Ä R l D s R ö R E l s E N

~,,. fackllga Nr 3 MA~ 1975 Y Ä R l D s R ö R E l s E N

FACKllGA VÄRlDSRÖREl~ Nr 3 Mars 1975 FVF:s t Redaktionskommitte Pierre GENSOUS, generalsekretera re för FVF (ordförande) Jevgenij TJEREDNITJENKO, sekreterare för FVF (viceordförande) INNE HALL 8 mars 1975 - den internationella kvinnodagen Jose VIGO, sekreterare för FVF Albertino MASETTI, sekreterare för FVF Mahendra SEN, sekreterare för FVF Loris ABBIATI, generalsekreterare för Lantarbetarnas IF Ledare: Att ta ansvar inför krisen FVF inför det kapitalistiska systemets kris............ Stärkt kamp för internationell avspänning Krisen blottar kapitalismens motsättningar Enighet om orsakerna till krisen och solidaritet mot d< följder............................. Zdenek SPICKA, generalsekreterare för Textilarbetarnas IF Danlei RETUREAU, generalsekreterare för FISE Brev av FVF till FFI, AVF, osv. Deklarationer, budskap och kommunikeer av FVF Attiljo FRANCINI, generalsekreterare för Gruvarbetarnas IF Debkumar GANGULI, generalsekreterare för Transportarbetarnas IF Ludwik STANKE, chefredaktör Framsidan: En affisch utgiven av polska fackcentralen i an! av det internationella kvinnoåret, utförd av målaren I Holdanowicz. Baksidan: Solidaritet med Chile! Detta var mottot för ett so tetsmöte för det chilenska folket som hölls av fackorganisatic i Tyska demokratiska republiken i samband med byråns session i Berlin. Valentin PUCHOV, biträdande chefredaktör Ansvarig utgivare: VElKKO PORKKALA FACKLIGA VARLDSRöRELSEN, organ för Fackliga Värld rationen. Den svenska upplagans redaktion: Fackliga Värld: sen, Fredriksgatan 28 B 13 00120 Helsingfors 12, Finland. Tel. 60 48 70. Postgiro 9878. Prenumerationspris: Helår kr 12,-, halvår kr 6,-. Lösnumrn kr 1,-. Kirjapaino Sanan Tie, Tampere

8 mars 1975 Den internationella kvinnodagen I anledning av den internationella kvinnodagen den 8 mars 1975 sänder FVF sina varmaste hälsningar till alla arbetande kvinnor i hela världen. Den interntionella kvinnodagen är en av de största traditionella manifestationerna av enhet, vänskap och internationell solidaritet. Särskilt i år, det internationella kvinnoåret, kommer många manifestationer att föra fram kvinnornas krav på bättre arbets- och levnadsförhållanden samt på en omvärdering av kvinnornas ställning och roll i samhället. Ett bättre liv - det kravet förs fram i stora delar av världen! FVF uppmanar alla fackliga organisationer att gemensamt gå in för att kvinnornas krav förverkligas och för att diskrimineringen upphör, särskilt i följande punkter: - rätt till sysselsättning och skydd mot arbetslöshet, grundlig yrkesskolning som ger möjligheter till avancemang, lika lön, - mänskligare arbetsförhållanden, - tillträde till alla ansvarsfyllda poster. FVF uppmanar till stärkt solidaritet med de arbetande kvinnorna i Indokina och med deras strävan till fred på basen av parisavtalen. Vidare vill vi uppmana till särskild solidaritet - med de kvinnliga arbetarna i Chile, Uruguay och andra latinamerikanska länder som kämpar mot diktaturen, - de palestinska kvinnorna som kämpar mot de imperialistiska och sionistiska aggressionen, de arbetande kvinnorna i Afrika och Asien som kämpar för sina länders självständighet mot imperialismen och kolonialismen i alla dess former, - kvinnorna i Spanien som kämpar för frihet och mot fascismen samt kvinnorna på Cypern som kämpar för landets självständighet och mot aggressionen. FVF hälsar de arbetande kvinnorna i Portugal, Grekland, Guinea Bissau, Angola och Mozambique som för första gången kan fira den 8 mars fria från fascistiskt och kolonialistiskt förtryck. FVF gläder sig över de stora framgångar som vunnits av arbetarna i de socialistiska länderna när det gäller en fortlöpande förbättring av deras arbets- och levnadsförhållanden samt deras deltagande i alla delar av det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet. Fackorganisationernas verksamhet i de socialistiska länderna är ett effektivt bidrag till ett nytt samhälle och till utvecklingen av de arbetande kvinnornas <internationella solidaritet. FVF uppmanar alla fackorganisationer och arbetande kvinnor att gemensamt förbereda sig för ett brett deltagande i den Världskvinnokongress som kommer att hållas i Berlin (DDR) den 20-24 oktober. Leve de arbetande kvinnorna i hela världen! Leve den 8 mars, den internationella kvinnodagen! Leve enheten och solidariteten mellan alla arbetare i världen! 1

Att lo onsvor ini ör krisen Det lämpliga att sammankalla FVF :s byrå till en extra session, för vilken vi redogör utförligt i detta nummer, kunde inte bekäftats bättre av händelserna sedan senaste oktober, då FVF :s generalråd vid sin 25 session beslöt om denna extra session för byrån. Som generalsekreteraren Pierre Gensous underströk i sitt inlednigsanförande utmärks denna period av "nya fakta som understryker nödvändigheten av gemensam facklig aktion". Den tilltagande skärpningen av det kapitalistiska systemets kris, som bl.a. tar sig uttryck i en galopperande inflation, brant ökande arbetslöshet i de utvecklade kapitalistiska länderna, obalans i handelsutbytet, osv. är en del av dessa fakta. Härtill kan vi ännu lägga utta1anden av vissa ledande politiker, sådana som USA :s utrikesminister, som har fört fram t.o.m. en militär intervention av USA mot de oljeproducerande länder som skulle visa sig mindre fogliga än tidigare. Detta är långtifrån en fullständig bild men redan denna är tillräckligt oroväckande. Inför denna situation bör FVF inta en klart formulerad ståndpunkt. Det gäller att ge ny effektivitet åt arbetarnas kamp mot orsakerna till krisen och de ansvariga som vill vältra över bördan på de arbetande massornas skuldror och därmed lösa sina egna problem. Denna etapp har också avverkats vid byråns session. Det faktum att FVF omfattar fackliga organisationer i alla världsdelar och i länder med olika politiska system har gjort det möjligt för byrån att skapa sig en gemensam realistisk och väl underbyggd helhetsuppfattning om de komplexa problem som krisen för med sig i de kapitalistiska länderna och på det internationella planet. Resultaten av denna utredning återspeglas i de lösningar som möter lagt fram och kan utgöra grunden för gemensamma aktioner för hela den fackliga rörelsen. Lösningarna förutser bl.a.: en samordning av kampen mot de multinationella bolagen på internationell nivå, stärkt internationell arbetarsolidaritet i kampen för full politisk och ekonomisk självständighet för folken. Dessa två problem diskuterades av byrån ur olika synvinklar. För att ge diskussionen konkret fortsättning vände sig byrån sedan till de andra världs- och regionalcentralerna med ett förslag 01 bilaterala och multilaterala möten. Det gäller a tillsammans undersöka de problem som den ka~ talistiska krisens utveckling för med sig för a få fram bättre taktiska och strategiska aktion modeller för den internationella fackrörelisen so kan leda till lösningar som gynnar arbetarn och folkens intressen. I sina brev till dessa centraler underströk byr1 att den fackliga verksamheten mot de multinati nella bolagen kan vara effektiv endast om d fackliga rörelsen är så enig som möjlig. Vida sägs att detta är fallet också "ifråga om en efä tivare och aktivare solidaritet mellan arbetarm olika länder mot den gemensamma motståndar! storkapitalets makt, för upprättandet av en världsordning och nya ekonomiska relationer basen av jämlikhet mellan alla länder samt spekt för folkens självständighet och natione suveränitet". Detta korta konstaterande återspeglar tyd! FVF :s ståndpunkt i de aktuella världsproblerr men samtidigt också folkens djupast liggar strävanden i alla världsdelar. Den återspeg kort sagt hela mänsklighetens vilja till fred 1 samhälleliga framsteg. I en krissituation som innehåller flera ris än någonsin tidigare anser FVF :s byrå det n vändigt att få till stånd en sådan samordning den fackliga verksamheten på världsnivå. By anser även att den är möjlig. Den konstaterar "de internationella och regionala fackcentraler ställningstaganden grundar sig på mycket likr de uppfattning om dessa jättemonopols skad verksamhet och om nödvändigheten att motar! den". Vissa fakta, som t.ex. det andra mötet för europeiska fackledarna för en tid sedan i Gen visar att ett visst samarbete redan har upps förutom det som redan finns inom FN och specialorgan. Det gäller nu att inse och till delar axla ansvaret för att mota dem som vältra över krisens. börda på arbetarna och fo i utvecklingsländerna. Slutligen gäller det trygga en utveckling som gynnar avspännir och den fredliga samexistensen mellan länder olika ekonomiskt och socialt system samt att rantera säkerhet och fred i hela världen. 2

