Mellan Sverige och Finland ligger ögruppen Åland, som är ett landskap med visst självstyre (se Åland).

Finland https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/ Med runt 187 000 sjöar är Finland världens sjörikaste land i förhållande till sin storlek. Sveriges skogklädda östliga granne är också känd för sina goda skolresultat och för framgångsrik internationell fredsmäkling. Landets ekonomi har uppvisat svagheter under senare år men är i grunden stabil. Politiskt styrs Finland oftast av breda koalitioner. Geografi Finland ligger i norra Europa och gränsar i öster till Ryssland, i norr till Norge och i nordväst till Sverige. Även Estland tvärs över Finska viken i Östersjön i söder räknas som Finlands grannland. I väster har Finland kust mot Bottenviken och Bottenhavet. Större delen av Finland utgörs av kuperat lågland, som främst består av moränjordar. Omkring tre fjärdedelar av landytan är täckt av skog, framför allt barrskog, och mindre än en tiondel är åkermark. De nordvästra delarna av Finland är en del av den skandinaviska fjällkedjan. Finland kallas ibland för de tusen sjöarnas land. Med sina runt 187 000 insjöar är Finland i förhållande till sin storlek världens sjörikaste land. Den största sjön, Saimen (Saimaa), ligger i öster. Ungefär en tiondel av landytan ligger under vatten. Finland har också mängder av öar, varav merparten finns i insjöarna. Längs kusten finns en vidsträckt skärgård, bland annat utanför staden Vasa och i de sydvästra och södra kustområdena. Mellan Sverige och Finland ligger ögruppen Åland, som är ett landskap med visst självstyre (se Åland). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/45

Yta 338 145 km2 (2017) Tid svensk +1 timme Angränsande land/länder Sverige, Norge, Ryssland Huvudstad med antal invånare Helsingfors (Helsinki) 620 700 (uppskattning) (2015) Övriga större städer Esbo (Espoo) 265 500, Tammerfors (Tampere) 223 000, Vanda (Vantaa) 210 800 (uppskattning) (2015) Högsta berg Halde fjäll/haltiantunturi (1328 m ö h) Viktiga floder Kemi älv Klimat Finland har inlandsklimat, vilket ger kalla vintrar och varma somrar. Golfströmmen i Atlanten påverkar dock det finländska klimatet och gör det jämnare och mildare än det annars skulle ha varit. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/45

Över en tredjedel av Finland ligger norr om Polcirkeln och har två månaders midnattssol. Där varar vintrarna från oktober till maj och temperaturen kan underskrida 30 minusgrader. Hamnarna i Bottenviken är isbelagda i flera månader. Under somrarna i norr kan temperaturen närma sig 30 plusgrader. I övriga Finland är det vinter mellan november och mitten av mars och temperaturskillnaderna mellan årstiderna är mindre än i norr. Mildast är klimatet i sydväst. Juli är den varmaste månaden, medan januari och februari är kallast. Nederbörden är vanligtvis måttlig. I trakten runt huvudstaden Helsingfors faller i genomsnitt 750 mm nederbörd per år. Mest regnar det under sensommaren, medan mars är den torraste månaden. Särskilt torr är våren längs kusterna. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Helsingfors 17 C (juli), -6 C (jan) Medelnederbörd/månad Helsingfors 60 mm (juli), 33 mm (jan) Åland Ögruppen Åland ligger i Östersjön mellan finländska Åbo och svenska Stockholm. Åland tillhör republiken Finland men öarna utgör ett självstyrande landskap. Nästan hela befolkningen är svenskspråkig. De viktigaste näringarna är sjöfart, handel och turism. Även fisket är betydelsefullt som inkomstkälla. Geografi och befolkning Ögruppen Åland ligger i Östersjön, ungefär mellan Åbo i Finland och Stockholm i Sverige. Den intar en särställning i republiken Finland genom att vara ett självstyrande landskap. Åland består av över 6 700 öar, holmar och skär. Runt 60 av öarna är bebodda. Ögruppens landyta är 1 553 kvadratkilometer. Av de närmare 29000 ålänningarna (2015) bor omkring två tredjedelar på huvudön Fasta Åland där huvudstaden Mariehamn ligger. 2015 hade Mariehamn cirka 11 500 invånare. Åtta av tio ålänningar tillhör Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Nästan alla ålänningar talar svenska och enligt lag ska Åland bevaras svenskspråkigt. Som enda främmande språk är engelska obligatoriskt ämne i de åländska skolorna, medan undervisning i finska och andra språk är frivillig. Historia och politik Redan under forntiden talade Ålands invånare svenska. Under vikingatiden utvecklades öarna till ett av Nordens tätast befolkade områden, med omfattande handelsförbindelser med grannarna. När Finland överlämnades till Ryssland efter Finska kriget 1808 1809 (se Modern historia) följde Åland med. Trots att Ryssland enligt ett avtal inte fick bygga försvarsanläggningar på Åland uppfördes en stor fästning i Bomarsund under perioden 1836 1853. Den ockuperades och sprängdes 1854 av en engelsk-fransk flottstyrka. Enligt det så kallade Ålandsservitutet som ingick i det fredsavtal som slöts i Paris två år senare skulle inga militära befästningar tillåtas på Åland. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/45

