Rörelsefrihet för barn och unga i HVB

Rörelsefrihet för barn och unga i HVB En grundläggande rättighet för barnets bästa? Freedom of movement for children and young people in HVB A fundamental right of the child s sake? Jessica Dahlin Desiré Degeryd Mattias Thorn Fakulteten för juridik Socialrätt 7,5 HP Britta Forsberg & Peter Lillieh Catarina Rohlin-Arnesson 2016-01-11

Innehållsförteckning Sammanfattning... 3 1.Inledning... 4 1.1 Bakgrund... 4 1.2 Syfte... 4 1.2.1 Frågeställning... 5 1.3 Avgränsningar... 5 1.4 Metod... 5 1.5 Material... 6 1.6 Disposition... 6 2.Gällande rätt... 7 2.1 Inledning... 7 2.2 Vård på frivillig grund... 7 2.2.1 Socialnämndens ansvar vid placering utanför hemmet... 7 2.2.2 Rapporteringsskyldighet... 8 2.2.3 Vårdnadshavarens ställning... 9 2.2.4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd... 9 2.2.5 Resultat från IVO:s inspektioner... 10 2.3 Barnkonventionen... 10 2.3.1 Principen om barnets bästa... 11 2.4 Föräldrabalken... 12 3.Rättspraxis... 13 3.1 Inledning... 13 3.2 JO 2007/08 s.297... 13 3.3 NJA 2013 s.145... 13 3.4 HovR B 10944-14... 14 4.Analys... 15 4.1 Inledning... 15 4.2 Socialnämndens och HVB-hemmens ansvar för barnet... 15 4.3 Barnkonventionen och principen om barnets bästa... 16 4.4 Föräldrabalken... 16 4.5 Praxis... 17 5. Slutdiskussion... 19 Referensförteckning... 21

Sammanfattning B-uppsats i Socialrätt av Jessica Dahlin, Desiré Degeryd & Mattias Thorn, Ht-15 Handledare: Britta Forsberg & Peter Lillieh Titel: Rörelsefrihet för barn och unga i HVB. En grundläggande rättighet för barnets bästa? Denna uppsats fokuserar på barn som vistas i HVB-hem och vilken befogenhet personalen på dessa hem har att ingripa när barnen riskerar att fara illa på grund av självskadebeteende. Intresset för ämnet väcktes i och med Uppdrag gransknings program om flickor som prostituerar sig under den tid de bor på Ersta flickhem, ett HVB-hem för barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Med händelsen vid Ersta flickhem som bakgrund blir syftet med denna uppsats att titta närmare på vilka befogenheter som finns, samt vilket ansvar socialnämnden och HVB-hemmen har för att tillförsäkra barnet trygghet och säkerhet. Socialnämnden har enligt 5 kap. 1 SoL ett ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Uppsatsens frågeställningar besvarar hur långt socialnämndens och HVB-hemmens ansvar för barnets trygghet och säkerhet sträcker sig, om ett HVB-hem har rätt att hindra barnet från att lämna hemmet när barnets bästa kräver det, samt om en bestämmelse om lagstadgad befogenhet att begränsa rörelsefriheten när detta krävs för barnets säkerhet bör införas i SoL. Uppsatsens ämne granskas med hjälp av den rättsdogmatiska metoden. Relevant lagtext, förarbeten och rättsfall har använts tillsammans med litteratur i ämnet för att besvara syftet. Sammanfattningsvis kan vi se att socialnämnden och huvudmannen för ett HVB-hem har en gemensam skyldighet för att tillförsäkra den unge trygghet och säkerhet, dock finns tydligare regleringar för socialnämnden som tycks ha ett långtgående ansvar även efter en placering. Vi kan även se att ett HVB-hem kan ha rätt att hindra den unge från att lämna hemmet med hänsyn till principen om barnets bästa och vårdnadsansvaret enligt FB. När barnet eller den unge riskerar att fara illa kan, eller åtminstone borde, principen om barnets bästa ges företräde framför rätten till rörelsefrihet. Mycket talar för att ett HVB-hem har en skyldighet att tillgodose barnets grundläggande rättigheter, vilket borde ge hemmen en rätt att ingripa när barnet på grund av sitt beteende riskerar att allvarligt skada sig själv. Även möjligheten till kontrakt som ger HVB-hemmen möjlighet att begränsa barnets rörelsefrihet bör regleras för att på så sätt skapa tydlighet för vilka möjligheter som finns för HVB-hemmen. Genom detta ökar möjligheten att säkerställa att den unge växer upp under trygga och goda förhållanden, vilket i sin tur medför det mest väsentliga: Att just barnets bästa ges företräde och blir avgörande i alla lägen. 3

1. Inledning 1.1 Bakgrund Socialtjänsten har ansvar för att barn och unga får det stöd och den hjälp de behöver. Insatser från socialtjänsten ska i första hand ges i samförstånd med barnet i enlighet med Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL), vilket innebär att vård och stöd ges med barnets samtycke. I allvarliga fall där samtycke saknas kan barnet istället beredas vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). För barn som blir föremål för insatser med stöd av SoL kan vården ges vid hem för vård eller boende (HVB-hem), förutsatt att vård utanför det egna hemmet bedöms vara det bästa för barnet. Barnets bästa ska alltid beaktas vid alla åtgärder. När vården istället ges med stöd av LVU kan barnet antingen placeras i HVB-hem eller i ett hem för särskilt noggrann tillsyn, ett s.k. särskilt ungdomshem. I 2 kap. RF återfinns grundläggande fri- och rättigheter. Bland dessa finns en grundlagsstadgad rätt till kroppslig integritet och rörelsefrihet. Av 2 kap. 6 RF framgår att var och en mot det allmänna är skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation och liknande intrång. Vidare följer av 2 kap. 8 RF att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövanden. Dessa rättigheter kan dock begränsas genom lag enligt 2 kap. 20 RF. För barn och unga som med stöd av LVU har placerats i ett särskilt ungdomshem finns lagstöd för att begränsa barnets rörelsefrihet. Av 15 LVU följer att barnet får hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Något sådant lagstöd finns dock inte för HVB-hemmen. Vård enligt SoL ges på frivillig grund där den enskildes självbestämmanderätt och integritet ska respekteras. I november 2015 sände Uppdrag granskning 1 ett reportage om ett HVB-hem, Ersta flickhem. Ersta flickhem drivs av Ersta diakoni och är ett HVB-hem för behandling av flickor som blivit traumatiserade genom sexuella övergrepp eller där misstanke om sexuella övergrepp finns. Flickorna har ofta ett självskadebeteende som involverar sexuella handlingar. 2 Av reportaget framgick att flickorna på hemmet prostituerade sig och att detta var något som pågick under flera år. Flickorna menade att personalen haft vetskap om det som hände när de gick på promenad, trots detta ingrep inte personalen. 3 Ersta flickhem hänvisade till SoL och menade att de saknat befogenhet att hindra flickorna från att följa med de olika männen, detta på grund av att de vistats frivilligt på hemmet. I reportaget framgick dock att ett HVB-hem har ett ansvar för barnets trygghet, då hemmet tillfälligt tagit över vårdnaden i enlighet med Föräldrabalken (1949:381) (FB). Det framgick även att principen om barnets bästa, vilken följer av FN:s konvention om barnets rättigheter, kan utgöra en grund för att ett HVB-hem ska kunna ingripa även vid frivillig vård. 4 1 Svt, Uppdrag granskning, På promenad, 2015. 2 http://www.erstadiakoni.se/flickhem. 3 Svt, Omfattande prostitution bland flickor på HVB-hem, publicerad: 2015-11-18. 4 Svt, Uppdrag granskning, På promenad, 2015. 4

