Artilleri & Luftvärn

Artilleri & Luftvärn Artilleri-Tidskrift Nr 1 2006

Artilleri & Luftvärn Artilleri-Tidskrift Tidskrift för artilleriet och luftvärnet Häfte 1 2006 Årgång 135 Stefan Bratt Redaktören...2 Anders Högrell Artilleriet deltar i övningar med fokus på fredsbevarande scenarion... 6 Mats Rostadius Ett nytt Artilleri måste växa fram... 11 Anders Carell Artilleriregementet i Kristinehamn 2000-2002 (Del 2)... 14 Viktoria von Kleist, Niklas Pettersson, Björn Henrik Rolfsson Teknisk tillämpningsövning, avvikningsvinklar... 18 Artilleriklubbens höstmöten... 24 Omslagsbild: Major Anders Högrell, Artilleriregementet, i arbete vid stabsplats under övningen Viking 05. Foto Ulf K Rask. Form och layout: Marie Thelander ISSN 004 3788 1

Redaktionen Stefan Bratt Stefan Bratt är från 2006-01-01 tidskriftens redaktör. Det började så smått... med en bild till nummer tvås omslag år 2001. Sedan blev det några reportage om bland annat Artilleridemonstratorprojektet och Eldledning- och Observerationsinstrument (EOI). Idag, den sjunde februari i nådens år 2006 känner jag lite grann att cirkeln har slutits då jag för någon vecka sedan av styrelsen valdes till redaktör för en sådan ärevördig publikation som Artilleri- Tidskrift. Att skriva är inget nytt för mig. Det har varit något av mitt levebröd sedan mer än tjugo år tillbaka då jag som 14-åring fick mina första alster publicerade i Nya Wermlands-Tidningen. Sedan dess har jag inte haft några större problem med att välja yrkeskarriär journalistens och informatörens. Det formella yrkeslivet efter fem år som ung, hungrig frilansande skribent, började med nästan fjorton år som lokalredaktör med särskilt ansvar att bevaka kommunerna Karlskoga, Degerfors och Storfors i östra Värmland. Därav följde också ansvaret för att hålla koll på vad det stora bolaget på andra sidan E 18 i Karlskoga hade för sig dåvarande Bofors. Det har blivit otaliga artiklar om Bamse, haubits 77 BD, N-Law (New light anti-armour weapon), robot 15, Strix med mera, med mera. Fortfarande har jag många kontakter inom de två sfärerna BAE Systems Bofors (gamla Bofors Weapon Systems) och Saab Bofors Dynamics som tagit hand om svensk robotutveckling. An offer I couldn t refuse När inte journalistkarriären utstakades i den riktning som jag ville fick jag av dåvarande chefen ArtSS och blivande chefen Artilleriregementet, överste Anders Carell 2

an offer I couldn t refuse erbjudande om anställning inom regementets nya informationsavdelning. Inledningsvis var det tal om posten som informationschef men det slutade till slut med en tjänst som informatör under åren 2000-2003 med särskilt ansvar för att sköta all informationstjänst för Artilleridemonstratorprojektet (ArtDemo). Järnvägsframtid Även jag blev föremål för den omfattande reduktionen av Försvarsmakten då min projektanställning inom ArtDemo upphörde hösten 2003. Artilleriregementets kvot av civilanställda var fylld till gränsen fick jag söka en ny framtid. En framtid som idag heter Banverket Produktion där jag arbetar som personaltidningsredaktör och ansvarig för mediefrågor med placering i Borlänge. Jag är sambo med en 37-årig förskolepedagog och bor lämpligt nog i den anrika järnvägsknuten Avesta-Krylbo. Banverket Produktion är en konkurrensutsatt resultatenhet inom Banverket som utför service, underhåll och entreprenader på järnvägsinfrastrukturen. Någon yrkesofficersbakgrund har jag alltså inte, inte heller är jag reservare även om jag fått frågan alltför många gånger varför jag inte valde den militära karriären. Bland annat av en av mina nyhetschefer. Kommentaren kom en morgon då han troligen vaknat på fel sida och jag återigen deklarerade att det var aktuellt med en ny Boforsartikel om något projekt. Va f-n, Bofors igen. Varför blev du inte militär så du kan skriva om alla j-la kanoner i försvarets egna tidningar, Artilleri & Luftvärn löd den bistra kommentaren. Detta något bisarra utrop valde jag att ignorera. En sak som jag däremot inte vare sig tänker att ignorera eller ta lätt på är att verka för Artilleri-Tidskrifts utveckling! Någon tydlig programförklaring har jag inte när detta skrivs, mer än att jag hoppas att tidningen under innevarande år kommer att ta ett kliv framåt när det gäller känslan av aktualitet. Enligt mitt förmenade finns det ett hål som måste fyllas när det gäller att beskriva den utveckling som FM är mitt inne i och de materialprojekt som finns i materialplaner och de som inte finns men som kan komma att ingå i dessa framgent. En annan av mina planer som jag hoppas förverkliga inom en snar framtid är att utveckla tidskriften till ett levande debattforum. Jag har förhoppningsvis några äss i rockärmen som jag hoppas accepterar mitt erbjudande som gästkrönikörer. Med dessa rader hoppas jag att du, bäste läsare, av denna ärevördiga tidskrift, har fått ett litet hum om vilken redaktör som nu har börjat sitt värv. Jag vill också passa på att tacka för Lennart Gustafssons tvååriga arbete som redaktör. Lennart är min trygghet i tillvaron som ser till att jag inte begår några misstag så här i inlärningsfasen och har dessutom accepterat att vara biträdande redaktör. Glöm nu inte heller bort att ge mig eller Lennart Gustafsson tips om vad du vill läsa om i tidskriften framgent. Alla idéer och uppslag mottas med varm hand! 3

Viking -05 Anders Högrell Major Anders Högrell, Artilleriregementet, studerar vid Försvarshögskolans Chefsprogram 2004-2006. Artilleriet deltar i övningar med fokus på fredsbevarande scenarion Under två veckor i slutet av 2005 genomfördes den fjärde multinationella övningen med fokus på civilt och militärt samarbete, VIKING 05. Övningen var en datorstödd stabstjänstövning som genomfördes på elva olika platser i åtta europiska länder med deltagare från 25 olika länder. I Sverige fanns huvuddelen av övningsdeltagarna och övningsledning grupperade i Kungsängen (Swedint), Enköping samt Skövde. En av artilleristerna som deltog i denna Computer Assisted Exercise (CAX) var major Anders Högrell som har skrivit nedanstående rapport från Viking 05. De som övades var staber på flera olika nivåer från operativ ledningsnivå med stab för Combined Joint Task Force (CJTF) ner till den taktiska ledningsnivån med försvarsgrensvisa staber (Component Commands) samt brigad- och bataljonstaber. Multinationell styrka Scenariot var en Balkan-inspirerad, fredsframtvingande, multinationell operation i ett Nato-koncept, där det fiktiva landet Bogaland var härjat av ett långvarigt inbördeskrig mellan två folkgrupper. Parterna hade med hjälp av FN förhandlat fram ett fredsavtal men trots detta förekom strider inom Bogaland. Strider som i sin tur ledde till att FN bad Nato om ingripande och genomförande av en fredsbevarande operation enligt FN-stadgans sjunde kapitel. Denna Natostyrka, BFOR, var en multinationell styrka som bestod av både marin-, flyg- och markförband. Uppgiften var att se till att fredsavtalet efterlevdes av parterna och att stödja de civila organisationer som verkade i området. Fokus för övningen låg i huvudsak inte på regelrätt strid utan mer på samverkan mellan civila och militära enheter (CIMIC). Totalt deltog cirka 2 000 personer, varav 100 civila representanter, som satt sammankopplade i ett nätverk i åtta länder. 4

