Gevärets vikt med och utan bajonett är resp kg. och 5.9 kg.

1 Kap. II. Fältutrustning.

2 A. Beväpning och ammunitionsutrustning. I. Infanteriet Af infanteriet är hela aktiva armén beväpnad med det s.k. Arisaka-geväret m/97-01, repeterande magasinsgevär, kaliber 6,5 m.m., till konstruktion och utseende i allt väsentligt öfverensstämmande med gevär af Mausertypen. Ramsikte med uppsättning intill 2000 meter; ståndsikte 400 meter. Gevärets längd med och utan bajonett är resp. 1.66 och 1.27 meter. Gevärets vikt med och utan bajonett är resp 4.085 kg. och 5.9 kg. Bajonetten är knifbajonett som i vanliga fall bäres i hylsa fäst vid lifremmen å vänstra sidan. Till geväret hör mynningsbläck af mässing, hvaraf här bifogas ett exemplar. Magasinet rymmer 5 patroner, sammanhållna i knippen om 5 af en laddram liknande den svenska, men af mässing. Patronen som har en stålmantlad kula och röksvagt krut väger 22.4 gr; utgångshastigheten är 726 meter. Landvärnet är delvis utrustat med ofvannämnda gevär, hufvudsakligen dock med det s.k. Muratageväret m/89, repeterande magasinsgevär (magasin för 8 patroner) af 8 m.m. kaliber. I mån som antalet mobiliserade landvärnsförband ökades, nödgades man utrusta dessa med det för landstormen afsedda, 11 m.m. Muratageväret, som är enkelladdare. Sergeanter är beväpnade med gevär; icke stridande manskap vanligen endast bajonett, någon gång ett kort svärd (huggare). Beväpningen för officerare och fanjunkare är sabel och revolver. Den senares konstruktion medgifver samtidig plundring. Under fälttågets lopp försågo sig ej få officerare med repeterande Mauserpistoler. Sabeln är kort c:a 85 cm. och afsedd att användas till företrädesvis huggning. Klingan är lindrigt böjd och sabelns tyngdpunkt förlagd något ofvan dess midt. Vapnet är synnerligen lätthandterligt och synes mig hafva ett afgjort företräde framför den svenska, långa och svårhandterliga infanterisabeln. Sabeln bäres i lifrem såsom hos oss; den är skarpslipad i såväl fred som krig. Sabelbaljan är af oförnickladt stål. Snart efter fälttågets början anbefalldes emellertid, att den skulle omgifvas med något skyddande omhölje för att förhindra det bäraren af ljusreflexer röjdes. Den omvirades därför vanligen med blått eller svart linne, som efter hand utbyttes mot dylikt i khaki färg; och till sist började man bekläda baljan med ofärgat läder. Att döma af det allt allmännare bruket däraf så i fält som i hemlandet torde läderbeklädnaden hafva blifvit anbefalld. Brungöring af baljan förekom icke. Hvad angår användningen af sabel och revolver uppgåfo japanska officerare, att de vid handgemäng i allmänhet och företrädesvis begagnade den för huggning utmärkta sabeln,

3 endast i undantagsfall af revolvern. Enligt deras uppfattning synes förhållandet å ryska sidan hafva varit det motsatta. - Allmänt uttalade man sig också för införandet af en repeter revolver, med hänsyn till den begränsade användning den vanliga revolvern tillåter på grund af den tidsödande omladdningen. Ammunitionsutrustningen. a) Buren ammunition, var vid fälttågets början 150 partoner per man. Af dessa buros 90 fördelade på 3 ammunitionsväskor (2 fram och en bak) med 30 i hvarje; återstående 60 fördelade på ränsel eller tornist. Erfarenheten gaf dock snart vid handen att antalet burna patroner var allt för litet, särskildt vid de tillfällen då allvarligare strid vore att förvänta, i anseende till de med ammunitionsersättningen förenade svårigheterna. Patronantalet ökades därför allmänt; i slaget vid Mukden, vid hvilken tidpunkt åsikterna om storleken af den ammunitionsmängd som borde bäras hunnit stadga sig, uppgick det vid 1.arméns infanteriförband till i regel 200-250 patroner per man (vid vissa förband ända upp till 500!). Siffran 250 uppgafs dock som det maximum som borde ifrågakomma: med detta antal borde förskjutning, äfven under ogynnsamma förhållanden med hänsyn till stridsläge och ammunitionsersättning, icke ifrågakomma. Det må anmärkas att det med ett så ansenligt ökande af den burna ammunitionsmängden förenade problemet var jämförelsevis lättlöst vid japanska armén. I detta krig vunnos inga segrar med benen ; man marscherade sällan och då i allmänhet i korta dagsmarscher; kriget urartade allt mer till ett krig om befästa ställningar, i och framför hvilka man dröjde i veckor och månader; och förestod en allvarlig ansträngning, af marschs eller strids natur, aflades vanligen större delen af packningen och anlades stridspackning (se nedan). Att så under krig i Europa långt ifrån alltid låter sig göra torde vara ganska säkert. b) Å stridsträngen förd ammunition utgjorde per man omkring 57 patroner. Per bataljon medfördes 18 packhästar, hvardera med 2 ammunitionskistor; kistan (se foto No 1) innehåller 1440 patroner. c) Å ammunitionskolonnerna förd ammunition har uppgifvits vara 170 patroner per man. Samma antal patroner, burna och å trängformationerna medförda, utgjorde sålunda vid fälttågets början omkring 375 och vid dess slut omkring 425-475 per gevär. Härtill bör dock anmärkas att ofvannämnda siffror ej alltid representerade den verkliga tillgången. Såsom i det föregående framhållits disponerade i regel icke reservformationerna (brigaderna) stor träng, utan till dem detacherades från den fördelning, de för tillfället voro underställda, nödigt antal sektioner eller hela kolonner af ammunition m.m. I dylikt fall minskades, om exempelvis 1 reservbrigad var tilldelad en fördelning, totala disponibla ammunitionsmängden per infanterisoldat vid fördelningen, med omkring 50 patroner till 375-425.

4 Handgranater och pjäser för kastning af handgranater. En institution från flydda tider, grenadjärerna har under det rysk-japanska kriget gjort sitt återinträde i härväsendet. Att handgranaten skulle komma till användning under de hårdnackade och förbittrade striderna framför Port Artur var ju ej underligt; där tillgreps snart sagt hvarje tänkbart medel att skada motståndaren. Underligare är att deras bruk vid fälthären blef så allmänt och i viss mån organiseradt; måhända får det tillskrifvas den omständigheten att den ena af de krigförande parterna nästan undantagslöst intog försvarsställningar dem han så väl befästade och så envist försvarade, att fältkrigets karaktär af sådant nästan försvann. Det var så vidt jag har mig bekant först i slaget vid Liaoyang som handgranaterna kommo till allmännare användning, och då uteslutande på ryska sidan, under försvaret af ställningarna i shushampolinjen söder om Liaoyang samt vid Mandjujama öster om staden. När de japanska stormkolonnerna sökte aflägsna de hinder hvarmed försvarsverken voro omgifna, bekastades de af försvararna med handgranater som åstadkommo stor skada och i sin mån bidrogo till att anfallen upprepade gånger tillbakaslogos. Japanerna voro icke sena att tillgripa motåtgärder, d.v.s. att utrusta äfven de sitt infanteri med handgranater. Då man hade att gå till anfall (detta gällde företrädesvis anfall i mörker) uttogos 5-10 grenadjärer per kompani hvilka företrädde den egentliga skyttelinjen 25-50 meter och på 15-20 meters afstånd kastade sina handgranater i fiendens skyttegrafvar; med begagnande af den därvid uppkomna förvirringen i motståndarens ställning utförde skyttelinjen det egentliga anloppet mot densamma. Skulle hinder framför försvarsställningen först undanröjas, åtföljde grenadjärerna det för nämnda ändamål afdelade manskapet för att underlätta dess arbete. Att uttagas till grenadjär betydde det samma som att gå en säker död till mötes, men hölls ock för att vara en utmärkelse för mandom och som en hvar sökte få att falla på sin lott. Vid striderna i bergstrakterna lågo emellertid försvarsställningarna i allmänhet så högt öfver närmaste förterrängen att grenadjärerna endast i gynnsamma fall förmådde kasta sina projektiler in i desamma; och under striderna å slättbygden var det endast i undantagsfall, och nattetid, som bärarna af handgranaterna kunde, utan att nedskjutas, komma fienden nog nära in på lifvet; för att nå honom med desamma. Vid belägringsarmén framför Port Artur hade man för anfallen mot forten konstruerat kastpjäser för handgranater; idén upptogos och tillämpades vid fältarmén; och i slaget vid Mukden fingo de sin första användning. Gardesfördelningen vid 1.armén samt 2. och 4.arméerna voro försedda med dylika kastpjäser. Den första, Port Artur modellen, var af trä. (se foto i Ogawa, Russo-Japanese war, häfte 10 sid 106). Eldröret, omkring 1.25 meter långt. Omviradt med tjocka och kraftiga vidjor, hvilade i 45 vinkel med främre delen stödd mot en planka, uppburen af tvenne stolpar, som i sin ordning voro infällda i pjäsens bottenplan, bakplanet stödde mot en i samma plan fastsittande kloss. Ofvantill å eldröret, nära dess bakplan, var ett fänghål upptaget för krutladdningens antändande. Denna kanons maximiskottvidd uppgifves ha varit omkring 500 meter. Träkastpjäsen befanns emellertid vara för stor och skrymmande hvarför man konstruerade en ny sådan med eldrör af stål (se fotos N:ris 2 och 3). Detta, omkring 0,75 meter långt hvilade

