Vi (Jonas Brynhildsen & Rasmus Frebran) har valt att kika lite på politisk opinionsbildning i Israel & Iran. Vi har främst använt oss av kurslitteraturen men även dessa Internetsiter: http://opennet.net/research/profiles/iran http://opennet.net/research/profiles/israel http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=251&year=2009 http://sv.wikipedia.org/ Massmedier Israel: Det råder ett hårt debattklimat i landets medier (allt efter traditionell judisk kultur) och en hård konkurrens mellan medierna, vilket bland annat lett till att de äldre mer partianknutna tidningarna fått lägga ner på senare år och givetvis också ett hårdare tonläge i debatten och ännu mer polariserande mellan olika grupper inom det israeliska samhället. Israelerna är väldigt duktiga på deltaga i samhällsdebatten i stort och hänger med i vad som händer tex så läser en majoritet minst en dagstidning om dagen. De två avgjort viktigaste tidningarna är Jerusalem Post (tidigare agerat språkrör för jewish agency) och Haaretz, som är konservativa respektive socialliberala. Båda dessa tidningar är engelskspråkiga och fyller även en viktig funktion utåt mot icke-israeler, ofta då i form av källor för utrikesmedia för att kolla av spänningarna i Israel (typexemplet är DN som nästan uteslutande citerar ur Haaretz, och SvD som till en viss gräns kollar i JP). I vilket fall tycks Israels media bara bli mer och mer spretig till följd av det hårda mediaklimatet, och därmed också mer svårkontrollerat för staten. Iran: I Iran finns statlig radio med tre kanaler, statlig tv med två kanaler samt den statliga nyhetsbyrån, IRNA (Islamic Republic News Agency). Väldigt många har dock parabolantenn och kan se utländsk tv. Inom dagspressen finns många olika aktörer, främst i Teheran, men den samlade upplagan är relativt liten sett till landets befolkning. Till exempel har den största tidningen, Kayhan, en upplaga på endast ca 350 000 exemplar medan landet befolkas av ca 70 000 000 invånare. Tidningar (utöver Kayhan) som har stort inflytande över opinionsbildningen är den än mer konservativa Ettelaat (med en upplaga på ca 250 000 exemplar) samt de båda engelskspråkiga tidningarna Teheran Times och Kayhan International. Teheran Times var under Khatamis tid vid makten en förespråkare för dennes reformistiska linje. Kayhan International är mer traditionellt ortodox-konservativa. Khatami var president i Iran mellan 1997 och 2005 och hans regering gav ut många licenser till så kallade oberoende reformistiska tidningar, vilka förde en mycket fri debatt om såväl 1
de mest kontroversiella problemen inom den islamiska republiken som republikens själva fundament, nämligen religionens roll i politiken. Dessa tidningar debatterade i mångt och mycket för att Iran skulle genomgå en verklig demokratisering vilket inte gillades av de konservativa krafterna. De kände sig hotade av den ökade yttrandefriheten i landet och försökte stänga ner dessa reformistiska tidningar men många av dem återuppstod snabbt under nya namn som pirat-tidningar. Detta kan ses som ett uttryck för hur starka de reformistiska krafterna är i Iran på det folkliga planet även om de motarbetas av etablissemanget. Censur Israel: Vad beträffar censur råder det militärcensur vid nationella säkerhetsfrågor i landet, något som uppfattas som relativt okontroversiellt med tanke på Israels utsatta situation. En viss självcensur har också präglat de israeliska medierna vad det gäller frågor som kan vara känsliga för nationen. I vissa fall, där censuren och praxis lägger luckan på för de traditionella medierna väljer många israeliska journalister att utnyttja externa, utländska källor för att kringgå problematiken ett aktuellt exempel är spionskandalen på arabiska halvön där Israeliska mossad anklagats för inblandning i ett mord. Värt att notera är att Freedom house inte rankar Israel som free vad det gäller pressfrihet år 2009. Det här är särskilt intressant, eftersom Israel tidigare varit det enda landet i Mellanöstern som kontinuerligt rankats som helt fritt. Freedom house förklarar det här med: [the] conflict in Gaza, which triggered increased travel restrictions on both Israeli and foreign reporters; official attempts to influence media coverage of the conflict within Israel; and greater self-censorship and biased reporting, particularly during the outbreak of open war in late December. Det handlar alltså mest