SKR Björn Cedersjö 2013-09- 01 Till SKRs styrelse 2013-09- 09 Partnerskap 2014/Fredsagenda 2014 2010 publicerade SKR skriften Fred detta vill kyrkorna i Sverige (SKRs skriftserie nr 14, nu omtryckt). Den har sedan dess varit en utgångspunkt för SKRs aktiva arbete för fred och gemensam säkerhet. Styrelsen har tidigare fått rapporter från området fredskultur. Detta dokument är en uppdaterande komplettering till dessa. Sveriges kristna råd, Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan (som då hette Gemensam framtid) startade under 2010 projektet Just Peace Service. Grundidén var att aktualisera civilt fredsarbete och fredsbyggande. Margareta Ingelstam har varit motor och inspiratör i denna process som tagit sig lite olika uttryck och också prövat olika vägar. Olika samverkanspartners har varit med och är med. Som ett första steg förbereddes och genomfördes ett seminarium i Kyrkornas Världsråds fredsmöte i Kingston i maj 2011. Under hösten 2011 jobbade Kingstondeltagarna med uppföljning. Då översattes även KVs manifest Ett ekumeniskt upprop för rättfärdig fred samt deklarationen från Kingstonmötet. Svenska kyrkan stod för översättningen. Den trycktes sedan under våren och har spridits gratis. Tryckningen bekostades av Folke Bernadotte- akademin (FBA) med medel som Equmeniakyrkan sökt för fredsarbete. Arbetsgruppen beslöt att inbjuda till en arbetskonferens den 7 mars 2012 på temat Från militär krishantering till civilt förebyggande och fredsbyggande. 60 personer från 32 svenska organisationer möttes till en arbetsdag där frågan om opinionsbildning för en tyngdpunktsförskjutning stod i centrum. Stor inspiration fanns. Nästa steg blev att många av de organisationer som möttes 7 mars bildade Partnerskap 2014. Pengar söktes från FBA för att ta fram en grundlig utredning kring civilt och militärt fredsbyggande. Uppdraget gavs åt Lars Ingelstam (vars föredrag den 7 mars väckte stort intresse) som tillsammans med Anders Mellbourn skrivit rapporten Fred säkerhet försvar Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik. Tre andra mindre uppsatser finns också gjorda i projektet. Kristna fredsrörelsen har varit huvudman för Partnerskap 2014. Man har inbjudit till ett nytt arbetsmöte den 6 september för att diskutera hur opinionsbildning kring dessa frågor kan äga rum under 2014, möjligen under temat fredsagenda 2014. Rapporterna och en del annat material finns på hemsidan www.fredsagenda2014.se. Parallellt med detta har Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och SKR fortsatt arbetet med kyrkornas bidrag till processen. Vi har ett andra ekonomiskt anslag från FBA som vi arbetar med under temat Kyrkor i samarbete för förebyggade civilarbete, fas 2. I detta görs en världskarta med fredshärdar som ska delas ut till alla deltagare i Busan,
ges bidrag till boken Fred är vägen till fred (se nedan) och SKRs bok om fredsteologier, samt planeras för vissa opinionsbildande insatser under 2014. Boken Fred är vägen till fred är en satsning under hösten 2013. Idén kläcktes i SKRs referensgrupp för fred. Boken innehåller K G Hammars text med samma namn, skriven på uppdrag av SvK. I boken finns också ett antal kortare texter. Boken ges ut i samarbete med Marcus förlag som sköter marknadsföring mm. Flera organisationer inkl Lunds missionssällskap och Nathan Söderblomfonden har gett ekonomiska bidrag. Boken kommer att delas ut till riksdagens ledamöter och en del andra opinionsbildare samt säljas på vanligt sätt. Till detta kan ju även läggas t ex att Kyrkornas globala vecka nu har fredstema under 2013 och 2014, den kyrkliga opinionsbildningen kring ATT- förhandlingarna, agerande kring svensk vapenexport och en hel del annat. Jag tycker det är roligt och uppmuntrande att så mycket faktiskt hänt och är på gång. Detta dokument är avsett att vara en bakgrund till den muntliga rapport som jag räknar med att ge till styrelsen från mötet den 6 september i Partnerskap 2014. Som bilaga till detta dokument bifogas - programmet för mötet den 6 september - en 4s summering av rapporten Fred säkerhet försvar Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik
