Regi: Göran Gentele. Manuskript: Göran Gentele efter Fredrik August Dahlgrens sångspel Wermlenningarne. Foto: Karl-Erik Alberts. Produktion: Europa Film. Längd: 93 minuter. Premiär: 26.12.1957 på Saga i Stockholm. I rollerna: Busk Margit Jonsson Anna Hansson Olle Hilding Jan Hansson, Annas far Märta Arbin Annika, Annas mor Per Myrberg Erik Svensson Marianne Aminoff Nådig frun Frank Sundström Patron Mona Malm Lotta, deras dotter Adolf Jahr Löpar-Nisse Jonsson Björn Gustafson Anders, dräng Torparflickan Anna Hansson har anställts som passopp till patrons dotter Lotta. Vid ett möte med familjens vänner presenteras Anna för Stor-Svens son Erik och det blir inledningen på en livslång förälskelse. Gamla trätor mellan familjerna står emellertid i vägen för Erik och Anna. Inte förrän familjernas fäder förmår skaka hand kan kärleken stå i sitt fulla flor. 120
I mitten av maj månad 1957 reste Olle Brunaeus omkring i Värmland. Brunaeus for jäktad runt på de dammiga grusvägarna ute på landsbygden. Det gällde att så snabbt som möjligt få en uppfattning om hur landskapet såg ut. Olle Brunaeus var inspicient och utsänd å tjänstens vägnar. Arbetsgivaren var filmbolaget Europafilm och ärendet i Värmland bestod i att rekognosera möjliga inspelningsplatser för en långfilm. På kontoret i Stockholm planerade man nämligen att producera den första färgfilmsversionen av Värmlänningarna. Europafilm hade för avsikt att göra en modern tolkning av det över hundra år gamla lustspelet, men utan att för den skull förlora dramats själ. Till följd därav befann sig nu Brunaeus på resande fot i Värmland. Naturen kring Klarälven var naturligtvis högintressant. Där kun-de man hitta färgstarka miljöer och storslagna vyer som lämpade sig för en film fotograferad i Eastmancolor. Så Brunaeus lät Klarälven bli den huvudled han gjorde sina avstickare ifrån. I Uddeholm, vid Rådasjön, stannade Brunaeus för att titta närmare på den gamla bruksgården och en längre utflykt ledde honom till sydöstra Värmland och 1700-talsherrgården i Värmlands Säby. Brunaeus träffade också Paul Edberg, som regisserade utom-husuppsättningen av sångspelet i Ransäter. Europafilm ville engagera så många som möjligt av dem som kände dramats detaljer och Paul Edberg och hans ensemble gjorde det givetvis bättre än de flesta. Klart vid den här tidpunkten var redan att Ransäter-bygdens folkdansare skulle medverka i filmen. Utanför Kil besökte också Olle Brunaeus Apertins herrgård 121
från 1700-talet och i Karlstad mötte han Mariebergsskogens intendent Lars Wickström. Under en hel vecka letade sig Olle Brunaeus fram i den värmländska terrängen, men på fredagseftermiddagen hade han fortfarande ett par platser kvar att titta på. Vad han ännu inte hittat var ett hem för berättelsens torpare Jan Hansson, men under påföljande vecka fann han ett tänkbart torp ute på en udde i Skärmnäs, vid sjön Värmeln. Förberedelserna för inspelningen av Värmlänningarna hade nu kommit så långt att Olle Brunaeus också passade på att ta kontakt med ägare och myndigheter som disponerade mark och hus där Europafilm ville husera under sommaren. Det stod snart klart att Värmlands Säby skulle bli brukspatronens hem i filmen och att scenerna som skulle skildra naturen intill herrgården skulle filmas i Sölje vid Glafsfjorden. Värmlands museums 1700-talsgård, vid sjö Summeln, i Västra Smedbyn utanför Kila fick bli hem åt Stor-Sven Ersson i Hult. Och av allt att döma skulle Norseruds herrgård utanför Arvika bli Rik-Olas egendom Gyllby. Europafilms satsning på att spela in Värmlänningarna var på flera sätt ett brådskande projekt. Den 1 juni hade man planerat att börja filma de första exteriörerna i Värmland, på Värmlands Säby. Men arbetet med att besätta filmens roller avslutades inte förrän tisdagen den 28 maj. Det blev med andra ord