Limhamn 155:355 m.fl.

Rapport 2013:12 Limhamn 155:355 m.fl. Arkeologisk förundersökning 2012 Åsa Berggren

Rapport 2013:12 Limhamn 155:355 m.fl. Arkeologisk förundersökning 2012 Åsa Berggren Fornlämningsnr: Bunkeflo 24:1, Limhamn 155:355 m.fl., Hyllie sn Malmö stad Skåne län

Sydsvensk Arkeologi AB Kristianstad Box 134 291 22 Kristianstad Telefon (Regionmuseets växel): 044-13 58 00 Malmö Erlandsrovägen 5 218 45 Vintrie www.sydsvenskarkeologi.se 2013 Sydsvensk Arkeologi AB Rapport 2013:12 Omslag: Ulla Isabel Wolfe gräver i schakt D,delområde 1B, vy mot norr. Foto: Åsa Berggren Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle.

Innehåll Sammanfattning 5 Inledning 6 Syfte och metod 6 Syfte 6 Metod 7 Topografi och fornlämningsmiljö 7 Undersökningsresultat 16 Delområde 1A 16 Schakt A 17 Schakt B 19 Schakt C 20 Matjordsarkeologi 23 Delområde 1B 24 Schakt D 25 Schakt E 35 Matjordsarkeologi 38 Diskussion och utvärdering 39 Matjordsarkeologi 41 Förslag till fortsatta åtgärder 42 Delområde 1A 42 Delområde 1B 42 Referenser 43 Opublicerat 44 Administrativa uppgifter 45 Bilagor 47 Bilaga 1 Rapport keramik 47 Bilaga 2 Rapport osteologi 55 Bilaga 3 Rapport flinta 57 Bilaga 4 Rapport arkeobotanik 61 Bilaga 5 14 C-dateringar 65 Sydsvensk Arkeologi Rapporter 2013 69

# Figur 1. Undersökningsområdets läge (blå markering) i Skåne samt på fastighetskartan (Copyright Lantmäteriet 2004-11-09. Ur Din Karta och Sverigebilden).

Sammanfattning Fastighetskontoret, Malmö stad planerar byggnation av bostäder m.m. inom fastigheten Limhamn 155:355 m.fl., vid Kalbrottet i Limhamn, Malmö kommun (figur 1). Med anledning av detta har Sydsvensk Arkeologi AB, på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län (Länsstyrelsens dnr: 431-10896-12), genomfört en arkeologisk förundersökning. Området kommer att bebyggas etappvis. Exploateringsområdet har därför delats in i delområden och område 1 har tidigare varit föremål för en arkeologisk utredning (Brink 2012) som berörde de ytor som också är aktuella i denna förundersökning. Området delades då upp i två delområden, 1A och 1B. Exploateringsområdet ligger ca 2 km från nutida kustlinjen. Kustområdet kännetecknas av ett flackt landskap med små topografiska höjdskillnader, men med en gradvis stigning inåt landet. Jordarterna inom kustområdet består huvudsakligen av morängrovlera och lerig sandig moig morän. Undersökningsområdet ligger i en trakt som är rik på fornlämningar, framför allt boplatser och rituellt präglade strukturer (megalitgravar, palissader m.m.) från neolitisk tid. Syftet med den arkeologiska förundersökningen är att fördjupa kunskapen om fornlämningarna. Förundersökningen har som mål att klargöra fornlämningarnas innehåll, datering och vetenskapliga potential. Förundersökningen genomfördes genom schaktning med grävmaskin och handgrävning av anläggningar med grävsked och spade. En mindre matjordsarkeologisk insats genomfördes också. Schakt och framkomna arkeologiska lämningar mättes in med GPS. En undersökning av matjordens konduktivitet och magnetiska susceptibilitet genomfördes också. Totalt undersöktes 1688 m 2 där 78 anläggningar framkom. 30 av dessa och sex kvadratmeterstora matjordsrutor undersöktes. Den totala fyndmängden är 3220 enheter om 23 kg. Område 1A berör den tidigare kända fornlämningen Bunkeflo 24:1, Almhov. Lämningarna inom 1A är av en annan karaktär än på Almhov, men likheter finns. Lämningarna bestod av gropar daterade till tidigneolitikum II, en huslämning daterad till senneolitikum samt stolphål och gropar som förmodligen utgör spår av olika gårdslägen. Flintmaterialet i matjorden visar att man utnyttjat området även under yngre bronsålder och järnålder. Mätningen av matjordens konduktivitet och susceptibilitet kan tolkas som att större anläggningar finns i området. Området bör undersökas i sin helhet (8360 m 2 ) vid eventuell slutundersökning. Limhamn 155:355 FU 5

Inom område 1B framkom en koncentration av anläggningar bestående av ett 20-tal gropar och en brunn. De utgör spår av aktiviteter som varit begränsade i både tid och rum. Fyndmaterialet som är mycket enhetligt i de olika groparna och kan datereras till tidigneolitikum II eller möjligen övergången till mellanneolitikum A. Vissa av anläggningarna utgör gropbottnar utan större fyndmaterial, medan andra är lite djupare och innehöll rikligt med fynd. Inga spår av samtida hus påträffades men närvaron av en brunn gör det ändå troligt att man bott någonstans i närheten. Groparna på område 1B kom att undersökas i en omfattning som motsvarar en slutundersökning varför området inte kommer att bli aktuellt för vidare undersökningar. Inledning Fastighetskontoret, Malmö stad planerar byggnation av bostäder m.m. inom fastigheten Limhamn 155:355 m.fl., vid Kalbrottet i Limhamn, Malmö kommun (figur 1). Med anledning av detta har Sydsvensk Arkeologi AB, på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län (Länsstyrelsens dnr: 431-10896-12), genomfört en arkeologisk förundersökning. Området kommer att bebyggas etappvis. Exploateringsområdet har därför delats in i delområden och område 1 har tidigare varit föremål för en arkeologisk utredning (Brink 2012) som berörde de ytor som också är aktuella i denna förundersökning. Området delades då upp i två delområden, 1A och 1B. Denna uppdelning har behållits vid denna förundersökning. Område 1A berör den tidigare kända fornlämningen Bunkeflo 24:1. Inom område 1B framkom en koncentration av anläggningar som var av begränsad omfattning. De kom att undersökas i en omfattning som motsvarar en slutundersökning varför området inte kommer att bli aktuellt för vidare undersökningar. Lämningarna redovisas därmed endast i denna förundersökningsrapport. Syfte och metod Syfte Syftet med förundersökningen fastställs i länsstyrelsens förfrågningsunderlag och är att fördjupa kunskapen om fornlämningarna. Förundersökningen har som mål att klargöra fornlämningarnas innehåll, datering och vetenskapliga potential. Ambitionsnivån är av den omfattningen att det går att klargöra fornlämningssituationen. 6 Limhamn 155:355 FU