1.2 Syfte Med anledning av händelsen vid Ersta flickhem är frågan vilka befogenheter som finns, samt vilket ansvar socialnämnden och HVB-hemmen har för att tillförsäkra barnet trygghet och säkerhet. Socialnämnden har enligt 5 kap. 1 SoL ett ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Det finns dock oklarheter i hur långt detta ansvar sträcker sig när barn placeras i ett HVB-hem. Det är även otydligt hur vårdnadsansvaret är fördelat mellan vårdnadshavare och HVB-hemmen. I SoL framgår inte om ansvar och vårdnad flyttas över till hemmet så att personalen därmed har rätt att bestämma i frågor som rör barnet. Det kan även ifrågasättas om inte rörelsefriheten ska kunna begränsas om barnets bästa kräver det, samt om det bör införas en bestämmelse i SoL som ger HVB-hem befogenhet att hindra barnet från att lämna hemmet vid situationer som kan innebära att barnet far illa. 1.3 Frågeställning För att kunna besvara syftet ställs följande frågor: 1) Hur långt sträcker sig socialnämndens och HVB-hemmens ansvar för att barn och unga som vårdas på hemmen växer upp under trygga och goda förhållanden? Hur fördelas detta ansvar i förhållande till vårdnadshavaren? 2) Har ett HVB-hem, utifrån FB och Barnkonventionen, rätt att hindra den unge från att lämna hemmet och därmed begränsa rörelsefriheten när barnets bästa kräver det? 3) Bör en bestämmelse införas i SoL som ger HVB-hemmen en lagstadgad befogenhet att begränsa rörelsefriheten när detta krävs för den unges säkerhet? 1.4 Avgränsningar I denna uppsats kommer fokus att ligga på vård som, i enlighet med SoL, ges med barnets samtycke vid ett HVB-hem. En avgränsning har därmed gjorts till att utreda personalens befogenhet och ansvar enligt SoL, men även det ansvar som följer av FB och barnkonventionen. Närmare granskning av LVU faller bort då uppsatsens syfte fokuserar på frivillig vård. Materialet har avgränsats genom att sökorden Ersta flickhem, HVB-hem, självskadebeteende, barn i utsatta situationer har använts vid sökningar för att hitta aktuella rättsfall. 1.5 Metod För att besvara uppsatsens frågeställningar används den rättsdogmatiska metoden. Den rättsdogmatiska metoden syftar till att tolka gällande rätt genom att analysera rättskällorna. Genom att utgå från aktuell lagstiftning, förarbeten samt rättspraxis kan en uppfattning om syftet bakom lagen och hur man ska tolka aktuell lag uppnås. Rättsdogmatiken tar sin utgångspunkt i de befintliga rättskällorna och tittar både på hur lagen ser ut i dag, lege de lata, och om, och i så fall hur, lagen bör ändras i framtiden, lege de ferenda. 5 Lagtext publiceras varje år i någon av de lagböcker som ges ut, men dessa är inte på något sätt heltäckande. Som komplement till lagtexten finns i Svensk författningssamling (SFS) ändringar och nya författningar som också publiceras varje år. Med lag avses de regler som 5 Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, s. 167. 5

stiftas av riksdagen, medan föreskrifter är ett uttryck som omfattar även andra bindande regler. 6 Förarbeten till en lag är de texter som produceras i samband med att lagen skapas. I Sverige är förarbeten en av de mer betydelsefulla rättskällorna vid sidan av lagen. I förarbetena finns mer utförlig text om hur lagen är tänkt att tillämpas, då själva lagen ofta är ganska kortfattad. 7 Rättspraxis är den tolkning domstolarna gör av lagen. Högsta rättsinstans, Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, lämnar de mest avgörande domarna, vilka kallas prejudikat. När samma typ av mål tas upp igen, antingen i samma eller i lägre instans, kan man genom att titta på tidigare avgöranden för att få en indikation om hur lagen tillämpas i samhället. Ju högre rättsinstans, desto högre värde har domen, det samma gäller om ledamöterna varit eniga i domen. Inom offentlig förvaltning finns även yttranden från Justitieombudsmannen och Justitiekanslern gällande handläggningsfrågor och dessa yttranden följs oftast. 8 Juridisk doktrin, den rättsvetenskapliga litteraturen, saknar officiell betydelse och är mer ett bidrag till en juridisk diskussion än en rättskälla i sig. Handböcker och lagkommentarer är den litteratur som väger tyngst som rättskälla medan läroböcker mer är avsedda för undervisning. 9 1.6 Material Det material som ligger till grund för uppsatsen är SoL eftersom det är den lag som ligger till grund för frivillig vård. LVU nämns av naturliga skäl då den är sammankopplad med SoL och appliceras då frivillig vård inte är tillräcklig. Socialtjänstförordningen (2001:937) (SOF) och Föräldrabalken (FB) är andra lagar som granskas närmare. I samband med SOF och FB tas även Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd, samt uttalanden från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO), upp. Uppsatsen undersöker även FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen). Även de förarbeten som föregår aktuell lagstiftning samt rättspraxis och doktrin i ämnet finns med som material. 1.7 Disposition Denna uppsats är indelad i fem kapitel. Det inledande kapitlet innehåller en presentation av uppsatsens ämnesval och problembild, syfte med uppsatsen, frågeställningar, avgränsningar och en beskrivning av metoden. I det andra kapitlet presenteras gällande rätt genom lagar, förarbeten och doktrin. Tredje kapitlet innehåller rättspraxis. Det fjärde kapitlet består av en analys av materialet och i det femte och avslutande kapitlet redovisas resultatet från analysen följt av slutsatser och författarnas egen diskussion. 6 Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, s. 99 ff. 7 Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, s. 121. 8 Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, s 135 ff. 9 Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, s 169ff. 6

