Folkblad. Karlstad har inrättat ett råd för konstnärlig gestaltning, berättade Karin Karlsson vidare. Så här beskrivs rådets verksamhet på kommunens hemsida Från och med 2009 är ett råd för konstnärlig gestaltning med och påverkar konsten på och vid nya byggen. Rådet lämnar bland annat förslag på vilka byggen som är aktuella, hur mycket pengar som ska satsas på olika projekt, vilken inriktning konstverken ska ha och vilken konstnär som är mest lämpad för uppdraget. Karlstads kommun har beslutat att från och med 2009 avsätta 1 procent av byggkostnaderna vid alla större investerings- och exploateringsprojekt i kommunal regi till konstnärlig gestaltning. Det gäller större projekt med en budget över 5 miljoner kronor. Den pott som detta skapar ska fördelas på lämpliga projekt där konstnärlig gestaltning anses särskilt viktigt. En ansvarig konstnär ska upphandlas för varje utvalt projekt. Konstnären tar i samverkan med kommunen fram ett gestaltningsförslag som sedan genomförs integrerat i den ordinarie byggprocessen. För att hantera denna satsning på offentlig konst i Karlstad har ett Råd för konstnärlig gestaltning bildats. Rådet är sammansatt av tre representanter från de berörda kommunala förvaltningarna (teknik- och fastighetsförvaltningen, kultur- och fritidsförvaltningen och stadsbyggnadsförvaltningen), tre externa representanter med kompetens inom konstområdet och en extern representant med stadsplaneringskompetens. Rådets uppgifter beskrivs enligt följande: Rådets uppgift är att i nära samverkan med den ordinarie projektorganisationen Föreslå vilka projekt som ska få pengar till konstnärlig gestaltning utifrån en förteckning över samtliga under året aktuella investerings- och exploateringsprojekt. Föreslå en ekonomisk fördelning mellan de utvalda projekten inom tillgänglig ekonomisk ram. Föreslå inriktning och ramar för den konstnärliga gestaltningen i varje utvalt projekt. Föreslå lämplig konstnär. Fungera som bollplank och rådgivare till utsedd konstnär och ordinarie projektledare under arbetets gång. Rådet för konstnärlig gestaltning har en rådgivande roll. Rådets förslag fastställs av ordinarie beslutsforum inom kommunen. Teknik- och fastighetsnämnden fattar besluten.
När Rådet för konstnärlig gestaltning bedömer ett skissuppdrag utgår de från sex kriterier. Kriterierna är: Platsens identitet (samspel med omgivningen) Konstnärligt uttryck och originalitet Konstnärlig intention Realiserbarhet (även i förhållande till budget) Brukarperspektivet Drift och underhåll (ur fastighetsägarperspektiv) Karin Karlsson nämnde tid och framförhållning som ett problem i samverkansprocessen. Men det blir också problematiskt när bara en människa ska besluta. Konsulterna ger ett värdefullt tillskott genom att deras perspektiv kommer utifrån. Urvalsprocessen leds av en uppdragsledare, ett uppdrag som roterar. Vidare tar man hänsyn till det konstnärliga programmet, och urvalet sker i tre steg baserat på programmet. Först beaktas alla tänkbara förslag, sedan sållas tre - fyra förslag ut för att landa i ett slutgiltigt. Inom rådet finns inga konflikter, enligt Karlsson, bara livliga diskussioner. Däremot kan det bli krockar med fastighetsförvaltningen, som kan hävda att arkitekten har ju redan sagt hur det ska se ut. Drift och underhåll ses gärna ur fastighetsperspektivet, som enligt Karlsson ändå är ett särintresse, och skapar en risk angående förväntningar om inflytande. Även de icke röststarka behöver kopplas in i processen, menade Karlsson. Hon nämnde också självkritiskt att man i samband med det omstridda cykelbaneprojektet inte samverkat med de boende längs cykelvägen. Man hade alltså missat brukarperspektivet. I efterhand bjöd man in till offentlig debatt om konst i allmänhet och cykelbanekonsten i synnerhet. Det är viktigt att prata om konst, sa Karlsson, och bemöta människor som tycker att det gjorts intrång i deras vardag. Vi måste vara beredda att ta debatten, sa Karlsson, det kommer alltid att finnas människor som inte tycker om verken. Rådet tittar även på om konstnären