Europeisk säkerhetspolitik Fred, säkerhet och samarbete INTERNATIONELLA KVINNOFÖRBUNDET FÖR FRED OCH FRIHET
Utgiven av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet www.ikff.se Författare: Lisa Hagström Medförfattare: Moa Lagercrantz Ansvarig utgivare: Inga-Britt Höjer Fördjupnings- och handledarmaterial till skriften finns att hämta på www.ikff.se. Tryck: Federativ Tryckeri AB, Stockholm 2005
Inledning Vad är europeisk säkerhetspolitik? Är det arbetet som sker i EU? Eller är det säkerhetsfrågor som handlar om Europa? Eller är det hur Europa agerar i den säkerhetspolitiska debatten? Svaret är att europeisk säkerhetspolitik är allt detta och mycket mer. Det handlar om hur Sverige kan påverka Europa och resten av världen genom de samarbeten som finns i regionen, såsom Europeiska Unionen (EU) och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE). Det handlar om hur den politik som EU för påverkar människor i och utanför regionen samt hur ett europeiskt lands politik kan påverka alla andra. Europeisk säkerhetspolitik är således någonting mycket viktigt, och något som bör diskuteras och analyseras. Sverige blev medlem i den Europeiska Unionen 1995. Sedan dess har det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet inom unionen växt både i omfattning och innebörd. Svenskar deltar idag fullt ut i flera krishanteringsuppdrag i EU:s regi och Sverige är med i skapandet av en nordisk insatsstyrka. EU uttalar sig allt oftare med en gemensam röst i internationella fora och det förs diskussioner om skapandet av ett gemensamt utrikesministerium med en gemensam utrikesminister. Samtidigt agerar Sverige som en säkerhetspolitisk aktör i andra regionala organisationer som OSSE och det civila samhället. Den säkerhetspolitiska agendan har förändrats och Sveriges utrikespolitik kan idag sägas ses ur ett europeiskt filter. Vad får detta för konsekvenser och hur kan Sverige använda de olika aktörerna inom den europeiska regionen för att driva de frågor som prioriteras? I denna skrift kommer den europeiska säkerhetspolitiken att diskuteras och granskas och vi hoppas att den får dig att tänka, fundera och ifrågasätta!
Säkerhet Up to the present time, the military organization of our society has been founded upon a denial of the possibility of peace, a contempt for the value of human life, and an acceptance of the urge to kill. BERTHA VON SUTTNER NOBEL LECTURE 18 APRIL 1906. Alla människor vill leva i en miljö fri från hot där de kan känna sig säkra. När det gäller att definiera säkerhet blir det dock genast mer komplicerat. Vad betyder säkerhet och vilka är de största hoten mot vår säkerhet idag? Vems säkerhet är det man talar om och hur kan man på bästa sätt garantera säkerheten i världen? Denna skrift handlar om europeisk säkerhetspolitik och det arbete som sker i Europa för att säkra global fred och säkerhet. Innan vi ger oss in på en mer konkret diskussion om de olika initiativ som finns på området, är det värdefullt att diskutera begreppet säkerhet. IKFF grundades 1915 i protest mot första världskriget och har sedan dess alltid hävdat att säkerhetspolitik och konflikter inte handlar om militära lösningar och strategier. Fred och säkerhet kan aldrig uppnås genom krig, den enda vägen till hållbar fred är genom förhandlingar, dialog och utveckling av en fredskultur. Synen på säkerhet dominerades länge av det realistiska synsättet, eller det som här benämns som den traditionella synen på säkerhet. Inom detta synsätt är begreppet säkerhet nära sammankopplat med nationalstaten som aktör. Frågan om vilken typ
SÄKERHET 5 av säkerhet och för vem, när och var, har alltså handlat om staters säkerhet och definierats i termer av militära och politiska hot. Efter det kalla krigets slut utvidgades denna definition något. Kritikerna menade att konsekvenserna av ett ensidigt fokus på nationalstaten resulterar i att grupper som inte känner sig representerade och skyddade av staten exkluderas. Det traditionella säkerhetsbegreppet lämnar t.ex. lite utrymme för att förstå hur kvinnor och marginaliserade grupper upplever begreppet säkerhet och hur säkerhet förhåller sig till identitet och makt. Världskartan ritades om och fler och fler fick upp ögonen för att även ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorer är viktiga delar av det vi kallar säkerhet. Kopplingen mellan fattigdom och säkerhet tydliggjordes. Som en reaktion på den traditionella synen på säkerhet och nya hot i form av inbördeskrig, terrorism och organiserad brottslighet, lanserades i början av 1990-talet ett nytt begrepp i det internationella samfundet, s.k. mänsklig säkerhet. Det myntades 1994 av FN:s utvecklingsprogram UNDP i deras Human Development Report, även om de idéer som inbegrips i begreppet existerat tidigare, bl a i FN-stadgan, Genève-konventionerna och de mänskliga rättighetskonventionerna. Rapporten talade om säkerhet för människor snarare än territorier och stater, och säkerhet som tillgodoses med utveckling snarare än vapen. Den undersökte både nationella och globala angelägenheter för mänsklig säkerhet och försökte skapa ett nytt paradigm för hållbar mänsklig utveckling som består av en ny sorts utvecklingssamarbete och ett reformerat system av globala organisationer. Efter FN:s Milleniummöte år 2000 lanserades en oberoende expertgrupp på initiativ av den japanska regeringen för att sammanställa en rapport om den mänskliga säkerheten. Initiativet utmynnade i The Human Security Commission Report som kom 2003. Den viktigaste slutsatsen från rapporten är nödvändigheten i att se bortom institutionerna och staterna och istället fokusera på individerna. Fred och utveckling hänger ihop och måste behandlas tillsammans. Mänsklig säkerhet definierades som kärnan av alla människors liv och något som kunde påverkas av en rad olika faktorer, till exempel hunger, fattigdom och individers död.
