Foder till kapplöpningshästar

Foder till kapplöpningshästar - En introduktion till fodrets roll för en galoppörs prestation Catrine Östberg Fördjupningsarbete PM till Steg 3-kursen 19 OKT 2014 1

Foder till kapplöpningshästar En introduktion till fodrets roll för en galoppörs prestation Catrine Östberg Sammanfattning Många faktorer påverkar en galopphästs prestation och en faktor som inte bör förbises är fodret. En felfodrad häst uppnår inte sin fulla potential men genom att ge hästen en mer korrekt fodergiva kan man hjälpa den att främst fördröja tröttheten och därigenom höja prestationen. Tillräckliga mänger energi, utan att ge för mycket, nämns som den viktigaste faktorn. Ett kvalitativt grovfoder hjälper till att förse hästen med energi. Utöver det kan olja ges för extra energi utan påvisade negativa konsekvenser. En stor andel av energin från stärkelse från en spannmålsbaserad kost har en rad negativa effekter så som beteendestörningar, magsår och förändrad tarmflora. Få studier visar på tydliga prestationshöjande effekter av övriga fodertillsatser. Poängteras bör dock att små förbättringar är svåra att mäta. Att göra en försöksdesign med levande djur där identiska studieförutsättningar skapas är nästan omöjligt. 2

1. Inledning För att vara framgångsrik som galopphäst måste du kunna utföra ett högintensivt arbete under några minuter. En höghastighetsprestation som i bästa fall håller i sig lite längre än konkurrenternas. Många faktorer påverkar hästens prestation och något som ofta nämns som extra viktigt är den fysiska statusen. Något annat som kan ha stor betydelse för att hjälpa till att uppnå hästens maximala potential är dess foderprogram. Genom fel utfodring kan man hindra hästen från att uppnå bra resultat. Det går generellt inte att få en häst att springa fortare med hjälp av foder utan strävan ligger i att fördröja tröttheten (Hiney and Potter, 1996). Genom evolutionen har hästen anpassat sig och sin mage för en gräsbaserad föda. Tidigt utvecklades den till en grovtarmjäsare för att kunna konsumera en fiberrik kost. Dagens domesticerade hästar har fortfarande samma ursprung och är anpassade för den ursprungliga gräsbaserade födan. Det implicerar att grovfoder bör utgöra basen för även dagens hästars föda (Pagan, 1998). Hur man generellt sett fodrar sina hästar skiljer sig mellan olika länder. Det beror till stor del på att olika länder har olika förutsättningar och olika tillgång på fodermedel. De olika ländernas tradition och kultur påverkar också hur vi fodrar våra hästar. Det finns en uppsjö av olika fodermedel som kan användas för att formulera foderstater men av tradition är många hästägare obenägna att prova nya alternativ. I kraftfoder finns däremot ofta en större variation av råvaror (Olsson and Ruudvere, 1955). Fodermedel kan klassificeras utifrån många olika kriterier och International Network of Feed Information Centre (INFIC) använder sig av följande åtta kategorier: Torrt grovfoder Bete Ensilerat grovfoder Högenergikoncentrat Proteinkällor Mineraler Vitaminer Tillskott Grovfodret ska generellt, som tidigare nämnt, utgöra basen och tillskott ska motiveras av att det finns en lucka att fylla såsom till exempel ytterligare energibehov eller saknad av vissa vitaminer eller mineraler. Många hästar skulle kunna tillgodose sitt energibehov endast baserat på grovfoder (NRC, 2007). Idag fodras dock majoriteten av alla högpresterande tävlingshästar och i synnerhet galoppörer med till exempel spannmålsbaserade koncentrat (kraftfoder) (Richards et al., 2006, Huntington and Jenkinson, 1998). Högpresterande hästar ges tillskott för att möta det ökade energibehovet. En hög energidensitet är ibland en förutsättning för att tillgodose hästens behov då mängden foder annars kan bli för stor. En 3

