~o lo ~~~~~ ~I ARBETSLÖSAS HEM DIXI

~o lo ~~~~~ ~I ARBETSLÖSAS HEM AV DIXI

~o lo ~~~~~ ~I ARBETSLÖSAS HEM AV Lf", V,_

Förord Denna skrift är en historik från 1930-talet om E. W.-stugan, Arbetslösas hem, och från en tid då tusentals arbetare gingo arbetslösa, 'och när dessa grova arbetshänder ansågs som överflödiga i produktionen och arbetssökande vägavandrare inte önskvärda individer i samhället. Skriften påvisar de arbetslösas kamp för bröd och tillvaro på den tiden, om deras tankar och uttalande om det fosterland de älskade, men som trots allt inte gav dem en hjälpande hand till människovärde 'och försörjning, det enda de begärde var arbete. På grund av rikliga arbetstillfällen, så är E. W.-tugan inte så välbesökt nu som i början på 1930-talet, genom detta har det besannats att det var verklig arbetslöshet som tvingade folk ut på vägarna. De som nu gästar E. W.-stugan är flertalet gamla och orkeslösa vandrare, de tillhör nu de "s. k. yrkesluffarna", som under årens lopp fått vandringslusten i blodet, en frihet och vanesak som det nog torde vara svårt att taga ifrån dem. E. W-stugans uppgift har varit stor under dessa 17 år, och den kommer i fortsättningen att underhållas och vårdas till gagn och nytta för de gamla vägvandrarna. 3

4 E. W.-stugan

VägarnaS folk, de hemlösa eller som de i dagligt tal kallas "luffarna" är nog ett folk från den fattiga arbetarklassen, som är mycket missförstådd av sina medmänniskor. Under decennier har det vandrat folk efter gator och vägar, både gammal och ung. Det är lidande, undernärda, trasiga och smutsiga människor. Hunger och köld få de hemlösa kämpa med. Ett vänligt ord eller en hjälpande hand är en händelse, som de hemlösa sällsynt få erfara. Däremot hårda ord och ofta klander av sina medmänniskor, fast ingen vet av vilka omständigheter de blivit hemlösa och tagit som sin enda möjlighet till försörjning att vandra efter stigar och vägar. Det har alltid varit en lätt sak för människorna att hastigt brusa upp i vrede och med hårda dömande ord anklaga sin nästa, men tvärtom mycket svårt att försona, tyda allt till det bästa och med samaritisk hand känna ansvaret inför de levande människorna. Att en del av slöhet eller bristande initiativ ej lyckas komma på rätt plats och därför går arbetslösa, är sant, men i många fall kan den arbetslöse efter lämplig yrkesutbildning bli en fullgod arbetare. 5

Var finns orsaken till dessa personliga arbetshinder som åstadkomma att den arbetslöse ej kan göra sig gällande i kampen om arbetstillfällena. Några har jag redan antytt! Han känner ofta, naturligt nog, ej arbetsmarknadens möjligheter, han har kommit i en situation, då han ej med sin gamla yrkesutbildning förmår att göra sig gällande i konkurrensen om arbetstillfällena genom industrins mekanisering. Naturligtvis händer det mycket ofta att alkoholen 'och ölkrogarna ha en stor del av ansvaret att den arbetslöse har svårt att erhålla arbete eller behålla ett arbete, han lyckats få. Men vad som ter sig som bristande ambition kan kanske vara ett symptom på eller en följd av sjukdom. Situationen kan emellertid också vara den att oförtagsamheten och passiviteten funnits, eller under upprepade misslyckanden i arbetssökandet. Det resultatlösa upprepandet aven handling, att t. ex. vecka efter vecka, kanske i åratal förgäves söka arbete hos arbetsförmedlingen. Den arbetslöse mister förtroendet både till sig själv, till andra människor och till samhällets institutioner. Han tar en resignerad hållning. Detta kan vara ett symptom till, när den första vandringen börjar efter vägarna. Det lönar sig ej att söka arbete, man får ändå aldrig något! Modlösheten framkallar mindervärdighetskomplex hos den arbetslöse och hans oföretagsamhet stegras ofta så att den blir ett hinder för återinpassning i arbetet. 6

