Korttidsboende. värdefull insats som söker sin struktur. Äldrecentrumrapport 2002:8 Sven Erik Wånell

Korttidsboende värdefull insats som söker sin struktur Äldrecentrumrapport 2002:8 Sven Erik Wånell Förord Chefen för Äldreomsorgsberedningens kansli, stadsledningskontoret Stockholms stad, har hos Äldrecentrum aktualiserat frågan om hur utvecklingen ser ut för korttidsboende i Stockholm, främst med anledning av att flera stadsdelsdirektörer rapporterat en minskning av utbud och efterfrågan på platser i korttidsboende. Denna rapport är en utveckling av en PM till Stockholms stad. Rapporten ger en belysning av utvecklingen av korttidsboendet i landet och i Stockholms stad, vilka former av korttidsboende som finns, de korttidsboendes vård- och omsorgsbehov samt utvecklingsbehov. Rapporten bygger på studier som genomförts av Socialstyrelsen samt lokala studier i Stockholms län genomförda av Äldrecentrum, Östermalms stadsdelsförvaltning och Sollentuna kommun. Vidare har bearbetning skett av data från Stockholms stads äldreomsorgsregister. Rapporten pekar på en del utvecklingstendenser och problem som bör uppmärksammas i stadens arbete med hur framtida äldreboenden ska utformas. Det finns också ett behov av en fördjupad kunskap om motiven för och effekterna av vistelse på korttidsboende för de enskilda individerna. Stockholm 2002-12-17 Sven Erik Wånell direktör Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 1

SAMMANFATTNING 3 UPPDRAGET, BAKGRUND 4 Varför korttidsboende? 4 Vad är korttidsboende? 5 UTVECKLING 5 Rätt nivå på antal korttidsboendeplatser? 8 Geriatrik och korttidsboende, kommunicerande kärl? 9 VILKA BOR PÅ KORTTIDSBOENDE? 9 Varifrån och varthän? 11 UTFORMNING AV KORTTIDSBOENDE 13 En plats för utredning och eftertanke 14 Rehabilitering 14 Avlösning 15 Vård i livets slutskede 16 Tillfälligt boende 16 Tänkbara strategier 16 Frågor att beakta 17 Utmaningar inför framtiden 18 Fortsatta studier 19 Bilaga 1; Stockholms stads riktlinjer 21 Bilaga 2; Tabeller, korttidsboende Stockholms stad 22 Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 2

Sammanfattning Korttidsboende är en vårdform mellan att ge vård, omsorg och rehabilitering i den enskildes hem och att erbjuda detta som en permanent lösning i särskilt boende. Korttidsboendet kan erbjuda en möjlighet till rehabilitering och planering, i syfte att förhindra ogenomtänkt flytt till ett äldreboende. Korttidsboendet kan, rätt utformat, ge den äldre möjlighet att mobilisera sina förmågor så att man sedan klarar sig bättre i sitt hem. Det kan också möjliggöra för anhörigvårdare att få en nödvändig avlösning. Detta förutsätter att korttidsboendet har en tydlig struktur. Annars riskerar korttidsboendet att få tjäna som en organisatorisk lösning på akuta problem. Att personer med mycket skiftande behov bor i samma korttidsboende kan omöjliggöra en meningsfylld vård och omsorg. Inför Ädelreformen var riksdagens intentioner att korttidsboendet skulle bli en resurs för att öka kommunernas flexibilitet. Genom att resurser fördes över från landstingen till kommunerna för korttids rehabilitering, växelvård och avlösning skulle kommunerna få bättre möjligheter att ge stöd till kvarboende. Antalet personer med korttidsboende har ökat under 1990-talet, och för landet i stort ökat även de två första åren under 2000-talet. I Stockholms stad har antalet däremot minskat sedan 2000. Minskningen avser korttidsboende som avlösning för anhörigvårdare medan tillfälligt boende har ökat. Andelen av äldrebefolkningen som beviljas korttidsboende skiftar mycket såväl mellan kommunerna som stadsdelarna i Stockholms stad. I Stockholms län har landstinget ansvaret för hemsjukvård och därmed rehabilitering i ordinärt boende. Så är fallet i cirka hälften av landets kommuner. Det hör dock till undantagen att landsting och kommun gemensamt finansierar rehabilitering i korttidsboende. Det finns dock flera goda exempel, som borde kunna stå som föredömen. Även idag, 10 år efter Ädelreformen, är enheter för korttidsboende vanligen inrymda i sjukhemslokaler. Personer som beviljas korttidsboende har stort omsorgsbehov. De är mer beroende av hjälp med vardagliga sysslor i hemmet och personlig omsorg än personer som har hemtjänst i ordinärt boende eller servicehus. De som bor i korttidsboende har större nedsättningar vad gäller rörelseförmåga, att kunna äta själv, minne mm jämfört med alla som har hemtjänst, men lägre än personer som bor i äldreboende med heldygnsomsorg. Ungefär lika många kommer till korttidsboendet från hemmet som från sluten vård på sjukhus. Få boende i särskilt boende beviljas korttidsboende. Vistelsetiderna kan bli långa, mer än tre månader är inte ovanligt. Orsakerna kan vara både organisatoriska väntan på plats i särskilt boende och individuella behov av fortsatt rehabilitering. Två studier har under våren 2002 belyst vart de äldre kommer efter korttidsboendevistelsen. I Jönköpings län återvände nästan fyra av fem till hemmet efter korttidsboende (Socialstyrelsen 2002c), medan bara hälften gjorde det i Östermalms stadsdelsförvaltning (Norman). Av dem som flyttade till ordinärt boende i Östermalm fick en dryg tredjedel hemtjänst och drygt fem procent insatser av anhörig. Utvecklingen av korttidsboendet kräver att bl.a. följande frågor följs och blir mer belysta: hur många är i behov av korttidsboende, och av vilka skäl? hur motsvarar utbudet behoven? hur utformas de individuella målen för biståndsbeslut om korttidsboende? hur kan korttidsboendets roll som stöd för anhöriga utvecklas? hur ser vardagen ut på korttidsboende för avlösning och växelvård? Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 3