f Vf ini ör det kopitolistisko systemets kris Inledningsanförande av FVF: s generalsekreterare Pierre Gensous *) Den internationella situationens och särskilt den kapitalistiska krisens utveckling under den korta tid som gått sedan generalrådets session i Havanna bekräftar det riktiga i att sammankalla denna extra session. Nya fakta har framträtt som gör det ännu nödvändigare att få till stånd aktionsenhet för den f!ickliga världsrörelsen inför den kapitalistiska krisens skärpning, de följder denna för med sig för arbetarna och de återverkningar den har på den internationella situationen. Framförallt gäller det en rad färska uttalanden av USA :s utrikesminister Kissinger, uttalanden som upprepats, bekräftats och stötts t.o.m. av USA president Ford. Som vi alla vet gäller dessa uttalanden uttryckligen en militärintervention av USA i Mellanöstern i syfte att förhindra eventuella prisförhöjningar av de oljeproducerande länderna, dvs. att skydda monopolens och särskilt oljekartellens intressen. Samtidigt har nya hotelser riktats mot Vietnam, utgående från en förklaring om USAs "rätt" till världsherravälde och från den amerikanska imperialismens krav på att "styra hela världen". Vidare är det fråga om den lag om utrikeshandel som president Ford undertecknade den 5 januari med en klausul som betyder en flagrant inblandning av USA i Sovjetunionens inrikespolitik, vilket resulterade i att man från sovjetisk sida vägrade att tillämpa det sovjetisk-amerikanska handelsavtalet; den nämnda lagen stadgar även att länder "som försöker överta kontrollen över produktionen eller höjer priserna på ett överdrivet sätt" eller som "exproprierar amerikansk egendom och amerikanska investeringar" riskerar att utsätta sig för repressal~er av USA. Detta hot gäller förutom arabländerna även t.ex. Venezuela och Equador och alla andra länder i olika värlsdelar som exporterar råvaror. Denna strävan att återuppliva det kalla kriget måste tas på allvar. Dessa imperialistiska planer har redan tidigare lett USA in i militära äventyr, * ) Utdrag det blodigaste av dem Vietnam. Idag pressas ledarna för den mäktigaste imperialistiska staten att skapa en internationell spänning som får krisen att se ut som ett andra rangens problem. I fråga om hotet mot de oljeproducerande länderna är syftet att helt skyla över den kapitalistiska krisens karaktär och dess verkliga orsaker.,genom att på ett godtyckligt sätt sammankoppla den helt rättmätiga prishöjningen på olja - som syftade till att få ett slut på den ojämlika ställning som de stora oljebolagen tvingat på oljeländerna och som inte haft någon inverkan på inflationstakten - med den kapitalistiska krisen allvarliga skärpning har USA försökt spränga oljeländernas gemensamma front i kampen för ekonomisk och politisk självständighet och ställa arbetarna i de kapitalistiska länderna och i de oljeproducerande länderna mot varandra genom att påstå att det är de sistnämnda länderna som bär skulden till den kapitalistiska ekonomins alla problem. Lyckligtvis har styrkeförhållandena i världen förändrats tack vare existensen av det socialistiska lägret, den politik av fredlig samexistens som utövas av Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna, de nationella befrielserörelsernas framgång 1samt den demokratiska arbetarrörelsens utveckling i de kapitalistiska länderna. Tillsammans kan dessa faktorer motverka faran av ett nytt krig och de imperialistiska konspirationerna. Arbetarnas solidaritet bör organiseras i alla länder Trots detta krävs det vaksamhet och en fortlöpande verksamhet mot imperialismens mest aggressiva krafter. Och det som idag framstår som en första rangens uppgift är att få till stånd en bättre organiserad solidaritet mellan arbetarna i de direkt utsatta utvecklingsländerna och arbetarna i de kapitalistiska länderna. Båda står inför samma motståndare, det imperialistiska systemet och de multinationella bolagens maktutövning. I denna situation är FVF :s verksamhet av oersättlig betydelse på det fackliga områ,det. Vi bör pliktmedvetet fullgöra vår roll som demokratisk och klassbaserad internationell fackorganisation. 3

Det är vår plikt att verka för ett bredare samarbete mellan fackorganisationerna i de kapitalistiska länderna, de socialistiska länderna och de råvaruproducerande länderna och alla utvecklingsländer mot imperialisternas och de multinationella bolagens agerande och propaganda för att 1splittra och mot varandra ställa arbetarna. Det är vår plikt även att få till stånd en intensiv mobilisering för att bidra till att förhindra varje nytt militärt äventyr av USA, vare sig det vore fråga om en kolonialistisk expedition till Mellanöstern eller ett återupptagande av den militära aggressionen i Vietnam, ty i vilket fall som helst skulle det vara fråga om både ett brott mot dessa folk och ett hot mot världsfreden. Det är slutligen vår plikt att med större engagemang sätta in hela den internationella fackrörelsens tyngd för folkens rätt att suveränt förfoga över sina naturresurser och att själva besluta om vilket ekonomiskt, socialt och politiskt system som bäst passar dem utan utländsk inblandning, för upprättandet av nya ekonomiska relationer mellan de kapitalistiska länderna och länderna i tredje världen, ett system som gör slut på underutvecklingen och garanterar ett tillfredsställande av arbetarnas och folkens intresse genom att för alltid bannlysa de nykolonialistiska metoderna och de multinationella bolagens maktutövning. Mot denna bakgrund kan denna session vara rätt viktig, genom att den besluter om konkreta åtgärder för nya aktionsinitiativ i samarbete med de fackorganisationerna i de direkt berörda länderna samt med andra internationella och regionala fackcentraler. FVF :s sekretariat har redan offentligt tagit ställning mot Kissingers och Fords hotelser mot oljeländerna och sänt en delegation för att träffa ledningen för de arabiska fackorganisationernas internationella federation CISA, med vilken en gemensam deklaration undertecknades. De två organisationerna står i nära kontakt med varandra och är beredda att organisera och stöda alla behövliga aktioner. Klasskampens utbredning En annan fråga som det är viktigt att understryka i denna inledning gäller vissa aktuella drag av krisen och FVF :s roll i kamp mot inflationen och krisen på det internationella planet. De första månaderna av detta år har karakteriserats av ökande arbetslöshet i de flesta kapitalistiska länderna, vilke även var att vänta. Detta är följden av en politik som ger sig ut för att försöka stoppa inflationen men som i själva ver- ket strävar till att låta löntagarna betala för I sen. Den avstannande produktionen, de arbetai massornas sjunkande levnadsnivå och en ekrn misk nedgång - allt detta är de omedelbara fi derna av denna politik. Arbetarnas existensvilll försämras alltså, utan att inflationen hejdas. Nu har vi kommit till en punkt där de mekan mer som storkapitalet har tagit i sin tjänst h ler på att bryta samman under trycket av världsomfattande kris utan jämförelse. Det är det kapitalistiska produktionssättet s befinner sig i kris. Inflationen har blivit en medveten politik, 1 nyttjad som ett instrument att fördela nation inkomsten på ett för arbetarna ogynnsamt sä att ytterligare påskynda rovdrifen med utve1 lingsländernas naturresurser genom att skamli öka ojämlikheten i handelsvillkoren mellan kapitalistiska industriländerna och de råvarup1 ducerande utvecklingsländerna. Inflationen l bara gynnat stortrusterna och särskilt de mu! nationella bolagen. Men efter att överskridit den inflationstakt Sl av den kapitalistiska ekonomin betraktas S( "normal" har inflationen ständigt ökat, vilket h framprovocerat en skärpt konkurrens mellan olika kapitalistiska makterna, en yttersta tillspel ning av klasskampen och utbrottet av en omf1 tande social kris. Den verkliga orsaken till inflationen är det el nomiska systemet i kapitalistiska länderna va enda drivkraft är jakten på största möjliga sna ba vinst. Det är detta system som har gjort det möjli för de stora kapitalistiska bolagen att sam sagolika rikedomar genom utsugning av arbetar1 och rovdrift i utvecklingsländerna. Kapitalet pi ceras där det ger bästa möjliga vinst på kort si och utgör en stor del av den valutaspekulatii som för sin del bidrar till den ökande inflatio1 takten. En anti-inflationistisk politik kan inte tä kas utan ett angrepp på monopolen och frai förallt de multinationella företagen. Därför är det fråga om två skilda saker då m talar om regeringarnas och om arbetarnas kan mot inflationen. För de kapitalistiska regeringarna är det frå1 om att reducera inflationen till det som är "no malt" för systemet, genom ekonomisk nedskä ning, minskad sysselsättning och sänkt levnadsr vå - dvs. genom att låta arbetarna betala tru ternas fortsatta vinster. För arbetarna därem betyder kampen mot inflationen antimonopolistisl åtgärder för bevarad sysselsättning, en höjning 1 levnadsnivån, angrepp mot monopolens överdrivr 4

Mötessal i det socialistiska företaget VEB Elektrokohle i Berlin, stället för solidaritetsmötet för det chilenska folket tillsammans med medlemmar av FVF:s byrå. Här talar Herbert Warnke, ordförande för FDGB:s centralråd. vinster och en demokratisering av de kapitalistiska staternas ekonomiska politik. Det är fråga om en utbredning av klasskampen. Denna utspelas inte bara på det nationella planet. Mot bakgrunden av produktionens internationalisering, den ekonomiska integrationen och de multinationella bolagens utbredning har klasskampen internationella dimensioner och kräver en allt mera beslutsam medverkan av den fackliga världsrörelsen. På det nationella planet kämpar arbetarna för sina löner, för sysselsättning och mot krisens följder. I många fall för arbetarna och deras organisationer fram förslag till en lindring av inflationen och ett stopp för krisen genom antimonopolistiska åtgärder, bl.a. angrepp mot de multinationella monopolens sagolika vinster. En facklig allians Inför den aktuella krisen har arbetarna inget annat val än att kämpa mot krisens följder och för lösningar som tar hänsyn till arbetarnas och folkens intressen. Denna situation ger en ny relief åt den stadga för de ekonomiska och sociala rättigheterna som antogs av åttonde fackliga världskongressen. Det är därför som vår propaganda bör ägna största omsorg åt att peka på de verkliga orsakerna till krisen, på dem som bär ansvaret för den och på de lösningar som vi strävar till och på det sätt som vi kan uppnå dem. Även om aktioner mot de multinationella bolagen utvecklar sig även på det internationella planet som resultat av överenskommelser och avtal mellan fackorganisationer som verkar i olika filialer till multinationella bolag i olika länder, måste vi konstatera att det ännu återstår mycket att göra för en organiserad och hållbar allians mellan fackorganisationerna som kan bära upp en facklig politik på hela detta fält. Och detta är helt nödvändigt för en effektiv kamp mot krisen med hänsyn till de stora multinationella bolagens roll i ekonomin och deras förkrossande ansvar för de aktuella störningarna. Av uppenbara skäl kan en framgångsrik kamp föras bara som en enig kamp. Detta är en av orsakerna till den stora betydelsen hos denna session som till uppgift bl.a. har att arbeta fram lösningar och lägga fram egna initiativ för en utveckling av gemensamma aktioner för hela den internationella fackliga rörelsen mot de multinationella bolagen och monopolens allmakt. 5