Efter ryska revolutionen 1917 uppstod en ny tvist om Åland mellan Sverige och Finland. Ålänningarna krävde ökat självbestämmande samt att få ansluta sig till Sverige. Den finländska regeringen förklarade att Åland tillhörde Finland men gav 1920 ögruppen visst självstyre. År 1921 beslöt Nationernas förbund (FN:s föregångare) att Åland inte skulle avskiljas från Finland men att ålänningarna skulle få garantier om att svenskheten bevarades, att Åland skulle få behålla sin neutralitet och att inga militära förband skulle placeras där. Dessa garantier slogs fast i Ålandskonventionen som samma år ersatte Ålandsservitutet. Ny självstyrelselag Under andra världskriget byggde Finland befästningar på Åland. 1945 begärde Åland åter att få ansluta sig till Sverige, som dock inte ville riva upp beslutet om Finlands suveränitet över ögruppen. I fredsfördraget mellan Finland och Sovjetunionen 1947 bekräftades på nytt Åland inte fick befästas. En följd av Ålands särskilda ställning är att ålänningar är befriade från värnplikt. År 1951 fick Åland en ny självstyrelselag med utökade garantier för att svenska språket och kulturen skulle bevaras. Ålands särställning stärktes ytterligare 1993 då landskapet fick större ekonomisk frihet. Självstyret ger också Åland rätt att stifta lagar inom hälso- och sjukvård, utbildning, kultur, kommunikationer och polisväsendet. Sedan 2013 arbetar en parlamentarisk kommitté med politiker från såväl Åland som Helsingfors med att utarbeta ett förslag på en ny självstyrelselag. Förslaget ska offentliggöras i april 2017. Lagen ger Åland rätt att ställa sig utanför avtal mellan Finland och främmande nationer. En separat folkomröstning hölls därför 1994 för att avgöra om Åland skulle ansluta sig till EU tillsammans med Finland. En majoritet var för en anslutning men under förhandlingarna om medlemskapet genomdrev Finland, på ålänningarnas begäran, att Åland i likhet med Kanarieöarna skulle vara ett eget skatteområde inom EU. Åland fick även behålla den så kallade hembygdsrätten som innebär att endast personer bosatta på Åland får äga mark och fastigheter eller driva företag där. Åland har haft en egen representant i Nordiska rådet sedan 1970. Politiskt system Finland representeras på Åland av en landshövding, som utses av Finlands president i samråd med talmannen i det åländska parlamentet, kallat lagtinget. Detta har 30 ledamöter som väljs i allmänna val för en mandatperiod på fyra år. Rösträttsåldern är 18 år. Åland väljer också en representant till Finlands riksdag, vilken i regel ansluter sig till Svenska folkpartiets riksdagsgrupp. Självstyrets verkställande makt ligger hos landskapsregeringen (tidigare landskapsstyrelsen) som utses av lagtinget och leds av lantrådet (ordföranden). Ålands regeringar har dominerats borgerliga koalitioner. Förutom Ålands Socialdemokrater (ÅSD), som oftast har befunnit sig i opposition, är de flesta partier borgerliga. Åländsk Center (ÅC) har av tradition haft starkast stöd bland lantbrukarna. Moderat samling för Åland (M) hette fram till 2011 Frisinnad samverkan. Andra borgerliga partier är Liberalerna på Åland (Lib) och Obunden samling (ObS). Ålands framtid (ÅF) förespråkar åländsk självständighet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/45

Sedan lagtingsvalet i oktober 2015 har Åland en landskapsregering i vilket Liberalerna på Åland, Ålands socialdemokrater och Moderaterna Åland ingår. Lantråd är Katrin Sjögren från Liberalerna på Åland. I de senaste valrörelserna har livliga debatter förts om bland annat EU-regler för jakten på sjöfågel och de stora fiskodlingarnas miljöpåverkan. Ålands möjligheter att påverka frågor inom EU har ofta debatterats. Regeringen i Helsingfors har varit negativ till att låta Åland föra sin egen talan i Bryssel i frågor där Åland har rätt att stifta sina egna lagar. År 2010 fick Åland rätt att ständigt ha sin egen flagga hissad tillsammans med Finlands och EU:s flaggor vid Finlands EU-representation i Bryssel. Ekonomi Traditionellt försörjde sig ålänningarna på en kombination av åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. Numera domineras öarnas ekonomi av sjöfart, handel och turism. Östersjöfisket har fortfarande viss betydelse, liksom fiskodlingar. Många turister besöker den åländska skärgården med sina vackra vikar, öar och vyer med öppet hav. Besökare kan hyra cyklar, kanoter, kajaker eller vandra runt på öarna. De flesta turisterna kommer från Sverige och det finländska fastlandet. Färjetrafiken till Ålands hamnar ökade avsevärt när EU år 1999 avskaffade den skattefria försäljningen ombord på fartyg mellan EU-länder. Eftersom Åland står utanför EU:s skatteområde kunde taxfree-försäljningen fortsätta på fartyg som går till åländsk hamn. Ett bakslag kom 2008 när EU förbjöd snusförsäljning ombord på åländska färjor utanför åländskt farvatten. Bruttonationalprodukten (BNP) per invånare är högre i Åland än i övriga finländska landskap, och arbetslösheten är relativt låg. Sedan 2002 är euro den enda lagliga valutan på öarna. Färjetrafik binder samman Åland med Sverige, Estland och det finländska fastlandet. Det finns en flygplats i Mariehamn. Flygtrafiken, som går till Sverige och Finland, sköts av bolagen Finnair och AirÅland. Åland saknar järnväg. Lokaltrafiken sköts med bussar och med båtar som går mellan de åländska öarna. Yta 338 145 km2 (2017) Tid svensk +1 timme Angränsande land/länder Sverige, Norge, Ryssland Huvudstad med antal invånare Helsingfors (Helsinki) 620 700 (uppskattning) (2015) Övriga större städer Esbo (Espoo) 265 500, Tammerfors (Tampere) 223 000, Vanda (Vantaa) 210 800 (uppskattning) (2015) Högsta berg Halde fjäll/haltiantunturi (1328 m ö h) Viktiga floder Kemi älv Befolkning och språk https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/45

Finland är ett av Europas mest glesbefolkade länder. Invånarna är främst koncentrerade till de södra och sydvästra delarna av landet, där de fem största städerna ligger. I norra Finland bor det endast fem invånare per kvadratkilometer. En utmaning för Finland är att befolkningstillväxten är mycket låg, samtidigt som befolkningen i snitt blir allt äldre. 2015 var en av fem finländare 65 år eller äldre. Nio av tio invånare har finländska som modersmål. I landet finns också en svensktalande minoritet, kallad finlandssvenskar, som utgör fem, sex procent av befolkningen. Därutöver finns en liten minoritet av samer på ungefär 9 000 personer. Finlandssvenskarna bor huvudsakligen i området runt Helsingfors, i de sydvästra kusttrakterna och i Österbotten kring Vasa. I stort sett alla invånare på Åland, kallade ålänningar, talar svenska (se Åland). Samerna är Finlands enda ursprungsbefolkning. De har sedan 1973 ett folkvalt sameting i finska Lappland med kulturellt självstyre, det så kallade samiska hembygdsområdet (se Politiskt system). Finlands befolkningsmängd har varierat över tiden. Antalet invånare femfaldigades mellan 1809 och 1965, trots att omkring 370 000 finländare utvandrade i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, de flesta till Nordamerika. Efter krigen 1939 1944 (se Äldre historia) blev runt en tiondel av befolkningen hemlös när Finland bland annat tvingades lämna ifrån sig stora delar av Karelen i sydöst till Sovjetunionen. De 450 000 karelare som då flydde till Finland erbjöds småbruk, som styckades av från statlig eller privatägd jord. I kombination med höga födelsetal under 1940-talet och stor inflyttning till städerna ledde detta till att befolkningen i södra och sydvästra Finland ökade snabbt. Från utvandring till invandring Under 1960-talet började många finländare utvandra till Sverige. 1969 och 1970 var utflyttningen till grannlandet i väster så stor att Finlands befolkning minskade. Fler än en halv miljon finländare har sedan 1945 flyttat till Sverige på jakt efter arbete, högre lön och bättre bostäder. Över hälften av dem har dock senare återvänt till hemlandet. Numera väljer finländare som flyttar utomlands i första hand att bosätta sig i Sverige, Storbritannien och USA. Under 1990-talet började den tidigare strikta finländska invandringspolitiken luckras upp något och flyktingkvoten höjdes i etapper. Som en följd började människor från andra länder söka sig till Finland. 2015 var närmare 230 000 utländska medborgare bosatta i landet. De två största grupperna var estländare och ryssar. De flesta hade kommit till Finland på grund av familjeanknytning, arbete eller studier. Finland tillhörde länge de länder i Europa som tog emot lägst antal asylsökanden. 2005 sökte ca 11 500 personer asyl i landet, medan antalet asylsökande föll till ca 3 000 personer 2011. De flesta som sökte asyl 2011 kom från Irak, Somalia, Ryssland eller Afghanistan. Det året beviljades 1 271 personer asyl. Till följd av en ökad flyktingström till Europa tog Finland under 2015 emot 32 500 asylsökande, varav drygt 20 000 var irakier. Det var nästan tio gånger fler asylsökande än 2014 och det fjärde högsta antalet bland Europas länder i förhållande till invånarantalet. I slutet av 2015 började rapporter komma om att medborgargarden vissa med band till nynazistiska grupper hade bildats i några orter där asylboenden https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/45