hur ser boendemiljön ut? rehabiliteringsresurser på korttidsboende och utformning av samverkan med landstinget kring läkarstöd, rehabilitering mm. korttidsboendets möjligheter att underlätta kvarboende korttidsboendets risker att förlänga vårdkedjan Uppdraget, bakgrund Chefen för äldreomsorgsberedningens kansli har hos Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum aktualiserat att flera stadsdelsdirektörer uppmärksammat en tendens till minskning av antalet personer som beviljas olika former av korttidsboende. Detta har visat på behov av sammanställning av aktuell kunskap samt analys hur utvecklingen faktiskt är. I rapporten ges en belysning av utvecklingen ställt i relation till riksdagens intentioner för korttidsboendet inför ÄDEL-reformen. Rapporten bygger på en översiktlig redovisning av några nationella studier samt vissa data om de korttidsboendes vård- och omsorgsbehov. I slutet av rapporten pekas på vissa utvecklingsområden. Varför korttidsboende? I olika statliga utredningar på 80-talet om den framtida äldreomsorgen framhölls att korttidsboende är en viktig del av äldreomsorgen. När man tittade på de lokala sjukhemmen, som då var landstingets ansvar, noterades att där inte bara bedrevs långvård utan också något som till sitt innehåll skulle utgöra ett stöd för att kunna bo kvar i sitt ordinära boende. Sjukhemmen har successivt blivit alltmer ett stöd och därmed i minskande utsträckning ett alternativ till det ordinära boendet, skrev man i den rapport som lades 1989 (Ds 1989:27) och som blev en grund för Ädelreformen. I Ädelpropositionen sägs tydligt att i de verksamheter som förs över från landstingen till kommunerna ingår resurser för det kortvariga stödet. Regering och riksdag menade att kommunerna med kort varsel ska kunna erbjuda vistelser för t ex rehabilitering, växelvård och avlösning som en del av det särskilda boendet. Äldreberedningens slutrapport Äldreomsorg i utveckling (SOU 1987:21) De lokala sjukhemmens vårdplatser bör enligt utredningens mening i första hand vara avsedda för personer som tillfälligt behöver omfattande tillsyn och hjälp t.ex. vid intensiva skeden av rehabilitering, för avlösning av den sociala hemtjänsten eller närstående vårdare eller vid tillfälliga försämringar av hälsotillståndet hos den som vårdas i hemmet. Äldredelegationens rapport Ansvaret för äldreomsorgen (Ds 1989:27) sjukhemmen blir successivt alltmer ett stöd för och därmed i minskande utsträckning ett alternativ till det egna självständiga boendet. I regeringens Ädel-proposition (prop. 1990/91:14) betonas vikten av att kommunerna även får över resurser för såväl långvarig vård som för kortvarigt stöd. Dessa senare insatser är mycket viktiga för att öka flexibiliteten i kommunernas samlade äldreoch handikappomsorg. Genom att förfoga över resurser för rehabilitering, växelvård och avlösning förbättras stödet i det egna boendet. Kommunen bör med kort varsel kunna erbjuda sådana vistelser vid en särskild boendeform. De förhoppningar som fanns på 80-talet inför 90-talet var att korttidsboende skulle växa när det blev ett kommunalt ansvar. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 4

Vad är korttidsboende? Korttidsboende har beskrivits bl.a. i den statliga utredningen Bo tryggt betala rätt (SoU 1999:33). Med ledning av den och studier Socialstyrelsen genomfört kan konstateras att korttidsboende är en mycket disparat verksamhet, som bl.a. erbjuder rehabiliteringsplatser sviktplatser efter slutenvård eller när hälsan sviktar för en hemmaboende planeringsboende när det finns osäkerhet om en person kan bo kvar hemma eller behöver flytta till särskilt boende väntboende i avvaktan permanent plats på ett äldreboende, att åtgärder ska hinna vidtas i ens ordinära hem eller liknande växelvård för personer som med jämna mellanrum erbjuds att komma in på en korttidsplats för att kunna förlänga kvarboende hemma avlösningsplats, där huvudsyftet med vistelsen är att närståendevårdare skall få vila. vård i livets slutskede Utveckling Antalet korttidsplatser har, så som intentionerna var från riksdagen, ökat under 1990-talet. Statistiken är dock något osäker. År 1994 frågade Socialstyrelsen i sin nationella statistik för första gången efter växelvårds- och avlösningsplatser. I en undersökning några år senare konstaterade Socialstyrelsen att kommunerna räknat in alla möjliga vårdformer i sin statistik. I huvudsak torde allt korttidsboende ha räknats in i den nationella statistiken. Sedan år 1998 använder Socialstyrelsen begreppet korttidsvård/ korttidsboende, som definieras med tillfälligt boende i särskilda boendeformer förenad med behandling, rehabilitering och/eller omvårdnad för bl.a. avlösning, växelvård och eftervård. Figur 1 Utvecklingen av antalet som haft korttidsboende åren 1994-2001, hela landet antal personer viss dag 9000 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 år 1994 år 1995 år 1996 år 1997 år 1998 år 1999 år 2000 år 2001 Källa: Socialtjänststatistiken för respektive år Antalet som viss dag haft korttidsboende är osäker före 1999. Från det året avser statistiken antalet personer med korttidsboende per den 1 oktober. För tidigare år är antalet i figur 1 skattningar. Trenden, med en klar ökning från 1999 till 2001 är dock säker. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 5

Utvecklingen i Stockholms stad liknar den nationella fram till år 2000. Därefter minskar antalet med korttidsboende (figur 2). Figur 2, Antal personer i korttidsboende under en månad i Stockholms stad 1200 1000 antal personer 800 600 400 200 0 år 1994 år 1995 år 1996 år 1997 år 1998 år 2000 år 2001 år 2002 Källor: för år 1994-1998 Socialstyrelsen, socialtjänststatistiken, för år 2000-2002 data från stadens äldreomsorgsregister ( Paraplyet ). Åren 1994-1998 är skattningar! För åren 1994-97 redovisades antalet platser, för år 1998 antalet vårddygn, en beräkning har gjorts för att uppskatta antalet personer under en månad. För 1999 saknas tillförlitliga uppgifter. Totala antalet personer som i september 2000 hade någon form av korttidsboende var 1 059. Antalet har minskat med 58 varje år, och var 943 personer i september 2002. Vanligast var så som det är registrerat i äldreomsorgsregistret avlösning på sjukhem och tillfälligt boende. Figur 3 Antal personer i Stockholms stad som september 2000 och 2002 hade korttidsboende, efter den form som registrerats i stadens äldreomsorgsregister Som framgår av figur 3 är det vanligast att avlösning och växelvård erbjuds på sjukhem. antal personer 600 500 400 300 sept. 2000 sept. 2002 200 100 0 Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 6