5 som förut med sin bakre ända mot ett bottenplan af trä; framändan däremot stöddes af två gafflar af järn fästa med sina nedre ändar i bottenplanet; gaffelns öfvre ända var fästad vid och löpande uti en eldröret omgifvande ring, hvilket medgifver mynningens höjande eller sänkande. Höjdriktningen (uppsättningen) bestämmes medelst en å bottenplanet befintlig afståndsskala samt en i snöre från ringen nedhängande pendel. Eldröret har nedtill fänghål som träpjäsen. Granaten utkastas genom antändning af krutladdning i eldrörets botten; före laddningen antändes luntan i granatens främre ända. Granaten synes å fotografierna till höger om pjäsen. Den består af en bläckdosa, ca 12 cm. i diameter och 20 cm. i höjd, omslutande sprängladdningen 1 ; dess vikt c:a 800 gr. 2 Projektilerna föras i ammunitionslådor rymmande 8 granater. Skottvidden är 200-300 meter. Kanonen väger omkring 3 kg.; den bäres, inlagd i en trälåda, på ryggen af en soldat. Handgranaten. De använda handgranaterna voro af alla tänkbara konstruktioner och storlekar; särskildt vid Port Artur hade man ett verkligt museum af dylika. De enklaste hade omhölje af presenning, vanligt tyg eller endast starkt papper, och voro hårt ombundna med segelgarn eller ståltråd; vanligast var dock laddningen innesluten i en för ändamålet särskildt förfärdigade cylindriska bleckdosor. Samtliga nu nämnda handgranater hade till ungefärliga dimensioner 15-20 cm. i längd och 5-6 cm. i diameter. Vidare begagnade man sig af ej sprängda eller oladdade artilleriprojektiler synnerligast efter 37 och 47mm. kanoner-, och i nödfall af vanliga konservburkar af skiftande form och storlek. Laddningen bestod allmänt af dynamit, men äfven andra explosiver eller krut användes. De som begagnades af japanska infanteriet, och som tillverkades af ingenjörtrupperna, bestodo i regel af cylindriska bleckdosor fyllda med dynamit. Samtliga modeller voro försedda med stubin som före kastningen antändes, vanligen med en brinnande cigarett. Man uppgaf att dessa granater i gynnsamma fall kunde döda ända upp till 10 man. Under senare delen af fälttåget konstruerade japanerna en handgranat som i fråga om kastvidd, pålitlig explosion, och träffsäkerhet stod betydligt öfver föregående modeller (se foto No 3). Denna utgjordes af följande delar: a) Handtag af trä, rundt och något affasadt för handens grepp, omkring 40 cm långt. b) Sprängladdningen, omsluten af segelduk och fäst å öfre ändan af handtaget; dess längd omkring 15-20 cm, diameter c:a 3 cm. Laddningens beskaffenhet okänd. 1 Förmodligen dynamit, att döma af den lokala verkan vid explosionen. Vid profskjutningen var på platsen för explosionen allt på en yta af c:a 60 xxxx fullständigt som afrakadt och förbrändt. 2 Första siffran är svårläst i originalet genom att siffrorna 7(?) och 8 är skrivna över varandra. Skribenten har sannolikt skrivit fel och sedan försökt rätta till misstaget genom att skriva en ny siffra över den första. Det är svårt att avgöra vilken som är den rätta men min bedömning är att det ska stå 800.

6 c) Blyring, fast omslutande sprängladdningen. Den är afsedd att ge fart och stadga åt granaten samt komma den att falla med laddningen nedåt; samt vidare att öka effekten vid explosionen genom uppkommande blysplitter. d) Antändningsapparaten, en huf af järnbleck omslutande laddningens öfre del och försedd med en järnnål som nedgår i ett hål i laddningens midt. e) Ett band, fäst vid handtagets undre del; vid dess fria ända är fäst en liten järnten kring vilken bandet före kastningen är upprulladt. Laddningen är genom segeldukens invikning delad i tre sektorer så att i dess midt uppstår det hål, i vilket tändnålen enligt ofvan nedgår, och som är delvis fylldt med tändsats. Då granaten slungas upprulla sig snöret e) som tjänar till att styra projektilen under dess bana och att komma den att taga mark med dess öfre ända antändningsapparaten först. Då bläckhufven träffar marken intrycks den, hvarvid nålen går ned uti och antänder tändsatsen och därigenom också hela laddningen. Verkan af explosionen uppgifves vara mycket kraftig. Denna handgranat kastas lätt omkring 30 meter. Handgranatens återinförande i fältkriget kan knappat betecknas som en vinst. Dess användning är ju ganska begränsad, och vet man att man har att räkna med dylika stridsmedel å motståndarens sida, möter det ej stora svårigheter att bereda sig skydd däremot. Ur humanitär synpunkt äro de afgjort fördömliga såsom förorsakandes gräsliga sår, där de ej omedelbart döda. Ofarliga äro de ej heller för dem som däraf göra bruk: det har ofta händt under detta krig att de, genom förtidig explosion eller försent kastats, dödat vederbörande grenadjär och de som befunnit sig i hans närhet. II. Kavalleriet Kavalleriet är beväpnadt med sabel och karbin. Lans förekommer vid Gardeskavalleriet, dock icke uti fält utan endast i fredstid för paradändamål och dylikt. Sabeln liknar infanterisabeln, endast att den är något längre, c:a 90 cm. (totala längden). Klingan är ganska smal och såväl härigenom som genom sin korthet synes sabeln vara för kavalleristiska ändamål alldeles otillräcklig. Emellertid har man troligen föga erfarit olämpligheten däraf, ty de gånger japanska kavalleristen under detta krig gått till anfall med blanka vapen torde vara lätt räknade. Sabeln bäres fästad vid lifremmen, som, då kappa ej är anlagd, spännes under vapenrocken; den är ej afsedd att fästas å sadeln då ryttaren är afsutten, för strid till fots eller dylika ändamål.

