YTTRANDE Dnr 13/2005 Stockholm den 21 mars 2005 Utrikesdepartementet Rättssekretariatet för EU-frågor 103 39 Stockholm Ds 2004:52 Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa Expertgruppen för EU-frågor, vars styrelse fattat beslut om att myndigheten skall kalla sig Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps), anför följande. Sieps har sedan sin tillkomst lagt ner mycket möda på att följa och förstå det arbete som lett fram till EU:s nya fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Vi har till dags dato publicerat 24 studier i vilka 26 experter ger sin syn på ett antal centrala frågor. Samtliga studier finns tillgängliga på Sieps hemsida (www.sieps.se). Även om ytterligare studier kommer att presenteras under de närmaste månaderna anser vi oss nu ha en klar bild av vad fördraget, i sin helhet, innebär. Eftersom det nya fördraget i stor utsträckning innebär en omorganisation av EU kan det vara svårt att i den omfattande regelmassan skilja på vad som verkligen är nytt och vad som är avsett att förtydliga rådande förhållanden. Vårt yttrande kommer därför att redovisa de förändringar som vi ser som viktigast och bedöma dessa i förhållande till det nuvarande samarbetet inom EU. Med hänsyn till att departementspromemorian särskilt behandlar de konstitutionella förutsättningarna för att Sverige skall kunna ratificera fördraget, kommer även denna fråga att tas upp. Svenska institutet för europapolitiska studier Besöksadress: Stockholms universitet (Expertgruppen för EU-frågor) Frescati, Hus F, plan 6 Universitetsvägen 10 F, 6 tr Tfn: 08-16 46 00 106 91 Stockholm Fax: 08-16 46 66 E-mail: info@sieps.se www.sieps.se
Konstitution eller fördrag? Det nu föreliggande fördraget har titulerats Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Enligt vissa är det förhållande att titeln både innehåller ordet fördrag och konstitution motsägelsefullt. Sieps kan dock inte se någon motsättning i denna begreppsanvändning. Den konstitution som åsyftas skall upprättas enligt bestämmelserna om fördragsändringar i det befintliga EU-fördragets artikel 48: genom ett folkrättsligt fördrag och i enlighet med medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser. Att man valt att kalla det nya fördraget för konstitution hänger samman med att det har ansetts problematiskt att befintliga fördrag saknar tydliga anvisningar om hur EU fungerar och hur EU-rätten förhåller sig till medlemsstaternas rättsordningar. I avsaknad av skrivna regler har domstolarna inom EU utvecklat ett antal koncept och principer som sammantaget bildar en form av konstitutionellt ramverk. Genom det nya fördraget blir de grundläggande principerna för EU:s verksamhet mer synliga. Framför allt införs bestämmelser som tydliggör, begränsar och kontrollerar maktutövning och klargör vilka rättigheter EU-medborgarna har. Att EU får en konstitution innebär dock inte att EU:s natur förändras. Till sin natur skiljer sig inte det nya fördraget från EU:s tidigare fördrag. De viktigaste nyheterna i det nya fördraget Enligt Sieps bedömning kan de viktigaste nyheterna i det nya fördraget sammanfattas i fyra typer: förändringar som syftar till klargöra vad EU redan handlar om och hur EU redan fungerar, förändringar som syftar till att effektivisera beslutsfattandet och det institutionella samspelet inom EU, förändringar som syftar till att demokratisera beslutsfattandet inom EU och, slutligen, förändringar som syftar till att ge EUmedborgarna ett ökat rättighetsskydd. Förändringar som syftar till att klargöra Det framgår av den förklaring om EU:s framtid som fogades till Nicefördraget och den så kallade Laekenförklaringen att ett huvudsakligt syfte med det nya fördraget var att klargöra vad EU redan handlar om och hur EU redan fungerar. Utan tvekan fyller många förändringar i det nya fördraget också detta syfte. Särskilt kan nämnas de nya kategorierna av rättsakter (framförallt lagar, ramlagar, förordningar och beslut) och införandet av en begreppsmässig distinktion mellan ett ordinarie och ett särskilt lagstiftningsförfarande. Andra förändringar