Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost 2011-10-04 B 4371-11 Rotel 20. Ert datum

Svarsskrivelse Sida 1 (10) Datum Rättsavdelningen 2011-10-17 ÅM 2011/6400 Ert datum Er beteckning Byråchefen Hedvig Trost 2011-10-04 B 4371-11 Rotel 20 Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm JT./. riksåklagaren ang. grovt narkotikabrott m.m. (Hovrättens för Västra Sverige, avd. 1, dom den 2 september 2011 i mål nr B 3324-11) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte föreligger skäl att meddela prövningstillstånd. Bakgrund Åtalet JT åtalades för grovt narkotikabrott för att han mellan den 30 mars och den 4 april 2011 i Göteborg förmedlat kontakter mellan H och L som säljare å ena sidan och E som köpare å andra sidan. H och L (säljarna) åtalades för grovt narkotikabrott för att bl.a. ha sökt sälja 100 gram kokain till E (köparen) som i sin tur åtalades för grovt narkotikabrott för att ha sökt köpa 100 gram kokain. Det gjordes gällande att en mindre mängd kokain, 4,63 gram, överlämnats från H till E som ett varuprov. JT åtalades också för narkotikabrott (ringa brott) och dopningsbrott (ringa brott). Tingsrättens dom JT erkände att han förmedlat försäljning av ett gram kokain till E, men förnekade gärningen i övrigt. Tingsrätten dömde JT för grovt narkotikabrott, narkotikabrott (ringa brott) och dopningsbrott (ringa brott) till fängelse i två år. Tingsrätten dömde också H och L för grovt narkotikabrott för försäljningen och E för narkotikabrott av normalgraden avseende de 4,63 gram han hade på sig då han greps och som han bevisligen införskaffat vid det aktuella tillfället. Hovrättens dom Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 Telefax 010-5625299 registrator@aklagare.se Webbadress www.aklagare.se

Svarsskrivelse Sida 2 (10) JT överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma honom för narkotikabrott av normalgraden för förmedling av fem gram kokain och, oavsett bedömningen i skuldfrågan, sätta ned fängelsestraffets längd. Hovrätten fann till en början att utredningen visat att JT förmedlat kontakter mellan H som säljare och E som köpare avseende kokain samt att denna förmedling medfört att E köpt fem gram kokain för 5 000 kr. Av utredningen, främst avlyssnade telefonsamtal, framgick också, enligt hovrätten, att avsikten varit att E skulle köpa 100 gram kokain av H och att JT varit införstådd med detta. Hovrätten anför vidare. Straffbestämmelsen i 1 första stycket 5 narkotikastrafflagen (1968:64) omfattar olovlig förmedling av kontakter mellan säljare och köpare, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. Enligt förarbetena krävs det för ansvar inte att gärningen verkligen har främjat narkotikahandel, utan det är tillräckligt att förmedlingen har varit ägnad att främja sådan handel (prop. 1982/83:141 s. 19 f.). Det framhölls att det erfarenhetsmässigt visat sig att det vid förmedling och andra typer av mellanmansverksamhet kan vara svårt att visa att handlandet också lett till att ett visst brott verkligen har begåtts. Även sådan förmedlingsverksamhet som utan vidare borde anses utgöra ett allvarligt brott skulle därför uttryckligen nämnas i bestämmelsen. (A. prop. s. 22). Om någon uppsåtligen har gjort sig skyldig till förmedling av kontakter mellan säljare och köpare och förfarandet har varit ägnat att främja narkotikahandel, saknar det alltså betydelse för gärningsformens fullbordan om det i målet är visat att handlandet har medfört att en viss överlåtelse av narkotika har kommit