Based on a True Story 1 8 - Trip, säger jag till min före detta pojkvän. Vi måste prata. Vi befinner oss på inspelningen av hans nya film. Du vet, den där med hans filmstjärnefru, som handlar om en tjej som går på sin före detta pojkväns bröllop? Precis, den filmen. Som råkar handla om mitt liv. Lång historia. - Jag har inte tid, Brooke, svarar stjärnornas egen supermanager. Som du kanske märker håller vi på med en filminspelning här. - Just det, fortsätter jag. Och det är något som du borde få veta. - Åh nej, suckar Trip. Har manuset läckt ut på nätet? - Nej, Trip. Lyssna på mig. Det handlar om Douglas. Eller, inte Douglas, utan Okej, jag börjar om. Douglas, det vill säga den person som du tror är Douglas, är inte Douglas. Det är därför den riktiga Douglas stämmer oss. - Brooke, vad pratar du om? frågar Trip och ger mig plötsligt sin fulla uppmärksamhet. - Jo, det fanns faktiskt en Douglas. En skotsk kille som jag bodde tillsammans med. Men vi var inte förlovade, som jag sa till dig. Och han gjorde slut med mig precis innan ditt bröllop. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade plötsligt ingenstans att bo tack gode gud för Vanessa och mitt liv vändes uppochner. Alltså, jag tänkte ju att jag skulle gå på ditt bröllop med den där fantastiske skotten för att bevisa något inför dig. Men nu inser jag att inget av det där egentligen spelade någon roll. - Men du kom ju dit med en skotsk kille, säger Trip förbryllat. Menar du att du lyckades hitta en annan skotte som följde med dig på bröllopet? - Angående det där Det var Jack, en vän från jobbet. Han fejkade dialekten och vi hyrde en kilt. Vi köpte till och med en låtsasförlovningsring i en presentaffär. - Du skämtar nu, eller hur? Det här måste vara ett skämt. - Nej, svarar jag och önskar verkligen att det var ett skämt. Jag tog med mig Jack och han låtsades vara Douglas. Allt slutade bra för Jack och
Based on a True Story 2 jag blev tillsammans på riktigt och nu är vi förlovade. Så nu vet du varför Douglas har stämt oss allihop. - Så du skämtar verkligen inte? - Nej, säger jag allvarligt. Nu vet du allt. - Okej, svarar Trip lika allvarligt. Men, jag förstår inte varför du gjorde det. Varför kunde du inte bara berätta att du och Douglas hade gjort slut? Du hade kunnat ta med dig Jack i alla fall. - Men vi har ju alltid haft en ganska tävlingsinriktad relation. - Nej, Brooke, det har vi inte, säger Trip och tar tag i min hand. Du har aldrig riktigt spelat i min liga. - I vilket fall som helst, fortsätter jag och drar undan min hand. Poängen är att jag försökte upprätthålla någon sorts heder. Jag kände mig förödmjukad. Och om jag hade kommit själv till bröllopet så hade jag känt mig ännu mer förödmjukad. Förstår du? - Ja, självklart förstår jag, svarar han och lägger tröstande sin arm om mina axlar. Jag skulle aldrig vilja att du kände dig som en förlorare. - Förödmjukad, poängterar jag. Jag sa förödmjukad, inte förlorare. - Men Brooke, du vet att jag tycker jättemycket om dig och jag skulle aldrig göra något som generade eller sårade dig. - Säkert? undrar jag. Det är så fint av dig. - Helt säkert, Brooke. - Så filmen blir inte av då? - Jo, för sjutton! svarar Trip och jag tappar nästan hakan. Kom igen, nu har jag äntligen min intrig. Vi ska göra den här filmen till en hysteriskt rolig romantisk komedi. Nu ska jag be att min stab ringer in Sandler. - Vad då, sa du? - Adam Sandler i kilt, hysteriskt roligt! - Du menar att du ska göra filmen ändå? - Självklart ska jag göra det, Brooke. - Men det där om att inte vilja förödmjuka mig? försöker jag. Och att du aldrig skulle vilja såra mig. - Brooke, säger Trip på ett sätt som om han ska lära mig något mycket viktigt. Min farfar sa alltid att den enda personen som kan förödmjuka en är man själv.