INFÖR FREDSAGENDA 2014 Preliminärt program för Partnerskap 2014:s arbetskonferens 6 september 2013 Immanuelskyrkan, Kungsstensgatan 17, Stockholm 10.00 Kaffe med mera 10.15 Välkomna Kort om bakgrund syfte - förslag till appell. Karin Nyberg Fleisher, Partnerskap 2014 10.25 Den tredje pelaren - en politisk nysatsning? Rundabordssamtal I: Om behovet av tyngdpunktsförskjutning från traditionell försvarsmakt till civila insatser för att förebygga väpnade konflikter och bygga fred. Medverkande: Joel Ahlberg, Folke Bernadotte Akademin; Lars Ingelstam, professor em. teknik och social förändring; Josefine Karlsson, IKFF. Moderator: Fredrik Hielscher, Partnerskap 2014. Reaktioner smågruppsvis och i plenum 11.15 KG Hammar, ärkebiskop emeritus Intervjuas av Fredrik Hielscher 11.25 Vad planeras för hösten 2013 och 2014? Förslag och möjligheter 11.40 Lunch på hotell Birger Jarl 12.30 Hur ska rörelsen komma i rörelse? Rundabordssamtal II: Om möjligheter/utmaningar när det gäller att mobilisera. Media folkbildning gräsrötter Medverkande: Bl. a. Anders Mellbourn, tidigare Utrikespolitiska institutet; Stina Oscarson, SR/radioteatern; Ellen Skånberg, Sensus; Reaktioner smågruppsvis och i plenum. Moderator: Görel Byström Janarv, Equmeniakyrkan. 13.15 KG Hammar, ärkebiskop emeritus Intervjuas av Fredrik Hielscher 13.25 Vad ska politikerna ha förstått och vad ska de göra hösten 2014? Rundabordssamtal III: Medverkande: Bl.a. Björn Cedersjö, Sveriges kristna råd; Peter Sjögren, Life & Peace Institute; Gertrud Åström, Sveriges kvinnolobby. Reaktioner smågruppsvis och i plenum. 14.15 15.00 Grand final Diskussion om förslaget till appell och andra viktiga frågor
FRED SÄKERHET FÖRSVAR TYNGDPUNKTSFÖRSKJUTNING I SVENSK POLITIK 1 SAMMANFATTNING Från 1989 och ett par år framåt ändrade sig läget i Europa och världen på ett genomgripande sätt. Berlinmuren föll. Sovjetunionen kollapsade och gick in i en ekonomisk och industriell kris. Förutsättningarna för det som brukar kallas säkerhetspolitik blev på ett par år helt andra än tidigare. Det kalla kriget fanns inte mer. Den kvarvarande stormakten USA orienterade sig mot andra delar av världen. Grunden för denna rapport är att denna förändring, tillsammans med nya fakta och bedömningar, bör leda till en tydlig förskjutning av tyngdpunkten i svensk politik: från traditionellt militär beredskap gällande vårt närområde till en aktiv och så långt möjligt förebyggande fredspolitik inriktad på internationella insatser. En konsekvens blir en förskjutning också från militära till civila insatser (vilket inte utesluter att militär intervention kan bli en sista utväg när alla andra möjligheter är prövade). I den här rapporten undersöks förutsättningarna för en sådan förskjutning. Författarna har arbetat enligt gängse samhällsvetenskaplig metod, och i stort sett utgått från allmänt kända fakta och publicerade dokument. Rapporten avser dock inte att ge några vetenskapliga originalbidrag; vad som presenterar kan nog bäst beskrivas som en kunskaps- och möjlighetsanalys. Författarna har inte funnit något väsentligt som motsäger behovet av en tyngdpunktsförskjutning. Tvärtom: de konstaterar att många politiska markeringar pekar i denna riktning. Behovet av att söka förebygga väpnad konflikt har upprepade gånger bekräftats. Den svenska Försvarsmakten har (från 2010) uttryckligen fått i uppdrag att förbereda fredsfrämjande insatser utanför vårt närområde dock ifrågasätter rapporten om sådana insatser bör ha en så stark militär övervikt som hittills varit fallet. Författarna noterar också att många fredsfrämjande, förebyggande och fredsbyggande verksamheter