6 SÄKERHET I diskussionen om begreppet mänsklig säkerhet intar kopplingen mellan säkerhet och utveckling en central roll. Grundidén är att fattigdom skapar en grogrund för konflikt och våld, och att vi genom att fokusera på fattigdomsbekämpning också kan bidra till att förebygga väpnande konflikter. Detsamma gäller det omvända, nämligen att konflikter utgör ett allvarligt hinder för utveckling och fattigdomsbekämpning i ett land. Detta synsätt har anammats av såväl Sveriges riksdag som den svenska regeringen. I december 2003 antog riksdagen regeringens nya proposition om utveckling, Gemensamt ansvar Sveriges politik för global utveckling. Där framträder konflikthantering och säkerhet som ett av huvuddragen i politiken. Det fastslås bl.a. att väpnade konflikter utgör det allvarligaste hindret för utveckling i många fattiga länder. I säkerhetspolitiska sammanhang behöver kopplingen mellan utveckling och konflikt lyftas och betonas om och om igen. Faktum är att fattigdom är ett större hot mot vår säkerhet idag än andra problem som får betydligt större utrymme i medierna och i politiken, problem som terrorism och organiserad brottlighet. Som den australiensiska forskaren Kevin Clements har påpekat gäller det att inte tappa perspektivet, för vad utgör egentligen det största hotet mot vår säkerhet idag? Är det de terrorister som dödade 3 000 människor i World Trade Center i New York den 11 september 2001? Eller är det sjukdomen aids som skördar 4 000 5 000 offer i Afrika varje månad? Eller rent av kanske de sjukdomar, som går att bota men som ändå tar livet av 30 000 barn varje timme runt om i världen? Det faktum att fattigdom bidrar till samhällsstrukturer som föder konflikter är en mycket viktig insikt, både för människors och staters skull. Som en av många organisationer i det civila samhället har IKFF länge arbetat med ett mänskligt perspektiv på säkerhetspolitik. Inom ramarna för detta säkerhetstänkande har det feministiska perspektivet och genusperspektivet på säkerhetspolitik fått större utrymme. Den analysen förespråkar en bredare syn på vad som utgör säkerhetshot och ifrågasätter framförallt staten som garant för säkerhet. Ett genusperspektiv har också alltid fokuserat på bottom-up aspekten, där alla individer och grupper oavsett kön, klass, religiös, etnisk och nationell tillhörighet kan inkluderas.
SÄKERHET 7 Som organisationen Kvinna till Kvinna påpekar i sin rapport Security on whose terms? If men and women were equal? är det dock långt ifrån självklart att ett fokus på mänsklig säkerhet gör att kvinnors säkerhet och perspektiv uppmärksammas. Ett exempel som man lyfter fram är Kofi Annans rapport In Larger Freedom, som kom ut i mars 2005. Trots försök att i rapporten länka begreppet säkerhet till utveckling, är det uppenbart att fokus ligger på militära hot som krig och väpnad konflikt, kärnvapen, terrorism, organiserad brottslighet. Inte ett ord nämns om kvinnors rätt att leva utan fruktan och i frihet från våld, både i hemmet och i offentligheten. Detta trots att kvinnor idag utgör ca 90 % av alla offer i väpnade konflikter och att de dagligen mördas, våldtas och systematiskt utsätts för våld och kränkningar. Trots att kvinnor är oerhört utsatta i konfliktsituationer, värderas deras erfarenheter och åsikter lågt i krishantering och fredsbevarande arbete. Kvinnor finns mycket sällan representerade i det nationella politiska beslutsfattandet eller i sammanträdesrum där fredsavtal förhandlas. Avsaknaden av kvinnor och ett genusperspektiv var t ex nästan total när fredsavtalet i Dayton framförhandlades, trots att mellan 20 000 50 000 kvinnor uppskattas ha våldtagits under krigen i forna Jugoslavien. Det internationella samhället har idag svårt att se kvinnor inte bara som offer för konfliktsituationer, utan även som potentiella aktörer i konfliktlösning. På pappret har både FN och EU antagit resolutioner som betonar vikten av kvinnors medverkan i dessa sammanhang. Ett exempel är resolution 1325 som antogs 2000 av FN:s säkerhetsråd. Resolutionen är bindande för FN:s medlemsländer och innebär ett erkännande av konflikters speciella inverkan på kvinnor och vikten av deras medverkan i fred- och säkerhetssammanhang. Om världens länder skulle implementera resolutionens innebörd i sina handlingar skulle kvinnor och deras behov bli en naturlig del av konfliktförebyggande, konflikthantering samt fredsförhandlingar. I praktiken verkar det dock vara svårt att genomföra. Kvinnors deltagande i politiskt beslutsfattande och internationella krishanteringsinsatser är inte bara en demokratifråga. Ett genusperspektiv på konfliktklösning är dessutom essentiellt för att göra krishanteringsinsatser mer effektiva och välfungerande. Hur ska man kunna hjälpa kvinnor i konfliktsituationer om man inte ser till
8 SÄKERHET deras behov och utsatthet? Det finns idag forskning som visar att det finns en stark koppling mellan graden av jämställdhet i ett land och uppkomsten av väpnade konflikter. Forskaren Sofia Ivarsson på Försvarshögskolan i Stockholm är en av dem som tittat närmare på detta tema. Hon menar, i likhet med flera andra forskare, att ett genusperspektiv kan ge oss bättre verktyg för att hantera och upptäcka potentiella konflikthärdar. Det finns t.ex. genusspecifika varningssignaler som långt innan en konflikt kan upplysa om ökad instabilitet i ett land. Det kan handla om kvinnors systematiska uteslutning ur det politiska beslutsfattandet, ekonomisk diskriminering och stora skillnader i utbildningsnivåer mellan män och kvinnor. Det finns även mer akuta förändringstendenser som visar på en övergång från ett öppet samhälle till ett mer patriarkalt och traditionellt samhälle, t.ex. en ökning av macho-propaganda, våldtäkter samt ökat våld mot kvinnor i hemmet och i det offentliga rummet. Säkerhetsdebatten idag är allt för snäv. De aktörer som inkluderas är de som traditionellt ansetts som de relevanta: nationalstater och internationella mellanstatliga organisationer. Även det civila samhället måste inkluderas i utformandet av dagens säkerhetsagenda. Denna skrift kommer att behandla några av huvudaktörerna som arbetar med europeisk säkerhetspolitik: EU, OSSE samt det civila samhället. En översikt av hur dessa arbetar individuellt kommer att presenteras och avslutas med en diskussion kring möjligheterna för samarbete mellan dessa aktörer.