Förslag i denna riktning lades fram vid generalrådets session i Havanna, andra igen finns i de dokument som lagts fram för denna session. Man kan idag se ett visst närmande i de tre internationella fackcentralernas ståndpunkter och en klar avspänning i denna fråga är redan märkbar inom FN och dess specialorgan. Det gäller att fortsätta på denna. väg, att hålla igång strävandena till en gemensam kamp mot de multinationella bolagen, att föra upp dem på en bögre nivå på basen av ett konkret engagemang för en samordning av den fackliga verksamheten inom de multinationella bolagens olika företag på basen av krav som gemensamt förs fram av hela den internationella fackliga rörelsen. Detta bör vara målet för våra framstötar mot de andra internationella och regionala fackliga centralerna. Vissa av våra samtalsparter för fram olika förevändningar för att inte samarbeta med FVF och våra internationella branseheförbund. Den vanligaste förevändningen är de ekonomiska relationerna mellan de socialistiska länderna och de kapitalistiska och därigenom med de multinationella bolagen. Denna kampanj blir allt kraftigare. Jag anser att vi inte bör låta den svälla ut ytterligare. Vi får inte låta en enda fråga bli utan svar. Vi har alla möjligheter att behålla offensiven i den ideologiska kampen som nu intensivt förs på det internationella planet. Vi kan göra det i form av en dialog för att bidra till en avveckling av alla hinder för ett närmande och för enhet. Jag tillåter mig att för Byrån lägga fram vissa förslag till de svar vi bör ge på förtalskampanjen mot de socialistiska länderna, dessas fackorganisationer och FVF. Respekt för den fredliga samexistensens villkor För det första bör en fråga ställas till dem anklagar de socialistiska länderna för att vara ansvariga för alla problem i samband med en uveckling av de ekonomiska relationerna mellan de kapitalistiska och de socialistiska länderna. Det är en fråga som kräver ett mycket klart svar. Är ni för eller emot ekonomiska och andra r.elationer mellan länder som representerar de två skilda systemen? Vill ni fortsätta att utveckla dessa relationer eller återgå till det som våra motståndare kallar "järnridån", dvs. det kalla kriget, den ekonomiska blockad som de kapitalistiska länderna försökte utsätta de socialistiska länderna för i syfte att strypa deras utveckling? I den fackliga rörelsen finns det uppenbarligen fortfarande anhängare till det kalla kriget och av blockaden. Men de har blivit efter vår utveckling. Om man anser att dessa relationer är ö1 värda eller rentav nödvändiga bör man O( handla konsekvent därefter. Med vem bör de socialistiska länderna och 1 socialistiska företagen då handla i de kapit tiska länderna? Den kapitalistiska verklighi tillåter inte att man bortser från existensen m multinationella bolagen. Det är inte de socialistiska länderna som få till stånd att deras partners i det ekonom samarbetet upphör att vara kapitalistiska jäl detta är en sak som beror på arbetarnas k i de kapitalistiska länderna. Det är i avgörande grad på dessa arbetare beror, samt på stödet av hela den fackliga ri sen, om man vill få ett slut på monopolens ek miska och politiska makt i de kapitalistiska derna. Därför har stadgan om detta som an av åttonde fackliga världskongressen ny ak litet, då den kräver en nationalisering av för som hör till de multinationella bolagen. En annan del av kampanjen mot relation mellan de socialistiska och de kapitalistiska derna går ut på att samarbetet sår ut frön ti: ny kapitalism i de socialistiska länderna och med till en kapitalistisk utsugning av deras i tare. Man behöver bara se sig omkring för att att produktionen och handeln i de socialisl länderna är gemensam egendom. De företag byggs upp i samarbete med kapitalistiska för är och förblir den socialistiska statens och ge1 skapens egendom. Det kan alltså inte finnas någonsomhelst, gång till en kapitalistisk utsugning i dessa föri Man kan nämna många exempel på att fack( nisationer i de socialistiska länderna har ing för att ändra på projekt som kapitalistiska fö1 har föreslagit för socialistiska länder. A andra sidan - är dessa relationer rn socialistiska och kapitalistiska stater skadlig< arbetarna i de kapitalistiska fanderna, så som ståndarnas propaganda vill påstå? Är de er av de multinationella bolagens utbredning? Ä1 ett hinder för arbetarnas kamp i de socialis länderna? Schematiskt kan man säga att dessa relat hör till de fredliga samexistensen och att d igen - - så som vi har definierat den i våra c ment - är i högsta grad gynnsam för de s listiska länderna och för arbetarna i hela vär De ekonomiska relationerna, det vetenska1 tekniska samarbetet mellan socialistiska och Forts. si 6

St örk kompen I ör ini emotionell ovspönning A. N. SJELEPIN Ordförande för de sovjetiska fackorganisationernas centralråd Den ekonomiska situationen i de kapitalistiska länderna har blivit så invecklad att man inte längre kan beteckna den som annat än ytterst exceptionell. Krisen berör alla sektorer av den kapitalistiska världen. Monopolen skärper sitt förtryck mot arbetarklassen. Deras planer syftar långt - de vill att arbetarna skall bära hela bördan av krisen. De vill beröva arbetarna klasskampens vinningar på det ekonomiska, sociala och politiska planet. Inför denna allvarliga situation ser sig arbetarklassen och fackrörelsen i de kapitalistiska länderna i en ny fas av klasskampen. Mot bakgrunden av krisens svårighetsgrad måste man räkna med att denna fas kommer att vara lång och full av hårda prövningar. Den mest brådskande uppgiften är att snabbt få till stånd en kraftig internationell motaktion mot monopolens attacker mot arbetarnas och fackorganisationernas livsintressen och rättigheter. Vi anser att fackorganisationerna, oberoende av sin ideologiska inriktning, bör upprätta ett program, en strategi och en taktik för den kamp!)om måste föras så länge krisen varar. Den brutala skärpningen av kapitalismens allmänna kris äger rum i en situation som klart bevisar socialismens överlägsenhet i de världs- omspännande styrkeförhållandena. Som en följd härav stärks även arbetarklassens revolutionära potential och militanta anda i de kapitalistisk3: länderna. Därigenom stärks även de politiska och ideologiska positionerna. Trots att krisen i vissa avseenden försvårar massiva aktioner i de kapitalistiska länderna har den fackliga rörelsen inte låtit sig bromsas. Under de senaste åren har antalet strejkande arbetare i de utvecklade kapitalistiska länderna vuxit till ett årligt genomsnitt på 45 miljoner och 66 miljoner i samtliga kapitalistiska länder. Härtill kommer även sammanbrottet för de sista resterna av kolonialsystemet som en följd av de nationella befrielserörelsernas kamp. Krisens utveckling, dess inverkan på den kapitalistiska ekonomin och på arbetarnas situation, skärptes genom den energibrist som monopolen fick till stånd med sin oljepolitik. Syftet med denna var att skrämma och hota de oljeproducerande länderna samt att för världsopinionen dölja det faktum att krisen var ett direkt resultat av deras egen aggressionspolitik mot utvecklingsländerna, i första hand den israeliska aggressionen mot arabländerna. Broderligt samtal mellan fackledare - från vänster A. N. Sjelepin, ordförande för sovjetiska fackcentralen, P. Pimenov, dess sekreterare, och Ngyuen Thuyet, sekreterare för demokratiska republiken Vietnams fackliga centralråd. 7

Krisens konsekvenser drabbar kapitalismens politiska system, leder till regeringskriser och politiska skandaler och kastar ett klart ljus över systemets folkfientliga natur. Dessa konsekvenser är ödesdigra för de arbetande massornas levnadsnivå i de kapitalistiska länderna. Alltmedan monopolens vinster stiger oavbrutet försvåras arbetarnas sociala situation katastrofalt. Jämfört med perioden 1965-1970 låg levnadskostnaderna i genomsnitt 2,8 gånger högre år 1975 i USA och i Frankrike och 4,3 gånger högre i Japan. Arbetslösheten har antagit rekordartade dimensioner, större än på trettio år. I denna situation strävar de reaktionära krafterna i den gamla världen till att krossa fackorganisationerna och hindra försvaret av arbetarnas livsintressen. Kapprustningen har även den blivit en av de viktigaste orsakerna tlil kraftiga försämringen av den sociala och ekonomiska situationen i de kapitalistiska länderna som varje dag ger ut över 600 miljoner dollars på rustning. Samtidigt är deras ideologi och kultur utsatt för ett snabbt förfall. De samhällsekonomiska doktriner som lanceras för att stöda det kapitalistiska systemet har förlorat all sin kraft. I kampen om mänsklighetens hjärnor och uppskattning har kapitalismen stött på ständiga nederlag. Den antikommunistiska och antisovjetiska ideologin har misslyckats. Den internationella avspänningen har uppvisat avsevärda framsteg. Den fredliga samexistensens politik har blivit grunden för relationerna mellan de socialistiska och de kapitalistiska länderna. Detta minskar avsevärt möjligheterna för de imperialistiska kretsarna att söka en lösning på krisen genom aggressioner. Många politiker, ekonomer och teoretiker i det borgerliga lägret anser, med rätta, att kapitalismen står inför risken av så omvälvande skeenden att "den stora depressionen" på 30-talet skulle komma att framstå som en bagatell. Allt detta ställer arbetarrörelsen och fackorganisationerna inför nya uppgifter som kräver samlade insatser till förmån för arbetarnas intressen. I en tid då krisen skärps i den kapital.istiska världen erbjuder bilden av Sovjetunionen och de socialistiska länderna en slående kontrast. Globalt sett råder det inget tvivel om den socialistiska ekonomins överlägensenhet över den kapitalistiska. Ett bevis för detta är att den sovjetiska industriproduktionen redan är större än 3/ 4 av USA :s produktion och att de socialistiska ländernas sammanlagda industriproduktion representerar nära 40 % av världsproduktionen. Betydelsen och omfattningen av dessa framgångar kan inte mätas utan hänsyn till de kvalitativt positiva förändringar som ägt rum på den internationella scenen under de senaste åren, tack vare Sovjetunionens och den socialistiska gemenskapens verksamhet tillsammans med alla fredsälskande krafter. Den internationella spänningen har minskat avsevärt och det kvartssekelgamla hotet om ett kärnvapenkrig har lättat. Chanse.rna för fortsatt fred på vår planet har ökat. Av detta kan man dra slutsatsen att den fackliga världsrörelsen i sin orientering bör utgå från arbetarnas vinningar i Sovjetunionen och de a socialistiska länderna. Majoriteten av arbet i de kapitalistiska länderna söker idag ett på frågan: Var ligger lösningen på krisen? bör här påminna om Lenins ord om att det ka listiska systemets kris inte kan lösas på a sätt än att socialismen visar de kapitalisl länderna vilken deras ofrånkomliga framtid l mer att vara. Härav följer två viktiga slutsa1 För det första, det revolutionära inflytande arbetarnas ekonomiska, politiska och andliga ningar i Sovjetunionen och de andra socialist länderna på klasskampens riktning och result den kapitalistiska i den rådande krisen kom att bli större än någonsin. För det andra är det ofrånkomligt att de gerliga teoretikerna och propagandisterna gör för att förneka de socialistiska ländernas fr gångar. I en tid då krisen har skärpts har de att koncentrera sin uppmärksamhet ifråga om socialistiska gemenskapen på problemen i refa nerna mellan öst och väst. Därmed ifrågasä de det ekonomiska samarbetet mellan de världssystemen. I sina handels- och ekonomiska relationer r de kapitalistiska staterna och monopolen ut Sovjetunionen och de socialistiska länderna f den store Lenins ord om att handels- och eko miska kontakter bör upprättas i ett ömsesfo intresse. Vi avvisar därför bestämt de kapita tiska staternas och monopolens försök att utnyt dessa relationer till inblandning i våra inre an lägenheter eller till diskriminering. Detta 1 orsaken till att Sovjetunionen vägrade accepli den diskriminerande handelslag som nyligen d teras av USA :s kongress. När vi förordar samarbete med de kapitalisfo länderna gör vi det inte som ett erkännande några ekonomiska svårigheter. I tiotals år vägr ~ de imperialistiska länderna att ge oss krediter c att bedriva handel med oss, vilket utsatte oss : en de facto blockad. Detta hindrade dock inte 1 vi byggde upp en egen ekonomisk, teknisk-vett skaplig och försvarsmässig potential som h1 världen är medveten om och erkänner som mi tig. Ideologerna i det motsatta lägret påstår att genom att samarbeta med kapitalistiska stal stöder det kapitalistiska systemet och monopol1 De påstår även att vi genom att tillverka prod ter som nyligen tillverkades endast i väst sku bidra till stängningen av fabriker och därmed I arbetslösheten i väst. De för inte fram något be1 för detta därför att det inte finns något såda bevis. Verkligheten ser helt annorlunda ut. ökning1 av den ömsesidigt nyttiga handeln och de soci listiska ländernas beställningar i väst ger 1 västliga länderna nya möjligheter till sysselsäl ning och till att bevara arbetsplatserna för tiota tusen arbetare. Som ledarna för USA :s största bank "Cha! Manhattan Bank" i slutet av senaste år meddel de, har materialbeställningarna till vår bilindust i Kama stigit till 385 miljoner dollars och därm1 på ett decennium passerat de amerikanska bilbol gen. Tack vare de sovjetiska beställningarna hc 8