Tillfälligt boende är antagligen i de flesta fall boende för personer som pga. sviktande hälsa inte kan återvända hem direkt efter sjukhusvistelse ( utredningsboende eller ibland väntplats i avvaktan plats på sjukhem) eller behöver tillfälligt boende därför att egen eller anhörigvårdares hälsa sviktar. I Stockholms stadsdelar varierade antalet personer som i september 2002 hade korttidsboende mellan 0 och 139. Rinkeby stadsdelsförvaltning har inget av åren haft någon person i korttidsboende. Ställt i relation till antal äldre och omsorgsbehovet i stadsdelen (mätt med antal personer med hemtjänst) finns det klara skillnader mellan stadsdelarna. Frånsett Rinkeby ligger Kista stadsdelsförvaltning lägst (2,2 % av hemtjänsttagarna). Östermalms stadsdelsförvaltning har högst andel, 10,1 procent. Övriga stadsdelar ligger inom intervallet 4,3 till 7,8 procent, lägst andel har Spånga-Tensta och Vantör (4,3 % resp. 4,7 %). Figur 4 Andel korttidsboende av antal med hemtjänst i resp. stadsdel Jämförelsetal 12 10 8 6 4 2 0 Kista Rinkeby Bromma Kungsholmen Norrmalm Maria-Gamla stab Katarina-Sofia Farsta Liljeholmen staden Tio stadsdelsförvaltningar har färre personer i korttidsboende i september 2002 än motsvarande månad 2000. Två stadsdelsförvaltningar har oförändrat antal, medan sex har ökat antal (se tabellerna i tabellbilagan). Figur 5 Antal personer i snitt åren 2000, 2001 och 2002 som viss månad haft korttidsboende i form av avlösning, växelvård resp. tillfälligt boende Antal personer 700 600 500 400 300 2000 2001 2002 200 100 0 avlösning växelvård/veckovård tillfälligt boende Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 7

Antalet personer som i stadens äldreomsorgsregister registrerats som avlösning har minskat med närmare 250 personer mellan 2000 och 2002, från i snitt 666 personer till 421 personer. Det är överraskande med hänsyn till den ökade uppmärksamhet som ägnats anhöriga som vårdar närstående, bl.a. tack vare de statliga stimulansmedlen anhörig 300. Anhörig 300 har möjligen lett till andra former för avlösning än avlösning på äldreboende. Antalet som registrerats som tillfälligt boende har däremot ökat med cirka 130 personer, från i snitt 273 till 402. Ökningen kan sammanhänga med att antalet medicinskt färdigbehandlade gått ned, under 2002 från 330 i mars till 179 personer i september. De flesta stadsdelsförvaltningarna uppger dock att de inte har en sådan brist på platser i äldreboende att detta skulle ge anledning till att använda korttidsboende som väntplats. Med statistik från USK går det att följa utvecklingen i Stockholms stad från 1993 och framåt (se tabellbilagan). För männen har utvecklingen gått mot att andelarna av befolkningen som fått hjälp ökat under 1990-talet fram till en topp i oktober 1999 i alla åldersgrupper, mest i de högsta åldersgrupperna (90 år och äldre). För kvinnorna är tendensen likartad, om än inte lika tydlig. Rätt nivå på antal korttidsboendeplatser? Som framgår av figur 4 ovan skiljer sig andelen som beviljas korttidsboende mellan stadsdelsförvaltningarna. Samma bild ges om man ställer antalet som beviljats korttidsboende i relation till antalet äldre i respektive stadsdel. Finns det en rätt dimensionering när man ska fatta beslut om hur många korttidsboenden som ska finnas i den egna kommunen? All äldreomsorgsstatistik visar att det inte finns några rätta svar, det finns bara stora olikheter. Figur 6 Andel som hade korttidsboende 1 oktober 2001 av befolkningen 65 år och äldre i fem kommuner, procent. procent 1,4 1,2 1 0,8 0,6 0,4 0,2 0 Göteborg Malmö Stockholm Simrishamn Sala Källa: Socialtjänststatistiken, Socialstyrelsen 2002:3 Om vi jämför Simrishamn och Sala två kommuner med likartad befolkningsstruktur och innevånarantal ser vi en dramatisk skillnad i utbudet av korttidsplatser (figur 6). I Simrishamn hade 1/10 2001 knappt 0,1 procent av alla 65 år och äldre korttidsboende. I Sala var andelen 1,3 procent. I Salas mål för äldreomsorgen finns korttidsboendet med som en Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 8

strategisk insats för att underlätta kvarboendet. En jämförelse mellan de tre storstadskommunerna visar att andelen är cirka 0,6 procent i Stockholm och Malmö, 0,2 procent i Göteborg. Snittet för landet är 0,54 procent. Utvecklingen synes i flertalet kommuner mer sällan bygga på strategiska beslut. Man har reagerat på akuta behov. Utvecklingen är med all säkerhet ett resultat av kortare vårdtider inom den slutna vården, som bl.a. medfört att mer av rehabilitering sker utanför slutenvården. Det har därmed uppstått en gråzon mellan landsting och kommun där vissa kommuner valt att vara gränssättare och andra att bygga ut sitt korttidsboende för att svara mot behoven. Lagen om medicinskt färdigbehandlade har inneburit ett ekonomiskt starkt tryck att ta hem personer. Möjligtvis ligger här den viktigaste motorn för att driva utvecklingen. Vid en rundfråga till äldreomsorgscheferna i Stockholms stad om vilka former av korttidsboende stadsdelsförvaltningen kan erbjuda och om behovet ökar eller minskar redovisar alla stadsdelsförvaltningar utom en att de har korttidsboende för avlösning och växelvård, och att dessa platser i huvudsak svarar mot de behov man bedömer finns. Några stadsdelar uppger att man inte har full beläggning. Flera stadsdelar redovisar att man söker minska antalet platser. En stadsdel söker åstadkomma detta genom att korta vistelsetiderna på korttidsboendet. Flera stadsdelar anser att det samverkansavtal som trädde i kraft juli 2002 inneburit att landstingets slutenvård inte på samma sätt kan skriva ut till korttidsboende. Detta bedöms såväl positivt som negativt. Positivt att ansvarsförhållandena tydliggjorts, negativt att det finns en risk att de äldre inte får någon adekvat eftervård alls p.g.a. primärvårdens begränsade resurser. Ingen anser sig i dagsläget kunna göra en bedömning av hur det faktiskt är. Geriatrik och korttidsboende, kommunicerande kärl? Stockholms län har tillsammans med Västerbottens landsting flest geriatriska slutenvårdsplatser per 65 år och äldre i landet. Vårdtiderna, som i snitt i landet våren 2001 var 19 dagar var dock lägre på flertalet geriatriska kliniker i Stockholms län (Akner). Vårdtiderna har minskat dramatiskt under 1990-talet, från i medeltal 43 vårddagar 1993 till cirka 19 dagar nu. Antalet geriatriska vårdplatser har likaså minskat, sett till hela landet har den mer än halverats under denna period (Socialstyrelsen 2002a). Många äldre skrivs dessutom ut direkt från den somatiska akutsjukvården till kommunalt äldreboende. En nationell studie av äldre (80+) som vårdats på medicinklinik visade att cirka 13 procent vid inventeringstillfället förväntades skrivas ut till kommunalt korttidsboende, att jämföra med knappa fem procent till fortsatt vård och rehabilitering på geriatrisk klinik. Enligt studien förväntades 42 procent kunna skrivas ut direkt till sitt ordinära boende, 15 procent till äldreboende medan man inte visste avseende 17 procent. (Socialstyrelsen 2002b) Vilka bor på korttidsboende? Andelen män i korttidsboende är högre än andelen män i all äldreomsorg. Sett till all äldreomsorg är fördelningen 30 procent män, 70 procent kvinnor. För korttidsboende är fördelningen i Stockholms stad 43 procent män, 57 procent kvinnor, vilket stämmer relativt väl med hur det ser ut i hela landet. Ett skäl är antagligen att en viktig del av korttidsboendet är avlösning, där ofta en vårdande hustru blir avlöst när hennes make vistas på avlösningsplats. Åldersstrukturen för dem som har korttidsboende är i stort sett densamma som för all äldreomsorg. Av statistik från USK framkommer att av männen som beviljats korttidsboende är Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 9