foderstat uppbyggd av spannmål med en hög andel stärkelse har dock risker kopplade till sig. Problem med magens mikroflora, mag- och tarmstörningar och beteendestörningar finns beskrivna som risker vid stärkelserika dieter (Jansson and Lindberg, 2012, Luthersson et al., 2009, Willing et al., 2009, Redbo et al., 1998). Riskerna tilltrots ges idag de flesta galopphästar ett kraftfodertillskott utöver grovfodret för att möte den hårda träningens ökande energibehov. 2. Syfte Syftet med PM:et var att redogöra för samt ge en introduktion till hur fodret påverkar en fullblodsgaloppörs prestationer. Vidare var syftet att beskriva vad en galoppör behöver för att prestera samt granska hur utvecklingen ser ut rörande foder till fullblod. 3. Material och metod Arbetet gemomfördes som en litteraturstudie där relevant vetenskaplig litteratur granskades och utifrån syftet sammanställdes och presenterades i ett PM. 4. Resultat 4.1 Kapplöpningshästens närings- och energibehov Ett mål för en galoppör som ska utföra maximalt arbete under en kort period är att bli av med så mycket extra vikt som möjligt utan att äventyra energidepåer och deras tillgänglighet samt den nödvändiga muskulära statusen. En 500 kg tung vuxen hästs energibehov i full träning är nära det dubbla jämfört med samma hästs underhållsbehov, 34,5 MCal/dag (144,4 MJ/dag) jämfört med 16,7 MCal/dag (69,9 MJ/dag) (NRC, 2007). Ett otillräckligt energiintag kan påverka prestationen negativt och resultera i att hästen snabbare tröttnar. Ett kortvarigt minskat energiintag kan snabbt försämra prestationen till skillnad från ett minskat näringsintag där effekterna ofta först ses på längre sikt (Geor et al., 2013). Kroppsvikten hos en galoppör är något som i stor utsträckning påverkar dess tävlingsprestation och är kopplat till vad den äter och hur den tränas. I en studie ledde en viktökning på 10 % till ett ökat syrebehov på 15 % hos en häst på löpband (Thornton et al., 1987). Ett fullblod av medelhull kan omsätta fett till energi mer effektivt än en under- eller överviktig häst (Frape, 1994). Att ändra vikten på en häst kan både åstadkommas genom att ändra kroppsfettet eller muskelmassan på individen. Hur viktförändringen görs påverkar självfallet tävlingsprestationen. Utmaningen i att trimma hästen ligger i att maximera muskelmassan och minimera överskottsfettet vilket inte bara görs genom att begränsa foderoch energiintaget. En underviktig häst kan få svårare att lagra glykogen i musklerna än en häst av medelhull vilket kan leda till tidigare trötthet under träning eller tävling (Jones et al., 4

1992). Att maximera muskelglykogendepåerna ses som önskvärt för en tävlingshäst. Att ständigt ha ett positivt energiintag i förhållande till utfört arbete kommer att leda till att fett lagras in vilket ofta inte är önskvärt då feta hästar presterar sämre. En onödigt hög vikt leder dessutom till större påfrestningar på benen och potentiellt till försvårad syresättning genom en begränsad och försämrad lungrespiration på grund av fett i toraxregionen (Morgan, 1997). Genom träning ökar uppbyggnaden och nedbrytningen av muskler vilket gör att en häst i träning har ett större proteinbehov jämfört med en häst i vila. Hur mycket extra protein som behövs givet olika träningsdoser är svårt att exakt beräkna eller skatta. De rekommendationer som finns är ofta minimumrekommendationer (1004 gram protein för en 500 kg tung häst) och många som