till stånd. Av det sagda följer att JTs skuld som förmedlare inte är avhängig vilken mängd kokain som E faktiskt köpte. JTs förmedling har varit ägnad att främja narkotikahandel av 100 gram kokain. Han ska därför dömas för att ha förmedlat kontakter mellan säljare och köpare avseende den mängden kokain. När det gäller frågan hur gärningen skulle rubriceras anförde hovrätten följande. Den narkotikahandel som JTs handlande varit ägnad att främja har haft internationell prägel och har avsett en förhållandevis stor mängd narkotika av särskilt farlig sort. JT har varit en viktig länk i distributionskedjan. Med beaktande av Högsta domstolens resonemang i domen av den 16 juni 2011 i mål B 5412-10 gör hovrätten, liksom tingsrätten, därför bedömningen att det narkotikabrott som JT har begått är grovt. H och E överklagade inte tingsrättens dom. L överklagade tingsrättens dom till hovrätten och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grovt narkotikabrott, vilket hovrätten också gjorde. Överklagandet

Svarsskrivelse Sida 3 (10) JT har överklagat hovrättens dom och yrkat att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, ogillar åtalet avseende grovt narkotikabrott genom förmedling av 100 gram kokain och dömer honom för narkotikabrott av normalgraden för förmedling av fem gram kokain samt, oavsett bedömningen i skuldfrågan, sätter ned fängelsestraffets längd. JT har som grund för sitt överklagande anfört bl.a. följande. Hovrättens resonemang är en för vittgående tolkning av innehållet i prop. 1982/83:141. Det skulle i så fall innebära att en förmedlingsverksamhet, där narkotikaköp överhuvudtaget inte kommer till stånd, skulle bedömas som ett fullbordat narkotikabrott. Detta är inte meningen i propositionen. Det bör noteras att under samma avsnitt som hovrätten hänvisar till, så menar propositionen att i många fall kan en förmedling av kontakter innebära ansvar för medhjälp till förvärv eller överlåtelse av narkotika. Andemeningen i propositionen är att man ville ha med förmedlingsverksamhet som är ägnad att främja narkotikahandel, för att just kunna utdöma ansvar för förmedlingen. När ett sådant brott ska vara fullbordat går inte att utläsa ur förarbetena. I JTs fall var det klarlagt för samtliga inblandade att någon affär rörande 100 gram kokain inte skulle komma till stånd. Subjektivt saknar således JT uppsåt att förmedla 100 gram kokain, vilket styrks av tingsrättens dom där E, köparen, dömdes för just förvärv av fem gram. JT är helt ostraffad och förekommer inte i narkotikasammanhang. Hovrättens påstående att JTs handlande varit ägnat att främja narkotikahandel med internationell prägel och avser en förhållandevis stor mängd narkotika av särskilt farlig sort är grundlös. JT var inte heller en viktig länk i distributionskedjan utan av rena tillfälligheter hamnade han i positionen att förmedla kontakten mellan E (köparen) och säljaren. Beaktar man därför Högsta domstolens dom av den 16 juni 2011 gör omständigheterna att JTs handlande inte bör bedömas som grovt brott. JT har som skäl för prövningstillstånd anfört att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas. Framför allt är det fråga om tolkningen av förarbetena till aktuell lagbestämmelse och då framför allt fråga om vad som krävs för att brottet ska anses vara fullbordat och särskilt i förhållande till vilken mängd narkotika ett ansvar ska krävas ut. Hovrätten har gjort en egen tolkning av förarbetena runt förmedling, som inte stöds av någon rättspraxis på området.

