Närstudie av balafonspelaren i den omåttligt populära burkinska gruppen Farafina när de framträdde på Rainforest World Music Festival i Sarawak, Borneo. Bild av den erkände malaysiske fotografen Suchen SK. 58 LIRA 3 2017
Med raspig klang och djup historia Från trä, skinn och gummi. Till ett mytomspunnet slagverk rikt på dialekter. I Balankan i Burkina Faso tar balafoner form. Lira åkte till ateljén och mötte hängivna entusiaster som för traditionen vidare för det xylofonliknande instrumentet. TEXT: KAROLINA JEPPSON LIRA 3 2017 59
BILD: STEN HAGBERG Lira besöker Bobo-Dioulasso i Burkina Faso Burkina Faso blev självständigt från Frankrike 1960 och hette fram till 1983 Övre Volta. Då tog revolutionären Thomas Sankara makten och bytte namn på landet. Burkina Faso betyder de hedervärda männens land på de främsta nationella språken moré och dioula. I dag är Thomas Sankara en ikon vars rykte på den afrikanska kontinenten kan jämföras med Che Guevaras. Sankara störtades år 1987 av Blaise Compaoré, som sedan höll sig kvar vid makten ända till 2014. Då genomfördes en folklig revolution. Kulturarbetare och musiker hade en betydande roll för att mobilisera människor till protester. Envåldshärskaren Compaoré tvingades fly landet. Burkinierna har därefter genomlevt både kuppförsök och terrordåd. I dag är Marc Kaboré president. 60 LIRA 3 2017
BURKINA FASO Ouagadougou Bobo-Dioulasso Motorcyklar far förbi så att dammet yr och förbipasserande hälsar glatt på oss där vi sitter intill den rödfärgade sandvägen, under det stora trädets skugga. Bredvid mig sitter Abdoulaye Dembele, erfaren mästare i att tillverka balafoner och grundare av ateljén Balankan. Han är djupt koncentrerad men tittar upp då och då för att heja. Med stor precision träder han trådar genom kalebasser som han sedan knyter fast under den vågformade balafon han har framför sig. En lätt bris fläktar. Barnskrik inifrån gården bredvid studsar över muren. Intill Abdoulaye Dembele sitter några killar på en bänk och snackar lågmält, bredvid sitter en annan man och slipar på en trästav, formar den till en balafon-tangent. Framför oss står Bertin Lamien och hugger ner kilar i en stor trästock. Han ska påbörja tillverkningen av ett nytt instrument, en ny balafon. Åh, det är svettigt. Han torkar bort dropparna ur pannan med en flik av sin svarta t-shirt. LJUDET AV EN BALAFON har alltid fascinerat mig, från den första gång jag var i Västafrika. Något väldigt estetiskt tilltalande i dess form, lätt böljande och med sirligt utskurna tangenter, får mig att vilja röra vid den. Den där känsligheten i tonen som mynnar ut i en kantig raspighet, kryper innanför bröstbenet och blir ett med pulsen. Hemma rotade jag fram gammal musik. Lyssnade på hur stora och banbrytande musiker som Salif Keita och Mory Kanté i Super Rail Band de Bamako på 70- och 80-talen plockade upp balafonens toner i sin fusion av latino-jazz-elgitarr och traditionella mandétoner, och lät instrument som ngoni och balafon få lika stor plats som de andra. Hos Farafina, den mest välkända musik- och dansgruppen från Burkina Faso, har balafonen också sin särskilda plats. Även Farafina, som är från landets andra största stad Bobo-Dioulasso, började spela i slutet av 70-talet och är fortfarande i gång, i lite nya konstellationer genom åren. Musiker jag ständigt lyssnar på tar upp tråden i sin musik, som Rokia Traoré. På hennes senaste skiva klingar balafonen välbekant. När jag under våren spenderade en månads tid i Burkina Faso, bland annat i Bobo- Dioulasso, ville jag därför lära känna instrumentet närmare, veta mer om dess ursprung, framställning och bruk. I kärnan av Bolomakoté, de gamla och anrika kvarteren, fann jag balafon-ateljén Balankan. BERTIN LAMIEN VILAR armarna, gnider muskeln på sin ena överarm. Burkina Faso är det land som har störst balafonkultur säger han. Vi är också ett av de mest diversifierade länderna i världen med 70 olika etniska dialekter och folkgrupper. Balafon är ett instrument med lång historia som innehåller stor mystik. Och varje balafon stäms efter dialekt. Han berättar att ateljéns mästare Abdoulaye Dembele kommer från en griotfamilj. Själv växte jag upp här i Bolomakoté och vak- LIRA 3 2017 61