Metod Den arkeologiska förundersökningen genomfördes genom provschaktning med grävmaskin. Grävmaskinen följdes av en arkeolog. Provschaktningen genomfördes genom att mindre schakt togs upp, bestående av utvidgningar av utredningens sökschakt, där lämningarna bedömdes intressanta. Schakt och framkomna arkeologiska lämningar mättes in med GPS i projektion Swereff 99 1330. Tolkning av anläggningstyp (t.ex. stolphål, grop) gjordes direkt vid inmätning genom kodval. Därefter undersöktes ett urval av anläggningarna för att fastställa typ och i möjlig mån datering. De undersöktes till 50 % genom handgrävning och i ett fall snittades en större anläggning med grävmaskin. Digital information har lagrats i Intrasis och bearbetats i Intrasis Analysis. Dagbok fördes av deltagarna i projektet och finns i Intrasisprojektet. I undersökningen genomfördes också en mindre matjordsarkeologisk insats. Närheten till den tidigare undersökningen av Almhov i söders där matjorden undersöktes gjorde att samma metod användes i detta fall. Vid Almhov lades matjordsrutorna ut med 20 meter mellanrum innan vissa förtätningar gjordes och man undersökte 400 liter jord från varje ruta (Gidlöf, Hammarstrand Dehman & Johansson 2006:15). Därför undersöktes matjordsrutor med 20 meters mellanrum även här och från varje ruta gicks 400 liter jord igenom på hackbord. Total undersöktes sex kvadratmeterstora rutor. Fyndmaterial och prover har registrerats i Intrasis efter genomgång och analys, i vissa fall efter bedömning och analys av utomstående konsulter. Bedömning och registrering av keramikmaterialet har genomförts av Torbjörn Brorsson, Kontoret för Keramiska studier. Benmaterialet har analyserats av Torbjörn Ahlström, Uppdrag Osteologi vid Lunds universitet. Växtmakrofossilen har analyserats av Stefan Gustafsson, Oden Kulturinformation/Arkeologikonsult. 14 C-dateringar har genomförts vid Tandemlaboratoriet vid Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Bedömning av bergartsmaterialet har utförts av Susan Hydén, Lunds universitet. Flintanalys har genomförts av Karina Hammarstrand Dehman, Sydsvensk arkeologi. En undersökning av jordens elektriska konduktivitet och magnetiska susceptibilitet i undersökningsområdet har utförts av Sara Johansson, Tyréns, som ett led i företagets produktutveckling. Topografi och fornlämningsmiljö Beskrivningen av topografi och fornlämningsmiljö är i stora delar desamma som inför utredningen (Brink 2012). Exploateringsområdet ligger ca 2 km från nutida kustlinjen. Enligt den topografiska zonindelning som upprättades i samband Limhamn 155:355 FU 7

med projektet Öresundsförbindelsen tillhör undersökningsområdet Kusten (Björhem & Magnusson Staaf 2006:14, 47ff.). Kusten kännetecknas av ett flackt landskap med små topografiska höjdskillnader, men med en gradvis stigning inåt landet. Mindre topografiska skillnader finns dock. Jordarterna inom Kusten består huvudsakligen av morängrovlera och lerig sandig moig morän. Exploateringsområdet utgörs av uppodlad åkermark. Vid undersökningstillfället bestod ytan i område 1A av stubb efter tidigare skörd, medan ytan i område 1B var höstsådd. Höjdskillnaderna inom området varierade mellan ca 12 och 14 m ö.h. Landskapet är tämligen flackt men med en viss förhöjning där fornlämning Bunkeflo 24:1 ligger, dvs. i den sydligaste delen av undersökningsområdet (figur 2). Hyllie mosse har utgjort en dominerande topografisk enhet i området och har legat öster om undersökningsområdet. I samband med utredningen av området genomfördes en ny analys av historiskt kartmaterial (Persson 2012; se även Erikson 1995). I denna ses en del av mossens utbredning (markerad som ängsmark) under tidigt 1700-tal, då benämnd Mosseängen och Komossen (Persson 2012; Erikson 1995). Hyllie mosses gränser så som de framträder i förhållande till bl.a. exploateringsområdet och den arkeologiskt belagda bebyggelsen där kan inte direkt översättas till förhistoriska förhållanden, men ger på ett generellt plan en uppfattning om lägre liggande partier i landskapet som delvis kan ha varit fuktiga. En mindre undersökning av Hyllie mosse har visat att det som var kvar av den bestod av 30 40 cm starkt humös matjord underlagrat av opåverkad, gulgrå moränlera. Det fanns inga organogena lagerföljder bevarade, och sådana har sannolikt inte heller existerat. Istället har den så kallade mossen utgjorts av ett område som präglats av högt markvatten som kanske delvis innehållit en försumpningslagerföljd som dock brutits ned i senare tid (Regnell 1995). Analysen av historiskt kartmaterial omfattar ett något större område än det som nu förundersökts. Marknamn som Stora Dösse och Lilla Dösse indikerar gravförekomst (megaliter). Genomgången visar också att det finns ängsområden som eventuellt kan ha innehållit fornlämningar men att det saknas explicita uppgifter om detta i både kartorna och i de tillhörande beskrivningarna. Exploateringsområdet ligger i ett område rikt på fornlämningar där omfattande ytor blivit föremål för arkeologisk undersökning (figur 2). Närområdet har bl.a. berörts av de två stora infrastrukturprojekten projektet Öresundsförbindelsen och Citytunnelprojektet. De arkeologiska undersökningar som genomförts har sammantaget visat på aktiviteter från främst neolitikum och 8 Limhamn 155:355 FU

äldre järnålder, men även lämningar från mesolitikum, bronsålder, yngre järnålder och medeltid har undersökts. Nedan följer en redovisning i punktform av de fornlämningar som markerats på figur 2. Den aktuella exploateringsytan berör del av Bunkeflo 24:1. Bunkeflo 24:1 Almhov (Gidlöf, Hammarstrand Dehman & Johansson 2006; Steineke 2006; Brink 2009a, 2009b, Rudebeck 2010). Malmö 126 och 129 Dösemarken (Berggren 2010; Berggren & Brink 2012). MHM 8535 (vid plats för RAÄ Bunkeflo 72:1) Vintriehemmet 3A (Öijeberg 2004). Bunkeflo 24:2 Vintriehemmet 3B (Öijeberg 2004). Bunkeflo 9:1 och Hyllie 43:2 Bunkeflo bytomt och Bunkeflo (Lövgren m.fl. 2007). Bunkeflo 20:1 Fyndsamling (Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Bunkeflo 96:1 och 97:1 Torkelstoften (Friman 2007). Bunkeflo 105 Vintrie IP och Vintrie 20:1 & 20:59 (Hammarstrand Dehman, Jansen & Hanny 2007). Bunkeflo 74:1 Elinelund 2B (Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Bunkeflo 99:1 Vintriediket (Sandén 2007). Hyllie 6:1 Depåfynd (Karsten 1994). Hyllie 25:1 Uppgift om dös (Sandén 1995). Hyllie 36:1 fyndplats, eggdel av flintyxa. Hyllie 38:1 Elinelund 2A (Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Hyllie 37:1 Skjutbanorna 1B (Sarnäs & Nord Paulsson 2001). Hyllie 8:3 Bunkeflopalissaden (Skjutbanorna / Kalkbrottsgatan) (Thörn 2007; Carlson 2008). Hyllie 21:1 Stensättning. Hyllie 33:1 Uppgift om hög. Hyllie 34:1 Uppgift om hög. Hyllie 20:1 Hyllie bytomt (se t.ex. Falk m.fl. 2008). Hyllie 43:1, MHM 12644 och MHM 12645 Mellanbyn (Vintrieleden, Hyllie IP och Ekostråket) (Friman 2007; 2008). Det finns flera lämningar som kan relateras till begravning eller begravningsritual under tidigneolitikum och en äldre del av mel- Limhamn 155:355 FU 9