Sådana orsaker och förmildrande omständigheter ligger nog till grund för en stor del av alla dessa tusenden arbetslösa, som vandrat efter vägarna. Men det största flertalet vågar jag påstå hava blivit utkastade på vägarna, på grund av hunger och arbetslöshet. Detta bevisas bäst genom att de hemlösas antal inte är konstant något år. Aren 1929-1930, när arbetslösheten började göra sig märkbar på ett oroväckande sätt och stora svårigheter för den arbetslöse att få pengarna att räcka till för det nödvändigaste nödtorft för dagen tvingades en stor del av de arbetslösa att lämna sina kära hem och på vandrande fot söka sig arbete och försörjning på andra orter. Tusentals unga män trafikerade vägarna, på jakt efter arbete och försörjning. En del erhöllo arbete, men de flesta fingo fortsätta den tröstlösa vandringen, utan sysselsättning. För att den arbetslöse ej skulle behöva använda sig av direkt tiggeri, så började en stor del att ägna sig åt s. k. dörrhandel. På detta enkla sätt försörjde sig den arbetslöse, när inte arbete fanns att uppbringa, utan att behöva anlita sig av fattigvård eller begära hjälp av arbetsförmedling. Det var den svårigheten, som E. O. Vestman med hustru, Skulnäs, Nätra, hade i tankarna när de på hösten 1931 uppbyggde ett vandrarhem för arbetslösa vägvandrare som en uppmuntran på deras vandringar och för att underlätta de svårigheter, 7

som fanns på den tiden att på ett människovärdigt sätt få natthärbärge. Det var ju för det mesta vanligt för en vägvandrare, varhelst han vandrade efter vägarna, att han aldrig var välkommen i någon gård. Den arbetslöse möttes ofta av tillåsta dörrar när han hungrig tänkt bedja om en matbit eller när kvällens mörker inträder och den hemlöse, trött och nedstämd efter dagens svårigheter, tänkt fråga om ett härbärge för natten. I augusti månad 1931 lades grunden till detta vandrarhem, som sedermera blev en välbesökt och kärkommen tillflyktsort för tusentals av vägarnas folk på deras tröstlösa och kringflackande vandringar, där inget hopp och inget mål existerar. Vid uppförandet av detta vandrarhem, var det många personer i omkringliggande orter som stodo pessimistiska och frågande vad det i framtiden skulle bli att bygga ett särskilt hem åt alla "skojare" som färdas efter vägarna, sades det. Det var olika uttalanden och mörka historier om forna tider, som omtalades, men herr Westmans beslut var orubbligt. Arbetet fortskred planenligt, för till julen samma år skulle vandrarhemmet vara färdigbyggt. Vandrarhemmet blev byggt med förstuga, samt ett rum och kök. Inredningen av vandrarhemmet blev utförd med all noggrannhet för att det skulle bli så hemtrevligt som möjligt för den arbetslöse vandringsmannen, så att den hemlöse skulle se att 8

världen ändock inte är så trist och mörk, som den hemlöse i sitt stilla sinne tänkt sig. Det finns verkligen samaritmänniskor som med varm hand försöker att hjälpa sina medmänniskor, så långt förmågan räcker. En präktig kokspis murades in. Sängar för nio bäddar gjordes, elektriskt lyse inmonterades, ny korkmatta på golvet, sängkläder och all nödvändig köksattiralj köptes. Till och med en klocka på väggen, fattades inte. Köket blev ljus och trevligt med målat tak och ljusa tapeter på väggarna. I december 1931 var vandrarhemmet färdigbyggt. Allt var iordningsställt för vägarnas folk, som önskade sig ett människovärdigt logi... För att vandrarhemmet skulle bli känt för de vandrande arbetslösa, så blev det uppsatt en skylt på den ena gavelväggen där det står att läsa "E. Wi-stugan. Arbetslösas hem". Den enda fordran, som skulle ställas på den arbetslöse för att få logi gratis, var att skriva sitt namn i en resandebok. Ordningsföreskrifter för den arbetslöse är även uppsatt på en vägg i köket, som lyder: "Spotta ej på golvet! Återlämna nyckeln vtdj avfärden. Håll rent och snyggt i stugan. Var varsam med elden. Bort med spritdryckerna. Broderskap". Den förste som logerade' i E. W. stugan och tecknade sitt namn i resandeboken var den kände "glada Nisse", som är en gammal man, men pigg och glad vandrare, "som brukar vara permanent arbetslös", var naturligtvis inte missnöjd 9