om att sätta press snarare än att det är förbjudet, och nu när kriget på Gaza är avslutat känns det inte orimligt att anta att Israels rankning kommer att öka igen vid nästa mättillfälle. Iran: Irans författning garanterar i artikel 24 yttrandefrihet för press och publikationer och i artikel 175 det samma för radio och tv med förbehållet att denna yttrandefrihet inte får strida mot islams grundvärderingar. I praktiken finns ingen yttrandefrihet. Tidningar och tidskrifter måste ha en statligt utfärdad licens för att få ges ut och sedan början av 1980-talet har man satt i system att stänga ner alla oppositionella publikationer. Detta har i praktiken inneburit att all laglig dagspress stödjer den islamiska revolutionens grundprinciper. Undantaget som fanns var de oberoende reformistiska tidningarna under Khatamis styre men regimen slog snabbt ner mot dessa. De religiösa domstolarna stängde tidningar och kastade journalister, författare 2
samt oberoende politiker i fängelse. För att ytterligare kontrollera tidningarna har den statliga nyhetsbyrån IRNA monopol på nyhetsförmedlingen och placerar dess utom ut censorer vid varje massmedium för att garantera likformighet och följsamhet med regimens officiella linje. Vad gäller böcker finns ingen direkt förhandscensur men regimen förbehåller sig rätten att konfiskera alla former av icke-islamisk litteratur. Detta leder så klart till kraftig självcensur hos förlagen. Radio och tv kontrolleras av staten vilket man utnyttjar genom att styra innehållet enligt regimens riktlinjer. Man tillåter inte några fria aktörer på radio och tv marknaden och detta regleras bland annat i en lag från 1995 som förbjuder import, försäljning och privat användande av parabolantenner. I praktiken fungerar inte detta utan hundratusental paraboler finns kvar i Teheran men lagen finns ändå där som ett hot. Vad gäller Internet så brukar man ofta kalla Internet för Irans enda ocensurerade massmedia. Det stämmer dock inte riktigt om man ska tro OpenNet Initiative. De menar i en rapport från 2009 att Iran har ett av världens mest omfattande nätfiltreringssystem, i paritet med Kinas. Man går alltså från regimens håll in och petar i vilken information medborgarna kan ta del av även på Internet. Det säger sig självt att Freedom house inte rankar Iran som fritt vad gäller pressfriheten. Internet Israel: Internet i Israel är naturligtvis, som i alla andra länder med fri tillgång till Internet, en viktig arena i den moderna debatten. Israel är dessutom ett av världens IT-tätaste länder och allmänt erkänt för att vara ett av världens high-tech centrum. Ungefär 62 % av landets befolkning hade 2008 direkt tillgång till internet. Det är en hög siffra. Man rankas dess utom högst i världen gällande onlinetimmar per användare, på 57½ timme per användare och månad. Med det i åtanke förstår man att Internet är en viktig arena för opinionsbildning i Israel. Den öppenhet och anonymitet som råder på Internet gör att det blir lättare ta upp sådant som tidningarna finner lite väl känsligt, exempelvis att ifrågasätta något av Israels krig medans det fortfarande pågår. En av de viktigaste bloggarna för opinionsbildning är Elder of Ziyon. Internet används även i hög grad för att organisera olika gräsrotsinitiativ, tex. rörelsen för Gilad Shalits frihet. Iran: Nu för tiden finns ett stort antal Internetkaféer i Iran och även om man har en omfattande nätfiltrering så är ändå Internet förhållandevis fritt. Möjligheterna för privatpersoner att anonymt kritisera regimen är stora samtidigt som möjligheterna för regimen att kunna lokalisera och filtrera bort en betydande andel av alla oberoende reformpolitiska 3
bloggar som ständigt poppar upp är mycket små. Detta har lett till att Internet spelar en allt större roll i opinionsbildandet. Enligt OpenNet Initiative har Internetanvändandet i landet ökat med 50 % per år de senaste åtta åren. I dagsläget använder 35 % av landets invånare Internet. Internet har fått en enorm genomslagskraft och som i resten av världen är det främst ungdomen som mobiliserar på denna arena. Med tanke på att 69 % av landets befolkning är under 30 år kan man anta att Internet kommer att fortsätta spela en allt större roll framöver. Intressegrupper Israel: Israels civilsamhälle är sannolikt ett av världens starkaste och mest välorganiserade. Histadrut var länge en totalt dominerande fackrörelse som kunde