Europeiska Unionen The goal of the EU is to form a region of freedom, security and justice. Freedom in this connection cannot be just the freedom of the strong, but it must be combined with fraternity and equality. TARJA HALONEN, FINLANDS PRESIDENT Kalla kriget och två världskrig har starkt påverkat det europeiska säkerhetssamarbetet och även ledsagat dess utveckling. Redan 1954 togs det första steget mot en gemensam säkerhetspolitik i Europa. Detta misslyckades men följdes 1970 av en process under benämningen europeiskt politiskt samarbete vilket traktatfästes genom Europeiska enhetsakten och trädde i kraft 1987. Under det kalla kriget gav tanken på ett europeiskt försvar upphov till både motvilja och hopp. Det upplevda hotet från öst medförde att NATO upprätthöll säkerhetsmonopolet i Europa. Åsiktsskillnader mellan Västeuropa och USA bidrog ändock till bildandet av Västeuropeiska unionen (VEU), en försvarsallians mellan Frankrike, Tyskland, Italien och Beneluxländerna. Dess politiska roll var marginell och när Sovjetunionen föll samman och hotet från öst försvann var det fortfarande NATO som garanterade Europas säkerhet. Under 1990-talet ledde EU:s växande betydelse på framförallt det handelpolitiska och ekonomiska området, samt de nya internationella utmaningar som växte fram efter kalla krigets slut, till att medlemsländerna förnyade sina ansträngningar för att inleda ett samarbete även på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. När Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993 bytte samarbetet namn
10 EUROPEISKA UNIONEN från EG till EU och tre s.k. pelare inrättades. Första pelaren avsåg ekonomi- och handelssamarbetet och är överstatlig. Den tredje som handlar om det rättsliga arbetet och inrikesfrågor är mellanstatligt. Det europeiska politiska samarbetet inkorporerades som den andra pelaren i EU-samarbetet och döptes om till den Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Man enades om att samarbetet skulle vara mellanstatligt med Ministerrådet som beslutande organ. Ministerrådet består av en ledamot från varje medlemsland som har befogenhet att fatta bindande beslut för sin regering. Man knöt även Kommissionen och Parlamentet till processen., Efter krigen på Balkan i mitten av 1990-talet ansåg medlemstaterna att unionens militära och civila kapacitet behövde stärkas ytterligare för att bättre kunna förebygga och bemöta konflikter samt hot om konflikter i närområdet. Under en regeringskonferens 1996 1997 lade Sverige och Finland fram ett gemensamt förslag om att EU skulle skaffa sig en förmåga att genomföra humanitära insatser, fredsbevarande insatser och krishanteringsinsatser med militära medel. Detta ledde till att de s.k. Petersbergsuppgifterna inkluderades i Amsterdamfördraget 1999. Dessa utvecklades ursprungligen av VEU 1992 och innefattar: humanitära insatser räddningsinsatser fredsbevarande insatser Den Gemensamma Utrikes- och Säkerhetspolitiken (GUSP) GUSP är ett mellanstatligt samarbete där alla frågor som rör EU: s säkerhet behandlas. Den gemensamma politiken syftar bland annat till att främja demokrati, fred och säkerhet i omvärlden. Unionsfördraget fastställer att medlemsländerna utan undantag ska stödja den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vidare ska länderna avstå från att agera på ett sätt som strider mot unionens intressen eller som kan skada den interna sammanhållningen.
EUROPEISKA UNIONEN 11 EU:s ministerråd ansvarar för utformningen och genomförandet av GUSP och till sin hjälp har de olika politiska och militära organ med uppgift att utforma och genomföra utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Frågor rörande GUSP behandlas av unionens utrikesministrar och Kommissionen förvaltar GUSP budgeten. GUSP:s mellanstatlighet innebär att medlemsländerna inte har avstått suveränitet till de gemensamma institutionerna och att varje land ytterst har kvar sin vetorätt GUSP regleras i artiklarna 11 28 i unionsfördragets avdelning V. I artikel 11 fastställs att GUSP:s övergripande mål är: Att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen, oavhängighet och integritet, Att bevara freden och stärka den internationella säkerheten (i enlighet med FN-stadgan och Helsingforsavtalets slutakt), Att utveckla och befästa demokratin och rättsstatsprincipen samt respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. I GUSP ingår handelssanktioner som EU beslutat om i utrikespolitiskt syfte, dock ingår inte de utrikespolitiska områdena handel, bistånd, relationerna mellan EU:s medlemsländer och eventuella konflikter inom medlemsländerna. Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999 och resulterade i att man inrättade en hög representant för GUSP samt ställde en omfattande stödorganisation till dennes förfogande. Den höge representanten skall biträda ordförandelandet och Rådet och medverka vid utformning, förberedelser och genomförande av beslut. Denne ska även när det anses lämpligt föra en politisk dialog med tredje part. I samband med detta kom länderna överens om att ett beslut i Ministerrådet kan fattas med kvalificerad majoritet, om medlemsländerna tagit ett enhälligt beslut om detta. Alla beslut med försvarsmässiga konsekvenser fattas dock med enhällighet.
12 EUROPEISKA UNIONEN GUSP kan agera genom Gemensamma strategier Gemensamma åtgärder Gemensamma ståndpunkter Meddelanden och uttalanden Avtal med andra länder och internationella organisationer Militära och civila resurser för krishantering Till GUSP är ett flertal politiska och militära organ knutna. Några av dessa är: Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, KUSP KUSP inrättades permanent 2001. Den har ständig kontakt med den höge representanten och består av diplomater från unionens medlemsländer som är permanent stationerade i Bryssel. Kommittén samordnar civila och militära insatser, förbereder alla frågor som rör GUSP, arbetar med omvärldsbevakning, följer den internationella händelseutvecklingen, ger strategiska riktlinjer när EU genomför en militär insats och utarbetar riktlinjer åt EU:s militärkommitté. Militärkommittén, EUMC EUMC inrättades i april 2001 och är det högsta militära organet inom EU med uppgift att ge råd och rekommendationer till KUSP i militära frågor. Det utgörs av medlemsländernas överbefälhavare. Den militära staben, EUMS EUMS inrättades 2001 och består av cirka 200 officerare från unionens medlemsländer. Den fungerar som en länk mellan EU:s politiska och militära organ och de militära resurserna och arbetar med att utveckla olika strategiska militära lösningar som sedan utvärderas av den militära kommittén. Den arbetar inom ministerrådets organisation med: policy och planering, underrättelser, operationer och övningar, logistik och resurser samt kommunikationer och informationssystem.