tränar fullblod ger betydligt högre doser. Indikationer finns dock på att behovet inte ökar så drastiskt som vissa gör gällande (Gallagher et al., 1992, NRC, 2007). Ett överintag av protein kan påverka syra-basbalansen, urinproduktionen och värmeproduktionen. Hos travhästar har ett grovfoder med högre proteinhalt resulterat i högra halter av glykogen och leucin i musklerna (ESSÉN-GUSTAVSSON et al., 2010). Vetenskapliga studier på aminosyrabehoven hos galopphästar är få och begränsade. Vissa kraftfoder inkluderar idag aminosyrorna lysin och treonin idag. Mineralbehovet hos tävlingshästar varierar mycket och påverkas av bland annat av träningsupplägg. Kalcium är viktigt då det påverkar skellett och benstrukturer. Skelettet stimuleras genom högintensiva belastningar och är beroende av kalcium. Perioder av högintensiv träning leder till ett ökat kalciumbehov och vice versa med lågintensiva perioder (Nielsen et al., 1998). NRC (2007) ger minimumrekommendationer på till exempel fosfor och magnesium men det är troligt att det egentliga behovet påverkas mycket av individen och dess träningsbelastning. Risk för brist bedöms som liten om ett kraftfoderkoncentrat ges i rekommenderade givor (Geor et al., 2013). Hårt arbetande hästar svettas ut elektrolyter så som kalium, klorid och natrium vilka måste ersättas. Klimatet tillsammans med träningsintensiteten påverkar hur mycket elektrolyterförluster som en häst måste kompenseras för. Värt att tänka på är att en häst kan svettas mycket under transport vilket man bör kompensera för. Att bara ge fri tillgång på salt genom till exempel en saltsten är ingen garanti för att behovet blir tillfredsställt, och speciellt inte för hästar som tränas hårt i varma klimat (Geor et al., 2013). En generell vitaminbrist är inte trolig hos tävlingshästar om de för tillgång till bra grov och kraftfoder. Många kraftfoder idag är vitaminberikade vilket tillsammans med det relativt höga kraftfoderintaget hos galopphästar resulterar i ett relativt bra vitaminintag. Hästar tarmflora syntetiserar också vitaminer. Vitaminer kan generellt ofta lagras bra av hästen men till exempel tiamin kan dock bara lagras några veckor. Ibland kan ett tillskatt av B-vitamin vara berättigat då den är kopplad till hästens energimetabolism (Saastamoinen and Harris, 2008). Många galopptränare ger dagligt vitamin E-tillskott men det saknas vetenskaplig grund för dess effekter på prestation. Den antioxidativa rollen som vitamin E spelar gör det ändå intressant för en tävlingshäst. 5

Vatten är väldigt viktigt för en tävlingshäst och speciellt då den svettas mycket. En häst i arbete kan dricka mellan 36 och 92 liter per dag. Träningsintensitet och klimat påverkar intaget. Att dricka vatten direkt efter ett hårt arbete har tidigare varit förknippat med risk för kolik men forskning som stödjer det är begränsad. Att begränsa vattenintaget efter ett hårt arbete leder till en försenad återvätskning. En häst bör erbjudas vatten inom 30 minuter efter arbetet, gärna ofta och i småmängder (Geor et al., 2013, Butudom et al., 2003). Om man blandar elektrolyter i vattnet är rekommendationen att också erbjuda färskt vatten utan tillsatser. Uttorkning direkt efter ett hårt arbete kan försvåra återfyllnaden av glykogen i musklerna vilket gör att vatten efter träning bör erbjudas (Waller et al., 2009). 