var femte mellan 65-74 år, hälften i åldern 75-84 år och cirka 30 procent 85 år och äldre. Av kvinnorna är drygt var tionde 65-74 år, 40 procent 75-84 år och nästan hälften 85 år och äldre. Det saknas ännu data om vilka personer som beviljas korttidsboende i Stockholms stad. Successivt kommer det så kallade SNACK-projektet 1 att ge allt säkrare kunskap om vilka insatser de äldre får, socialt nätverk, vårdberoende mm. Redan nu kan vissa mönster skönjas. Som framgår av figur 7 har de som beviljats korttidsboende samma behov av hjälp med alla vardagliga aktiviteter i hemmet (städning, dagligvaruinköp, matlagning mm) som de som bor i särskilt boende med heldygnsomsorg. Figur 7 Andel helt eller delvis i behov av hjälp med alla IADL -aktiviteter (städning, matinköp, matlagning, kommunikation, tvätt), efter boendeform Källa: SNAC-Kungsholmen, baslinjestudien 2001 andel i procent 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% korttidsboende ordinärt boende servicehus övriga säbo Omsorgsbehovet med de praktiska bestyren i hemmet är således betydligt högre för de korttidsboende jämfört med hela gruppen som har hemtjänst i ordinärt boende eller i servicehus. Omsorgsbehovet vad gäller den personliga omsorgen är också högre för de korttidsboende än för de som har hemtjänst, men lägre än för de som bor i särskilt boende med heldygnsomsorg. Figur 8 Andel med behov av hjälp helt eller delvis med personlig omsorg (klä sig, förflytta sig, toalett, hjälp med att äta), efter boendeform andel i procent 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% korttidsboende ordinärt boende servicehus övriga säbo Källa: SNAC-Kungsholmen, baslinjestudien 2001 1 SNAC = Swedish national study on ageing and care, K = Kungsholmen; nationell longitudinell studie, Äldrecentrum ansvarar för studien i Stockholm, där äldre Kungsholmsbor följs över tid. I vårdsystemdelen följs all äldreomsorg liksom långvarig hälso- och sjukvård på individnivå. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 10

Som framgår av figur 8 har ungefär var tionde hemtjänsttagare i ordinärt boende och servicehus behov av hjälp med alla så kallade PADL -aktiviteter, i korttidsboendet närmar sig andelen 30 procent för att i särskilda boendeformer med heldygnsomsorg uppgå till cirka 60 procent. Även den kognitiva förmågan är mer nedsatt hos dem som beviljats korttidsboende än hos dem som har hemtjänst. Figur 9 Andel med betydande kognitiv nedsättning, efter boendeform andel i procent 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% korttidsboende ordinärt boende servicehus övriga säbo Källa: SNAC-Kungsholmen, baslinjestudien 2001 I korttidsboende var var tredje person påtagligt kognitivt nedsatt, i särskilda boendeformer med heldygnsomsorg hälften, i servicehus var tionde. I korttidsboendet hade bara var tredje person ingen eller bara ringa kognitiv nedsättning. Socialstyrelsen har genomfört en kartläggning av avlösning och växelvård som visar att de fysiskt vårdtunga dominerar (Äldreuppdraget 98:5). I en studie genomförd i Jönköpings län våren 2002 av Jönköpings gerontologiska institut på uppdrag av Socialstyrelsen framkommer en liknande bild som den från Kungsholmen. Sex av tio klarar att äta själv, men bara en av fem kan förflytta sig själv utan hjälp. Drygt var tredje bedömdes vara kognitivt relativt klar, var tionde bedömdes ha svår nedsättning; en fjärdedel hade en diagnostiserad demenssjukdom. Fyra av fem hade diagnosen stroke, TIA eller annan neurologisk sjukdom. Var femte hade diagnosen höftfraktur. (Socialstyrelsen 2002c) Varifrån och varthän? Ungefär lika många kommer till korttidsboendet från hemmet som från slutenvård. I Jönköpings län kom knappt hälften från slutenvård och något färre från hemmet våren 2002. I stadsdelen Östermalm kom hälften från hemmet och cirka 45 procent från sjukhus enligt en studie som är genomförd vintern/våren 2002. Få personer som beviljas korttidsboende bor i särskilt boende. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 11

Figur 10 Andel av korttidsboende i Jönköpings län resp. Östermalm våren 2002 efter varifrån man kom till korttidsboende 60% 50% 40% 30% 20% Jönköpings län Östermalm 10% 0% sjukhus hemmet säbo/övrigt Källor: Socialstyrelsen 2002c och Uppföljning av beviljade korttidsplatser januari april 2002, PM Eva Norman, Östermalms stadsdelsförvaltning Skälen till att man kom till korttidsboende varierar. För närmare var tredje person i Jönköpings län var våren 2002 orsaken behov av rehabilitering, medan var sjätte väntade på plats på korttidsboende. Författarna till studien bedömer att fyra av tio var på korttidsboendet främst av organisatoriska skäl. De räknar då in väntan på korttidsboende, väntan på arrangemang i det ordinära boendet och vistelse på korttidsboende för att där göra läkemedelsöversyner eller andra utredningar. Drygt var femte vistades på korttidsboendet därför att anhörigvårdare behövde avlösning. I tabell 1 redovisas det huvudsakliga skälet uppdelat på delvariabler. Tabell 1 Orsaker till inflyttning till korttidsboende, Jönköpings län våren 2002. Rehabilitering 22 % Väntan på plats i särskilt boende 17 % Planerade insatser (avlösning, växelvård) 16 % Sociala skäl; Oro och nedstämdhet 12 % Allmän omvårdnad 11 % Utredning; läkemedelsöversyn 11 % Väntan på arrangemang i det ordinära boendet 6 % Övrigt 3 % Vård i livets slutskede 2 % Källa: Socialstyrelsen 2002c (Jönköpings Gerontologiska Institut) Avlösning gavs, som väntat, oftare till makar än till ensamboende, medan ensamboende kvinnor var överrepresenterade bland dem som var på korttidsboende för att få rehabilitering. Vid inventeringstillfället hade personerna i Jönköpings län vistats på korttidsboendet allt mellan en dag och upp till 533 dagar. I medeltal hade omsorgstagarna vistats på korttidsboendet i 37 dagar, hälften hade varit på korttidsplatsen i 17 dagar. I Östermalmsstudien hade 43 av totalt 125 studerade personer fått förlängd vistelse, 60 procent av dem i mer än tre månader. Det fanns många olika orsaker till att vistelsen förlängdes på korttidsboendet. Flertalet väntade på annat boende och många hade ett fortsatt rehabiliterings- och omvårdnadsbehov. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 12