7 Egendomligt nog hafva, så vidt jag haft tillfälle iakttaga, kavalleriets sabelbaljor icke varit omlindade eller beklädda med läder som fallet enligt ofvan varit med sablarna vid infanteriet. Enahanda förhållande rådde vid artilleriet. Karbinen är af samma modell och kaliber, som Arisaka geväret m/97-01. Den bäres öfver ryggen i rem som löper öfver vänstra axeln; ingen anordning (sådan som vår omslagsrem) finnes för att staga densamma å ryggen utan hänger den fullkomligt lös; ej heller finnes skyddsläder. Karbinens sikte har uppsättning intill 1500 m. Officerare och underofficerare (fanjunkare och sergeanter) bära istället för karbin revolver. Ammunitionsutrustning. Kavalleristen bär 30 patroner i patronväska, af infanteriets modell; väskan hänger å höger framsida, i rem som gå öfver vänstra axeln (se foto No 4). Å sadeln föres ytterligare 30 patroner. Summa ammunitionsutrustning 60 partoner. Rörande fyllande af vidare behof af ammunition vänder sig kavalleriet till infanteriets ammunitionskolonner, eller till närmaste infanteriförband. III. Fältartilleri. Japanska fältartilleriet är beväpnadt med dels fält-, dels bergspjäser. Båda benämns Arisakakanonen m/98, och hafva samma kaliber, 75 mm. Eldröret är af aluminiumbrons; slutningsinrättningen skruf. Fältpjäsen. Det afbröstade systemets vikt är 843 kg; det utrustade kanonfordonets 1630 och ammunitionsvagnens 1605 kg. Kanonfordonet är anspändt med 6 hästar; spårvidden är 1,22 meter. Sköld saknades vid fälttågets början, en brist som gjorde sig ganska kännbar. Redan i juli 1904 började man vid 1.armén att tillförsäkra servisen ett, om också ytterst ofullständigt skydd, genom den primitiva anordningen att å ryggsidan på lavettens säten för servicen anbringa träskifvor, omkring 1 fot i kvadrat och omkring 15 mm. tjocka. Efter hand utbyttes dessa mot stålplåtar af samma storlek. Under fälttågets senare skede började man till lavetten aptera verkliga, stora sköldar af stål och 4 mm. tjocka. Dessa hade jag emellertid icke tillfälle att iakttaga. Som bekant föllo under fälttågets lopp ett stort antal ryska fältpjäser i japanernas händer jämte dem hörande ammunition. Af dessa organiserades åtskilliga batterier hvilka användes med stor fördel: ensamt 1.armén hade sålunda i slaget vid Mukden 4 st dylika batterier. Äfven till dessa pjäser apterades (vid 2.Japanska armén) stora sköldar; sålunda utrustade anspändes de med 8 hästar.

8 Projektilslagen äro spränggranat och granatkartesch. Kartesch ingick tidigare i ammunitionsutrustningen (2 förda å lavetten och 2 i föreställaren), men synes hafva blifvit uteslutna. Granaterna uppgifvas utgöra 12% af hela ammunitionsutrustningen, men det synes ej osannolikt att de ingått i än större proportion om man får döma af uppgifterna angående förbrukad ammunition. Projektilvikten är 6,1 kg. Granatkarteschen är försedd med dubbelrör af messing, graderadt till 4500 meter; senast tillverkade dubbelrör lära ha gradering ända upp till 7900 meter. Hylsan, af stål, springer icke vid krevaden; i densamma lagrade kulor utskjutas vid bottensprängladdningens explosion. Projektil och laddning äro åtskilda. Den senare som inneslutes uti en hylsa af messing väger 523 gr. Bergspjäsen (se foto N:ris 5-8). Bergspjäsen föres å 3 packhästar 1 för eldröret, 1 för lavetten och 1 för hjulen. För den monterade kanonens transport lär förefinnas ett par skalmar som fästas vid lavettsvansen, hvarefter kanonen kan dragas af 1 häst. Detta system för pjäsens förflyttning har jag dock aldrig sett tillämpadt. Det afbröstade systemets vikt är 285 kg; kanonens spårvidd 0,70. Sköldar apteras icke till dessa pjäser. Projektilslagen äro desamma som för fältpjäsen; granaten lär dock ingå i utrustningen med 33%. Detaljer beträffande projektilvikt, dubbelrörens gradering (enligt en uppgift 3000 meter) m.m. dylikt saknas. Kanonens aflastning och hopsättning kräfver en tid af 1-2 minuter; tiden för söndertagning och pålastning är densamma. Närmare uppgifter i fråga om så fält- som bergspjäsen af tekniskt och ballistisk natur lämnas i Bil. 4. De japanska fältpjäserna äro icke såsom uppgifvits snabbskjutande, ehuru genom anbringande af tågbroms (spade saknas) eldhastigheten något uppdrifvits. Högsta eldhastigheten uppgår, såsom jag kunnat vid flera tillfällen konstatera, till 15-16 skott i minuten per batteri, d.v.s. per kanon 2,6 skott i minuten en afgjord underlägsenhet i förhållande till ryska fältkanonen hvars eldhastighet, med tillfredsställande riktning, kan anslås till 12-15 skott per minut. Personlig beväpning Officerare och fanjunkare äro beväpnade med sabel och revolver. Sergeanter och menige bära korta, raka sablar, omkring 65 cm långa.

9 Ammunitionsutrustning. Antal projektiler per kanon vid a) Fältpjäser: vid batteriet...150 i regementets ammunitionsreserv 3.. 67,5 å de 3 ammunitionskolonnerna 140 Summa per kanon..337,5 Föreställaren rymmer 40, bakvagnen 50 skott. b) Bergspjäser: vid batteriet... 100 i regementets ammunitionsreserv (förda å 21 packhästar) 50 å de 3 ammunitionskolonnerna... 140 Summa per kanon.. 290 IV. Tunga fältartilleriet. Alla i tunga fältartilleriet ingående pjäser tillhöra kustfästningarna. De i fälttåget använda tunga artilleripjäserna utgjordes af: 12 cm. kanoner; 9, 10, 15 cm. mörsare; 12, 15, 28 cm. haubitser; samt från ryssarna tagna 10,5 cm. Canet-kanoner, och 15 cm. mörsare. De vid Port Arturs belägring använda belägringspjäserna, delvis de samma som ofvanstående, framgå af Bil. 4 Foto 9 visar en 9 cm. mörsare, 10 15 cm.do, 11 28 cm. haubits, 11a 15 cm. haubits, N:ris 12 och 13 ammunition och ammunitionskärra till de sistnämnda. Enskildheter saknas om materielen, såväl som om ammunitionsutrustning och personalens beväpning. V. Ingenjörtrupperna. Ingenjörbataljonens personal har samma beväpning som infanteriet. Enahanda är förhållandet med personalen vid krigsbrokolonnen, dock att förarna af packhästar samt kuskar äro väpnade med endast huggare. Om ammunitionsutrustningen vid ingenjörtrupperna saknar jag tillförlitliga uppgifter. VI. Förbindelsetrupper Järnvägs- och telegraftrupperna hafva samma beväpning som ingenjörtrupperna. Ammunitionsutrustningen är ej känd. 3 I kön af marschkolonnen, å 23 kärror. 4 I originalet saknas numret på bilagan. Uppgifterna som texten hänvisar till finns i bilaga nr 3.

10 VII. Trängen. Personalen i egentlig trängtjänst (officerare, underofficerare och manskap) har, såsom beriden, samma beväpning och ammunitionsutrustning som kavalleriet. Transportsoldater (hästförare, kuskar, och dylikt) äro beväpnade med endast huggare. VIII. Sjukvårdskompani. Officerare och underofficerare äro beväpnade med sabel och revolver; manskapet med endast huggare. IX. Maskingevärsafdelning. Som ofvan nämnts var det först efter slaget vid Liaoyang, i september 1904 som kulspruteafdelningar började organiseras. De vid japanska armén använda kulsprutorna voro alla af systemet Hotchkiss m/1903. Ehuru kunstruktionen på intet sätt är hemlig, tilläto dock icke japanerna att den studerades, ej heller gåfvo de om densamma några upplyssningar. Kulsprutan finns dock afbildad och beskrifven i den af Societé Anonyme des Anciens Etablissements Hotchkiss & Co år 1902 utgifna Description de la Mitrailleuse Aotomatique Hotchkiss m/1902, Paris 1902. Japanerna försågo emellertid kulsprutan med sköld den där i beskrifningen ej återfinnes. Tvenne olika typer af kulsprutan kommo till användning: den ena på hjullavett, den andra på en trefot af järn. Kulsprutan på hjullavett var tilldelad de båda kavalleribrigaderna, men förekom äfven vid infanteriet (2.armén). Den var försedd med föreställare å hvilken var inrymd 1 ammunitionslåda samt en mindre verktygslåda (se fotos N:ris 14-16) (på kanonfordonet voro inrymda 2 smärre lådor), samt drogs, då ej handkraft användes af 4 hästar. Det uppbröstade systemets vikt har uppgifvits vara omkring 680 kg. Lavettsvans af stålrör med säte; skölden i ett stycke, ej hopfällbar. Eldhastigheten för denna typ liksom för den andra 500 skott per minut; skottställd intill 2000 meter; ammunitionen den vanliga japanska till 6,5 mm. geväret. Af ögonvittnen uppges den hafva varit ganska klumpig och oframkomlig, och kavalleriet lär till och med hafva föredragit att montera pjäsen på provisorisk trefot af trä. Så skedde exempelvis vid den på 1.arméns högra flygel uti bergstrakterna opererande 2.kavalleribrigaden. Kulsprutan å trefot (se foto 17). Denna kulspruta fördes å en packhäst, hvarvid bars, å hästens ena sida själva geväret, å den andra sidan trefoten, båda i fodral af segelduk; samt ofvanpå sadeln den hopfällbara skölden. Packsadeln var för detta ändamål ofvantill försedd med en pålastning af trä och ter sig, sedd bakifrån, som vidstående figur anger.