många bolag kunnat undgå produktionsminskningar och endel har t.o.m. kunnat öka sin arbetsstyrka. Leonard Woodcock, ordförande för USA :s bilarbetarförbund, har förklarat att handeln med Sovjetunionen otvivelaktigt är fördelaktig för arbetarna i USA och att han stöder den därför att det är fråga om 160.000 arbetsplatser. I Frankrike är ca 10 % av arbetsstyrkan i den flygmekaniska branschen sysselsatt med sovjetiska beställningar. De ekonomiska avtal som nyligen ingicks med Frankrike omfattar beställningar på 10 miljoner dollars, dvs. tre gånger så mycket som år 1974. I Tyska förbundsrepubliken har Herbert Knapp, ordföranden för metallindustrin "Mannesmanns" förvaltningsråd förklarat att företaget tack vare handelsavtalet med Sovjetunionen har garanterade leveranser till 1976. Som en följd av_ de sovjetiska beställnin.garna har bilföretaget "Klöckner-Humboldt-Deutz" inte bal!::i, tryggat -afbetet för sina 10.000 arbetare utan 'o ~k~---k-u~~at anställa 1000 nya. Uppförandet av bilfabriken i Togliattigrad har gjort det möjligt att placera beställningar i över 180 italienska företag. Det ekonomiska samarbetet mellan Sovjetunionen och Finland har gett sysselsättning åt nio finländska skeppsvarv med sammanlagt 15.000 arbetare och andra företag med nästan l.ika många anställda. De sovjetiska beställningarna vid finländska varv löper flera år framåt. Samtidigt är tusentals finländska konstruktörer sysselsatta med stora projekt i Sovjetunionen. Vi kunde göra denna uppräkning mycket lång. Men den allmänna slutsatsen är att det ekonomiska samarbetet mellan stater med olika samhällssystem inte ökar utan minskar arbetslösheten i väst. De borgerliga propagandisterna påstår att samarbetet med de socialistiska länderna ger monopolen möjlighet att flytta sina företag österut och att industrier som uppförs i de socialistiska länderna i samarbete med utländska företag automatiskt blir dotterbolag till västlig konsortier. Detta är en avsiktlig förvrängning av verkligheten. I själva verket är de företag som byggs i Sovjetunionen inom ramen för samarbetet med företag i de kapitalistiska länderna helt och hållet och ovillkorligen den sovjetiska statens och det sovjetiska folkets egendom. De styrs av sovjetiska lagar och regler. De kapitalistiska ländernas företag har ingen rätt till kontroll över företag som uppförts med deras hjälp. Detta desto mindre som det ju skulle vara en inblandning i våra inre angelägenheter. Detta är den grundläggande skillnaden i våra relationer med dessa företag, jämfört med deras kapitalinvesteringar i de kapitalistiska länderna. Det kan därför inte vara fråga om att "flytta" företag från väst till öst. Det är också absurt att påstå att dessa företag "automatiskt" skulle bli filialer till de västliga konsortierna. Hur otroligt det än verkar "bekymrar" sig de borgerliga propagandisterna över de sovjetiska arbetarnas öde. De låtsas att ett samarbete med utländska bolag skulle ge dessa fria händer att utsuga den sovjetiska arbetarklassen och att vi genom att importera västlig teknologi också skulle införa det kapitalistiska utsugningssystemet. De förtiger det faktum att det inte är teknologin i sig som för med sig utsugning. Framförallt säger de inte att den västliga teknologi som vi importerar genomgår en radikal förändring utgåeiide från de sovjetiska arbetarnas intressen, fackorganisationernas krav och bestämmelserna i den sovjetiska arbetslagstiftningen. Vi kan som exempel nämna bilfabriken Togilatti som byggts med italiensk medverkan. De italienska företagen gjordes redan i planeringsskedet beredda på att ta hänsyn till de sovjetiska arbetarskyddsnormerna. I Fiats fabriker är förekomsten av gaser rätt ansenlig, verkstäderna är illa upplysta och de hygieniska förhållandena är dåliga. Också om detta tillät lägre kostnader accepterade vi inte denna standard som tillfredsställande med tanke på arbetsförhållandena. Italienarna föreslog byggandet av ett löpande band på 1500 m, gående i zick-zack, vilket skulle ha lett till en kraftig sammanträngning av arbetarna och försämrat arbetsförhållandena. Slutligen förlängdes löpbandet med 30 %, det gjordes rektangelformat och hastigheten sänktes avsevärt. Vi accepterade inte så trånga byggnader som föreslogs utan byggde större och bättre upplysta. I fabriken installerades ca 200 fläktanordningar och ett tjugotal luftkonditioneringsanläggningar som inte ingick i planerna. Ventilatorernas styrka ökades på många ställen 3-5 gånger. I den ursprungliga planen fanns det varken klubbrum, kantiner eller vilorum för arbetarna. Vi fogade dellf till planen. I byggnadsskedet gjordes 500 principiellt viktiga ändringar i ursprungsplanen för att - förbättra arbetsförhållandena. Arbetarna själva bidrog till detta med rationella förslag. Vi fäste även stor uppmärksamhet vid arbetets monotoni vid löpbandet. Personalen byts regelbundet ut av reserver, det hålls pauser med fysiska övningar och flera liknande åtgärder. Sammanfattningsvis kan man säga att det ekonomiska och handelssamarbetet mellan de socialistiska och de kapitalistiska länderna, trots den borgerliga propagandans insinuationer, betyder följande: - på det politiska planet bidrar det till tryggandet av en stabil fred, till fredlig samexistens mellan stater med olika samhällssystem och till förhållanden som gynnar en nedtrappning av kapprustningen, - på det ekonomiska planet tillåter det de socialistiska länderna att bättre utnyttja arbetsfördelningen i världen, att bjuda de internationella monopolen ett starkare motstånd på världsmarknaden, - på det sociala planet motsvarar det arbetarnas livsintressen i de socialistiska länderna liksom i hela den ickesocialistiska delen av världen, därför att det hjälper Sovjetunionen att utveckla produktionen för en höjning av folkens välstånd; samtidigt ges de kapitalistiska länderna möjlighet att höja arbetarnas sysselsättningsnivå. 9