I Jönköpings län var det vanligare än på Östermalm att man från korttidsboendet återvände till sitt ordinära hem. I Jönköping kunde tre av fyra göra det, mot drygt hälften på Östermalm. Figur 11 Andel som från korttidsboendet kom till sitt ordinära hem, till särskilt boende resp. till sjukhus/annat, Jönköpings län och Östermalm vintern/våren 2002 100% 90% 80% 70% 60% 50% 40% 30% 20% 10% 0% till hemmet till säbo till sjukhus/annat Jönköpings län Östermalm Källor: Socialstyrelsen 2002c och Uppföljning av beviljade korttidsplatser januari april 2002, PM Eva Norman, Östermalms stadsdelsförvaltning Efter vistelsen på korttidsboende på Östermalm var, som framgår av figur 12, den vanligaste omsorgsformen heldygnsomsorg i särskilt boende. Var fjärde fick hjälp av hemtjänst och drygt var tjugonde av anhörig. Figur 12 Andel av personer som flyttat från korttidsboende efter omsorgsform 50% 45% 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% hemtjänst äldreboende anhörig övrigt Källa: Uppföljning av beviljade korttidsplatser januari april 2002, PM Eva Norman, Östermalms stadsdelsförvaltning Utformning av korttidsboende I studien på Östermalm skriver utredaren, Eva Norman: Den bild som tydligt framträder då de 125 akterna har granskats är att detta är mycket sköra människor där flertalet personer har tre eller fler diagnoser s k multiskröpliga. De allra flesta personerna kommer till korttidsboenden efter sjukhusvistelser och har innan dess haft daglig hjälp av hemtjänst (nivå 4 och 5) och/eller hjälp av anhöriga. De är m a o en vårdkrävande grupp men som består av många individer med vitt skilda bakgrunder och behov. Detta innebär att korttidsboendena i dag ger vård och omsorg utifrån Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 13

många olika behov. Det ställer stora krav på olika kompetenser hos den personal som arbetar där. Det ställer också stora krav på adekvat kompetens hos personalen inom hemtjänsten och ett väl utvecklat stöd till anhöriga då vistelsen på korttidsboendet är över. I ett sjukhem Äldrecentrum studerat bodde en äldre dam som skrivits ut från akutsjukhuset med löfte om att få rehabilitering på korttidsboendet. Den rehabiliteringen hade personalen inte hunnit med på grund av den kaotiska situation som rådde på korttidsboendet. Här blandades människor som var kognitivt helt klara med personer med grav demens, personer som behövde konvalescenstid efter sjukhusvistelse med utåtagerande personer med psykisk störning. Varje kväll ställde damen en stol framför dörren, så att inte förvirrade personer som gick omkring på natten skulle kunna komma in till henne. Detta var den boendemiljö där hon skulle samla krafter efter en svår slutenvårdsepisod och för att kunna flytta hem. Kommunen sade att de inte hade råd med tomma platser, vilket gjorde att de fortsatte fylla på med alla som behövde bo på korttidsboendet. Många kommuner verkar sakna ett övergripande mål för sin korttidsvård. Det kan leda till det som enligt vår bedömning utgör huvudproblemet i många korttidsboenden, nämligen blandningen av personer med mycket olika skäl att vistas på korttidsboende. I och för sig kanske det finns ett övergripande mål, men inriktat på att optimera beläggningen, inte optimera resultatet. Målet bör vara att bygga upp strukturer för att tillgodose de olika behov som finns. Det är en stor skillnad att primärt ge omvårdnad till mycket sviktande personer, eller att mobilisera resurserna hos en person som ska hem. Detta går inte att göra i samma korridor; personalen har svårt klara de motstridiga målen och det blir mycket egendomligt för anhöriga och de som bor där. Korttidsboendet måste specialiseras. En plats för utredning och eftertanke Ett exempel på en kommun där korttidsboende ökat är Sundsvall. De flyttningsstudier som genomförts i Sundsvall kontinuerligt från 1980 visar att korttidsboende de senaste åren blivit betydligt vanligare än förr, och detta beror på att kommunen vill undvika att personer flyttar till sjukhem innan det prövats ordentligt om personen via rehabilitering på korttidsboende kan bo kvar i sitt ordinära boende. Borås kommun är ett exempel på en kommun med tydlig strategi. I Borås policy anges att kommunen strävar efter att kunna erbjuda rätt boendealternativ vid inflyttande till särskilt boende, därför bör i normalfallet en utredning på korttidsplats ingå i handläggningen för beslut till särskilt boende (Borås kommun PM 2002-08-15). En risk med den modell bl.a. Sundsvall och Borås valt är att en person kan tvingas flytta flera gånger innan man kommer till en permanent lösning. Några utvärderingar har ännu inte gjorts av den strategi som bl.a. dessa båda kommuner valt. Rehabilitering I några delar av Stockholms län, t.ex. Södertälje och kommuner i det som fram till årsskiftet 2002/2003 utgjort Nordvästra sjukvårdsområdet, har avtal tecknats mellan landstinget och kommunerna om samfinansiering av korttidsboende. Med lite skillnader i utformningen delar landstinget och kommunen på kostnaderna. Respektive kommun är huvudman för verksamheten. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 14