11 Trefoten är gjord af stålrör. Sköldens dimensioner voro omkring 1x1,5 m, tjocklek omkring 5 mm. Den var som nämnts hopvikbar, dock ej längs midten utan ungefär på 1/3 af dess bredd. Detta gör att, då skölden är applicerad till geväret, dess bredare del måste stöttas af en särskild fot för att ej bringa pjäsen ur jämvikt. Kulsprutans aflastning och hopsättning, äfvensom isärtagning och pålastning, tager en tid af omkring 1 minut. Skottställning och eldhastighet som för kulsprutan å hjullavett. Skall maskingeväret framföras utan anlitande af packhästarna (d.v.s. under pågående strid), kräfver dess flyttning 3 man, af hvilka en bär själva geväret, 1 trefoten och 1 skölden. Den monterade kulsprutans vikt är för mig okänd. Som emellertid japanska packhästens nyttiga belastning ej gärna öfverstiga 100-110 kg, torde dess maximivikt kunna uppskattas till omkring 300 kg. Omdömena om detta maskingevär synes ha utfallit ganska gynnsamt med afseende på såväl dess lätthet att transportera som mekanismens jämna funktionerande vid eldgifning. Den lär ha profskjutits med ända upp till 10.000 skott utan att visa spår af öfverupphettning. Ammunitionsutrustning Okänd hvad angår maskingeväret å hjullavett. Maskingeväret å trefot åtföljes omedelbart af 2 packhästar tillsammans förande 4 kistor med inalles 4200 patroner. I andra linjen, med vederbörligt infanteritruppförbands stridsträng, följa likaledes per gevär 2 hästar med samma antal patroner. Sammanlagda ammunitionsutrustningen är sålunda 8400 skott. Samtliga patroner, i 1. och 2.linjen, äro uppträdda å band. Ersättning af förbrukad ammunition sker vid infanteriammunitionskolonnerna, hvarvid tömda patronband återfyllas. B. Öfrig fältutrustning. 1. Infanteriet 1. Beklädnadspersedlar. I rapport 9 har jag omnämnt, att genom en förordning af den 12. juli 1905 fastställdes för den japanska armén modell å ny fältdräkt i kakifärg; att enligt samma förordning krigsministern bemyndigades anbefalla dess bärande äfven i fredstid; och att denne redan samma dag därom utfärdade befallning. Därmed voro i praktiken den hittills burna mörkblå uniformen afskaffad, ehuruväl meningen synes vara att tills vidare behålla densamma såsom paraddräkt, om nu den hårdt betungade armébudgeten skulle tillåta ett slikt slöseri.

12 Ritning och beskrifning af den nya fältdräkten återfinnes uti bilaga 5. Såsom däraf framgår är uniformen till snitt och färg lika för alla truppslag och civilmilitära kårer, hvilka kunna åtskiljas endast genom en olika färgad beläggning af kläde framtill å kragen. Gradbeteckning finns endast å axelklaffarna. Medelst siffror (arabiska, romerska eller arabiska och romerska för resp. aktiva armén landvärnet och landstormen), fästade på kragens klädesbeläggning, angifves det truppförband inom vapenslaget, vederbörande tillhör. Mössan har fått samma form som den ryska. Vapenrocken har 4 st. ytterfickor. Byxorna för oberidna må vara lång- eller spetsbyxor. Sommardräkten är af bomull, vinterdräkten af ylle. Den tanke som legat till grund vid bestämmande af utseendet, ej blott på fältdräkten utan på fältutrustningen i dess helhet, är att fälthärens personal bör, genom undvikandet af i ögonen fallande färgmotsatser i den yttre utrustningen, och genom val af en färg som så långt som det är möjligt är harmoniserad med den omgifvande naturen, erbjuda det minsta observerbara mål för iakttagaren. I rapport 9 redogjordes för de iakttagelser i fråga om den för fältdräkten lämpligaste färgen, och färgfrågans i allmänhet betydelse i taktiskt afseende, hvartill fälttåget kunnat gifva anledning; och i sammanhang därmed berört de förändringar hvilka japanska fältdräkten varit underkastad under krigets lopp. Dessa omständigheter komma därför i det följande att af mig beröras endast i den mån så är för sammanhanget nödvändigt. Hvad särskildt angår den vid krigets början burna fältdräkten af mörkblått kläde torde, med hänsyn till dess snitt och anordning nog vara att hänvisa till planscherna i Bil. 6. 1. Beklädnadspersedlar. *Vapenrock, kläde... st. 1 Vapenrock, bomull. st. 1 *Byxor par 1 Byxor, bomull. par 1 *Kappa af kläde, med pälskrage. st. 1 Kappa af kläde, med kapuschong st. 1 Kappa, af bomull (dammrock) st. 1 *Pälsväst, utan armar, af fårskinn st. 1 Mössa (med nackskydd och fodral) st. 1 *Kapuschong.. st. 1 *Trikåstickad yllehufva.. st. 1 *Yllehalsduk, 15 cm. hög, lång.. st. 1 Kalsonger, ylle* eller bomull. par 1 *Ylletröja st. 1 Strumpor, ull-* och bomull par 3 Maggördel, flanell.. st. 1 Skjortor, bomull (och linne) st. 2 Skor, låga par 2 *Halmstöflar par 1 *Kinesiska skor (lappskor). par 1 Benlindor, ylle par 1

13 (Damasker af hvit segelduk) par 1 *Tåhättor (fingerhättor) af jaegarylle.. par 1 *Fingervantar, ull par 1 *Tumvantar, filt.. par 1 Med * utmärkta persedlar tillhöra vinterutrustningen. Vapenrocken. Den första sommaren utdelade kaki-vapenrocken var i kolettform, trång och utan fickor, hvilket föranledde soldaterna att ditsy sådana, af tyg i alla möjliga färger (se foto ). Den sommaren 1905 utdelade hade emellertid dylika, var rymlig och öfverensstämde i hufvudsak med den nu reglementerade. Fickorna voro dock små och opraktiska. I stället för knappar användes hyskor och hakar. Vintertid bars under hela fälttåget den mörka vapenrocken, ofta med kakirocken påtrocklad. Sommarbyxorna voro i regel spetsbyxor som tillsnördes om smalbenet med band, - en anordning vida att föredra framför knappar; äfven långbyxor användes. Vinterbyxorna voro alltid spetsbyxor. Kappan. Den mörka kappan var försedd med fast kapuschong. Kakiyllekappans pelskrage var fast, en opraktisk anordning som i nya fältdräkten afskaffats. Inuti densamma var fästad en hufva af bomull som utdrogs genom ett hål å öfre kanten af den nedfällda kragen och var afsedd att dras öfver mössan. Den skyddade emellertid hvarken mot blåst, kyla eller väta och togs sällan i bruk. Kappan knäpptes (liksom sommarkappan) med hakar och hyskor, 2 cm. långa resp. breda, hvilket gjorde knäppandet mycket lätt. Den var varm, lätt, med mycket långa ärmar, mjuk och anpassade sig väl till kroppen; men tyget var dåligt och redan efter 6 månader betänkligt slitet. Sommarkappan (dammrocken, foto 19) bestod af en väst af fårskinn, vändt inåt kroppen, med ytterfoder af kakikläde; den knäpptes öfver ena axeln och i sidan. Västen bars tillsammans med kappan egentligen blott vid bivackering och nattetid; eljest användes båda dessa slag af öfverplagg vanligen så, att pälsvästen begagnades vid arbete, exercis och dylikt, då kappan var till hinders; hvaremot under marsch och strid kappan som allt för tyngande på ränseln pådrogos och den lättare västen flyttades dit. Japanerna voro mycket nöjda med detta system, att upplösa tyngande pälsfodrade kappan i tvänne olika persedlar, som hvardera tjänade skilda ändamål och därför borde användas åtskiljda, men som vid behof kunde sammansättas; och nekas kan ej att mycket talar för en sådan anordning. I vårt land hafva vi ju nu kommit till nästan samma resultat. Mössan, synnerligen lätt, bars såväl sommar som vinter. Att det var möjligt i senare fallet får tillskrifvas den omständigheten, att dels vintrarna voro, enligt uppgift, ovanligt milda för att vara i Manschuriet, dels soldaten väl ombonade sig med yllehalsduk, yllehufva och kapuschong. Erfarenheten visade emellertid att soldaten med alla dessa effekter på hufvudet hörde illa, en i fiendens närhet och på stridsfälten afsevärd olägenhet; och man ansåg en väl konstruerad pälsmössa vore både önskvärd och tillfyllest.