Under övningen tjänstgjorde jag som stabsofficer i Land Operation Centre (LOC) på LCC-staben. I LOC skedde den taktiska uppföljningen och koordinering av de markförband som ingick i BFOR. Det var ett mycket intressant arbete i en multinationell miljö med officerare från elva olika nationer. Arbetsspråket var engelska och Natos stabsmetodik tillämpades fullt ut. Tempot var intensivt vid vissa tillfällen men mycket lärorikt bland annat via samarbetet med officerare från andra länder då jag fick ta del av deras metoder och erfarenheter. Mina arbetsuppgifter var uppdelade i två delar, dels ingick jag i understödscellen tillsammans med en svensk, en österrikisk och en kanadensisk officer som samordnade understöd och flygverksamhet, samtidigt skulle jag till del arbeta mot den ukrainska brigaden. Artilleri & Luftvärn Det är viktigt att vår funktion deltar även i sådana här övningar trots att huvudnumret inte är indirekt bekämpning utan att lära ut våra metoder samtidigt som vi lär oss av andra. I en sådan här operation är de militära styrkorna bara ett verkansmedel för att uppnå fred. Den politiska nivån fastställer handlingsregler eller Rules of engagement (ROE) som militära förband är tvingade att följa när deras uppgifter ska lösas. Show of Force ROE talar om på vilket sätt, i vilka situationer och i vilken omfattning som chefer och förbanden får bruka våld. Under övningen fanns olika situationer som måste lösas med både förhandling, civila eller Anders Högrell lovordar det utbyte av metoder och erfarenheter som sker när stabsofficerare träffas och deltar i internationella stabstjänstövningar som t ex Viking 05. På bilden diskuterar Anders en uppgift med sin kollega från US Marines, överstelöjtnant David Couvillon. Foto: Ulf K. Rask 5

Viking -05 militära maktmedel för att få parterna att följa det ingångna fredsavtalet. Oftast handlade det om att lösa problem genom att militära och civila enheter samarbetade. De civila organisationerna löste uppgifter som exempelvis omhändertagande av flyktingar, transport av förnödenheter och utdelning av mat medan militära förband tillsammans med polisen säkerställde att situationen i området var så lugn och trygg att de civila organisationerna kunde arbeta. Det var under övningens gång sällan frågan om att nedkämpa en motståndare med eld utan oftast att utnyttja andra verkansmedel som militära förband på plats, press och informationsoperationer eller Show of Force som användes tillsammans med flyg eller stridsfordon. Med Show of Force menas att visa parterna att om du inte lyder oss kan vi nedkämpa dig om vi vill. I övningen ingick också vissa förband för indirekt bekämpning. Ett exempel är 91:a MLRS-bataljonen, som leddes av en av mina kollegor, överstelöjtnant Christer Olofsson, MSS Kvarn. Christer fick dock en tämligen lugn övning eftersom ingen insats gjorde av bataljonen under övningen med motivet att gällande ROE inte tillät bekämpning med en sådan eldkraft som MLRS-förbandet utgör. Samtidigt pågick en mycket aktiv Targeting process mellan staberna under ledning av CJTF staben. Processen handlade om att samordna alla tillgängliga mark-, marina- och flygande bekämpningsresurser mot de nominerade mål som fanns inom Hans Majestät Konungen, Carl XVI Gustaf, var en av många besökare under Viking 05. På bilden flankeras kungen av regementschefen S 1, överste Mats Blom, samt övningsledaren, generalmajor Anders Lindström. Foto: Ulf K. Rask 6

M00342 BFORs operationsområde för att nå bästa möjliga effekt. Flera av dessa mål fick vi inte bekämpa på grund av olika restriktioner från både de politiska och militära ledningsnivåerna. Övriga mål fördelades mellan Land-, Air- och Navy-staberna för att bekämpas med olika militära resurser inom spännvidden från mjuka vapen som informationsoperationer, eller signalstörning till direkta vapeninsatser. För att undvika oönskade skador på civilbefolkningen och deras egendom användes precisionsvapen. I ett fall utnyttjades en stridsvagnskanon och i ett annat flyg i form av så kallad Close Air support (CAS) för att minska risken för bieffekter vid vapeninsats. Det hade varit intressant för mig att kunna föreslå insats med någon av artilleriets precisionsammunition med denna var inte tillgänglig under övningen. Artilleri & Luftvärn Ofta kan det uppfattas som att det är svårt att verka i en multinationell miljö och att politikerna bakbinder vårt agerande med ROE och olika restriktioner men det är samtidigt den verklighet som möter svenska förband när vi deltar i internationella fredsbevarande operationer. Det är en väsentlig anledning till att jag anser det vara mycket viktigt att funktionen indirekt bekämpning deltar och övar på detta under våra övningar. Inte minst eftersom internationella uppdrag utgör en av Försvarsmaktens huvuduppgifter nu och framgent. VIKING 05 var en bra övning som erbjöd massor av möjligheter till att öva samverkan och samordning av militära och civila resurser och den var lärorik för oss som deltog. För Sveriges jägare sedan 1975. Nu levererar Aimpoint rödpunktsiktet CS till Försvarsmakten. www.aimpoint.com info@aimpoint.se 7

