Hag- och ängsmarksväxter i Stockholms och Uppsala län 1
Den här guiden till hagmarkens växter riktar sig mot lantbrukare, att ha som inspiration för det fortsatta brukandet. Meningen är dels att läsaren ska lära sig känna igen de typiska arterna, var de växer, och få reda på lite mer om deras ekologi. Dessutom bifogas en del kuriosa om växterna, vad de har använts till förut, hur namnet uppkommit m m. Urvalet är ett försök att ta fram växter från olika typer av naturbetesmarker, vilka indikerar höga naturvärden. Både relativt allmänna och en del sällsynta arter finns med. Areal ängs- och hagmark i länen I hela landet fanns det 1992 totalt ca 3000 ha ängar och 200 000 ha naturbetesmarker. Jämför man med 1927, då det fanns ca 1,3 miljoner ha slåtter- och betesmarker, varav drygt 500 000 ha var slåttermark, så framgår det t ex att mindre än en procent av ängsmarken är kvar idag*. Arealen betesmark har inte minskat lika dramatiskt än. I Uppsala och Stockholms län fanns det 1992 cirka 7000 ha ängs- och hagmarker med höga botaniska värden (räknat som klass I-III i Ängs- och Hagmarksinventeringen ), varav 5000 ha i Uppsala och 2000 ha i Stockholms län. Utöver detta fanns 6000 ha i klass IV, vilka hade lägre botaniska värden, men som ändå är viktiga för andra organismgrupper, som t ex fåglar och insekter*. * enligt en riksomfattande ängs- och hagmarksinventering som länsstyrelserna utfört 1987-92. Omslagsbild. Fältgentiana i en artrik hagmark. Foto. Tommy Lennartsson. Text: Sören Eriksson. Layout: Åsa Till. Tryck: SM Ewert 1999. 2
Historik Ända sedan man började med fasta åkrar, har man skilt på inägor och utägor, genom olika hägnadssystem. På inägorna hade man åkrar och ängsmarker, medan djuren fick beta i skogsmarken runtomkring. Arealen ängsmark bestämde indirekt hur många djur som kunde hållas och hur mycket åkermark som kunde brukas. Ängen gav det nödvändiga vinterhöet till djuren och djurens gödsel var nödvändig för åkermarkens produktion. Därav kommer uttrycket Äng är åkers moder. Införseln av vallodling och konstgödsel på 1900-talet har gjort dessa marker mindre värdefulla ur produktionssynpunkt, och ofta har de tagits ur bruk eller odlats upp med hjälp av moderna maskiner. Ängs- och hagmarksarealen var som störst vid sekelskiftet och har sedan dess minskat drastiskt. Det som idag återstår av slåtterängar och betade skogar är bara små rester av vad som fanns tidigare. Många av de gamla slåttermarkerna är idag emellertid betesmarker, där rester av slåtterfloran kan leva kvar. Biologisk mångfald i hagmarker Av vårt lands mer än 50 000 växt och djurarter, är i dagsläget cirka 3500 av dessa rödlistade, d v s de är med på de nationella listorna över hotade, sällsynta, sårbara och hänsynskrävande arter. I odlingslandskapet finns cirka 1500 av dessa arter. Siffran är nog högre i verkligheten, men inom många organismgrupper är dagens kunskap inte tillräcklig för att kunna göra fullständiga rödlistor. Ängs- och hagmarker är en av de artrikaste naturtyperna som finns i landet. Den mosaik som bildas av att en mängd olika livsmiljöer finns inom förhållandevis korta avstånd från varandra, skapar ideala förutsättningar för många arter. Öppna solbelysta ytor, många olika arter buskar och träd, mindre träddungar, och olika vattenmiljöer bidrar alla till den höga mångfalden. Ett örtrikt växttäcke är grunden för en del av mångfalden, men många arter är knutna till mångfalden av olikåldriga träd och buskar som också hör hagmarkerna till. Djurens tramp och spillning skapar också speciella mikromiljöer. 3