14 Kapuschongen, af samma modell som den ryska, höll man dock före borde kvarstå i vinterutrustningen som ovärderlig i stark blåst. Sommartid var mössan, som alltid hade öfverdrag i kakifärg, försedd med från kullen nedhängande nackskydd mot solhettan; detta var 3-deladt hvarigenom luften kunde fritt spela därunder. Kalsongerna. Yllekalsongerna äro liksom ullstrumporna af samma väfnad som ylletröjan och synnerligen varma. De räcka från fotknölarna upp till maggropen, och som ylletröjan räcker drygt till skrefvet, bilda de i förening med maggördeln ett utmärkt skydd mot kylan för magen och omgifvande ömtåliga kroppsdelar. Ylletröjan liknar vår s.k. Olsson; dess halsen omslutande del är af tunnare väfnad och kan därför vid behof nedvikas. Strumporna (1 par bomull, 2 ull-) förete egenheten att sakna markeradt tå- och hälparti, d.v.s. de ha fullkomlig säckform. Detta lär ha orsakat fotskador, enär strumpan lätt lägger sig i veck under hålfoten. Tåhättorna som omslöto tårna och räckte fram till hålfoten, uppges ha användts med stor fördel. Skjortorna äro af bomull (sommartid synas dock den ena hafva varit af linne); de uppgifvas hafva varit fullt tillräckligt varma. Fotbeklädnad. Infanteristens båda skopar utgjordes i regel af vanliga låga skor. Sulorna äro spikbeslagna som i vår armé; spikarna sitta i grupper om 3 och 3 rundt sulan, med ytterligare 1 spik innanför och i mellanrummen mellan 3-grupperna. Anordningen med spikbeslagna sulor ansågs allmänt som oundgänglig ej blott för klättringen i de branta bergen, utan äfven med hänsyn till halkan å uppblötta leriga vägar. Man var emellertid ej nöjd med dessa låga skor som ej skyddade de känsliga smalbenen mot kyla, eller förmådde hålla ute grus, sand och dylikt utan påyrkade anskaffning af snörskor (låga); mot fälttågets slut började också dylika utdelas. Till dessa skor begagnades i förstone damasker af styf, hvit segelduk (för officerare och underofficerare af svart kläde) med läderhällor; de knäpptes å yttersidan medelst knappar och hål. De befunnos emellertid styfva; brötos lätt då de varit våta och kunde ej hindra tillträde till benet och skon af regn och sand; därjämte var knäppningen tidsödande. De utbyttes därför vid första sommarens inbrott mot s.k. putties, mjuka yllebindor i kakifärg, hvilka, på samma gång de gåfvo benet stadga, voro mjuka och behagliga och väl skyddade detsamma. Under vintern voro de låga skorna ej nog varma, hvarför till truppen utdelades såväl kinesiska skor som halmstöflar. De förra likna nästan alldeles våra lappskor; dock äro de af fullständigt styft och hårt läder i naturfärg. Intill äro de fodrade med tunt kläde som uppdrages och tillknytes omkring smalbenet; för öfrigt äro de stora och vida för att kunna fyllas med hö. Soldaten hade i förstone svårt att vänja sig vid dem på grund af lädrets oböjlighet och emedan de saknade

15 klackar, hvilket var olämpligt synnerligen vid manöver i bergen; men snart vande de sig vid dem och föredrogo dem framför hvarje annan fotbeklädnad, alldenstund de voro varma och vida, och sålunda tilläto soldaten att efter behag ombona fötterna. Halmstöflarna (se foto 18) som drogos utanpå öfriga fotbeklädnaden, brukades företrädesvis af poster och arbetare samt i kvarteren; dock stundom äfven under marsch och i strid. Förfärdigade af mjuk rishalm hade de en ovanligt praktisk konstruktion; skaftet var till nästan hela sin längd i 2 delar, den ena omslutande den andra; därigenom kunde detsamma snöras tätt om benet medelst vid stöflarna fästade snören. Sulorna hade särskild tjockare beläggning; häl, tå och skaftens öfre kanter voro försedda med en förstärkning af vitt linne. I detta sammanhang må ock omnämnas de vadderade filtstöflar som voro afsedda egentligen för de beridna vapenslagen, men som äfven delvis utdelades vid infanteriet. De voro helt och hållet utförda af dubbel, gråmelerad filt med mellanliggande vadd. Under vintern 1904-05 voro de utan andra sulor än själfva filten; de som utdelades för följande vinter hade emellertid tunn sula och klack af läder samt läderförstärkning vid tå och häl. Skaften räckte upp till knäna, men voro vida och kunde ej som halmskaften åtsnöras. Af egen erfarenhet kan jag intyga att de vid tjänst till häst voro ovärderliga för sina värmande egenskaper. Hufvudsumman af japanernas erfarenhet i fråga om vinterfotbeklädnaden är, att skodonen måste vara så vida att de medgifva pådragning af dubbla strumpor eller, än bättre, instoppning af hö eller dylikt; att foten måste hållas torr hvarför möjligt ombyta strumpor bör förefinnas; och att ryttarens fötter och ben böra skyddas genom en anordning sådan som exempelvis filtstöflar. Vantar. De utdelade vantarna voro dels fingervantar af ull, dels stora tumvantar af filt att dras utanpå de förra. Tumvantarna voro för att ej förloras fästade i ett band som slogs om halsen; de voro mycket varma men alltför klumpiga för att kunna användas äfven vid det simplaste arbete. Frågan om lämplig handbeklädnad lämplig äfven i striden var och förblef olöst under kriget; japanerna syntes likväl luta åt införandet af pälsvantar med 3 fingrar: 1 för tummen, 1 för pekfingret och 1 för de tre öfriga fingrarna. Allmänt omdöme om infanteristens beklädnad. Om sommarbeklädnaden är ej mycket att säga; den synes hafva varit ändamålsenlig och lätt. Skodonen äro dock, för en armé som marscherar, odugliga och böra ersättas af snörskor eller stöflar. Anmärkningsvärt är, att man aldrig hört den japanska soldaten klaga öfver att den fältpackade ränseln trycker på hans axlar, trots det att remmarna, utan annat mellanlägg än skjortan och den tunna bomullsrocken, ligga an mot desamma. Antagligen beror detta därpå, att soldaten redan i fredstid vants vid att bära den till sommardräkten som i dessa klimat är oundgänglig. Vinterbeklädnaden var så till vida fullt tillfredsställande som den väl skyddade soldaten mot kylan. Emellertid var antalet persedlar öfverflödigt stort och tyngande, hvilket man också erkände. Persedlarna för hufvudets skydd kunde inskränkas till pälsmössa med yllehalsduk eller kapuschong; fotbeklädnaden borde lämpligen utgöras af skodon af samma typ som våra