lanneolitikum A i området. Almhov, som ligger direkt söder om exploateringsområdet, är den mest utmärkande platsen. Vid Almhov undersöktes resterna efter fyra, möjligen fem, tidigneolitiska långhögar samt två döstomter. I anslutning till en av långhögarna kunde en grav med skelettrester undersökas. Runt dessa monumentala gravlämningar låg ett stort antal gropar i vilka föremål i form av främst flinta och keramik deponerats. Stora mängder djurben hade också lagts ned i groparna. Groparna har tolkats som lämningar efter sociala sammankomster, bl.a. i samband med begravningar (Rudebeck 2010). Figur 2. Fornlämningsmiljön i området. Förundersökningsområdena 1A och 1B markerade med blå cirklar inom det ursprungliga utredningsområdet. Hyllie 25:1 markerar förekomsten av en möjlig dös. Markeringen har gjorts tämligen grovt utifrån ett litet område markerat Oduglig på en karta från 1702 (Persson 2012; Erikson 1995). Detta impediment tycks möjligen ligga ute i det som är Kalkbrottet idag, enligt kulturgeografisk analys (Persson 2012). En möjlig lokalisering för Hyllie 25:1 har också förslagits vara vid markeringen för ett impediment inom teglaget Lilla Döse, dvs. 10 Limhamn 155:355 FU

längre mot sydost jämfört med nuvarande markering (Sandén 1995:48). Inte heller här ger den kulturgeografiska genomgången en direkt indikation på att impedimentet skulle vara en megalitgravslämning utan benämns enbart som ängshåla (Persson 2012). Vid Elinelund 2B undersöktes en anläggning med stenpackning och stolphål som daterades till tidigneolitikum II mellanneolitikum AII. I anläggningen påträffades bl.a. ett omfattande och rikt dekorerat keramikmaterial. Centralt i stenpackningen låg ett människoben i form av en kraniedel. Anläggningen tolkades i relation till de indikationer på megalitgravar som diskuterades ovan, och sattes i samband med gravritualer där recirkulation av människoben kan ha ingått. Vid Skjutbanorna 1B undersöktes en grav som möjligen kan vara tidigneolitisk, vid Dösemarken ett par möjliga gravar och vid Vintrie IP och Vintrie 20:1 & 20:59 undersöktes tre anläggningar som tolkades som tidigneolitiska gravar. Tolkningen baserades på närvaron av stenpackningar samt på det rikliga fyndmaterialet i dem, men några skelettrester kunde inte beläggas. Vid Skjutbanorna 1B undersöktes en anläggning som tolkades som resterna efter ett kulthus från tidigneolitikum II mellanneolitikum AII. Runt exploateringsområdet finns också flera platser med för fullåkersbygden typiska neolitiska lämningar som gropar och lagerbildningar. Detta förstärker bilden av ett intensivt utnyttjat område präglat av platser av varierad funktion och betydelse. Lämningar har påträffats vid Almhov, Dösemarken och Elinelund 2B som redan nämnts, men även vid Bunkeflopalissaden, Skjutbanorna 1B, Elinelund 2A, Vintriehemmet 3A, Vintriehemmet 3B, Torkelstoften, Vintrie IP och Vintrie 20:1 & 20:59, Vintriediket, Bunkeflo/Bunkeflo bytomt och Mellanbyn finns aktiviteter från den här tiden belagda. Lämningarna har generellt tolkats som spåren efter boplatsverksamhet där även rituella inslag i form av depositioner i gropar förekommit. Det är endast vid Almhov och Dösemarken som stolpkonstruktioner i form av tvåskeppiga hus från den här tiden undersökts. Husen dateras till tidigneolitikum mellanneolitikum A. Den senare delen av äldre mellanneolitikum mellanneolitikum A III V är mer sporadiskt belagd i området. Vid Almhov har en anläggning tolkad som en hydda undersökts. Den daterades med försiktighet till trattbägarkulturens senare del. I övrigt har mindre indikationer på bosättning i form enstaka gropar, radiometriska dateringar eller fynd dokumenterats vid Skjutbanorna 1B, Torkelstoften och Vintrie IP. Limhamn 155:355 FU 11

Den äldre delen av mellanneolitikum B är också den generellt svagt representerad i det arkeologiska materialet. Undantaget är de stora palissaderna, varav läget för en Bunkeflopalissaden kan ses på figur 2. Det är först när vi når den senare halvan av mellanneolitikum B från ca 2500 f.kr. och framåt som bebyggelselämningar i form av tvåskeppiga hus och brunnar börjar framträda mer tydligt. Vid Almhov har ett hus och en brunn daterats till perioden. Vid Dösemarken har två hus daterats till perioden. Ett brunnskomplex daterat till sent mellanneolitikum B har undersökts vid Elinelund 2A. Brunnskomplexet kan relateras till de hus som daterats till övergången mellan mellanneolitikum B och senneolitikum. Från Elinelund 2B finns det dateringar från hus samt en tillhörande hägnad som antyder att gårdsläget här har sitt ursprung i mellanneolitikum B. Liknande tolkningar kan göras av bebyggelsen från Vintrie IP och Vintrie 20:1 & 20:59 där huslämningar daterats till mellanneolitikum B och den allra tidigaste delen av senneolitikum. Vid Bunkeflo och Hyllie bytomt har fragment av stridsyxor påträffats. Dessa kan komma från förstörda stridsyxegravar i närheten av fyndplatserna (Brink 2009a; Berggren & Brink 2010). När det gäller den senneolitiska bebyggelsen är återigen Almhov mest framträdande. Almhov är den enskilt huslämningsrikaste lokalen i Sydskandinavien. Där markerar en gård från den allra tidigaste delen av senneolitikum en början på en betydande bebyggelseexpansion i området som inte upphör förrän under bronsålderns inledning (Brink 2009b). Bebyggelse från senneolitikum har i övrigt återfunnits på flera lokaler runt Hyllie mosse vid Dösemarken, Elinelund 2A, Elinelund 2B, Vintrie IP och Vintrie 20:1 & 20:59, Bunkeflo och Mellanbyn. Senneolitiska gravar i form av stenpackningar har undersökts vid Skjutbanorna 1B, Vintrie IP och Bunkeflo/Bunkeflo bytomt. Vid Vintriediket undersöktes en grav som inte kunde dateras med säkerhet, men som bedömdes vara senneolitisk utifrån konstruktionstypen. Vid Bunkeflopalissaden har fyra flintdolkar påträffats vilka dateras till senneolitikums äldre del. De kan komma från borttagna gravar i området. Vid Vintrie IP och Bunkeflo/Bunkeflo bytomt låg gravar invid bebyggelse från tiden. Flera fyndplatser/fyndsamlingar finns registrerade i området. Bunkeflo 20:1 kan nämnas särskilt. Fyndsamlingen innehåller flintföremål från tidigneolitikum äldre bronsålder men domineras av föremål, framförallt flintyxor, från mellanneolitikum B senneolitikum. Lösfyndsamlingen kan sägas innehålla föremål som tydligt visar på aktiviteter under de perioder som de arkeologiska undersökningarna i området också påvisat. Flera av fö- 12 Limhamn 155:355 FU

