Till Mormor Nilsson Sista brevet Eva-Lena Svensson
Götene 2017-09-10 Mormor! Nu är det dags! Jag måste få skriva det sista brevet till dig, fastän vi inte har hörts på 3,5 år behöver jag nu berätta och säga vissa saker till dig. Jag har skrivit brev förut och ringt, men jag har aldrig fått svar. Jag hoppas att du har det riktigt bra och att du tänker på mig ibland. Du finns för alltid i mina tankar och jag tänker på dig varje dag. De sista gångerna vi såg var du ledsen och för första gången i ditt liv visade du dina innersta känslor. Du grät mot min axel, trots att du var lärd att man inte skulle gråta. Du bad mig att gå, för du ville inte visa dig svag, men jag stannade, mormor. De stunderna fick jag ge tillbaka den styrka som du alltid har visat för mig. Jag fick trösta, jag fick smeka ditt hår och vara dig nära. Sista gången vi sågs försökte jag säga allt som jag behövde få sagt, men du var inte där. Jag föreställde mig att du satt någonstans i taket och tittade på mig när jag stod vid din kropp, jag vet inte om det var så, men det var enklare att föreställa mig det än att tänka på att du bara var en tom kropp. Mamma öppnande fönstret för att din själ skulle få flyga iväg, men jag tror du stannade kvar en extra stund, för att försöka trösta oss. Jag minns den stunden väldigt väl, du var fridfull och vacker. Du dog ensam på en plats, ett korttidsboende, där du inte trivdes och jag har svårt att förlåta mig för att jag lät dig dö där. Dagen innan du kom dit hade du fått kämpa när du blev utskriven från sjukhuset. Du ansågs färdigbehandlad. Du bad om en liggande transport till kortidsboendet i grannstaden, men du nekades och skulle tvingas att få åka i en sittandes sjuktransport. Du fick fightas, som du gjort hela ditt liv, du vägrade att åka med. Kämpandet gjorde att du sedan fick en propp, på natten, men du gick till andra sidan som en stolt kvinna. En stolt och orädd kvinna har du varit hela ditt liv, in i det sista var du förvånansvärt stark. Du dog på morfars födelsedag 2014-02-23. Jag föreställer mig att morfar kom till din sjukbädd just den morgonen och att han frågade dig om du ville följa med honom istället för att ligga ensam kvar med smärtan. Du gjorde ett väldigt bra val, men du har lämnat mig ensam. Åren utan dig har varit mörka, för du var den enda som på riktigt har förstått dig på mig och accepterat mig. Alla andra i min närhet har dömande åsikter, men det hade du aldrig. Du gav mig alltid hopp i de mörkaste stunder. Du fanns alltid ett samtal bort och du fyllde mig med varm energi. Efter våra samtal var inget längre omöjligt. Mormor, jag hade velat vara med dig när du gick över till andra sidan, precis som jag fick vara med morfar. Det gör så oerhört ont i mig att veta att du fick dö ensam. Jag hade velat hålla i dig och pratat
dig igenom de värsta plågorna. Istället fick du dö i ett kalt rum ensam, inte ens bland främlingar, nej helt ensam. Förlåt mig för att jag inte fanns vid din sida, när du behövde mig! Ofta funderar jag kring när vår historia började, om något har en början och ett slut. För att göra vår historia enklare att förstå, brukar jag tänka att den började den dagen när gammelmormor, Ester, skulle kliva på det amerikanska skeppet i Göteborgs hamn. Hon och en bästa väninna skulle arbeta på fartyget till Amerika. Väskan var packad och båda flickorna hade tagit farväl av släkt och vänner, men när de väl kom ner till hamnen och skulle kliva upp på däcket ångrade sig gammelmormor. Hon svek sin bästa väninna och valde att kliva av fartyget. Hon återvände hem till sin mor. Esters val gjorde att vi kunde bli vi och att vi kunde få vara här, båda två, annars hade vi nog hamnat på olika kontinenter, med flera hundra mil mellan oss och troligen aldrig setts. Du hade varit någon annans mormor och jag hade varit någon annans barnbarn. Jag är oerhört