EUROPEISKA UNIONEN 13 Civilkommittén, CIVCOM Kommittén för civilkrishantering inrättades i maj 2000 och dess fyra prioriterade områden identifierades vid toppmötet i Feira (juni 2000). Dessa är: EU:s civilpoliser, rättskedjan, civilt skydd och civil förvaltning. Medlemsstaterna ska kunna ställa 5 000 poliser till förfogande för internationella insatser varav 1400 inom 30 dagar. Rättskedjan innebär att civilkommittén har som mål att EU ska ha möjlighet att stärka eller återställa lokala rätts- och straffsystem. För civil förvaltning har en grupp av experter inrättats som kan placeras ut med kort varsel. För civilt skydd har EU satt upp som mål att en grupp av experter ska kunna sändas iväg till konfliktsituationer för att assistera en drabbad befolkning. CIVCOM ger även politiska råd till KUSP vid civil krishantering. I fördragen slår EU fast att det är FN som har det främsta ansvaret för internationell fred och säkerhet och EU:s krishantering ska utföras i enlighet med principerna i FN-stadgan och OSSE:s stadga för säkerhet i Europa. EU:s Säkerhets- och Försvarspolitik (ESFP) EU:s säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) är en del av GUSP och avser EU:s krishanteringsförmåga. Samarbetet bygger på principerna från Petersbergsuppgifterna, är mellanstatligt och finansieras av frivilliga bidrag från medlemsstaterna. Beslut om deltagande i fredsfrämjande insatser fattas nationellt i varje enskilt fall. I december 2003 antog EU:s ledare en europeisk säkerhetsstrategi där man kom överens om en gemensam omvärldssyn i säkerhetsrelaterade frågor och strategiska målsättningar för hur GUSP och ESFP bör utformas. Säkerhetsstrategin definierar också de viktigaste hoten mot Europas säkerhet, bl.a. spridning av massförstörelsevapen, regionala konflikter, stater i upplösning, terrorism och organiserad brottslighet. ESFP är uppdelad i en civil och en militär komponent. Den militära komponenten inrättades vid Europeiska rådets möten i Helsingfors 1999 och Nice 2000. I Helsingfors beslutades att EU ska vara i stånd att inom 60 dagar kunna ställa upp med styrkor
14 EUROPEISKA UNIONEN om 60 000 man och underhålla dem i upp till ett år. Vid EU:s andra militära kapacitetskonferens i november 2001 enades medlemsländerna om att kunna ställa upp med en styrka på 60 000 marksoldater, 100 fartyg och 400 flygplan vid behov. På så vis har EU inte någon permanent styrka utan tillhandahåller resurser vid specifika insatser. Medlemstaterna bestämmer dock själva om de vill ställa upp med soldater eller inte. De uppgifter som en militär styrka skulle kunna utföra omfattar bl a humanitärt bistånd, räddningsinsatser, fredsbevarande åtgärder, krishantering och fredsskapande åtgärder. Kärnan i denna verksamhet kommer att vara så kallade snabbinsatsstyrkor. Tretton snabbinsatsstyrkor har anmälts och tanken är att beredskapstiden för en snabbinsatsstyrka ska vara sex månader där två grupper ska finnas i ständig beredskap inom unionen. Efter beslut ska insatsen vara påbörjad inom tio dagar och kunna sättas in inom en radie av 600 mil från Bryssel. Maximal uthållighetstid för styrkan är 120 dagar. Sverige har åtagit sig att ansvara för en snabbinsatsstyrka om 1500 soldater. Denna styrka skall vi tillsammans med Finland, Norge och Estland upprätta före 1 januari 2008. Sverige kommer att bidra med ca 1 100 soldater, Finland med ca 200, Norge med ca 150 och Estland med cirka 50. Då Norge inte är medlem i EU deltar de i egenskap av ett tredje land. Styrkan går vid namn Nordic Battle Group och leds av Sverige som också bär huvudansvaret för dess kärna bestående av en mekaniserad skyttebataljon. I den militärstrategiska ledningen av styrkan kommer Sverige att samarbeta med Storbritannien. I juni 2004 beslutade EU:s ledare om nya mål för den militära komponenten i EU:s krishanteringsförmåga, mål som sträcker sig fram till 2010. I och med denna överenskommelse har EU-länderna enats om att till 2010 kunna svara vid en eventuell krissituation som sträcker sig över hela konfliktskalan. I denna ingår deltagande i avväpningsaktioner, stöd till icke-eu land i kampen mot terrorismen, förmåga att genomföra flera olika operationer samtidigt, samt förmåga att inleda en operation fem till tio dagar efter att beslut har fattats.