BILD: BERTIN LAMIEN Utanför verkstaden Balankan pågår en festival med full intensitet. Ja g va k n a d e alltid till ljudet av hans balafon nade alltid till ljudet av hans balafon. Jag har hjälpt honom i verkstaden sedan jag var barn. Han har tillverkat balafoner i 35 40 år. Varje dag efter skolan brukade jag hjälpa till att göra tangenter till balafoner och jag lärde mig spela. NAMNET BALANKAN ÄR dioula, det västafrikanska språk som talas i bland annat Bobo-Dioulasso. Balankan är benämningen på balafonens musikaliska röst. Eftersom instrumentet används av flera olika folkgrupper i Västafrika finns det en uppsjö varianter. Den som Abdoulaye Delembe bygger är en enkel traditionell balafon för just folkgruppen dioula lätt böjd i en konkav form. Den guineanska balafonen är platt, medan folkgruppen Bouaba spelar på en modell med betydligt starkare konkav vågrörelse. Bertin Lamien och alla de andra som arbetar i verkstaden är musiker. De har lärts upp av Abdoulaye Dembele och några av dem bor inne på gården, i de olika hus som omger den stora planen bakom muren strax intill oss under trädet. Även verkstaden ryms inne på gården i ett särskilt hus, men rörelsen bedrivs också på gatan utanför. På en grå betongvägg på andra sidan vägen har någon skrivit BALANKAN med stora vita bokstäver. Här pågår både tillverkning och reparation av balafoner, men de anställda bygger även andra instrument såsom kora, ngoni och djembe. INTE LÅNGT FRÅN ateljén ligger en restaurang, eller kanske snarare ett ölhak, som varje fredagkväll arrangerar en balafonkonsert. Där slås jag av den totala intensiteten och den uppsluppna stämningen i den lilla oansenliga lokalen strax intill en av de breda och oasfalterade genomfartsvägarna in mot centrum. Det är flera musiker på scen, med olika typer av balafoner. Mycket folk, några sittande, andra stående, öl på varje bord och några dansande framför bandet. Det finns ett ställe till lite längre ner på samma väg! Där är det balafonkonserter varje söndageftermiddag, skriker en man i publiken till mig då jag undrar hur ofta konserterna är. 62 LIRA 3 2017
VI ÅKER MED motorcykel till ett annat ställe för att prata i lugnare miljö tillsammans med Bertin Lamien och kulturarrangören Zoure Moumouni, en av de många människor som samverkar med Balankan. Vi sitter i trädgården till La Maison de la Culture, en massiv anläggning i Bobo- Dioulasso vid Boulevard de la Révolution, och dricker Brakina (en burkinsk-producerad öl). Vartannat år anordnas här kulturveckan La Semaine Nationale de la Culture. Det är en stor händelse med en mängd olika arrangemang inom musik, teater, dans och litteratur. Kulturveckan instiftades av den socialistiske presidenten Thomas Sankara redan på 1980-talet för att lyfta fram olika konstnärliga uttryck och språk bland Burkinas många etniska grupper. Trots Sankaras korta regeringstid, 1983 1987, finns arrangemanget fortfarande kvar. Och behovet av det är stort. Du vet, det är inte alla burkinier som känner till att det tillverkas sådana här instrument i vårt eget land. Ett år under kulturveckan såg en av våra kulturministrar en balafon gjord av Abdoulaye Dembele, men trodde inte sina öron då vi berättade att den tillverkats hos oss, här i Burkina, säger Bertin Lamien och drar ett bloss på sin cigarett. Det behövs en starkare kulturpolitik, anser han och flera andra konstnärliga yrkesutövare som jag stöter på under min vistelse i Burkina Faso. Många efterlyser en uppvärdering av kulturf rågorna för att sätta kulturutövares frågor på agendan. Men det handlar också om att bevara och föra vidare både tradition och kunnande. Under kolonialismen främjades framför allt de europeiska kulturuttrycken och fransk kultur. De mer traditionella musikerna sågs ner på jämfört med någon som spelade gitarr. Men européer som reser till Afrika i dag vill gärna se och lära om kulturen i afrikanska länder. Det är det enda som inte kunnat erövras, kulturen går inte att utbilda bort. Balafon En balafon är ett västafrikanskt instrument som tidigare endast fick lov att brukas av grioter. Instrumenten går ofta i arv inom griot-familjer. Balafonen finns mitt i den burkinska kulturella utvecklingen och har varit en nyckel för grioternas utveckling och historia. Det finns en sägen, en mandé-sägen som berättats i flera sekler i Västafrika, om hur det gudomliga och mystiska instrumentet balafon började spelas av människor. En