remålen i samlingen kan tolkas som resultatet av rituella depositioner (Karsten 1994:265). Närliggande platser runt Bunkeflo 20:1 visar även de på förekomst av enstaka lösfynd av flintföremål. Vid Djupadal, Hyllie 6:1, hittades ett depåfynd med fem tunnackiga flintyxor som låg nedlagda bredvid varandra med eggarna åt samma håll (Karsten 1994:269). Det finns även ett par fyndplatser i området som saknar RAÄ-nummer och närmare lägesangivelse. En bit norr om Hyllie 6:1, vid Organistgatan (inte markerat på figur 3), påträffades ett depåfynd bestående av en dolk eller spjutspets och en slipad tunnbladig flintyxa (MF 4780 81; Karsten 1994:269). I det andra fallet rör det sig om två förarbeten till håleggade flintyxor, en räteggad flintyxa och en flintmejsel som låg bredvid varandra under en sten (LUHM 28431, 28461, 28564; Karsten 1994:269). Föremålen uppges ha hittats vid kalkbrottet i Limhamn. Säkra och osäkra belägg för bronsåldershögar finns från flera platser längs Öresundskusten. I exploateringsområdets närhet kan Bunkeflopalissaden, Hyllie 21:1, 33:1 och 34:1 nämnas. Vid Bunkeflopalissaden har förutom flintdolkarna som nämndes ovan bl.a. även fragment av ett bronssvärd påträffats vilket indikerar förekomst av en borttagen gravhög från bronsåldern. Vid Hyllie 34:1 indikeras högförekomsten genom marknamnet Högsåker, men några spår kunde inte ses vid fornminnesinventeringen. Bebyggelselämningar är dock sparsamma. Huslämningar från äldsta bronsålder fanns inom Almhov, Dösemarken, Torkelstoften samt Elinelund 2A. De treskeppiga husen från de båda senare lokalerna markerar slutet på bebyggelsen i området för en lång tid framåt. Det är inte förrän i övergången yngre bronsålder förromersk järnålder som bebyggelsen på allvar tycks ha återetablerats i området. Precis som under tidigare perioder är det till de många låga höjdsträckningarna runt Hyllie mosse som bebyggelsen då främst koncentreras. En noggrann genomgång av den äldre järnålderns bebyggelse har gjorts av Friman och beskrivningen här bygger på denna (Friman 2008:34ff). De gårdar som undersökts vid Almhov, Dösemarken, Vintriehemmet 3A och Vintriehemmet 3B har tillhört den bebyggelse i Malmöområdet som legat längst västerut, dvs. närmast kusten, under äldre järnålder. I området mellan Almhov/Dösemarken och kusten syns ingen gårdsbebyggelse. Däremot har området med strandängar troligen använts för bete under perioden. Närmast kustlinjen har även gravar anlagts under järnåldern (se t.ex. Brink, Grehn & Kishonti 2008). I området väster om Hyllie mosse ses en klar tyngdpunkt i bebyggelsen under förromersk järnålder, men dateringarna av Limhamn 155:355 FU 13

framförallt treskeppiga långhus visar att den haft sin början i övergången yngre bronsålder förromersk järnålder och att den har sträckt sig in i århundradet närmast efter Kristi födelse. Vid Dösemarken undersöktes ett antal gårdar med sammanlagt ett tiotal långhuslämningar, brunnar, gropar m.m. från förromersk järnålder. Vid Almhov undersöktes flera gårdslämningar i form av 15 långhus, brunnar, gropsystem och gropar från i huvudsak förromersk järnålder. Det fyndmaterial som påträffades var dock ringa. Söder om Almhov, vid Vintriehemmet 3A, undersöktes delar av en gård från äldre förromersk järnålder. Här fanns ett långhus, ett fyrstolpshus, hela sju brunnar och två större förrådsgropar. Inom Vintriehemmet 3B fanns liknande gårdslämningar bestående av ett långhus, en fyrstolpsbod, gropar, gropsystem och en brunn daterade till förromersk järnålder. Invid den södra och sydöstra delen av Hyllie mosse undersöktes bebyggelselämningar vid Torkelstoften, Vintrie IP och Vintrie 20:1 & 20:59 samt Vintriediket. Även här har bebyggelsen samma kronologiska tyngdpunkt som väster om mossen. Inom Torkelstoften framkom ett långhus och en grop som båda daterades till perioden. Inom Vintrie IP och Vintrie 20:1 & 20:59 undersöktes hela 30 långhus från i huvudsak förromersk järnålder. Hälften av husen kunde dateras till äldre delen av perioden. Gropar, gropsystem, brunnar, härdar och kokgropar kunde knytas till gårdarna. Inom Vintriediket undersöktes tre långhus, ett par fyrstolpshus, gropar, täktgropar och brunnar från förromersk järnålder. Värt att nämna är fyndet av en La Tène-fibula i brons daterad till förromersk järnålder period IIIa. Fibulan påträffades i en brunn. Inom Vintriediket kunde även ett långhus tydligt dateras till romersk järnålder, en period som endast varit representerad i sin allra tidigaste del i den så här långt berörda bebyggelsen runt Hyllie mosse. När vi når längre norrut, längs den östra sidan av Hyllie mosse blir bebyggelsen från romersk järnålder mer framträdande. Även här har den dock sin början i yngre bronsålder. Vid Bunkeflo har 14 långhus från yngre bronsålder äldre romersk järnålder undersökts. Härdar, brunnar, gropar och gropsystem har knutits till gårdarna. I bebyggelsens slutskede, under äldre romersk järnålder, kan bebyggelselämningarna inom Bunkeflo direkt relateras till de manifesta gårdar som undersökts inom Mellanbyn. Här har sammanlagt 34 hus från perioden yngre bronsålder yngre romersk järnålder undersökts. Under äldre romersk järnålder fanns flera mycket stora gårdar inom området. Långhus och mindre hus bildade tillsammans med hägnader tydliga gårdslägen. Ett sort antal anläggningar i form av bl.a. brunnar, gropar och gropsystem har relaterats till bebyggelsen. Särskilt utmär- 14 Limhamn 155:355 FU

kande är det material i form av framför allt keramik, säd, djurben och metallföremål (bl.a. ett eneggat svärd, knivar, krumkniv, svärdshänge, fibula och remändesbeslag) som deponerats i framför allt sättningslager i gropsystem från senare delen av förromersk järnålder inledningen av yngre romersk järnålder. Dessa fynd visar tillsammans med manifesta gårdslämningar att människor med hög social position bott här under den här tiden. Väster om Hyllie mosse är det endast Dösemarken som uppvisar gårdsbebyggelse från romersk järnålder. Inom Mellanbyn har det även funnits bebyggelse under yngre järnålder, främst vikingatid, om än inte i samma omfattning som under äldre järnålder. Strax norr och söder om Mellanbyn, inom och i direkt anslutning till de historiskt kända bytomterna Hyllie bytomt och Bunkeflo bytomt, har det påträffats omfattande bebyggelselämningar från sen vikingatid till historisk tid. Lämningarna från sen vikingatid tidig medeltid kan kopplas till grundläggandet av de båda byarna. Figur 3. Översiktsbild över undersökningen, område 1A och 1B. Limhamn 155:355 FU 15