8

Mats Rostadius Artilleri & Luftvärn Major Mats Rostadius tjänstgör vid Artilleriets Stridsskola, Artilleriregementet, och är systemledare för artillerilokaliseringsradarsystemet. Ett nytt Artilleri måste växa fram Den säkerhetspolitiska läget och den internationella utvecklingen av doktriner och militärteknologi har förändrats dramatiskt sedan kalla krigets era avslutades. Förändringens vindar blåser dessutom mycket fort. Förr var vi i alla hänseenden alliansfria i fred syftande till neutralitet i krig och nu helt plötsligt har statsmakterna förbundit Sverige att deltaga i en snabbinsatsstyrka, s k Battle Group, inom ramen för EU:s gemensamma säkerhets- och utrikespolitik. Det enda som är säkert just nu är att det säkerhetspolitiska läget inte kommer att sluta förändras. Hur förändras då Försvarsmakten och med den Artilleriet? Försvarsmakt i förändring men Artilleriet ÖB är tydlig i ominriktningen av Försvarsmakten och använder NBG (Nordic Battle Group) som en slags reformmotor för att komma bort från ett ineffektiv förrådsförsvar till ett insatsförsvar. Vi skall i princip ha stående styrkor beredda att delta i fredsskapande, alternativt fredsbevarande, operationer 1 med mycket kort varsel. För att våra förband skall kunna ingå i dessa stående styrkor måste man ha en förmåga som är användbar i aktuella operationer och dessutom är efterfrågad. Här behöver man inte heta Einstein för att inse att Artilleriet idag inte är efterfrågat, eftersom inte en enda artillerienhet, förutom en liten artillerilokaliseringsradarenhet på 16 man, finns med i R10 2 i NBG 2008-01-01. Om vi inte är efterfrågade i det sammanhanget finns det risk för att statsmakterna i fortsättningen satsar resurserna på något som är mer eftertraktat eller i alla fall på något som lyckats bättre i sin marknadsföring. Hur kommer det sig då att det är så här? Svaren är naturligtvis många och vi 1 EU:s fem typscenarion för de s k EU Battle Groups. 2 R10: Tio dagars beredskap på förbandet. 9

Debatt artillerister är pinsamt medvetna om vartenda argument som vänds emot oss i dessa frågor, exempelvis: Artilleriet är det kalla krigets instrument som bara behövs vid stora invasioner och försvar mot dylika, men inte vid mindre stabiliserande operationer. Artilleriet avger eld över ytor, stora som fotbollsplaner, vilket skadar oskyldiga i alldeles för stor omfattning. Eftersom artilleriet står för storkrig är det politiskt sett ett för offensivt vapen att ta med i internationella operationer, när vi i själva verket skall skapa lugn och stabilitet med vår närvaro. Även efter det att Berlinmuren föll har vi artillerister fortsatt att trumma ut mantrat att artilleribataljon är eldenhet vid användande av indirekt eld, även om behovet mer har visat sig vara nålstick eller hot om nålstick istället för bataljonseldstötar. När det väl handlar om manöverstrid är artilleriet en alldeles för långsam koloss som inte hänger med manöverförbanden under själva stridsförloppet. Artilleriet kan inte försvara sig självt utan måste ha skyddsstyrkor runt omkring sig. Messias kommer snart! Finns det då några svar att ge? Jo, självklart finns det svar, exempelvis att den nya artilleriteknologin, som är under utveckling/införande (kvalificerade sensorer, ny pjäs, ny precisionsammunition mm) ger helt nya tekniska förmågor. Detta leder i sin tur till behov av strukturförändringar i organisationer så att vi får enheter med efterfrågade förmågor. Dock får vi artillerister själva ta på oss ett stort ansvar för denna externa stereotypa uppfattning. Vi fortsätter ju att hälla bensin på elden genom att vägra våga ta de utvecklingssteg som behövs. Vi går och väntar på en Messias! En Messias, ARCHER, som skall komma och leda oss igenom krisen. När vi får ARCHER, kommer allt bli bra. Först då kan vi börja se framåt. Jag påstår att vi inte har den tiden, vi måste börja NU! Vi är redan sent ute. Den första egentliga operation vi inom artilleriet borde genomföra är en informationsoperation där man lägger fast Målbild Artilleri, d v s vilka förmågor vi skall ha inom artilleriet och när vi skall ha uppnått dem. Den målbilden måste förankras internt på hemmaplan först (verkar vara det största problemet) innan alla små Artilleri-ambassadörer kan släppas lös externt, alla med ett och samma budskap. Nya förmågor krävs I alla argumentationspunkter, enligt ovan, förutom den sista, kan vi nog åstadkomma en förändring tack vare införandet av nya och mer flexibla förband som har förmåga till precisionsbekämpning. Tyvärr räcker inte det om vi inte även kan dyrka upp låset till den sista punkten. Under Mek B 19 brigadledningsår 04/05 fick brigaden uppgiften att upprätta Markoperativ kontroll och då tilldelades även haubitsbataljonen ansvar över ett område. Fast det var spelat var detta en synnerligen intressant uppgift. Vad innebar det här? Vilka förmågor krävs för att klara av ett områdesansvar? Efter en stunds funderande är jag övertygad om att det är här vi måste börja om vi skall platsa i morgondagens Försvarsmakt. 10

Artilleri & Luftvärn En modern frälsare? Områdesansvar och Three Block War För att vi skall vara attraktiva/efterfrågade internationellt måste vi, samtidigt som vi är kompetenta i vår huvudfunktion, inneha en utökad förmåga i såväl strid som i humanitära insatser. Vi skall alltså kunna leverera kvalificerad sensorinformation, med korta reaktionstider genomföra precisionsbekämpning utan att skada oskyldiga och dessutom kunna lösa ut områdesansvaret inom ramen för vad som kallas Three Block War 3. Över tiden skall vi kunna hantera situationer som innebär Force Protection. Exempel på nya förmågor i strid kopplat till områdesansvar kan vara: upprättandet av s k checkpoints, patrullering, eskort, genomsök av fordon/byggnader. 3 Med begreppet Three Block War menas att stridssituationen är så pass komplex att man inom en yta av tre bostadskvarter måste kunna hantera uppgifter över hela konfliktskalan. När det gäller humanitära insatser kanske vi måste ha speciellt utbildad personal i våra förband och staber. Vi måste ha förmågan att leda nödvändiga humanitära insatser såsom att förbättra situationen för de boende inom området rörande basnivån; vatten, mat, mediciner, kläder etc samt dessutom kunna vara behjälplig i återuppbyggandet av samhällsstrukturer inom området, elektricitet till skolor, sjukvård etc. Exempel på nya förmågor kopplat till Force Protection: Utnyttja artillerilokaliseringsradarns förmåga till att prediktera granat- och raketnedslag i s k CFZ (Critical Friendly Zones). Utarbeta metoder för att effektivt kunna alarmera all personal inom ett eller flera CFZ så att alla hinner ta skydd. 11