Svarsskrivelse Sida 4 (10) Grunderna för min inställning Jag har vid min beredning av ärendet samrått med Utvecklingscentrum Stockholm som inom Åklagarmyndigheten har ett särskilt ansvar för metodutveckling m.m. när det gäller bekämpande av narkotikabrottslighet. Den rättsliga regleringen I målet aktualiseras frågan om JTs åtgärder att sammanföra säljaren H med köparen E ska anses straffbart enligt 1 första stycket 5 narkotikastrafflagen (1968:64). Enligt 1 första stycket 5 narkotikastrafflagen ska den som olovligen bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, dömas för narkotikabrott. Bestämmelsen infördes i narkotikastrafflagen den 1 juli 1983 (prop. 1982/93:141). De åtgärder som är straffbara är samtliga sådana som typiskt sett har en mer omedelbar anknytning till den illegala narkotikahanteringen. Vissa mellanmansförfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel gjordes till särskilda gärningsformer av narkotikabrott. Det framhölls i förarbetena att det vid den organiserade narkotikahandeln blivit allt vanligare att fristående personer på olika sätt främjar verksamheten utan att själva ta befattning med narkotikan eller ha närmare kunskaper om de olika konkreta transaktionerna, vilket kan ske t.ex. genom att kontakt etableras mellan köpare och säljare (a. prop., s. 19-21). Förfarandet att förmedla kontakter mellan säljare och köpare kunde före den 1 juli 1983, under vissa omständigheter, bestraffas som medhjälp till narkotikabrott. Skälet till införande av förmedling av kontakter mellan säljare och köpare som en särskild gärningsform var att medverksansansvar vid denna och andra typer av mellanmansverksamhet inte alltid kunde ådömas. Det hade uppkommit situationer där övertygande bevisning kunnat förebringas om handlande som utgjort led i en organiserad illegal narkotikahantering men där handlandet inte kunnat knytas till konkreta brott på ett sådant sätt att straffansvar kunnat komma i fråga. För att möjliggöra lagföring ansågs det nödvändigt att ge upp kravet på att det alltid ska kunna visas att förfarandet i det konkreta fallet främjat ett bestämt narkotikabrott (a. prop., s. 21 f.). De förfaranden som är straffbara är sådana som typiskt sett har en mer omedelbar anknytning till omsättningen av narkotika och som i detta avseende har en viss konkretion. Utanför det straffbara området faller sådana förfaranden som måhända kan antas främja narkotikahandeln i stort, men som inte har anknytning till konkreta transaktioner. Allmänt lovprisande av eller reklam för

Svarsskrivelse Sida 5 (10) narkotikamissbruk, instruktioner om hur narkotika brukas och andra förfaranden av detta slag berörs alltså inte av kriminaliseringen (a. prop. s. 34). Bland de klara fall som är hänförliga till gärningsformen att förmedla kontakter mellan säljare och köpare finns de där en förmedlare sammanför säljare och köpare så att de får personlig kontakt med varandra. Eftersom också annan sådan åtgärd är kriminaliserad torde det vara tillräckligt att förmedlaren gjort det möjligt för en kontrahent i handeln att få kännedom om den andres anbud (se Olle Hoflund, Narkotikabrotten, tredje uppl., 1993, s. 57). Enligt Hoflund är det emellertid mycket tveksamt om det är tillräckligt att en förmedlare etablerat en sådan kontakt. I lagtexten talas om den som förmedlar kontakter, vilket enligt Hoflund talar för att det ska vara tal om en person som bedriver någon form av verksamhet. Det talas i motiven till denna gärningsform inte heller i annat än pluralform och om mellanmansverksamhet och förmedlingsverksamhet. En strikt tolkning av ordalydelsen torde, enligt Hoflund, leda till bedömningen att den som i ett enstaka fall har sammanfört en köpare och en säljare inte kan fällas till ansvar enligt denna bestämmelse (Hoflund, a.a., s. 57). Tillämpningsområdet ansågs bli för vidsträckt om åtgärden skulle främja all överlåtelse av narkotika. För att bestämmelsen ska aktualiseras erfordras därför att åtgärden dvs. förmedlandet av kontakter är ägnad att främja narkotikahandel. Med narkotikahandel avses enligt förarbetena en mer vanemässig eller yrkesmässig överlåtelseverksamhet liksom också större förvärv eller överlåtelser som uppenbarligen förutsätter en organiserad eller eljest mer omfattande avyttringsverksamhet i missbrukarledet. Till sådan handel bör däremot inte räknas tillfälliga överlåtelser av mindre mängder narkotika eller förvärv för eget bruk även om sådana sker vanemässigt (a. prop., s. 21). Varje förmedling av kontakt mellan säljare och köpare är inte ägnad att främja narkotikahandel. Det krävs att det visas att förfarandena kan antas ha haft eller kunnat få anknytning till transaktioner av sådan omfattning eller frekvens att de skulle kunna betecknas som narkotikahandel (a. prop., s. 34). För ansvar krävs däremot inte att gärningen verkligen har främjat narkotikahandel utan att det är tillräckligt att den har varit ägnad att främja narkotikahandel. Det krävs alltså inte att det alltid ska kunna visas att förfarandet i det konkreta fallet har främjat ett bestämt narkotikabrott (a. prop., s. 21 och 24). De gärningar som omfattas av punkten 5 är subsidiära till de gärningsformer som anges i punkterna 1-4. Om det är utrett att den aktuella åtgärden verkligen främjat överlåtelser eller förvärv och förutsättningar för ansvar för medverkan till dessa gärningar föreligger i övrigt är, enligt förarbetena, naturligt att det endast ska dömas för medverkan (a. prop., s. 24).

