Utan genetisk variation inga GrundarDrottningar! I min artikel i förra numret talade vi en hel del om hur vi med hjälp av nordiska bidrottningar med bred genetisk bas kunde skapa verktyg för en potentiellt mycket framgångsrik utveckling för det Nordiska Biet, och naturligtvis för alla andra raser också. I vårt arbete, bevarande och utveckling av en biras, är samarbete, som alla förstår, en nyckelfaktor. Enskilda personer kan spela stor roll i olika sammanhang, men för att lyckas med en uppgift av denna omfattning måste vi alla hjälpas åt. Om alla bidrar med sin del kan resultatet bli enastående. Den nära framtiden för det Nordiska Biet Den nordiska populationen av Apis mellifera mellifera är liten till sin omfattning, från att ha varit den allenarådande birasen på den skandinaviska halvön. Att det har blivit så har sina förklaringar. Dessa har vi dryftat i tidigare årgångar av denna tidskrift. I denna artikel vill jag fokusera på vad som måste ske i den nära framtiden. I ett praktiskt avelsarbete är man alltid tvingad att utgå från vad man har tillgång till, relaterat till vad det är man försöker uppnå. Den minnesgode kan erinra sig den tid då en del av oss på fullt allvar kunde föreslå att varenda linje av det nordiska material vi funnit skulle bevaras enskilt och isolerat åt eftervärlden. Det var faktiskt inte så länge sedan. Sett utifrån ett dynamiskt, genetiskt perspektiv är detta en närmast grotesk tanke. Ibland handlade det ju bara om ett enda bisamhälle, ibland några få. Sedan dess har vi blivit klokare! Men i allt väsentligt kvarstår att vidta de rätta åtgärderna för att säkra en fenomenal framtid för vårt inhemska bi. Alltså; vad har vi till vårt förfogande, och vart vill vi nå? Och vad måste vi göra för att ta oss dit? Detta är frågor vars svar vi ständigt, och utan förutfattade meningar, måste söka! Friska bin Detta var något av en slogan inom SBR för några år sedan. Förmodligen kände man av att det fanns en förväntan bland medlemmarna att något måste göras. Varroakvalstrets härjningar i de svenska bistammarna tog ju sin tribut ute i bygderna. Inte så få medlemmar hade mist alla sina bin, och de blev sedan aldrig mera innehavare av några bisamhällen. Och varför ska man vara medlem i en biodlarförening om man inte har några bin? Svara mig på det! När initiativet Friska bin togs hade nog de flesta medlemmar tänkt sig lite mer radikala åtgärder. Vi stod ju inför en kraftfull fiende och nu gällde det att agera med förstånd. I efterhand kan vi konstatera att det inte blev mycket mer än ord. Det enda konkreta utfallet var en intensifierad information om hur man med hjälp av syror kunde avdöda kvalster. Men man fick vara försiktig så att inte bina själva strök med. Några särskilt utbildade biodlare kunde anförtros Apistan. Så skulle bina bli friskare, trodde man. Riktigt så blev det nu inte. I allt väsentligt kvarstod problemet. Jag tror ingen märkte någon skillnad mot innan initiativet togs. Hade man vidtagit rätt åtgärder? Var det något som fattades? Vad visste man om binas genetik, och lät man den kunskapen spela någon roll? Den genetiska vägen Har någon av er funderat på varför vi, och några andra grupperingar i Sverige, kallas avelsgrupper? Jo, vi ägnar oss åt avel, biavel. Det måste betyda att vi lägger en hel del tid på att sätta oss in i hur binas ärftlighetslära ser ut. Att vi, som en grundförutsättning, anser att problemen ska lösas genom att främja/omdisponera de gener som finns i de populationer av bin som vi har tagit på oss ansvaret för. Mediciner och bekämpningsmedel KAN ha ett visst existensberättigande, men att låta dem bli de enda åtgärderna är att vika sig för särintressen. Huvudspåret är och förblir de AVELS-åtgärder vi väljer att vidta. Alltsedan kvalstret upptäcktes inom vårt lands gränser har nästan inga officiella initiativ tagits för att främja avel i detta avseende. Då har det ändå gått mer än 25 år! Visst är det märkligt, eller hur? Om man använder avelsåtgärder (överhuvudtaget) måste man ha en uppfattning om hur dessa relaterar till bina ärftlighetslära. På senare år har det blivit alltmer tydligt att genetisk variation är ett av naturens mest pålitliga sätt att garantera en