Olika typer av betesmarker Torrbackar Öppna torrbackar är en mycket vanlig typ av hagmark, som i vår region finns på moränmarker, grusåsar och bergknallar. Medan stora delar av de friskare markerna röjts på sten och lagts under plogen, har dessa marker lämnats orörda. Ofta finns här fornlämningar som exempelvis gravrösen från järn- och bronsålder, och husgrunder från övergivna torp och gårdar. Torrbackarnas tid är försommaren, då de står i full blom. Senare under högsommaren blir de lätt söndertorkade. De domineras ofta av gräsen fårsvingel och ängshavre, och örter som backsippa, backtimjan, kattfot, mandelblom, gulmåra och backnejlika är vanligt förekommande. En kalkrik mark bidrar till en ännu artrikare flora, där arter som brudbröd, darrgräs, svartkämpar och gullviva kan tillkomma. De knappa livsförhållandena gör att resurssnåla och härdiga växter är de dominerande. Det är också den här hagmarkstypen som längst bibehåller sina värden om hävden upphör, eftersom de vanliga igenväxningsarterna inte klarar av den näringsfattiga marken. Enbuskar som brer ut sig, är ofta det största problemet vid för dålig hävd. Friska näringsrika hagmarker Dessa marker har en frodigare och mer högväxt vegetation än torrbackarna. Konkurrensen är stenhård bland växterna, och i en hagmark som betas eller slås klarar inga arter av att helt ta över. En balans infinner sig där konkurrensstarka arter hålls tillbaka genom betesdjurens påverkan, och mer lågväxande eller resurshushållande arter klarar sig kvar. Försvagas eller upphör hävden tar de snabbväxande arterna över och de övriga dör ut. De här markerna tillhör de artrikaste miljöer vi har i landet. Gentianor, skallror, kämpar, kovaller, låsbräknar, och jungfrulin är släkten som återfinns i friska hagmarker. Ett hundratal kärlväxt- 4
arter är inget ovanligt i välhävdade friska naturbetesmarker. Det är till stor del dessa marker som de senaste årtiondena odlats upp. Strandängar Eftersom regionen gränsar till Östersjön och Mälaren är betade strandängar vanligt förekommande. Sötvattens- och havsstrandängar har ofta helt olika sammansättning av kärlväxter. Sötvattensstrandängar domineras ofta av tuvtåtel och olika arter av starr, som vasstarr och tuvstarr. De här markerna är i många fall påverkade av näringsämnen från sjövatten vid våröversvämningar, och växer lätt igen med vass, jättegröe, vide och al, om hävden upphör. Havsstrandängarnas vegetation påverkas av saltvattnet, vilket skapar speciella livsförhållanden som arterna här anpassat sig till. De har en lågvuxen flora med olika arter på olika strandnivåer i förhållande till medelvattenståndet, med de mest salttåliga arterna längst ut mot havet. Ofta är igenväxning med vass ett mindre problem här än vid sötvatten. Majviva, ormtunga, och sumpgentiana är några karaktärsarter för havsstrandängar i de båda länen. Betade skogar Förr var utmarkerna en nödvändig födoresurs åt djuren, och skogsbeten fanns överallt. De betade skogarna var glesa, med ett olikåldrigt, blandat trädskikt, i vilken gläntor öppnades upp genom plockhuggning eller stormfällning. Idag är betad skog en av de mest sällsynta naturtyper vi har, och de arter som trivs här minskar snabbt. Blåsuga, nattviol, kattfot och slåtterfibbla är typiska arter för de örtrika skogsbetade markerna. Hoten mot arterna Det som på sikt hotar artrikedomen bland kärlväxterna är framför allt två saker; upphörd eller försvagad hävd samt näringstillförsel genom gödselspridning eller luftföroreningar. Det årliga ingreppet vid slåtter, eller djurens betande, bibehåller en balans mellan arterna, och inga arter får möjlighet att ta över. Rubbas balansen genom näringstillförsel eller upphörd hävd, kommer snabbväxande arter ta över. Kortlivade, lågvuxna arter dör ut först medan storväxta, långlivade arter kan leva kvar lite längre. 5