Detta samarbete motsvarar helt den internationella arbetarklassens och den fackliga världsrörelsens intressen samt principerna för den proletära internationalismen och den broderliga solidariteten mellan arbetarklassen och arbetarna i de socialistiska och de kapitalistiska länderna. Det innebär ett konkret bistånd av arbetarna i de socialistiska länderna till deras klassbröder i, den kapitalistiska världen i deras kamp mot de hot som den aktuella etappen i kapitalismens allmänna kris ställer dem inför. Vi har alltid visat vår proletära solidaritet gentemot våra klassbröder i de kapitalistiska länderna och i utvecklingsländerna. Vi ämnar även fortsätta att göra det. Vi anser att det i den aktuella fasen är grundläggande uppgift för FVF och de and internationella centralerna att stärka olika fal liga organisationers J,i:cppp för fred, fredlig sat existens och internationell avspänning till förrn för en mångsidig utvepkling av det ekonomis! vetenskapliga, tekniska och kulturella samarbet mellan stater med olil{~ samhällssystem. I sin kamp inför cleµ kris som håller på 2 ytterligare skärpas kommer arbetarna och fac organisationerna otvivelaktigt att föra fram ra1 kalare krav och att beslutsammare än förr f1 svara sina intressen mot monopolen och samtidi sammansmälta sina ekqnomiska krav med de po tiska kraven. Detta bidrar till att höja klasskar pen till en ny och högre nivå. Krisen blottor kopilolismens mot söttningor Kära kamrater, det dokument som denna diskussion utgår ifrån är en sanningsenlig förteckning över den kapitalistiska krisens konsekvenser. Vi skulle kunna tillägga mycket utgående från erfarenheterna i de olika länderna för att ill11strera de allmänna linjerna i detta dokument, m ~ n jag föredrar att här hålla mig till några centrala synpunkter. Det förefaller nödvändigt att fortsätta och fördjupa analysen av denna kris och göra en uppskattning av kapitalismens förmåga att utstå den. Jag tror vi måste akta oss för illusionen att kapitalismen genom fortsatt och förvärrad kris skulle försvagas fortlöpande samtidigt som avspänningens utveckling skulle göra vår kamp lättare. Utan tvivel blottar krisen alla kapitalismens motsättningar. Utan tvivel är socialismens överlägsenhet på alla områden idag tydligare än någonsin. Utan tvivel är grunderna för det kapitalistiska systemet idag bräckligare än någonsin och behovet av grundläggande ekonomiska och sociala förändringar större än förr. Det är uppenbart att den kapitalistiska världen hotas av en allvarlig fara, men vi vet av erfarenhet att den kapitalistiska världen inte är benägen att passivt se på de progressiva krafternas franimarsch. Krisens skärpning leder till en tillppetsning av klasskampen på den internationella nivån. Trots sina konkurrerande ekonomiska intressen finner de kapitalistiska länderna varandra i den gemensamma fronten mot allt som är ett hot mot den klassdominans som de utövar inte bara med våld utan även med hjälp av en intensiv ideologisk kampanj baserad på reformistiska illusioner och tanken på samarbete klasserna emellan. De kraftiga reaktionerna från storborgerskapet i många västeuropeiska länder mot vänsterns George SEGUY Generalsekreterare för franska CGl uppsving, särskilt i Portugal och Frankrike, c antikommunistiska och antisovjetiska reaktionet na, är ett klart tecken på en tilltagande klassrno sättning och visar att vägen till enhet ännu ä full av hinder. Ifråga om de multinationella bolagen vill ja peka på en fråga som kräver särskild uppmärl samhet, nämligen dessa bolags verksamhet i föl hållande till de socialistiska länderna. De reformistiska ledarna bedriver sedan en ti en ny kampanj med anklagelser mot de sociali1 tiska länderna för att dessa skulle bidra till d multinationella bolagens makt. De påstår me andra ord att de socialistiska länderna skulle h blivit medskyldiga till utsugningen av arbetarm Vissa av dessa ledare talar om de multinationell bolagen endast i detta sammanhang och inte all om den utsugning som faktiskt pågår i de kapita listiska länderna och änu mera i utvecklingslän derna. FFI :s generalsekreterare Kersten sade ni!igen i en intervju att han inte räknar med rela tioner till FVF därför att vi enligt honom int har tagit tillräckligt klart ställning till relatio nerna mellan de multinationella bolagen och d socialistiska länderna. Men han sade ingentin, om de sociald~mokratiska regeringar som int vägrar dessa mäktiga industri- och finansgruppe någotsomhelst privilegium. Men det räcker inte med att avvisa denna bl skyllning. Det ligger i vårt intresse att gå längr och framförallt inte ge intrycket att vi skulj. rådlösa inför denna fråga. Hur ser frågan ut ur vår synvinkel? Vi kämpar för att internationell avspännin1 och fredlig samexistens skall bli basen för rela tionerna mellan alla stater med olika samhälls system. Vi är alltså för en ökning och breddnin! 10

Karl Marx- och Friedrich Engels-salen, där Tyska socialistiska enhetspartiets centralkommitte sammanträder och där mottagningen för FVF:s byrå ägde rum. av det ekonomiska, tekniska och vetenskapliga utbytet mellan socialistiska och kapitalistiska länder. Om hela branscher av den kapitalistiska ekonomin och särskilt de som är av största intresse tekniskt och vetenskapligt behärskas av multinationella bolag befriar detta inte de socialistiska länderna från deras ansvar. Detta är en av realiteterna ifråga om de kapitalistiska länderna. Därför skulle det vara helt motstridigt att tala för ekonomiskt samarbete mellan de socialistiska länderna och de kapitalistiska och samtidigt kräva att de socialistiska länderna bojkottar de multinationella bolagen. Det beror inte på de socialistiska staterna om de multinationella bolagen går under eller överlever, det beror i högsta grad på den kamp som förs av arbetarna i de kapitalistiska länderna i förbund med andra antimonopolistiska krafter och med stöd av den internationella arbetarsolidariteten. Denna uppfattning kan illustreras med ett konkret exempel. Det råkar vara så att det största franska multinationella bolaget är ett nationaliserat företag, dvs. Regie Nationale Renault, som redan har ingått en rad avtal med de socialistiska länderna. De franska arbetarna och majoriteten av vårt folk är glada över detta, ty det är i enlighet med vårt nationella intresse. Så snart vi har inlett förverkligandet av vårt gemensamma vänsterprogram, som förutser bl.a. nationalisering av nyckelsektorerna i vår ekonomi och som därför också drar undan grunden för de multinationella bolagen hos oss, kommer avtalen om ekonomiskt, tekniskt och vetenskapligt samarbete mellan Frankrike och de socialistiska länderna att rensas på allt inflytande för de stora internationella kapitalistiska trusterna. När våra kamrater i de socialistiska länderna försäkrar oss om sin solidaritet i vår kamp för att minska monopolens ekonomiska och politiska makt och få till stånd en demokratisering av vårt samhälle, är det en stor hjälp för oss, helt oberoende av de normala relationer som råder mellan våra stater. För oss är fredlig samexistens, som möjliggör en utveckling av de ekonomiska, vetenskapliga och tekniska relationer mellan olika stater, inte alls det samma som samexistens på det ideologiska planet. Det betyder inte att vi som internationell klassbaserad organisation för arbetarna skulle uttala oss för ett samhälleligt status quo i de kapitalistis~a länderna. Inte heller skulle vi komma på tanken att be våra kamrater i de socialistiska länderna att i stället för oss kämpa mot de franska arbetarnas utsugare. Vi har ingen anledning att tveka i denna fråga, tvärtom bör vi ännu öppnare och tydligare än i många andra frågor uttala oss energiskt mot dem som vill hålla liv i illusioner i en antisovjetisk anda. Jag tror vi kan sammanfatta våra kampmetoder mot de multinationella bolagen på följande sätt: 1) Vi bör inte, för att kanske underlätta ett närmande till de reformistiska fackorganisationerna, utgå från den teori som vill se de multinationella bolagen som jätteföretag helt fria från de imperialistiska krafterna i de kapitalistiska regeringar som stöder dem. 2) Vi bör kraftigare än tidigare och med preciserad målsättning kräva rätt för fackorganisationerna att delta i alla förhandlingar på alla nivåer som de multinationella bolagen för med regeringarna i frågor som berör de fackliga organisationernas ansvarsfält, särskilt i sociala frågor. Det är ju så att de internationella ekonomiska avtalen är mycket precisa ifråga om deras juridiska, finansiella och tekniska aspekter samtidigt som de är vaga eller rentav svävande ifråga om sina sociala aspekter. Denna fråga är viktig inte bara när det gäller ekonomiska avtal mellan kapitalistiska grupper eller länder utan också ifråga Forts. sid. 27 11

Enighet om krisens orsoker och solidorilet mot dess f ölider Wolfgang BEYREUTHER Viceordförande för FDGB: Centralråd De borgerliga ideologerna förfäktar tesen att hela världen skakas av en "omfattande depression för hela världsekonomin". De tiger om det faktum att kriserna är en oskiljaktig del av det kapitalistiska samhällssystemet. Vi lever i ett socialistiskt system, i en del av världen som inte berörs av krisen. Men vi vet att också den aktuella krisen tynger hårt på arbetarna i de kapitalistiska länderna. Det är därför som vi alltid ställer oss solidariska med den kamp som de måste föra mot de svåra förhållandena. Varför är dessa kriser och deras ödesdigra följder helt okända i vårt socialistiska land? Den främsta orsaken är att socialismen, baserad på arbetarklassens politiska makt, samhälleligt ägande av produktionsmedlen, planerad ekonomi och socialistisk ekonomisk integration, samt det höga medvetande och den skapande kraften hos arbetarna som är ett resultat av den, har visat sig vara det system som bäst garanterar samhällelig trygghet, rättvisa, demokrati, respekt för mänskovärdet och förhållanden som tryggar folkets välstånd. Arbetarna i Tyska demokratiska republiken har många orsaker att vara stolta över resultat av sitt arbete. Ett av dessa är nationalproduktens ökning från 22,3 miljarder mark år 1949 till 133,9 miljarder år 1974. Om vi idag kan se tillbaka på en framgångsrik utveckling, betyder det inte att vi inte skulle ha stora uppgifter framför oss, uppgifter som vi bör ta itu med utan dröjsmål. Den viktiga roll som vår fackrörelse spelat i utvecklingsprocessen är ingen tillfällighet. Orsaken är att fackorganisationerna är den mest omfattande rörelsen för arbetarklassen. Det är arbetarklassen som under ledning av sitt parti har gått i spetsen för utvecklingen i vårt samhälle. Därför fortsätter dess betydelse fortfarande. Vi har här behandlat problem i samband med relationerna mellan socialistiska och kapitalistiska stater. Vi håller med om konstaterandet att h.andelsrelationerna mellan de socialistiska och kapitalistiska länderna fungerar som en viktig faktor i avspänningsprocessen mot bakgrunden av imperialismens djupa kris och ostadiga ekonomi. För fackrörelsen i de socialistiska länderna är en stärkning av den socialistiska ekonomin och den politik som strävar till att trygga freden fortfarande en helhet. Dessa mål motsvarar alla folks och arbetares mest grundläggande intressen. Det vore därför till skada för de fredsälskande krafterna att lämna den väg som för till fredlig samexistens. Men man bör inte heller göra sig några illusioner om att kapitalismens natur e.kulle för1'indn.s genom ekonomiska relationer med de socialistiska länderna eller att dessa relationer skulle upphäva följderna av kapitalismens allmänna kris. Ingen handel mellan de socialistiska och kapitalistiska länderna kan eliminera motsättningarna och bristerna i det kapitalistiska samhället: privatkapitalistiskt ägande av produktionsmedlen och vinstjakt på arbetarnas bekostnad. Aldo BONACC INI Sekreterare för italienska CGIL Denna session kommer att vara ett effektivt bidrag till vå r organisations världsvida roll i den mån vi får till Sllånd en relevant analys av den ekonomiska och sociala krisen som motsvarar realiteterna i de olika länderna och samtidigt lägger fram motsvarande initiativ. Underkonsumtionen och undersysselsättningen blir alltmera ett typiskt element i de kapitalistiska industriländernas ekonomiska struktur. T.ex. i Italien har konsumtionen på ett år minskat med 20-50 %. Den högsta siffran gäller konsumtionen av nödvändighetsvaror. Den aktuella konsumtionsnivån avslöjar en farlig överkapacitet i produktionen. Följden är också arbetslöshet och en minskning av industriella och sociala investeringar. Dessa fenomen sammanfaller med en orättvis fördelning av resurserna och produktionskapaciteten pä världsnivå. Men utgången är dock gynnsam för de länder i tredje världen som producerar råvaror och energi. Vi anser att det finns en avsevärd skillnad mellan situationen idag och den som rådde å ren 1929-1931, men vi är inte alls övertygade om de kapitalistiska och monopolistiska ledarna kan hålla recessionen inom de nuvarande gränserna eller att det ens är deras avsikt. Det centrala problemet är att trygga konsumtio nens, investeringarnas och socialbidragens ökning samtidigt som det sker ett rollskifte på världsnivä, utan att ta till inflation som undergräver basen för hela ekonomin. Många av oss är övertygade om att endast etl samhälle som styrs av arbetarna själva kan prestera de ansträngningar, uppoffringar, det engagemang, den ekonomiska och sociala rationalisering som krävs för att nå detta mål. 12