Undersökningsresultat Inom område 1A och 1B schaktades en yta av totalt 1688 m 2 (figur 3) och totalt framkom 78 anläggningar varav en kategoriserades som brunn, 28 som grop och 49 som stolphål. 30 anläggningar och sex kvadratmeterstora matjordsrutor undersöktes. Den totala fyndmängden är 3220 enheter som väger 23 kg. Flintmaterialet väger 13,7 kg består av 1869 föremål, keramikmaterialet väger 4,7 kg och består av 958 skärvor, benmaterialet väger 118 gram och består av 339 fragment, bergartsmaterialet väger 4,5 kg och består av 8 stenar och den brända leran väger 0,6 kg och består av 46 lerklumpar. Delområde 1A Den södra delen av undersökningsytan utgörs av område 1A. Det omfattar totalt 8360 m 2 och här schaktades 1085 m 2 fördelat på tre schakt: A-C. Inom det aktuella exploateringsområdet framkom välbevarade stolphål och gropar. Minst ett långhus kunde konstateras, men flera stolphålskoncentrationer kan utgöra spår av långhus. Ett drygt tiotal gropar framkom spridda i de tre schakten inom område 1A. Den södra delen av området berör den norra delen av fornlämning Bunkeflo 24:1 (Almhov) som undersöktes inom ramen för Citytunnelprojektet (Gidlöf; Hammarstrand Dehman & Johansson 2006; Rudebeck 2010) och innehöll rikligt med lämningar från tidig-, mellan-, och senneolitikum och förromersk järnålder. Det finns därför anledning att undersöka hur lämningarna inom 1A förhåller sig till lämningarna på Almhov. Norra delen av område 1A undersöktes inom ramen för ett utvecklingsprojekt utfört av konsultföretaget Tyréns AB. Före matjordsavbaningen mätte man jordens konduktivitet, dvs. dess elektriska ledningsförmåga och dess magnetiska susceptibilitet. Med dessa analyser kan man dra slutsatser om jordens beskaffenhet och olika avvikelser från generella mönster kan tolkas som påverkan från företeelser som inte är synliga ovan jord, däribland arkeologiska anläggningar etc. Försöket som genomfördes hade syftet att jämföra de mätningar som gjordes av matjorden med de arkeologiska resultaten efter matjordens avlägsnande. Området som mättes utgjorde norra delen av område 1A, där schakt C var beläget. Resultaten av mätningarna av elektrisk konduktivitet uppvisade flera intressanta anomalier men dessa var belägna utanför schakt C. De anläggningar som framkom inom schakt C har således inte gett utslag i den elektriska ledningsförmågan hos matjorden. Detta gäller även den magnetiska susceptibiliteten. Mätningarna visar åtminstone en intressant avvikelse, men den ligger utanför schakt C. Lämning- 16 Limhamn 155:355 FU

Figur 4. Översikt schakt A med grop A769. arna inom schakt C är inte synliga i mätningarna. Däremot kan det vid en slutundersökning av område 1A vara intressant att jämföra framschaktade anläggningar med de anomalier som nu framkommit i dessa mätningar och se hur de sammanfaller. Schakt A Schakt A omfattade 216 m 2 och bestod av ett två skopbredder brett schakt, orienterat i ungefärligen nord sydlig riktning, med en mindre utvidgning åt öster i söder (figur 4). I schakt A framkom sju stolphål och tre gropar. Två av stolphålen återfanns i den nordligaste delen av schaktet och resterande i en koncentration centralt i schaktet. De sistnämnda utgör ett möjligt husläge. Dock kunde ingen tydlig husrest identifieras inom den avschaktade ytan. Inget av de fem stolphålen i koncentrationen undersöktes. Limhamn 155:355 FU 17

A769 Längst i söder i schakt A framkom ett par gropar varav en, A769, undersöktes. Den närliggande gropen A788 undersöktes inte, men hade en liknande fyllning i ytan och bedömdes vara samtida med A769. Gropen A769 visade sig vara en stenfylld grop av tidigneolitisk datering. Gropen var rund i plan, 1,30 x 1,16 m stor och 0,30 m djup. Fyllningen bestod av ett övre lager av gråsvart, lerig, något sandig silt med mycket sten, och fynd av keramik och flinta samt ett undre lager av brungrå lerig silt med inslag av moränlera, ett fåtal stenar och fynd av lite flinta. Keramiken i A769 bestod av relativt välbevarade skärvor. De väger i genomsnitt 15,8 gram per skärva vilket är det största genomsnittet i undersökningen, som annars kännetecknas av mycket fragmenterad och relativt dåligt bevarad keramik. Övriga undersökta anläggningar med keramik i undersökningen var belägna samlat på det norra undersökningsområdet där bevarandeförhållandena för keramik verkar ha varit dåliga, medan denna grop i den södra delen utmärker sig med bättre bevaringsgrad. Skärvorna i A769 har bedömts höra till trattbägare och andra odefinierade kärl. En av skärvorna, en mynningsskärva, är ornerad med två horisontella rader av nagelintryck under mynningskanten. Den kan dateras till tidigneolitikum I. En mindre mängd bränd lera som kan härröra från någon form av packning i en härd eller kokgrop påträffades också i gropen. Flintan i gropen består av rester av så kallad hushållsproduktion (produktion av avslag och spånliknande avslag) samt en mindre antal redskap bestående av en tvärpil och tre spån varav ett är intakt. Framförallt har man använt råämnen hämtade i moränen, men två slipade avslag visar att man även omarbetat eller återanvänt slipade föremål. Flintkvalitén på det slipade föremålet avviker från flintan i det övriga materialet, vilket indikerar att det inte producerats på platsen. Ett avslag kan härröra från produktion av en spetsnackig yxa. Flintmaterialet i gropen kan generellt dateras till tidig- till mellanneolitikum, men det sistnämnda avslaget gör att dateringen möjligen kan förläggas i den tidigare delen av spannet. I ett jordprov från det övre lagret påträffades ett fåtal förkolnade växtrester: fem fragment av fragmenterade sädeskorn, ett naket korn samt en bit av skal från hasselnöt. I jordprovet var förekomsten av träkol god. Skal från hasselnöt har 14 C-daterats till 4669±32 BP (3520 3370 BC kal. 1 σ, Ua-44812) vilket ger en huvudsaklig datering till tidigneolitikum II. Detta stämmer ungefärligen överens med dateringen av keramikmaterialet och flintmaterialet. Gropen kan dateras till skiftet slutet av tidigneolitikum I/inledningen av tidigneolitikum II. Fyndtyp Antal Vikt gram bränd lera 1 8 flinta 45 333 keramik 36 567 Tabell 1. Fynd från grop A769. 18 Limhamn 155:355 FU