bråda dagar då man väl bestämt sig för att producera Värmlänningarna och premiärdagen sattes till annandag jul. Som regissör och manusansvarig hade Europafilm engagerat Göran Gentele, vilket framstår som betydligt mer välplanerat. Gentele arbetade nämligen vid Operan i Stockholm och om det fanns någon svensk regissör vid denna tidpunkt som visste att vara aktsam om musikdramer så var det han. Långfilmsdebuten hade ägt rum 1947 med kriminalfilmen Brott i sol, följd av ytterligare ett försök till spänningsfilm året därpå i Intill helvetets portar. Den verkliga framgången hade kommit 122
1951 med den sangviniskt smakfulla komedin Leva på Hoppet. För den hade Göran Gentele tilldelats Silverbjörnen i komediklassen vid Berlinfestivalen. Det var helt visst det lätta handlag som Gentele visat upp med Leva på Hoppet, som förväntades göra Värmlänningarna till en framgång. Ungefär 70 procent av Värmlänningarna filmades på platser runt om i Värmland. Först efter att man avslutat tagningarna på plats arbetades interiörscenerna fram i Europafilms ateljéer i Stockholm. Värmlänningarna Under juni månads första vecka flyttade Göran Gentele tillsammans med 20 tekniker, skådespelare och annan personal in på Stadshotellet i Arvika. Tanken var att man skulle arbeta snabbt och intensivt under vistelsen i Värmland och med vädergudarnas välsignelse kanske vara därifrån redan inom en vecka. Lokaltidningarna rapporterade att filmens första tagningar genomförts i backen upp mot Stavnäs kyrka, vid Glafsfjorden, under måndagen den 10 juni. Men egentligen hade man redan filmat i Rottnerosparken vid sjön Mellanfryken under lördagen. I björkalléns stigning mot Stavnäs kyrka filmade teamet en av Värmlänningarnas första scener, en scen som Göran Gentele lagt till den ursprungliga texten. Genteles film tog sin början redan under torparflickan Anna Hanssons uppväxt. Ankomsten till herrgården, där Anna fått anställning som passopp, skulle förevigas i backen upp mot Stavnäs kyrka. I en elegant vagn satt kusken med Anna vid sin sida och väntade på att ett molntäcke skulle dra förbi och att Gentele skulle beordra tagning. Det var naturligtvis extra noggrant med ljus när det gällde en film fotograferad i East-mancolor. Solen kikade snart fram och körkarlen ryckte retfullt i tömmarna. Framför honom fanns det inga hästar, utan en bullrande stationsvagn. Tyglarna var fästa vid bilens sidor och skaklarna säkrade vid kofångaren. Bakluckan var uppfälld och filmkameran stod placerad på golvet. Det såg antagligen väldigt komiskt ut: två män sittande på taket med ljusskärmar och två personer hopträngda i bilens bagage. Just som kameran 123
och bilen startade försvann solen, scenen fick avbrytas och bilen backa tillbaka med vagnen. För att Europafilm skulle förmå snärja den breda publiken räckte det inte med att bara göra en formskön och färgrik tolkning av Fredrik August Dahlgrens kända text. Lika viktigt var det att fylla filmen med aktörer vars namn drog till sig uppmärksamhet. När Göran Gentele hade gjort Leva på Hoppet 1951 hade han satsat på unga nykomlingar som Per Oscarsson, Jarl Kulle, Meg Westergren och Ingrid Thulin. Det hade visat sig klokt, ungdomarna hade fångat mångas intresse och haft en avgörande betydelse i filmens väldiga framgång. I arbetet med Värmlänningarna introducerade Gentele ytterligare ett par aktörer som med tiden skulle bli mycket efterfrågade. För Per Myrberg, 24 år gammal, blev rollen som studenten Erik Svensson entrén till flera välspelade filmer under 60-talet. Mona Malm, som gjorde rollen som Patrons dotter Lotta, hade visserligen debuterat redan 1945, men hon var bara 22 år när hon medverkade i Värmlänningarna. För hennes del innebar rollen startpunkten för mer betydande insatser i filmer av såväl Ingmar Bergman som Bo Widerberg. Rollen som