i förtydligande syfte är kompetenskatalogen och företrädesklausulen. Även bestämmelsen om nationell identitet (som i dag är antydd i EU-fördragets artikel 6.3) samt bestämmelsen om ensidigt utträde (som i dag är underförstådd) bör betraktas i detta sammanhang. Att försöka klargöra, svart på vitt, hur EU fungerar är emellertid inte okomplicerat. När man gör det aktualiseras nya frågeställningar. De förändringar som införs i förtydligande syfte kan därför inte reduceras till simpla frågor om semantik eller kodifiering: namnbytet på rättsakterna innebär en juridisk omkvalificering som får konsekvenser på skilda sakområden, förenklingen av lagstiftningsförfarandet innebär att beslutsprocessen kommer att se annorlunda ut inom vissa områden och 2
kodifieringen av den befintliga företrädesprincipen och den gällande kompetensfördelningen skapar en helt ny situation vars konsekvenser är svåra att överblicka. I dessa delar saknar departementspromemorian i huvudsak analys. Tvärtom görs bagatelliserande uttalanden, som till exempel följande i fråga om företrädesklausulen: att principen nu fördragsfäst innebär endast att domstolens praxis kodifieras (s 77). Detta ger en alltför förenklad bild av vad som faktiskt händer när den befintliga företrädesprincipen fördragsfäst. Den exakta innebörden av principen är omstridd och det har länge funnits två, delvis konkurrerande, synsätt: ett som hävdats från nationellt håll och ett som hävdats av EU:s domstol. Att företrädesprincipen nu uttrycks i ett fördrag som i demokratisk ordning skall ratificeras av samtliga medlemsstater innebär rimligen något nytt. En konsekvens av att företrädesprincipen skrivs in i fördraget är att det synsätt som hävdats av EU:s domstol blir förhärskande i hur principen motiveras. Uttalanden av typen om ett EU-organ beslutar en rättsakt som ligger utanför det område som Sverige har överlåtit till gemenskapen bör den inte vara giltig i Sverige vilka förekommer på flera håll i departementspromemorian blir därmed missvisande. Det är naturligtvis riktigt att om ett EU-organ inte håller sig inom de ramar som anges i det nya fördraget kan den rättsakt som blir följden därav ogiltigförklaras av EU:s domstol. Men det är väl knappast denna enkla sanning som så noga betonas i departementspromemorian? Vad som menas, får man förmoda, är att denna fråga skulle kunna bedömas i Sverige av svenska organ. Det är i vart fall rimligen så uttalandet kommer att tolkas. Detta är dock inte korrekt. Av det nya fördraget framgår med all önskvärd tydlighet att det är EU:s domstol som ensam avgör om en rättsakt ligger inom det område som har överlåtits till unionen, oavsett om en enskild stat skulle anse att så inte är fallet. Ett svenskt organ som gör bedömningen att en EUrättsakt är ogiltig kan därför som enda lagliga åtgärd begära ett förhandsavgörande från EU:s domstol. Om denna sedan finner att rättsakten är giltig kan nationella organ inte hävda motsatsen. Sieps ser dock inget problem i att det är EU:s domstol som avgör sådana frågor, något som redan följer av nuvarande rättspraxis. Tvärtom är detta en förutsättning för att EU skall kunna fungera. Dessutom finns det skyddsmekanismer i det nya fördraget som ger enskilda medlemsländer ett tydligare skydd för sina egna konstitutionella ordningar än i dag: För det första förstärker det nya fördraget EU:s rättighetsskydd. De grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för grundläggande fri- och rättigheter och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, sägs utgöra en del av EU-rätten (artikel I-9.3). Vidare förtydligas och förstärks skyddet genom att den så kallade stadgan om de grundläggande rättigheterna integreras i det nya fördraget. Slutligen förklaras att EU skall ansluta sig till Europakonventionen, vilket innebär att EU:s institutioner och organ blir föremål för en extern kontroll. För det andra förstärker det nya fördraget bestämmelsen om nationell identitet. Enligt bestämmelsen är EU (och därmed även EU:s domstol) skyldig att respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det regionala och lokala 3