Debatt ARTHUR Hotbilden internationellt Idag bedriver vi övningar med artilleri precis på samma sätt som vi blir uppfattade externt. Tung central organisation utan större möjligheter till flexibilitet. Vi har också i vissa stycken suboptimerat fokus, i och med att verkan i målet är mindre väsentligt än att momentant kunna leverera eld från batteriplats. Det ser vi ibland annat i den kraftigt reducerade satsningen på eldledningsorgan den senaste tiden och därmed har också förståelsen för skjutlära avseende indirekt eld nedgått. Vi fokuserar istället våra övningar på att ha en hög rörlighet med bl. a. många omgrupperingar av pjäsenheter, dvs. högkonfliktsnivån under manöverkrigföring. Gör vi då verkligen rätt saker? Återigen menar jag att vi endast koncentrerar oss på högkonfliktscenariot och därmed saknar helhetsperspektivet i utbildningen. Ser vi på internationella operationer idag är situationen en helt annan. Vi ser en lågkonfliktssituation med ett ganska statiskt uppträdande. Klassiskt för en sådan situation är att hotbilden är asymmetrisk, dvs det finns inga tydliga motståndslinjer utan hotet kan snabbt eskalera 360 runt den egna positionen. Vid sådana situationer tydliggörs hotbilden särskilt mycket vid rörelser, dvs omgrupperingar och med dem uppstår stora krav på eskort. Man bygger upp säkerheten genom satsningar på underrättelser för att få förvarningar och områdeskontroll (ex patrullering, checkpoints, genomsök av fordon/ byggnader). Man satsar också mycket på skydd för sina egna förbands camper, med bl a avgränsningar i tillträde, och bygger dessutom skyddsanordningar. USA, Storbritannien m fl upplever detta idag i olika oroshärdar såsom i Afghanistan och Irak. Trots detta säkerhetstänkande är attacker mot camper från granatkastare och raketer, fjär- 12

rutlösta vägbomber RSB (s k road side bombs) samt det alltmer ökade självmordsbombandet vad vi kan förväntas möta vid internationella operationer. Vad gör Artilleriet? Först och främst måste en attitydförändring ske inom truppslaget. Artilleriets ledning måste fastställa att vi ÄVEN måste kunna hantera lågkonfliktsnivån och ett statiskt uppträdande. Detta skall kunna göras med en bibehållen förmåga i huvudtjänsten och med en utökad förmåga till precisionsbekämpning. När ÖB såg detta vid en lågkonflikts -förevisning i Boden i februari 2005 var han lyrisk och meddelade att detta var precis rätt väg att gå gentemot internationaliseringen av Försvarsmakten. Artilleri & Luftvärn Är det så att vi inbillar oss att det är högkonfliktsscenariot med manöverstrid som är den svåraste uppgiften och att det således är där allt krut skall läggas? Kan det vara så att vi tror att det är så pass lätt att hantera en lågkonfliktsituation, med ett statiskt uppträdande, att vi inte ens behöver öva det? Jag påstår att vi i en nära framtid måste kunna hantera hela konfliktskalan. En gammal sanning lyder: det man övar, blir man bra på! Frågan är bara: NÄR skall vi börja? Därefter måste organisationer, målkataloger, utbildningsplaner och utbildningsanvisningar/reglementen omarbetas för att passa in mot framtiden. Slutligen skall värnpliktsutbildningen genomsyras av detta synsätt redan från första dagen i termin 1. Övningarna skall vara så upplagda att vi verkligen tränas även mot dessa nya förmågor. Övningsplanerare! Rannsaka er själva; hur många lågkonfliktsmoment var inplanerade i den senaste övningen? 13

Artilleriregementet Anders Carell Överste Anders Carell är chef för Arméavdelningen vid Högkvarteret. Artilleriregementet i Kristinehamn 2000-2002 (Del två) Sommaren och hösten 2000 Regementets Kick-off Veckan före invigningen var avsatt till regementets kick-off. Min ställföreträdare, Mats Klintäng, och jag hade ansvaret för en av programpunkterna och diskuterade bland annat vision och verksamhetsidé. Det var oerhört roligt att uppleva det engagemang som alla medarbetare uppvisade. De idéer som redovisades under rubriken "hur ska vi nå visionens målsättning" var många och kloka. Vissa av synpunkterna föranledde omedelbara åtgärder, andra inarbetades i verksamhetsidén eller i regementets förbättringsplan. En diskussion som inledningsvis fördes var vad som egentligen är regementets kärnområden. Vissa medarbetare menade att tjänstegrenar som logistik, strid och ledning fått för stort utrymme på bekostnad av att skjuta artilleri. Fullt klart var att just skjuta artilleri var regementets nisch, och att vi måste vara orubbliga i vår strävan att nå och vidmakthålla tillräcklig kompetens inom detta område både i kvalitativa och kvantitativa termer. Men jag var också fast i min övertygelse att vi måste utveckla oss i de övriga tjänstegrenarna. Vi fick inte glömma, menade jag, att vi nu återigen hade ansvaret för att utbilda fungerande förband, och inte bara, som under Bergslagens Artilleriregementets sista år, vara en testrigg för elever vid ArtSS. Ett artilleriförband hur snabbt och rätt det än skjuter kommer inte att kunna fungera på morgondagens stridsfält utan väl utvecklade förmågor inom t ex sjukvårdstjänst, förnödenhetsförsörjning, kommunikationstjänst, närskydd (mycket mer avancerat än att bara försvara grupperingsplats), ledning mm. Det fanns också en annan aspekt av detta. Jag var övertygad om att regementet och Kristinehamns garnison hade allt att vinna på att göra sig kända som allmänmilitärt mycket kompetenta. Vi måste motverka uppfattningen att artillerister är 14

lönnfeta professorstyper som bara är intresserade av att beräkna ballistiska banor. Vi måste bli betraktade som krigare och Artilleriet måste få status som stridande truppslag. Kristinehamns garnison hade tvivelsutan en av Försvarsmaktens bästa infrastrukturella förutsättningar för militär utbildning. Kristinehamns garnison, hävdade jag, skulle inte stå och falla med Artilleriregementet. Men den skulle stå och falla med sin kompetenta personal! Även av detta skäl fanns all anledning i världen att utveckla och vidmakthålla andra förmågor än bara att skjuta artilleri. splitterskyddat fordon. Den högtidliga invigningen Så en solig lördag, den 2 juli år 2000, var det dags för den högtidliga invigningen. Alla var där: Hertigen av Värmland Prins Carl-Philip, Överbefälhavaren Johan Hederstedt, Landshövdingen i Värmland, Ingemar Eliasson, Biskopen i Karlstad Artilleri & Luftvärn Bengt Wadensjö, Chefer för tidigare indragna Artilleriregementen, personal från Artilleriregementet och Kristinehamns Garnison samt över 800 andra intresserade. Jag berörde i mitt invigningstal artilleriets historia och avslutade så här: Vi måste känna vår historia för att rätt förstå vår nutid, men denna korta resumé av Artilleriets historia hjälper oss knappast att förstå vår nutid som riksdagsbeslutet i våras formade den. För detta krävs bland annat en djupare analys av Sveriges säkerhetspolitiska ambitioner. Däremot hjälper den oss inse det ansvar vi nu på Artilleriregementet axlat, att ensamma föra det svenska Artilleriets traditioner vidare in i en oviss framtid, traditioner som bärs upp av insikten om Artilleriets avgörande effekt på gårdagens slagfält. Låt mig en gång för alla slå fast: jag anser att den s.k. ominriktningen av Försvar- Regementschefen i talarstolen vid Regementets Dag 2001. 15