Figur 5. Översikt schakt B. Schakt B Schakt B omfattade 583 m 2 och bestod av ett två skopbredder brett schakt, orienterat i ungefärligen nord sydlig riktning (figur 5). I schakt B framkom 24 stolphål och sex gropar. Dessa var belägna i några koncentrationer som kan utgöra huslägen. Dock kunde inga tydliga spår av hus identifieras. I den nordliga delen av schakt B framkom en koncentration med åtta stolphål och två mindre gropar. Centralt i schaktet framkom ytterligare en avgränsad grupp med fyra stolphål och tre mindre gropar. Längre söderut framkom parvis förekommande samt enstaka stolphål, medan det i södra delen av schaktet framkom en koncentration med sex stolphål och en grop. Ingen av anläggningarna i schaktet undersöktes mer än att en bedömning av ytan gjordes. Det är troligt att minst tre av stolphålskoncentrationerna utgör spår av hus. Limhamn 155:355 FU 19

Figur 6. Översikt schakt C med hus 1. Schakt C Schakt C omfattade 286 m 2 och bestod av ett två skopbredder brett schakt, orienterat i ungefärligen nord sydlig riktning, med två utvidgningar åt väster, en centralt och en i söder (figur 6). I schakt C framkom 17 stolphål och en grop. Anläggningarna var koncentrerade till schaktets södra hälft. Hus 1 Sju av stolphålen ingick i en huslämning medan övriga förmodligen också härrör från hus, men det är osäkert hur. Det kan således ha stått flera hus på platsen som ej var samtida. Det hus, hus 1, som kunde identifieras var ett långhus förmodligen orienterat i nordsydlig riktning. Alla sju ingående stolphål undersöktes. Husets konstruktion är inte helt klargjord, men inom de schaktbegränsningar som nu är aktuella kan huset tolkas som ett treskeppigt hus bestående av tre bockpar och en inkomplett takbock i söder (figur 6 och 7). En noggrann rensningsinsats 20 Limhamn 155:355 FU

gjordes i försök att lokalisera ett andra stolphål i den södra takbocken, dock utan att lyckas. Inga stolphål efter väggarna har identifierats. Så tolkat har huset drag av tidiga treskeppiga hus med en stor bockbredd på över 3 meter. Husets längd är 9 meter. Möjligen kan en alternativ konstruktion av huset vara möjlig, om ytterligare stolphål till öster om nuvarande schaktbegränsning skulle påträffas. Det skulle kunna möjliggöra en tolkning av huset som tvåskeppigt med bevarade vägglinjer. Huset skulle i så fall ha varit 6,5 meter brett. Detta är dock endast en spekulation så länge matjorden inte schaktats bort över ett större område kring huset. Figur 7. Stolphålen i hus 1 markerade av jordprovspåsar. Vy mot NO. Foto: Åsa Berggren. De sju stolphål som konstaterats ingå i huset var A563, A572, A580, A588, A600, A622 och A684. De var alla mellan 0,26 och 0,32 meter i diameter och mellan 0,20 och 0,28 meter djupa. Djupet var speciellt samstämmigt, då fem av stolphålen var 0,25 eller 0,26 meter djupa. De hade relativt raka sidor och skålad till svagt skålad botten. Fyllningen i dessa stolphål var också samstämmig. Den bestod av en mörkgrå, sandig, något lerig silt. I alla stolphålen fanns också rester av stenskoning bestående av en stor mängd mindre stenar. De enda fynd som gjordes i stolphålens fyllning var flinta i form av mindre avslag, mindre kärnor samt en skrapa. Totalt påträffades 17 flintföremål om totalt 439 gram i stolphålen. Detta material är för litet för att en bedömning av produktion och datering ska kunna göras. I alla stolphålen togs jordprover för att söka makrofossil. Dock påträffades ett mycket magert växtmaterial. Endast ett par fragmenterade sädeskärnor och små mängder träkol framkom i dessa prover. Sädeskärnorna samt träkol av björk har 14 C-daterats. Resultaten var samstämmiga. Limhamn 155:355 FU 21

Anl nr Prov nr BP år Kal. 1 σ Material A580 Ua-44809 3757±36 2280 2050 BC frag. säd A588 Ua-44810 3716±30 2200 2030 BC frag. säd A622 Ua-44811 3830±39 2350 2200 BC träkol björk Tabell 2. Dateringar från hus 1. Dateringarna visar att huset stått på platsen under tidig senneolitikum eller möjligen skiftet mellan mellanneolitikum B och senneolitikum. Detta är dock mycket tidigt för ett treskeppigt hus. Hus från denna period har påträffats i närheten. Ett par av dem avviker liksom hus 1 från den vanliga öst västliga orienteringen. På Dösemarken knappt 400 meter åt norr påträffades ett hus, hus 10, daterat till mellanneolitikum B. Det var orienterat i nordost till sydvästlig riktning (Berggren & Brink 2012:101ff). Även på Almhov åt söder fanns hus med avvikande riktning, t.ex. hus 26, daterat till skiftet mellan mellanneolitikum B och senneolitikum (Brink 2009b). Där finns en rad hus från ett flertal gårdslägen som daterats till tidigt senneolitikum och som kan ha varit samtida med hus 1 på område 1A. Gemensamt för dessa övriga hus är dock att de är tvåskeppiga. De treskeppiga husen börjar bygggas i området först i början av bronsålder (Brink 2009b:180). Om det är korrekt att hus 1 är treskeppigt är det mycket tidigt. Det är inte troligt att dateringen av huset till den tidigaste delen av senneolitikum är felaktig då dateringarna är mycket samstämmiga. Snarare får en förklaring sökas i konstruktionen av huset. Möjligen är det som nämnts ovan ett bredare tvåskeppigt hus som inte är helt framschaktat. Alternativt är det två generationer av ett tvåskeppigt hus. Det senare motsäges dock av att 14 C-dateringarna tagits från båda stolpraderna, och visar att de troligen är samtida. Dessa oklarheter kan belysas genom att området kring huset schaktas och förekomsten av eventuella ytterligare stolphål kan klargöras. Av de övriga stolphålen vid hus 1 undersöktes två i närheten av husets sydvästra ände, A644 och A658. De avvek från stolphålen i hus 1 både avseende storlek och innehåll. De var 0,30 och 0,38 m i diameter samt 0,17 och 0,19 m djupa. De hade konvexa sidor och en skålad botten. Fyllningen bestod av grå-gråbrun och mörkgrå-svartgrå, något flammig sandig, något lerig silt. I dessa två stolphål framkom 12 mindre flintföremål om totalt 101 gram, bestående av avslag och två mindre kärnor. I båda stolphålen var förekomsten av träkol riklig. Dock fanns inte stenar i den mängd som förekom i stolphålen i hus 1, och stenskoning är inte trolig. Dessa två stolphål avvek väsentligen från dem i hus 1 och har snarare hört till en konstruktion som kan ha brunnit. Det kan således ha funnits fler hus på platsen som ej varit samtida. De anomalier som identifierats genom mätningarna av matjor- 22 Limhamn 155:355 FU