självstyret. EU skall vidare respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, inbegripet funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten (artikel I- 5.1). En medlemsstat som har regler som av någon anledning kommer i konflikt med EU-rätten kan alltså ytterst hävda att dessa regler är ett uttryck för landets nationella identitet. Det kan till exempel röra sig om förbud mot abort i något land eller en mycket långtgående offentlighetslagstiftning i ett annat; det viktiga är att bestämmelsen om nationell identitet tydligt visar att alla medlemsstater inte behöver dela exakt samma värderingar. För det tredje framgår av det nya fördraget att om en medlemsstat inte kan acceptera företrädesprincipen, har den möjlighet att utträda ur EU (artikel I-60). Även om det rör sig om ett worst case scenario förmedlar detta budskapet att ingen medlemsstat skall kunna tvingas att acceptera en situation som man inte har räknat med och skapar därmed en yttersta motvikt till företrädesprincipen. Förändringar som syftar till att effektivisera Ett skäl till att det har bedömts nödvändigt med ett nytt fördrag är att antalet medlemsstater i EU ökat kraftigt. EU utformades ursprungligen för sex medlemsstater och även om de fördrag som reglerar samarbetet reviderats flera gånger präglas de institutionella lösningarna fortfarande av gamla förutsättningar. Flera förändringar i det nya fördraget syftar därför till att effektivisera beslutsfattandet och det institutionella samspelet inom EU genom en anpassning till de förutsättningar som råder med tjugofem eller fler medlemsstater. Ett exempel på sådana förändringar är att antalet kommissionärer på sikt blir färre än antalet medlemsstater. Detta gör att kommissionen blir mindre tungrodd. Ett annat exempel rör utrikespolitiken. EU förses med en utrikesminister. Denna person skall genom sin förankring i såväl rådet som kommissionen kunna bidra till större samstämmighet i den samlade utrikespolitiken, som ju består av såväl handels- och biståndspolitik som utrikes- och säkerhetspolitik. Härtill kommer att Europeiska rådet får en ordförande som väljs för en period om två och ett halvt år. Syftet med detta är bland annat att skapa större kontinuitet i den förda politiken. En annan förändring i effektivitetssyfte är att den nuvarande ordningen med tre pelare försvinner. Detta förefaller förnuftigt och bidrar till att skapa en enhetligare och tydligare konstitution. Den mest betydelsefulla konsekvensen är att det polisiära och straffrättsliga samarbetet inlemmas i det allmänna EU-samarbetet. Därmed gäller i princip samma beslutsregler och domstolskontroll som på andra områden. Detta är sannolikt den förändring som i praktiken har störst betydelse för Sverige. Det skall dock framhållas att det rör sig om de delar av straffrätten som har ett samband med EU-rätten i övrigt. Sannolikt kommer det främst att röra sig om straffrätt med tydliga gränsöverskridande inslag. I fördraget uppräknas särskilt ömsesidigt erkännande av domar och beslut och minimiregler när det bland annat gäller terrorism, människohandel, narkotika, vapen och organiserad brottslighet. Utöver detta gäller särskilda undantag och kontrollmekanismer (som redovisas på s 93 och 94). 4
Det skall slutligen påpekas att man i likhet med vad som har varit fallet vid tidigare fördragsändringar nu övergår till kvalificerad majoritet på en rad områden där beslutsfattande i rådet tidigare krävde enhällighet. Detta måste betraktas som en naturlig utveckling med tanke på att antalet regeringar som finns representerade i rådet ökat. Kravet på enhällighet riskerar idag att förlama EU:s verksamhet och bör därför inte förekomma annat än undantagsvis. Även de så kallade passerellerna (se till exempel artikel IV-444 och IV-445) har tillkommit för att underlätta och effektivisera samarbetet. Denna typ av bestämmelser medger en övergång från enhällighet till kvalificerad majoritet, utan att de normala reglerna för fördragsändring iakttas. Tekniken är inte ny utan har använts flera gånger tidigare (första gången 1966). Av