Reseberättelse Ett år i Tokyo Jag spenderade ett år vid University of Tokyo 2006-2007 som utbytesstudent från KTH:s Samhällsbyggnadsprogram. Här ska jag dela med mig av mina erfarenheter. Förberedelser Innan jag åkte läste jag grundkursen i Japankunskap på KTH, vilket gav en bra grund för vidare studier i japanska. Även om japanerna förstår att utlänningar inte kan alla deras etikettregler är det också bra att läsa på lite om hur man beter sig innan man åker så att man inte begår de största misstagen. Jag läste boken Culture Shock! Japan, men det går lika bra med Lonely Planet eller liknande. I Japan är man extremt förtjust i byråkrati och det är mycket pappersarbete som ska göras innan man åker så sätt igång i tid. Det är uppskattat, men inte nödvändigt, att ta med sig presenter till de personer som man har haft kontakt med i förväg. Detta är endast en symbolisk gest och värdet är helt oviktigt. Ett tips är att gå på Drottninggatan och köpa en handfull pins med svenska och japanska flaggan på eller något liknande. Något som är nödvändigt att ta med är deodorant. Det finns inte att köpa i Japan eftersom japaner inte svettas som västerlänningar. Det finns något som utger sig för att vara deodorant men det är, i princip, luft på burk. Japaner Som utlänning kommer du alltid att bollas mellan att vara älskad och hatad. Det enda som är säkert är att du alltid kommer att sticka ut från mängden. Många gånger kommer folk att vara intresserade av dig och se upp till dig. Även fast japaner sällan börjar prata med folk de inte känner är det ofta de frågar dig som utlänning var du kommer ifrån och vad du gör osv. Å andra sidan kommer du också att möta japaner som är fientligt inställda till västerlänningar. Vi anses högljudda och oförskämda av vissa. Det kan till och med hända om man kommer ett gäng utlänningar till en traditionell japansk restaurang, eller något liknande, att man får att simpelt no i dörren. Men det ska påpekas att de flesta japaner inte har något emot oss. Om du dessutom kan några ord japanska kommer du att bli mycket mer väl bemött. Den som tror att man kan ta sig fram med engelska kommer att få en obehaglig överraskning. Förutom vissa undantag så pratar japaner ingen engelska överhuvudtaget, och de som kan prata lite vågar inte. De läser engelska 6 år i skolan men det är endast inriktat på att läsa och skriva, så skriver du ner din fråga på en lapp så kan det hända att de förstår. Om du istället för att fråga direkt på engelska, först frågar på japanska om de kan prata engelska (eigo hanasemasuka?) så kommer de generellt att vara mer tillmötesgående.
Boende Jag bodde i så kallat guest house där 6 rum delade på kök, toalett och dusch. Jag hyrde av Sakura House (www.sakura-house.com) som förmedlar flera tusen rum runt om i Tokyo endast för utlänningar. Det låg centralt och var mycket lätt att ordna (jag bokade rummet en vecka innan jag åkte) men det var väldigt dyrt, 80 000 yen/mån (ca 5000 kr) för 11 kvadratmeter. En fördel är dock att man slipper betala el, vatten, Internet osv. Jag bodde i Hakozakicho som ligger i Nihonbashi, vilket är mycket centralt. Jag kunde åka till de flesta platserna i Tokyo på mindre än en halvtimme och cykla till skolan, men själva området är ett affärsdistrikt och ganska tråkigt i sig. Om man får bostad genom skolan så är det oftast väldigt subventionerat och kostar ofta under 1000 kr/mån, men det gäller att ha tur med läget. Vissa studentbostäder ligger hyfsat bra till och andra ligger väldigt långt bort. Komaba är bland de bästa studentbostäder man kan få, det är nära både till Shibuya och Shinjuku men det ligger mitt i ett villaområde och det finns inga affärer eller restauranger. Har man otur kan man hamna i till exempel Mitaka. Då kan man ha upp emot 3 timmar resväg per dag på fullpackade tåg och bo mitt i ingenstans. De som jag känner som bor långt utanför stan gör i princip ingenting förutom att åka mellan hemmet och skolan. Dessutom så kan man få betala ett par tusen kronor i månaden på tågbiljetter så det kan vara värt att bo i ett privat guest house