Artilleriregementet smakten är nödvändig och riktig. Det är klokt att nu inte låsa resurser i stora kvantiteter, utan i stället satsa på utveckling av våra förmågor i alla avseenden. Men det tål i detta sammanhang påminna om att Försvarsmakten som den nu kommer att se ut i det korta perspektivet med målbild 2004 inte är den Försvarsmakt som ominriktats för att möta morgondagens krav. Intill år 2004 har vi endast att forma avstampet för språnget in i framtiden. Det är nu vårt ansvar att tillse att Artilleriet inte bara hänger med i detta språng, utan i vissa avseenden får kapacitet att leda det. Detta påstående handlar inte om att hävda särintresse, utan vilar på insikten att om, och jag betonar om, svenska folket via sina valda ombud beslutar att Sverige även i framtiden ska ha förmåga att med militära enheter delta i väpnad strid med rimlig chans att segra, då har det Svenska Artilleriet en avgörande roll att spela även på morgondagens slagfält. Men det krävs att Artilleriets förmågor utvecklas och vässas att möta morgondagens krav. 48 artilleripjäser kan verka förfärande få. Men lek med tanken; om varje pjäs av dessa 48 representerar en eldkraft som överstiger dagens artilleribataljon är läget inte alls så dåligt. Det är denna utveckling som startar nu! Riksdagen valde att gruppera landets enda kvarvarande Artilleriregemente i Kristinehamn. Det var ett klokt beslut. Kristinehamns garnison erbjuder en modern och väl utbyggd infrastruktur, där tillgången till närbelägna ändamålsenliga övnings- och skjutfält är av särskild vikt. Artilleriregementets vision är lika enkel som den kanske är uppkäftig. Vi ska, tillsammans med Norrlands Artilleribataljon, bli erkända som Europas mest effektiva Artilleriorganisation. För att lyckas krävs nu att vi tar tillvara det bästa ur respektive kulturarv från Artilleriets stridsskola, Bergslagens Artilleriregemente, Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden samt Wendes, Gotlands och Norrlands Artilleriregementen men också från tidigare nedlagda artilleriförband. Med detta kulturarv som grund, och med en professionell personal som trivs med sina uppgifter och med varandra, har vi i rådande situation de bästa möjliga förutsättningarna. Framtiden tillhör Artilleriet, men framtiden blir varken sämre eller bättre än vad vi själva personalen vid Artilleriregementet gör den till! General Johan Hederstedt uttryckte vid flera tillfällen under dagen sitt gillande. Det känns uppmuntrande och positivt att i egenskap av ÖB få vara med under en dag som andas framtidstro och utveckling, sa han till en av de många reportrar som fanns på plats. I sitt tal förklarade han också att "Artilleriregementet och dess verksamhet passar mycket väl in i Försvarsmaktens nya framtid. ÖB uttalade också möjligheten att även artilleriförband, som tidigare inte deltagit i internationell tjänstgöring, kan komma att ingå i fredsbevarande styrkor. Artilleriregementet invigdes genom att ÖB beordrade regementets salutbatteri att skjuta dubbel svensk lösen. Kort därpå ekade de fyra knallarna ut över regementsplanen och ca 400 officerare (varav ca 240 hemma vid regementet), 43 civil- 16

Artilleriregementets salutbatteri under eldgivning. Artilleri & Luftvärn anställda samt cirka 700 reservofficerare fick ett nytt förband. Efter invigningsfestligheterna, som avslutades med trädgårdsfest i Presterudsparken i anslutning till den av ÖB samma dag invigda Artillerimässen, gick största delen av personalen vid regementet på välförtjänt semester. Våren hade varit tuff av många skäl, och vi visste att hösten skulle bli om möjligt ännu tuffare. Det var ju då som vi på allvar skulle börja jobba i den nya organisationen, och ännu återstod mycket innan vi hade funnit våra roller och arbetsformer. Hösten 2000 en rivstart För min egen del rivstartade verksamheten redan första veckan efter semestern med att jag i rollen som Främste Företrädare deltog i Nordiskt Artilleriinspektörsmöte i Köpenhamn. Programmet var en blandning mellan danskt gemyt, intressanta diskussioner och redovisningar. Stämningen var som alltid i sådana här sammanhang öppen och förtroendefull. Ett av de mest intressanta resultaten av mötet var att vi kom överens om att driva frågan mot respektive högkvarter och departement om en nordisk artilleriövning år 2002 eller 2003. Min efterträdare, Göran Mårtensson, fick senare förmånen att stå som övningsledare för denna viktiga milstolpe i Artilleriets historia. Andra aktiviteter som jag i rollen som främste företrädare i snabb följd genomförde var bland annat att delta i en demonstrationsskjutning med BONUS, den måldetekterande, takslående pansarförstörande artillerigranaten. BONUS är ett samprojekt mellan Bofors och franska Giat. 100-talet åskådare från 15-talet olika nationer följde demonstrationen. Två granater avfyrades 15 km från målområdet. Målet bestod av ett antal stridsvagn S, grupperade med fältmässiga avstånd och luckor. Första granaten träffade en vagn med en substridsdels RSV-projektil, medan den andra substridsdelens projektil passerade rakt mellan ammunitionslådorna på en annan vagn. Även den andra granaten träffade. Resultat; två granater avfyrade två vagnar träffade. Imponerande! RSV-projektilen slog ett rejält hål i träffad stridsvagn. I och med BONUS fick det svenska artilleriet förmåga att precisionsbekämpa mål inom hela räckvidden varvid 1 Baltisk bataljon. 17