att få vila gratis i rena och snygga kläder. Han omtalade själv denna julafton att vid juletider förr om åren har hans sovplatser varit hölador, och ibland har köldgraderna varit minus 25-30. Med en sorgsen blick omtalar "glada Nisse" att vägarnas folk, som av arbetslöshet drivits ut på vägarna, i de flesta fall ej äro välkomna i något hem. Vi fara hyggligt fram och ber om logi, men lyckas inte detta så blir det höladan, som kommer till användning. Om vintrarna, när kylan sprakar i knutarna och man blir vägrad logi efter många mils färd och när man trots alla försök misslyckats och stelfrusen med kläderna på kryper ner i höladan, så känns det verkligen bitterhet och hat, att de människor, som lyckats lite bättre här i livet inte med. en hjälpande hand ömkar sig över den som är fattig och husvill. Vi är ju alla människor. Jag har vandrat i vintertid, när snön varit djup och kölden varit ohygglig, och frågat om härbärge i stora gårdar, men blivit utvisad. Jag har vandrat i jultider och skådat stora bord fyllda med mat. Jag har bett om smör och bröd, men blivit avvisad. Ja, jag har vandrat och känt stenregn från barn. "Det är bara en luffare". Jag har vandrat och träffat på folk som låst dönar, hetsat hundar och polis, när jag tänkt bedja om mat när hunger och törst blivit mig övermäktig. "Bara en luffare, en parasit", som ej borde ha livsberättigande. Så tänker och handlar en del människor. Ingen män- 10

niska tänker eller har något medlidande med den övergivne och svältande vägvandraren, som för det mesta får krypa ner i hölador eller logera Lsmutsiga häststallar. Ingen känner eller kan vittna om detta bättre än den hemlöse, som prövat och känt lidandet efter vägarna, slutar "glada Nisse" om sina erfarenheter och digra upplevelser här i landet. Antalet arbetslösa ökade för varje år, och E. W. stugan blev ofta för liten och trångbodd. Det logerade mellan 6--10 arbetslösa varje natt, men det fanns nätter när upptill femton arbetslösa logerade samtidigt. E. W.-stugan var tydligen ett populärt vilohem för alla dem, som önskade sig en riktigt varm viloplats för en natt eller två. När man inträder i E. W.-stugan skall man ännu mer förvånas över den snygghet och ordning som här tycks vara. Som man kan förstå är E. W. stugan en plats som med glädje uppsöks av de hemlösa, som draga. vägen fram utan mål och med ständig oro i tankarna: "vem kan bereda mig husrum för nästa natt". I E. W.-stugan ha de en fristad, där de kunna vila sig, tvätta sina kläder och laga till den lilla matbit, som de eventuellt kunna ha skaffat sig av välvilliga. människor. Under årens lopp ansåg sig E. W.-stugans ägare tvungen att utöka sin byggnation med en tvättstuga och vedbod. Detta kom stugans ägare i tankarna, och tvekade därför inte när det gällde att 11