Äldrecentrums utvärderingar under 1996-1997 av samverkan mellan Nordvästra sjukvårdsområdet och kommunerna i den delen av landstinget är i huvudsak positiv. Ett problem som uppmärksammades var dock att vårdkedjan riskerade att förlängas i stället för att kortas. Den äldre kunde efter akutsjukvårdsvistelse få eftervård först inom geriatriken, därefter på korttidsboendet. En utvärdering Sollentuna kommun gjort under våren 2002 visar att andelen personer som kommer till korttidsrehabilitering från geriatrisk klinik alltjämt är stor (fyra av tio). Nästan lika många kom direkt från somatisk akutsjukvård, medan ungefär var sjätte kom från hemmet. I utvärderingen konstateras att akutklinikerna skickar patienterna till den enhet som kan ta emot individen. (Rudberg Flismark) Sollentunas korttidsboende är en integrerad del av den mellan landstinget och kommunen gemensamt finansierade rehabenheten, som också svarar för dagrehabilitering, hemrehabilitering och arbetar med kompetens- och metodutveckling för äldreomsorgens personal. I kommunens utvärdering konstateras att behoven hos de äldre får styra insatserna. Det finns en stor flexibilitet vilka insatser som ges, hur ofta och hur länge. En konsekvens av flexibiliteten i tid är att det ibland blir väntetider till korttidsboendet. Liknande erfarenheter finns från Södertälje, där kommunen tvingats hålla hårdare på vistelsetiden på korttidsrehabilitering. Ett exempel på en strategi med korta tider är korttidsrehabiliteringen Mimer i Trelleborg, samfinansierad av region Skåne och Trelleborgs kommun. Där är vistelsetiden maximerad till 10 dagar (Jalakas). Stockholms stad har tecknat ett samverkansavtal med Stockholms läns landsting. Det gäller från den 1 juli 2002 och avseende rehabilitering och korttidsboende anges: För personer i ordinärt boende har landstinget ansvaret för rehabiliteringen. Kommunens ansvar att ge korttidsboende (som är en särskild boendeform) inträder när anhöriga som vårdar personer i ordinärt boende behöver avlösning. Rehabiliteringsbehov skall inte utgöra skäl för att få korttidsboende. I studien på Östermalm konstateras att i granskningen framkommer det att landstinget inte alltid tar sitt ansvar. Det är, som en biståndshandläggare uttryckte saken, tillgång och efterfrågan på platser som styr inte den enskildes faktiska behov. Det innebär att kommunen får ta över hela rehabiliteringsansvaret för den enskilde trots att det är landstingets ansvar. Det finns såväl i Stockholms län som på andra håll i landet goda exempel på hur kommun och landsting kan samverka. Det är dock alltför vanligt att landsting som har hemsjukvårdsansvaret i ordinärt boende inte tar sitt ansvar för rehabilitering i hemmet. Gemensam finansiering av korttidsrehabilitering hör alltjämt till undantagen. Avlösning Enligt Socialstyrelsens uppföljning av Äldreuppdraget bör växelvård och avlösning finnas separat från permanenta särskilda boenden. Viktigt är att beslutet har föregåtts av en individuell planering och att syftet med vistelsen är helt klarlagd. Behövs t ex rehabilitering? Nästan hälften av kommunerna saknade mål för verksamheten. Kunskap om behoven verkar små. På många korttidsboenden får omsorgstagarna för lite stimulans. Vårdpersonalen vill ha mer tid för att prata med och stödja de anhöriga och att det finns anhörigträffar. De önskar vidare att det ska finnas fler platser, framförallt speciella platser för dementa. På vissa håll kan växelvårdsplatser ligga utspridda på sjukhemsavdelningar eller liknande, där många svårt sjuka bor och där de inte får den stimulans som umgänget med andra ger. Individuella Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 15

vårdplaneringar borde i högre grad få styra innehållet. Kompetensutveckling för personalen krävs för denna speciella omsorgsform. Det finns också svårigheter för omsorgstagaren att ha två hem. Många anhöriga har dåligt samvete därför att de lämnar bort sin anhörige. Personalen vill ha bättre marknadsföring av möjligheten att få avlösning, att nå fram innan den anhörige blir utbränd. Man pekar också på behovet av mer samverkan med hemsjukvården. (Socialstyrelsen 1998) Vissa enheter, t ex Hornskroken på Södermalm, har möjlighet att ge avlösning utifrån den enskildes behov, omgående om så krävs, och flexibelt vad gäller tid. Personal, anhöriga och vårdtagare har ibland olika förväntningar på avlösningsvården och olika uppfattning om hur den fungerar. En del vårdtagare upplever vistelsen som förvaring. En del anhöriga menar att personalen inte lyssnar på deras kunskaper om vårdtagaren och att de inte får tillräcklig information om vad som hände under vistelsen. Vårdpersonalen nämner att det är för låg personaltäthet för att arbeta med avlösningsvård som kräver stor flexibilitet och brett kunnande. Speciellt svårt upplever man det vara med de psykiskt sjuka och demenssjuka vårdtagarna. (Socialstyrelsen 2002d) Vård i livets slutskede Enligt Socialstyrelsens studie i Jönköpings län var det endast två procent som vistades på korttidsboende för vård i livets slutskede. Det saknas statistik om hur vanligt det är att erbjuda anpassade boenden för personer som i huvudsak vårdas i sitt hem men är i behov av hospicevård eller korttidsboende under livets slut. Det finns här gränsdragningsproblem mellan landstingens och kommunernas ansvar. Allt talar för att detta är ett angeläget område att utveckla i takt med att allt fler väljer att bo kvar hemma även med omfattande sjukdomar och möjligheterna att ge avancerad hemsjukvård ökar. Tillfälligt boende Under rubriken tillfälligt boende i stadens äldreomsorgsregister ryms, som nämnts en rad olika orsaker till vistelse i korttidsboende. Väntboende och utredningsboende torde vara vanligast. Det kan gälla personer som är allmänt skröpliga och inte kan bo hemma, det kan gälla behov av rehabilitering efter sjukhusvistelse, det kan gälla personer som väntar på plats på äldreboende. Denna form av korttidsboende torde vara den som är i behov av mest översyn, för att skapa en struktur som bygger på den enskilda individens behov, inte bara på det organisatoriska behovet att ordna vårdplats snabbt. Tänkbara strategier Boende- och avgiftsutredningen föreslog i sitt betänkande att korttidsboende bör regleras som en särskild insats i Socialtjänstlagen. I betänkandet anges som skäl: Det främsta skälet för förslaget är att understryka den stora betydelse insatsen korttidsboende har för att underlätta kvarboende i det ordinära boendet. Korttidsboende ska kunna uppfylla olika syften, som avlösning av anhörig, växelvård, vård och omsorg vid tillfälliga svikttillstånd, rehabilitering, vård och omsorg efter sjukhusvistelse och annan tillfällig vård för att möjliggöra kvarboende, liksom utökade vård och omsorg i livets slut. Detta förutsätter att korttidsboendet kan erbjuda god hälso- och sjukvård och att landstinget tillhandahåller erforderliga läkarresurser. (SoU 1999:33) Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 16