16 s.k. Norrbottens pjäxor, hvarjämte halmstöflar af den japanska typen kunna, för användning under förpost- och dylik tjänst, till visst antal medföras å bagageträngen. Att det under ett vinterfälttåg framför allt är af vikt sörja för att personalen erhåller en tillräckligt varm och skyddande beklädnad står utom all fråga. Att beklädnaden i sådana fall kommer att i sin mån bidraga till att göra operationerna långsammare kan ej undvikas, men olägenheten häraf är ömsesidig; och den af de krigförande, som underlåter att vidtaga af klimatet påfordrade skyddsanordningar, riskerar att göra sin armé operationsoduglig. 2. Utredningspersedlar. Ränsel 1 Tornist 1 Kokflaska... 1 Vattenflaska 1 Bägare 1 Ask af vide för kokt ris ( bento ).. 1 Bärbart verktyg (se nedan verktygsutrustningen) Skyddstältduk 1 Tältstång (och tältpinnar).. 1 Tom säck (vintertid, för sand) 1 Kikare (underofficerare) 1 Myggnät 1 Nummerbricka 1 Första förband 1 Filt (eventuellt).. 1 Ränseln Ränseln (se foto N:ris 20-22) liknar till form och utseende den svenska kalfskinnsränseln, och locket har som denna hårsida utvändigt. Den är emellertid något bredare och mindre hög. Sättet för dess bärande öfverensstämmer nära med det hos oss reglementerade. Invändigt har den en lätt fyrkantig träram, 5 mm. tjock, löpande efter de smala sidorna. Ramens mot ryggen vända kanter äro upptill och å de 2 yttersidorna något affasade för att passa till ryggens rundning hvilket kommer ränseln att vila stadigare. Soldaten var mycket belåten med denna ränsel, ehuruväl den genom sin bredd var vida mera till hinders för armarnas fria rörelse än vår. Något egentligt behof att utbyta den mot annan ränseltyp förefanns förvisso ej. Nämnas må emellertid att man i Japan sedan ett par år tillbaka är sysselsatt med att profva andra ränseltyper ( se fotos N:ris 23-24); till sin anordning något påminnande om vår tältränsel, men att dessa prof hittills ej lämnat några tillfredsställande resultat. Inuti ränseln (kan dock fördelas på ränsel och tornist) bäres: 2 dagars reservportion dagens portion, biscuits och kött i konservburk. 6 patronpaket (60 patroner) 2 par strumpor 1 skjorta och 1 par kalsonger

17 Dessutom: gevärsrengöringsmedel, putsdon, toalettartiklar och öfriga tillåtna persedlar för personligt bruk. Utanpå ränseln äro fästade: - kokkärl, å locket; tältduk med stång och tältpinnar; Kappa (pälsväst); bento; bärbart verktyg; ett par skor; myggnät; samt sandsäck och filt (eventuellt). Sättet för ofvannämnda persedlars bärande utanpå ränseln framgår af fotos N:ris 20 och 22. I regel bäres kappa och tältdel som i vår armé. Stor frihet lämnades emellertid soldaten i sättet för ränselns packning. Den fullt packade ränselns vikt beräknas uppgå till 13,5-14 kg. För en del af reservformationerna synes emellertid reglementerade ränseln ej hafva förefunnits, utan nödgades man för dessa tillgripa provisoriska packningsanordningar. Vanligen fick i sådant fall en filt eller tältdelen tjänstgöra som omhölje för persedlar, afsedda att bäras i ränseln. Foto 25 ger därpå ett exempel. När strid förestod, mera ansträngande marscher i och för sådan skulle utföras, eller när stark värme därtill gaf anledning, aflades i regel den vanliga ränselpackningen och fördes, lastad på kinesiska kärror, bakom bagageträngen. Istället anlades s.k. stridspackning (se fotos N:ris 27-30). Denna utgjordes af, förutom gevärs- och remtygspersedlar, tornist, kok- och vattenflaska m.m., kappa med tältduk, rullade och burna en bandouliere öfver vänstra axeln; samt ett pölformigt, i ändarna öppet fodral af mörkblått linne innehållande 2 dagars reservportion, ammunitionsutrustningen, samt de allra nödvändigaste ombytena och toalettartiklarna. Detta knyte bars en bandouliere öfver högra axeln med ändarna hopknutna öfver bröstet. De onekliga fördelar som voro förenade med detta system för fältutrustningens medförande lättnad för soldaten och ökad rörlighet åt truppförbanden -, gjorde att man på många håll ifrågasatte reglementerandet af systemet för alla fall, d.v.s. fältutrustningens uppdelande i en strids - och en bagage -utrustning, i analogi med strids- och bagageträng. Bagageutrustningen skulle framföras till soldaten endast då hviloperioder kunde förutses. Att emellertid systemet kunde med framgång tillämpas i japanska armén hade sin rot i omständigheter, med hvilka man icke får eller kan i allmänhet räkna. Japanska armén var ständigt segerrik; hur skulle det gått om truppförbanden haft att retirera, möjligen i annan riktning än hvarifrån de kommit? I detta krig marscherade och manövrerade de krigförande mindre än säkerligen i något föregående kändt fälttåg, och mindre än hvad i ett krig i Europa skulle vara möjligt. Redan nu inträffade det, att trupperna efter ett par dagars marsch och strid fingo vänta 5-6 dagar på sina packningar; efter en längre och snabbare marschperiod skulle de kanske fått vänta därpå i veckor. Möjligen skulle, allt detta till trots, så vara möjligt i en här som den japanska, ty soldatens personliga behof och anspråk på bekvämlighet äro reducerade till ett minimum; med europeiska soldater vore det knappt tänkbart. Tornistern. Denna som bäres öfver vänstra axeln å högra låret är af samma konstruktion som den svenska; likaså

18 Kokflaskan, hvars åt ränseln vända sida dock är något konkav för att bättre anpassa sig till ränselns form och ej slå och slamra då soldaten är i rörelse. Den är af aluminium, målad (hvad de senaste anskaffade vidkommer) i brungul färg; rymmer 1,8 liter, är 20 cm. hög 15 cm. bred och väger 450 gr. Äldre modell förekom, svartmålad och i samma form som ett stort kikarfodral, vilket föranledde en engelsk militärattaché att skyndsamt inrapportera till sin regering, att i japanska armén hvarje soldat vore utrustad med kikare. Vattenflaskan, af först svart sedan gulmålad aluminium bäres ofvanpå tornistern i rem öfver vänstra axeln. Den har oval genomskärning, rymmer cirka 2/3 liter, och slutes upptill med en kork. Remanordningen är sinnrik och medgifver att, då korken urdrages, flaskan kan uttas ur remmarna. Rundt om flaskans öfre del löper en bred läderrem, och från densamma utgå nedåt 4 smalare remmar som förenas under flaskans botten. I samma breda rem äro festade bärremmarna och ett lädersnöre, som fasthåller korken. Genom flaskans placering på elden kan man hastigt få kokande vatten, vare sig för tillagning af kaffe, choklad eller té, eller för sterilisering af dåligt dricksvatten; det senare var åtminstone på slättbygden i Manschuriet oafvisligen nödvändigt. Omklädes denna flaska med ylle för att kunna, uppvärmd, hanteras lättare och skydda innehållet mot frysning vid kyla, utgör den idealet för en fältflaska. Videasken, afsedd för förvarandet af det på morgonen kokta och för 2.frukosten afsedda riset är c:a 20 cm. lång samt 7 cm. hög resp. bred. Bäres i snöre ofvanpå ränseln, själfva asken hvilande i ett nät af segelgarn. Bägaren, af aluminium, fästes med en krok och kedja vid lifremmen. Tältdelen (se foto 31), af kakifärgadt, ej vattentätt tyg, väger 1,7 kg. Den är 4-kantig, 1,45 m. i sida. I alla 4 hörnen finnas större hål för tältstång eller tältpinnar, och likaså på midten af tvänne närliggande sidor, hvilka dessutom hafva 6 par smärre hål; smärre hål därjämte invid de större (se vidstående teckning. En del dukar, såsom foto 31 hade enkla hål). Samtliga hål bildas af i duken fastnitade aluminiumringar. I de 2 öfriga sidorna äro, symetriskt till hålen i de två förstnämnda, fästade starka snören. Huru dessa tältdelar reglementariskt sammansättes lyckades jag aldrig få veta; (6 delar till ett tält enligt en uppgift) Efter behag förklarades det; och som jag aldrig under hela fälttåget hade tillfälle se ett af dessa dukar sammanfogadt tält kom jag hemligheten ej på spåren. Tältdukarna användes vid bivackering som tak, vindskydd, underlag på marken, ofta förenade i stort antal och sträckta emellan träd, husväggar och dylikt, eller lagda ofvanpå hyddor af ris eller kaoliyang; som regnkappor användes de äfven, men till bildande af tält aldrig. Tältstången liknar den svenska, men är smärtare.