Artilleriregementet även tungt bepansrade mål kan slås ut inte bara störas. Detta gav en helt ny dimension till artilleriets strid. En annan historisk händelse jag fick äran att uppleva var övningen Baltic Eagle i Lettland. Övningen kunde ses som något av ett examensprov för projektet BALTBAT 1, ett projekt som gick ut på att skapa ett för de Baltiska staterna gemensamt instrument för att kunna delta i fredsfrämjande operationer tillsammans med övriga västländer. Själva övningen leddes av övlt Klas Eksell från HKV med förre chefen Wermlandsbrigaden överste Björn Tomtlund som biträdande övningsledare, men i praktiken bars verksamheten upp av Artilleriregementets officerare. Jag hoppas att alla deltagare till fullo inser vilken värdefull insats de gjort. Att hjälpa till med uppbyggnad av de nyblivna självständiga demokratiska nationerna Estland, Lettland och Litauen är något oerhört stort för oss som växte upp under Sovjetimperiets och kalla krigets dagar. Hjälpen till dessa länder är långt ifrån bara försvarsrelaterad. Men det som i positiv mening skiljer BALTBAT-projektet från andra insatser är att Estland, Lettland och Litauen gör uppbyggnaden tillsammans. Ibland har vi en tendens att sammanföra dessa länder under rubriken "Baltikum". Men det handlar om tre suveräna stater med helt olika grundförutsättningar. Språk, historia, kultur, religion inget av detta är gemensamt. Samtidigt var insikten den att för att nå sina respektive länders säkerhetspolitiska mål, sammanfattningsvis total integration i västsamfundet, måste man göra gemensam sak. År 2000 var det bara inom BALTBAT-projektet som denna insikt lett till ett praktiskt genomförande. Du som ställde upp i övning Baltic Eagle har inte bara hjälpt till att bygga en nations försvarsmakt Du har hjälpt till att bygga stabila relationer mellan flera nationer i Sveriges omedelbara närhet och därmed en tryggare värld för Dig själv, Dina barn och Dina medmänniskor i flera generationer framåt. Under hösten 2000 deltog jag också i NATO s artilleriseminarium. Sedan några år tillbaka inbjöds även "friendly countries" som Finland, Österrike och Sverige. Mötet hölls i Frankrike vid franska arméns Artilleristridsskola i staden Draguignan. Programmet innehöll bland annat materielförevisningar och mottagningar men framför allt intres- Estnisk granatgevärsomgång. 18

santa diskussioner och erfarenhetsutbyten. Den stora gemensamma frågan hösten 2000 var "Hur definiera rollen för Artilleriet inom ramen för internationella fredsfrämjande operationer?" De olika ländernas utgångspunkter var naturligtvis helt olika, vilket speglades i diskussionen. Britterna menade t ex att den förändrade tyngdpunkten mot PSO (Peace Support Operations) borde leda till utvecklingen av ett mer lättviktigt, operativt rörligt artilleri där "operativ snabbhet" gick före verkan. Tyskarna, och som jag bedömde det, även fransmännen, menade att artilleriutvecklingen fortfarande måste styras av det storskaliga kriget och artilleriets roll som "Ultima Ratio Regum". Turkarna verkade inte alls begripa debatten, vilket i och för sig inte är så konstigt med den speciella hotbild man upplever som grannland till Iran och Irak. Finnarna med sin landgräns mot Ryssland verkade sätta kvantitet före kvalitet. Diskussionerna ledde inte fram till några konkreta resultat, men det var oerhört intressant att höra de olika delegaternas ståndpunkter. Jag dristade mig till att under presentationen av det svenska artilleriet presentera vår vision "Europas mest effektiva Artilleriorganisation". Reaktionerna varierade, men handsken var nu kastad. Några som också definitivt fick rivstarta efter semestern var regementets ekonomer under ledning av major Bengt Sundell. Jag känner fortfarande stor ödmjukhet inför den uppgift Bengt och hans medhjälpare stod inför att försöka bringa ordning i det kaos det innebär att smälta samman flera verksamhetsställen med egna kassor till ett. Verksamhetsställen som präglats av olika kulturer och rutiner. En nödvändig konse- Artilleri & Luftvärn kvens var att vi inledningsvis fick vara extra noga med ekonomiska rutiner, t ex vid inköp. Förordnanden delades ut mycket restriktivt och skapade självklart viss irritation. Men tack vare Bengt och hans medhjälpare lyckades vi trots allt hamna nästan exakt på budget. Smått otroligt med tanke på förutsättningarna. En av de uppgifter jag hade att lösa i min roll som garnisonschef var att leda arbetet med att miljöpröva Villingsbergs skjutfält. Villingsberg hade länge varit ett konfliktområde där militärens intressen kolliderat med många andras intressen av Kilsbergen. Jag valde att återuppta samarbetet med Kilsbergsfrämjandet, en sammanslutning av flera olika organisationer med intressen i och omkring Kilsbergen. Här återfanns politiker, biologer, friluftsmänniskor, kulturföreträdare, närboende till Villingsbergs skjutfält med flera. Vissa av medlemmarna i Kilsbergsfrämjandet företrädde ståndpunkten att militären måste lämna Kilsbergen, andra företrädde en mer pragmatisk ståndpunkt och önskade ökad tillgång till delar av skjutfältet och/eller att militären skulle föra mindre oväsen på fältet. Jag valde att lyssna på Kilsbergsfrämjandet, och de fick redovisa sina prioriterade önskemål. Jag tyckte, och tycker, att den absoluta merparten av de önskemål som framfördes var realistiska och hanterbara, och jag bedömde vi skulle kunna tillmötesgå huvuddelen utan att äventyra våra goda utbildningsbetingelser. "Om Du ger dem lillfingret, tar de snart hela handen" var en varning jag i bland fick höra i sammanhanget. Jag var dock övertygad om att det var dags att ge en del av lillfingret. Vi hade allt att vinna på ett gott förhållande med övriga Kilsbergs- 19

Artilleriregementet Artilleriregementets standarvakt uppställd i samband med vaktavlösningen på Stockholms slott i maj 2001. intressenter, både i ett kort och i ett längre perspektiv. Artilleriregementets första högvakt genomfördes på ett utmärkt sätt under första veckan i oktober. Jag hade själv glädjen att få se första vaktavlösningen då Artilleriregementet löste av Norrlands Artilleribataljon en riktig högtid för en Artillerinostalgiker. På inre borggården vajade i stort sett alla traditionella Artilleristandar Svea (A 1), Wendes (A 3), Smålands (A 6), Gotlands (A 7) och Bergslagens (A 9) förda av Artilleriregementet samt Norrlands (A 4), Norrbottens (A 5) och Bodens (A 8) förda av Norrlands Artilleribataljon. "Vi upplever ett historiskt ögonblick!" utropade högvaktskommendanten övlt Urban Schwalbe. Under hösten 2000 mottog Artilleriregementet många prominenta besök. ÖB General Johan Hederstedt, generalinspektören för Armén generalmajor Alf Sandquist, chefen för Operativa insatsledningen generallöjtnant Jan Jonsson och divisionschefen brigadgeneral Håkan Espmark besökte alla regementet vid olika tillfällen. Gästerna sammanfattade sina intryck på likartat sätt: Artilleriregementet kommer att spela en viktig roll i den nya Försvarsmakten. Artilleriregementet har en mycket bra infrastruktur som dessutom är utvecklingsbar inför framtiden. Regementets personal kännetecknas av en hög grad av yrkeskunnande och ambition. Ledarskapet är överlag gott, vilket inte minst visar sig i positiva värnpliktiga. Regementet har ännu inte hittat balansen 20