byggts. Enligt dem själva skulle gardena skydda lokalbefolkningen från islamiska inkräktare. Våren 2016 hade flertalet irakier tagit tillbaka sin asylansökan och många hade återvänt till hemlandet. En av orsakerna var att myndigheterna hade gjort det svårare att få asyl (se vidare Aktuell politik). Språk Finska är ett finsk-ugriskt språk, nära besläktat med estniska och karelska och på längre håll med samiska, mordvinska och ungerska. Finska och svenska är jämbördiga officiella språk i Finland sedan 1922. Från 1992 är även samiska officiellt språk i de områden i norr där det bor samer. Ålands status som svenskspråkig region garanteras av en internationell konvention från 1921. Det svenska språkets ställning var omstridd och central i finländsk inrikespolitik ända till andra världskriget, då finnar och finlandssvenskar gjorde gemensam sak i andra, mer brännande nationella frågor. Ändå kan språkfrågan fortfarande väcka debatt med jämna mellanrum. Bland annat har den obligatoriska svenskundervisningen i finländska grundskolor ifrågasatts. Regeringen beslöt 1993 att behålla obligatoriet men i något minskad omfattning. Svenskundervisningen kallas ibland av dess motståndare för tvångssvenska. Stödet för svenskundervisningen har varit starkast i de kommuner där svenska talas, medan motståndet har varit störst i mellersta och östra Finland. Kommuner där de svensktalande utgör minst åtta procent av befolkningen måste erbjuda samhällsservice på båda språken. Dessa kommuner klassas som tvåspråkiga. Sedan 2003 krävs språkkunskaper i antingen svenska eller finska för att få finländskt medborgarskap. Bland minoritetsspråken har även samiska och romani en särställning, och finländare som talar teckenspråk har särskilda rättigheter som är inskrivna i grundlagen. I de finländska skolorna kan även elever med andra modersmål få särskild språkundervisning. De största språken efter finska och svenska är ryska, estniska, engelska, somaliska och arabiska. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 5 495 096 (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 18 (2014) Andel invånare i städerna 84,4 procent (2016) Nativitet/födelsetal 10,1 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 9,5 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 0,5 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,8 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,9 procent (2014) Förväntad livslängd 81 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/45

84 år (2015) Förväntad livslängd för män 79 år (2015) Folkgrupper finskspråkiga 93%, svenskspråkiga 6%, övriga 1% Språk finska, svenska och samiska (delvis) är officiella språk Religion Finland har ingen statskyrka men två så kallade folkkyrkor. Den ena är evangelisk-lutherska kyrkan, som runt åtta av tio invånare tillhör. Den andra är den finska ortodoxa kyrkan med cirka 60 000 medlemmar. Sedan början av 1990-talet har runt en halv miljon finländare lämnat den evangelisk-lutherska kyrkan. Trots detta döper de flesta finländare fortfarande sina barn och gifter sig i kyrkan. De flesta finländare går dock bara i kyrkan någon gång per år. Kvinnors möjlighet att prästvigas har varit omstridd men år 2010 utsågs för första gången en kvinna till biskop inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Av frikyrkorna är pingstvännerna störst med ungefär 50 000 medlemmar. Det finns också mindre grupper av katoliker, judar och muslimer. Även Jehovas vittnen och mormoner är aktiva i Finland sedan flera decennier. Nästan var femte finländare tillhör inte något religiöst samfund. Utbildning Skolsystemet i Finland liknar det svenska men uppvisar bättre resultat. Finlands skolor räknas bland de bästa i världen. Det finns en frivillig ettårig förskola för sexåringar. Barnen börjar grundskolan vid sju års ålder. Den nioåriga grundskolan är obligatorisk och avgiftsfri. Efter grundskolan fortsätter 95 procent av eleverna till det treåriga gymnasiet eller yrkesskola i minst två år. Studentexamen från gymnasium eller avslutad treårig yrkesutbildning ger behörighet till högskolestudier. De flesta skolor drivs i kommunal regi, men det finns även privata. Ungefär 8 procent av grundskolorna är svenskspråkiga. Undervisning i svenska är obligatoriskt i de finskspråkiga skolorna. Finland har vid flera tillfällen utnämnts till det bästa utbildningslandet i världen. Grundskolan har uppvisat goda resultat i internationella undersökningar av 15-åringars läsförståelse och kunskaper i matematik och fysik. En förklaring anses vara att lärarna är välutbildade och att läraryrket i allmänhet har hög status. Kvaliteten på undervisningen är jämn, vilket gör att även barn i socialt utsatta områden eller de som inte får så mycket stöd hemifrån klarar sig bra i skolan. Man har också satsat på att utbilda speciallärare som kan stötta elever i behov av extra hjälp. En jämförelse mellan västländer visade 2010 att Finland erbjuder de mest jämlika möjligheterna för högskolestudier ekonomiskt, socialt och könsmässigt. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/45