organisera nästan samtliga löneanställda i Israel, och från -59 inkluderade det även de israeliska araberna. Värt att notera är att tillskillnad från i Norden så fanns det ingen motpart till Histadrut (motsvarande typ föreningen svenskt näringsliv) vilket bidrog till deras dominerande ställning. De hade också väldigt starka band till arbetarpartiet och bidrog starkt till att det samma hade makten ända fram till slutet av 70-talet. Nästan alla framstående israeliska politiker och militärer hade sina rötter i Histadruts kollektivjordbruk, det vill säga Kibbutzerna och Moshaverna. I början av 80-talet kontrollerade Histadrut 75 % av landets jordbruk och 20% av dess industrier. Det var med andra ord antagligen världens då mäktigaste fackförening. Med högerns intåg på 80-talet så minskade dock Histadruts makt, men de är fortfarande en stark faktor i den israeliska opinionsbildningen. Det blir svårt att inte nämna militären i sammanhanget eftersom politiska uttalanden från israelisk militär är ett ständigt återkommande inslag i den israeliska politiska debatten. Armén är den funktion i samhället som hyser tveklöst högst förtroende. 90 % av judarna i landet hade högt förtroende för armén i mitten av 90-talet. Det kan jämföras med att de politiska partierna fick 21 % vid samma undersökning. Detta extremt höga förtroende i kombination med att nästintill alla israeler antingen direkt eller indirekt deltagit i ett krig med sin armé och att så många av landets toppolitiker kommer från armén gör den till en mäktig enhet. Det finns även en del mindre utomparlamentariska grupper som sysslar med allt mellan himmel och jord, från ANTIFA-grupper till extremreligiösa. Bland de viktigare är Bosättarnas Gush Emunim, som helt enkelt agerar lobbygrupp mot Knesset och dess partier. På andra sidan spektrumet finns fredsrörelsen, med gruppen Shalom Achshav i fronten. Dom lobbar helt enkelt för fred och har varit kritiska till mer eller mindre alla israeliska krig sen grundandet efter 6-dagarsskriget. 4
Iran: Religionen spelar en väldigt stor roll i den Iranska opinionsbildningen. Den officiella statsreligionen i Iran är den shiitiska grenen av islam. Religionen styr politikerna genom att de måste godkännas av väktarrådet och den högste religiöse ledaren, Rahbar, samt att de måste regera i enlighet med islam. Religionen och de religiösa ledarna har alltså ett stort inflytande över politikernas opinionsbildande. Det finns också en uppsjö av olika islamiskt styrda organisationer i landet som efter den Islamiska republikens bildande 1979 övertagit samhällsfunktioner vilka i västvärlden utövas av sekulära organ. Detta gör att de religiösa ledarna genom sitt inflytande över moskéerna och alla de frivilligorganisationer som är knutna till dessa också är viktiga opinionsbildare på gräsrotsnivå. Några exempel på detta är att i skolorna och inom en hel del annan förvaltning finns islamiska organisationer som sköter stora delar av verksamheten samt att istället för fackliga organisationer finns islamiska arbetarorganisationer på fabrikerna. Den enskilda aktör som har absolut starkast inflytande är den högste ledaren, Rahbar, som väljs på livstid. För närvarande innehar Seyyed Ali Hosseini Khamenei den posten. Förutom sin roll som utnämnare av väktarrådet och sin status som obestridbar religiös auktoritet är det också Rahbar som utser chefen för rättsväsendet och chefen för radio och tv samt har det högsta befälet över de väpnade styrkorna. På grund av den retorik som används där man talar om ett heligt krig är militären också en inflytelserik aktör. Nämnda väktarrådet samt den högsta domstolen är två andra aktörer med stor möjlighet att påverka opinionen. De reformistiska tänkarna som regimen försöker förvägra en plats i det offentliga debatten är genom i viss utsträckning oberoende reformistisk dagspress men framför allt genom politiska bloggar och idéforum ändå en mycket stark och betydelsefull aktörsgrupp vad gäller opinionsbildandet. Även om man lyckats samordna en del större studentdemonstrationer och dylikt är man ändå ganska spretiga i sitt agerande och har ännu inte lyckats samlat sig i någon tydligt sammanhållen grupp värd namnet. Men om så sker, eller kanske snarare när så sker, lär reformisterna bli en ännu mäktigare kraft i opinionsbildandet och antagligen lyckas man till och med tvinga fram en demokratisk revolution i landet. Partier Israel: Israels parlament är som bekant mer eller mindre kaos tack vare den låga tröskeln för representation i parlamentet (1,5 %). Idag är Kadima (center) och Likud (höger) de två största partierna, följt av det nationalistiska Yisrael Beiteinu och Arbetarpartiet. Knesset har idag 13 5