4.2 Typiska utfodringar och praktiska foderrekommendationer En tävlingshäst bör dagligen äta ungefär 2 till 2,5% av sin egen vikt som torrsubstans (TS) (NRC, 2007). De flesta galopphästar ges ett stråbaserat foder med någon form av spannmålsbaserat extrafoder. Uppstallning av hästar är vanligt och tillgången på bete är ofta begränsad. En generell utmaning är ofta att ge tillräckliga mängder TS och smältbar energi utan att orsaka beteendestörningar, skapa uttråkning, magsår eller andra hälsokomplikationer. I medeltal gavs 129 MJ/dag till Australiensiska galopphästar och 1450 g protein (HUNTINGTON). Galopphästar gavs i medeltal 12.3 kg TS/dag i en tidigare utförd undersökning och andelen kraftfoder i relation till grovfoder var 45% för galopphästar i träning (Gallagher et al., 1992). I en undersökning bland galopptränare i Australien framkom att tränare ger begränsade mänger grovfoder och vissa tränare ger inte alls grovfoder till sina hästar (Richards et al., 2006). I en Nya Zeeländsk studie med 140 galopphästar framkom att 65% av dem fick mindre än 2,25 kg hö per dag och mer än hälften av de tillfrågare gav hö en gång per dag (Williamson et al., 2007). I en äldre studie framkom att galopptränare gav i snitt 3,3 kg grovfoder per dag och vissa ned mot 2 kg per dag (HUNTINGTON). Det finns en rad stråfoder att tillgå och det ser olika ut beroende på var i världen man befinner sig. Det är inget homogent och standardiserat fodermedel utan dess egenskaper skiljer sig mycket åt. Många faktorer påverkar så som till exempel, mognad, skördetid och sammansättning. För en galopphäst som kräver mycket energi är det viktigt att välja vallfoder med omsorg då energivärdet varierar mycket. Att välja ett grovfoder som skördats innan det mognat resulterar i högre energivärden vilket rekommenderas. Då den smältbara energin i foderstaten ska ökas bör man som första åtgärd söka ett grovfoder av högre kvalité istället för att öka andelen kraftfoder. En obegränsad giva av grovfoder leder till att vissa hästar utvecklar en rund hömage (Huff et al., 1985) vilket som beskrivits tidigare är ickeönskvärt för en galopphäst. Fibrer binder mycket vatten vilket ger extra vikt i magen. För varje 1 kg hö intas 2,5-3,5 kg vatten. Det är av den anledningen som många tränare ger mer kraftfoder och mindre grovfoder. Hästar får onödiga kilon i magen att släpa på och utsätts för en naturlig handikapping vilket försvårar konkurrenskraften. För att minska effekten av magfyllnaden bör ett högkvalitativt grovfoder med hög smältbarhet ges (Geor et al., 2013). 6

Som nämnts tidigare har tävlingshästar ofta problem att tillgodo se sina energibehov enbart med hjälp av grovfoder vilket göra att de ofta fodras med stora kraftfodergivor. Då kraftfoder ska ges är den generella rekommendationen för att minska risken för de tidigare beskrivna problemen att dela upp den dagliga givan på så många tillfällen som det är praktiskt möjligt att göra (Geor et al., 2013). I Nya Zeeland var det vanligast att fodra tre gånger per dag (HUNTINGTON). I medeltal gavs 7,3 kg kraftfoder per dag enligt Australiensiska galopptränare men vissa gav så mycket som 13 kg per dag (Richards et al., 2006). En annan studie angav 7,8 kg kraftfoder per dag för fullblod i galoppträning (HUNTINGTON). De flesta tillfrågade tränarna i en tidigare utförd undersökning svarade att de der ett färdigbladet kraftfoder och vissa la dessutom till havre (Gallagher et al., 1992). En fördel med ett färdigt kraftfoder jämfört med enbart havre är att den allmänna näringsbalansen lättare hålls. Havre är inte standardiserat och dess innehåll kan variera. Bland de tillfrågade tränarna uppgav 25 % att de gav vitamintillskott och 44 % att de gav elektrolyttillskott (HUNTINGTON). I en studie bland galopptränare i Turkiet uppgav 95 % att de gav mineral och vitamin tillskott, 90% gav elektrolyter (DEMİREL, 