Det finns ett 20-tal universitet och högskolor. Äldst är Åbo Akademi, som grundades av drottning Kristina 1640 och fortfarande bedriver undervisning på svenska. Helsingfors universitet (med undervisning på både finska och svenska) är störst med omkring 35 000 studenter. Andra viktiga universitet finns i Tammerfors, Uleåborg, Vasa, Joensuu och Jyväskylä. Det finns även ett 90-tal folkhögskolor och en omfattande vuxenutbildning. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 99,1 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 13,2 (2013) Kostnader för utbildning i andel av BNP 7,2 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 12,5 procent (2013) Kultur Det finländska kulturlivet är rikt och mångsidigt. På musikens område märks allt från hårdrock till opera. Finland har flera internationellt kända författare, bildkonstnärer och filmskapare. Men landet är också känt för modern arkitektur, mode och design. Det moderna kulturlivet började ta fart under Finlands tid som storfurstendöme under den ryske tsaren Alexander I (1809 1917). Under denna period började den finska och karelska folkkulturen också påverka den svenskspråkiga befolkningen. Biskopen Mikael Agricola (cirka 1510 1557) räknas som det finska skriftspråkets skapare genom sin översättning av Nya testamentet till finska. Men en finskspråkig litteratur uppkom först med Elias Lönnrot (1802 1884), som samlade in folkdikter (runosånger) och av dem formade nationaleposet Kalevala (1835). Den första stora romanen som skrevs på finska är Aleksis Kivis (1834 1872) Sju bröder från 1870 som fick stor genomslagskraft. Den finlandssvenska litteraturens portalfigur är Johan Ludvig Runeberg (1804 1877). Han är mest känd för sitt krigsheroiska verk Fänrik Ståls sägner, där gestalter som Sven Dufva och bonden Paavo förkroppsligar den finländska uthålligheten (sisu). Verkets första dikt Vårt land är Finlands nationalsång. Författaren Zacharias Topelius skildrade i romanen Fältskärns berättelser Sveriges och Finlands historia. Han bidrog också starkt till den begynnande nationalkänslan och folkbildningen med Boken om vårt land (Maamme kirja). En av 1800- talets viktiga författare var Minna Canth (1844 1897), som skrev realistiskt om kvinnors och arbetares ofta svåra livssituation. Hennes mest kända verk är pjäsen Arbetarens hustru (Työmiehen vaimo) som hon skrev 1885. Också Maria Jotuni (1880 1943) skildrade i sina verk relationen mellan män och kvinnor, ofta med stor humor. Frans Eemil Sillanpää (1888 1964) fick 1939 Nobelpriset i litteratur. Till 1900-talsförfattarna hör också Mika Waltari (1908 1979), som är en av de internationellt mest lästa författarna med bland annat Sinuhe, egyptiern. Väinö Linna (1920 1992) slog igenom med krigsromanen Okänd soldat 1954. Bland moderna finska författare kan också nämnas Paavo Haavikko, Eeva Kilpi, Rosa Liksom, Hannu Mäkelä, Sofi Oksanen, Arto Paasilinna, Paavo Rintala, Pentti Saarikoski, Hannu Salama och Antti Tuuri. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/45

Finlandssvenska poeter som Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling betydde mycket för den moderna lyrikens genombrott även i Sverige. Bland senare tids svenskspråkiga författare kan nämnas Solveig von Schoultz, Bo Carpelan, Claes Andersson, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Henrik Tikkanen samt Tove Jansson. En av de mest sedda filmerna i Finland är Okänd soldat (1985) i regi av Edvin Laine. Filmen bygger på Väinö Linnas klassiska roman med samma namn. Bröderna Aki och Mika Kaurismäki samt Renny Harlin är de internationellt mest kända nutida filmskaparna. Den finländska bildkonsten har många internationellt ryktbara namn, såsom Akseli Gallen-Kallela (1865 1931) och Albert Edelfelt (1854 1905). Under 1900-talet har bland andra Hugo Simberg, Tyko Sallinen, Magnus Enckell och Helene Schjerfbeck samt de modernare Kimmo Kaivanto, Juhani Harri, Olli Lyytikäinen, Eija Liisa Anttila och Silja Rantanen bidragit till att göra finländsk bildkonst internationellt känd. På senare år har Touko Valio Laaksonen (1920 1991), med pseudonymen Tom of Finland, blivit uppmärksammad såväl i Finland som utomlands för sina teckningar på bland annat homosexuella män. Sin pseudonym fick Laaksonen när han under 1970-talet ritade bilder för den amerikanska gaytidningen Physique Pictorial. 2014 tryckte den finländska posten upp frimärken med hans motiv. Berömda skulptörer är bland andra Wäinö Aaltonen, Eila Hiltunen och Kain Tapper. De världsberömda arkitekterna Eliel Saarinen (1873 1950), Alvar Aalto (1898 1976) och Reima Pietilä (1923 1993) har ritat flera av Finlands mest kända byggnader. Finland är också känt för mode och design. På 1970-talet hade klädindustrin sin storhetstid och redan i början av 1900-talet lanserades flera klädmärken. Bland de mest kända kan nämnas Marimekko, Nanso, Luhta och Seppälä. Förutom att tillverka kläder och andra textilier producerar företag också designföremål såsom möbler och porslin. Utöver Marimekko är bland annat Iittala och Arabia välkända finländska designföretag. Inom musiken är Jean Sibelius (1865 1957) det främsta namnet. Av nutida kompositörer märks Aulis Sallinen, Joonas Kokkonen samt Magnus Lindberg och Kaija Saariaho. Finländska dirigenter gästspelar runtom i världen, till exempel Leif Segerstam, Esa-Pekka Salonen, Susanna Mälkki och Jukka-Pekka Saraste. I Finland finns det flera internationellt omtalade festivaler som Kuhmo kammarmusikfestival, Kaustinens folkmusikfestival, operafestivalen i Nyslott och jazzfestivalen i Björneborg. Tango blev populärt i Finland på 1920- och 1930-talen. Den finländska tangon skiljer sig från den argentinska, bland annat genom att vara mer taktfast. Sedan 1985 anordnas varje år en tangofestival i staden Seinäjoki. Festivalen avslutas med en sångtävling där en tangokung och en tangodrottning utses. Till de mest kända rock- och hårdrocksgrupperna hör bland annat HIM, The Rasmus och Nightwish. Heavy metal-banden Hanoi Rocks och Children of Bodom har länge varit stora i Japan. Massmedier Finländarna räknas till de mest tidningsläsande folken i världen. De är också flitiga internetanvändare. Pressfriheten är inskriven i grundlagen. 2016 rankades Finland högst bland världens länder på organisationen Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Det var femte året i rad som Reportrar utan gränser listade Finland som landet med världens friaste medier. Samma år hamnade Finland på tredje plats i världen när det gällde antalet tidningsläsare per invånare. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/45