Svarsskrivelse Sida 6 (10) Högsta domstolen har i NJA 1991 s. 110 prövat om narkotikahandel förelegat i den mening som avses i 1 första stycket 5 narkotikastrafflagen. Målet gällde 450 gram cannabisharts som hade försålts vid tre tillfällen under maj december 1987 sedan den tilltalade under våren detta år förmedlat kontakt mellan säljaren och köparen genom att sammanföra dem samt därefter lämna ut säljarens telefonnummer till köparen. Högsta domstolen ansåg att den narkotikahantering som den tilltalade främjat visserligen hade avsett en stor mängd cannabis men att den inte var av sådan art eller omfattning att narkotikahandel kunde anses föreligga i den mening som avses i den aktuella bestämmelsen. Den tilltalade dömdes i stället för medhjälp till narkotikabrott beträffande den narkotika som överlåtits vid det första tillfället. Min bedömning Som anges ovan är frågan i målet om JTs åtgärder att sammanföra H med E ska anses straffbart enligt 1 första stycket 5 narkotikastrafflagen (1968:64). Fråga är dels om hans åtgärder ska innebära att han förmedlat kontakter mellan säljare och köpare, dels om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel i den mening som avses i ovan angivna bestämmelse. Underrätterna har sammanfattningsvis funnit följande utrett. H (säljaren) och ytterligare en person (den i målet aktuelle L) är medborgare i Nederländerna och bosatta där. Den 2 april 2011 anlände de till Sverige i en nederländskregistrerad bil. Samma dag åkte de till Göteborg där de tog in på ett hotell. Ett par dagar senare flyttade de till ett annat hotell. Syftet med resan till Sverige var att ta emot en större mängd kokain som andra landsmän fört in i landet och därefter sälja partiet vidare i första hand i poster om minst 100 gram per köpare. Den 30 mars 2011 meddelade JT E (köparen) per telefon att han skulle få gäster och att det var som han hade sagt för länge sedan. E frågade om det var det som han brukade komma med när det var kalas, vilket JT bekräftade. Efter samtalet började E ringa runt och försöka samla in pengar. Den 3 april 2011 uppgav JT per telefon att landsmän till honom kommit till Sverige och att det var fråga om scampi, dvs. kokain. 100 gram kokain skulle kosta 60 000 kr. Samtalet ledde till ytterligare aktivitet från Es sida med att försöka få ihop pengar. E besökte JT samma kväll. Därefter ringde E bl.a. en person och frågade hur mycket pengar denne kunde få fram eftersom han hade en bra grej på gång för dem båda. E förklarade också för en annan person att han hade en deadline till dagen därpå, dvs. till den 4 april. Avsikten var att köpa en större mängd kokain av dessa personer och att affären skulle göras upp den 4 april 2011 hemma hos JT. Omkring kl. 13 den 4 april 2011 bestämde E och JT att den förre skulle komma hem till den senare vid 19-tiden. JT ringde även upp andra personer och berättade då bl.a. att det kommit två killar som hade scampi som de släppte 100 för 650, men att han trodde att de skulle kunna släppa det för 600. Efter att ha misslyckats med att skaffa någon som kunde köra honom hyrde E en bil och han körde till JTs lägenhet på kvällen den 4

Svarsskrivelse Sida 7 (10) april 2011. Till lägenheten kom också H och ytterligare en person. E köpte 4,63 gram av H för 5 000 kr. E försökte få ihop 60 000 kr, vilket skulle motsvara priset för 100 gram kokain. Han fick inte ihop så mycket pengar och hade därför inte råd att förvärva all den narkotika han planerat att köpa. När E lämnade lägenheten greps han av polis med 4,63 gram kokain på sig. Även H greps senare av polis på väg från lägenheten senare under kvällen. Vid husrannsakan i Hs hotellrum hittades 400 gram kokain gömt i hotellsängens madrass. I Hs bil påträffades ett uppskuret bildäck som hade innehållit den narkotika som senare påträffades i hotellrummet. För straffrättsligt ansvar enligt 1 första stycket 5 narkotikastrafflagen krävs i detta fall för det första att de åtgärder JT har vidtagit innebär att han olovligen förmedlat kontakter mellan säljare och köpare. En fråga är därvid om förmedla kontakter ska tolkas som att det måste vara fråga om flera kontakter än en, antingen mellan samma säljare och köpare eller