19 Myggnäten, eller snarare flugnäten, ty flugorna voro i majoritet och synnerligen besvärande sommartid, voro af cylindrisk form, omkring 45 cm. höga och c:a 30 cm. i diameter; af styf väfnad och gröna till färgen, samt afsedda att omsluta hufvudet under hvila. Upptill och nertill hade cylindern en ring af ståltråd; mellan ringarna låg en spiralformigt vriden ståltråd som höll systemet utspändt. Nertill fortsattes cylindern af en tygremsa, c:a 10 cm. hög, som medelst snöre kunde åtdragas om halsen sedan nätet påtagits. Å öfre ringen fanns ett par öglor af snodd, hvilka påknäpptes knappar å nedre ringen sedan cylindern hoptruckts, fasthållande den i platt läge. Detta myggnät var mycket välbehöfligt och nyttigt, särskildt vid transporten af sjuke och sårade. Nummerbricka. I och för identifiering bars af all personal vid armén i band öfver ena axeln, utanpå skjortan, en mässingsplåt af oval form (axlarnas längd resp. 4,75 och 3,5 cm.); å denna fanns en inskription innehållande för officerare och vederlikar namn och förnamn; nummer i rulla; samt det regemente (kår eller dylikt) de tillhörde; för underofficerare och manskap nummer i rulla; samt det regemente o.s.v. de tillhörde. Första förbandet bars i särskild innerficka i rocken. Se vidare under sjukvård. Filt. Å bagageträngen medfördes för hvarje underofficer en filt, röd till färgen; vintertid 2 dylika. I starkare kyla, då marsch eller strid förestod, bar soldaten vanligen en filt å packningen, ibland till och med båda. Verktygsutrustning Vid fälttågets början var infanteribataljonens verktygsutrustning den följande: a) Vid kompaniet, bärbara verktyg Spadar.68 Hackor 17 Yxor..8 Kedjesågar 5 Järntrådssaxar...5 Summa 103 Som kompaniet på fältfot räknar 217 stridande menige kom nära 1 verktyg på hvar annan man. Metalldelarna å samtliga verktyg äro fullständigt skyddade af läderfodral i naturfärg. Spaden är 0,5 meter lång; väger utan och med fodral resp. 0,860 och 1,1 kg. Hackans (dubbelhacka) längd är 0,46 meter (mellan hackspetsarna 0,40 meter) och vikt utan samt med fodral resp. 1,5 och 1,69 kg. Yxans längd är 0,46 meter, vikt utan och med fodral 1,36 och 1,565 kg. resp.

20 Kedjesågen har 2 handtag af trä och består af 14 delar, hvardera cirka 9 cm. lång; utdragen har hela sågen en längd af 1,2 meter. Vikt med handtag 0,32 kg.; med fodral och tillbehör (fil, tandriktare, 2 reservsågled och reservnitnaglar) 0,62 kg. Järntrådsaxen är 56 cm. lång. Detta verktyg utdelades vid fälttågets början och har tillsvidare inget reglementeradt fodral. Vanligen lindades ett tygstycke om dess öfre, spetsiga del. Förenämnda verktyg äro (med undantag af saxen), genom anordningar å läderfodralet, afsedda att bäras å lifremmen då ränseln är aflagd. Vidstående plansch visar verktygens och fodralens konstruktion samt sättet för verktygens bärande, dels å ränseln, dels å lifremmen. I senare fallet kunna verktygen utdragas ur sina fodral, som sålunda ej behöfva lösgöras, då verktyget skall användas. Emellertid har man funnit att soldaten är synnerligen besvärad af verktyg, fäst vid lifremmen, och har nästan öfvergifvit detta sätt för dess förande. Har soldaten stridspackning fästes verktyget å denna. b) vid bataljonen Vid bataljonen medföres å stridsträngen, lastade på 2 packhästar, följande stora verktyg: Spadar, 1,30 meter långa (spadbladet 0,40 m. långt).48 Hackor (dubbelhackor) 0,905 meter långa.16 Yxor..8 Summa verktyg..72. Summa verktyg på infanteribataljonen 484.

21 Foto 32 visar sättet för de stora verktygens förande å packhäst. De stora verktygen ha skaftet fast förenadt med själfva verktyget, hvilket betecknas som en olägenhet enär man af packnings- och belastningshänsyn ej kan göra skaften af erforderlig längd. De förluster japanerna fingo vidkännas under anfallen mot ryssarnas välbefästade ställningar bibragte dem inom mycket kort tid den öfvertygelsen, att utrustningen med bärbara verktyg vore otillräcklig, att om möjligt hvarje man borde förfoga öfver medel att bereda sig skydd mot fiendens eld då han nödgades ligga stilla, utsatt för densamma. De japanska soldaterna bemäktigade sig af egen drift å slagfältet kvarlämnade ryska verktyg; tagna dylika utdelades på trupperna och nya utsändes från Japan till armén; före slaget vid Mukden var så godt som hvarje infanterist försedd med ett verktyg. Enligt uppgift af ingenjörbefälhafvaren vid 1.armén var vid denna proportion af bärbara verktyg ungefär: 2/3 spadar, 1/3 andra verktyg. Fredserfarenheten att de bärbara verktygen äro i allmänhet obekväma och olämpliga för jordarbeten, och vintertiden så godt som oanvändbara, bestyrkes äfven i detta fälttåg. Någon utväg att råda bot för detta missförhållande kunde man likväl ej utfinna, då soldaten ej kunde vidare belastas. 3. Remtygspersedlar. Om dessa lifrem med sölja, 3 ammunitionsväskor och bajonetthylsa är redan taladt. Återstår blott att nämna att desamma vid fälttågets början voro af svärtadt läder, under kriget bestämdes att detsamma, liksom alla läderpersedlar utan undantag, skulle tillverkas af osvärtadt läder. 4. Lifsmedel. Se under förplägnad. Totala vikten af infanteristens fältutrustning skall reglementsenligt vara omkring 20 kg. Under vintern, då nya tyngande beklädnadspersedlar utdelas, uppgick den emellertid till minst 28 kg. Från föregående krig har man alltid hört uppgifvas att soldaten befriar sig från d.v.s. kastar bort alla effekter som han ej finner absolut nödvändiga. I japanska armén rådde snarare ett motsatt förhållande, ty man såg ofta soldater som lastat sig med de mest olikartade artiklar, funna å slagfältet eller i kvarteren, och af högst tvifvelaktigt militärt värde. Enstaka mera volumiösa packningar underkastades vägning och befunnos ha en vikt, som uppbragte den totala fältutrustningen till 30 kg. och däröfver en betydlig vikt då man besinnar att japanska soldatens medelvikt ej uppgår till mer än 54-55 kg. 5. Fältutrustning för officerare och fanjunkare. Rörande denna må nämnas, att kompaniofficerare och fanjunkare må bära ränsel, till form och utseende påminnande om den svenska. Så vidt jag kunnat finna ha de också i regel begagnat sig däraf. Behofvet däraf synes också varit oafvisligt i de arméer, där officerare o.s.v. ej ha rätt till egen uppassare eller där officersbagaget ej följer med stridsträngen. Officeren har samma behof af ombyten, reservportioner och dylikt som soldaten, och hvarken kan eller får utsätta sig för onödiga umbäranden eller strapatser som sätta hans kroppsliga eller andliga