Offentlighetsprincipen ger liksom i Sverige medborgarna rätt att ta del av offentliga dokument, något som ofta används av journalister. Sedan 1966 har journalister rätt att skydda sina källor. Helsingin Sanomat är Finlands största morgontidning med en upplaga på cirka 285 000 exemplar (2014) på vardagar. Näst största dagstidning är tabloiden Ilta-Sanomat som också kommer ut i Helsingfors. Aamulehti ges ut i Tammerfors, Turun Sanomat i Åbo och Kaleva i Uleåborg. I Helsingfors utkommer även tabloidtidningen Iltalehti. De viktigaste svenskspråkiga tidningarna är Hufvudstadsbladet och Vasabladet. Public service-bolaget YLE, eller Rundradion, sänder både TV och radio. TV-kanalerna YLE-1 och YLE-2 erbjuder ett brett utbud av program, de flesta på finska men också en del på svenska. YLE FST sänder på svenska och TV Finland når ut över Europa. YLE Teema är en kanal med inriktning på kultur, utbildning och vetenskap. I kustområdena i sydvästra Finland kan man se svenska TV-program från SVT. Därutöver finns ett antal kommersiella kanaler. Den finskspråkiga reklamfinansierade TV-kanalen MTV3 har blivit populär, liksom Nelonen. Många finländare ser också på kabel-tv och satellitkanaler. YLE har radiosändningar i sex kanaler, varav två är svenskspråkiga och en sänder på samiska. Dessutom finns ett antal kommersiella radiokanaler, de flesta av dem små. På Åland finns Ålands Radio/TV, ett landskapsägt regionalt radio- och TV-bolag. År 2010 antog den finländska riksdagen en ny lag som slog fast att alla invånare, även glesbygdsbor, skulle ha tillgång till nätet via bredband senast 2015. Det året hade drygt 93 procent av befolkningen tillgång till internet, en av de högsta siffrorna i EU. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 7,5 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 139,7 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 92,4 (2014) Äldre historia För omkring 12 000 år sedan var det område som idag utgör Finland nästan helt täckt av inlandsisen. Öster om Kristinestad vid Finlands västkust finns den så kallade Varggrottan, som tros vara Nordens äldsta boplats. Fynden i Varggrottan består av stenverktyg, flisor och benbitar i orörda jordlager som enligt geologerna är över 120 000 år gamla. Den finländska befolkningen vandrade in från öster och söder under årtusendena före vår tidräkning. Åland koloniserades av svenskar runt år 500 efter Kristus, medan svenskarna fick fotfäste på fastlandet först under 1100-talet. Enligt den traditionella historieskrivningen var det kung Erik den helige som kristnade Finland och lade landet under svenskt välde. Biskop Henrik, som deltog i de så kallade korstågen för att omvända finnarna, blev senare skyddshelgon för Åbo stift och för hela det medeltida Finland. Under de påföljande seklerna knöts Finland allt fastare till Sverige. Finland blev också skådeplats för många krig mellan Sverige och Ryssland. Speciellt tunga var nödåren 1696 1697, då omkring en tredjedel av befolkningen gick under av svält och sjukdomar, och Den stora ofreden 1700 1721 då Finland ockuperades https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/45

av ryska trupper. De utarmande krigen fick en del ledande personer att ifrågasätta det svenska styret. Avgörandet kom efter Finska kriget 1808 1809 mellan Sverige och Ryssland som resulterade i att Sverige 1809 fick lämna ifrån sig hela Finland till Ryssland. Storfurstendöme med ökat självstyre Företrädare för kyrkan och armén såg nu en möjlighet för Finland att finna en egen väg som självstyrande storfurstendöme under den ryske tsaren Alexander I. Denne lovade att respektera Finlands lagar och under större delen av 1800-talet kunde Finland utvecklas mot ökat inre självstyre, så länge man inte opponerade sig mot den ryska överhögheten. Under 1800-talet minskade det svenska kulturella inflytandet i Finland, samtidigt som det finska språket och den finska kulturen stärktes. Den finskspråkiga majoriteten fick allt fler rättigheter. Förutom att Finland fick sina egna statliga institutioner, beslutade den ryske tsaren 1812 att Helsingfors skulle bli huvudstad i storfurstendömet Finland. Tsarens ställning försvagades under 1905 års ryska revolution, vilket ledde till att Finland året därpå lyckades driva igenom en radikal riksdagsreform. Enkammarriksdag och allmän rösträtt infördes. Finland blev nu det första landet i Europa där kvinnor fick rösträtt. En period av förryskningsförsök inleddes 1908 och det finländska självstyret begränsades. Under tsardömets sista år rådde hög arbetslöshet och livsmedelsbrist, vilket gav upphov till revolutionära stämningar även i Finland. Efter ryska oktoberrevolutionen 1917 krävde både de borgerliga partierna och vänsterpartierna i Finland självständighet. Vita besegrar röda De borgerliga bildade vita skyddskårer för att driva ut de ryska soldaterna, medan socialister och andra radikala grupper bildade röda garden. De vita bestod av politiker och ledande kretsar inom näringsliv och förvaltning samt självägande bönder. De röda utgjordes av socialdemokrater, arbetare, torpare och ett stort landsbygdsproletariat samt radikala intellektuella. Under en storstrejk i november 1917 förekom väpnade sammanstötningar mellan de röda och vita gardena. Den borgerligt ledda riksdagen, eller lantdagen som den kallades, förklarade Finland självständigt den 6 december samma år. De vita gardena fick sedan regeringens uppdrag att återupprätta lag och ordning, medan de röda önskade bistånd från Sovjetunionen för att fortsätta sitt uppror för social rättvisa i landet. Båda sidor slog till den 28 januari 1918. De röda bildade med öppet stöd av Ryssland en revolutionär regering i Helsingfors, samtidigt som de vita avväpnade de ryska trupperna i Österbotten. De vita trupperna leddes av general Carl Gustaf Mannerheim, som fick i uppdrag att slå ned upproret. Detta ledde till öppna strider, som pågick till i maj 1918. De vita segrade, trots att de var betydligt färre, tack vare större militär yrkesskicklighet och stöd av tyska trupper och frivilliga svenskar. Flera tusen man stupade i striderna under inbördeskriget. Många fler miste också livet efter kriget, då de vita upprättade fångläger där personer från den röda sidan arkebuserades eller avled av svält och sjukdomar. Över 35 000 människor beräknas ha dött under eller i samband med kriget. Stora krigsförluster https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/45