är kompetent att genomföra sin idé, och undersöker om kommunen klarar drift och underhåll av konstverken där det behövs. Kanske ska man inte välja något som alla tycker är fint från början, sa Karlsson med en modernistisk konstsyn. Hon berättade vidare att de som träffat konstnärerna ofta får en helt ny bild av verken. Även Karin Karlsson underströk, som så många av seminariedeltagarna, vikten av att den konstnärliga kompetensen kommer in tidigt i processen. Detta, att få in konstperspektiven tidigt, är en fråga om att öka respekten för den konstnärliga kompetensen. Där återstår mycket att göra, enligt Karlsson. Vi skapar stegvis en erfarenhetsbank, menade Karlsson, vilket även innefattar att acceptera att hanterandet av projekt och frågor kring offentlig konst och gestaltning ofta kan vara krångligt. Karlsson, vars föredrag var både humoristiskt och lättillgängligt, berättade vidare att man satsat mycket på projekt i tätorter utanför centrum, som Sundsta bad- och idrottshus. Där vann Kent Karlssons verk Fabler i badet upphandlingen. Hela gestaltningsarbetet i Karlstad beskrev Karlsson som att det är som på Liseberg, det skakar och är roligt.
Elisabeth Lundgren Seminariedagens sista föredragshållare var Malmö Stads kulturdirektör Elisabeth Lundgren. Rubriken på hennes föredrag var Konstens och kulturens roll i stadsutvecklingen. Exemplen hämtades från Malmö och från Borås, där Lundgren var kulturchef 2004-2010. Lundgren redogjorde översiktligt för Malmös kulturorgansation, med stadsbibliotek, konsthall, kulturskola, museer etc, och de två fristående kommunala aktiebolagen Malmö Stadsteater och Malmö Symfoniorkester. Hon påminde om världens, och Sveriges, fortgående urbanisering. 60% av Sveriges invånare bor nu i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Hur ska städer se ut för att vara attraktiva, frågade Lundgren? Svaret är livsinnehåll och mening. Konst och kultur kan bidra, städer med rikt kulturliv är attraktiva inflyttningsorter. Definitioner på ett bra urbant liv är kollektivtrafik, samhällsservice, parker, cykelvägar, gågator, mötesplatser och kultur. Det skapar stolthet och identitet. Hur ska kulturförvaltningar arbeta för att vara en del i utvecklingen, frågade Lundgren vidare. Hennes tips var att ta del i stadens utveckling oavsett område och sammanhang. Det offentliga rummet, offentliga mötesplatser, fysisk planering, både detaljplaner och översiktsplaner, turism och besöksnäring, barn och unga, politikens beslutsnivåer samt kommunens interna processer och styrning: överallt bör kulturförvaltningen vara närvarande och engagera sig. Därefter redovisade Lundgren fakta om Malmö: 307 000 invånare, 170 nationaliteter, 150 olika språk. Hälften av befolkningen är under 35 år, 31% är födda utomlands. Högskolan har 26 000 studenter, 14 000 pendlar varje dag till Danmark. Därpå pratade Lundgren om Malmös sentida historia, med nedläggningen av textilindustrier och Kockums varv, tillkomsten av högskolan 1998, Öresundsbron 2000, utställningen Bo01 i Västra hamnen 2001, med flera stora infrastrukturprojekt. Malmökommissionens rapport nämndes, att den sociala hållbarheten halkar efter, bland annat på grund av hög arbetslöshet och segregation. 12 000 personer står utanför samhällssystemet i Malmö, det är en kontrastrik stad, eftersom den samtidigt passerat Göteborg vad gäller antal högutbildade. Hög arbetslöshet ger dålig skattekraft, men Malmö klarar sig tack vare det kommunala skatteutjämningssystemet. Vad gör då kulturen i den här kontexten, frågade Lundgren. Malmö har ett stort och spretigt fritt kulturliv, med nytänkande och eldsjälar, samtidigt finns en målmedveten satsning på stora institutioner. 2011 utnämndes Malmö till Årets kulturkommun, med motiveringen Kombinationen av en målmedveten och långsiktig satsning på både de egna konstinstitutionerna och det fria kulturlivet har resulterat i ett utomordentligt brett och varierat kulturliv. Ett resultat av ett enträget och långsiktigt arbete. Plats för nytänkande, strategiskt arbete och eldsjälar.