Beskrivning av de 21 växtarterna Här följer lite ekologi, utbredning i landet och i vilken miljö man hittar arterna. Dessutom lite grann om vad de har använts till historiskt sett, hur namnet uppkommit m m. Torrbacksarter beskrivs först, sedan de som växer på friskare mark och till sist strandängsarterna. FOTO: ANNA GUSTAFSSON FOTO: SÖREN ERIKSSON Mandelblom Saxifraga granulata Latinet syftar på dess förmåga att växa på till synes kala berghällar. Saxifragus betyder just den som bräcker klippan. Den är en av våra vanligaste växter på hällmarkerna, och blommar redan i maj. Växten är flerårig och sprider sig via groddknoppar som utvecklas efter blomningen vid stjälkens bas. På eftersommaren gror de och bildar en liten bladrosett som övervintrar. Medicinskt har groddknopparna använts mot njursten, då de ju kan gro och bräcka stenar. De mandeldoftande blommorna har också använts som krydda. Gulmåra Galium verum Gulmåran är en av de vanligaste torrbacksväxterna. Den trivs även på åkerholmar och längs vägkanter. Latinets galium betyder mjölk och gulmåran tillsattes ofta för att påskynda mjölkens ystning. Fortfarande används den till detta på bl a Irland. Dess frön användes förr som surrogatkaffe, och växten sägs även kunna lindra näsblod. Gulmåran är sedan länge en känd färgväxt. Av rötterna får man röd färg medan blommorna ger en gul färg. Den hotas på sikt att konkurreras ut av sin släkting stormåran, med vilken den även korsar sig med. 6
Solvända Helianthemum nummularium Solvändan är fortfarande relativt allmän i de sydöstra delarna av Sverige, men avtar snabbt västerut. Den förekommer i två varianter, en ljus och en mörk, vilka mest skiljer sig åt på bladundersidans färg. Man hittar den i kalkrika torrbackar, vägrenar, skogsbryn och öppna betesmarker. Då den har ett krypande växtsätt, kvävs den lätt av högre vegetation. Blommorna liknar små runda solar och utvecklas ofta en i taget längs stjälken. I knoppstadiet är blommorna hängande, men när de slagit ut vänder de kronbladen mot solen, och följer dess vandring över himlen, därav det svenska namnet vända. De fem kronbladen kan ha en liten rödorange fläck vid basen. Blommorna sluter sig varje kväll och vid mulet väder, och om den inte blivit pollinerad av bin så kan den självpollinera sig. Backsippa Pulsatilla vulgaris Backsippan är en av vårens allra första blommor i torrbackarna, och de lyser upp backarna redan i april. Stjälken och blommorna täcks av ett fint hår som skyddar mot kölden. Den typiska fröställningen kan ses långt in på sommaren. Bladen är oansenliga och flikiga och är lätta att förbise. Den är mycket känslig för gödsling och igenväxning. Backsippan är starkt knuten till slättbygderna och avtar utåt kusterna till. Den har sin nordgräns i Uppland, med den allra nordligaste populationen strax söder om Tierp. Numera är backsippan fridlyst i Uppsala och Stockholms län. Backsippan gynnas av bete då djuren ratar den osmakliga växten. Den innehåller även ett gift som irriterar slemhinnorna, och orsakar kräkningar. Den torkade växten användes mot så olika krämpor som mardrömmar, migrän, åderbråck, kikhosta och diarré. FOTO: SÖREN ERIKSSON FOTO: ANNA GUSTAFSSON FOTO: ANNA GUSTAFSSON 7