Det mångskiftande uppdraget ställer stora krav på tydliga mål hos kommunen vad man vill med sina korttidsboenden, god samverkan med landstinget och individuella mål för varje person. Frågor att beakta Övergripande mål efterlyses De studier som finns visar att kommunerna ofta saknar övergripande mål för vad man vill uppnå med sina korttidsboenden. Korttidsboendet styrs snarast av behovet att lösa akuta situationer. En effekt av det är en olycklig blandning av boende och behov. I en genomtänkt struktur för korttidsboendet bör ingå att anpassa olika korttidsboenden för olika behov avlösning, rehabilitering, svikt, vård i livets slutskede etc. I den lilla kommunen kan det utan en fungerande samverkan kommuner emellan vara svårt att åstadkomma en önskvärd specialisering. I storstaden finns goda möjligheter, som dock kan försvåras av att det finns få incitament att samverka mellan kommuner och stadsdelsförvaltningar. En länk till i vårdkedjan, eller ingen alls? Bristande planering och dålig samverkan mellan slutenvård, primärvård och kommunal äldreomsorg kan också innebära att korttidsboendet blir en länk till i vårdkedjan. Den äldre skrivs ut från den somatiska akutsjukvården till geriatriska kliniken för att sedan få en ytterligare vårdtid på ett korttidsboende. I Nordvästra sjukvårdsområdet har strategin för att undvika detta varit en samfinansiering av korttidsboende landsting-kommun och en ambition att vid utskrivning från somatisk klinik ta ställning till vilken eftervård som är mest adekvat, den geriatriska eller korttidsboendet, i avsikt att det inte ska behöva bli båda två. Stockholms stad och Stockholms läns landsting har i det samverkansavtal som trädde i kraft vid halvårsskiftet 2002 valt en annan strategi. Där anges som vi sett tydligt att behov av rehabilitering efter slutenvård inte ska vara skäl för att få plats i korttidsboende, eftersom denna rehabilitering är primärvårdens ansvar. Med hänsyn till primärvårdens bristande rehabiliteringsresurser finns då risken att det överhuvudtaget inte blir någon länk i vårdkedjan. Den enskilde får då inte den rehabilitering han/hon behöver, till men för det egna välbefinnandet och med risk att vård- och omsorgsbehovet blir onödigt stort. Det är angeläget att följa effekterna av denna del av samverkansavtalet. Samverkan med öppen hälso- och sjukvård inte självklarhet På korttidsboendet kan den äldre ha insatser från läkare som ansvarar för de som bor på korttidsboendet. Sjuksköterska och rehabiliteringspersonal hör normalt sett till korttidsboendet. De studier som finns visar att det kan ge kommunikationsproblem med motsvarande personal i primärvården. Samma problem kan uppstå om det är den äldres husläkare som ska ansvara för läkarinsatserna även på korttidsboendet. Kommunikationen med personalen på korttidsboendet kan då bli bristfälligt och insatserna av läkare underdimensionerad. Förvaring I ett korttidsboende med en alltför stor blandning av personer med olika behov finns en risk att ingen omsorgstagare får en för henne/honom anpassad vård och omsorg. Personer som beviljats plats i korttidsboende för att anhöriga ska få avlösning har kunnat beskriva boendet som en förvaring. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 17

Ofta saknas tydliga individuella mål Studien på Östermalm visade att det i stort sett alltid finns uppställda mål med korttidsboendet i biståndsbesluten. Utredaren konstaterar dock att den motiverade bedömningen följer standardmotiveringar vilket skulle kunna utvecklas att gälla den enskilde mer individuellt. Besluten är tidsbestämda men vid förlängningar skrivs endast i undantagsfall nya beslut. Endast journalanteckningar i akterna visar att beslutet är förlängt. Uppföljningarna är många gånger gjorda någon eller några veckor efter det att beslutet har gått ut. Det framkommer inte tydligt i dokumentationen om målet har uppfyllts eller inte, varför en bedömning av detta är mycket svår att göra. Det saknas granskning av biståndsbeslut om korttidsboende från andra kommuner, men med hänsyn till att avsaknaden av individuella mål lyfts fram i de studier Socialstyrelsen genomfört lär redovisningen från Östermalm vara ganska allmängiltig. Att fyra av tio i en aktuell Socialstyrelsestudie synes vara på korttidsboende mer av organisatoriska skäl än av individuellt motiverade skäl är oroande (Socialstyrelsen 2002c). Dåligt utvecklat anhörigstöd De anhörigas kunskaper om omsorgstagaren tas inte regelmässigt tillvara, och de anhöriga får enligt de intervjustudier Socialstyrelsen genomfört inte självklart information om den vård och rehabilitering som getts på korttidsboendet eller handledning om hur de själva kan fungera som anhörigvårdare. Hög avgift I många kommuner är avgiften för korttidsboende hög. Tidigare studier visar att avgiften i korttidsboende för vård, omsorg och kost varit kring 100 kr per dygn. Den taxereform som genomfördes vid halvårsskiftet 2002 kan ha medfört förändringar, men regelverket medger utöver den maximala avgiften för vård och omsorg om 1 544 kr (2003 års nivå) att avgift kan tas ut för mat och även hyra, vilket tidigare varit sällsynt. Effekterna av den så kallade maxtaxereformen är därför osäker. I intervjuer med omsorgstagare och deras anhöriga framkommer att avgiften kan vara ett skäl att tacka nej till erbjudande om korttidsboende. Utmaningar inför framtiden Är korttidsboende rätt strategi? Lösning på vilka behov? Varje kommun bör i samverkan med landstinget analysera vilka behov som korttidsboende ska svara mot, och i vilken mån dessa bättre kan tillgodoses endera inom landstingets geriatriska vård eller via en förstärkt satsning på vård, omsorg och rehabilitering i hemmet. Struktur Varje korttidsboendeenhet måste få ett tydligt och avgränsat uppdrag. Avlösningsboende bör inte blandas med vård och omsorg vid tillfälliga svikttillstånd. Personer som primärt behöver rehabilitering bör få den i en verksamhet som har det som sitt huvudändamål. Personer med demenssjukdom har andra behov än kognitivt klara personer. Behovet av speciella platser för vård i livets slutskede behöver uppmärksammas mer. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 18