istället. Skolan Universitetet fungerar väldigt annorlunda jämfört med Sverige och det tar lång tid att förstå hur systemet fungerar. Jag har hört att det ser olika ut för olika universitet och även olika avdelningar, så jag kan endast tala för Department of Civil Engineering på University of Tokyo. Jag åkte som utbytesstudent och läste mitt fjärde år på Samhällsbyggnadsprogrammet i Tokyo. Det är väldigt ovanligt att man läser ett år här, vanligtvis tar man en master (2 år) eller en doktorsexamen (3 år). Jag kom hit för att läsa kurser, vilket uppfattades som mycket underligt eftersom alla studenter forskar. När jag University of Tokyo fick veta det så kontaktade jag KTH och ordnande så att jag kunde få poäng för forskning. Den mesta tiden går åt till forskning och kurserna kommer i andra hand. När man ansöker till skolan måste man skriva en research plan, vilket jag trodde var en förteckning över de kurser man vill läsa. Det visade sig att utifrån denna, så blir man placerad på ett lab och professorn på labbet kanske förbereder ett forskningsämne åt dig. Jag hamnade på Geotechnical Engineering Laboratory och även fast jag endast hade skrivit vilka kurser jag
ville läsa så hade min professor förberett ett ämne som han trodde skulle passa mig inom jordskred. Vad jag inte visste var att jag endast fick ämnet och sedan skulle jag sätta igång själv, vilket inte är så lätt när man aldrig forskat förut. Så det gick ett par månader medan jag väntade få mer instruktioner som aldrig kom innan jag kom igång. Dock har olika professorer olika strategi, så vissa styr sina studenter stenhårt medan andra, som min professor, inte lägger sig i. Studenter, doktorander och forskare sitter tillsammans på labben och alla har ett eget skrivbord. På vissa lab får man även en egen dator. Universiteten har otroligt mycket pengar och på mitt lab fanns det en uppsättning försöksutrustning per student. Om man, till exempel, behöver åka på någon studieresa så betalar oftast skolan allting. Vad gäller kurserna så är innehållet på en mycket avancerad nivå, men hur mycket man lär sig är oftast upp till en själv. Det krävs inte så mycket jobb för att precis klara sig men väldigt mycket jobb för att hänga med i allt. Jag läste mestadels geoteknik- och jordbävningskurser och de var alla mycket teoretiska. Den praktiska inriktningen som finns på KTH saknas helt vilket är klart en nackdel. Å andra sidan så saknas den teoretiska inriktningen på KTH och det är svårt att säga vad som är bättre. Alla kurser på Department of Civil Engineering ges på engelska vilket inte gäller för andra avdelningar. En fördel är att man inte väljer kurser förrän två veckor efter att terminen har börjat, så man kan gå på alla föreläsningar i två veckor och sedan välja vilka man vill läsa. Om man vill läsa japanska också, vilket jag rekommenderar, så finns det flera alternativ. Jag kunde välja mellan att läsa japanska på Department of Civil Engineering, på School of Engineering eller någon gemensam kurs för hela universitetet. Jag valde den första eftersom den passade bra med mitt schema. Tyvärr måste jag såga den kursen vid fotknölarna och avråda från att läsa den, eftersom den endast gick ut på att läsa innantill i boken och ingen konversation. Trots att jag läste fem gånger i veckan första terminen och 2 gånger i veckan andra terminen så har jag mycket svårt att ha en simpel konversation på japanska. Däremot har de som gått en kurs på School of Engineering varit mycket nöjda. Japan Jag reste inte så mycket i Japan på grund av att det är så dyrt (t.ex. en enkel tågbiljett Tokyo-Kyoto kostar 13 000 yen, ca 800 kr) men två resor gjorde jag. Den ena var till Kyoto, som är Japans gamla huvudstad och är en väldigt fin gammal stad. Det finns mycket gamla tempel och gamla hus och det är en trevlig atmosfär, speciellt i jämförelse med stressiga Tokyo. Jag rekommenderar starkt att besöka Kyoto. Den andra resan gick till ett onsen (varm källa) på Izu-halvön, söder om Tokyo. Det finns väldigt många onsen-orter men Izu är bra ekonomiskt alternativ. Det var Kyoto