2012). Torts den gängse normen bland tävlingshästar med kraftfoder som komplement till grovfodret finns undantag. En nyligen publicerad vetenskaplig studie visade att travhästar kan tränas, tävlas och dessutom vinna lopp på en foderstat endast bestående av högkvalitativt vallfoder (ESSÉN-GUSTAVSSON et al., 2010). Det är känt att utfodringen inte kan påverka hästens förmåga att springa fortare, men däremot kan man utfodra så att tröttheten fördröjs (Hiney & Potter, 1996). Hur bra en häst kan fördröja utmattning och trötthet i lopp beskrivs som en nyckelfaktor för framgång. Många biokemiska och fysiska faktorer påverkar det. En orsak till tröttheten i slutet av lopp skulle kunna vara att muskelglykogenet tar slut. För galopphästar minskade dock muskelglykogendepåerna endast med 23 till 32 % efter 1600 meters jobb (Harkins and Kamerling, 1993) vilket tyder på att trötthet efter kort intensivt arbete inte bara beror på tomma glykogenförråd i muskler. Försök att öka glykogeninlagringen har misslyckats alternativt krävt allt för stora givor at stärkelserika fodermedel för att det ska vara hälsosamt (Jose-Cunilleras et al., 2006, Lacombe et al., 2004). Det är numera vanligt att ge olja för att öka energidensiteten i fodergivorna samt öka andelen smältbar energi. Det kan ske genom tillsatser i det färdiga kraftfodret eller själv direkt i fodret. När fett och olja tillsätts minskas ofta mängden stärkelse i foderstaten vilket kan vara fördelaktigt (Julliand et al., 2006). Att välja till exempel havresorter med högre fetthalt kan också vara en väg att gå för att minska mängden som tillförs. Vissa studier har visat att olja och fett kan öka inlagringen av glykogen (Potter et al., 1992). En annan fördel med fett är att det skulle kunna minska användningen av muskelglykogen initialt under aerobt arbete då fett kan användas för att sedan när det anaeroba arbetet börjar ha mer glykogen kvar (Pagan et al., 2002). En ytterligare fördel med olja som framhålls är att det skulle kunna minska bildandet av mjölksyra och därigenom förbättra prestationen (OLDRUITENBORGH-OOSTERBAAN et al., 2002). För människor finns många riskfaktorer kopplade till ett högt fettintag. För häst har dock inga sådana risker påvisats. En hästdiet med en stor andel av energin från fett (ca 7

10%) är dock med mänskliga mått mätt inte en diet med ett högt fettinnehåll (Zeyner et al., 2002). Bland turkiska galopptränare gav 20 % av dem majsolja till sina galopphästar (DEMİREL, 2012). Förutom vad som ges till hästen kan även tidpunkten ha stor betydelse för prestationen. Genom att begränsa höintaget till 1 % av kroppsvikten tre dagar innan tävling jämfört med fri tillgång minskade hästens vikt med 2 % (Rice et al., 2001). Det ledde också till ökad syresättning under ett intensivt arbete och mindre anaerobt arbete. Exakt hur mycket grovfoder som ska erbjudas dagarna innan tävling finns dock inga studier på. Det finns heller inga exakta angivelser på hur mycket kraftfoder som bör ges innan tävling. 90 % av de tillfrågade tränarna uppgav att de minskade grovfodret och ökade kraftfodret innan ett lopp (HUNTINGTON). En rekommendation är att ge små mål innan start och maximalt 1 kg. Det ska dock inte ges inom 2-3 innan tävling eller träning. Ökad insulinkoncentration och minskad glukoskoncentration har rapporterats vilket skulle kunna påverka prestationen. En mindre mängd hö kan till skillnad från kraftfoder vara bra att ge även timmarna innan ansträngning. Höet ökar inte hästvikten på så kort tid men hjälper till att hålla hästen lugn och sysselsatt (Pagan and HARRIS, 1999). Vatten tas bort upp