22 vigör på spel. Officersväska och reservportionsväska göra näppeligen tillfyllest. Under slaget vid Mukden kunde vid vissa truppförband af 2.armén bagageträngen ej disponeras under 10 på hvarandra följande dagar. Som kompanicheferna ej äro beridna kunde de ej heller förfoga öfver eljest å hästen medförd packning. Flertalet officerare voro utrustade med kikare af Zeiss eller liknande modell. Ur taktisk synpunkt är det gifvetvis af största betydelse och blir än mer i mån som vapentekniken fullkomnas och striden kan öppnas på allt längre håll att hvarje officer kan verkställa honom påliggande rekognosering och observation af fienden så nöjaktigt och på så stora afstånd som de moderna kikarna medgifva. Vanliga s.k. teaterkikare förslå ej långt. Kikare med 8 gånger förstoring ha visat sig vara de lämpligaste, såsom medgifvande den största tydlighet i förening med vidsträcktaste synfält. Hvad officersutrustningen i öfrigt angår erbjuder den intet af särskildt intresse eller från den hos oss fastställda i större mån afvikande. 6. Diverse utrustning. a) Sjukvårdsutrustning (se fältsjukvårdsväsendet). b) Fordonsutrustning 5 (packdjur). Stridsträngen vid bataljon utgöres af 24 packhästar, af hvilka 18 föra ammunition, 2 sjukvårdsutrustning, 2 verktyg och 2 diverse materiel. c) Kokutrustning. Förutom den individuella kokutrustningen kokflaskan existerar vid samtliga lägre truppförband (kompani, skvadron o.s.v.) en för förbandet gemensam kokutredning, hufvudsakligen afsedd för tillredningen af risfödan, som utgör basen i den japanske soldatens utspisning. Densamma utgöres af (se Bil. 8). a) Eldstaden (fig.1), en i båda ändarna öppen cylinder, af järnplåt, sammansatt af 5 mindre plåtar å sätt figuren utvisar. I ena plåten finnes en öppning (a) för bränslets införande; i de 2 densamma motsatta plåtarna ett draghål (b). Till eldstaden hör ett lock af trä som pålägges vid eldens uppgörande för att öka draget samt för att skydda elden mot regn. 2 dylika eldstäder ingå i utredningen. b) 3 grytor (fig.3), af dem en större af järn med handtag som placeras omedelbart ofvanpå eldstaden, samt 2 mindre (kittlar) af stark järnplåt. En af de senare är afsedd att placeras inuti den förra och har en mängd smärre hål (ibland i botten, ibland i sidan) hvarigenom, då kitteln 5 För bagageträngen lämnas här, liksom i fråga om andra truppslag inga uppgifter, då exakta antalet fordon eller packdjur ej är kändt. Se för öfrigt japanska fälttjänstregl., Bil 7, sid. 46 och följande.

23 aflyftes vattnet omedelbart afrinner. Den andra, som placeras ofvanpå eldstaden, har hål upptill å ena sidan för vattnets afhällande. Är afsedd för kokning af grönsaker och dyligt. c) 1 så af galvaniserad och bandad järnplåt för vattenhämtning, med handtag af rep (fig. 4). d) 1 ämbar af vattentät presenning (fig. 6), för transport af kokt ris. I och för transport emballeras ofvannämnd materiel (med undantag af d)) i nät af starka rep; eldstaden dessförinnan söndertagen. Nätens utseende och sättet att anbringa desamma framgår af fig. 2-5 och foto 35. Foto 33 visar eldstaden monterad samt öfrig materiel. En dylik kokutredning medföres för hvarje infanteribataljonstab och kompani-, skvadron o.s.v. samt sjukvårdskompani och flyttande sjukhus, och är, allt efter omständigheterna, lastad antingen på 2 kärror eller 3 packhästar. I senare fallet bär en häst de båda eldstäderna. Se foto 34. Kokning af ris med denna utrustning tar en tid af omkring 30 minuter. Någon uppgift om materielens vikt har jag tyvärr ej kunnat få. Jag har hört uppgifvas att den större grytan skulle väga omkring 16 kg, hvilket dock synes mig vara för litet. Kokutredningen som följde bagageträngen kom endast undantagsvis till användning under slagen eller vid längre marscher: man kokade då i de till personliga utrustningen hörande kokflaskorna, därest ej tillfälle gafs att tillreda födan - riset inomhus i de till hvarje kinesiskt hushåll hörande väldiga järngrytorna. Efter korta dagsmarscher, vid kantonering o.s.v. togs de dock flitigt i anspråk. För japanska förhållanden är den onekligen högeligen praktisk, med hänsyn till de väldiga riskvantiteter som morgon och kväll skola tillredas; och därtill, att ris och grönsaker i allmänget äro de enda varmrätter som bjudas soldaten och som han sätter värde på. Téet, som ju också är oundgängligt tillreder en hvar å fältflaskan. Äfven i vår armé synes mig en kokutredning af denna eller snarlik konstruktion kunna vara synnerligen värdefull, med några förändrade anordningar för tillredning i mindre kvantiteter af vissa födoämnen, för stekning och dylikt. Eldstaden är mycket praktisk, bränslebesparande, och man kan utan våda uppgöra eld i densamma under tak i uthus, förstugor och dylikt, särskidt om en plåt lägges under dess bottenplan. De många och stora fördelarna af att kunna tillreda födan samtidigt för hela kompaniet med användande af ett fåtal man, istället för minst ¼ af hela styrkan, äro för påtagliga för att behöfva här omnämnas; det är alldeles nog att påminna om med hvilken, lindrigast uttryckt, ringa entusiasm folket går en mörk och regnig natt att gräfva kokgrafvar, göra upp eld, o.s.v., och om den därmed förenade tidsutdräkten som beröfvar truppen en välbehöflig hvila. I anslutning härtill må nämnas, att, vid de tillfällen då gemensam kokning ej kunna ifrågakomma, man öfverlämnade åt hvar man att bäst han ville och hvar han ville tillreda de utlämnade proviantartiklarna; på sin höjd sörjde man för att bränsle anskaffades. Man höll före, att sedan soldaten blifvit utbildad i kokning, det vore både onödigt och olämpligt att

24 öfvervaka, huruvida och på hvad sätt han tillagade sin måltid; soldaten borde i detta fall likväl som i striden vänjas vid att tänka och handla för sig själf. Man hade också funnit så fördelaktigt vara ur disciplinär synpunkt, enär soldaten satte ofantligt värde på att vara sin egen herre sedan den egentliga tjänsten upphört för dagen eller intill dess densamma tog sin början. d) Sköldar Vid Port Arturs belägring användes såväl för sapparbetena som vid infanterianfallen mot forten sköldar af diverse konstruktioner. Dylika finnas afbildade i Ogawa, häft. 9, sid. 73 och 10, sid. 94. Efter fästningens fall fördes de mer portativa sköldarna till fältarmén och kommo till användning i slaget vid Mukden, bland annat vid 2.armén. Nya typer synas också hafva tillverkats och afsänts från Japan. Till hvilket antal sköldar förefunnos, och huru de fördelades, känner jag ej, men har hört uppgifvas att vissa kompanier haft ända till 30 st. Gifvetvis tilldelades de förband eller enskilda med särskilt uppdrag, såsom för förstöring af hinder och dylikt. Tvänne typer användes vid 2.armén, en äldre (från Port Artur?) och en nyare, förbättring af den förra. Själf har jag ej sett dylika sköldar utan nödgas återgifva deras utseende etc. på beskrifning. Den äldre typen var af svartmålad järnplåt, 4 mm. tjock, rektangulär med kortare sidorna något tillbakaböjda, c:a 45 cm. bred och 30 cm. hög, vägande omkring 8 kg. Skölden hölls i upprätt ställning af 2 i de inböjda kortsidorna ledade fötter af järn. Upptill funnos tvenne titthål, i öfverkanten var fästadt ett längre rep, hvarjämte fanns ett rep att fästa om soldatens hals, fästad å sköldens midt och insida. Den nyare typen, af gulmåladt kromstål, var kvadratisk med 35 cm. sida samt rak (utan tillbakaböjda kanter). Fotstödet utgjordes af en järnstång hvars 2 fria, i vinkel böjda ändar ledade i en förstärkning i plåten. Upptill ett aflångt titthål. Rep som vid äldre skölden. Vikt c:a 6 kg. Med skölden fäst vid halsen och under skydd af densamma avancerade soldaten till afsedd plats hvarest skölden placerades på sin fot och arbetet började. Afsågs endast framryckning i allmänhet uppkastade soldaten hastigt en skyttegrop hvarefter skölden genom det längre repet kunde dragas tillbaka och en ny man med skydd af densamma avancera o.s.v. Skölden kan förvisso vara till stor nytta i fältkriget vid anfall mot befästa ställningar, ställningar af halfpermanent natur för undanröjande af hinder o.s.v.; samt framför allt i fästningskriget. Ett begränsadt antal dylika borde lämpligen hållas i depå vid exempelvis etappslutstation för att vid behof kunna framföras till erforderlig plats. I hvad mån de japanska sköldtyperna uppfyllde fordringarna på att vara på en gång lätt-transportabla och