Samtal mellan Enrique Pastorino, ordförande för FVF, och Erich Honecker, generalsekreterare för Tyska socialistiska enhets partiets centralkommitte vid en mottagning för FVF:s byrå. Ett ständigt växande antal arbetare i värt land delar denna övertygelse. Detta är givetvis glädjande, men målet ligger ännu långt borta. Det är nödvändigt för varje land att finna sina egna vägar till en ny ekonomisk politik. Därför krävs det att fackorganisationerna fördubblar sina ansträngningar och sina initiativ på detta område. Jag tror jag vägar påstå att en klar majoritet håller på att uppstå inom den västeuropeiska fackliga rörelsen. Den ser kritiskt på den bristande initiativförmågan hos de olika centralerna och kräver effektiva aktioner. Det är orsaken till att jag är överens med dem som vill ri~ta kraftigare uppmärksamhet på arbetarklassens problem i Västeuropa, utan att samtidigt ändå förlora ur sikte de taktiska problem som dyker upp i ett närmare samarbete mellan fackorganisationer med olika politisk riktning inför den aktuella krisen och de förslag som läggs fram till dess lösning. Vår världsorganisation har alla förutsättningar att öppna en bred front mot kapprustning och krig, mot reaktion och förtryck. Vi bekräftar tvärtom konkret vår kamp mot underutveckling genom en demokratisering av hela världsekonomin, med full respekt för varje lands nationej.la suveränitet, vilket ger dem möjlighet att leva och utvecklas i fred och självständighet. Denna linje kan ena industriländerna med länderna i tredje världen samt ytterligare stärka de socialistiska ländernas ekonomiska och fackrörelse. Vi. är medvetna om att vår kamp är långtifrån avslutad och att vi måste vara beredda på alla slags provokationer. Trots det fortsätter vår rörelse fram- ä t, mot en allt större demokratisering av det ekonomiska, sociala och politiska livet i värt land och mot en stärkning av den fackliga världsrörelsen. Jesus Escandell ROMERO Sekreterare för CE och CTC Sekretariatets rapport om arbetarnas och nationernas kamp berör även den kamp som förs av utvecklingsländerna. Bl.a. understryker den att arbetarklassen och fackrörelsen i dessa länder bör spela en förgrundroll i kampen för nationell, ekonomisk och politisk självständighet. Nödvändigheten att en;t alla dessa krafter mot de imperialistiska planerna blir allt klarare... Som en följd av motsättningarna mellan de latina merikanska regeringarna, av vilka en del vidtagit en rad åtgärder i det nationella intresset, och USA:s regering som håller fast vid sin imperialistiska interventionspolitik, har krigshot på senare tid riktats mot utvecklingsländerna. Kapitalismens kris och dess följder kräver därför att de arbetande massorna är vaksammare än någonsin förr. Vår fackcentral vill, i enlighet med principerna för åttonde fackliga världskongressen och FVF:s generalräd i Havanna, ge allt sitt stöd ät kampen för en bättre framtid för arbetarna, en kamp som de för tillsammans med hela mänsklighetens.framstegsvänliga krafter, särskilt arbetarna i de socialistiska länderna och Sovjetunionen. 13

Vi har därför tagit initiativ till en solidaritetskonferens för de oljeproducerande och råvaruproducerande länderna. En delegation på hög facklig nivå från Venezuela besökte nyligen Kuba. Den underrättade oss om sitt intresse att fungera som värld för en dylik bred facklig latinamerikansk konferens. Tack vare initiativ av detta slag kan vi räkna med att ena de fackliga krafterna i vår världsdel och öka effektiviteten i deras verksamhet. Sandor GASPAR Generalsekreterare för ungerska fackliga centralrådet Krisen är en objektiv process och en följd av kapitalismens natur, vilket gör den helt oberoende av oss, dvs FVF och dess medlemsorganisationer. Vi kan däremot bidra till att lätta bördan för våra klassbröder som lider under krisens följder, förutsatt att det fackliga samarbetet i hela världen är tillräckligt omfattande. Vi ger vår uppskattning åt den rad av kontakter som redan förverkligats. Men den nya situationen kräver ännu mycket mera. Vad bör alltså göiås? Alla medlemsorganisationer inom FVF bör samordna sin verksamhet för att höja samarbetet till en högre nivå genom a~t effektivare utnyttja bilaterala relationer. Vi bör uttala sanningen om krisen och analysera dess verkliga orsaker. Vi bör ytterligare stärka vår solidaritet och vårt stöd till allt det som gynnar framsteg, arbetarklassen och dess försvar. Vi bör visa att vi är redo att söka och finna nya former för samarbetet genom att pröva alla tänkbara medel. Men vid sidan om utvecklandet av bilaterala relationer bör vi söka nya och andra metoder. En möjlighet är den metod som tillämpades före och efter mötet i Helsingfors, som ledde till bättre ömsesidig kännedom om fackorganisationerna i hela Europa och till de första stegen på vägen till samarbete. Enighet förligger o,ckså om en fortsättning - ett nytt möte hölls i slutet av februari i Geneve. Det ' enhälligt antagna temat var arbetsmiljön. Det är ett mycket viktigt tema, det gjorde det möjligt att ge svar på viktiga frågor som idag bekymrar arbetarna. I den mån som vi inte ännu kan diskutera grundläggande problem på europeisk nivå bör vi försöka få till stånd möten mellan representanter för fackorganisationerna inom SEV-länderna och EG-länderna samt mellan SEV-länderna och de nordiska länderna, för att formulera gemensamma ståndpunkter. Vi är säkra på att det finns ytterligare flera möjligheter än dem som vi redan har utnyttjat. Ochibrat GOMBOZA WYN Ordförande för det mongoliska fackliga centralrådet Vår analys av den kapitalistiska krisens utveckling visar att elimineringen av en av krisens orsaker, dvs de kolossala rustningsutgifterna, sammanhänger med en fördjupning av den internationella avspänningsprocessen. Detta är.en fråga om samarbete mellan stater med olika samhällssystem. Under dessa förhållanden kan den internationella avspänningen att spela en mycket viktig roll för världsekonomins tillfrisknande. Den kan också ha ett positivt inflytande på arbetarnas arbets- och levnadsförhållanden. Därför bör den internationella fack- och arbetarrörelsens kamp för bättre arbets- och levnadsförhållanden för arbetarna, för fackliga och merborgerliga rättigheter och mot den kapitalistiska ekonomiska krisen sättas i ett samband med kampen mot motståndarna till fred och säkerhet i hela världen. Den ekonomiska strukturen i vårt land undergår en kraftig förändring som en följd av den socialistiska industrialiseringen. Inom ramen för denna dynamiska process bör en mycket viktig roll ges åt den socialistiska ekonomiska integrationen, som har fått aktiva former mellan Mongoliet, Sovjetunionen och de andra socialistiska staterna. Under de senaste femton åren har Republiken Mongoliet med tekniskt och ekonomiskt bistå nd av Sovjetunionen byggt upp 230 industrioch jordbruksenheter. Vi anser att socialismens världsvida vinningar på bästa möjliga sätt bör föras ut till mänskornas medvetande, i synnerhet i Asien, Afrika och Latinamerika. Vi upplever idag en aktiv omvandlingsprocess inom den fackliga rörelsen, där antikommunister och alla slag av reaktionärer försöker dra till sig massorna för att skära av banden mellan de fackliga organisationerna och den socialistiska världen. I samband med trettioårsminnet av Sovjetunionens och de andra progressiva krafternas seger över fascismen bör ett internationellt seminarium eller symposium organiseras inom ramen för FVF för att diskutera alla de frågor som fackorganisationerna ställer i fråga om freden, de samhälleliga framstegen, kriget och reaktionen. Song Ho KYEUNG Viceordförande för Koreanska fackliga federationen Vilka är orsakerna till denna ekonomiska kris som idag skakar den kapitalistiska världen? Den grundläggande orsaken till de ekonomiska fluktuationerna och den allt allvarligare krisen ligger i själva det kapitalistiska systemet. Ett tydligt bevis för detta är de diametralt motsatta förhållandena i norra och södra Korea! Vår nation har alltså små förutsättnin gar för en harmonisk utveckling av sitt land; skillna derna mellan Nord och Syd på alla områden av eko nomin växer hela tiden. Sydkorea har idag tvingats nöja sig med rollen av koloni och militärbas för de amerikanska och japanska aggressorerna. Varje gång som de amerikanska eller japanska monopolen stöter på någon svårighet får den sydkoreanska industrin känna av katastrofala följder. Små och medelstora företag i Sydkorea går också under p.g.a. bristen på energi och råvaror i Sydkorea. Priserna och skatterna stiger oupphörligt. Det enda sättet för det sydkore anska folket att göra slut på arbetslösheten od eländet är att få ett slut på Sydkoreas ockupatio: och koloniala utsugning av den amerikanska imperia!ismen och att få till stånd en fredlig å terförenini av fosterlandet under full självständighet. Men innan vi har nått så långt som till en åter förening är det dock möjligt att peka på en kla lösning på detta problem genom att sätta igång et 14