EUROPEISKA UNIONEN 15 Den civila komponenten utvecklades under Europeiska rådets möten i Santa Maria da Feira 2000 och Göteborg 2001 med bidrag från Kommissionen. Sverige fick i samarbete med en grupp likasinnade stater gehör för en civil handlings- och krishanteringsplan. Förslag som har presenterats är bland annat att vidareutveckla existerande samarbeten inom ramen för EU inom räddningstjänst och ESFP. Sverige menar även att de militära resurser som finns inom ESFP bör användas vid civila insatser där unionens medborgare befinner sig i en krissituation. Fyra områden ska prioriteras: Polisiärt samarbete. Unionen ska kunna sätta in 5 000 poliser, varav 1 400 inom 30 dagar, för t ex återupprättande av ordning i samarbete med militär, samt träning av lokala poliser Förstärkning av rättstaten. Möjlighet att ställa 200 domare, åklagare och andra sakkunniga till förfogande Civil förvaltning. Personal för övervakning av politiska val och hjälp med utbildning och beskattning Räddningstjänst. Hjälp till humanitära organisationer genom bland annat räddningsoperationer Syftet med de civila insatserna är att de ska bestå av olika enheter som kan sättas ihop beroende på vilken typ av insats som efterfrågas. Dessa ska då kunna agera före, under och efter en konflikt. Arbetet pågår nu inom ramen för det s k Civilian Headline Goal 2008. Målet innefattar integrering av olika delar av civil krishantering, komplettering av de fyra prioriterade områdena genom t.ex. reformering av ett lands säkerhetssektor eller hjälp vid avväpning och återintegrering, samt en kommitté för civil krishantering och civila resurser. Konfliktförebyggande är den tredje funktionen inom EU:s krishanteringssystem. Detta arbete har som syfte att uppnå långsiktig stabilitet och skapa ett fördelaktigt politiskt klimat i de berörda områdena och har fyra mål som avser att främja fred och stabilitet: Samordning av EU:s instrument och ett mer systematiskt användande av dessa
16 EUROPEISKA UNIONEN Identifiering och bekämpning av orsakerna till konflikt innan de uppstår Förstärkande av EU:s förmåga att ingripa i uppblossande konflikter Främjande av internationellt samarbete inom området En handlingsplan för konfliktförebyggande insatser antogs i juni 2001 där det fastslås att unionen ska angripa orsakerna till konflikter såsom fattigdom, brott mot mänskliga rättigheter och strid om begränsade naturresurser med hjälp av bland annat handelsoch biståndspolitik. Denna handlingsplan ska regelbundet följas upp av EU:s medlemsländer. På kort sikt kan EU använda sig av diplomati, katastrofhjälp och krishantering. Samarbeten med organisationer som FN och OSSE, samt andra internationella aktörer kommer att bli en del av detta arbete. Förslaget till ny konstitution I förslaget till ny EU-konstitution fanns en rad förslag som innebar en fördjupning av det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet. Även om dessa förslag inte går igenom är det troligt att många av idéerna kommer att implementeras på annat sätt, t ex genom beslut i Ministerrådet. I konstitutionsförslaget finns en europeisk utrikesminister med övergripande ansvar för GUSP-frågorna. Petersbergsuppgifterna har uppdaterats och texten föreskriver att målet är att ett gemensamt försvar så småningom skall upprättas. Medlemstaterna förbinder sig även att gradvis förbättra sina militära resurser och att genom den nytillkomna solidaritetsklausulen handla i en anda av solidaritet och mobilisera alla sina resurser, även militära, om ett annat land i unionen drabbas av en terroristattack eller naturkatastrof.
Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) History will judge this Conference not by what we say here today, but by what we do tomorrow not by the promises we make, but by the promises we keep. PRESIDENT GERALD FORD VID SIGNERING AV HELSINGFORSAVTALET 1975. OSSE är med sina 55 deltagarstater världens största regionala säkerhetsorganisation. Organisationen är unik i det att den har deltagare från både Europa och Centralasien, samt USA och Kanada, och därmed arbetar med säkerhet i en region som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok den långa vägen. OSSE bistår sina deltagarstater med ett forum för politiska förhandlingar och beslutsfattande i frågor rörande early warning, förebyggande av väpnad konflikt, kris- och konflikthantering och post-konflikt hantering, samt mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Organisationen gör även staters politiska vilja till något konkret genom sitt unika nätverk av fältoperationer. OSSE är erkänd som en regional aktör under kapitel 8 i FN-stadgan. Organisationens inställning till säkerhet är unik i det att den är både övergripande och samarbetsbaserad. Deltagarstaterna arbetar med de tre dimensionerna av säkerhet, de tre s.k. korgarna ; 1) den politiska och militära, 2) den ekonomiska och miljömässiga, och 3) den mänskliga dimensionen. Alla deltagarstater har lika status och besluten tas med konsensus på en politisk, men ej juridisk, bindande basis.
18 ORGANISATIONEN FÖR SÄKERHET OCH SAMARBETE I EUROPA Bakgrund OSSE är efterträdaren till den Europeiska säkerhetskonferensen, ESK (Conference for Security and Co-operation in Europe, CSCE) som bildades 1972. Syftet var att förbättra dialogen mellan öst och väst. Konferensen bestod från början av 35 länder från Europa, USA och Kanada. Efter år av förhandlingar antog de 35 deltagande staterna Helsingforsavtalet (Helsinki Final Act) 1975. I detta dokument fastslog staterna sitt ömsesidiga intresse i att förbättra säkerheten genom förtroendebyggande åtgärder. Avtalet specificerade även principer för hur relationer mellan stater ska genomföras. Bland annat fastslogs principer som respekt för suveräniteten, avstånd från att använda våld i lösning av konflikter, fredlig hantering och lösning av konflikter, icke-intervenering i nationella angelägenheter, respekt för de mänskliga rättigheterna, och staters territoriella integritet. Dokumentet var banbrytande och ett steg på väg mot det kalla krigets upplösning. Fram till tidigt 90-tal var ESK en förhandlingsarena där man höll uppföljningsmöten och konferenser för att se över implementeringen av de åtaganden som man gått med på samt en arena för att förhandla fram vidare åtaganden mellan stater. Många anser att ESK bidrog till att få ett slut på det kalla kriget eftersom det förde samman regeringar från öst och väst för att tala och enas kring en gemensam värdegrund och utvärdera varandras agerande. I och med Sovjetunionens kollaps 1989 1990 förändrades även ESK. Konferensen antog på ett möte i Paris, Paris Charter for New Europe, vilket markerade början på en era som möjliggjorde nya former av samarbete mellan regeringar. I Budapest 1994 beslutade man sedan att gå från att vara en konferens till att bli en organisation och hette därefter Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE (Organisation for Security and Co-operation in Europe, OSCE). I och med denna förändring gick man från att vara en konferens och ett dialogforum till att bli en operationell organisation med politisk ställning, fältmissioner och ett permanent sekretariat samt nya institutioner.
ORGANISATIONEN FÖR SÄKERHET OCH SAMARBETE I EUROPA 19 OSSE arbetar med: förebyggande av väpnad konflikt tolerans och icke-diskriminering det civila samhället demokratisering rättsstatsfrågor mänskliga rättigheter valövervakning media- och pressfrihet reformering av militären policyarbete vapenkontroll minoritetsrättigheter arbete mot trafficking ekonomi gränsfrågor utbildning miljö jämställdhet arbete mot terrorism Organisationen är uppbyggd av ett flertal organ av både operativ och administrativ natur. Det Permanenta rådet är OSSE:s huvudsakliga organ för politiska beslut och konsultation. Här träffas deltagarstaternas representanter på veckobasis i det som kallas Hofburg i Wien. I Wien träffas även Forum för Säkerhetssamarbete som arbetar med vapenkontroll och förtroendeskapande och säkerhetsbyggande insatser, samt den Konsultativa gruppen som ser över implementeringen av Treaty on Coventional Armed Forces in Europe (CFE Treaty). Deltagarstaternas utrikesministrar har dessutom varje år, med undantag av de år OSSE har ett s.k. summit meeting, ett ministerrådsmöte. Man får här chansen att se över OSSE:s aktiviteter och besluta om frågor relaterade till organisationens fungerande. Utrikesministern i det land som har ordförandeskapet har det övergripande ansvaret för alla exekutiva aktiviteter. Ordförandeskapet roterar varje år och 2006 kommer det att innehas av Belgien. Ordförandeskapets utrikesminister har då även ansvaret att utse personliga eller speciella representanter att ansvara för specifika frågor eller situationer. För att nå kontinuitet i organisationens högsta ledning ingår ordförandeskapet i en trojka bestående av utrikesministrarna från förra årets ordförandeland och nästkommande ordförandeland.