Motsättningarna från inbördeskriget kom att påverka politiken under lång tid. Inrikespolitiken dominerades under 1920- och 1930-talen av borgerliga regeringar. Partipolitisk splittring ledde till täta regeringsskiften. Högerextremistiska rörelser, bland annat den antikommunistiska Lapporörelsen, hade vissa framgångar, medan Kommunistpartiet var förbjudet. Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 krävde Sovjetunionen att få arrendera hamnstaden Hangö i sydväst och införliva en del av Karelska näset. Finlands regering sade nej. Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp mot Finland. Efter tre månaders strider under det så kallade vinterkriget var den numerärt underlägsna finländska armén tvungen att ge upp. Även svenska frivilliga deltog i striderna. I freden i mars 1940 måste Finland lämna ifrån sig vissa områden i norr samt stora delar av Karelen, och upplåta Hangö till Sovjetunionen i 30 år. Finland såg sin chans att få revansch när Tyskland angrep Sovjetunionen i juni 1941. Finländska trupper slöt upp på tysk sida och tog i det så kallade fortsättningskriget tillbaka Karelen samt erövrade det sovjetiska Östkarelen. Efter striderna i Stalingrad 1943, där tyskarna slogs tillbaka av ryssarna, ville Finland sluta en separat fred med Sovjetunionen men fick nej. För att kunna lösgöra Finland från pakten med Tyskland avgick president Risto Ryti sommaren 1944. Mannerheim, som nu hade titeln marskalk, valdes enligt en speciallag till president och fredsförhandlingar inleddes. I september 1944 ingick Finland ett avtal med Sovjetunionen där landet förband sig att driva ut de kvarvarande tyska styrkorna ur landet. Detta skedde under förödande strider i finska Lappland. Finland förlorade under vinter- och fortsättningskrigen omkring 88 000 man och cirka 200 000 soldater sårades. Modern historia Efter andra världskriget slöts ett fredsfördrag mellan Finland och Sovjetunionen i Paris 1947. I det återställdes gränserna från vinterkriget 1940 vilket innebar att Finland förlorade omkring elva procent av sin yta när bland annat Petsamo vid Ishavet blev en del av Sovjetunionen. Finland fick istället tillbaka den viktiga hamnstaden Hangö, men tvingades överlåta Porkalaområdet väster om Helsingfors som sovjetisk bas. Porkala återlämnades dock till Finland 1955, trots att området upplåtits på arrende för 50 år. Finland tvingades också betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar till Sovjetunionen. Ett avtal om vänskap, samarbete och bistånd, den så kallade VSB-pakten, slöts 1948 mellan Finland och Sovjetunionen. Avtalet innebar bland annat att Finland skulle hålla sig neutralt i det kalla kriget och att Finland skulle försvara sig mot tyska angrepp som i förlängningen var riktade mot Sovjetunionen. VSB-pakten utgjorde grunden för en ny östpolitik, som fick namnet Paasikivi-Kekkonen-linjen efter de båda presidenter som styrde landet under de kommande decennierna. För att bevara de goda relationerna med Sovjetunionen anpassade sig Finland under efterkrigstiden till sovjetiska säkerhetsintressen, en politik som gav upphov till begreppet finlandisering, en liten stats anpassning till en stormakt. Fascistiska partier förbjöds, medan Kommunistpartiet tilläts verka för första gången sedan 1930-talet. Tillsammans med andra grupper inom vänstern bildade Kommunistpartiet 1944 ett nytt parti, Demokratiska förbundet för Finlands folk (vanligtvis kallade Folkdemokraterna) som blev en politisk maktfaktor och satt med i flera regeringar. Industrialiseringen tar fart https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/45

Efter det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948 utsattes Finland för hårda påtryckningar för att underteckna ett avtal liknande de överenskommelser som Sovjetunionen tvingat på ett antal stater i Östeuropa. Rykten spreds om att en kommunistisk kupp planerades även i Finland och den finländska krigsmakten började mobiliseras. Inrikesministern Yrjö Leino tvingades avgå och i riksdagsvalet 1948 gick hans parti Folkdemokraterna starkt tillbaka och uteslöts ur regeringen. Finlands industrialisering tog fart efter krigsåren. Utvecklingen fick paradoxalt nog en skjuts av den stora krigsskulden till Sovjetunionen, för när den var betald 1952 fick Finland stora industribeställningar från Sovjet. Åren därefter gick uppemot en fjärdedel av Finlands sammanlagda export österut, vilket innebar att Finland näst efter Västtyskland var Sovjetunionens största icke-socialistiska handelspartner. I sina övriga internationella kontakter tvingades Finland till försiktighet, även om landet ansträngde sig för att visa att det tillhörde väst. 1954 infördes passfrihet mellan de nordiska länderna och en fri nordisk arbetsmarknad skapades. Ett år senare, 1955, blev Finland medlem av Nordiska rådet och Förenta Nationerna (FN). En modern industrination och välfärdsstat Periodvis var Finlands relationer till Sovjetunionen ansträngda. Sovjetiskt missnöje med den borgerligt styrda finländska politiken ledde till den så kallade nattfrosten 1957 1958, då Moskva frös kontakterna med Finland. 1961 skickade Sovjetunionen ett meddelande i form av en not till Finland med krav på att länderna skulle förlänga VSB-pakten på grund av det spända läget i det kalla krigets Europa. Kravet utlöste den så kallade notkrisen. Överläggningar om pakten avvärjdes dock genom att president Urho Kekkonen träffade den sovjetiske parti- och regeringschefen Nikita Chrusjtjov. Kekkonens förmåga att förhandla med sovjetiska ledare hade stor betydelse även vid andra tillfällen. Finland deltog samtidigt i flera av FN:s fredsbevarande insatser. Landets stora framgång inom FN blev värdskapet för Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) 1975. Under 1950-talet dominerades inrikespolitiken av en allians mellan Agrarpartiet (1965 1988 Centerpartiet och från 1988 Centern i Finland) och Socialdemokraterna de så kallade rödmylleregeringarna. Folkdemokraterna fick inte vara med i regeringsarbetet och i slutet av 1950-talet uteslöts även Socialdemokraterna, då Sovjetunionen öppet visat sin misstro mot dem. Först efter valet 1966 återkom folkdemokrater och socialdemokrater i regeringen tillsammans med Centerpartiet och några småpartier. Trots ständigt återkommande regeringskriser fortsatte ekonomin att växa och Finland omvandlades successivt från ett bondesamhälle till en modern industrination och välfärdsstat. Sovjetunionen upplöses, Finland går mot väst Efter valet 1987 bildade det konservativa Nationella samlingspartiet en koalitionsregering med bland andra Socialdemokraterna under ledning av Harri Holkeri. Detta innebar slutet på en period med sovjetiskt inflytande över finländsk politik genom antingen Centerpartiet eller Folkdemokraterna. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/45