arts överlevnad. (Det finns sådant som ser ut som undantag från denna regel, men de är just undantag.) Detta gäller i hög grad vårt honungsbi, Apis mellifera, tro inget annat. Apis mellifera är en samhällsbildande insekt. De första samhällsbyggande insekterna utvecklades under Kritaperioden (145-65 miljoner år sedan). Konceptet som sådant möjliggör en specialisering där olika individer gör olika saker. Tillsammans blir de mycket effektiva, men ensamma går de snabbt sin undergång till mötes. Samhället i sig är en enda organism. En nymodighet då det begav sig, och tricket är magnifikt! Hur går det då till? Termiter, myror eller bin, alla dessa samhällsbildande insekter använder samma fenomenala lösning; den flerfaldiga parningen. Drottningen befruktas av, inte en, utan av många drönare. Drönare är representanter för var sitt bisamhälle, och de tillför ungdrottningens (kommande) samhälle arvsanlag som emanerar från samhället där de själva föddes. Alla bin med samma drönare som fader bildar en syskongrupp i ungdrottningens samhälle som liknar varandra i det de har samma färdigheter/specialiteter. Ju fler drönare som befruktar drottningen, desto mer diversifierat blir bisamhället, och desto fler specifika färdigheter får bisamhället totalt sett. Vid naturlig Forts. nästa sida 11
VI SKA JOBBA FÖR DET NORDISKA HONUNGSBIET I JÄMTLAND Bottenstädning av nio kupor klar! Kupgruppen står i bästa tänkbara solläge. Härifrån säljer jag samhällen tidigt. Ska kontrollera drottningarna och yngelsättningen så snart vädret medger. Tänker glatt, som indianen, att man överlevt ytterligare en vinter den 69:e. Förväntningarna på sommaren är stora! Nu har mitt tolfte år som biodlare startat. Planeringen för året är att bygga upp en parningsplats med björnstängsel, att dra upp egna drottningar för parning, att dokumentera de samhällen jag har när säsongen startar med vingmätning av alla samhällen för att få vägledning för ett, till en början kanske, lite trevande avelsarbete. Här i Jämtland håller flertalet biodlare nordiska bin så även jag. Östjämtland är ett gynnsamt område för biodling. Genom åren har en del företrädare visserligen provat med både ligustica och crainer men under senare år har man försökt hålla sig till bin med mest nordiskt påbrå. Nu är vi helt överens inom Ragunda biodlarförening att vi ska köra nordiskt och satsar på parningsplatsen. Vi har hittills sluppit från varroan i Jämtland. Det ger oss ett starkt skäl till att inte ta in bin från andra områden. Därmed följer att vi bör producera tillräckligt med samhällen och goda drottningar för att möta behoven hos både erfarna och färska odlare som behöver nya bin. Vi är nu på gång med tre nybörjarcirklar och hoppas det ska ge ett välkommet tillskott av odlare i Jämtland! Vi har samrått i en trio och enats om att börja arbeta med att producera både samhällen och drottningar av bästa möjliga nordiska härkomst. Vi ser gärna att andra odlare hör av sig till oss om ni är intresserade av att vara med i jobbet. Vi avser skapa ett forum på Biodlardistriktets hemsida för att berätta om vad vi gör, hur det går för oss och när vi har bin till salu. Eftersom vi anser, att det nordiska honungsbiet är det bi som passar bäst i Jämtland, tycker vi det är bra om vi tillsammans kan förstärka det nordiska i områden som har inslag av andra raser. Bastardbin brukar inte vara snälla bin. Vi vet, att det finns fler odlare som delar vår uppfattning och vi välkomnar alla intresserade att höra av sig med önskemål, tips, samråd, annonser och frågor. Så här långt är vi: Örjan Persson har sina bin i trakten av Svenstavik och i Stensån i Härjedalens kommun. Kommer nu i vår att vingmäta 6 st. avläggare som gjordes ifjol samt 4 st. av de bästa honungsproducerande samhällena ifjol. Förhoppningsvis ska det finnas några bra samhällen som det Forts. fr. föregående sida parning kan antalet drönare som befruktar drottningen uppgå till ett 40-tal, men i genomsnitt handlar det om ett dussintal. Detta är belagt. Genetisk diversifiering på individnivå, samhällsnivå och på populationsnivå Ett enskilt bi har en mor och en far. Punkt. På individnivå är våra möjligheter att kraftfullt förbättra situationen därför