har prövats och befunnits effektiva. Det gäller både sådana som utförts i statlig och mellanstatlig regi, och de som genomförts av organisationer i det civila samhället. Slutsatsen är att en på sikt mycket betydande förskjutning i resurser och politiskt intresse till förmån för sådana insatser skulle vara rationell och kostnadseffektiv. Dessutom skulle man spara många liv och mycket lidande. DEL I: SÄKERHET Självklart drogs slutsatser inom svensk politik av de stora förändringarna i början av 1990-talet. Den mest synliga var att vi ansökte om medlemskap i EU, vilket trädde i kraft 1995. Samtidigt blev Finland medlem. Under det kalla kriget hade Sveriges grundläggande säkerhetspolitiska strategi varit att genom ett för en möjlig angripare avskräckande militärt försvar och alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig, som doktrinen formulerades, hålla landet utanför ett krig i närområdet. Under de nya förutsättningarna blev huvudstrategin i stället samarbete och utveckling i detta närområde i en bred satsning på olika åtgärder för att främja demokrati, ekonomisk utveckling och sociala kontakter i de forna kommuniststaterna, framför allt i Östersjöområdet. I praktiken blev stöd till fredligt nationsbyggande och härmed långsiktigt konfliktförebyggande den säkerhetspolitiska huvudlinje som växte fram under 1990-talet. Utöver sin traditionella inriktning på utvecklingssamarbete med länder i tredje världen fick 1 Huvudförfattare är Anders Mellbourn och Lars Ingelstam. Bidrag har lämnats av flera personer inom och utom Partnerskap 2014 och erkännes tacksamt (se rapportens Förord)
det svenska offentliga biståndet (genom Sida) från 1990-talet ett ytterligare fokus på Baltikum, Central- och Östeuropa. Sverige strävade aktivt efter att dra de tidigare sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen närmare den nordiska gemenskapen. Detta innebar även militär hjälp, med utbildning och materiel. Något paradoxalt har det bidragit till att de tre länderna hade möjlighet att ansluta sig inte bara till EU utan också till Nato, vilket skedde 2004. Sveriges relationer till Ryssland har dock inte utvecklats så positivt som många hoppades. Kontakterna hämmas av byråkrati och korruption. Ryssland har kommit att uppleva sig som det kalla krigets förlorare. Landet bygger upp sitt försvar, från en låg nivå, men något militärt hot mot Sverige kan inte urskiljas inom överskådlig tid. Det rent militära perspektivet och utformningen av det militära försvaret fick samtidigt mindre plats och betydelse i den säkerhetspolitiska diskussionen rörande närområdet. År 1994 anslöt sig Sverige som ett bland de allra första länderna till Natos partnerskap för fred, PfP, en lös sammanslutning skapad på initiativ av USA. När det kalla krigets militära och allianspolitiska låsningar försvann öppnades samtidigt möjligheterna för svenska militära styrkor att i samverkan och planering med andra bidra till vad som så småningom kom att kallas internationell krishantering. Säkerhets- och försvarspolitiken integrerades snabbt med Europeiska unionen, sedan Sverige blivit medlem 1995. Den säkerhetspolitiska diskussionen (till exempel EU:s säkerhetsstrategi) har under många år lyft fram nya säkerhetshot: naturkatastrofer och stora olyckor miljöförstöring och klimatförsämring sårbarhet i energiförsörjning och kommunikationssystem (både genom olyckor och avsiktliga sabotage) internationell organiserad brottslighet flyktingströmmar efter konflikter i s k skurkstater eller stater i sammanbrott växande politisk extremism till följd av sociala, etniska eller religiösa spänningar och ekonomisk kris Det breddade säkerhetsbegreppet är i dag vedertaget. Men det innehåller tydliga komplikationer. Hur avgör vi hur mycket vi ska avsätta för att förebygga och bekämpa alla de säkerhetshot, de flesta icke-militära, som vi i dag talar om? Och hur