till 4 timmar innan tävling. Under den tiden påverkas inte hästens prestation av uttorkning. Små mängder vatten efter tävling och träning hjälper hästen att återhämta sig. Det finns få fodertillsatser som har en bevisad vetenskaplig effekt. En förklaring kan vara att det är svårt att designa studier som kan påvisa små prestationsförbättringar. Det är dock vanligt att tränare ger tillskott även om den vetenskapliga grunden saknas. Många tränare ger tillskott av järn för att förbättra syresättningen genom en ökad mängd hemoglobin. Studier har dock inte visat på den effekten (Loch et al., 1984). Dimetylglycin (C 4 H 9 NO 2 ) säljs som ett preparat som förhindrar mjölksyra i muskler och används av många tränare trots att det inte finns tillräcklig vetenskaplig grund för dess påstådda effekter (Warren et al., 1999). Kreatin, bipollen, L-karnitin, solhatt (Echinacea angustifolia) och fjärilsranka (Schizandra chinensis) är andra preparat som också ges i tron om förbättrade prestationer. Även här saknas en tydlig vetenskaplig grund för deras prestationshöjande effekter. De tre sistnämnda påverkar faktorer som teoretiskt sätt skulle kunna ge ökad prestation men deras faktiska effekter är tveksamma (Fagundes et al., 2011, RIVERO et al., 2002, Hancke et al., 1996, O'NEILL et al., 2002). Alla dessa preparat finns dessutom upptagna på Svensk galopps lista över karrenstider för foder och fodertillskott. Ett tillskott av kisel i formen sodium zeolite A visade sig i en studie på 53 unga quarterhästar i träning ge ökad hållbarhet och förbättrad prestation (Nielsen et al., 1993). Utöver dessa preparat ges också lugnande preparat och preparat för ökad aptit. Tillskott av B- vitamin har föreslagits som en väg för att öka aptiten (Turner et al., 2006). 5 Slutsats Den enskilt viktigaste kostrelaterade faktorn för att få en galopphäst att prestera maximalt är energiintaget. Både ett för litet energiintag och ett för stort energiintag kommer att påverka 8

prestationen negativt. Det är inte klarlagt om icke-strukturella kolhydrater (t.ex. socker och stärkelse) kan förbättra glykogenlagren i musklerna. Däremot är det bevisat att ett högt stärkelseintag har en rad hälsorisker kopplade till sig. För att tillgodose energibehovet har olja och fett visat sig kunna ges utan påvisade negativa konsekvenser. Upp till 10 % av energibehovet kan ges som olja. Högkvalitativt grovfoder med en hög andel nedbrytbar energi är en viktig faktor. Stora mängder protein och aminosyror kommer också av ett bra grovfoder. Många mineraler och vitaminer fås i tillräkliga mängder genom tillgång till bete eller ett bra grovfoder tillsammans med ett bra färdigblandat kraftfoder. De viktigaste elektrolyterna måste ges i tillräkliga mängder för att kompensera för svettförlusterna. 6 Referenser BUTUDOM, P., AXIAK, S. M., NIELSEN, B. D., EBERHART, S. W. & SCHOTT II, H. C. 2003. Effect of varying initial drink volume on rehydration of horses. Physiology & behavior, 79, 135-142. DEMİREL, G. 2012. Feeding practices for racehorses in Turkey. İstanbul Üniversitesi Veteriner Fakültesi Dergisi, 32, 79-86. ESSÉN GUSTAVSSON, B., CONNYSSON, M. & JANSSON, A. 2010. Effects of crude protein intake from forage only diets on muscle amino acids and glycogen levels in horses in training. Equine veterinary journal, 42, 341-346. FAGUNDES, A. S., ALMEIDA, F. Q., GODOI, F. N. D., MIGON, E. X. F., SANTOS, T. M. D. & LARANJEIRA, P. V. E. H. 2011. Creatine and maltodextrine dietetic supplementation in eventing horses at training. Revista Brasileira de Zootecnia, 40, 1933-1940. FRAPE, D. L. 1994. Diet and exercise