Based on a True Story 3 - Din farfar hade fel. - Nu när jag känner till allt, förklarar Trip, så har filmen precis fått det den saknade! Så det spelar ingen roll att vi blir stämda på miljoner. Det är lugnt, för vi har en kanonintrig. Och eftersom den här filmen kommer att bli en succé, så kommer bolagets advokater att representera dig också det är ju du som har gett oss allt material. Stämningen. Jag hade helt glömt bort den. Förutom att jag stod inför mitt livs största förödmjukelse, så hade jag stämts på två miljoner dollar. Jag lämnar Trip och ringer upp Douglas. Nu har jag berättat för honom, säger jag istället för hej. Jag har berättat precis allt för Trip, så nu kan du dra tillbaka stämningen precis som du lovade. - Så du har erkänt nu? frågar Douglas. Åh fan, det trodde jag inte om dig. - Men det gjorde jag. Så nu är det upp till dig att hålla din del av avtalet. Jag vill att du drar tillbaka stämningarna mot Trip, filmbolaget och mig. Alltihop. - Men kära du, suckar Douglas. Det är inte riktigt så enkelt. - Jo, Douglas. Det är det. Du kan ringa dina advokater och be dem återkalla stämningen. Sedan är det hela över. Lätt som en plätt. - Men jag tänker inte göra det, meddelar han. - Vad menar du? Du lovade! - Och jag har ändrat mig. Stämningen gäller. - Då stämmer jag dig för kontraktsbrott, förklarar jag. Du gav mig ett muntligt löfte utifrån vilket jag agerade på ett sätt som jag annars inte hade gjort. Ditt löfte blev därmed ett lagbundet kontrakt. Jag sa ju att jag var en skicklig advokat! - Skippa juridiktugget, Brooke, säger Douglas nonchalant. Jag bryr mig verkligen inte. Och Trip har säkert inget emot att stämningen fortfarande gäller. Det ger ju faktiskt filmen en hel del uppmärksamhet. Jag lägger på luren utan att säga hej då och springer bort till sminkvagnen för att leta efter Jack och Vanessa. Att vistas på inspelningsplatsen är en surrealistisk upplevelse. Och det beror inte bara på att det står en kuliss av en gata i New York precis bredvid en kuliss av ett tjusigt Los Angeles-hotell. Det beror på att
Based on a True Story 4 inspelningsplatsen gestaltar mitt liv. Mitt emot hotellet står mitt gamla kontor på Gilson, Hecht and Trattner (helt autentiskt in i minsta detalj, till och med den lilla stressbollen som alltid låg på mitt skrivbord finns med) och lägenheten i SoHo där jag bodde med Douglas. Imorgon kommer de säkert att bygga upp Vanessas lägenhet på Upper East Side också, eftersom Trip känner till allt som hände mig och att jag var tvungen att flytta in hos Vanessa efter att Douglas sparkade ut mig från vårt hem. Så fullkomligt annorlunda mitt liv ser ut nu. Jag går genom kostymavdelningen och ser att de har en begagnad Halston-klänning, precis likadan som den jag hade på mig på Trips och Avas bröllop. Där hänger också en bröllopsklänning till tjejen som ska spela bruden. Jag går fram till klänningen för att titta närmare på den. Den ser inte alls ut som den klänning som Ava bar på sitt bröllop, men den är mycket vacker. Livstycket har oerhört fina broderier med pärlor och små kristaller. Precis när jag sträcker fram handen för att röra vid den hör jag Vanessa ropa mitt namn. - Vi ska hitta en bröllopsklänning till dig som till och med är vackrare än den här, säger hon. Och det vet jag att vi kommer att göra. Vanessa, min mamma och jag ska leta klänningar nästa vecka och jag längtar redan. - Trip tänker fortfarande göra filmen, berättar jag. Och Douglas drar inte tillbaka stämningen som han lovade. - Äh, vem bryr sig? Låt Trip göra sin löjliga film och låt Douglas hålla på med sin löjliga stämning. Ditt liv går vidare, konstaterar Vanessa. Jag tror henne faktiskt. För första gången sedan hela den här röran drog igång, så inser jag att mitt liv inte har något som helst att göra med filmen eller stämningen. Mitt handlar om de människor som stöttar och älskar mig. De människor som tycker att jag är fantastisk i alla lägen. De människor som jag känner likadant för. - Kom, uppmanar Vanessa och börjar styra stegen mot sminkvagnen. - Hallå där, hälsar Jack som sitter framför en spegel och blir sminkad. Jodå, efter allt han har fått utstå så lyckades jag fixa en liten statistroll till honom. Han ska spela Bröllopsgäst nummer fem och jag måste nog
Based on a True Story 5 tillstå att han ser rätt enastående ut i sin smoking. Den enda ljuspunkten med att Trip envisas med att göra den här filmen. - Hallå själv, svarar jag och ger honom en puss. - Jag tror att du har glömt något, säger han och tar fram en liten ask ur fickan. Jag öppnar den och konstaterar att Jack har tagit med min förlovningsring. Alltså inte låtsasringen som jag hade på Trips bröllop, utan den riktiga. Den ring som hans morfar gav till hans mormor när han kom tillbaka från andra världskriget. En kvadratiskt slipad diamant flankerad av små triangulära diamanter och med ännu mindre diamanter runt om hela platinaringen. Jag har aldrig sett något vackrare i hela mitt liv. Jag sätter den på mitt finger igen. Där den ska vara. Och när jag gör det inser jag att jag aldrig någonsin borde ha tagit av den. Och att jag aldrig någonsin kommer att göra det igen. - Är du säker på att vill gifta dig med en tjej som kommer att bli offentligt förödmjukad i sommar när Scot On The Rocks har premiär? frågar jag Jack. Han ler mot mig. Allt annat är uteslutet.