mellan olika säljare och köpare. Frågan hur begreppet ska tolkas besvaras inte uttryckligen i förarbetena. Som Hoflund framhåller talas i förarbetena främst om mellanmansverksamhet och förmedlingsverksamhet, vilket kan indikera att endast fall där en person som bedriver någon sorts förmedlingsverksamhet avses (Hoflund, a.a., s. 57). I förarbetena talas dock om att även större förvärv ska omfattas. Enligt min uppfattning bör, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, också en enstaka förmedling av kontakt mellan säljare och köpare vara tillräcklig för att ansvar ska följa. Inte heller bör lagens ordalydelse hindra en sådan tolkning. I aktuellt mål har det, sedan åtalet mot den ene säljaren ogillats, varit fråga om en säljare och en köpare. JTs åtgärder för att förmedla kontakt har bestått i dels att han hemma hos sig sammanfört säljaren och köparen, dels att han vid flera tillfällen dessförinnan, främst genom telefonsamtal och sms, informerat köparen om att narkotika är på väg till landet och vilket pris som, enligt säljaren, är aktuellt. Hovrätten har funnit att JTs åtgärder bör anses utgöra förmedling av kontakter. Jag har inte någon annan uppfattning än hovrätten. Nästa fråga är om JTs förfarande varit ägnat att främja narkotikahandel. Som framgår av förarbetena till aktuell bestämmelse och NJA 1991 s. 110 bör straffbarheten inskränkas till åtgärder som typiskt sett är ägnade att främja den mer organiserade eller annars grövre narkotikabrottsligheten. Det ska vara fråga om en mer vanemässig eller yrkesmässig överlåtelseverksamhet eller sådana större förvärv eller överlåtelser som uppenbarligen förutsätter en organiserad eller annars omfattande avyttringsverksamet i missbrukarledet. Säljaren har i detta fall rest från Nederländerna till Sverige med den enda avsikten att avyttra en mycket stor mängd narkotika, låt vara att det inte gått att styrka att narkotikan smugglades till Sverige av just säljaren. De kontakter mellan säljaren och köparen som förmedlades genom telefon avsåg förvärv av 100 gram kokain till ett pris om 60 000 kr. Kokain är narkotika av särskilt

Svarsskrivelse Sida 8 (10) farlig art och 100 gram räcker till ett mycket stort antal doser. Mängden betingar ett betydande värde i missbrukarleden. Köparens avsikt var att förvärva 100 gram kokain. Det är enligt min uppfattning uppenbart att en så stor mängd kokain efter inköp skulle säljas vidare. Enligt min bedömning talar det ovan sagda för att de åtgärder JT har vidtagit har varit ägnade att främja narkotikahandel. Att det konkreta förvärvet sedan, pga. att köparen i tid inte fått ihop tillräckligt med pengar, kom att uppgå till endast 4,63 gram kokain bör inte tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av huruvida förmedlingsåtgärderna varit ägnade att främja narkotikahandel. Jag delar således hovrättens uppfattning att JTs åtgärder varit ägnade att främja narkotikahandel. Vidare står klart att JT har insett att narkotikan kommit från Nederländerna och att hela partiet skulle säljas av i poster om 100 gram, varför han måste anses ha haft uppsåt till att hans åtgärd varit ägnad att främja narkotikahandel. Vid bedömande av om narkotikabrottet är grovt ska särskilt beaktas om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen ska grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet (3 narkotikastrafflagen). Den internationella narkotikahandel som JT har främjat genom att förmedla kontakter mellan säljaren och köparen avser en stor mängd kokain som är narkotika av särskilt farlig art (se bl.a. NJA 1983 s. 754 I och II samt NJA 2008 s. 653). JT har med de kontakter han har haft i Sverige varit en viktig länk i distributionskedjan. Utan hans insatser hade kontakt mellan säljaren och köparen inte kunnat uppstå. JTs gärning ingår i en organiserad narkotikahandel inriktad på att i vinningssyfte sprida missbruk och utnyttja missbrukarnas beroende (se bl.a. Högsta domstolen dom av den 16 juni 2011 i mål nr B 5412-10). Jag delar mot denna bakgrund hovrättens uppfattning att brottet är att bedöma som grovt narkotikabrott. Vidare delar jag underrätternas bedömning när det gäller brottslighetens straffvärde och val av påföljd.