drängen Anders upplät Göran Gentele åt en 23-åring vid namn Björn Gustafson, som vad det led skulle göra flera minnesvärda avtryck i svenska filmkomedier. Överlag ansågs de unga skådespelarna i Värmlänningarna ha lyckats bra med sina roller och flera filmkritiker tyckte att det skulle bli spännande att följa aktörernas utveckling framöver. Men Värmlänningarna innhöll inte enbart nykläckta talanger. I rollen som Löpar-Nisse märktes en durkdriven Adolf Jahr, verksam sedan stumfilmens stumfilmens dagar. Som staffagefigurer anlitades i ett par fall förmågor ur lokalbefolkningen. Det påstås att en del av dessa tog sina undanskymda roller på ett sådant allvar att de faktiskt flyttade sina bopålar till Stadshotellet, där övriga skådespelare var inhysta. Det lär ha blivit en dyr medverkan i filmen för dessa arvikabor, då arvodet inte på långa vägar täckte en rumshyra på det fashionabla Stadshotellet. Punktligt var Värmlänningarna färdig att visas på annandag jul 1957. 124
Under hösten hade filmens interiörscener färdigställts i Europafilms ateljéer i Stockholm. Det hade kostat Europafilm 1,2 miljoner kronor att producera denna första färgversion av Värmlänningarna och därmed var det den dyraste svenska film som dittills haft premiär. I Stockholm var det premiär på biografen Saga och i Arvika visades den samma kväll på Palladium, den biograf där Göran Gentele studerat dagstagningarna under sommaren. Förvånande nog var det en ganska oansenlig skara arvikabor som besökte Palladium på annandagen. Det spekulerades flitigt i vad det dåliga intresset kunde bero på. En kvalificerad gissning som förekom på lokalpressens sidor var att ingen av skådespelarna som medverkat under inspelningen i Värmland, behagat infinna sig till premiären. Vanligen skickade filmbolagen någon med en framträdande roll i filmen, dels i syfte att puffa för den färdiga skapelsen men också för att visa lokalbefolkningen uppskattning över det mottagande man hade fått under filminspelningen. Bättre uppslutning var det på Sagabiografen i Karlstad, där premiärkvällens föreställning var utsåld. Efter att lokaltidningarnas recensenter sagt sitt om Värmlänningarna började emellertid också arvikaborna att visa lite intresse och stolarna på Palladium fylldes till slut av nyfikna besökare. Dåtidens filmrecensenter uppmärksammade inte oväntat Värmlänningarnas många vackra miljöer och precisionen med vilka dessa fångats av filmfotografen Karl-Erik Alberts. I de stora dagstidningarna framhölls vilka romantiska stämningar som landskapet skänkte dramat och signaturen Terje Wigen, på Morgontidningen, skrev följande: Fotot i Eastmancolor låter det vackra landskapet komma till sin fulla rätt. Här har Karl-Erik Alberts gjort bra ifrån sig i sin lek med grönska och blåa vatten, skuggor och dagrar och skapat en stämningsfull ram kring den romantiska kärlekssagan. De som såg Göran Genteles tolkning av Värmlänningarna var alldeles säkert överens med Terje Wigen. Minnesvärda var inte minst filmens Värmlänningarna 125
avslutande scener, där Anna i sin förtvivlan så när omkommer i det strömmande vattnet. Göran Gentele hade till denna final bytt ut den ursprungliga textens sjö mot den ståtliga Glafsfjorden och resultatet var inte enbart vackert det gav också scenen en dramatisk effekt. Gentele hade gjort flera förändring-ar jämfört med både Fredrik August Dahlgrens text och tidigare långfilmsversioner, utan tvekan till gagn för filmen. Trots att Värmlänningarna var en utmärkt vacker och välspelad film, som bemöttes med fin kritik i landets tidningar, blev den ändå aldrig den framgång som Europafilm hoppats på. Framöver kom Europafilm att inrikta sin produktion på mer utmanande film och kanske var Värmlänningarna lite för otidsenlig och schablonmässig för att betala sig vid slutet av 50-talet. 126