mellan sina kärnområden utbildning av krigsförband till insatsorganisationen och utveckling av personal, metoder och materiel men är på mycket god väg. Man inser också att arbetsbelastningen är och har varit oerhört stor, att balansen ännu inte är uppnådd mellan uppgifter och resurser och man har stor förståelse för att Artilleriregementet ännu inte kan utveckla full kraft, främst beroende på ett antal besvärande kompetensvakanser. Jag vill påstå att vi lyckades förmedla ett rättvist intryck av Artilleriregementet till våra chefer. Vi förskönade inte verkligheten, men vi överdrev inte heller problemen. 2 Revolution in Military Affairs. 3 Johan Kihl var vid denna tidpunkt generallöjtnant och chef för HKV Strategiledning. Vi tog också emot ett flertal utländska besök. Jag minns särskilt att vi under senhösten besöktes av en delegation med Chiles blivande arméchef i spetsen. Än en gång slogs jag av hur intressant det är att göra upp med sina egna fördomar. Jag måste erkänna att jag när jag först fick höra talas om besöket såg framför mig en typisk sydamerikansk juntageneral: mörka solglasögon, stel blick, inte ett leende, stor klackring på lillfingret, talandes dålig engelska med kraftfull spansk brytning Ja, ni vet. Men ack vad fel jag fick. Istället fick jag möta en glad, öppen, verbal människa med livfull intresserad blick. Hans följeofficerare var av samma sort. Vi fick en trevlig dag tillsammans på Villingsbergs skjutfält. Vi fick tillfälle att berätta om våra tankar avseende svensk artilleriutveckling och särskilt mycket tid ägnades åt ARTHUR. Major Peter Ljungquist och hans medhjälpare lotsade på ett förträffligt sätt den chilenska delegatio- Artilleri & Luftvärn nen genom lokaliseringsradarns mysterier. Efter en herrgårdslunch bestående av de för chilenarna så exotiska maträtterna älgstek följt av glass med hjortronsylt vidtog besök vid kompani ur Noraskog/Kopparberg och skarpskjutning med FH 77 B under ledning av major Jerry Tauberman. Glada och nöjda, fulla med positiva intryck, och efter sedvanliga hedersbetygelser vände delegationen åter mot Chile via Stockholm. Jag kan inte underlåta att citera den Chilenske generalens avskedsord, syftande på Artilleriregementets vision: " best in Europe, well, I should think it will be best in the world!" En av den nya Försvarsmaktens huvuduppgifter var att stärka samhället vid svåra påfrestningar, även om det inte handlar om krig. För Artilleriregementets personal blev detta påtagligt i och med översvämningskatastrofen i Arvika. Artilleriregementet var först på plats. Vi förstod i efterhand hur uppskattad vår insats var. Många var de uttalanden i olika media som lovordade regementets arbete. Självklart innebar insatserna att vi var tvungna att sänka ambitionerna med att nå de högsta målen vad avsåg utbildningsbataljonens, Svea Artilleri- ÖB och C Räddningstjänsten i Arvika, Håkan Axelsson. 21

Artilleriregementet bataljon, krigsduglighet. Det var för många ambitiösa officerare inledningsvis svårt att acceptera, och det fanns tendenser att man försökte hinna ikapp förlorad utbildningstid. Jag la mycket kraft på att försöka förmedla att vi skulle känna oss nöjda och stolta med vad vi hade uppnått, att vi skulle låta resten bli tillräckligt bra, och att vi nu inte skulle jobba mer än vad som är nyttigt. RMA en del av tidsandan Det går inte att beskriva tidsandan i försvaret i aktuell period utan att tala om RMA 2, eller som det senare kom att kallas i svensk tappning närverksbaserat Försvar NBF. RMA var det koncept som försvarsmaktens strateger valt att utveckla för att en försvarsmakt som på något längre sikt kommer att ha förmågan att tackla morgondagens krav. Många av oss hade inledningsvis en mycket diffus uppfattning om vad RMA var och vad RMA stod för. Uttalanden av typen RMA, det är väl Johan Kihls 3 luftballonger var inte ovanliga, och speglade en inte helt ovanlig (miss)uppfattning. Vid Artilleriregementet insåg vi snart att RMA-konceptet vilade på teorin om manöverkrigföring, det vill säga ett förhållningssätt till krigföring som innebär att det allt överskuggande målet är att förstöra motståndarens operativa förutsättningar och därmed hans vilja att slåss. Det handlade om, insåg vi snart, att med hjälp av ny teknik, främst inom informationsteknologiområdet, ge oss förmågan att relativt en motståndare se, förstå och agera snabbast, och därmed skapa reella möjligheter att leva upp till manövertänkandets teorier. En av grundidéerna med RMA var att skaffa sig informationsöverläge, bland annat då det gällde att lokalisera och identifiera motståndarens enheter för att i alla lägen kunna genomföra lämplig insats både vad gäller plats, tid och verkansform. Vi drev tesen att den indirekta eldens inbyggda förmågor passar som hand i handske i ett RMA-koncept att i nära realtid kunna leverera verkan på stort djup med hög grad av precision. Men vi insåg också att dessa förmågor måste utvecklas för att möta morgondagens krav. Längre skottvidder, ökad precision och ännu kortare ledtider mellan upptäckt och insats är exempel på områden som vi ansåg måste utvecklas. Vi kände att vi redan var på god väg, till exempel inom ramen för vårt demonstratorprojekt. Artilleridemonstratorprojektet innehöll bland annat tester av leasade moderna pjäser: PzH 2000 från Tyskland och Brittiska AS 90 Braveheart. Projektet var inte en förberedelse för att upphandla antingen PzH eller AS 90. Definitivt inte i dåvarande versioner. Projektets syftade till att skaffa kunskap så att vi kan ställa rätta krav på morgondagens artillerisystem. Eldrörsdelen av projektet skulle avslutas med att en PTTEM 4 formulerades. Denna kom sedan att ligga till grund för fortsatta studier och försök som enligt då liggande planer skulle leda fram till anskaffning med början år 2007. Tung höst år 2000 Jag uppfattade nog att hösten 2000 blev mer än lovligt tung för regementets personal, inte 4 Preliminär Teknisk Taktisk Ekonomisk Målsättning. 5 Reorganisation med inlämning, 22

Artilleri & Luftvärn Nöjd pjässervis efter slutövningens finalskjutning. bara på grund av översvämningskatastrofen. En grundläggande orsak var att omorganisationen sammanföll med ändring av utbildningsrytm, det vill säga att det traditionella glappet mellan utbildningsomgångar uteblev, och därmed uteblev en naturlig paus som skulle kunna nyttjas till återhämning och kompetensutveckling. Jag beslutade en rad åtgärder för att undvika att hösten 2001 skulle innebär samma ansträngning för personalen. Det handlade om vissa organisationsjusteringar som skulle innebära mer personal till grundutbildningsbataljonen, det handlade om justeringar av vårens övnings- linjal, det handlade om befattningsinriktad befälsutbildning för att i möjligaste mån täcka besvärande kompetensglapp och det handlade om mer verksamhetsanpassade lokala arbetstidsavtal. Dessutom, konstaterade vi, skulle en hel del lösa sig av sig själv genom att vi nästa utbildningsår skulle ha ett betydligt bättre planeringsläge och ett naturligt glapp mellan utbildningsomgångarna, vilket bland annat skulle medge en mer vederhäftig REMI 5. Som ytterst ansvarig för situationen vid regementet var det inte utan viss nervositet som jag satte mig ner i Artillerisalen för att åtnjuta årets lillejulsspex. Även om jag 23