Just det strategiska arbetet lyfte Lundgren fram i samband med satsning på konst i det offentliga rummet. Regelverket ser ut som följer: Kulturnämnden skall enligt i kommunfullmäktige antaget reglemente handha frågor rörande konstnärlig utsmyckning av allmänna platser. Det sker genom att kulturnämnden begär investeringsanslag för angelägna objekt hos kommunfullmäktige. Kulturnämnden kompenseras för kapitalkostnaderna. Kulturnämnden skall med stöd av en särskild referensgrupp planera för och följa upp den offentliga utsmyckningen inom kommunen. Referensgruppen består av kulturdirektören, chefen för Malmö konsthall, chefen för Malmö konstmuseum, stadsträdgårdsmästaren och stadsarkitekten. Även kommunens byggbolag är representerade i referensgruppen, berättade Lundgren, allt för att få en bred sammansättning av kompetenser. Gruppen bereder och lämnar förslag till tekniska nämnden och kulturnämnden. Regelverket ser ut som följer. Referensgruppen ska: Fungera som referensorgan i samband med beslut om utsmyckning av offentliga platser, byggprojekt och stadigvarande förhyrningar. Följa byggprojekten vad avser avsättning av medel för och genomförande av konstnärlig utsmyckning. Vara beredningsorgan till kulturnämnden vad gäller ansökningar om anslag för utsmyckning av offentliga platser. Malmö tillämpar en 1,5procentsregel: Enligt regelverket bör 1,5 % av byggkostnaden vid ny- och ombyggnation avsätts för offentlig konst. Finansiering via huvudmannaskapet för projektet. I vissa fall kan tillkomma särskilda uppdrag som går via kulturnämnden som begär medel av KS.s. 1,5 % regeln berör inte finansiering av konstverk och konstnärlig gestaltning av allmän platsmark. Elisabeth Lundgren fortsatte med att visa bilder på olika offentliga konstverk i Malmö. Bland annat Ernst Billgrens Diana - Naturens väktare i Kungsparken och Annika Svenbros Ögat i Västra hamnen. Carl Fredrik Reuterswärds välkända Non violence på Bagers plats och Susann Rönnertz Genius loci utanför köpcentrumet Caroli. Matti Kallonens Spectral Self Container på Anna Lindhs plats och Charlotte Gyllenhammars Ansiktsfontän i Hyllie var ytterligare några av Lundgrens exempel på offentlig konst i Malmö (se vidare Konstkompassen Malmö i länklistan). Lundgren övergick därefter till att tala om pågående projektet Malmö Live, ett konserthus, en kongressanläggning och ett hotell (för detaljer se projektets utförliga hemsida i länklistan nedan). Angående den konstnärliga gestaltningen berättade Lundgren om regelverket: Uppdrag från Kommunstyrelsen om tävlingar och uppdrag. Utredningsbudget 1 300 tkr. Styrgrupp tillsatt. Beslut, förankring och information kommunstyrelsen, tekniska nämnden eller kulturnämnden Struktur - 2 tävlingar i samarbete med externa finansiärer - 2 tävlingar med Malmö stads finansiering - 1 uppdrag med extern finansiering Tidplan - utredningar april 2013 till 1 jan 2014 - tävlingar 1 jan 1 juli 2014 - beslut KS, TN eller KN aug-sept 2014