tacksam för Esters beslut. Istället för drömmen om Amerika gifte Ester sig med en äldre man och efter några år föddes du. Den första tiden bodde ni i ett litet och kallt hus som låg vägg mot vägg med ett stall. Du sa många gånger att du mindes hästarnas sparkar mot väggarna om natten. Du mindes de randiga trasmattorna på golvet, och du mindes så mycket mer, tyvärr kommer jag inte ihåg allt. Det jag kommer ihåg är att trots att ni hade det svårt var du alltid tacksam för det lilla, att ni hade fina trasmattor och att din far hade arbete och att ni fick vara tillsammans. När jag var liten stod vi inte särskilt nära varandra. Det som vi gjorde var att skriva brev till varandra, i ungefär 25 år, blev det nog till slut. Som yngre barn kunde jag inte uppskatta dig, utan jag ville ha din syster som min mormor. Hon lekte med oss och var en riktig bullmormor med kjol och förkläde. Jag bad din syster att bli min surrogatmormor, något som jag kan tro kanske sårade dig. Du var på den tiden en annan mormor än vad jag sökte. Du berättade spökhistorier som skrämde mig och du hade alltid långbyxor och tyckte inte alls om att baka. Nu förstår jag varför du berättade spökhistorier om kvällarna. Du var precis som jag, lite annorlunda. För dig var det inte alltid spökhistorier utan det var din verklighet. Du skrämde mig för du påminde mig om egenskaper som jag själv har, men som barn alltid fick förtränga. Jag är idag tacksam för dessa egenskaper, särskilt nu de senaste åren. Du är inte så långt borta ifrån mig som du borde vara. Vi kan fortfarande diskutera, visst det är inte riktigt detsamma, men det är i alla fall en tröst för mig. När jag blev äldre förstod jag vilken intressant person som du verkligen var. Vi kom varandra riktigt nära. Jag vågar nästan säga att vi blev bästa vänner.
När du och morfar fanns här på jorden lovade jag er båda att jag skulle berätta er historia. Ni tyckte kanske inte att den var tillräckligt märkvärdig, men för mig är allt med er vackert och heligt. Jag ska berätta er historia och jag ska likt egypterna uttala era namn om och om igen för att ni ska få evigt liv. Ni har genom mig fått er historia inskriven i evigheten. Er kärlekshistoria var oerhört stark, ni följde varandra genom med- och motgångar och ni hade det stundtals svårt. Morfar var så stolt över dig och det syntes i hans ögon att du var finaste han visste. Ni var väldigt olika, både till utseende och personlighet. Morfar var endast 157 cm lång, en gapig och känslig skåning och du 182 cm lång, rödhårig göteborgare, som var lugnet självt. Ert första möte blev dramatiskt. Du stod och diskade hos din syster, senare min surrogatmormor, när morfar kom in för att besöka sin bror som var gift med din syster. Morfar beskrev det som att du var det vackraste han någonsin hade sett, fastän han just då var på väg till sin flickvän norröver. Han kom aldrig fram till henne, istället gick han fram till dig och tog tag i dig och kysste dig hårt. Som tur var, var du var aldrig någon klassisk kvinna på den tiden heller. Du bemötte honom med en hård käftsmäll. Du blev upprörd över hans väldigt otrevliga beteende, medan morfar blev upp över öronen förälskad. Ni blev ett kärlekspar, trots alla olikheter höll ni ihop hela livet. Ert bröllopsfoto är också allt annat än klassiskt, för att morfar skulle kunna vara längre än du fick du sitta ner och han stå upp. Ni har bara porträttbilder från bröllopet, ett bröllop som var enkelt och på festen efteråt sprängdes en trappa bort med dynamit, dåtidens fyrverkerier. Du känner redan till allt som jag än så länge har skrivit ner och beskrivit för dig, för det har varit ditt liv. Jag har bara varit delaktig en kort tid, men jag är väldigt tacksam för att jag har fått ha dig i mitt liv och självklart även morfar, men han och jag var aldrig lika nära som du och jag. Även om det var du