förbättra det verk, som han påbörjat för sina medmänniskor som är på livets skuggsida, ett folk, som sannerligen inte har det för gott. En ny vattenvärmare inköptes, som skulle användas för tvättning och kokning av kläder, som de hemlösa i månader få bära på sin kropp, utan omhyte eller tvättning. Även badning skulle komma de hemlösa till del på detta sätt. Ur hygienisk synpunkt var ju detta en nödvändig behandling. som blev mycket omtyckt av de hemlösa. E. W-stugan torde vara tämligen riksbekant, åtminstone bland dem, för vilken den är tillkommen och fråga är väl, om den inte är känd utom landets gränser. Att denna goda samaritgärning är vida känd bevisas i ett brev den 13 december 1934 från Baronessan Alexandra Bildt från Rom däri hon uttrycker sin stora tacksamhet till herr Vestman för hans goda omsorg av de hemlösa, som ofta få både frysa och svälta på sina vandringar i de norrländska skogrika trakterna. Sedan sände hon också tjugofem kronor för E. W.-stugans underhåll. Det är av stort intresse att här samtidigt omtala, att en person, som gjort mycket för de hemlösas trevnad i E. W.-stugan är konstnär Axel Erdmann, Kramfors. som mycket ofta haft stugan i sina tankar och sänt pengar för inköp av mat och kläder till de hemlösa, S~OiID: under jultider logerat i E. W. stugan. 12

1936, när E. W.-stugan firade sin femåriga tillvaro, hade enligt resandeboken över åttatusen arbetslösa logerats. Denna siffra säger en hel del att stugan har flitigt kommit till användning och varit till stor välsignelse för dem som drabbats hårdast och lidit mest av arbetslösheten, som på sin tid var mycket svår för många. Den resandebok, som föres visar namn och adresser på personer från skilda delar av vårt land. Även utländska personer har logerats, såsom tyskar, fransmän och italienare, och äro naturligtvis namn och adresser från alla nordiska stater representerade i boken. Det är nog en förlegad och konservativ tro att de flesta vägvandrarna äro på ett eller annat -vis lite på sned med livet och i de flesta fall blivit arbetslösa av eget förvållande. Flertalet av de arbetslösa som vistats i E. W. stugan har haft sin fackföreningsbok utan anmärkning. De ha gjort sina förpliktelser som organisationsmedlemmar till dess arbetslösheten tvingade dem ut på vägarna. Dessa saker böra påvisas därför att de arbetslösa, som nu gå som hemlösa efter vägarna, under arbetets dagar haft och känt ansvaret i det fack de arbetat och följt de linjer, som påvilar en organiserad arbetare. Folk tror i allmänhet att en hemlös är en kriminell individ utan människovärde, som skall utvisas och föraktas. Men tänk, ingen vet på vilka grunder han blivit hemlös och ingen vet vad denne 13

hemlöse fått för uppfostran och vilka tragiska svårigheter och lidanden han genomgått här i livet. Vem kan döma? De hemlösa som logerat i stugan har haft olika och skiftande yrken. Den yrkesgrupp som varit dominerande har varit bagare, snickare, skräddare och skogsarbetare. Sjömansyrket ser man också mycket ofta, när man tittar i resandeboken. Att allt är ordnat med omsorg för den hemlöse i E. W.-stugan, kan här samtidigt omtalas. Det har förekommit flera fall att någon hemlös blivit sjuk i stugan. Kostnadsfritt har läkarhjälp stått till förfogande, och har den sjuke av doktor ordinerats till sjukhus så har också detta omgående ordnats utan besvär eller kostnader för den hemlöse. Broderskap och jämlikhet där de orden är verklighet och efterföljes, är det i detta vandrarhem där alla äro lika både gammal och ung. Finns det någon som har pengar, bröd och kött kvar i sin ränsel, som han lyckats skaffa av godhjärtade människor, så delas det lika mellan dem alla. Är det någon som är "pank", så inverkar detta inte att den behöver svälta eller försaka när mat finns i härbärget. Det är som en enda stor familj, som sätter sig till bords när maten är serverad av den kock som är utkorad för dagen. Det är en vacker familjeidyll där glada historier berättas och strålande ögon mötas. Det är för- 14