bilateralt samarbete mellan Nord och Syd på alla områden av det politiska, militära, diplomatiska, ekonomiska och kulturella livet. William KOZIK Sekreterare för de tjeclrnslovakiska fackorganisationernas centralråd Inför den politiska, ekonomiska och institutionella krisen som det kapitalistiska systemet befinner sig i blir fördelarna av det socialistiska systemet allt tydligare, samtidigt som arbetarklassens och arbetarnas vinningar på alla områden av det ekonomiska, kulturella och sociala livet i de socialistiska länderna framstår som allt betydelsefullare. Vi kan med tillfredsställelse konstatera att FVF och dess medlemsorganisationer under de tre senaste åren har gjort betydande ansträngningar i riktning mot andra organisationer av annan politisk riktning. Detta trots det faktum att särskilt FFI:s medlemsorganisationer inte alla gånger har svarat positivt på dessa initiativ. Men just därför krävs det att dessa kontakter utnyttjas ännu effektivare och att rådande relationer mellan organisationer i FVF, FFI och A VF ges en bredare betydelse. Vi ber därför att få lägga fram några förslag rörande FVF:s relationer med den europeiska fackrörelsen. Diskussionerna om säkerheten och samarbetet i Europa håller på att gå in i sin slutfas och vi anser att resultaten ger ett utmärkt tillfälle att bättre precisera den allmänna situationen och de band som förenar alla europeiska nationer på alla områden. Detta bör återspeglas även i den fackliga rörelsen. Wladislaw KRUCZEK Ordförande för polska fackorganisationernas centralråd Den borgerliga propagandan kan inte dölja ett drag att oro och bekymmer när den talar om en global kris, en kris som omfattar olika sidor av den ekonomiska verksamheten och som stör en normalt fungerande världsmarknad och världshandel. Men vi vet mycket väl att det inte är fråga om någon världsomspännande allmän kris, utan om en kris i det kapitalistiska systemet. Detta bevisas av den positiva och uppmuntrande ekonomiska utvecklingen i de socialistiska länderna som inte känner av någon arbetslöshet utan i stället har ständigt stigande välstånd för arbetarna. Ett exempel på detta är vårt eget land, Polen. Genom att uppfylla de uppgifter som formulerats av Förenade polska arbetarpartiets VI kongress har vi under de fyra senaste åren uppnått en årlig genomsnittlig tillväxttakt på 11 %, vilket gjort det möjligt att höja lönerna med över 25 % för alla som är sysselsatta i den socialiserade sektorn av ekonomin. Genom att samtidigt ha prisstopp för de viktigaste livsmedlen har vi förhindrat löneökningarna ätits upp av stigande livsmedelspriser. Med detta vill jag inte påstå att vårt lands utveckfi:ng och socialismens uppbyggnad skulle ske helt ufan problem och svårigheter. Men det är fråga om typiska tillväxrtproblem, objektiva svårigheter som har en specifik historisk orsak, nämligen den omfattande förödelse som den nazistiska aggressionen lämnade efter sig. Den socialistiska ekonomin som helhet har visat sin oerhörda överlägsenhet över den kapitalistiska ekonomin. Detta faktum bör vi med självkänsla och på ett offensivt sätt utnyttja i vår verksamhet. Vi bör oeftergivligt och kompromisslöst bekämpa påståendena om att den aktuella krisen i den kapitalistiska världen skulle stå över samhällssystemen. Den aktuella situationen kräver att vi ökar våra ansträngningar för aktionsenhet och ett konkret samarbete mellan fackorganisationer av olika riktningar och med olika anknytning. Genom att utveckla kontakterna mellan våra organisationer och andra av annan politisk riktning har vi under senaste år kunnat vara värdar för många fackliga delegationer från Västeuropa. Vi har försökt att uppriktigt och öppet visa dem på vilket sätt vi löser sysselsättningsproblemen, de sociala problemen, vår dynamiska lönepolitik och hur vi utvecklar arbetarnas medbestämmanderätt i företagens ledning. De lösningar som tillämpas i vårt land möter ett växande intresse hos våra samtalsparter och innebär ett konkret bidrag till lösningen på de problem som råder i länder med ett annat samhällssystem. Misio MISJEV Ordförande för bulgariska fackorganens centralråd För en tid sedan påstod man i de kapitalistiska länderna att de ekonomiska krisernas tid är förbi och att den vetenskapligt-tekniska revolutionen gett kapitalismen ny hälsa och livskraft. I vissa utvecklade kapitalistiska länder talade man om ekonomiska under. Därmed försökte man inte bara skyla över det kapitalistiska systemets allmänna kris utan även det faktum att kriserna är regelbundet återkommande. Monopolen och de borgerliga regeringarna försöker skjuta skulden för krisen på oljeländerna. Samtidigt säger de intet ord om den tredubbla ökningen av priserna på industriprodukter under de senaste sex å ren. Arbetarklassen är naturligtvis den som drabbats värst av krisen. Lönerna 'är nedfrusna, trots de ständigt stigande priserna. Socialismen känner inte till något sådant. Den bulgariska ekonomin känner inte av någon ekonomi. Socialprodukten har ökat ca 8 % sedan socialismens införande och nationalinkomsten har sitgit årligen med samma takt. I Bulga rien finns det ingen arbetslöshet men däremot brist på arbetskraft. I den senaste femårsplanen steg arbetarnas realinkomster med i genomsnitt 19 %. Priserna för nödvändighetsvaror har hållits konstanta. De utvecklade kapitalistiska ländernas strategi har även andra följder. Det saknas inte historiska erfarenheter av kampen mot monopolen under dylika kriser. Vi har inte glömt den väg som borgerskapet slog in på åren 1929-1930 och som ledde till fascismens slutliga. seger. I dag försöker monopolen i samarbete med CIA lösa sina problem på samma sätt. Vissa fackliga ledare går med i en reformistisk ledning och kr:aver av arbetarna att de skall förstå statens situation och inte kräva löneförhöjningar som bara gör krisen värre. 15

Vi ger vårt fulla stöd åt de initiativ som lagts fram av kamrat Gensous ifråga om att upprätta en klar internationell facklig strategi. Vi stöder även förslaget om ett program för den fackliga verksamheten på den nationella, regionala och mondiala nivån. FVF åtnjuter idag stort förtroende bland andra fackliga centraler. I den aktuella krissituationen bör vi genom ett dylikt program förhindra att dessa centraler glider längre ifrån varandra. lzzedine NASSER Generalsekreterare och viceordförande för syriska FGST Kapitalismens utveckling och uppkomsten av de stora internationella monopolen har fördjupat den ekonomiska och sociala klyftan mellan de kapitalistiska länderna och de länder där en nationell befrielserörelse kämpar. Den kapitalistiska internationella arbetsfördelningen som följer med det kapitalistiska världssystemets utveckling resulterar i att värdet av de ekonomiskt underutvecklade länd~rnas produktion idag uppgår endast till ca 1/6 av de utvecklade kapitalistiska ländernas produktion, trots att de förstnämnda utgör 70 % av världsbefolkningen (utom de socialistiska ländernas). Om man undersöker "den kapitalistiska ekonomiska utvecklingen och de sätt på vilka kapitalismen försökt möta krisen, visar det sig att kapitalismen gjort allt för att förhindra en industrialisering av utvecklingsländerna och i stället begränsa deras roll till att producera och exportera råvaror och livsmedel. Dessutom vidtar de stora kapitalistiska monopolen åtgärder för att bestämma varu- och råvarupriserna på världsmarknaden på ett sätt som varje år berövar utvecklingsländerna miljarder dollars. Vi anser att frågan om de nationella resurserna är grundläggande om man utgår från folkens möjligheter att fritt utnyttja sina egna tillgångar i sitt eget intresse och till att utveckla sina egna samhällen. Monopolen måste därför avstå från sina orättmätigt anskaffade tiligångar för att de utsugna inte längre skall stå vid civilisationens trappa som offer för svält, brist och arbetslöshet... Vårt folk har väl insett denna situation. Det utnyttjar sina egna n aturresurser och stärker sin ekonomiska bas gen0im att motsätta sig världsimperialismens konspirationer. Vi är i snabb och kontrollerad takt på väg mot en industrialisering och en allt mera omfattande sysselsättning av våra egna arbetare i stället för att exportera våra råvaror till billigt pris. Arbetarklassens står enigt bakom de ekonomiska beslut som stärker vårt motstånd mot lokala och mondiala kriser. Men de segrar vårt folk vunnit är ständigt hotade. Det krävs att vi fördubblar våra ansträngningar och insatser p.g.a. det oreserverade stöd som imperialismen ger Israel, som fortsätter sina aggressioner och att ockupera våra arabiska territorier. Stärkt av detta stöd fortsätter Israel att begå nya brott och att ignorera möjligheterna att uppnå en rättvis fred i Mellanöstern. Därför anser vi det ytterst viktigt att nå aktionsenhet och att samla alla krafter i arabländerna mot imperialismen och sionismen. Denna politik har gett positiva resultat, bl.a. vid konferensen i Rabat Söm vände sig mot den amerikanska politiken och mot v är ldssionismen! Vi är beslutna att med alla våra krafter stå emot provokationerna, övertygade om det rätta i vår sak och med solidaritetsbevis från våra kamrater i de socialistiska länderna med Sovjetunionen i spetsen. Vi är även övertygade om stöd av alla antiimperialistiska krafter som kommer att hjälpa oss till seger. Ju större folkens styrka växer sig genom den internationella arbetarklassens enhet och effektiva aktioner, desto större blir imperialismens oavvisliga nederlag. Ingen amerikansk intervention i vår region och inget hot mot oljeresurserna kommer att nå sitt mäl och stoppa oss på vår väg mot en uppbyggnad av våra samhällen och en egen kontroll över våra tillgångar. Georgiu PETRESCU Viceordförande för Fackunionen, Rumänien Kampen mot den imperialistiska maktpolitiken kan inte skiljas från kampen för en lösning av de problem som den aktuella krisen för med sig. I detta sammanhang vill jag understryka att den rumänska fackrörelsen ger sitt fulla stöd åt den ståndpunkt som intas av vårt lands parti och regering. Vi anser att det för en normalisering av världsläget är nödvändigt att eliminera underutveckling, demokratisera det internationella livet samt att upprätta en ny ekonomisk och politisk världsordning. Dessa mål, som återfinner även i FVF:s program, får allt större stöd i hela vä rlden. I FFI:s och AVF:s ställningstaganden den senaste tiden har internatio nella frågor getts allt större betydelse. Framförallt ning, en eliminering av underutvecklingen och garankräver man där en bättre och rättvisare världsord tier för fred. Man kan där även se ett erkännande av att vår tids stora politiska problem sammanhän ger med ekonomiska och sociala problem. Det finns sålunda möjligheter för fackorganisationerna att gemensamt diskutera dessa problem och gemensamma eller samordnade aktioner för att få till stånd en facklig politik som motsvar~r medlemmar nas och överhuvud arbetarnas intressen. Man kan dra en viktig slutsats av den ekonomiska situationen och av handels- och finansförhållandena i världen, nämligen att den ekonomiska krisen har ne gativa verkningar överallt där den överhuvud gör sig märkbar. De socialistiska länderna däremot för fogar otvivelaktigt över betydligt gynnsammare för utsättningar att möta världskrisens svårigheter efter som recession, inflation, arbetslöshet, osv. inte före kommer i deras ekonomi. Men eftersom det existerar ekonomiska och handels relationer mellan de socialistiska och de kapitalistiska länderna kan det inte undvikas att visa svårigheter som krisen för med sig återverkar även på de först nämndas ekonomi. Detta stöder ytterligare argumentet för ett sam arbete mellan alla fackliga organisationer, oberoende av vilket samhällsekonomiskt system de befinner sig i. Det är ytterligare ett skäl att samarbeta så atl Forts. sid. 25 16