redovisar vi det i statsbudgeten? Det är uppenbart att någon samlad säkerhetspolitisk bedömning och redovisning av ett samhällsförsvar ännu inte görs. DEL II: FÖRSVAR Med den ovan beskrivna utvecklingen har förutsättningarna för Sveriges militära försvar förändrats i grunden. Sedan mitten av 1990-talet har det upprepade gånger slagits fast att det inte föreligger något militärt hot mot Sverige inom överskådlig tid. Om och på vilket sätt detta fått konsekvenser i organisation och ekonomi diskuteras i rapportens del II. Det dröjde ett antal år innan de avgörande händelserna kring 1990 fick genomslag inom Försvarsmakten och de politiska Försvarsberedningarna. Ledande personer inom Försvarsmakten tog 1996 initiativ till en långsiktig planering med tre nya förutsättningar: det föreligger inget omedelbart hot mot vårt territorium, det finns politiskt intresse av att använda Försvarsmaktens resurser internationellt och det vore högst önskvärt med en teknisk modernisering (bland annat innefattande mer IT och nätverkstänkande). Under denna time-
out för det traditionella försvaret genomfördes stora förändringar. Anslagsnivån krympte samtidigt, men ganska långsamt. Redogörelsen för Försvarsmaktens ekonomi visar att anslaget som andel av BNP har sjunkit till 1,23 %, vilket är jämförbart med men något lägre än för andra länder i Europa (och betydligt lägre än under neutralitetspolitikens epok). Försvarsmakten genomgår en stor förändring i riktning mot ett insatsförsvar, som ska kunna verka såväl i vårt närområde som internationellt. En annan stor förändring är att den allmänna värnplikten har förlorat i betydelse och slutligt avskaffades 2010. Personalsitutionen har ännu inte stabiliserats i det nya läget, och utgör ett problem för Försvarsmakten. Internationell tjänst har under det senaste decenniet i praktiken blivit en reguljär del av Försvarsmaktens verksamhet. Under perioden från sekelskiftet 2000 haft Sverige stadigt haft mellan 800 och 900 personer i utlandstjänst, men i allt mindre utsträckning under FNkommando. Försvarsmakten framhåller i sin rekrytering och information till svenska folket starkt sina fredsfrämjande förbandsinsatser i andra delar av världen. Ekonomiskt tar dock dessa i anspråk en ganska begränsad del av försvarsanslaget. DEL III: ALTERNATIV Detta är den mest omfattande av rapportens tre huvuddelar. Den inleds med påpekandet att de uttryckta säkerhetspolitiska förutsättningarna (som diskuteras i del I) inte svarar särskilt väl varken mot anslagen i statsbudgeten och andra politiska beslut. Bland annat har upprepade och mycket starka markeringar om att förebyggande av väpnad konflikt borde prioriteras förblivit obeaktade. Mot den bakgrunden diskuteras i resten av rapporten vad som görs och vad som kan göras utöver och som alternativ till de traditionella satsningarna, med en särskilt betoning av förebyggande. Rapporten påminner om att åtskilliga insatser av fredsfrämjande karaktär utförs av svenska myndigheter (som Polisen, Tullverket, Myndigheten för säkerhet och beredskap MSB, Folke Bernadotteakademin). Sida har en betydelsefull roll (trots att fred och säkerhet inte är myndighetens huvuduppgift) särskilt i relation till det civila samhällets organisationer (CSO). Mellanstatliga och internationella organisationer (FN, EU, OSSE) lägger både principiellt och operativt stor vikt vid att förebygga och lindra väpnade konflikter. Vid sida av dessa har under de senaste 25-30 åren vuxit fram världsomspännande och kompetenta organisationer i civilsamhället, exempelvis International Crisis Group, International Alert, Global Partnership for the Prevention of Armed Conflict och Search for Common Ground. I rapporten konstateras att icke-militär förebyggande verksamhet (statlig, mellanstatlig, byggd på internationella och svenska CSO) kan redovisa mycket goda, i många fall imponerande, resultat. Men sådan