- beställning aug-sept 2014 - Invigning varierar mellan maj 2014 till vår 2016 Bildvisningen skildrade vilka yttre och inre rum som omfattas av gestaltningsplanerna för Malmö Live. Lundgren nämnde ett motto, Malmö - den tillåtande staden, och visade bild på ett offentligt graffitiplank i ett parkeringshus. Hon berättade också om det kända projektet STPLN. Så här beskrivs det på hemsidan (se länklista): Vi tror att kreativitet är motorn i Malmös ekonomiska, sociala och kulturella välbefinnande. Därför är STPLN är en mötesplats för produktion av kreativitet ett Makers Space för experimentlusta, skapande och idéutveckling. En kulturplats där användarna sätter agendan och innehållet. På STPLN handlar det mesta om att ge människor en möjlighet att ta ett engagemang eller en idé till en praktisk nivå utan att själva behöva ta en för stor ekonomisk risk. Man kan tänka på oss som en stor hemmaverkstad eller som den där ateljén som du önskade att du fick plats med hemma i ditt vardagsrum. Vårt hus består nämligen av stora ytor, verkstäder, infrastruktur och teknik som du kan använda för dina egna idéer och projekt. Oavsett om du vill bygga om en soffa, reparera din cykel eller lansera en podsändning. Vi arrangerar också en stor mängd workshops och kurser för att lära och inspirera våra användare att utveckla ett intresse, en talang eller en idé. Lundgren berättade vidare om manifestationen Malmö Nordic: Projektet lyfter i ett unikt samarbete fram Malmös tre stora konstinstitutioner, stadens gallerier och andra aktörer inom samtidskonstområdet, med utställningar och arrangemang utifrån sitt respektive nordiska perspektiv. (Se länklista). Lundgren visade bilder från Malmöfestivalens konstdel, samt presenterade stadsutvecklingsprojektet Norra Sorgenfri. Utvecklingen av Norra Sorgenfri drivs av Malmö Stad i ett samarbete mellan stadsbyggnadskontoret, fastighetskontoret, gatukontoret, miljöförvaltningen och kulturförvaltningen. Utvecklingsarbetet drivs i nära samarbete med fastighetsägare och verksamma i området. Stora delar av området ägs av privata aktörer, totalt ett trettiotal, alla med sina förutsättningar. Just Norra Sorgenfriprojektet är ett bra exempel på vikten av att arbeta förvaltningsövergripande, hävdade Lundgren. Hon nämnde också att utvärderingar av det ständigt växande Västra Hamnen-området understrukit behovet av mer kultur. Skånes Dansteater är för närvarande den enda kulturinstitutionen i området. Många konstnärer stannar i Malmö efter avslutad utbildning, berättade Lundgren, eftersom det finns bostäder och billiga ateljéer och ateljéstöd via kulturnämnden. Mot slutet av sin faktadigra föreläsning återvände Lundgren till sin förra arbetsplats Borås Stad. Hon nämnde stadens närhistoriska bakgrund med textilindustrikrisen på 1970-talet, men också att Borås är en framgångsrik småindustriort, och att all textiltillverkning och design inte är borta. Textilmuseum och små modedesignföretag i samma byggnad var några av Lundgrens exempel. Lundgren berättade att hon som kulturchef kämpat för att få till stånd en renovering av kulturhuset, med stadsteatern, konstmuseet och stadsbiblioteket, byggt 1975. Renoveringen blev färdig 2011. Därefter kom Lundgren in på Borås mest omskrivna konstprojekt, Jim Dines jättestaty Pinocchio, eller Walking to Borås som verket egentligen heter. Verket invigdes 2008, men hade då debatterats i två och ett halvt år. Kritiska kommentarer rörde exempelvis vad Pinocchio har med Borås att göra. Lundgren kommenterade att ett verk inte