och jag som brevväxlade läste morfar också alltid mina brev. Om du har honom nära dig nu vill jag gärna att han läser även detta brev. Nu står jag ensam kvar med mina minnen av dig. Jag besöker er grav ibland, men det är svårt att åka dit. Tyvärr är någon regelbundet där och förstör och det är smärtsamt att se, det känns som att en bit av mitt minne av er grusas när jag ser vad som händer. Någon är arg, förhoppningsvis inte på er, men jag vet inte hur det egentligen förhåller sig. Huset såldes för ett år sedan efter mycket osämja mellan era barn. Just nu har de ingen kontakt alls med varandra, er familj har splittrats, något som ni självklart inte hade velat, men båda syskonen verkar må bra fastän de lever på skilda håll. Jag lever mitt liv. Jag möter mina svårigheter själv. Det var enklare förr när jag hade dig, men sorger är en del av livet, fast det känns som att de äter upp mig inifrån. Ofta gråter jag efter dig mormor,
oavsett vad som är jobbigt brukar min saknad till dig komma upp till ytan. Jag har ännu inga redskap för hur jag ska bemöta livet själv. Det jag kan göra är att gråta, skrika eller skriva. Jag är äldre nu och förhoppningsvis kanske jag kan bli en bättre version av mig själv. Jag kämpar varje dag och försöker att hitta mitt inre lugn och som ideal har jag alltid dig, mormor. Jag hoppas att jag ska kunna bemöta svårigheter som du har gjort. Jag vill vara stark precis som du var. Du stod alltid emot svårigheter och reste dig om och om igen, trots att oddsen var dåliga. När du bröt lårbenshalsen gav dig sjutton på att du skulle kunna gå igen utan rullator, du gjorde alla övningar du fick av sjukgymnasten och självklart kunde du sen gå. När morfar dog lärde du dig allt det tekniska som du behövde kunna, från att betala räkningar till att använda mobiltelefon. När du blev insnöad grävde du dig ut med en stekspade och sparkade till sist ut dörren. Du gav aldrig upp, förutom de sista 23 dagarna, då du till slut dog på korttidsboendet. Egentligen vill jag inte minnas de sista 23 dagarna alls, för då var du inte dig själv, men vi hann aldrig prata om det, så det finns kvar i mitt minne som obearbetade sår. Jag ska försöka, efter detta brev, radera dessa dagar ur mitt minne och bara minnas det fina, som den underbara energin i ditt hem och all uppskattning som du har visat mig. Du är äkta kärlek för mig. Jag ska försöka att avsluta detta sista brev till dig mormor, nu hörs vi kanske aldrig mer. Samtidig hoppas jag att du vill fortsätta gå vid min sida, fastän vi är i parallella universum, fast jag vet inte hur det blir. Du kan väl hälsa morfar så gott ifrån mig och be honom om ursäkt för den dispyt som vi hade när han var i livet. Jag tror han har förlåtit mig och jag har förlåtit honom. Som jag saknar er båda. Innan jag sätter punkt denna sista gång måste jag berätta att jag har en överraskning, en sista möjlighet att föreviga er historia. När jag skriver dessa rader håller jag min hand på magen, för jag har en liten Ester däri. Jag har inte berättat för någon, för jag vill att du ska få veta först. Hon är beräknad dagen efter din födelsedag och jag vill döpa henne efter gammalmormor, för det var hon som påbörjade vår historia. Jag ska vårda henne och jag ska berätta om dig. Jag ska forma henne till en stark och självständig kvinna. Jag ska aldrig vara dömande och jag ska hjälpa henne genom livets mörka stunder, precis som du skulle ha gjort. Snälla vaka över oss, mormor! Nej, nu är det dags att sluta. Jag kommer aldrig att glömma dig! Älskar dig, fortfarande, av hela mitt hjärta! Många kramar från barnbarnet Eva-Lena
P.S. Oj, vad vi har letat efter alla de brev som jag skrivit till dig. Som tur var hittade vi de i nattduksbordet i det gamla sovrummet. Tack för att du har sparat alla mina brev. Nu ska jag sortera dem efter datum så jag får alla i rätt ordning D.S