nöjsamhet och tillfredsställelse som lyser i de hemlösas ögon. Det doftar fläsk och potatis i de arbetslösas hem, ett idylliskt hem för de hemlösa, som annars endast har hölador och landsvägar som sin tillflyktsort. E. W.-stugan blir inte bara besökt av hemlösa vägvandrare. Vandrarhemmet har haft äran av riksdagsmän i och för inspektion, präster och doktorer samt de flesta turister och resande, som färdats förbi detta riksbekanta vandrarhem, har inte kunnat undgå att närmare inspektera och taga del av denna samaritgärning, som är den enda i sitt slag i Sverige. Alla ha uttryckt sin stora sympati och. det har inte sparats på alla berömmande ord om vandrarhemmet och dess ägare. Den 24 november 1941 är det 10 år sedan E. W. stugan blev uppförd och den förste hemlöse härbärgerades. Enligt resandeboken har under denna tioårsperiod logerats omkring femtontusen arbetslösa vägvandrare. Att cirka femtonhundra hemlösa varje år fått vila och logera i stugan, en eller två nätter, säger en hel del, och att den livligt använts för det ändamål den är avsedd. Genom denna gärning, som inte varit bara ord utan handling, har tusenden hemlösa skonats ifrån att ligga och frysa i mörka, fuktiga häststallar och hölador. 15

När de hemlösa kommit till E. W.-stugan för att erhålla logi, så ha alla varit trötta, trasiga och smutsiga, men när de fått vila ut, tvättat och tagit på sina kläder, så tar de hemlösa vandrarna farväl av E. W.-stugan med rena och väl pressade kläder, pigga och med en glimt i ögonvrån marschera de vidare med nytt mod och hoppfullhet mot okända mål och upplevelser. som ingen av dem känner. Redaktörer och korrespondenter från en stor del av svensk tidningspress har personligen tagit del av och undersökt det verkliga förhållandet av den mycket omtalade E. W.-stugan. Det har skrivits långa skildringar, men endast berömmande och ampla lovord har publicerats. "När vi som barn läste om den barmhärtige samariten så föreställde vi oss honom som en snäll och god människa men allteftersom vi växte upp och började förstå vad det vill säga att kämpa för tillvaron så ville vi gärna tro att den där vackra liknelsen endast var en saga. I vår tid, då avundsjuka och girighet dominera och den ena människan gärna försöker "äta upp" den andre, skulle vi ha svårt för att tro att det ändå finns en sådan barmhärtig samarit", så skriver en korrespondent och fortsätter. För min del fick jag dock visshet därom när som jag en dag passerade en liten rödmålad stuga efter kustlandsvägen som går förbi Skulnäs by i Nätra socken. 16

Det var inte stugans förtjänst som fångade mitt intresse, hellre då skyltens som var uppsatt på stugam; vägg där det stod att läsa "E. W.-stugan. Arbetslösas hem". Jaså, tänkte jag, är detta det riksbekanta vandrarhemmet i Skulnäs där de hemlösa mottagas med varm hand av härbärgets ägare. För den skull blev jag intresserad av att få träffa E. W.-stugans ägare och upphovsman. På gården träffade jag herr Westman. Vi följdes upp till villan, där stugans ägare tog fram en stor bok. Här, sade han, har jag namn och adress på alla mina pensionärer och här kan jag se hur många som logerat i stugan. E. W.-stugan har, sade herr Westman, sedan den uppfördes år 1931 givit natthärbärge åt inte mindre än tjugotusen hemlösa under 14 års tid. J ag tar boken med alla dessa tusenden namn i och bläddrar i den och snart har jag kommit underfund med att inte endast de fyra nordiska länderna äro represnterade i boken utan även italienare, spanjorer, tyskar och österrikare. Man förstår att en så livligt frekventerad plats ofta blir omtalad, och folket i byarna omkring visar den hemlöse till E. W.-stugan. För att få en närmare överblick av stugan, följer herr Westman mig dit. Jag konstaterar att det är sängplats för nio personer men det omtalades att det har hänt att ända upp till femton personer samtidigt har logerats i stugan. 17