2. Gällande rätt 2.1 Inledning Detta kapitel innehåller inledningsvis bestämmelser från SoL och SOF för att redogöra för bestämmelser om vård som ges på frivillig grund. Därefter följer en redogörelse för Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd samt en rapport från IVO. Kapitlet avslutas med en redogörelse av barnkonventionens princip om barnets bästa samt bestämmelser i FB om ansvar vid vårdnad. 2.2.1 Vård på frivillig grund Enligt 1 kap. 1 SoL ska insatser ges med den enskildes samtycke. Av bestämmelsen följer att verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Enligt lagens förarbeten 10 är det av stor vikt att insatser som ges med stöd av SoL bygger på den enskildes frivilliga medverkan. Vidare följer att insatser ska genomföras tillsammans med honom eller henne, vilket framgår av 3 kap. 6 SoL. Den enskilde ska därmed behålla ansvaret över sin situation i samarbetet med socialtjänsten. 11 För barn och unga som är i behov av stöd och hjälp innebär detta att vårdnadshavaren ska samtycka till socialtjänstens insatser. Av 1 kap. 3 SoL följer att vård utan samtycke istället ges med stöd av LVU. Den som är under 18 år ska beredas vård enligt LVU om det kan antas att insatser inte kan ges med vårdnadshavares samtycke. När den unge fyllt 15 år krävs samtycke både från honom eller henne och från vårdnadshavare, vilket framgår av 1 LVU. Om samtycke saknas, och den unge bedöms vara i behov av vård, kan alltså tvångsvård med stöd av LVU bli aktuellt. 2.2.2 Socialnämndens ansvar vid placering utanför hemmet Enligt 5 kap. 1 SoL är det socialnämndens ansvar att verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden ska också enligt 5 kap. 1 SoL i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Om behövlig vård inte kan ges i det egna hemmet kan den unge placeras i familjehem eller i ett HVB-hem. Definitionen av ett HVB-hem återfinns i 3 kap. 1 SOF, av bestämmelsen följer att den unge tas emot för vård eller behandling i förening med ett boende. Socialnämnden har, enligt 6 kap. 1 SoL, ansvar för att den som tas emot i ett sådant hem får god vård. Nämnden har ett fortsatt ansvar även om vården i någon del ges genom annan huvudmans försorg, vilket bl.a. innefattar att följa vården och att medverka till att den unge vid behov ges vård i annan form. 12 Vård i HVB-hem ska vidare bedrivas i samråd med socialnämnden enligt 6 kap. 4 SoL. Av lagens förarbeten 13 framgår att socialnämnden ansvarar för att den enskilde får den vård han eller hon behöver, detta gäller även efter en placering i ett HVB-hem. Det innebär att hemmet i sin planering av vården ska samråda med socialnämnden. Hemmet ska även informera nämnden om större 10 Prop. 1979/80:1. 11 Prop. 1979/80:1, s. 208. 12 Thunved, A. Nya sociallagarna, s. 173. 13 Prop. 1979/80:1. 7

förändringar som sker i den enskildes förhållanden. 14 Under tiden den unge vistas på hemmet ska socialnämnden noga följa vården, vilket framgår av 6 kap. 7 b SoL. Detta görs genom att socialnämnden regelbundet besöker hemmet och genomför enskilda samtal med den unge. Vidare följer av ovan nämnda bestämmelse att nämnden särskilt ska uppmärksamma barnets eller den unges hälsa, utveckling, sociala beteende, skolgång samt relationer till anhöriga och närstående. Att noga följa vården är en av nämndens viktigaste uppgifter, detta på grund av att samhället övertar ansvaret för barnets fostran vid en placering utanför det egna hemmet. Samhället tar därmed på sig ett stort ansvar när unga placeras i ett HVB-hem. Uppföljningen syftar till att säkerställa att vården är trygg och rättssäker samt att vården ges enligt de vårdoch genomförandeplaner som upprättats för den unge. Genom fortlöpande kontakt med hemmet, personliga besök samt enskilda samtal kan nämnden även uppmärksammas på eventuella missförhållanden i hemmet. 15 Enligt 3 kap. 3 a SoL är socialnämnden även skyldig att se till att rutiner finns för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom verksamhet som rör barn och unga. De skäl som ligger till grund för denna bestämmelse är att dessa rutiner ska medföra ökad trygghet och säkerhet, då barn och unga inom socialtjänsten är en mycket utsatt grupp. 16 När den unge inte längre har behov av vård ska han eller hon skrivas ut från hemmet enligt 14 SOF. Om den unge omöjliggör eller allvarligt försvårar vård- eller behandlingsinsatser kan han eller hon skrivas ut mot sin önskan. Detta gäller även när den unge bedöms vara i behov av annan vård som hemmet inte kan erbjuda, vilket framgår av 15 SOF. 2.2.3 Rapporteringsskyldighet Av 14 kap. 2 SoL följer att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller vid Statens institutionsstyrelse ska medverka till att den verksamhet som bedrivs och de insatser som genomförs är av god kvalitet. Detta innebär att det finns en skyldighet för alla som är verksamma inom socialtjänsten att vara uppmärksamma på att den enskilde får den omvårdnad som krävs, samt att han eller hon lever under trygga förhållanden. 17 Anställda inom socialtjänsten har även en rapporteringsskyldighet när det gäller missförhållanden eller påtagliga risker för missförhållanden som rör den som är, eller kan bli, föremål för insatser inom verksamheten. Denna rapporteringsskyldighet benämns Lex Sarah och återfinns i 14 kap. 3 SoL. Rapporteringsskyldigheten fullgörs till berörd socialnämnd. Den som bedriver verksamheten är skyldig att dokumentera, utreda och avhjälpa ett missförhållande utan dröjsmål enligt 14 kap. 6 SoL. Vid ett missförhållande ska en anmälan snarast göras till IVO. Anmälan görs då av socialnämnden eller den som bedriver verksamheten, vilket framgår av 14 kap. 7 SoL. Med ett missförhållande avses enligt Socialstyrelsen såväl utförda handlingar som handlingar som någon av försummelse eller av annat skäl har underlåtit att utföra och som innebär eller har inneburit ett hot mot eller har medfört konsekvenser för enskildas liv, säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa. 18 14 Prop. 1979/80:1, s. 536. 15 Prop. 2012/13:10, s. 76. 16 Prop. 2012/13:10, s. 91. 17 Thunved, A., Nya sociallagarna, s. 319. 18 Socialstyrelsen, Frågor och svar om Lex Sarah. 8