FOTO: ANNA GUSTAFSSON Backtimjan Thymus serpyllum Arten växer i torra, grusiga backar, och kan ibland bilda stora täckande mattor. Den har ett lågt, krypande växtsätt med rotslående stjälkar. I södra och mellersta Sverige är den fortfarande relativt vanlig. Den aromatiska doften har gjort den populär som kryddväxt, och den blommar med rödvioletta blommor under juli-augusti. Växten har använts under mycket lång tid i olika sammanhang. I Egypten hade man den vid balsamering av de döda, då den ansågs kunna fördriva onda demoner. Även romarna smorde in de döda med en salva innehållande timjan. Andra användningsområden har varit behandling av magåkommor, nervbesvär, och bronkit. Enligt traditionerna strödde man i de svenska hemmen timjan på golvet för att slippa spetälska och pest. FOTO: SÖREN ERIKSSON Backnejlika Dianthus deltoides Dianthus betyder egentligen Zeus blomma och nejlikorna ansågs vara gudarnas gåva till människorna. Det man då speciellt tänkte på var kryddnejlikorna. Backnejlikan är en flerårig, lågväxt ört med löst tuvade, blågröna blomstjälkar. Den blommar med vackra purpurröda blommor från juni till augusti, och hittas i torra backar, skogsbryn och ibland längs vägkanter. I våra trakter är den fortfarande en vanlig växt, och den odlas för sitt utseendes skull i våra trädgårdar. FOTO: ANNA GUSTAFSSON Brudbröd Filipendula vulgaris Brudbröd är en högväxt art med stora vita blomklasar. I torra ängshavresamhällen kan den nästan helt dominera växttäcket och färga backarna helt vita. Brudbrödet har långlivade plantor och tål igenväxning rätt väl, men försvinner på sikt genom att föryngringen uteblir när hävden upphör. Den klarar sig även bra på åkerholmar som slås eller betas ibland. Närmaste släktingen är älggräs, men likheten stannar vid blommornas utseende. 8
På senare tid har den blivit populär som trädgårdsväxt, och dubbla blomformer har avlats fram. De stora rotknölarna maldes och användes som nödbröd under svältår. Grisar tycker om att böka fram och äta av rötterna. Blommorna kokades i mjölk och sades kunna ge den en god smak. Av bladen kan man brygga ett febernedsättande te. Kattfot Antennaria dioica Kattfoten är en mattbildande, lågväxt art med cirka en decimeter höga blomstänglar, som blommar i maj-juni med vita till rosa blommor. Den trivs enbart på mager, öppen mark, som torrbackar eller små gläntor i betad skog. Ett typiskt växtsätt är små kuddar med kattfot jämnt spridda i skogsgläntor och på torrbackar. Den försvinner snabbt vid gödsling och upphörd hävd. Plantorna har särskilda han- och honblommor med lite olika utseenden, där hanblommorna är lite mindre och vitare i färgen. Förr användes den mot hudutslag, bla. mot helveteseld som var resultatet av mjöldrygaförgiftning. Även bölder och infekterade sår kunde läka snabbare om man baddade dem med ett te gjort på kattfot. Dessutom ansågs vårtor försvinna om man gnuggade dem med färsk kattfot. Rödkämpe Plantago media Rödkämpen har en flerårig bladrosett med ett par decimeter hög stjälk, där blommorna är samlade i ett tätt ax i toppen. Blomman är rosa-vit och blommar i juni-juli. Bladrosetten är mycket lätt att känna igen med sina ovala, småludna blad. Arten ansågs vara ett mellanting mellan groblad och svartkämpe, därav det latinska media, som betyder mellan. I välhävdade betesmarker ligger bladen tätt tryckta mot backen, men då den växer vid exempelvis vägkanter strävar bladen mera uppåt. Den kallades förr även för slåsskämpar, då ungdomarna använde dess blomstänglar i en lek, som gick ut på att man slog stänglarna mot varandra tills blomaxet gick av. Den som hade kvar hela blomax längst vann. FOTO: ANNA GUSTAFSSON FOTO: SÖREN ERIKSSON 9