nödvändigtvis måste ha med staden att göra. I fråga om Pinocchio blev processen dessutom odemokratisk eftersom privata finansiärer betalade, okänt vilka. Andra offentliga verk i Borås presenterades i bild: Fredrik Wretmans Bodhi i Viskan, Ulf Rollofs Octopus, Marianne Lindberg De Geers Mate Hunting med flera. Enligt en identitetsundersökning utförd av lokaltidningen är Borås numera en skulpturstad i boråsarnas ögon, vilket Lundgren tog som exempel på hur kulturen kan användas för att ändra identiteter. Publik frågestund Seminariedagen avslutades med frågestund för publiken. Moderator Marie Holmgren inledde med allmänna frågeställningar, som hur man får tid till samverkan, och hur processen förvaltas i kommunerna. Elisabeth Lundgren kommenterade att det är viktigt att uppnå resultat och inte fastna i processen. Det gäller att komma i mål. Örjan Wikforss tillade att uppsatta delmål skall uppnås till varje pris, och att den erfarne projektledaren vet att vänta in rätt ögonblick. Elisabeth Lundgren tillfogade att bara för att beslut fattas behöver det inte innebära att någonting händer i realiteten. Detta är också det bästa sättet att få finansiärer på gott humör: att kunna visa på uppnådda resultat. Carl Arnö kommenterade från Umeås horisont att det är viktigt att de konstnärliga aspekterna är med tidigt i processen, gestaltningsperspektiven måste vara med från början. Referenser utifrån, som från Statens konstråd, garanterar kvalitet. Media är också viktigt för att skapa en god opinion redan från inledningsstadiet. Karin Karlsson från Karlstad tillfogade med filosofisk vinkel att det är en gåta, att processen ofta börjar på ett otydligt ställe, i en enskild konstnärlig vision. Vi måst göra motstånd mot gamla mönster, menade Karlsson, traditionella beslutsprocesser måste utmanas av idén att ta in konstnärer redan från början. Elisabeth Lundgren hävdade att hänvisningar till enprocentsmålet kan tjäna som legitimering och motivation, när man tar upp frågor i nämnder och vidare till fullmäktige. Det är en jobbig process, sa Lundgren, men det gäller att vara förberedd, komma in med förslag i god tid, att ligga på, inte bara hålla sig till sin särart och sin specialkompetens. Är man inte med från början kommer andra att ta ens plats. Henrik Orrje tillfogade att det är i utvecklingsprojekt, förutsatt att man just är ute i god tid, som det går att bryta ny mark. Det gäller att ligga i fronten av dynamiska processer. Carl Arnö menade att konstdelen inte får särskilja sig, att den måste betrakta sig som ett involverat och inkluderat samhällsprojekt. Vi har särbehandlat konsten för länge, ansåg Arnö. Örjan Wikforss ansåg att konstens unika erfarenhet är just att arbeta i process. Projekttänkandet är allmängiltigt och kan appliceras på andra områden, som är ovana vid arbete i processform. Arkitekter och konstnärer är erfarenhetsmässigt väl lämpade att driva temporära organisationer, som i bygg- och omvandlingsprojekt, menade Wikforss. Moderator Marie Holmgren uttryckte nyfikenhet på Örebro och OpenART-satsningen. Lars Jonnson berättade om OpenART kids, ett initiativ som utvecklats i samarbete med Örebro Länsmuseum och Konstfrämjandet Bergslagen, med målsättning att uppmuntra barn att genom lek utveckla sin kreativitet. Aktiviteterna på programmet innefattar guidade visningar, kreativa workshops och gör det själv kit där barnen får lösa olika problem.