Artilleriregementet ibland hade hävdat motsatsen så fanns det nog en hel del "att ta på" året 2000. Nu blev det inte så farligt och jag kan konstatera att subalternerna höll god klass som lillejulsspexare. Jag fick till och med den stora hedersbetygelsen "guldhjälmen"! Det slutade trots allt väl Trots alla svårigheter under utbildningsårets inledning visade regementet i samband med slutövningen i Norrland att man uppnått ett tillräckligt bra resultat. Vad är i detta sammanhang tillräckligt bra? Jag väljer att inte försöka mig på någon vetenskaplig definition av detta, utan konstaterar bara att 60-talet soldater anmälde intresse att efter muck fortsätta som yrkesofficerare och/eller reservofficerare vid regementet och att 20-talet soldater fortsatte att jobba vid regementet som frivilliganställda utöver de ca 25 som inledde sin förberedande officersutbildning. Dessa fakta talade sitt tydliga språk; Vi lyckades redan första året nå vårt viktigaste mål att skapa en positiv attityd hos våra värnpliktiga till Försvarsmakten i allmänhet och Artilleriregementet i synnerhet. Återhämtning handlar inte bara om att vila, återhämtning handlar om att återställa, eller vid behov höja, stridsvärdet. Vila är i detta sammanhang bara en, men en viktig, komponent. Utbildning, materieltjänst och förutseende planering är tre minst lika viktiga komponenter. Våren 2001 sysslade Artilleriregementet med återhämtningens alla komponenter. I och med detta höjdes regementets stridsvärde markant. Redan våren 2001 hade vi kommit långt i Kristinehamns garnison och vid Artilleriregementet. Vi hade en oerhört bra grund att stå på i och med garnisonens, inklusive våra övnings- och skjutfält, infrastrukturella förutsättningar. Vi hade som ett av få förband redan fyllt våra personalramar kvantitativt och vi hade goda förutsättningar att de närmaste åren även göra detta kvalitativt. Vi hade skapat en mycket bra IT-plattform, nästan utan konkurrens i svenska Försvarsmakten. Artilleriregementet hade vid flera tillfällen fått positiv uppmärksamhet i media det senaste året. Ekonomisk turbulens Och detta var bra, särskilt som prövningarnas tid inte var förbi. Att "ominrikta" en så omfattande verksamhet som Försvarsmaktens på så kort tid som riksdagsbeslutet 2000 förutsatte visade sig vara svårt. Avvecklings- och omställningskostnaderna, främst på personalsidan, visade sig vida överstiga tilldelade ramar. Detta medförde att Försvarsmakten förde med sig en skuld på c:a 700 mkr på anslaget 6.1 (förbandsverksamhet) från år 2000 in i år 2001. Dessutom visade det sig att medelsbehovet för förbandsverksamheten i den "mindre men bättre" Försvarsmakten var betydligt större än vad som tidigare prognostiserats. Försvarsmaktens begäran att få omfördela medel från materielanslaget där såväl resultatet från 2000 och prognosen för 2001 gav vid handen ett underutnyttjande för att täcka dels skulden från år 2000, dels det större medelsbehovet i förbandsverksamheten, avslogs till del av regeringen; endast medel för att betala skulden fick överföras. Vi insåg att det var på sikt förödande att genomföra verksamhet med för små resur- 24

ser och samtidigt inte kunna utveckla personal och materiel. Vi ansåg att det var synnerlig viktigt att Försvarsmakten måste ta krafttag och en gång för alla lösa den finansiella krisen för att skapa en trovärdig plattform för fortsatt verksamhet. Därför ställde Artilleriregementet upp på ÖB:s strategi för att så snabbt som möjligt komma till rätta med vår ekonomi. Ett bärande inslag i denna strategi var att gå skuldfri in i år 2002. Därför var det riktigt och nödvändigt att anpassa verksamheten under år 2001. Problemet för armén var dock att detta reduceringskrav kommer när huvuddelen av årets mest kostnadskrävande verksamhet redan var genomförd. Det fanns helt enkelt inte så mycket så kallade rörliga kostnader kvar att spara! Artilleriregementet ålades att redovisa en besparing för år 2001 om drygt 16 mkr. Verksamheten genomlystes med deltagande på stor bredd. Konsekvenserna för Artilleriregementet blev förvisso besvärande, men faktiskt fullt hanterbara! Främst beror detta på en förutseende återhållsamhet under övningarna våren 2001. Bland annat gjordes förändringar i ammunitionsportföljen så att vi sköt billigare övningsammunition i stället för dyra stridsladdade granater. Åtgärden innebar självklart en sänkning av planerad måluppfyllelse, men gavs ändock acceptans i den kärva ekonomiska situationen. Viktig andhämtning Hösten 2001 blev i många avseenden betydligt bättre än hösten 2000 trots att den präglades av ekonomisk turbulens och gradvisa ambitionsminskningar. Orsakerna till detta bättre år var många. Dels fick vi sommaren 2001 en ordentlig andhämtningspaus Artilleri & Luftvärn som gav oss möjligheter att höja stridsvärdet på många sätt planering, kompetensutveckling, materieltjänst och vila. Dels började vi nu lära känna varandra och organisationen bättre, och vi började uppskatta det arbete som utfördes även vid andra enheter än den vi själv tillhörde. Visst kände många medarbetare frustration över Försvarsmaktens ekonomiska situation och de inskränkningar i handlingsfriheten denna medförde. Men alla bet ihop och hjälpte till att lyfta fram de positiva sidorna med sig själva, med sina arbetskamrater och med regementet. Som förbandschef kände jag att jag hela tiden måste gå en balansgång mellan å ena sidan kravet på att hålla budgetramarna, å andra sidan en fortsatt gålust och framtidstro hos regementets personal. Med hjälp av regementets lojala personal lyckades jag i denna svåra balansakt. Regementets krigsorganisation började nu att få stadga. Det var få, om någon, som sommaren 2001 inte visste sin krigsplacering. Förbandscheferna hade nu återigen fått ansvar, befogenheter och ekonomi för att utveckla sina förband. Våra reservofficerare var återigen med i matchen, bland annat efter en mycket lyckad reservofficersträff. Materielläget stabiliserades allt mer efter ett jättejobb av våra logistiker. Vi kände att om det bara berodde på oss själva vid Artilleriregementet så fanns det inga tvivel på att vi kunde svara upp mot beredskapskraven i organisation 2004. Under hösten 2001 startade också på allvar arbetet med att införa ett effektivt 25