särskilt intresse denna gång är att nationella parlament givits en uttrycklig möjlighet att motsätta sig passerellernas tillämpning. Enligt Sieps bedömning skall passerellernas praktiska betydelse inte överskattas. Förändringar som syftar till att demokratisera I det nya fördraget har en rad åtgärder införts som syftar till att demokratisera beslutsfattandet inom EU. Här märks principen om representativ demokrati och principen om deltagandedemokrati samt bestämmelserna om medborgarinitiativ (s 181 ff). En annan förändring som syftar till att demokratisera finner man i bestämmelserna om nationella parlaments subsidiaritetskontroll (protokoll 2 som fogats till det konstitutionella fördraget). Denna förändrig är betydelsefull, eftersom det är just de folkvalda församlingarna, vilka avhänt sig lagstiftningskompetens till EU-institutionerna, som skall kontrollera hur den överlåtna kompetensen utnyttjas av institutionerna. De nationella parlamenten är mot denna bakgrund ett lämpligare kontrollorgan än EU-institutionerna själva, vilka hittills varit ansvariga för subsidiaritetskontrollen. Det kan dock invändas att ansvaret för den förda politiken riskerar att bli otydligare. De nationella parlamentens roll inom EU-samarbetet är primärt att kontrollera sina egna regeringars agerande och att försöka påverka innehållet i EU- lagstiftningen genom de egna ministrarna. Genom subsidiaritetskontrollen kommer emellertid de nationella parlamenten även att kontrollera EUinstitutionernas maktutövning. Det ligger ett ansvar på de nationella parlamenten att använda subsidiaritetskontrollen till något konstruktivt och ändamålsenligt och inte som ett ytterligare vapen i inrikespolitiska tvister. Förändringar som syftar till att öka rättighetsskyddet EU-medborgarnas rättighetsskydd stärks i det nya fördraget. Detta sker främst genom att det befintliga rättighetsskyddet, som främst framgått av rättspraxis från EU:s domstol, nu synliggörs i en separat del av det nya fördraget. Att rättighetsskyddet får en framträdande plats har sannolikt inte störst betydelse för EU:s domstol. Snarare minskar dess fria tolkningsutrymme när det gäller att utveckla grundläggande rättigheter. Viktigast torde istället vara att nationella domstolar ges tydliga anvisningar om vilka rättigheter EU- medborgarna har. Det nya fördragets rättighetskatalog blir den naturliga tolkningsbakgrunden till all EU-rätt. Härtill kommer en förklaring att EU skall ansöka om anslutning till Europakonventionen om skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Detta innebär att EU:s 5
rättsordning i allmänhet och dess dömande verksamhet i synnerhet underställs en extern kontroll i fråga om skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Anslutningen ger framför allt EU-systemet ytterligare legitimitet, eftersom EU-institutionerna underställer sig kontroll av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Det är däremot mer tveksamt om en anslutning till Europakonventionen verkligen innebär mer skydd för enskilda medborgare än de redan får i det nya fördraget. Avslutningsvis skall påpekas att det nya fördraget bör leda till att juridiska och fysiska personer får utökad talerätt vid nationella domstolar (artikel I-29). Fördraget kan i denna del ses som en uppmaning till medlemsstaterna att se över sina nuvarande rättsmedel; både för att få prövat om en EU-rättsakt är förenlig med EU-rätten och om nationell lagstiftning eller andra nationella åtgärder står i överensstämmelse med EUrätten. Genom det nya fördraget utvidgas också rätten för juridiska och fysiska personer att väcka talan vid EU:s domstol (artikel III-365 och III-376). De konstitutionella förutsättningarna i Sverige Regeringsformen (RF) 10:5 första och andra stycket har följande lydelse: 5 Inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Sådan överlåtelse förutsätter att fri- och rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till vilket överlåtelsen sker motsvarar det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Överlåtelse kan beslutas först efter riksdagens godkännande