performance in the horse. Proceedings of the Nutrition Society, 53, 189-206. GALLAGHER, K., LEECH, J. & STOWE, H. 1992. Protein, energy and dry matter consumption by racing thoroughbreds: A field survey. Journal of Equine Veterinary Science, 12, 43-48. GEOR, R. J., COENEN, M. & HARRIS, P. 2013. Equine Applied and Clinical Nutrition: Health, Welfare and Performance, Elsevier Health Sciences. HANCKE, J., BURGOS, R., CACERES, D., BRUNETTI, F., DURIGON, A. & WIKMAN, G. 1996. Reduction of serum hepatic transaminases and CPK in sport horses with poor performance treated with a standardized< i> Schizandra</i> chinensis fruit extract. Phytomedicine, 3, 237-240. HARKINS, J. & KAMERLING, S. 1993. Effect of race distance and competition on performance of thoroughbred racehorses. Journal of Equine Veterinary Science, 13, 41-45. HINEY, K. & POTTER, G. 1996. A review of recent research on nutrition and metabolism in the athletic horse. Nutrition research reviews, 9, 149-173. HUFF, A., WHITE, H. & MEACHAM, T. 1985. Hays for horses. Journal of Equine Veterinary Science, 5, 173-175. HUNTINGTON, P. & JENKINSON, G. 1998. Feeding Practices in Australia and New Zealand. Advances in Equine Nutrition, JD Pagan, ed. Kentucky Equine Research, Inc., Versailles, KY, 331-340. HUNTINGTON, P. J. FEEDING PRACTICES IN AUSTRALASIA. Kentucky Equine Research, Inc., Versailles, KY. JANSSON, A. & LINDBERG, J. E. 2012. A forage-only diet alters the metabolic response of horses in training. animal, 6, 1939-1946. JONES, D., POTTER, G., GREENE, L. & ODOM, T. 1992. Muscle glycogen in exercised miniature horses at various body conditions and fed a control or fat-supplemented diet. Journal of Equine Veterinary Science, 12, 287-291. JOSE-CUNILLERAS, E., HINCHCLIFF, K. W., LACOMBE, V. A., SAMS, R. A., KOHN, C. W., TAYLOR, L. E. & DEVOR, S. T. 2006. Ingestion of starch-rich meals after exercise increases glucose kinetics but 9

fails to enhance muscle glycogen replenishment in horses. The Veterinary Journal, 171, 468-477. JULLIAND, V., DE FOMBELLE, A. & VARLOUD, M. 2006. Starch digestion in horses: the impact of feed processing. Livestock Science, 100, 44-52. LACOMBE, V. A., HINCHCLIFF, K. W., KOHN, C. W., DEVOR, S. T. & TAYLOR, L. E. 2004. Effects of feeding meals with various soluble-carbohydrate content on muscle glycogen synthesis after exercise in horses. American journal of veterinary research, 65, 916-923. LOCH, W. E., BROCKSCHMIDT, L. & HARMON, H. 1984. Effect of supplemental iron, live saccharomyces cerevisiae yeast and exercise on hemoglobin and packed cell volume of the blood of horses. Journal of Equine Veterinary Science, 4, 125-127. LUTHERSSON, N., NIELSEN, K., HARRIS, P. & PARKIN, T. 2009. Risk factors associated with equine gastric ulceration syndrome (EGUS) in 201 horses in Denmark. Equine veterinary journal, 41, 625-630. MORGAN, K. 1997. Thermal insulance of peripheral tissue and coat in sport horses. Journal of thermal biology, 22, 169-175. NIELSEN, B., POTTER, G., GREENE, L., MORRIS, E., MURRAY-GERZIK, M., SMITH, W. & MARTIN, M. 1998. Response of young horses in training to varying concentrations of dietary calcium and phosphorus. Journal of Equine Veterinary Science, 18, 397-404. NIELSEN, B., POTTER, G., MORRIS, E., ODOM, T., SENOR, D., REYNOLDS, J., SMITH, W., MARTIN, M. & BIRD, E. 1993. Training distance to failure in young racing Quarter Horses fed sodium zeolite A. Journal of Equine Veterinary Science, 13, 562-567. NRC (ed.) 2007. Nutrient Requirements of Horses, Washington D C, USA: National academic press. O'NEILL, W., MCKEE, S. & CLARKE, A. 2002. Immunological and haematinic consequences of feeding a standardised Echinacea (Echinacea angustifolia) extract to healthy horses. Equine veterinary journal, 34, 222-227. OLDRUITENBORGH OOSTERBAAN, M. S., ANNEE, M., VERDEGAAL, E., LEMMENS, A. & BEYNEN, A. 2002. Exercise and metabolism associated blood variables in Standardbreds fed either a low or a high fat diet. Equine veterinary journal, 34, 29-32. OLSSON, N. & RUUDVERE, A. The nutrition of the horse. Nutrition abstracts and reviews. Series A: Human and experimental, 1955. 