20 ORGANISATIONEN FÖR SÄKERHET OCH SAMARBETE I EUROPA I Wien finns även ett Sekretariat som just leds av en generalsekreterare. Denne är ansvarig inför ordförandeskapet och permanenta rådet för arbetet med OSSE:s fältoperationer Sekretariatet arbetar med administrativt och operationellt stöd till organisationen som helhet, men främst till fältoperationerna. Organisationen har dessutom ett flertal organ som arbetar med specifika sakfrågor. Dessa är: Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR) arbetar med anti-trafficking, val övervakning, samt utvecklandet av nationella val och institutioner för mänskliga rättigheter, rättsamhälle och juridiska frågor och genusfrågor. ODIHR bistår också med teknisk assistans, uppmuntrar och assisterar i utvecklingen av icke-statliga organisationer och det civila samhället samt tränar journalister, valövervakare och annan personal som arbetar med mänskliga rättigheter. Verksamheten bedrivs nästan uteslutande i form av projekt eller rådgivning. Högkommissarien för nationella minoriteter, just nu den svenska diplomaten Rolf Ekéus, utvärderar situationer som involverar nationella minoriteter och försöker att bearbeta spända situationer på ett så tidigt stadium som möjligt. Högkommissarien verkar främst genom s.k. tyst diplomati, men bedriver även viss konkret projektbaserad verksamhet. Representanten för press- och mediafrihet arbetar med att observera utvecklingen i medlemsländerna avseende media, samt assistera och ingripa mot allvarliga brott mot OSSE:s principer på området. OSSE har även en Parlamentär församling bestående av mer än 300 parlamentariker från deltagarstaterna. Dess verksamhet syftar till att bidra till parlamentär inblandning i organisationens aktiviteter, debattera ämnen samt anta resolutioner och rekommendationer till OSSE:s arbete. De deltar även i valövervakningsuppdrag. OSSE:s främsta arbete bedrivs dock i fält genom de f.n. 18 missionerna och fältoperationerna. Dessa finns i 16 länder och bedriver verksamhet inom de tre korgarna under ofta mycket svåra för-
ORGANISATIONEN FÖR SÄKERHET OCH SAMARBETE I EUROPA 21 hållanden. Med några få undantag är all internationell personal till fältoperationerna sekonderad av deltagarstaterna. De första etablerades redan 1992, då i ESK:s regi. Det är denna verksamhetsform som är OSSE:s styrka i så måtto att fältoperationerna lyder under enskilt specifika mandat och fungerar med stor flexibilitet. I jämförelse med andra internationella aktörer som också bedriver fältverksamhet är OSSE dessutom oerhört billig. Ett exempel på en sådan är OSSE:s mission till Georgien. Denna har varit aktiv sedan 1992 och arbetar bl a med konfliktlösning, förtroendeskapande åtgärder, mänskliga rättigheter och demokratisering. Mellan 2000 och 2004 hade man även ett mandat att observera och rapportera rörelse över gränsen mellan Georgien och de tjetjenska, ingusjetiska och dagestanska delarna av den Ryska Federationen. Gällande konfliktlösning så arbetar missionen med förhandlingarna mellan parterna i den Georgiska-Syossetiska konflikten, samt stöttar den FN-ledda fredsprocessen i konflikten rörande Abchasien. De förtroendeskapande åtgärderna tar formen av att missionen övervakar den gemensamma fredsbevarande styrkan i konfliktzonen i Sydossetien, Georgien, där man även stöder ett program där vapeninsamling, samt aktiviteter som främjar respekt för mänskliga rättigheter och stärkande av det civila samhället. Vidare finansierar OSSE ett program för att nedmontera gammal ammunition, samt neutralisering av farliga kemikalier från militära baser som tillhört forna Sovjetstyrkor. Missionen stöder även Georgiens regering i arbetet att uppfylla åtaganden kring mänskliga rättigheter, juridiska och lagliga aspekter, samt arbetar med stärkandet av det civila samhället och landets demokratiska institutioner, anti-trafficking och mediefrihet. Även utvecklingen i ekonomi-, miljö- samt energisektorn övervakas, analyseras och rapporteras om av missionen. Missionen samarbetar i dessa frågor med ett antal olika internationella organisationer och institutioner, bland annat olika FN-aktörer, Europeiska kommissionen och Europeiska rådet.