man, en griot, upptäckte en dag ett förunderligt ljud ute i skogen och närmade sig långsamt den sällsynta musiken. Till sin förvåning såg han att det var ett andeväsen som spelade. Grioten förälskade sig i musiken och kom tillbaka varje dag för att i hemlighet lyssna på de klangfulla tonerna. Ljudet var mirakulöst, ansåg han. En dag då han återkom fann han instrumentet liggande på samma plats, men anden var inte var där. Grioten försökte då lära sig spela instrumentet på ett liknande sätt som det han hört. Då anden återkom, upptäckte denne att instrumentet spelades av en människa! Det lät fantastiskt och anden blev så tagen av musiken att den bestämde sig för att skänka balafonen till grioten. På så sätt kom instrumentet i människornas ägo. Det gick således i arv från griot till griot och var reserverat enbart för grioterna. Historien går långt tillbaka ända till Soundiata, grundaren av det stora imperiet i det som nu är Mali. Berättat av Bertin Lamien ZOURE MOUMOUNI BERÄTTAR att begreppet balankan handlar om att det finns en särskild kommunikation mellan de som är initierade. Balafonisten spelar ett budskap och i den lokala kontexten förstår förstås de involverade, säger han. LIRA 3 2017 63
Tillverkningen Balafonen har likheter med marimba och xylofon. En balafon stäms i olika skalor pentatonisk, diatonisk eller kromatisk stämning beroende på vilken kultur den tillhör och vilka andra instrument den ska användas tillsammans med ifall det är kora, ngoni, djembe eller mer västerländska instrument som piano och gitarr. Träinstrumentet har mellan 17 till 26 tangenter och tillverkaren utformar dem konstnärligt beroende på sort. Stavarna/tangenterna binds med gethud på de små balafonerna och med kohud på de stora. Därefter binds kalebasser undertill för att ge resonans och för att få det speciella klangljudet med en viss raspighet. Slutligen görs slagpinnarna. De är av trä och själva den runda träffytan görs av ett slags gummi. Tangenterna huggs ut direkt ur råmaterialet för att sedan kapas, slipas, torkas och härdas. BILDER: KAROLINA JEPPSON Le Maître Abdoulaye, balafonmästaren, tillika verkstaden Balankans föreståndare, i färd med att trä tråd genom kalebasser i olika storlek. 64 LIRA 3 2017
För 60 år sedan var det bara grioter som fick spela! Bertin Lamien tillägger att ljudet bestämmer balafonens identitet. Men instrumentet har utvecklats i takt med att människor börjat spela över etniska och nationella gränser. I dag spelas balafon tillsammans med till exempel gitarr och piano. Men balafonen har definitivt sina rötter i Västafrika, säger han med stolthet i rösten. Han menar att det inte är nödvändigt att kunna ett lokalt språk för att lära sig spela balafon. Vill du lära dig spela instrumentet kan du göra det. Vill du samtidigt lära dig mer om traditionen är det en fördel. Jag spelar med en schweizare som inte kan dioula. Du ser, det kan till och med räcka med att prata franska, säger han med ett snett leende. BALAFON ANVÄNDS FORTFARANDE främst i traditionella ceremonier såsom begravning, bröllop, dop och födelsedagar. En vän som tillhör folkgruppen Lobi i västra Burkina, berättar om tillfällen då balafonisterna aldrig tycks sluta: En begravningsceremoni kan ta upp till tre eller fyra dagar. Under de här dagarna spelas det balafon hela tiden... Etniska grupper har olika regler. Särskilt i sydvästra Burkina finns grupper där endast män får spela. Men generellt säger vi i dag att talangen kommer först. I Bolomakoté producerar vi särskilt balafoner som är pentatoniskt stämda för ett mer kommersiellt syfte. De är självklart till för alla, anser Zoure Moumouni. För 60 år sen var det endast grioter som fick spela! I dag finns ingen anledning att inte alla får spela som vill, kvinnor såväl som män, säger Bertin Lamien. ALLT VI TALAT om över våra Brakinas finns kvar i mitt huvud då jag följer arbetet i ateljén på Balankan. Framför oss ligger två stockar av träslaget pterocalyptus. Det köps in till verkstaden av lokala skogsarbetare. Trädet behöver vara sex sju år ungt och används för att tillverka tangenterna och stommen till balafonen. Vi behöver färskt trä men för ljudets skull måste träet vara helt torrt. Därför börjar vi med att hugga ut stycken i lämplig storlek och sedan torkar vi träet i en ugn, berättar Bertin