Läkarstödet, samverkan med hemsjukvården, vilket förutsätter Korttidsboende har goda möjligheter att ge rehabilitering efter sjukhusvistelse och för att möjliggöra kvarboende. Detta förutsätter att korttidsboendet kan erbjuda god hälso- och sjukvård och att landstinget tillhandahåller erforderlig rehabiliterings- och läkarresurs. aktörer i gemensam vårdplanering Det är därför angeläget att huvudmännen samverkar på det konstruktiva sätt som Nordväst och Södertälje är goda exempel på. Den modell Nordvästra sjukvårdsområdet valt är också en lösning på problemet med samverkan mellan korttidsvård, landstingets och kommunens primärvård och kommunens hemtjänst vad gäller rehabiliteringspersonalen. I Nordväst har Samrehabiliteringsenheterna i respektive kommun ansvaret för såväl korttidsvården som dagvård och hemrehabilitering. Vi är vårdkedjan som en sjukgymnast formulerade det. Det nyligen tecknade samverkansavtalet mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting bör följas upp ur detta perspektiv. Dagverksamhetens sätt att arbeta Korttidsboende är en för vissa anhöriga möjlig form av avlösning. Det förutsätter dock att innehållet är sådant att den anhörige kan känna att det inte är ett svek att lämna sin make/ maka eller annan närstående till avlösningsboendet. Den verksamhet en dagverksamhet kan innehålla kan gärna stå modell för de korttidsboenden som erbjuder avlösning. Mål för individen; Tydliga beslut; Tydliga förväntningar För att individen ska få korttidsvård inte som nödlösning i en akut situation utan genomtänkt för att kunna bo kvar hemma med ett så självständigt liv som möjligt krävs en tydlig idé med korttidsvistelsen. Biståndsbesluten måste innehålla tydliga mål, vara tidsbestämda och följas upp innan tiden har gått. Personalens kompetens Att arbeta i korttidsboende kräver olika former av kompetens beroende av vilken inriktning korttidsboendet har. Denna omsorgsform är inriktad på att den äldre ska kunna återvända till sitt tidigare boende, och är därför inte jämförbar med övriga särskilda boendeformer. Personal i korttidsboende måste få möjlighet till kompetensutveckling för sin specifika profession. Utformning av boendemiljön Med tanke på att merparten av korttidsboende såväl i Stockholms stad som landet i stort erbjuds på sjukhem kan det också finnas skäl att se över boendemiljön; det kan aldrig bli hemlikt där man bor kort tid, men det ska ändå vara så hemlikt som möjligt. Fortsatta studier Uppföljning av korttidsboende är angelägen ur bl.a. följande synvinklar: vilka korttidsboenden finns, i vilken utsträckning är de specialiserade? hur många är i behov av korttidsboende, och av vilka skäl? hur stämmer dessa behov med det utbud som finns? i vilken utsträckning har personalen kompetens för de behov som finns på korttidsboendet? förekomst och utformning av individuella mål för varje biståndsbeslut om korttidsboende Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 19

korttidsboendets roll som stöd mer direkt också till den/de anhöriga vardagen på korttidsboende för avlösning eller växelvård boendemiljön rehabiliteringsresurserna på korttidsboende och utformning av samverkan med landstinget korttidsboendets möjligheter att underlätta kvarboende korttidsboendets risker att förlänga vårdkedjan Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 20

Bilaga 1; Stockholms stads riktlinjer Riktlinjer för prövning av bistånd för socialtjänstens omsorg av äldre (Dnr 687/99 481/00): Korttidsboende ska i princip undvikas om det innebär många förflyttningar och förlängd vårdkedja för den enskilde. Beslut om korttidsboende kan beviljas som bistånd enligt 4 kap 1 SoL för att den enskilde ska kunna bo kvar i sitt hem så länge som möjligt, få nödvändig rehabilitering och förstärkt omvårdnad eller att anhöriga får avlastning i sitt vårdarbete. Korttidsboende är ett komplement till olika vårdformer i hemmet. Beslut om korttidsboende fattas för viss planerad tidsperiod eller för regelbundna intervaller. Beslut om korttidsboende kan också förekomma efter sjukhusvistelse under tiden behovet av framtida vård- och/eller boendeformer utreds. Beslut om korttidsboende med vardagsrehabilitering gäller för den som har behov av kortare tids rehabilitering för att återfå funktioner som blivit nedsatta p g a sjukdom eller skada och där landstingets rehabiliteringsansvar på mottagning, i hemmet eller dagrehabilitering är avslutat. Beslut om korttidsboende i form av växelvård gäller för dem som för att fortsättningsvis kunna vistas och vårdas i sitt hem behöver intensivare medicinsk vård eller omvårdnad under regelbundet återkommande perioder. Beslut om korttidsboende i form av avlastning gäller för dem som vårdas i hemmet av framför allt anhöriga för att dessa ska få ett uppehåll i vårdarbetet. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 21

Bilaga 2; Tabeller, korttidsboende Stockholms stad Tabell 2, Totalt Stockholms stad september 2000, 2001 och 2002 och förändring 2000-2002. Sept Sept Sept Förändring Form av korttidsboende 2000 2001 2002 2000-2002 Avlösning, gruppboende 31 47 34 3 Avlösning, ps 2 2 0-2 Avlösning, sjukhem 563 469 361-202 Avlösning, ålderdomshem 38 33 10-28 Tillfälligt boende 279 306 389 110 Veckovård, sjukhem 22 26 21-1 Växelvård gruppboende 0 5 3 3 Växelvård, sjukhem 120 111 120 0 Växelvård, ålderdomshem 4 2 5 1 Totalt 1059 1001 943-116 Tabell 3 Antal som beviljats korttidsboende i resp. stadsdel, förändring 2000-2002 samt andel/jämförelsetal Stadsdel Antal antal antal förändring förändring andel *) sep-00 sep-01 sep-02 2000-2002 i procent sep-00 01, Kista 13 14 16 3 23 2,2 02, Rinkeby 0 0 0 0 0 0,0 03, Spånga-Tensta 19 15 28 9 47 4,3 04, Hässelby-Vällingby 94 61 80-14 -15 7,6 06, Bromma 103 111 71-32 -31 7,2 08, Kungsholmen 93 82 104 11 12 6,6 09, Norrmalm 60 27 26-34 -57 4,8 10, Östermalm 155 133 139-16 -10 10,1 12, Maria-Gamla stan 87 95 52-35 -40 5,8 13, Katarina-Sofia 48 39 35-13 -27 6,1 14, Enskede-Årsta 74 67 63-11 -15 6,6 15, Skarpnäck 58 33 48-11 -19 6,7 18, Farsta 53 73 59 6 11 4,9 20, Vantör 36 36 53 17 47 4,7 21, Älvsjö 26 27 26 0 0 5,6 22, Liljeholmen 46 38 36-10 -22 6,2 23, Hägersten 57 65 55-2 -4 7,8 24, Skärholmen 37 38 52 15 41 6,2 Staden 1059 1001 943-116 -11 6,3 *) andel beräknat så att antal korttidsboende september 2000 dividerats med antal personer med hemtjänst oktober 2000 (Statistisk årsbok för Stockholm 2002, tabell 261). Eftersom en person kan ha korttidsboende men inte hemtjänst ska inte andel tolkas på annat sätt än att det ger ett jämförelsetal hur vanligt korttidsboende är i stadsdelen, när antalet korttidsboende ställts i relation till antalet äldre som har behov av äldreomsorg i ordinärt boende. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum; Korttidsboende 22