SJUK- OCH HÄLSOVÅRD HÄR OCH DÄR om skillnader i sjukvårdssystemet och synen på hälsa i olika länder Av Karin Persson Internationella Hälsokommunikatörer
INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING... 3 2 SJUK OCH HÄLSOVÅRD... 3 2.1 AKUTBEGREPPET... 4 3 SJUKSKÖTERSKOR OCH LÄKARE... 4 3.1 BEHANDLING... 4 4 FOLKHÄLSA... 5 4.1 VACCINATIONER... 5 5 APOTEK OCH LÄKEMEDELSINFORMATION... 5 6 EGENVÅRD... 6 6.1 RELIGIÖSA OCH KULTURELLA UPPFATTNINGAR... 6 6.2 ANSVAR... 6 7 HANDIKAPP... 6 8 MISSBRUK... 7 9 GRAVIDITET & FÖRLOSSNING... 7 10 JÄMFÖRELSE HÄR OCH DÄR... 7 10.1 FÖRÄNDRING... 9 11 INTERVJUPERSONERNAS URSPRUNG... 12 2
Malmö 16 augusti 2005 1 INLEDNING Skillnaden när det gäller sjuk- och hälsovård är stor mellan olika länder. Detta gäller både organisatoriskt och synen på hälsa. I dagens mångkulturella Sverige kan detta ibland skapa problem. Nya svenskar vet inte vart de ska vända sig när de blir sjuka och vårdpersonalen har med ansträngda resurser svårt att förstå varför patienter och besökare inte använder sjuk- och hälsovårdssystemet som förväntat. Under sin praktik inom socionomutbildningen i projektet Internationella Hälsokommunikatörer våren 2005 gjorde Hanna Tjernström och Johanna Månsdotter en undersökning bland invandrare angående sjuk- och hälsovård i andra länder. De intervjuade ett antal personer, både med och utan sjukvårdsutbildning och sammanställde detta i ett PM. Utifrån detta PM, erfarenheter från projektarbetet samt med funderingar kring skillnader och likheter har jag sammanställt, jämfört och resonerat kring hur system skiljer sig åt och hur detta kan orsaka problem i den svenska vården. Syftet är att den svenska personalen inom hälso- och sjukvården ska få ökad kunskap och förståelse om hur nya svenskar handlar och resonerar med utgångspunkt i sjuk- och hälsovårdssystemet i deras hemländer. Viktigt att notera är att all information som finns i följande text är intervjupersonernas egna åsikter, bilder och upplevelser av hur det fungerar i länderna som de härstammar ifrån. Även om det inte alltid överensstämmer med hur systemet i respektive land officiellt fungerar är det upplevelserna hos individer som är det viktiga eftersom det är med utgångspunkt i dessa som missförstånd i det svenska systemet kan uppstå. Studien är i högsta grad kvalitativ, och slutsatserna som dragits och generaliseringarna som blivit gjorda är enbart baserade på intervjupersonernas uppgifter. Med andra ord är detta enbart en empirisk studie, ett dokument där kunskap och upplevelser från intervjupersonerna samlats, och saknar därmed teori. Sist i dokumentet finns en förteckning över vilka länder intervjupersonerna kommer ifrån och hur många som har hälso- och sjukvårdsutbildning. 2 SJUK OCH HÄLSOVÅRD I samtliga av länderna från vilka intervjupersonerna kommer finns det en klar struktur i hälsooch sjukvårdssystemet. Oftast finns det en statlig och en privat sektor, vilken ibland utgör den största och bästa, och i vissa fall även en semistatlig variant. Överallt är hälso- och sjukvården kontrollerad politiskt och det finns alltid ett departement eller ministerium med särskilt ansvar. I allmänhet är den privata vården dyrare och de flesta menar att den också har bättre kvalité. När det kommer till kostnader varierar det kraftigt mellan olika länder. Till exempel står staten i flera afrikanska länder för samtliga sjukvårdskostnader. I Irak betalar patienter som uppsöker offentlig vård en liten summa och i några av Balkanländerna får man stå för en stor del av kostnaden själv om man inte löst en försäkring, vilken i allmänhet är mycket dyr. I bl.a. Sydamerika och Rumänien och Palestina kan man lösa särskilda sjukförsäkringar. I samtliga länder är sjukvårdssystemet i grova drag uppbyggt av sjukhus, vårdcentraler och mobila vårdteam i mindre skala, vilka kan erbjuda vård på landsbygden. När man är sjuk går man till vårdcentralen eller privatläkaren. På många platser kan man även gå direkt till en specialist på sjukhuset, med eller utan remiss. Gemensamt för alla inrättningar och länder är att man ofta inte behöver boka tid. Man går helt enkelt dit och sätter sig och väntar. De flesta förklarar att väntetiden är ganska kort och att det finns gott om läkare. Till 3