Det civila samhället We women, in International Congress assembled, protest against the madness and the horror of war, involving as it does a reckless sacrifice of human life and the destruction of so much that humanity has laboured through centuries to build up. PARAGRAF UR RESOLUTION FRÅN WILPF:S FÖRSTA KONGRESS 1915 I HAAG. När det civila samhället omnämns i internationella sammanhang kan man till exempel syfta på enskilda personer, men även på lokala, nationella, regionala eller internationella organisationer. En organisation i det civila samhället kännetecknas oftast av att det är en ickestatlig organisation. En sådan ickestatlig organisation (non-governmental organisation) kan definieras som en privat, självstyrd och icke-vinstdrivande aktör. Det civila samhällets organisationer är viktiga aktörer i arbetet för att förebygga och arbeta med konflikter eftersom de har ett annat perspektiv, en annan legitimitet samt en annan kunskap om internationella konflikter än statliga aktörer. Det använder även metoder som skiljer sig från det internationella samfundets (EU, FN, OSSE m.f.l). 1999 2000 pågick 69 projekt från enbart organisationer från det svenska civila samhället som syftade till att förebygga våld, hantera konflikter och bygga fred. Dessa projekt använde sig av metoder såsom dialogfrämjande projekt, utbildningsprojekt, demokratiseringsprojekt, mänskliga rättighetsprojekt, traumabearbetningsprojekt, fredsobservatörsprojekt samt projekt relaterade till nedrustning, demobilisering och återintegrering. Studier har visat att civilsamhällets roll i freds- och konflikthanteringssam-
DET CIVILA SAMHÄLLET 23 manhang är av ett annat slag än det internationella samfundet, men även att civilsamhället är speciellt bra på att arbeta med förebyggande av väpnad konflikt. Lokalt och nationellt Kvinna till Kvinna är en svensk organisation som stödjer kvinnoorganisationer i krigs- och konfliktdrabbade länder på Balkan, i Mellanöstern och i Södra Kaukasus och verkar för att öka kvinnors självkänsla och kraft att delta i arbetet för ett demokratiskt samhälle. De kvinnoorganisationer de samarbetar med arbetar ofta lokalt med olika aspekter och konsekvenser av en konflikt. Ett exempel på en sådan samarbetspartner är Kvinnocentret Lara i Bijeljina i östra Bosnien-Hercegovina. Lara har varit aktiv i regionen sedan 1998 och arbetar bland annat med stöd till dem som fallit offer för människohandel och ger engagerade kvinnor möjlighet att träffa politiker. De arbetar även för att involvera kvinnorna från byarna runt omkring staden i sina olika aktiviteter som syftar till att ge dem förutsättningar för att bli mer aktiva i samhället. Ett annat exempel på en lokal samarbetspartner är Women Forum, ett rådgivningscenter i Elbasan i Albanien som arbetar för att skydda, stärka och höja medvetenheten om kvinnors rättigheter med särskilt fokus på våld mot kvinnor. De driver två rådgivningscentra i centrala Albanien dit kvinnor och flickor som blivit utsatta för våld får personlig rådgivning och stöd via en SOS-linje och hjälp att driva rättsliga processer. De arrangerar även möten i staden och på landsbygden för att väcka kvinnors medvetande om sina lagliga rättigheter samt samarbetar med lokala beslutsfattare, polis och åklagare för att påverka situationen. I lokala och nationella sammanhang har det civila samhällets organisationer ofta större trovärdighet och även bättre kunskap om lokala förhållanden än statliga aktörer, vilket ofta gör dem väldigt effektiva. De känner till behoven som finns efter en konflikt och kan även anpassa sina metoder till den lokala seden. Som ovan exempel visar kan man då arbeta på en personlig nivå med människor för att nerifrån och upp återigen bygga upp samhället. Dessa insatser är otroligt viktiga då de skapar fred och förtroende
24 DET CIVILA SAMHÄLLET på lokal nivå där oroligheter annars börjar. Speciellt kvinnoorganisationer arbetar mycket effektivt på lokal nivå då kvinnors situation efter en konflikt ofta är mycket sårbar. De får, eller vågar, inte gå ut. De har ofta förlorat familjemedlemmar och blivit utsatta för våld under konflikten samt att de även är diskriminerade i lagstiftnings- och rättvise sammanhang. Det civila samhällets organisationer på lokal nivå är dock även mycket sårbara eftersom de sällan får stöd från regeringar och sällan ges den uppmärksamhet eller status som krävs för att de ska kunna agera trovärdigt i officiella sammanhang. Det är därför mycket viktigt att de statliga aktörerna stödjer organisationerna på ett sätt som både stärker dem men också tillåter dem att bevara sin legitimitet i rollen som oberoende och självständiga aktörer. Regionalt och internationellt Regionala ickestatliga organisationer arbetar mycket likt regionala statliga organisationer såsom EU och OSSE, men med skillnaden att de istället för att ha nationer som medlemmar och deltagare har nationella och lokala organisationer från det civila samhället. Regionala organisationer har ofta en tyngre röst i olika sammanhang och kan därför lättare påverka politiker och beslutsfattare än sina lokala och nationella motsvarigheter. Detta då de har många medlemmar och sympatisörer i ryggen och därmed kan legitimera sina åsikter med en folklig opinion. I jämförelse med lokala initiativ som nämnts tidigare har regionala organisationer inte samma lokala förankring. Den regionala organisationen blir därmed en länk för de nationella och lokala organisationerna att arbeta genom samt en länk från det lokala till det regionala vad gäller kunskapsutbyte och kommunikation avseende lokala förhållanden. European Centre for Conflict Prevention är ett exempel på en ickestatlig regional organisation. Organisationen består av International Alert, International Crisis Group, European Policy Centre samt European Peacebuilding Liasion Office. De arbetar med effektiva konfliktförebyggande lösningar samt strategier för fredsbyggande och stödjer och sammanlänkar aktivt människor som arbetar med fred runt om i världen. De arbetar för att skapa