verksamhet är svårt underfinansierad i förhållande till behoven och i jämförelse med militära rustningar, övningar och truppinsatser. Genom svenska organisationer i det civila samhället har många (var för sig ganska små) insatser gjorts, vilket skapat erfarenhet och förtrogenhet med fredsbyggandets problematik. Många av dessa har genomförts och utvärderats med stöd av en växande forskning. Trots detta finns fortfarande i vidare kretsar en osäkerhet och okunskap om den roll som civilsamhällets organisationer skulle kunna spela i konfliktbenägna länder och regioner. En relativt utförlig diskussion om detta förs därför i rapporten, med ledning av följande åtta punkter, som kan betraktas som CSO särskilda styrkepunkter: 1) Att hjälpa till att lösa konflikten konstruktivt 2) Att förändra attityder
3) Att skapa visioner av en bättre framtid: att identifiera, analysera och föreslå politiska förändringar 4) Att mobilisera opinionen genom att generera stöd och utöva påtryckningar för fred 5) Att främja säkerhet: att minska våld och förorda stabilitet 6) Att ge stöd till att nå en överenskommelse 7) Pragmatisk fred fredsarbete på lokal nivå 8) Konfliktomvandling: att adressera konfliktens orsaker och konsekvenser och skapa fredliga och rättvisa relationer Varken staten, internationella organisationer eller CSO kan eller bör agera helt på egen hand. Ett par lärorika initiativ diskuteras, bland annat en statlig utredning Internationell konflikthantering att förbereda sig tillsammans, SOU 1999:29 (vars förslag inte genomfördes) och det kanadensiska resurscentret CANADEM som skapats för att möjliggöra snabba och kompetenta insatser. ATT FÖRSKJUTA TYNGDPUNKTEN Titeln Fred, säkerhet, försvar är inte tillkommen av en slump. Utgångspunkten är att detta är rätt ordning för att diskutera frågor om vårt lands intressen och dess uppgift i världen. Analysen visar att det finns stora möjligheter till en aktiv fredspolitik. Utgångsläget är dock i långa stycken det motsatta. Försvar disponerar de stora pengarna och ett politiskt utrymme, bland annat i form av utredningsresurser och forskning. Säkerhet är starkt knutet till försvar och militära lösningar, trots vissa ansträngningar i motsatt riktning. Den politik som uttryckligen fokuserar fred är oklar och splittrad och tilldelas endast blygsamma resurser. En förändring bör ske. Hur tyngdpunktsförskjutningen ska fördelas på olika ändamål och hur snabbt den kan genomföras blir centrala frågor för den diskussion till vilken denna rapport är ett underlag. Avslutningsvis noteras ett par punkter som författarna särskilt vill föra fram till övervägande. Fredsfrämjande verksamhet bör bli en omistlig del av svensk utrikespolitik, och tilldelas avsevärda resurser. Den bör då inte blandas samman varken med Försvarsmakten eller med bistånd utan utgöra en egen, tredje pelare, i Sveriges internationella politik. Många militära insatser i internationella konfliktområden är i grunden polisiära och i vissa fall rent civila: utan vapenmakt. En analys och omprövning av relationen mellan militära, polisiära och civila insatser är starkt motiverad. Forskningen kring försvar och säkerhet domineras stort av uppdrag från Försvarsmakten och Försvarsdepartementet (huvudsakligen till FOI). Forskningen kring dessa frågor borde organiseras mera i linje med vad som gäller inom andra samhällssektorer. Flera utförare och medverkan av universiteten skulle ge större insyn, mångfald och nya perspektiv. Den demokratiska diskussionen om försvar och säkerhet är underutvecklad. 2014 är ett märkesår på flera sätt. Detta borde också bli ett år för diskussion, debatt och omprövning av politiken för fred, säkerhet och försvar. Det finns behov av en bred folkbildning (kanske i analogi med vad som skett före större folkomröstningar, t ex om kärnkraft 1980) för att det demokratiska samtalet ska bli sakligt och engagerat.