2.2.4 Vårdnadshavarens ställning Vårdnadshavaren har kvar den juridiska vårdnaden när barnet eller den unge placeras i ett HVB-hem. Det är dock HVB-personalen som beslutar i frågor som rör den dagliga omsorgen, vilket gör att vårdnadshavarens roll förändras. När beslut av mer ingripande betydelse för den unge ska fattas har vårdnadshavare kvar sitt inflytande och kan därmed påverka besluten i större omfattningen än när vård ges enligt LVU. 19 2.2.5 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd Enligt 16 kap. 10 SoL får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller hälsa när det gäller verksamhet som rör barn och unga. Regeringen har med stöd av denna bestämmelse bemyndigat Socialstyrelsen att meddela föreskrifter enligt 8 kap. 1 SOF. I början av 2011 fick Socialstyrelsen, på uppdrag av regeringen, uppgiften att ta fram ett långsiktigt nationellt säkerhetsprogram för barn och unga i samhällsvård. Syftet var att rutiner och andra verktyg skulle utvecklas för att på så sätt kunna hjälpa verksamma inom socialtjänsten att trygga och säkra samhällsvården. Säkerhetsprogrammet skulle även syfta till att förebygga brister i vården. 20 Socialstyrelsen utformade ett program för trygg och säker vård för barn och unga i familjehem och HVB-hem. I detta program ingick bl.a. föreskrifter och allmänna råd: Socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem och HVB (SOSFS 2012:11) samt en handbok: Barn och unga i familjehem och HVB, en handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter. 21 Socialstyrelsen har även utgivit föreskrifter och allmänna råd om hem för vård eller boende (SOSFS 2003:20). Av sistnämnda föreskrifter framgår, enligt 2 kap. 1, att huvudmannen bl.a. ansvarar för att verksamheten uppfyller kraven på god kvalitet och säkerhet, samt att rutiner finns för att kunna hantera synpunkter, klagomål och konflikter. I övrigt regleras bl.a. vilken utbildning personalen ska ha och vilka krav som ställs på verksamhetens lokaler. Socialstyrelsens handbok går närmare in på tvång och begränsningar för den unge som är placerad i HVB-hem. Inledningsvis konstateras att personalen vid ett HVB-hem har ansvar för tillsyn, omsorg och behandling. Den tillsyn som ankommer på personalen är det ansvar som vårdnadshavare har enligt FB. Vidare följer att varken offentliga eller enskilda HVB-hem har möjlighet att vidta tvångsåtgärder eller göra inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter utan stöd av lag. Endast särskilda ungdomshem enligt LVU ges möjlighet till sådana inskränkningar. Vid en placering i ett HVB-hem kan begränsningar av den unges fri- och rättigheter inte göras, oavsett om barnet eller den unge vårdas enligt SoL eller LVU. Det är dock nödvändigt för ett HVB-hem att upprätta ordningsregler, men dessa får inte innebära att de ungas integritet kränks eller att fri- och rättigheter begränsas. 22 19 SOU 2014:3, s. 115. 20 Prop. 2012/13:10, s. 109. 21 Socialstyrelsen, Trygg och säker vård för barn och unga i familjehem och HVB, publicerad: 2012-11-09. 22 Socialstyrelsen, Barn och unga i familjehem och HVB, en handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter, s. 104f. 9

2.2.6 Resultat från IVO:s inspektioner Enligt 19 SOF ska IVO i sin tillsyn göra regelbundna inspektioner vid HVB-hem, dessa inspektioner ska göras minst två gånger per år. IVO har sammanställt en rapport från inspektioner som gjorts mellan 2010-2013. Av rapporten framgår att vissa HVB-hem använder sig av otillåtna begränsningsåtgärder och olämpliga ordningsregler. Även här konstateras att ordningsregler inte får innebära inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Vid samtal med barn och unga har det framkommit att dessa rättigheter ibland inskränks genom olika regler, dock har kunskapen ökat om att sådana begränsningsåtgärder inte är tillåtna då detta kräver lagstöd. De otillåtna skydds- och begränsningsåtgärder som förekommit är ofta generella förbud, som t.ex. förbud mot att inneha mobiltelefon. Men inspektionerna har även visat att det har förekommit drogtester, visitationer av rum samt isolering av unga på hemmet. Som nämnts tidigare är det inte tillåtet att stänga in ett barn som vistas på ett HVB-hem. Endast särskilda ungdomshem, s.k. Sis-institutioner, har sådana särskilda befogenheter. Det är dock möjlighet att med samtycke från vårdnadshavare eller den unge själv, beroende på ålder och mognad, upprätta ett kontrakt som ger HVB-personal befogenhet att inskränka den unges handlingsutrymme. Det kan t.ex. röra sig om att vårdnadshavare eller den unge samtycker till att drogtester får göras. Ett samtycke om begränsningsåtgärder får dock inte gälla under hela vårdtiden utan endast vid särskilda situationer. Barn och unga som vårdas på HVB-hem kan ha stora beteendeproblem och det gäller då för personalen att kunna hantera svåra och ibland hotfulla situationer för att skydda ungdomarna mot sig själva och varandra. När sådana situationer uppstår är det alltså inte möjligt att använda sig av åtgärder enligt LVU, något som de flesta HVB-hem numera är medvetna om. 23 2.3.1 Barnkonventionen Barn omfattas i samma grad som vuxna av de mänskliga rättigheterna som finns formulerade i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Barn har utöver detta ett extra skydd i Barnkonventionen. 24 Art 24 i EU:s rättighetsstadga anger att barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd samt att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om det är offentliga myndigheter eller privata institutioner som står för åtgärderna. FN:s konvention om barnets rättigheter, även kallad barnkonventionen, är ett rättsligt bindande avtal som 196 länder har skrivit under. 25 Konventionen understryker att alla barn är individer med egna rättigheter. Konventionen innehåller 54 artiklar, men de fyra viktigaste områdena är: Alla barn har samma rättigheter och lika värde Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barnet Alla barn har rätt till liv och utveckling Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad 23 IVO, Vad har vi sett? Resultatet från inspektioner 2010-2013 av HVB för barn och unga och bostäder enligt 9 8 LSS, s. 37. 24 Leviner, P., Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 83. 25 Https://unicef.se/bankonventionen 151213. 10