Figur 8. Placering av matjordsrutor A-D i område 1A. dens konduktivitet och magnetiska susceptibilitet kan vara indikationer på aktivitetsområden utanför schaktets begränsningar. Eftersom stolphål inte gav utslag i mätningarna att döma av resultaten av förundersökningen, så kan det alltså vara andra typer av anläggningar som gett upphov till avvikelserna i mätresultaten. Möjligen kan det vara brunnar och andra stora gropar som hör till boplatser i området. Detta får vidare undersökning av området utvisa. Matjordsarkeologi Inom område 1A undersöktes matjorden inom fyra kvadratmeterrutor, benämnda A D (figur 8). Rutorna placerades på en nord sydlig linje utmed områdets utsträckning i dess södra del. Detta är den del av området som närmast gränsar till Almhov i söder där större matjordsarkeologiska insatser gjordes. Därför placerades dessa rutor här för att jämförelser ska kunna göras. Limhamn 155:355 FU 23

Ruta A I den sydligaste rutan, ruta A, framkom flinta bestående av 161 föremål om totalt 643 gram. Materialet kan kopplas till hushållsproduktion av avslag och avslagsliknande spån. Som råmaterial har man använt flintor plockade i moränen. Materialet kan dateras till yngre bronsålder äldre järnålder. Ruta B I rutan 20 meter norrut, ruta B, framkom ett material liknande det i ruta A, bestående av hushållsproduktion av avslag och avslagsliknande spån från knutor hämtade i moränen. Total framkom 134 föremål om 319 gram. Materialet kan dateras till yngre bronsålder äldre järnålder. Ruta C Även i ruta C framkom flinta från främst hushållsproduktion där man använt knutor från moränen. Totalt framkom 118 föremål om 485 gram. Materialet är i huvudsak daterat till yngre bronsålder äldre järnålder, med undantag av ett mycket litet inslag av neolitiskt material. Ruta D Från ruta D tillvaratogs totalt 33 flintföremål om 167 gram. Det bestod av några få avslag och bränd flinta och är för litet för att bedömas avseende produktion. Det kan dock sannolikt dateras till yngre bronsålder äldre järnålder. Den undersökta mängden matjord från ruta D var hälften så stor som i övriga rutor, men även om man fördubblar den påträffade mängden flinta är intrycket att materialet är litet. Densiteten av flinta i matjorden tycks således vara lägre i denna del av område 1A. Dock visar materialet i övriga rutor inte entydigt på att matjordsflintan minskar längre norrut. Delområde 1B Den nordliga delen av undersökningsområdet utgörs av område 1B. Det omfattar totalt 4980 m 2. Här schaktades 603 m 2, fördelade på två schakt: D E. Här framkom ett femtontal gropar med tidigneolitisk datering. Dessa framkom i en välavgränsad koncentration i schakt D och ytterligare några gropar i schakt E. Groparna var relativt grunda, och de mindre bestod delvis av botten på gropar som ej bevarats väl. Dessa var relativt fyndtomma. De större groparna var djupare (ca 30-40 cm) och fyndrika. I vissa av groparna framkom stora mängder dåligt bevarad keramik, rikligt med flintavslag samt ett fåtal djurben. I schakt D framkom även en brunn och ett stolphål. Anläggningarna var förmodligen spår efter en i tid relativt begränsad aktivitet. Groparna och brunnen undersöktes alla till 50 %. 24 Limhamn 155:355 FU

Figur 9. Översikt schakt D med alla undersökta anläggningar. Schakt D Schakt D omfattade 442 m 2 och bestod av ett rektangulärt schakt, 27 x 18 meter stort, orienterat i nord sydlig riktning (figur 9). I schakt D framkom 13 gropar, en brunn och ett stolphål. Groparna var belägna koncentrerat centralt i schaktet, medan brunnen låg i dess södra del. Området karaktäriserades av att skiftet mellan matjord och underlag var diffust. Det medförde att anläggningarna till viss del var svåravgränsade. Uppblandingen av matjord och underlag kan delvis ha orsakats av att området var intensivt utnyttjat och fått till följd att kulturlager/äldre matjord tryckts ner i underlaget. Keramik och flinta kunde följaktligen påträffas i flammiga områden mellan anläggningarna, utanför groparnas begränsningar. Gruppen av gropar tycks använd under en begränsad tid och nedtrampningen av jorden kan ha skett vid samma tid. Limhamn 155:355 FU 25

Figur 10. Brunnskaret i A922 syns tydligt efter maskinsnittning. Vy mot norr. Foto: Åsa Berggren. A922 A922 påträffades redan under utredningen och man noterade då förekomst av keramik, flinta och djurben i ytan. Vid förundersökningen kunde konstateras att anläggningen utgjorde en brunn och i fyllningen påträffades ett stolphål, A1441. Fyllningen bestod av flera lager varav de övre var mycket fyndrika. Anläggningen var 5,00 x 2,40 m stor i plan och hade ett 1,50 m djupt brunnskar. Fyllningen i brunnskaret bestod av tre lager av grå och ljusgrå, lerig silt, med inslag av gulflammig sand (figur 10). En mängd större stenar (ca 0,15 m) låg mot brunnskarets botten. Fyllningen ovanför brunnskaret bestod av två huvudsakliga lager och var mer humös och bestod av mörkgrå och ljusare grå, sandig, lerig silt. I skiftet mellan dessa två lager låg en större mängd stora stenar (ca 0,2 m). Det övre lagret har karaktären av ett sättningslager som tillkommit efter att brunnen fyllts igen och en svacka bildats, i vilken de stora stenarna och den övriga fyllningen i lagret hamnat. Lagret skiljer sig dock inte nämnvärt i utseende och karaktär från fyllningarna i groparna norr om brunnen. Nedgrävningen för brunnen uppvisar en trattform som på den östra sidan är utdragen i ca 2,5 m och bildar ett par steg som om man velat möjliggöra tillgänglighet till vattnet nere i brunnskaret. Fyllningen var också svår att skilja från underlaget i detta parti av brunnen. Gränsen var diffus och fyllningen uppblandad med material från grunden. Kanske som ett resultat av att man gått på ytan upprepade gånger? Fyndmaterialet var rikligt. Främst framkom fynd i de övre lagren, men ett fåtal fynd framkom även i de undre lagren i brunnskaret. Keramiken var mycket dåligt bevarad och stora mängder smulades sönder vid undersökningen och kunde inte tas tillvara. Det tillvaratagna keramikmaterialet består av buk-, botten- och mynningsskärvor av trattbägare och andra oidentifierade kärltyper. 26 Limhamn 155:355 FU