partier representerade på sina 120 platser, men bara de fyra ovan nämnda har mer än tio procent av platserna. Det är inte för inte som det finns ett israeliskt ordspråk som lyder där två judar möts bildas tre partier. Traditionellt sett har småpartierna fått väldigt stor makt gentemot de större partierna, eftersom den låga tröskeln till parlamentet mer eller mindre kräver koalitionsregeringar. Detta ger stora förutsättningar för de små partierna att agera vågmästare. Denna förhållandevis stora politiska makt för små, inte sällan extrema partier, återspeglas också i opinionsbildandet. När de små partierna får mycket makt får de också mycket uppmärksamhet. Värt att notera är att det sedan 90-talet pågår en amerikanisering av valprocessen, med primärval inom partierna och allt större fokus på personer Tzip Livni, Kadimas ledare och Israels utrikesminister, bedrev en mycket framgångsrik kampanj förra valet med tydligt hämtad inspiration från Barack Obamas kampanj i USA:s presidentval. Detta kan ses som en reaktion på folkets låga förtroende för partierna och det allmänna käbblet i parlamentet. Förändringen skulle kunna bidra till att minska partiernas betydelse som opinionsbildare och lassa över mer av det ansvaret på de enskilda politikerna, förutsatt att den leder till starkare och mer karismatiska kandidater med egna kampanjbudgetar och ett tydligare sikte mot självförverkligande. Värt att nämna i sammanhanget är att många av dessa nya karismatiska ledare också har haft en gedigen militärkarriär bakom sig (Livni, Olmert, Nethanyahu, Sharon osv). Iran: Vad gäller Iran så är partier knappt värda att nämna som opinionsbildare. De är klart underordnade de religiösa organisationerna och valet till parlamentet är inte ens ett partival, utan det är full fokus på person. Ändå finns det 223 registrerade politiska partier och organisationer med tillstånd att verka i Iran. För att få tillstånd måste de stödja den Islamiska republikens grundprinciper och i den mån de över huvud taget påverkar opinionen i landet man kan räkna in dem som en del i den stora religiösa opinionsbildningen. De många partierna rör sig hit och dit i löst sammansatta, flytande grupper inom två mer tydliga huvudkoalitioner, de ortodoxt konservativa och reformisterna. Alla försök att sortera in partierna noggrannare än så blir endast en åsiktspaketering för att försöka tydliggöra för utomstående betraktare vem som sympatiserar med vem och inte en beskrivning av fungerande politiska samarbeten. Dess utom byter ledamöterna i parlamentet titt som tätt åsikter enligt väktarrådets och Rahbars önskemål, annars godkänns de inte som kandidater i efterföljande val. 6
Likheter och skillnader En stor likhet är den stora och viktiga roll Internet spelar som arena för oppositionell opinionsbildning. En annan likhet kan sägas vara den censur av dagspressen som finns, även om graden av censur skiljer sig länderna emellan. Denna skillnad i censureringsnivå samt de olika typerna av censur (självcensur i det ena fallet och centraliserad regimkontrollerad censur i det andra) är en skillnad. En annan skillnad är religionen. Länderna har dels olika religion och den roll som religionen spelar i den israeliska politiken är, även om den visserligen är stor i förhållande till många andra länder, långt ifrån den iranska teokratin. Slutligen vill vi peka på mediekonsumtionen och vi tänker då främst på dagspressen. Israelerna läser mycket tidningar, iranierna mindre. Vilka möjligheter har massmedia att fritt verka i Israel respektive Iran? Så lyder vår vetenskapliga fråga. I stor utsträckning har vi ju redan besvarat den genom att konstatera att dessa möjligheter är mycket små, men sådant som kan vara intressant att titta mera på är till exempel en mer grundlig fördjupning i, inte bara hur lagstiftningen ser ut, utan också hur den dömande makten agerar, alltså inte bara lagtexten utan också tillämpningen. Vill man göra det lätt för sig kan man ju också som vi har gjort använda sig av data från organisationer som till exempel Freedom house och OpenNet Initiative för att finna svaret på frågan den vägen. 7