FOTO: ANNA GUSTAFSSON FOTO: SÖREN ERIKSSON FOTO: TOMMY LENNARTSSON Svartkämpe Plantago lanceolata Svartkämpen är en karaktärsart för lite torrare marker, och kan i vissa fall helt dominera markskiktet. Den blommar i maj-juli med vita ståndarknappar på i övrigt mörka toppax. Bladrosetten har lättigenkännliga långsmala blad, därav dess latinska namn, lanceolata, vilket betyder lansettlik. Växten innehåller svagt slemlösande ämnen, och torkade blad och färskpressad saft har använts som t ex hostmedicin. Unga blad kan ätas, men smakar lite beskt. Låsbräken Botrychium lunaria Låsbräken är en liten oansenlig, men vacker ormbunke, vilken bara når dryga decimetern upp från marken. Ett enda, flikigt blad ackompanjerar den ensamma sporställningen, vilken snart blir brunfärgad av de mognande sporerna. Nästan alla arter inom släktet låsbräken hör till de mer hotade hagmarksväxterna. Låsbräkenarterna blir mer allmänna norrut i det norrländska fäbodslandskapet. Namnet Lunaria kommer av latinets ord för måne, luna, och syftar på bladformen. Låsbräken förknippades förr med trolldom och vidskepelse, och ansågs kunna öppna lås och bojor om den insamlades på rätt sätt. Fältgentiana Gentianella campestris Fältgentianan är en av de mest känsliga slåttergynnade arterna vi har i våra hagmarker. Förr fanns den relativt allmänt i ängar och skogsbeten, men numera är den mycket sällsynt. I Uppland beräknas den ha minskat med 90 % under 1900-talet, och är idag upptagen på Sveriges röda lista, som en hänsynskrävande art. Den växer på torra till friska ängsmarker, men kan i kalkrika områden även finnas längs vägkanter och på strandängar. En tidigblommande och en senblommande variant finns, vilket är en anpassning till slåtterhävden. Arten är tvåårig och blommar nästan enbart andra året. Den 10
är känslig för årsvariationer i hävden, och ett par år utan hävd kan räcka för att förlora arten. Fältgentiana är mycket bra som en indikation på långvarig hävd och ogödslade marker. Ofta är markerna där fältgentiana finns också i övrigt mycket artrika. Alla gentianor har, sedan kungen Genthios av Illyrien (180-68 f Kr) upptäckte deras medicinska effekter, använts som medicinalväxt. Den har även använts vid ölbryggning som ersättning till humle. Enligt Linné kunde den användas mot frossa, liksom mot håll och sting. Jungfrulin Polygala vulgaris Arterna inom släktet jungfrulin, har tidigare varit eftertraktade i djurfodret, då de ansågs kunna öka mjölkproduktionen hos djuren. Även ammande mödrar kunde använda örten för att öka mjölksekretionen. Poly betyder just många eller mycket, och gala betyder mjölk. Arten trivs på frisk, gärna kalkrik mark i soliga lägen. Den är kraftigt slåttergynnad, och trivs allra bäst på efterbetade slåtterängar. De oljerika fröna är kortlivade och sprids huvudsakligen med myror, vilket gör den svårspridd över längre avstånd. Jungfrulin hör till de arter som först försvinner när hävden upphör, och är en bra indikator på långvarig kontinuerlig hävd. Alla jungfrulinarterna innehåller drogen saponin och en del används i receptbelagda hostmediciner. Gullviva Primula veris Gullvivan är en av våra mest kända vårblommor, och namnet betyder just vårens förstling. Uttrycket Kärt barn har många namn passar verkligen in på gullvivan, och namn som gökbyxor, kattstövlar, oxlägga, himmelsnycklar, gulhuva och Marieblomster är bara några av dessa. Arten är knuten till öppna hagar, skogsbryn eller öppna, ljusa skogar. Den missgynnas av försvagad hävd och av att skogarna får allt färre gläntor och öppna bryn. Gullvivan har använts som smaktillsats i drycker ända sedan vikingarna började blanda ned roten i mjöd. Både vin och bränn FOTO: ÅSA TILL FOTO: ANNA GUSTAFSSON 11