en genuin upplevelse att bada i varma källor i bergen med fin omgivande natur så det är också något jag tycker att man borde göra när man är i Japan. Priset var cirka 10 000 yen (ca 600 kr) per person och natt och då ingick frukost och middag. Det ryokan (traditionellt japanskt hotell) som jag bodde på hette Amagisou. Det kan jag rekommendera, dels för att de har ett stort utbud av bad (28 stycken) och dels för de är utlänningsvänliga, vilket inte alltid är fallet med sådana hotell. Ibland kan man till och med se en Japanese only - skylt vid baden. Tokyo Amagisou onsen Det finns otroligt mycket att säga om Tokyo. Vad du än har för intressen så finns de att hitta. Det gemensamma är dock att allt kostar pengar, Tokyo är världens dyraste stad och det märks på kontoutdragen. Här följer mina favoriter i Tokyo. Jag ska försöka att hålla mig kort och gör därför en punktlista (utan rangordning). Tsukiji fiskmarknad. Världens största fiskmarknad. Varje morgon passerar 80 000 ton fisk här och allt som lever i havet finns att köpa. Bästa tiden att komma tycker jag är runt klockan 6 på morgonen. Då har den värsta stressen avtagit och det pågår fortfarande några tonfiskauktioner. Kom definitivt före klockan 8. Avsluta med en sushifrukost på Daiwa sushi (inne på marknadsområdet) för 3000 yen (ca 180 kr). Yoyogi park (Yoyogi Koen) i Harajuku på söndagar är mitt favoritställe i Tokyo. Titta på trollkarlar och dansande elvisar, Tsukiji fiskmarknad gå på trance-fest, lyssna på rockband, spela bongotrummor eller sitt på en filt och titta på Tokyos underligaste människor. Shinjuku park (Shinjuku Gyoen) är en lite lugnare parkupplevelse. Det är en stor och fin park där man koppla av. Tyvärr så stänger grindarna redan klockan 16.
Harajuku. Här hänger alla coola kidsen. Det är framförallt ett shoppingområde med många bra klädbutiker men på söndagarna förvandlas det till ett hav av gothic lolitas. Daikanyama. Ligger lite mer avsides än Harajuku och är lite vuxnare och mindre turisttätt. Här finns mina favoritbutiker och mysiga kaféer och barer. Fika på Bombay Cafe. Sento. Sento kallas de lokala badhus som finns i nästan varje kvarter. Mer japanskt än så blir det knappt. Det kostar 430 yen (ca 25 kr) och är en kvarleva från när man inte hade privat badrum. Numera går folk dit mest för att det är trevligt. Det är lite nervöst första gången och du kommer att bli ordentligt uttittad som utlänning, men det är värt det. Gör som alla andra gör och se till att tvåla och tvätta och skrubba dig ordentligt innan du sätter dig i badet så är det inga problem. Shibuya. Har du sett en bild från Tokyo är den antagligen härifrån. Shibuya är som vi föreställer oss Fest i Yoyogi Koen Tokyo, livligt, trångt, blinkade lampor, högljutt och uppiffade frisyrer. Ta en öl på Zaru som ligger inte så långt från stationen. Går du upp på love hotel hill (Dogenzaka) så hittar du, förutom love hotels och barer, nattklubben Womb som är ett bra alternativ om man tycker om elektronisk musik. Ageha. Den största, och bästa, nattklubben heter Ageha och ligger lite utanför stan, i Shin- Kiba (slutstationen på Yurakucho line). Det går också en gratisbuss från Shibuya som tar ca 30 min. Det är viktigt att kolla schemat innan man går dit eftersom de har olika typer av fester med olika musikstilar (oftast techno eller Shinjuku Gyoen house men de kan även ha hiphop och reggaefester). Inträdet brukar ligga runt 4000 yen (ca 250 kr). Shimokitazawa, som ligger ett par stationer från stan med antingen Keio Inokashira Line eller Odakyu Odawara Line är ett litet bohemisk område med många secondhandbutiker och små trevliga gator.
Övrigt Japan är mycket annorlunda än västerländska länder och det kan vara jobbigt i början, men man kommer in i det. Det går aldrig att förstå sig på Japan om man inte är uppvuxen där men man kan uppskatta det ändå, många som åker dit temporärt åker aldrig hem. Man måste tänka på att man måste vara aktiv i sitt sökande om man ska upptäcka vad Tokyo har att erbjuda, allting går att hitta men man måste leta. Ha tålamod och hitta ditt Tokyo.