fyndtyp antal vikt gram ben, obränt 13 9,5 flinta 520 3584 keramik 167 796 Tabell 3. Fynd från grop A922. Den stora majoriteten av skärvorna är oornerad, men på någon av mynningsskärvorna finns pinnintryck i rad under kanten och på bukskärvor finns streckornering, intryck samt vertikala linjer. Dekor och mynningsformer i brunnen kan dateras både till TN och till TN/MN. Den största delen av flintmaterialet i A922 härrör från framställning av avslag och spånliknande avslag. Råmaterialet till dessa har hämtats i moränen. En mindre andel av materialet kan kopplas till framställning av fyrsidig yxa eller mejsel i danienflinta. I materialet finns en stor mängd plattformskärnor. Flera av kärnorna har passats ihop med avslag, bland annat ett retuscherat avslag och som mest i en sekvens om åtta flintor, vilket tyder på att avslagen använts och sedan deponerats i närheten av där de producerats. Totalt har sju slagsekvenser kunnat återpassas i flintmaterialet. Det stärker intrycket att flintmaterialet hamnat i brunnen ganska snart efter tillslagningen. I flintmaterialet fanns även redskap: en skrapa, tre tvärpilar och en mejsel. Den sistnämnda kan dateras till mellanneolitikum A eller senare, medan det övriga flintmaterialet kan dateras till tidigneolitikum mellanneolitikum. Djurbenen från brunnen är obrända och mycket fragmenterade. De har inte kunna identifierats till benslag eller djurart. Ett par jordprover togs för att om möjligt identifiera växtmakrofossil i fyllningen. Dock påträffades endast träkol i dess prover. Träkol från hassel har 14 C-daterats till 4371±31 BP (3015 2920 BC kal. 1 σ, Ua-44813) vilket ger en datering till mellanneolitikum A. Provet togs i det övre lagret. Dateringen stämmer överens med de tendenser till senare dateringar i brunnen (av mejseln och en del av keramiken) än groparna i området som snarare visar på dateringar till slutet av tidigneolitikum. Detta innebär dock inte att brunnen anlades på platsen senare än groparna då dateringen kommer från det övre lagret som kan vara ett sättningslager som tillkommit senare än brunnens brukstid. Anläggningen tolkas således som en brunn vars brukstid kan ha varit samtida med groparna i samma område, dvs. under tidigneolitikum II eller möjligen något senare, och att den sedan fyllts igen och ett sättningslager bildats i svackan under mellanneolitikum A. Sedan har en stolpe rests på platsen. Inga andra stolphål påträffades i närheten, vilket gör stolpens funktion osäker. Den har dock rests efter brunnens brukstid. Limhamn 155:355 FU 27

A1441 Ett stolphål, A1441, påträffades i brunnsfyllningen i A922. Det syntes diffust redan i toppen av brunnen, men tydligast skar det de två lagren under det översta lagret. Stolphålet var således inte samtida med brunnens brukstid utan har tillkommit efteråt. Stolpen har inte nått ner i grunden i brunnens sida, utan har endast varit nedgrävd i brunnsfyllning. Stolphålet var ovalt i formen i plan och hade sluttande sidor och en relativt plan botten. Dess fyllning bestod av en mörk, sandig och lerig silt. Inga fynd gjordes i stolphålet. Ett jordprov togs på stolphålsfyllningen för att identifiera eventuella växtmakrofossil. En bit skal av vad som troligen är hasselnöt samt träkol framkom i provet. A959 A959 påträffades redan under utredningen, men undersöktes inte närmare då. Det var en stor grop, 3,32 x 1,65 m, med en oregelbunden form i plan. Dess form liknade en åtta, som om den bestod av två nedgrävningar. Det var också intrycket av gropen i profil, då två djupare partier framträdde, 0,32 m i NV och 0,50 m i NO (figur 11). Dock var partiet mellan dessa delvis uppblandad med humöst material, vilket kan tolkas så att två närliggande gropar stått öppna och väggen mellan dem delvis raserats. Fyllningen bestod av olika lager som dock var gemensamma för båda nedgrävningarna. De har således fyllts igen vid samma tillfällen, men den nordvästliga gropen tycks igenfylld i två omgångar och den sydostliga i fyra omgångar. Fyllningen bestod i huvudsak av en grå till mörkgrå, sandig, något lerig silt med inslag av träkol, bränd lera och mycket sten samt ett undre lager av en något flammig, grå till ljusgrå, sandig, något lerig silt med inslag av gul sand och mycket sten. Fyndmaterial framkom i Figur 11. Gropen A959 i profil. Vy mot NO. Notera stenmängden från den undersökta delen på kanten. Foto: Åsa Berggren. 28 Limhamn 155:355 FU

båda lagren. Det bestod av djurben, bearbetad bergart, bränd lera, flinta och keramik. Benmaterialet bestod av både brända och obrända ben och var starkt fragmenterat. Ett litet fragment kunde dock identifieras till ett armbågsben av mård. Trots ett mycket stort stenmaterial i fyllningen består det bearbetade bergartsmaterialet endast av några tveksamt bearbetade stenar. Det är ett eventuellt bergartsavslag, en sten som möjligen använts som ett bryne och en sten som har osäkra spår av bearbetning. Flintmaterialet består främst av avslag och kärnor från produktion för hushållsbehov. Man har använt flintmaterialet som finns i moränen. De redskap som identifierats i materialet är ett par skrapor, en kniv och ett spån med retusch. I materialet finns avslag som återpassats till bland annat till en slagsekvens vilket tyder på att materialet deponerats i gropen nära produktionen i både tid och rum. Keramiken i A959 har tolkats som bukskärvor från trattbägare, öronkärl och odefinierade kärl. Från öronkärlet är det dock örat som påträffats. Majoriteten av skärvorna är oornerade men en skärva är ornerad med snöre och en annan med streck. Keramikmaterialet bedöms som tidigneolitiskt. Öronkärl är dock kända även från inledningen av mellanneolitikum. I ett jordprov som togs för att identifiera växtmakrofossil påträffades två bitar av hasselnötskal samt mindre mängder mycket fragmenterad träkol. En av skalbitarna har 14 C-daterats till 4656±32 BP (3510 3360 BC kal. 1 σ, Ua-44814) vilket ger en datering till tidigneolitikum II. Detta stämmer överens med dateringen av fyndmaterialet. Gropen tycks således ha varit en dubbelgrop och båda nedgrävningarna har stått öppna samtidigt. Den dateras till TNII. Fyndtyp Antal Vikt gram ben, bränt 3 0,3 ben, obränt 97 26,8 bergart 3 372 bränd lera 18 296 flinta 154 1134 keramik 58 392 Tabell 4. Fynd från grop A959. Limhamn 155:355 FU 29