vin lär få en extra krydda, och ges en vacker färg av gullvivans blommor. Bladen används med fördel i sallader. Rötterna användes under andra världskriget som surrogat för kaffebönor i bl. a. Finland. Förr plockades gullvivan mycket flitigt, och är numer fridlyst mot uppgrävning och plockning för försäljning i Stockholms län. Medicinskt användes arten mot melankoli, influensa, reumatism, kramper och som skönhetsmedel. Under andra världskriget sålde apoteken slemlösande Verispastiller, gjorda på gullviverot. Arten är långlivad och ett enstaka exemplar kan bli upp till 100 år gammalt. FOTO: ANNA GUSTAFSSON FOTO: SÖREN ERIKSSON Korskovall Melampyrum cristatum Bland kovallerna finns flera arter, vilka trivs i halvöppna hagmarker. Arter som lundkovall (natt och dag) och ängskovall är kända, medan korskovallen är mer okänd. Den är en utmärkt indikator för kalkrika ängar och glesa lövträdsbeväxta backar, vilka är deras normala miljö. Blomman är ett litet mästerverk och liknar snarast en kinesisk pagod, med sina färggranna purpurröda blommor och rödbruna stödblad. Den finns i södra och mellersta Sverige, men på senare tid har arten har minskat kraftigt och saknas helt i vissa regioner. En gulblommig, mer sällsynt variant finns också. Arten är ettårig vilket gör den känslig för ändringar i miljön. Alla kovallerna är halvparasiter och behöver därför rätt värdväxt i närheten. Släktnamnet Melampyrum uppkom redan på 300-talet före Kristus genom ett åkerogräs som svartfärgade vetemjölet. Alla kovaller svartnar när de torkar. Blåsuga Ajuga pyramidalis Blåsugan är en liten, lågväxande art som sticker upp ur gräset som små pyramider med talrika blåvioletta blommor. Den är typisk för glesa skogsbetade marker, men kan även finnas i helt öppna gräsmarker. Arten gynnas av hög kalkhalt, och är en utmärkt indikator för ogödslade marker. 12
Nattviol Platanthera bifolia Latinets bifolia betyder två blad, och syftar på de två basala bladen. Arten kallades förr för skogshyacint tack vare sina väldoftande blommor, vilka står i full blom runt midsommar. Särskilt under vindstilla sommarnätter upplevs denna doft extra starkt. Nattviolen är en karaktärsart för glesa, betade skogar, men den trivs även i helt öppna ängar och betesmarker, gärna på mager mark. Den har två olika underarter, ängsnattviol och skogsnattviol. Dessutom finns en mycket nära släkting, grönvit nattviol, vilken den är väldigt lik. Linné skriver att roten kunde användes av kvinnorna att ge till late och sene karlar så skall de bliva som en ung och kvick och lustiger karl igen. Roten har också getts till ovilliga tjurar som ett potenshöjande medel. Dess underjordiska rotknölar lever i symbios med svampvävnad i marken. Många som försökt flytta in den vackra nattviolen till sina trädgårdar misslyckas, då man inte får med svampen eller får den att trivas. Nattviolen bör alltså få stå kvar i sin naturliga miljö, där den hör hemma. Darrgräs Briza media Darrgräset är ett av våra vackraste gräs med sina hjärtformade småax på yviga vippor, vilka darrar vid minsta vindpust. Den trivs helst i friska-fuktiga ängar och olika typer av betesmarker. Den är mer allmän i kustregionen, och är där inte lika knuten till hävdade marker. Darrgräset är en kalk- och slåttergynnad art, som är en bra indikator på ogödslade marker, då den lätt konkurreras ut vid ökad näringstillgång. Namnet Briza är grekiska och betyder råg, och flera andra arter inom släktet odlades förr runt medelhavet. FOTO: SÖREN ERIKSSON FOTO: SÖREN ERIKSSON 13