begränsade. Ett bisamhälle har också bara en mor, men som vi har sett ovan kan antalet fäder uppgå till ett betydande antal. Att det blivit på detta vis är de samhällsbildande insekternas signum, en av de lösningar som evolutionen provat fram för optimal anpassning. Att konceptet är en fullträff bevisas av den mycket långa tid som de samhällsbildande insekterna befolkat vår jord. Genetisk diversifiering på samhällsnivå är det enda naturliga, naturens egen lösning. Apis mellifera har också kunnat anpassa sig till de mest skilda miljöer världen över genom att välja en hålighet som boplats. Andra medlemmar av släktet Apis, som bygger fritt, begränsas av just detta. I naturen är det fördelaktigt med stora populationer. Stora populationer eliminerar slumpens inverkan. I en stor population blir även mycket svaga urvalstryck avgörande för om allelfrekvensen rör sig uppåt (fördelaktig egenskap) eller nedåt (skadlig egenskap). Men om populationen är liten är det slumpen som blir avgörande. Då försvinner många alleler trots att de egentligen är till fördel för organismen. De nordiska bina i Sverige måste därför behandlas som en enda population. Och vi måste arbeta för att vidmakthålla den genetiska variationen på populationsnivå. Ett genutbyte måste ske mellan de olika klustren. Det är ett livsvillkor för det nordiska biet. Drottningodlarnas ansvar De av oss som fungerar som leverantörer av bidrottningar till övriga medlemmar och andra intressenter har ett särskilt ansvar för att den genetiska mångfalden vidmakthålls och, om möjligt, utvecklas. Det innebär att det gammalmodiga bruket av våra parningsstationer måste upphöra. Att, som tidigare, låta generation efter generation paras på station med syskondrottningar som drönarmödrar leder in i en återvändsgränd. Dessa drottningar kan inte med framgång användas för att grunda nya populationer. De grundardrottningar som skickas till nya kluster av intressenter måste ha en bred genetisk grund, och måste därför ha parats i en populationsliknande genetisk miljö. Mitt förslag inför 2013 blir därför att våra leverantörer vidtar mått och steg för att åstadkomma sådana omständigheter. Parningsstationer behövs förvisso fortfarande, men bruket av dessa måste ske på annat sätt än tidigare, se min föregående artikel i ämnet. En bisäsong är kort. Låt därför inte tiden rinna bort. Då kan det bli för sent för att något ska hända under 2013. Per Ideström 12
går att gå vidare på där. Han kommer att försöka få tag på två drottningar som ska producera drönare till en parningsplats. Det är en parningsplats som ligger öster om Svenstavik, där det inte finns bin på en radie drygt 20 km. Förhoppningsvis ska det fungera och vara klart med drottningar till 2014. Johannes Brink är inne på sitt femte år som biodlare. Han har 16 samhällen men har bestämt sig för att utöka sin biodling till en något större volym. Han tycker än så länge att det nordiska biet är det bästa valet i det norrländska klimatet. Det är lättare och billigare att börja med bin av rätt typ när man har få samhällen än att köpa in och byta t.ex. 60-70 drottningar när man har blivit större. Fjolårets vingmätningar visade att det finns bra avelsmaterial i hans bigårdar. Nu gäller det bara komma igång med riktig drottningodling. Ett telefonsamtal från Patrik Berg ledde till att också Patrik är med i gruppen. Patrik har varit mycket aktiv i detta arbete tidigare. Hans kunnande och erfarenhet kommer att bli en stortillgång för gruppen. Uno Werner har några bigårdar i Ragunda kommun. Kom tidigt in i föreningsarbetet för så där elva år sedan och är bitillsynsman sedan sju till åtta år. Har successivt byggt upp till 40-50 samhällen och hoppas få se många vintrar ta slut framöver. Nedtecknat av Patrik Berg, Johannes Brink, Örjan Persson och Uno Werner, 2013-03-24--27. Stambok för 2012 års avelsdrottningar 13
14
15
16
17
18
SKÖTSELKORTET är grunden för avelsarbetet. Kopiera detta och fyll i efter varje åtgärd i samhället. 19
Starten för bisamhällets utveckling är arbetsbinas insamling av pollen. Här ett svenskt nordiskt bi i Kai-Michael Engfers krokus. Räven fullastad med parningskupor på Lurö och Sven-Inge Johansson vid spakarna sommaren 2012