Sverige har åtagit sig att följa barnkonventionen, men har inte inkorporerat det i svensk lag. I Sverige har man istället valt att anpassa gällande lagstiftning efter barnkonventionen, vilket innebär att själva barnkonventionen inte åberopas av domstolar. Av den anledningen har inte barnkonventionen samma status som svensk lagstiftning. Under första halvåret 2016 förväntas en utredning om hur barnkonventionen ska bli lag i Sverige att bli klar. 26 FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. I mars 2013 beslutade regeringen att en utredning skulle genomföras för att kartlägga särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barnets rättigheter enligt barnkonventionen. Uppdraget har getts till en särskild utredare och i uppdraget ingår även att analysera vilka för- och nackdelar en inkorporering av barnkonventionen i svensk rätt skulle kunna medföra. Uppdraget har förlängts och ska presenteras i februari 2016. 27 2.3.2 Principen om barnets bästa I de förarbeten som föregick socialtjänstlagen från 1980 finns en del principer som är vägledande för alla insatser inom socialtjänsten. Även om inte alla principer kommer till uttryck i lagstiftningen så har de fortfarande betydelse, bland annat nämns principerna om helhetssyn, frivillighet och självbestämmande, normalisering, kontinuitet, flexibilitet och närhet. Vården ska så långt som möjligt utformas i samråd med vårdnadshavare och barn. Enligt 1 1 st. LVU förstärks även att insatser för unga inom socialtjänsten ska göras i samförstånd med barnet och vårdnadshavaren. Barnets bästa ska särskilt beaktas vid åtgärder som rör barn och beslut och åtgärder som rör vård eller behandlingsinsatser för barn ska avgöras av vad som är bäst för barnet. Enligt 1 kap. 2 SoL räknas alla människor under 18 år som barn. När barn vårdas utanför det egna hemmet gäller huvudprinciperna om kontinuitet, flexibilitet och närhet. Enligt 2 kap. 4 SoL är det placeringskommunen som har det sammanhållna vårdansvaret som bland annat gäller vid placering i familjehem eller HVBhem utanför den egna kommunen. Lagstiftningen har successivt skärpts när det gäller insatser för barn och den överordnade principen är här principen om barnets bästa, vilket medför att andra principer får stå tillbaka om det krävs för barnets bästa. 28 Barnets bästa är en central princip i Barnkonventionen och kan även sägas vara lika central i svensk rätt genom implementeringen i bland annat FB, SoL och LVU. FN:s barnrättskommitté, vilket består av experter från olika länder som har till uppgift att uppmärksamma kränkningar mot barn, 29 betonar att Barnkonventionen ska ses som en helhet och barnets bästa ska tolkas i relation till konventionens alla artiklar. I propositionen som låg till grund för Sveriges godkännande av Barnkonventionen anges att den närmare innebörden av vad som skall anses vara barnets bästa inte anges varken i SoL eller i FB utan barnets bästa måste avgöras från fall till fall utefter de individuella förhållandena. Inför införandet i SoL angavs att barnets bästa inte alltid kan vara avgörande, men att det alltid ska beaktas, medan 26 Https://unicef.se/barnkonventionen 151213. 27 Dir 2015:17. 28 Socialstyrelsen, Barn och unga i familjehem och HVB, en handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter, s. 39ff. 29 https://blog.unicef.se/tag/fns-barnrattskommite/ 160222. 11

det i LVU anges att det som är bäst för den unge ska vara avgörande 1 5 st. LVU. Principen om barnets bästa har alltså en starkare betydelse i LVU än vad den har i SoL. 30 Genom art. 19 Barnkonventionen har Sverige en skyldighet att vidta åtgärder för att skydda barn mot alla former av brott och utsatthet i deras hemmiljöer. 31 2.4 Föräldrabalken Föräldrabalken har sedan införandet 1950 uppdaterats och förändrats i och med tidens gång och därmed anpassats efter hur samhället är uppbyggt idag. Förändringar som har genomförts på senare tid och som är värda att notera i den här uppsatsens kontext är till exempel den lag som trädde i kraft den 1 juli 2006 som handlar om vårdnad, boende och umgänge. Utgångspunkten för FB är nämligen att barnets perspektiv ska lyftas fram, det vill säga vid beslut som handlar om vårdnad, boende och umgänge ska barnets bästa vara avgörande. 32 Bestämmelserna kring detta återfinns i 6 kap. 5 FB. Kapitel 6 är uppbyggt kring just dessa tre förhållanden och av 1 framgår att barnet har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran samt att de inte ska utsättas för kränkning. Under begreppet omvårdnad hamnar även frågor som rör barnets psykiska hälsa och med trygghet menar lagstiftarna att barnet har rätt att leva i en miljö där de kan lita på personerna runt omkring sig. Detta kan vara värt att ta i beaktning när omvårdnadssituationer på ett HVB-hem utvärderas i den här uppsatsen. God fostran som också nämns i 6 kan bland annat handla om att barnet ska få lära sig att ta ansvar och att sätta gränser för sitt handlande. 33 Med andra ord kan det vara den som är ansvarig för barnet som är skyldig att se till att barnets handlande inte skadar denne själv eller på annat sätt är olämpligt för denne eller omgivningen. Dock måste detta ske med respekt och hänsyn till barnets eget självbestämmande, framförallt ju högre upp i åldrarna barnet kommer. I 6 kap. 11 FB beskrivs vårdnadshavarens rättigheter och skyldigheter att bestämma över frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Detta tycks vara en komplex bestämmelse då grundprincipen är att barnet själv ska vara med och bestämma vid dennes personliga angelägenheter samtidigt som det kan uppstå situationer där vårdnadshavaren gör en bedömning om att barnet inte är moget för att ta detta beslut och då är de skyldiga att ingripa. 34 Detta sistnämnda skulle kunna vara en applicerbar bestämmelse vid fall som rör den här uppsatsens syfte. När det gäller vårdnaden av ett barn och att se till barnets bästa har detta lyfts fram tidigare av regeringen i en proposition. Där påtalades att bestämmelser som rör barnet bästa saknas i både SoL och LVU och därför bör en lag som reglerar att tillgodose barnets individuella behov och deras grundläggande rättigheter införs i dessa lagrum. 35 Detta ansågs viktigt eftersom barnets bästa även bör lyftas fram när de står under vård, detta argument kan även styrkas genom bestämmelserna i FB angående vårdnadshavarens ansvar att tillgodose barnets behov vilket även ska tillkomma på andra. Här kan till exempel tänkas att personal på ett HVB-hem bör omfattas. 30 Leviner, P., Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 100 ff. 31 Https://unicef.se/barnkonventionen 151213. 32 Saldeen, Åke, Barn- och föräldrarätt, s.21-22. 33 Walin, Gösta, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, s.177. 34 Walin, Gösta, Föräldrabalken och internationell föräldrarätt, s.207. 35 Prop. 2002:03. 12