FOTO: ANNA GUSTAFSSON FOTO: SÖREN ERIKSSON FOTO: SÖREN ERIKSSON Majviva Primula farinosa Majvivan är en karaktärsväxt på kalkrika fuktängar och strandängar i de östra och sydöstra delarna av Sverige. Arten har minskat kraftigt sedan 70-talet, och är numera relativt vanlig enbart på Öland och Gotland. Här i Uppsala och Stockholms län är det lättast att hitta den vid havsstränder och kalkkärr i de östra delarna. Längre inåt land är den starkt knuten till gamla slåtter- och betesmarker. Majvivan har många olika lokala namn som kattögon, hästros, sillblomster m fl. Den blommar redan i maj-juni med blekvioletta-rosa blommor. Stjälk och blad är lite vitmjöliga och därifrån kommer även dess latinska namn, farinosa, vilket betyder mjölig. Ormtunga Ophioglossum vulgatum Ormtungan är en ormbunksväxt, som består av ett ljusgrönt blad och ett upprättstående ax där sporsäckarna sitter. Den kan lätt bli förbisedd, då den är liten och oansenlig, och inte blir mer än knappt en decimeter hög. Ormtungan är en relativt vanlig art på havsstränder vid Östersjön, men blir mer och mer sällsynt i inlandet, där den finns nästan uteslutande på kalkrika marker. Arten minskar snabbt på grund av att allt färre strandängar hävdas. Sumpgentiana Gentianella uliginosa Växten är ettårig och blommar i juli-augusti med små blåvioletta klockliknande blommor. Den är fortfarande relativt allmän på strandängar och betesmarker längs kusterna i Mellansverige, men kan även dyka upp på skogsbilvägar och i kalkkärr. Sumpgentianan är väldigt lik den mer hotade släktingen ängsgentianan, vilken dock har en liten bladrosett vid basen. Arten gynnas av kalkrik mark. 14
Ersättning För att få en bra bild av landets ängs- och hagmarker startade Naturvårdsverket en riksomfattande inventering mellan åren 1987-92. Efteråt skrevs landskapsvårdsavtal och NOLA-avtal med markägarna till de mest värdefulla hagmarkerna. Där åtog sig brukaren att mot ersättning hävda sina marker på ett visst sätt. Efter EU-inträdet ersattes dessa avtal med miljöstöd för betesmarker och slåtterängar. Idag ges ersättning enligt en klassindelning, som beror på de enskilda hagmarkernas utseende och artsammansättning. Stöden ger intresserade brukare en möjlighet att få en viss ersättning för det viktiga naturvårdsarbetet som de tillsammans med djuren utför. Lästips FOTO: ÅSA TILL Läkeväxter förr och nu, Harald Nielsen, 1978, Forums förlag. Nyttiga växter, Edmund Laumert, 1983, Bonnier fakta. Naturvårdsverkets serie: Skötsel av naturtyper, 1988-91, Följande ingår: Havsstrandängar Stränder vid fågelsjöar Ängar Restaurering av ängs- och hagmarker Virtuella floran på Naturhistoriska museets hemsida. http://linnaeus.nrm.se/flora 15
Idenna broschyr finns korta beskrivningar till de växter som visas på den bifogade planschen om hagmarksväxter i Uppsala och Stockholms län. Den riktar sig till alla de lantbrukare som har ängs- och hagmarker, och som hjälper till att bevara inte bara detta lilla urval på 21 arter, utan hundratals och åter hundratals andra. Hästar, får, kor, och getter bidrar genom sitt betande till att hävda betesmarkerna år efter år, och bibehåller därigenom livsmiljöerna för många arter. Dessutom hålls ängsmarker öppna av lantbrukare, ideella föreningar med flera, genom årlig slåtter och röjning. Småbiotoper som åkerrenar, diken, och åkerholmar som sköts bidrar också till dessa arters överlevnad; arter vilka lärt sig leva i det av människa så starkt präglade odlingslandskapet. 16