DET CIVILA SAMHÄLLET 25 en värld där människor vill och kan förebygga och arbeta med väpnade konflikter på ett fredligt sätt. För att nå detta tror de på metoder som lokala fredsinitiativ, samarbete med lokala organisationer, långsiktigt engagemang samt opartiskhet. Centret arbetar genom att bistå med det civila samhällets perspektiv på frågor som rör Europeiska Unionen i förebyggande av väpnad konflikt, krishantering och fredsbyggande. Man gör detta genom att sprida information, ge ut publikationer och hålla diskussioner kring frågorna. Arbetet syftar till att bidra till bättre informerade beslutsfattare samt bättre dialog mellan EU och nationella policymakare och det civila samhället. Centret har även varit inblandat i att planera den internationella konferens om förebyggande av väpnad konflikt som hölls i New York sommaren 2005. Till denna konferens kom 900 människor från 118 länder och man tog där beslut om en s k Global Action Agenda for the Prevention of Violent Conflict. Här underströks vikten av lokalt ägarskap samt behovet av kontinuerligt samarbete mellan det civila samhället, regeringar och internationella organisationer för att förebygga och bygga varaktig fred. Konferensen är ett mycket starkt exempel på hur det civila samhället arbetar tillsammans på olika nivåer för att påverka beslutsfattare, den internationella agendan och debatten. På senare tid har det civila samhällets organisationer bjudits in i större grad till konferenser, beslutsprocesser och fred- och säkerhetssammanhang. Dessa organisationers kompetens och kunskap har understrukits och det har slagits fast att det civila samhällets inblandning inte enbart är viktig för att besluten som tas påverkar dem, men även för att de kan bidra med den kunskap som behövs för att kunna ta bra och långsiktiga beslut. Fortfarande är dock många skeptiska till hur det civila samhället kan bidra till konfliktlösning. Deras kunskap tas inte alltid på allvar då den inte anses tillräckligt kvalificerad. Många av civila samhällets organisationer är i opposition till den politiska viljan varför de också ofta ses som farliga att inkludera i debatten. Innebörden av att inkludera det civila samhället tolkas olika av olika aktörer. I EU består den civila styrkan, som nämnts tidigare, av civila tjänstemän såsom poliser och jurister. När det civila
26 DET CIVILA SAMHÄLLET samhällets organisationer argumenterar för att de ska inkluderas i dessa insatser syftar man på att det civila samhällets organisationer och gräsrötterna, med andra ord, människorna på plats, ska bli inkluderade i processen. Det finns studier som visar att ökat våld mot kvinnor i samhället samt en ökning av antalet selektiva aborter i ett land är tidiga tecken på att en konflikt är på väg att bryta ut. Dessa genusspecifika varningssignaler är verktyg som lätt skulle kunna användas av det internationella samfundet och organisationer som FN, EU och OSSE för att tidigt identifiera en hotfull situation och avvärja en väpnad konflikt. I sådana lägen är det civila samhällets organisationer mycket viktiga och användbara resurser. De lokala organisationer som nämnts ovan i Bosnien och Albanien är exempel på organisationer som dagligen möter kvinnor och lätt kan se och snappa upp varningssignaler av detta slag. Idag så läggs mer och mer fokus på förebyggande av väpnade konflikter och ickestatliga organisationer oerhört värdefulla aktörer i detta arbete. De kan på ett sätt som andra ej kan identifiera problemen och hitta lösningar som kan anpassas efter de förutsättningar som finns. Förebyggande av väpnad konflikt och ett användande av de lokala förmågor som finns skulle medföra en vinst i både människoliv och pengar. Ett exempel är OSSE:s förebyggande arbete i Georgien, som beräknas kosta 12,9 miljoner euro under 2005. I jämförelse med konflikten i Bosnien, där enbart EU:s mission Althea kostar 71,7 miljoner euro, måste detta betraktas som småpengar. Viktigare är de kostnader i människoliv, de psykiska skador som människorna i konflikten i Bosnien har utsatts för, den infrastruktur som har förstörts samt kostnaderna för att bygga upp samhället igen. Sett ur denna vinkel kan man tycka att frågan om att satsa på förebyggande eller att vänta tills en konflikt brutit ut kan ses något självklar, både på en personlig nivå samt en samhällsekonomisk sådan.
Makedonien One day we must come to see that peace is not merely a distant goal we seek, but that it is a means by which we arrive at that goal. We must pursue peaceful ends through peaceful means. MARTIN LUTHER KING JR., 24 DECEMBER 1967 Den Forna Jugoslaviska Republiken Makedonien (i denna text refererad till som Makedonien) används här för att illustrera hur statliga och ickestatliga organisationer arbetar olika men även lika, då OSSE, EU och det civila samhället alla har haft aktiviteter i landet. Makedonien blev en del av Jugoslavien 1918 och dess historia har präglats av spänningar mellan dels de kringliggande staterna och de olika etniska grupperna som bor i området. När Jugoslavien började falla samman i början av nittiotalet förvärrade det även spänningarna mellan de makedonska och albanska grupperna i Makedonien. Dessa spänningar ökade 1990 när nationalistiska partier växte sig starkare och kulminerade 1991 när man höll en folkomröstning gällande landets självständighet. Folkomröstningen bojkottades av de albanska invånarna eftersom de i den nya konstitutionen endast skulle få minoritetsstatus. Under nittiotalet eskalerade konflikten mellan grupperna. I samband med konflikten i Kosovo gick många makedonska albaner med i UCK/KLA och de grundade sedan 2001 makedonska UCK (Ushitra Clirimtare ë Kombëtare/National Liberation Army) med målet att försäkra albanska folkets rätt till medborgarskap, ägande, utbildning, det albanska språket och politisk representation. I gruppen fanns även
28 MAKEDONIEN en del som argumenterade för självständighet från Makedonien och vissa medlemmar som ägnade sig åt kriminella aktiviteter längs gränsen. Den huvudsakliga kärnan i konflikten med den makedonska regeringen låg dock i frågan om konstitutionell reform för att skapa bättre rättigheter för den albanska befolkningen. Regeringen gick emot UCK:s krav då de var rädda för att det skulle resultera i att de skapade en egen stat. I början av 2001 bröt väpnad konflikt ut i Makedonien och UCK deklarerade att de slogs för albanska folkets lika rättigheter med det makedonska. En dialog mellan parterna kunde inledas i maj och i Ohrid 28 juli kunde man påbörja den sista rundan av förhandlingar för att den 13 augusti skriva på ett fredsavtal. Vissa förändringar i konstitutionen infördes och den albanska gruppen kunde nu kalla sig makedonska invånare. Avtalet gav även utrymme åt NATO att övervaka och hjälpa till vid implementeringen av fredsavtalet. EU EU:s operation i Makedonien var dess andra fredsbevarande operation och inleddes 31 mars, 2003 under namnet Concordia. EU tog här över efter NATO och Concordia syftade till att skapa ett stabilt och säkert Makedonien och övervaka genomförandet av det fredsavtal som slöts i augusti 2001 mellan slaver och albaner. Operationen kom till efter förfrågan från Makedonien och efter att FN:s säkerhetsråd antagit resolution 1371. Styrkan som bestod av 350 lätt beväpnade soldater patrullerade den region som beboddes av albaner och som gränsande till Albanien, Serbien och Kosovo. Operation Concordia avslutades 15 december och ersattes av en EU-ledd polisinsats, operation Proxima. Syftet med operation Proxima är att bidra till reformeringen av det makedonska rättsväsendet. Operationen hjälper till i kampen mot den organiserade brottsligheten, ger råd och övervakar den makedonska polisen. De stödjer åtgärder som konsoliderande av lag och ordning, bekämpning av organiserad brottslighet, genomförande av reformer inom inrikesdepartementet och polisväsendet, skapandet av en effektiv gränspolis, assisterande av polisen i deras