3. Rättspraxis 3.1 Inledning I detta kapitel presenteras ett urval av utlåtanden från domstolar och Justitieombudsmannen i fall som rör barn som vistats på HVB-hem. De rättsfall som valts ut anses lämpliga på grund av dess olikheter samtidigt som det genomgående temat inte frångås, det vill säga barn och unga som vårdas utanför hemmet. Genom följande presentation av praxis besvaras frågor om barn som blir begränsade genom visitering, barn som vid vårdtillfälle begår skadegörelse samt barn som blir utsatta för brott när de vistas på HVB-hem. 3.2. JO 2007/08 s.297 I detta beslut hade en anmälan kommit in till JO rörande en 15-årig flicka som var intagen på ett HVB-hem i Sundsvall med stöd av LVU. Trots att flickan vårdades enligt LVU är rättsfallet ändå relevant för uppsatsen då det rör behandling på ett HVB-hem. Anmälan grundade sig huvudsakligen på att flickan har blivit kroppsvisiterad av de anställda på hemmet efter varje permission. Vid visiteringen blev flickan tvungen att ta av sig alla kläder, personalen menade dock att flickan hade godkänt kroppsvisitering genom ett speciellt avtal även om det stred mot reglerna i LVU. Flickan och hennes vårdnadshavare höll inte med personalen om att det fanns ett avtal om detta, den ansvariga för boendet menade att detta genomfördes för att hålla boendet drogfritt. Anmälaren ställde sig frågande till varför inte länsstyrelsen i Uppsala län startade ett tillsynsärende i detta fall. JO valde i det här fallet att avstå från att bedöma om det var rätt eller fel av ett privat HVBhem att genomföra kroppslig visitation av en intagen. JO ansåg att denna fråga var komplex och att något säkert rättsligt svar inte kunde ges. På frågan om länsstyrelsen borde genomfört en utredning valde JO endast att ställa sig frågande till varför detta inte skedde, dock riktade JO ingen direkt kritik mot länsstyrelsens agerande. 3.3 NJA 2013 s 145 Detta rättsfall rörde en 13-årig flicka som var placerad utanför hemmet på frivillig grund då hennes mamma och dennes fästman hade alkoholproblem. Flickan omhändertogs två år senare med stöd av LVU och ytterligare två år senare lades hon in på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) i Lund. Där konstaterades att flickan led av funktionsnedsättningen Aspergers syndrom. Slutligen skrevs flickan in på ett behandlingshem vilket hon samma år skrevs ut ifrån och arbets- och socialnämnden i Landskrona kommun beslutade att flickan skulle placeras för vård i hemmet. Kort efter detta beslut anlade flickan en brand i en matvaruaffär i Landskrona vilket slutade med att byggnaden totalförstördes. Efter detta placerades flickan på ett särskilt ungdomshem, ett så kallat 12-hem. Två försäkringsbolag, Zurich Insurance plc och If skadeförsäkring, yrkade att Landskrona kommun skulle betala 16 276 628 respektive 42 432 437 kr för de omfattande skador som branden orsakade. Sex år efter att flickan först placerats utanför hemmet konstaterade BUP att hon led av schizofreni i tillägg till den tidigare diagnosen Aspergers syndrom. Tingsrätten bedömde att skadestånd skulle utgå från kommunen till de båda försäkringsbolagen, den summa de begärde plus ränta skulle betalas ut. Kommunen överklagade detta och ärendet hamnade hos Hovrätten som ändrade Tingsrättens beslut. Dock 13

ansåg Hovrätten fortfarande att Landskrona kommun var ersättningsskyldig. Beslutet överklagades till Högsta domstolen som slutligen fastslog Hovrättens dom. 3.4 HovR B 10944-14 En av de män som köpt sexuella tjänster av en av flickorna på Ersta flickhem dömdes både i tingsrätten och i hovrätten. Flickan bodde vid detta tillfälle på Ersta flickhem, ett HVB-hem för flickor med självskadebeteenden. Via en hemsida stämde de båda parterna träff och kom samtidigt överens om att de skulle utföra oralsex på varandra, för detta skulle mannen kompensera flickan med två limpor cigaretter. Flickan hävdade att hon inte ville fullfölja denna överenskommelse efter att hon gett mannen oralsex. 73-åringen hävdade till sitt försvar att han trodde att flickan var mellan 15 och 16 år och att det rörde sig om ett överenskommet sexköp. Den bedömning som Tingsrätten gjorde, och som Hovrätten fastslog, är att trots det att en överenskommelse om utbyte av sexuella tjänster mellan parterna fanns var det inte en fullständig överenskommelse. Detta betyder att de handlingar som ägde rum inte genomfördes med flickans godkännande och det argumenterades för att flickans låga ålder spelade in i hennes beslut att träffa mannen. Mannen dömdes för våldtäkt mot barn och det bedömdes att en allvarlig kränkning mot flickan hade begåtts. För detta delades minimistraffet, två års fängelse, ut. Mannen skulle även betala 100 000 kr i kränkningsersättning samt 15 000 kr för sveda och värk till flickan. 14

4. Analys 4.1 Inledning I denna analys presenteras inledningsvis de tolkningar som gjorts när det gäller socialnämndens och HVB-hemmens ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Därefter följer en analys av principen om barnets bästa, föräldrabalkens bestämmelser om ansvar vid vårdnad och avslutningsvis en analys av rättspraxis. Detta görs för att kunna besvara de övriga frågorna, d.v.s. om ett HVB-hem, utifrån FB och Barnkonventionen, kan ha rätt att hindra den unge från att lämna hemmet och därmed begränsa rörelsefriheten när barnets bästa kräver det, samt om en bestämmelse bör införas i SoL som ger HVB-hemmen en lagstadgad befogenhet att begränsa rörelsefriheten när detta krävs för den unges säkerhet. 4.2 Socialnämndens och HVB-hemmens ansvar för barnet Som nämndes tidigare har socialnämnden ett ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Det är socialnämndens ansvar att se till att barn som placeras utanför det egna hemmet får god vård, detta ansvar ligger kvar under tiden som barnet vistas på ett HVB-hem. En viktig del i socialnämndens arbete är då att noga följa vården genom regelbundna besök och enskilda samtal med barnet. Denna uppföljning betonas som särskilt viktig eftersom samhället tar på sig ett stort ansvar för barnet vid en placering utanför hemmet. För att säkerställa att barnet lever under trygga och säkra förhållanden ska det även finnas rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda missförhållanden i hemmet. Det framgår därmed att socialnämnden tycks ha ett långtgående ansvar för den unge även vid en placering. Det är nämndens ansvar att se till att hemmet är en trygg och säker plats för barnet samt att barnet ges god vård. Dock ligger det även på var och en som är verksam inom socialtjänsten att se till att den verksamhet som bedrivs är av god kvalitet, vilket innefattar ett ansvar för att den enskilde lever under trygga förhållanden. Vidare följer att den som fullgör uppgifter inom socialtjänsten har en rapporteringsskyldighet vid missförhållanden, eller påtagliga risker för missförhållanden, som uppstår inom verksamheten. Av Socialstyrelsens föreskrifter framgår även att huvudmannen på ett HVB-hem har en skyldighet att uppfylla kraven på säkerhet och god kvalitet, samt att rutiner ska finnas för att kunna hantera olika situationer som kan uppstå. Här finns ett gemensamt ansvar för socialnämnden och huvudmannen att säkerställa den unges trygghet och säkerhet, dock framstår det som att det stora ansvaret ändå ligger på socialnämnden. Förutom det ansvar som ligger på huvudmannen finns inte några närmare regleringar för HVB-hemmen. Föreskrifterna tar endast upp allmänna bestämmelser som bl.a. vilken utbildning som personalen ska ha samt vilka krav som ställs på verksamhetens lokaler. I Socialstyrelsens handbok går man dock närmare in på tvångsåtgärder och personalens ansvar för barnet. Här konstateras att personalen har ansvaret för den unges tillsyn, omsorg och behandling, detta i enlighet med det vårdnadsansvar som följer av FB. Om personalen har samma skyldighet som vårdnadshavare att säkerställa barnets trygghet, skulle detta då kunna medföra att ett HVB-hem kan ha rätt att ingripa och hindra barnet från att lämna hemmet om detta krävs med hänsyn till barnets säkerhet? När det gäller just tvångsåtgärder är det dock enligt handboken inte tillåtet för ett HVB-hem att inskränka den unges fri- och rättigheter. Det är nödvändigt för ett HVB-hem att upprätta ordningsregler, men dessa får alltså inte inskränka rörelsefriheten. Några närmare bestämmelser om vilka 15