Den nya röd-blå regeringen blev dock inte långvarig. Efter valet 1991 tillträdde en rent borgerlig regering. Samma år sades VSB-avtalet upp efter de stora förändringar som skett i Sovjetunionen och hela Östeuropa i samband med Berlinmurens fall 1989. Efter det kalla krigets slut dominerade nya frågor den politiska debatten i Finland och en ny generation politiker tog över. Den främsta symbolen för den gamla epoken, president Urho Kekkonen, hade avgått 1981 på grund av sjukdom efter 25 år på sin post. Han efterträddes av socialdemokraten Mauno Koivisto, som under sin presidenttid 1982 1994 delvis fortsatte i Kekkonens fotspår med en försiktig östpolitik, men Koivisto gav riksdagen större inflytande över utrikespolitiken. Under hans tid som president infördes direktval till presidentposten och en gräns sattes för hur många gånger en president kunde väljas om. Koivisto efterträddes 1994 av socialdemokraten Martti Ahtisaari. Ahtisaari blev internationellt uppmärksammad som FN:s fredsförhandlare i bland annat forna Jugoslavien 1999 (se Utrikespolitik och försvar). Finland blir EU-medlem Sammanbrottet för Sovjethandeln i förening med slutet på en spekulationsvåg ledde i början av 1990-talet till en kraftig tillbakagång för den finländska ekonomin (se Ekonomi). Regeringen tillgrep drastiska sparåtgärder som blev kännbara för allmänheten. År 1992 ansökte Finland om att få bli medlem i Europeiska unionen (EU). Förhoppningar om att medlemskap skulle sätta fart på ekonomin var ett viktigt argument för EU-anhängarna. Bland invånarna var det främst högutbildade storstadsbor som såg fördelarna med en EU-anslutning, samtidigt som många på landsbygden oroade sig för vad medlemskapet skulle föra med sig. Finland blev EU-medlem 1995 sedan 57 procent av väljarna röstat ja till EU i en rådgivande folkomröstning året innan. I riksdagsvalet 1995 gjordes Centern ansvarigt för de ekonomiska åtstramningarna och förlorade regeringsmakten. Socialdemokraten Paavo Lipponen bildade regering med Samlingspartiet, Svenska folkpartiet och ett antal småpartier, den så kallade regnbågskoalitionen. Även den regeringen var tvungen att föra en nedskärningspolitik för att klara Finlands statsfinanser. År 1999 gick Finland med i EU:s valutasamarbete EMU. I riksdagsvalet samma år klarade sig Socialdemokraterna hyggligt och Samlingspartiet gick framåt och regnbågskoalitionen kunde sitta kvar. Centern förblev största oppositionsparti. Ett år senare valdes den socialdemokratiska utrikesministern Tarja Halonen som första kvinna till Finlands president. Samma år antogs en ny författning där riksdagens makt stärktes på presidentens bekostnad. Istället för presidenten blev nu statsministern den viktigaste politiska aktören i landet. Finanskris följs av eurokris I riksdagsvalet 2003 blev Centern den stora vinnaren. Socialdemokraterna följde tätt efter, medan Samlingspartiet och Vänsterförbundet hamnade i bakgrunden. Centern, under dess nya ledare Anneli Jäätteenmäki, bildade regering med Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet. Kort efter valet var Jäätteenmäki tvungen att avgå efter information om att hon hade använt hemligstämplade uppgifter för att under valkampanjen misstänkliggöra sin politiske rival Paavo Lipponen. Hon ersattes av sin partikamrat Matti Vanhanen. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/45

Riksdagsvalet 2007 blev en framgång för de borgerliga partierna. Även Gröna förbundet och det EUskeptiska och invandringskritiska Sannfinländarna gick fram i valet. Socialdemokraterna, däremot, tappade stöd och lämnade regeringen. Vanhanen kunde sitta kvar som statsminister. 2007 omvaldes Tarja Halonen som president. Frågan om Natomedlemskap hamnade högt på den politiska dagordningen 2008 när samlingspartisten Alexander Stubb blev ny utrikesminister. Natofrågan drevs även av flera andra ledande politiker, men inga nya initiativ togs då en majoritet av finländarna motsatte sig en anslutning till militäralliansen. Den globala finanskris som inleddes 2008 kom att prägla den politiska debatten, liksom de svåra ekonomiska problem som därefter drabbade flera länder inom eurozonen. Motståndet mot EU:s stödpaket till länder i akut ekonomisk kris var starkt i Finland, både från politiskt håll och bland allmänheten. Många finländare ansåg att det var fel att de länder som skött sig väl skulle behöva ta ansvar för dem som hade misskött sin ekonomi. Ett annat argument var att Finland inte hade råd då landet redan tvingats till nedskärningar inom bland annat sjukvård och skola. Stödet för de EU-kritiska Sannfinländarna ökade. Eurokrisen ger Sannfinländarna draghjälp Våren 2010 röstade riksdagen ja till EU:s första nödlån till Grekland, men frågan väckte kontroverser. Det starkaste motståndet kom från Vänsterförbundet och Sannfinländarna, men även Socialdemokraterna försökte blidka folkopinionen genom att kräva garantier från Grekland för att godkänna lånen. Partiet försökte samtidigt vinna över väljare från Sannfinländarna genom att uppmärksamma problem kopplade till invandring. I juni 2010 tvingades Matti Vanhanen avgå som statsminister efter en bidragsskandal. Ny regeringschef och centerledare blev Mari Kiviniemi. I valrörelsen inför riksdagsvalet i april 2011 fortsatte debatten om problemen i eurozonen att dominera. Efter Grekland hade även Irland beviljats omfattande ekonomiskt stöd från EU (och Internationella valutafonden, IMF). Ett eventuellt nytt stödpaket till nästa krisland, Portugal, gav bränsle till debatten. Det var endast Centern och Samlingspartiet som ville att Finland skulle vara med och hjälpa Portugal, övriga partier var emot. Sannfinländarna pläderade för ett utträde ur EU och krävde att alla eventuella nödlån till ekonomiskt svagare länder inom eurozonen skulle stoppas. Förutom Sannfinländarna motsatte sig även Centern nya stödpaket. En annan fråga som diskuterades under valrörelsen var hur man skulle lösa finansieringen av välfärden i takt med att befolkningen blev allt äldre, samtidigt som bristerna i dagens äldrevård uppmärksammades. Sannfinländarna gick också i bräschen för att den obligatoriska svenskundervisningen i grundskola och gymnasium skulle avskaffas, men fick mothugg från framför allt Svenska folkpartiet. Samlingspartiet bildar regeringskoalition Samtliga partier utom Sannfinländarna tappade stöd i riksdagsvalet 2011 jämfört med valresultatet 2007. Störst blev förlusten för Centern, som gjorde sitt sämsta val sedan tidigt 1900-tal och föll från första till fjärde plats bland partierna. En orsak till Centerns kräftgång var att det som största regeringsparti fick ta skulden för de ekonomiska problemen i slutet av 2000-talets första årtionde. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 16/45