EXTRA SESSION f ÖR f Vf :S BYRÅ (Berlin 28-29 januari 1975) Skärpningen av den kapital istiska världens kris och dess återverkan på arbetarnas och folkens existensvillkor. Lösningar på de aktuella svårigheterna. Uppgifter och ansvar för FVF och hela den fackliga rörelsen. INLEDNING Den kris som idag råder i alla kapitalistiska länder blir för varje da'g allt allvadigare och allt mera omfattande. Det principprogram som antogs av åtonde fackliga världskongressen i slutet av år 1973 analyserade krisens djup och allmänna karaktär bl.a. på följande sätt: "Det rör sig inte om endast tillfälliga och lokalt begränsade svårigheter utan om en världsomfattande kris, om en ny fas i det kapitalistiska systemets allmänna system... Inför denna kris som undergräver det kapitalistiska systemet anstränger sig monopolen och de stater som tjänar dem att vältra över följderna på den arbetande delen av befolkningen och framförallt löntagarna". Utvecklingen efter åttonde fackliga världskongressen bekräftar fullständigt denna uppfattning. De kapital.istiska regeringarnas ekonomiska och sociala politik, inriktad på att tjäna storkapitalets och de multinationella bolagens intressen, har inte gjort något för att lätta på krisen. Tvärtom har den bara ökat bördan för arbetarna och folken. De problem som den kapitalistiska krisens utveckling ställer arbetarna och deras fackliga organisationer inför fanns på dagordningen även vid vårt 25 generalråd i Havanna i oktober 1974. I den detaljerade analysen av olika sidor av kr.isen fästes särskild uppmärksamhet vid de ekonomiska och sociala aspekterna med hänsyn till dessas omedelbara betydelse för arbetarnas existensvillkor. Som resultat av denna analys beslöt generalrådet att skyndsamt sammankalla byrån till denna extra session i syfte att stärka arbetarnas kamp för en lösning på krisen i enlighet med deras intressen och att konkretisera de uppgifter och det ansvar som FVF och den internationella fackrörelsen har i detta sammanhang. Denna extra session ägde rum i Berl.in, Tyska demokratiska republiken, den 28-29 januari 1975. Detta dokument, som är resultatet av byråns arbete, redogör för FVF:s stådpunkt i de frågor som aktualiseras av den tilltagande kapitalistiska krisen och den allt mera tillspetsade klasskampen på det internationella planet. Utgående från FVF:s klassupfattning är denna ståndpunkt uttryck för den djupa enigheten mellan alla FVF:s medlemsorganisat.ioner i alla länder, de kapitalistiska, socialistiska och utvecklingsländerna ifråga om krisens orsaker, ifråga om dess följder för arbetarna och folken, ifråga om de lösningar som krävs, ifråga om nödvändigheten av beslutsamma klassaktioner av arbetarna mot den kapital.istiska krisen. 17

I KRISENS YTTRINGAR I DE UTVECKLADE KAPITALISTISKA LÄNDERNA Krisen i de olika kapitalistiska länderna är av strukturell karaktär. Den återspeglar en skärpning av hela det kapitalistiska systemets inre motsättningar. Den framkallar ett nytt ekonomiskt klimat, som förutom konjunkturfluktuationer innebär en djupgående och bestående störning i systemets mekanismer. Den tar sig uttryck i en kraftig och permanent inflation, en massiv arbetslöshet och svårigheter att hålla gång den ekonomiska tillväxten. Krisen har en unik karaktär - den förenar inflation med ekonomisk stagnation. Den omfattar valutaväsendet, energiförsörjningen, ekologin, råvaru- och livsmedelsproduktionen. Den för med sig en avsevärd spekulation. Den framkallar antagonism mellan de kapitalistiska länderna. Den är kärnan i den kris som råder i relationerna mellan de kapitalistiska länderna och utvecklingsländerna. Den för med sig en omfattande social kris. En av de tydligaste och tyngsta följderna av den kapitalistiska krisen är inflationen som under de senaste åren och särskilt är 1974 grep al It snabbare omkring sig. Inflationen drabbar hårt arbetarklassen och alla andra ickemonopol i st i ska befolkningsgrupper. Den kapitalistiska inflationens mekanismer är mycket invecklade. Utgående från kapitalismens objektiva lagar och från monopolens dominans har de kapitalistiska regeringarna förlorat kontrollen över inflationen. Den har blivit en faktor som rubbar den ekonomiska stabiliteten och bålansen. De monopolistiska politiker som påstår sig kämpa mot inflationen är själva upphovet till de åtgärder som förvärrar krisen. De strävar til I provisoriska lösningar på arbetarnas bekostnad. Inflationen har blivit permanent och allt snabbare på grund av en rad orsaker, bl.a. den amerikanska politiken som gått ut på att låta andra länder delta i kostnaderna för det långa aggressionskriget i Vietnam, devalveringen av dollarn, kapprustningen, de multinationella bolagens verksamhet för vinst på kort sikt, valutaspekulationerna, de kapitalistiska regeringarnas bidrag ur off.entliga fonder till de privata storfötetagen, osv. Den verkliga orsaken till inflationen och krisen är alltså de kapitalistiska staternas ekonomiska och sociala politik, det kapitalistiska systemet i sig, vars enda dr,ivkraft är största möjliga vinst. Krisens verkningar är ytterst hårda för arbetarna. De ständiga prisstegringarna minskar ytterligare arbetarnas köpkraft. I många kapitalistiska länder bedriver regeringarna under förevändning att kämpa mot inflationen en "sparsamhetspolitik" som medför lönestopp, spärr för socialutgifter och en ökning av befolkningens konsumtion, vilket i sin tur medför ekonomisk tillbakagång och ökande arbetslöshet. De största svårigheterna bärs av arbetarklassen c särskilt av invandrare och arbetande kvinnor som all utsatta för skamlös diskriminering samt ungdomar. Krisen tynger även tjänstemän och andra yrkesgrupf som ingenjörer, tekniker, lärare, osv. Den tar sig även uttryck i jordbruket genom en m siv flykt från landsbygd~n, vars arbetsföra befolkn antingen blir arbetslös eller arbetar för låga löne icke-kvalificerade industriarbeten. Små och medelst1 industri- och affärsföretag måste stänga ~om en fö av den stränga beskattningen och den monopolisti! koncentrationen. Arbetslöshetens omfattning ökar hela tiden. I mår länder är den större än någonsin tidigare efter anr världskriget. Arbetslöshetens har idag en mera inveck struktur än tidigare. Den drabbar nya yrkesgrupper den berör allra hårdast ungdomar, kvinnor, invandr och åldringar. De arbetslöshetsersättningar som arbetarna kämpat till kan inte ersätta den grundläggande rätten till ar~ Arbetslösheten är ett oläkbart sår i det kapitalisti systemet som bevisar dess oförmåga att lösa vår problem. Hela den arbetande befolkningen, alla icke-monop1 tiska befolkningsgrupper i de utvecklade kapitalist' länderna berörs i olika grad av krisens följder De som drar nytta av krisen är monopolkapitalet! samlar sagolika vinster, främst de multinationella ~ gen. De som bär det största ansvaret för krisen är s tidigt de som drar den största nyttan av den. Det största ansvaret faller på de multinationella b gen och bankerna, av vilka de flesta är amerikanska. spelar en första planets roll i valutakrisen, i ir tionsutvecklingen, i den ekonomiska obalansen i den jättelika spekulation som deras prispoliti~ nebär, strävar till skärpt utsugning av arbetarna, trycker genom sin löne- och sysselsättningspolitik, stö' företag och ruiner icke-monopolistiska företagare ingriper aktivt i staternas politik, ökar ojämlik~ i utvecklingen, förändrar grundligt produktionsa: roten i de kapitalistiska länderna, utsätter de e~ r miska ' sektorer som är basen för den natior sjplvständigheten för fara, hotar utvecklingslär nas suveränitet, stärker och stöder de reaktio krafterna, bryter mot folkens rätt att fritt bestä om sina naturresurser och sin självständighet fö fortsätta sin kolonialistiska utsugningspolitik i c länder och för att hålla arbetarna och folken veri. De stora multinationella bolagen bär det största varet för den aktuella krisen. 18