Jonnson instämde också i att konstnärer inte representerar en särart eller ett särintresse. Konstnärer har värderingar som kan ge resultat och bidra till förändrade processer. Konstnärer är bra på att tänka runt ett hörn, som Jonnson formulerade saken, och därför värdefulla när det mesta går ut på att spara pengar, till exempel genom att hitta billiga material. Carl Arnö inföll att konstnärer måste bli bättre på att intressera sig för de tidigaste processerna i ett bygg- och gestaltningsprojekt. Jennie Fagerström, projektledare/landsskapsarkitekt vid Hamn- och gatuförvaltningen, Varbergs kommun, menade att man ständigt måste påminna och pedagogiskt berätta om vad gestaltning är, att offentlig konst inte är pynt och utsmyckning. Gestaltning är en balanserad avvägning av form, funktion och ekonomi. Carl Arnö tyckte att det behövs fler konstnärer, eller fler med konstnärlig kompetens, på NCC, Skanska och PEAB. Örjan Wikforss tillfogade att vi kommer i underläge när vi hela tiden måste förklara och motivera varför konst är viktigt. Elisabeth Lundgren hävdade att det gäller att vara på samma nivå, en ömsesidig, jämlik nivå. Det handlar om tillit och respekt för olika professioner. Med det goda exemplets makt kan man göra framsteg. Henrik Orrje betonade det historiska perspektivet: en blick bakåt på tidigare generationer, en syn på kulturavets värden. Det vi gör i dag kommer att kvalitetsbedömas av framtida generationer. Lars Jonnson påpekade att gestaltningsprojekt för samman grupperingar som vanligtvis har vattentäta skott mellan sig. I Örebro frågar vi inte om lov, sa Jonnson, vi bara ställer ut konsten. Plötsligt förstår alla att det faktiskt finns konst. Håkan Cullberg, kreativ ledare för stadsutvecklingsprojektet vid samhällsplaneringskontoret i Varberg, ville återge arkitekterna deras tidigare roll som byggherrens främste rådgivare. Håkan Löfgren, Nämnden för kultur och turism i Kungsbacka, återkopplade till Elisabeth Lundgren och underströk vikten av att alla inblandade i gestaltningsprocessen deltar i varandras möten. Han hänvisade till sina erfarenheter från bilindustrin, där olika kompetensers möten bidrog till funktionell förnyelse. Varken den estetiska eller den funktionella aspekten kan ensam utgöra utgångspunkt, de måste mötas kontinuerligt. Respekt för olika kompetenser är nödvändigt, man måste försöka lära sig varandras språk. Karin Karlsson instämde i vikten av ömsesidig respekt, att jämka ståndpunkter. Moderator Marie Holmgren ville lyfta överraskningen, det oväntades kraft. Carl Arnö påpekade att konstnärer får göra allting själva. De har inte ett arkitektkontor till sitt förfogande. Elisabeth Lundgren tillfogade att bildkonstnärer har sämst ekonomisk utdelning av alla konstnärligt utbildade yrkesgrupper. Hon drog sig också till minnes byggandet av kulturhuset Mimers Hus i Kungälv, där tre konstnärer deltog redan från start, till byggherrarnas förtret. Det är svårt att hitta konstnärer som är kompetenta nog att delta i en byggproces redan från start, det finns inga utbildningar för att exempelvis kunna delta i en planprocess, sa Lundgren. Bengt Adolfsson från Nämnden för Kultur och Turism i Kungsbacka drog sig till minnes sin tid i byggbranschen. Entreprenörerna styr hela processen, ett av Adolfssons exempel gällde ett fall där konstnärlig utsmyckning, inritad av arkitekten, togs bort av kostnadsskäl. Ingemar Arnesson, kulturchef i Varberg, såg det som en stimulerande utmaning att bli kulturchef i staden, på grund av det stora stadsutvecklingsprojektet med Västra hamnen. Arnesson hoppades mycket på att få igång en medborgardialog, och att det ska kunna skapas ett referensråd i Varberg. Man ska också involvera alla kategorier av kulturaktörer, som filmare och musiker, inte bara konstnärer. Detta är ett unikt tillfälle för Varberg, slutade Ingemar Arnesson.