Regeringsförhandlingarna blev utdragna. Först efter ett par månader kunde Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen bilda en ny regering med sex partier. Inledningsvis fördes samtal även med Sannfinländarna som dock valde att ställa sig utanför regeringen sedan Samlingspartiet och Socialdemokraterna i maj hade gått med på EU:s beslut om ett stödpaket till Portugal. I december 2011 lade Tyskland och Frankrike fram ett förslag till ändringar av Lissabonfördraget som innebar strängare budgetregler för alla EU-länder genom en så kallad finanspakt. Syftet var att i framtiden undvika nya kriser liknande den pågående. I juni 2012 godkändes finanspakten av den finländska riskdagen. Även Finlands ekonomi påverkades av problemen inom eurosamarbetet. Industrin tvingades till besparingar när den viktiga exporten till länder i EU och eurozonen sjönk. Krisen ledde också till ökad skepsis mot euron. Regeringen försvagas I presidentvalet i januari/februari 2012 segrade Samlingspartiets kandidat, den förre talmannen och finansministern Sauli Niinistö, klart i andra omgången över De grönas kandidat Pekka Haavisto. Därmed blev han den förste borgerlige presidenten på över ett halvt sekel. Regeringssamarbetet blev periodvis ansträngt och i mars 2014 lämnade Vänsterförbundet koalitionen efter oenighet kring budgeten. Partiet motsatte sig sänkningar av barnbidraget, studielånen och garantipensionen. I maj samma år meddelade Katainen att han skulle avgå som ordförande för Samlingspartiet, vilket betydde att han även skulle lämna statsministerposten. I mitten av juni valdes EU-ministern Alexander Stubb till ny ledare för Samlingspartiet, och den 23 juni valdes han till ny statsminister. Dagen därpå tillträdde Stubb formellt posten som regeringschef. Han gjorde endast små förändringar i fempartiregeringens sammansättning. I september 2014 lämnade även Gröna förbundet regeringen. Orsaken till avhoppet var motsättningar kring ett nytt kärnkraftverk. I kraftverksbygget fanns ryska intressen, vilket Gröna förbundet motsatte sig av fruktan för ökat ryskt inflytande. Politiskt system Finland är en republik som tillämpar en kombination av parlamentarism och presidentstyre. Den verkställande makten delas mellan presidenten och regeringen medan riksdagen stiftar lagarna. I Finland finns en lång tradition av att bilda breda koalitionsregeringar. Partiväsendet är inte präglat av höger- och vänsterblock på samma tydliga sätt som i Sverige. År 2000 antog Finland en ny författning som stärker riksdagens inflytande på bekostnad av presidentens befogenheter, till exempel när regeringschefen ska utses och regeringen bildas. Presidenten ansvarar för utrikespolitiken i samverkan med regeringen. Formellt är presidenten överbefälhavare, men den dagliga ledningen av försvaret sköts av kommendören för försvarsmakten. Presidenten utser regeringen, som måste godkännas av riksdagen, och utnämner högre tjänstemän. Presidenten utses i allmänna val för en sexårsperiod och får väljas om högst en gång. Om ingen kandidat får minst 50 procent av rösterna i första valomgången sker avgörandet i en andra omgång mellan de två främsta kandidaterna. Fram till 1994 valdes presidenten av 300 folkvalda elektorer, men sedan dess har direkta presidentval hållits. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 17/45

Riksdagen har 200 ledamöter som tillsätts vart fjärde år i allmänna proportionella val. Valsystemet har starka drag av personval. Den finländska riksdagen har ingen procentspärr vilket gynnar små partier. Tidigare var Finland uppdelat i län, men successivt har antalet län minskats och 2010 avskaffades de helt. Åland är fortfarande ett eget landskap med visst självstyre (se Åland). Även antalet kommuner har minskats. Sedan 2013 finns 320 kommuner (plus 16 på Åland) som ansvarar för främst skolor samt hälso- och sjukvård. En folkvald kommunfullmäktige tar besluten medan kommunstyrelsen verkställer dem. Sametinget är det samiska folkets högsta politiska organ. Det har 21 ledamöter som väljs för fyra år i taget. I det så kallade samiska hembygdsområdet, som utgörs av fyra kommuner i landskapet Lappland, kan sametinget självständigt besluta om frågor som rör samernas språk och kultur. Politiska partier Under efterkrigstiden har finländsk politik dominerats av fyra partier: Centerpartiet (från 1988 Centern), Socialdemokraterna, Samlingspartiet och Vänstern (från 1990 Vänsterförbundet). Historiskt sett har regeringsskiften varit vanliga och koalitionerna har växlat mellan de olika partierna. Regeringsarbetet har präglats av försök att hitta kompromisser. Ofta har maktbalansen mellan höger och vänster upprätthållits genom att regeringen dominerats av ena sidan och presidenten kommit från motsatt sida. Centern i Finland (Suomen Keskusta, Kesk) grundades 1908 och hette då Agrarpartiet. Från början var det ett renodlat landsbygds- eller bondeparti, men det har under årens lopp vidgat sin väljarbas. Centern förespråkar numera en politik till stöd för privat företagsamhet samt driver miljöfrågor och krav på decentralisering av makten. Partiet satt med i så gott som alla regeringar 1945 1987, och det återkom senare i flera omgångar i nya koalitioner. Långa perioder har det varit störst bland de borgerliga partierna. Centern var i opposition 2011 2015, men blev klart största parti i riksdagsvalet i april 2015 och bildade en helt borgerlig regering mellan Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna. I samband med ett partiledarval i juni 2017 splittrades dock Sannfinländarna. Kvar i regeringen blev utbrytarfraktionen Nya Alternativet (se nedan). Sannfinländarna (Perussuomalaiset, PS) är ett nationalistiskt parti som vill begränsa invandringen till Finland och lämna EU-samarbetet. I riksdagsvalet 2011 blev partiet tredje störst och inbjöds till att delta i regeringsarbetet, men valde på grund av de övriga regeringspartiernas EU-vänliga politik att stanna i opposition. I valet 2015 fick Sannfinländarna näst flest mandat och ingick i den trepartiregering som bildades därefter. Efter att ha valt en mer radikalt högerinriktad ledare i juni 2017 kastades dock partiet ut ur regeringen. I samband med partiledarbytet i juni 2017 bröt sig en mer moderat fraktion ur Sannfinländarna. Den kallade sig Nya alternativet och blev kvar i regeringsställning. Nationella samlingspartiet (Kansallinen Kokoomus, KOK) är ett liberalkonservativt parti. Så länge Sovjetunionen behöll ett visst inflytande över finländsk politik fick Samlingspartiet stå utanför regeringssamarbetet, men från början av 1990-talet har det medverkat i många regeringar. Samlingspartiet blev störst i riksdagen i valet 2011 och ledde en koalitionsregering 2011 2015. I valet 2015 fick det näst flest röster, men fick till följd av valsystemet ändå ett mandat mindre än Sannfinländarna. Samlingspartiet ingår i den borgerliga regering som bildades efter valet 2015. Samlingspartisten Sauli Niinistö valdes 2012 till Finlands första borgerliga president på över 50 år. Finlands socialdemokratiska parti (Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, SDP) påminner om de svenska Socialdemokraterna. Partiet ingick i alla regeringar 1966 1991 och har deltagit i de flesta koalitioner efter 1994. Socialdemokraterna var i opposition 2007 2011, men ingick i koalitionsregeringen 2011 2015. I https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/finland/skriv-ut-alla-kapitel/ 18/45