av överenskommelse enligt 2. En fråga som behandlas ingående i departementspromemorian är om ett svenskt godkännande av det nya fördraget kan anses innebära att beslutanderätt överförs som rör principerna för statsskicket. Regeringens slutsats är att överlåtelsen varken i sak eller omfattning är av sådant slag att den kan sägas röra principerna för statsskicket. Inte heller tillsammans med vad som tidigare har överlåtits till EG är överlåtelsen av sådan omfattning att den kan anses röra principerna för statsskicket. Det finns därmed inga konstitutionella hinder för Sverige att tillträda det nya fördraget (s 95). Sieps anser att denna bedömning sammanhänger med svaret på två frågor: vad menas med principerna för statsskicket och vad menas med rör principerna för statsskicket? När det gäller den första frågan bör vägledning kunna hämtas i regeringsformens första kapitel. I RF 1:1 anges fem grundläggande principerna för vårt statsskick, nämligen principerna om demokratin, om det representativa statsskicket, om parlamentarismen, om den kommunala självstyrelsen och om maktutövningens lagbundenhet. Andra principer som kan utläsas av första kapitlet RF är riksdagens och regeringens respektive ställning, normgivningsmakten, domstolarnas roll och myndigheternas ställning. Av förarbetena till RF 10:5 framgår vidare att den i tryckfrihetsförordningen skyddade meddelarfriheten och rätten att ta del av allmänna handlingar hör till principerna för statsskicket. När det gäller den andra frågan skall sålunda bedömas om det nya fördraget innebär att beslutanderätt överlämnas till EU:s organ i en utsträckning som rör dessa principer. 6
Det kan knappast förnekas att EU-medlemskapet har påverkat den demokratiska beslutsprocessen i Sverige och därmed också principerna för vårt statsskick. Förhållandet mellan regering och riksdag har förändrats. Regeringskollektivet i rådet och Europaparlamentet beslutar nu på områden som det tidigare ankom på riksdagen att besluta om. Riksdagen införlivar visserligen EU-rättsakter när svensk lagstiftning erfordras, men detta är ingen reell maktbefogenhet. Ett försenat eller felaktigt införlivande innebär ett brott mot EU-rätten som kan leda till både skadeståndsansvar och i förlängningen bötessanktioner. Dessutom skall EU-regler som inte har införlivats i Sverige ändå tillämpas av svenska domstolar och myndigheter om de allmänna villkoren för så kallad direkt effekt är uppfyllda. Ett annat tydligt exempel på förändringar i vårt demokratiska system är att det så kallade uppenbarhetsrekvisitet i RF 11:14 inte är tillämpligt när svenska domstolar genomför lagprövning med stöd av EU-rätten. Detta visar att folksuveränitetstanken och principen om maktutövningens lagbundenhet i RF 1:1 har påverkats och att domstolarnas roll har förändrats. Det är viktigt att framhålla att detta är förändringar som följer av Sveriges medlemskap i EU och inte introduceras eller orsakas av det nya fördraget som sådant. Däremot innehåller det nya fördraget förtydliganden, till exempel företrädesklausulen och kompetenskatalogen, som gör att det blir än mer uppenbart att det svenska medlemskapet i EU rör principerna för statsskicket. Den ökade användningen av medbeslutandeförfarandet (nu omdöpt till det ordinarie lagstiftningsförfarandet ), övergången från enhällighet till kvalificerad majoritet i rådet samt den förutsedda överlåtelsen av beslutanderätt på det straffrättsliga området rör likaså principerna för statskicket, eftersom riksdagens ställning därigenom än en gång påverkas. I departementspromemorian hänvisas emellertid till de förarbeten som legat till grund för skrivningen om att överlåtelsen av beslutanderätt inte får röra principerna för statsskicket. Förarbetena och RF 10:5 är inte likalydande. Det uttalande som den aktuella skrivningen främst faller tillbaka på tycks vara ett uttalande av Konstitutionsutskottet i samband med ändringen av RF 10:5 inför EU-inträdet. Utskottet uttalade att beslutsbefogenheter inte får överlåtas i sådan omfattning att regeringsformens bestämmelser om statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Överlåtelsen fick heller inte beröra andra bestämmelser som bär upp grundläggande principer i vårt konstitutionella system, till exempel den fria åsiktsbildningen. Om detta är den verkliga innebörden av lokutionen rör principerna för statsskicket, är det naturligtvis inte i strid med vår grundlag att vårt demokratiska system och statsskick påverkas av det nya fördraget. Att medlemskapet i EU är ett naturligt inslag i vårt statsskick och formar detsamma är inte liktydigt med att grunder för det upphör att vara giltiga. Om det är denna tolkning av RF 10:5 som avses i departementspromemorian kan Sieps dela slutsatsen att det saknas konstitutionella hinder för Sverige att ratificera det nya fördraget. Detta borde dock ha uttryckts tydligare och bör dessutom uttryckas tydligare framöver förutsatt att det är denna tolkning som avses. 7
Slutsatser Av ovanstående genomgång har framkommit att det nya fördraget i stor utsträckning klargör vad EU redan handlar om och hur EU redan fungerar. Vi har vidare konstaterat att uppgiften att klargöra hur EU fungerar inte är okomplicerad, men att det nya fördraget på det hela taget ger en rättvis bild av rådande förhållanden inom EU. Vi har också konstaterat att vissa förändringar införs som syftar till effektivisering, demokratisering och ökat rättighetsskydd. Det är vår bedömning att dessa förändringar skapar bättre förutsättningar för ett tydligare, mer demokratiskt och effektivare EU än dagens fördrag. Om utgångspunkten är att Sverige skall vara med i EU bör Sverige därför tillträda det nya fördraget. Det motstånd som uttalats mot det nya fördraget bottnar sannolikt i ett motstånd mot själva EU-medlemskapet eller bygger på missförstånd av fördragets syfte och innehåll. Detta kan givetvis ses som ett problem men också som en möjlighet. Då det aldrig tidigare varit så tydligt vad EU handlar om och hur EU fungerar erbjuder det nya fördraget ett utmärkt tillfälle för regering och riksdag att en gång för alla försäkra sig om att det finns demokratiskt stöd för den verklighet vi redan lever i. Om tillräckligt stöd kan uppbådas öppnas nya möjligheter att föra samarbetet framåt. Utgångspunkten blir ett konstitutionellt fördrag som mer tydligt än tidigare anger vilka rättsliga begränsningar som gäller för politiskt samarbete. Sieps vill i detta sammanhang understryka att EU:s nya fördrag i likhet med varje annan konstitution har till uppgift att definiera politikens spelregler och begränsningar. Vad detta sedan leder till är beroende av den kollektiva politiska viljan: hur Sverige och andra medlemsstater väljer att agera inom de konstitutionella ramarna. Mot denna bakgrund måste frågan om ratificering av det nya fördraget tas på stort allvar. De medlemsstater som har svårt att uppbåda tillräckligt stöd för det nya fördraget kommer utan tvekan få stora problem framöver, såväl på hemmaplan som internationellt. Detta innebär dock inte att en folkomröstning är det lämpligaste sättet för ratificering. Sieps gör bedömningen att komplexiteten i det nya fördraget samma komplexitet som man finner i andra fördrag eller, för den delen, grundlagar är svår att reducera till en fråga som lämpar sig för folkomröstning. Dessutom befarar vi att det alternativ till det nya fördraget som en folkomröstning skulle förespegla i verkligheten inte kan erbjudas. Istället finns det en avsevärd risk att ett svenskt nej till det nya fördraget skulle innebära ett ofrivilligt nej till hela EU-medlemskapet. Den slutsats detta leder oss till är att frågan bör avgöras av våra politiska representanter men att det vilar ett stort ansvar på dem att uppmärksamma betydelsen av det nya fördraget, förklara vad det innebär och ärligt redovisa sina respektive bedömningar av både för- och nackdelar. Endast därefter finns det förutsättningar för riskdagen att slutgiltigt ta ställning. 8
I detta ärende har Carl Fredrik Bergström beslutat. Jörgen Hettne har varit föredragande. I den slutliga handläggningen har även Fredrik Langdal och Josefin Almer deltagit. Carl Fredrik Bergström Tf kanslichef 9