slags ordningsregler som kan vara tillåtna finns dock inte, det är upp till varje hem att upprätta de regler som kan anses nödvändiga. Av IVO:s rapport 36 framgick att det finns en möjlighet för HVB-hemmen att upprätta ett kontrakt där vårdnadshavare eller den unge ger sitt samtycke till att handlingsutrymmet får begränsas. Detta samtycke kan dock inte gälla under hela vårdtiden utan bara vid särskilda situationer. Här tycks det alltså ändå finns en möjlighet för ett HVB-hem att inskränka den unges fri- och rättigheter, förutsatt att det finns ett samtycke till detta. Att denna möjlighet finns är dock inte reglerat, varken i SoL, SOF eller Socialstyrelsens föreskrifter. Det framgår inte heller hur långt barnets fri- och rättigheter får begränsas, det som nämns är endast att drogtester kan genomföras med samtycke. Att säkerställa barnets trygghet och säkerhet är något som ligger på både socialnämnden och HVB-hemmen, men nämndens ansvar tycks sträcka sig något längre då tydligare regleringar finns för nämnden att se till att barnet lever under trygga förhållanden. Dessa bestämmelser är dock inte reglerade i detalj, annat än att regelbundna besök ska göras, detta på grund av att SoL är en ramlag och att varje nämnd då får utforma sina egna rutiner för att säkerställa att detta uppnås. Även om socialnämnden har ett långtgående ansvar är det ändå HVB-hemmen som har den dagliga tillsynen över barnet och som kan besluta i frågor som rör den dagliga omsorgen, vilket innebär att det ändå är hemmen som har större del av ansvaret. 4.3 Barnkonventionen och Principen om barnets bästa Enligt barnkonventionen och principen om barnets bästa bör det som är bäst för barnet komma i främsta rummet. Alla barn har rätt till en trygg och säker uppväxt. Trots att alla har rätt till självbestämmande och rörelsefrihet enligt RF bör principen om barnets bästa ha företräde när det gäller att skydda barn från att hamna i utsatta situationer eller skada sig själva. Principen om barnet bästa har enligt förarbeten och lagstiftningen ett starkare stöd i LVU än i SoL, men även om så är fallet i samband med omhändertagandet och placeringen bör barnets bästa komma i centrum lika mycket under en frivillig vistelse på ett HVB jämfört med ett omhändertagande som inte sker på frivillig grund. Ett omhändertagande enligt LVU är ett större ingripande i barnets liv än vad en placering enligt SoL är, men under själva vistelsen borde barnets bästa stå i fokus oavsett vårdform. Att se till att barnet ges trygghet och säkerhet och att alla åtgärder ska vara förenliga med barnets bästa bör alltså ha samma vikt vid en frivillig placering. Alla barn har rätt till skydd, då bör man också agera utifrån barnets bästa och skydda barnet från att komma till skada, även om det innebär att man begränsar rörelsefriheten. Vad som är barnets bästa kan vara svårt att lagstifta om och behöver avgöras från fall till fall. I fallet med flickorna på Ersta flickhem borde det vara förenligt med barnets bästa att gå ifrån övriga bestämmelser för att säkerställa att barnet ges skydd. 4.4 Föräldrabalken Genom att använda sig av FB som en av rättskällorna i den här uppsatsen är det möjligt att närma sig problemställningen ur ett annat perspektiv än vad lagrummen i SoL och LVU kan erbjuda. Detta eftersom FB i många hänseenden utgår från barnens bästa och att lagstiftningen kretsar mycket kring vad vårdnadshavare kan göra för att barnen ska må så bra som möjligt 36 IVO, Vad har vi sett? Resultatet från inspektioner 2010-2013 av HVB för barn och unga och bostäder enligt 9 8 LSS. 16

även om detta ibland inte går hand i hand med andra lagar som berör olika former av vård av barn. Ett sådant exempel kan handla om att FB reglerar intresset för barnets bästa även kan handla om barnet inte ska utsättas för någon form av övergrepp eller olovligen mot sin vilja bli bortförd 6 kap. 2 a andra stycket FB. Denna paragraf i FB kan jämföras med att barn som vårdas på HVB-hem och är intagna där genom bestämmelser i SOL inte kan bli begränsande i sin rörelsefrihet av personalen då detta skulle bryta mot barnens integritet som regleras i kap. 2 RF. Här kan man argumentera för vad som är viktigast: Att lagstiftningen följs och personalen inte bryter mot några regler eller att barnens bästa prioriteras så att situationer liknande den på Ersta flickhem kan undvikas. Det kan även diskuteras kring föräldrarnas ansvar i den här situationen då det är de som är vårdnadshavare och som har det slutgiltiga ansvaret för flickan. Naturligtvis är det svårt för föräldrarna till den drabbade flickan på Ersta flickhem att ingripa då de befinner sig på annan ort och förlitar sig på att deras dotter får den vård hon behöver. I det här fallet kan man tänka sig att sådan vård borde innefatta att hindra flickan från att söka upp situationer som kan leda till att hon skadas. Detta tycks som relativt självklart när det handlar om barn som har en historik av självskadebeteende. 4.5 Praxis Med hjälp av tidigare rättsfall som berör barn och unga där de på olika sätt har hamnat i svåra situationer har djupare förståelse om ämnet som uppsatsen behandlar getts. Detta har främjat arbetet med att besvara frågeställningarna. Framförallt är det av intresse att studera på vilket sätt dessa unga har kunnat röra sig relativt fritt när de stod under olika former av vård. I alla de tre rättsfall som presenterats har flickorna kunnat förflytta sig till och från de olika vårdinrättningarna trots att alla tre har en bakgrund med beteendeproblematik. I fallet med flickan som är intagen för vård på ett så kallat 12- hem enligt LVU har hennes rörelsefrihet om inte begränsats så i alla fall övervakats och kontrollerats genom tvångsvisiteringen. En sådan visitering är möjlig i detta fall enligt JO då 17 i LVU möjliggör detta även för personer som vårdas frivilligt under SoL. En sådan tvingande kroppsvisitering är alltså inte möjlig att genomföra om en person vårdas på ett HVB-hem enligt SoL. Detta faktum blir extra intressant vid en analys av rättsfallet som handlar om flickan som orsakade en brand på en matvaruaffär. Vid tiden för branden var flickan LVU-placerad i hemmet och alltså under vårdnadshavarens ansvar men tidigare i flickans liv var hon bland annat intagen på ett jourhem. Eftersom flickan både led av två olika psykiska funktionsnedsättningar och kom från en orolig uppväxt är det inte otroligt att misstänka att hon kunde utfört handlingar liknande branden när hon var placerad i ett sådant jourhem, speciellt med tanke på att de ansvariga på hemmet inte hade några befogenheter att stoppa flickan från att röra sig fritt i samhället även om de skulle misstänkta att hon kunde ha skadat sig själv eller andra. När det gäller rättsfallet med flickan som blev utsatt för våldtäkt när hon var intagen på Ersta flickhem ställer man sig frågan hur personalen kunde tillåta att detta fick hända, speciellt med tanke på den händelse som mötet mellan mannen och flickan ledde till. Borde inte personalen gjort mer för att stoppa flickan från att träffa mannen? Naturligtvis ska inte 17