Svarsskrivelse Sida 9 (10) Prövningstillstånd JT har som skäl för prövningstillstånd anfört att det skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen uttalar sig om vad som krävs för att brottet ska anses vara fullbordat och om i förhållande till vilken mängd narkotika ett ansvar ska krävas ut. Enligt min uppfattning råder ingen tvekan om att JT har gjort sig skyldig till ett fullbordat brott och jag kan inte se att detta mål skulle bidra till ett klargörande av rättsläget såvitt avser fullbordanspunkten för brott som innebär förmedling av kontakter. Vidare har Högsta domstolen, som anges ovan, i NJA 1991 s. 110 slagit fast hur begreppet narkotikahandel i det aktuella stadgandet ska tolkas. Ytterligare vägledning i detta hänseende är enligt min uppfattning inte erforderligt för närvarande. Frågan hur rekvisitet förmedla kontakter bör tolkas har inte tidigare prövats av Högsta domstolen. Mot bakgrund av de uttalanden som gjorts i förarbeten och doktrin råder viss osäkerhet om hur rekvisitet bör tolkas (se bl.a. Hovrättens för Nedre Norrland dom den 24 augusti 2007 i mål nr B 514-07 och B 955-06). Enligt min uppfattning bör dock, som anges ovan, också en enstaka förmedling av kontakt mellan säljare och köpare vara tillräcklig för att ansvar ska följa. Målet gäller också frågor om rubricering och straffvärdebedömning. Med anledning av Högsta domstolens dom den 16 juni 2011 i mål nr B 5412-10 kan det finnas anledning att pröva fler narkotikamål såvitt gäller rubricering och straffvärde i syfte att åstadkomma ytterligare vägledning i rättstillämpningen. Hovrätten har i detta fall i såväl rubriceringsfrågan som vid straffvärdebedömningen beaktat samtliga i målet relevanta omständigheter och avgörandet ligger i linje med de principer som slås fast genom bl.a. Högsta domstolens dom från den 16 juni 2011. Målet framstår vidare som något särpräglat och innefattar en bedömning av en mängd olika omständigheter, varför jag ställer mig tveksam till om en prövning av målet skulle ha något större värde utanför det här aktuella målet. Enligt min bedömning är det oklart om en prövning av detta mål skulle innebära några ytterligare preciseringar av rättsläget när det gäller tillämpligheten av 1 första stycket 5 narkotikastrafflagen och när det gäller hur brottslighetens straffvärde bör bedömas. Sammanfattningsvis ställer jag mig tveksam till om en prövning av den aktuella domen skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Några synnerliga skäl för en prövning finns enligt mitt förmenande inte. Mot denna bakgrund kan jag inte tillstyrka prövningstillstånd.

Svarsskrivelse Sida 10 (10) Bevisuppgift Jag ber om att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet. För det fall Högsta domstolen skulle meddela prövningstillstånd överväger jag att justera gärningsbeskrivningen och alternativt yrka ansvar å JT för medhjälp till narkotikabrott enligt 1 första stycket 1 och 3 samt 5 narkotikastrafflagen och 23 kap. 4 brottsbalken. Kerstin Skarp Hedvig Trost Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Internationella åklagarkammaren i Göteborg (AM-56094-11)