E. W.-stugan hålles ren och snygg, det finns kokkärl och porslin, likaså tvål och såpa. Att rena filtar, täcken och all övrig sängutrustning ej saknas behöver jag väl knappast omtala. Vid mitt besök i stugan hade fem vandrare infunnit sig. Jag frågade hur de trivdes i stugan, och alla svarade med en mun: "Här är gudagott att vara." Vi kan inte tänka oss bättre när det gäller logi för natten. Här få vi lugnt vila ut och tillreda vår lilla. matbit, vi skaffat oss. En gammal hemlös med skånsk dialekt säger: "den häriga stugan är allt riksbekant, den". När vi kommer på trampen ner till södra Sverige så talar vi naturligtvis om det för våra kolleger att ett vandrarhem finns här. Ja, det är inte alla som håller de hemlösa med lyse och värme och egen stuga gratis säger en annan. Vi kan inte nog uppskatta herr Westman för hans arbete och omtanke med oss hemlösa. Vi veta att här bli vi inte sparkade på dörren eller måste genomgå alla närgångna. frågor. Det är inte bara logi för natten, som herr Westman håller oss med, utan det är också mycket med matvaror och andra saker, som vi få av herr Westman, säger en annan och de andra fyra instämma. Vad säger nu folket i byn om E. W.-stugan? Jag vänder mig till flera bybor och alla voro tacksamma för att stugan fanns till. Förr voro vi svårt ansatta av de hemlösa. 18

Genom vår by går ju kustlandsvägen, och den följer de hemlösa på sina vandringar. Sedan stugan kom till, har vi ej besvärats av någon hemlös som begärt logi eller mat. Nu är dessa förutseende nog att skaffa sig mat långt innan de kommer till stugan, varför vi som sagt ej nog kan uppskatta herr Westman för hans vandrarhem. Att E. W.-stugan är alla hemlösas stora belåtenhet förstår alla för här få de i ensamhet koka sitt kaffe och tillaga den lilla matbit, som de för dagen skaffat sig av givmdlda människor. De få här på var sitt sätt ordna för sig, bland annat med tvättning och lagning av sina kläder utan att vara till besvär eller göra intrång i någon familj. Att de hemlösa sätter stort värde på detta förstår bara den som personligen gjort besök i stugan och lyssnat till de hemlösas vackra uttalanden om E. W.-stugan. Vid min förfrågan hur det går att skaffa mat under färden efter vägarna så säger en att det blir för det mesta kaffedrickning om dagarna. Någon ordentlig mat få vi inte förrän vi kommer till denna stuga och själv få tillreda den mat vi tycka om, och då blir det potatis och fläsk som mest konsumeras. Att dessa fem hemlösa voro belåtna och glada att få vara i stugan syntes på deras strålande ögon. Den ena levnadshistorien efter den andra berättades, och allmän munterhet och glädje rådde. Jag intervjuar stugans ägare och frågar hur de hemlösa sköter sig och svaret kommer direkt: "att 19

under de år stugan existerat kan jag inte belasta de hemlösa för bristande uppförande. Alla sköter sig bra, och ingenting har jag förlorat eller någon sak kommit bort under alla dessa år stugan varit, omtalar ägaren till E. W.-stugan." 20 DEN HEMLöSE. Vägen ligger vit och öde, nattens stjärnor glimma. Stackars den på vägen vandrar denna sena timma. Honom sveper köld och isvind honom härjar nöden, medan mången rofyllt vilar värmd av spiselglöden. Natten skrider, minnen följa den som hemlös vankar och på svarta vingar flyga hat och onda tankar. Vinterköld och isvind följer på vår levnadsbana. Sällan dela vi den värme som vi innerst ana!

frrn~ri'j(,~; :>.T.J7~~) TtT~~~T L;'~;SV':':i,:i\\:> r~:/ 2\h.. L...I..o,C -:«,;.J