vara så att ungdomarna blir inlåsta när de är placerade i boenden utanför hemmet eller är intagna på frivillig vård, däremot kanske någon form av restriktion eller sorts övervakning eller ledsagande från stödperson eller personal vore på sin plats. Här kan man vända sig till lagrummen som behandlar barnets bästa, till exempel 1 kap. 2 SoL, för att i individuella fall avgöra när ett barn mår bäst av inlåsning, frihet eller övervakning. Detta borde vara ett beslut som personalen på ett boende eller en handläggare på socialtjänsten skulle kunna vara kapabla till att fatta. I fallet med flickan på Ersta flickhem framgår det ur intervjuer med personalen från SVT:s dokumentär, Uppdrag granskning på promenad, att personalen valde att inte stoppa flickan från att åka iväg med mannen i hans bil eftersom de var rädda för att bli anmälda för ett sådant ingripande. Vi har förståelse för att personalen inte agerade i ovan nämnda situation då de säkerligen fruktade för konsekvenser som skulle kunna drabba dem själva, i värsta fall att de kunde förlorat sina arbeten om de stoppade flickan vilket de inte hade befogenhet att göra. Om lagstiftningen hade sett annorlunda ut, om personalen visste att de kunde stoppa flickan skulle denna händelse då kunnat förhindras? Är det viktigare att respektera en individs integritet eller är det viktigare att skydda denna individ från att begå handlingar som kan medföra långsiktig skada för denne? Detta är frågor som är svåra att besvara och för att få en bättre förståelse kan man ta hjälp av annan lagstiftning eller fördrag som till exempel föräldrabalken och barnkonventionen som framförallt syftar till barnens bästa. 18

5. Slutdiskussion Som nämndes tidigare fick Socialstyrelsen i uppgift att utforma ett program för trygg och säker vård för barn och unga i HVB-hem. Genom detta program har socialnämndens ansvar förtydligats, dock saknas närmare regleringar för själva HVB-hemmens verksamhet. De bestämmelser som återfinns i Socialstyrelsens föreskrifter anger endast allmänna regleringar för bl.a. personalens utbildning och hemmets lokaler. Det saknas bestämmelser om hur barnets trygghet ska kunna uppnås i hemmet och vilka åtgärder personalen kan vidta vid liknande situationer som vid Ersta flickhem. Vid sådana situationer kan den unge skrivas ut från hemmet om annan behandling bedöms vara nödvändig, men hur ska personalen agera i den akuta situationen? Ser man till bestämmelserna i SoL så har socialnämnden ett långtgående ansvar för barnets säkerhet, det finns dock inget lagstöd för att man ska kunna begränsa barnets rörelsefrihet för att kunna säkerställa detta. Lagstöd kan då istället finnas i FB om man ser till vårdnadsansvaret. Eftersom barnets grundläggande rättigheter enligt 6 kap. 1 FB ska tjäna som ledning även för andra än vårdnadshavare kan detta medföra att ett HVB-hem kan ha rätt att hindra barnet från att lämna hemmet vid situationer som kan innebära att barnet far illa. Det skulle dock vara nödvändigt att förtydliga och reglera hur vårdnadsansvaret är fördelat mellan HVB-hemmet och föräldrarna. Som framgått tidigare har vårdnadshavare kvar den juridiska vårdnaden, men rollen som förälder förändras med nödvändighet när barnet placeras utanför det egna hemmet. Som förälder är man då inte alltid närvarande och kan därmed inte ta ställning i alla beslut som rör barnet. En bestämmelse om att HVB-hemmet tillfälligt tar över vårdnaden hade då förtydligat hur ansvaret är fördelat och att hemmet därmed har rätt att besluta i barnets personliga angelägenheter. Som framgått både av Socialstyrelsens föreskrifter och av IVO:s rapport, är det nödvändigt för ett HVB-hem att upprätta ordningsregler. Många HVB-hem har dock upprättat otillåtna regler som inskränker den unges grundläggande fri- och rättigheter. Detta kan vara ett resultat av att det i dagsläget inte finns några bestämmelser för vilka ordningsregler som kan vara tillåtna. Det skapar otydlighet i vad hemmet får och inte får göra. Enligt IVO:s rapport är det även möjligt att upprätta kontrakt för att med samtycke kunna begränsa den unges handlingsutrymme. Om HVB-hem har denna möjlighet bör detta regleras för att skapa tydlighet för vad som gäller. Det bör då även regleras hur långt barnets fri- och rättigheter får begränsas. En möjlighet kunde då vara att i samband med att vård- och genomförandeplaner upprättas, även upprätta ett kontrakt utifrån den unges förutsättningar som vårdnadshavare eller den unge får ta ställning till. Samtycke kan då ges till att personalen har rätt att vidta tvångsåtgärder, som t.ex. att hindra barnet från att lämna hemmet när detta krävs för barnets säkerhet. En sådan möjlighet skulle kanske även medföra att vårdnadshavare känner större förtroende för HVBhemmet, då man med säkerhet vet att personalen har rätt att hindra barnet från ett eventuellt självskadebeteende. Detta skulle minska risken för att liknande händelser som vid Ersta flickhem inträffar igen. Sammanfattningsvis kan vi se att socialnämnden och huvudmannen på ett HVB-hem har en gemensam skyldighet för att tillförsäkra den unge trygghet och säkerhet, dock finns tydligare regleringar för socialnämnden som tycks ha ett långtgående ansvar även efter en placering. Vi kan även se att ett HVB-hem kan ha rätt att hindra den unge från att lämna hemmet med hänsyn till principen om barnets bästa och vårdnadsansvaret enligt FB. När barnet eller den 19