Lamien och går före mig in på gårdsplanen. Tvätt hänger lite kors och tvärs mellan träden och husväggarna stora färgglada tygskynken varvat med tröjor och byxor. Några barn tultar runt, en kvinna sitter utanför sitt hus och rör i en gryta. En höna kacklar. Trafikljuden tonar av och en hög radio röst sprakar inifrån ett av husen. Stenugnen står mitt på gården. Att tillverka en balafon tar minst en vecka. Stavarna läggs på ugnen under fem sex timmar på kvällarna och får sedan svalna över natten. Under tre eller fyra kvällar torkas de på ugnen. Vi arbetar med dem på dagen och anpassar dem till sin rätta storlek. Medan de torkar gör vi stommen till balafonen, berättar Bertin Lamien. Till sist görs slagpinnarna. De är av trä och själva träffytan av gummi, vilket köps in som sav och måste torka i solen. Bertin Lamien och de anställda LIRA 3 2017 65
Vi hoppas förstås att det kommer besökare från Sverige också! samarbetar kring olika delar i tillverkningen under överblick av Abdoulaye, mästaren. Det allra svåraste i tillverkningen är själva stämningen. Där måste du ha ett gott musikaliskt öra! I slutändan är det alltid Abdoulaye som lägger sista handen vid ljudet. Vi respekterar hans erfarenhet och kunnande. På så sätt följer vi traditionen... BALANKAN FÅR MÅNGA beställningar från musiker som lever och arbetar i Europa. En balafon av enkel modell, en sådan som Balankan-musikerna själva använder då de spelar, kostar runt 150 euro. De balafoner som är större eller specialgjorda kostar förstås mer. Jag undrar ifall det kommer in tillräckligt med beställningar så att de kan klara sig på tillverkningen. Det är vårt levebröd. Samtidigt är det förstås dyrt med råvarorna: med trä, kohud, gummi etc. Men vi försöker marknadsföra oss själva. Varje år arbetar vi för att sprida kunskapen om balafon och traditionella instrument, bland annat genom en kulturfestival. Festivalen arrangeras precis utanför Balankan, direkt på gatan. Det går lätt att föreställa sig, det är redan liv och rörelse, och placeringen är utmärkt. Mitt i händelsernas centrum. Det ordnas gratiskurser och workshops i att spela balafon men också i traditionell och lokal dans. Det är som en stor kulturmarknad här utanför... Vi som arbetar här i ateljén är alla musiker och vi spelar själva under festivalen. Verkstaden hålls öppen för guidade visningar. Det är endast lokala musiker från Bobo som uppträder, framförallt härifrån Bolomakoté. Vi vill ge dem en skjuts för att förbereda sig för scenerna utomlands. Festivalen drar besökare från andra delar av Burkina och även turister från bland annat Schweiz och Frankrike. Vi hoppas förstås att det kommer besökare från Sverige också! ÄR DET RISK att balafonen börjar förlora sin plats i samhället? Undran väcks av konversationen om kulturpolitik. Balankan är en av de mest omtalade balafon-tillverkarna i Burkina och det känns som rätt ställe att fråga. De som kan spela balafon har minskat i antal. Men trots det är balafon det instrument som säljs mest i Burkina. Vi har stora musiker som använder balafon, Farafina till exempel, som är från Bolomakoté, säger Bertin Lamien och tillägger med engagerad röst: Vi unga i Bolomakoté vill bevara den kulturella auktoritet som balafonen och andra instrument har i Burkina. I Europa finns musikundervisning i skolan. Här har vi aldrig haft det på grund av bristande resurser. Men vi kämpar just nu för att få in musik som ett skolämne för att traditionella instrument såsom balafon kan få en plats i den reguljära undervisningen. Det är viktigt att bevara det kulturella arvet. Jag provar att spela en av de färdiggjorda balafonerna och känner mig som när jag gick i tredje klass och skulle börja spela piano. Lika svårt att minnas vilken ton som var vilken. Men att jag så tidigt fick lära mig grunderna i ett instrument har förstås betytt mycket för mitt intresse för både att lyssna och att spela musik. Den eftermiddagen då jag sätter mig på motorcykeln bakom min väns ryggtavla, dunkar återigen den där pulsen innanför bröstbenet. Med en raspig klang. 66 LIRA 3 2017
BILDER: KAROLINA JEPPSON Här sys kalebasserna fast på instrumentet för att skapa rätt resonans. Le Maître fäster slutligen en större kalebass på plats och testar ljudet med slagpinnen. Nu är snart balafonen klar att spelas på. LIRA 3 2017 67