1. PAGAN, J. 1998. Forages for horses: more than just filler. Advances in Equine Nutrition. Nottingham: Nottingham University, 13-28. PAGAN, J., GEOR, R., HARRIS, P., HOEKSTRA, K., GARDNER, S., HUDSON, C. & PRINCE, A. 2002. Effects of fat adaptation on glucose kinetics and substrate oxidation during low intensity exercise. Equine veterinary journal, 34, 33-38. PAGAN, J. & HARRIS, P. A. 1999. The effects of timing and amount of forage and grain on exercise response in Thoroughbred horses. Equine veterinary journal, 31, 451-457. POTTER, G., HUGHES, S., JULEN, T. & SWINNEY, D. 1992. A review of research on digestion and utilization of fat by the equine. Pferdeheilkunde, 1, 119-123. REDBO, I., REDBO-TORSTENSSON, P., ÖDBERG, F., HEDENDAHL, A. & HOLM, J. 1998. Factors affecting behavioural disturbances in race-horses. Animal Science, 66, 475-481. RICE, O., GEOR, R., HARRIS, P., HOEKSTRA, K., GARDNER, S. & PAGAN, J. Effects of restricted hay intake on body weight and metabolic responses to high-intensity exercise in Thoroughbred horses. Proc. 17th Conf. Equine Nutr. Physiol. Soc., Lexington, KY, 2001. 273-279. RICHARDS, N., HINCH, G. & ROWE, J. 2006. The effect of current grain feeding practices on hindgut starch fermentation and acidosis in the Australian racing Thoroughbred. Australian veterinary journal, 84, 402-407. RIVERO, J. L., SPORLEDER, H. P., QUIROZ ROTHE, E., VERVUERT, I., COENEN, M. & HARMEYER, J. 2002. Oral L carnitine combined with training promotes changes in skeletal muscle. Equine veterinary journal, 34, 269-274. SAASTAMOINEN, M. & HARRIS, P. 2008. Vitamin requirements and supplementation in athletic horses. Nutrition of the exercising horse. EAAP publication, 233-254. 10

THORNTON, J., PAGAN, J. & PERSSON, S. 1987. The oxygen cost of weight loading and inclined treadmill exercise in the horse. TURNER, K., NIELSEN, B., O'CONNOR, C. & BURTON, J. 2006. Bee pollen product supplementation to horses in training seems to improve feed intake: a pilot study. Journal of animal physiology and animal nutrition, 90, 414-420. WALLER, A. P., HEIGENHAUSER, G. J., GEOR, R. J., SPRIET, L. L. & LINDINGER, M. I. 2009. Fluid and electrolyte supplementation after prolonged moderate-intensity exercise enhances muscle glycogen resynthesis in Standardbred horses. Journal of Applied Physiology, 106, 91-100. WARREN, L., LAWRENCE, L. & THOMPSON, K. 1999. The influence of betaine on untrained and trained horses exercising to fatigue. Journal of animal science, 77, 677-684. WILLIAMSON, A., ROGERS, C. & FIRTH, E. 2007. A survey of feeding, management and faecal ph of Thoroughbred racehorses in the North Island of New Zealand. New Zealand Veterinary Journal, 55, 337-341. WILLING, B., VÖRÖS, A., ROOS, S., JONES, C., JANSSON, A. & LINDBERG, J. 2009. Changes in faecal bacteria associated with concentrate and forage only diets fed to horses in training. Equine veterinary journal, 41, 908-914. ZEYNER, A., BESSERT, J. & GROPP, J. 2002. Effect of feeding exercised horses on high starch or high fat diets for 390 days. Equine veterinary journal, 34, 50-57. 11