exempel sägs det såhär om Irak: Eftersom det finns en god tillgång på läkare i Irak och det är billigt att besöka dem kan man besöka dem närhelst man känner för det. Dessutom uppger några av personerna att det i Irak finns så kallade underläkare som har egna kliniker, vilka har öppet kvällstid då de tar emot och ger botemedel för lindrigare besvär. 2.1 AKUTBEGREPPET I princip alla intervjupersonerna förklarar att akut är akut, på akuten behöver man aldrig vänta. Dit går man när det är riktigt illa, ofta när situationen handlar om liv eller död, t ex hjärtattack, andnöd, knivskador eller svåra frakturer. Många poängterar att man på akuten får träffa en läkare omedelbart. 3 SJUKSKÖTERSKOR OCH LÄKARE I Sverige har man i allmänhet stort förtroende för sjuksköterskor, vilka har mycket kunskap och minst tre års utbildning vid universitet. Till skillnad från läkare, som utbildningsmässigt ligger på samma nivå världen över varierar utbildningsnivån för sjuksköterskor kraftigt. I länderna på Balkan och i Östeuropa blir man sjuksköterska efter grundskola och gymnasium. Man kan läsa vidare 2 år på universitetet för att bli översköterska. I Palestina och Jordanien krävs två till fyra års universitetsstudier och i Afghanistan kan man arbeta som sjuksköterska utan formell utbildning. I Irak är sjuksköterskeutbildningen varierande och uppgifterna om hur mycket utbildning som krävs går isär bland intervjupersonerna. Somliga hävdar att det räcker med 6 månader gymnasial nivå medan andra hävdar att universitetsutbildning krävs. Klart är att många av intervjupersonerna uppger att sjuksköterskor i deras hemländer har lite förtroende och att deras arbetsuppgifter är att serva doktorn. Man träffar aldrig enbart en sjuksköterska när man är sjuk. Som sagt har läkare världen över samma utbildningsnivå och förtroendet för läkare är generellt väldigt stort. På frågan om förtroendet är lika stort för kvinnliga och manliga läkare svarade alla utom två att det inte spelade någon roll. De två avvikande svaren kom från kvinnor, vilka ansåg att manliga läkare är duktigare än kvinnliga. På frågan om man vanligtvis diskuterar sin diagnos med läkaren är svaren varierande. Flera säger att man kan men att man vanligtvis inte gör det. Orsakerna uppges vara att folk inte har tillräcklig kunskap för att ifrågasätta. I Afghanistan har läkaren så stor auktoritet att man inte ifrågasätter honom/henne. I Irak säger flera att det finns så gott om läkare att man inte har onödigt stor respekt för dem. Dessutom kan man alltid gå till olika läkare för att se om de ger samma diagnos. 3.1 BEHANDLING Vem ställer diagnos? I samtliga länder är det läkare som ställer diagnos. När ställer doktorn diagnos? Svaren på frågan varierar kraftigt. De flesta svarar att det beror på vilken sjukdom det handlar om. I vissa fall säger läkaren vad han misstänker efter enbart en fysisk undersökning. Därefter inleds behandling vilken sen konfirmeras eller byts ut efter svar från provtagning. I El Salvador och Palestina kan man själv gå till laboratoriet och få olika prov tagna, i övriga länder tas proverna i samband med läkarbesök. Dessutom säger flera att resurserna för provtagning ibland är bristfälliga och läkaren blir således tvungen att ställa diagnosen utan provtagning. De flesta av intervjupersonerna uppger att folk i deras ursprungsländer föredrar sprutor framför tabletter. Orsakerna som uppges är alltifrån att det verkar snabbare och hjälper bättre till att det är enklare, mer medicinskt eller skonsamt för magen. Undantag är de som berättar att de är rädda för sprutor och föredrar tabletter. Även en person från ett afrikanskt 4
land menar att folk i allmänhet är rädda för sprutor eftersom det finns risk för att kanyler används mer än en gång. Ytterligare en aspekt som framkommit är att läkaren genom att t ex ge antibiotika i spruta är säker på att rätt person får rätt dos. 4 FOLKHÄLSA I Sverige satsar man alltmer på friskvård och förebyggande åtgärder för att förbättra folkhälsan. Man arbetar med att sprida information om kost, motion, rökning etc. Hur ser det ut i andra länder? Intervjupersonerna fick frågan vad finns det för nationella hälsokampanjer? (antirökkampanjer, information om kost och motion etc.) Alla tillfrågade nämnde att staten med jämna mellanrum sprider information och har nationella kampanjer. Absolut vanligast är HIV/AIDS och vaccinationskampanjer. Andra kampanjer som nämns är antirökkampanjer, malariakampanjer, preventivmedelskampanjer samt information om vikten av rent vatten. Naturligtvis är kampanjerna anpassade efter vilket behov som finns i landet. De som kommer från krigshärjade område säger dock att det inte finns utrymme för hälsokampanjer i tider av krig. 4.1 VACCINATIONER I samtliga länder finns det rutiner kring vaccination av barn. Alla barn har rätt att bli vaccinerade och det är gratis. Barnen vaccineras i synnerhet mot polio och TBC. Åter finner vi skillnader mellan stad och landsbygd. Det är generellt lättare att få barnen vaccinerade om man bor i stan, och föder på sjukhus. I flera länder finns det dock kampanjer och mobila team som försöker fånga upp barn på landsbygden som inte blivit vaccinerade. T. ex finns det i Irak ett team som åker runt på landsbygden och vaccinerar, informerar och undersöker barn. 5 APOTEK OCH LÄKEMEDELSINFORMATION I alla länder finns apotek precis som i Sverige. Utbildningsnivån för apotekare är i allmänhet hög, flera år vid universitet krävs. Förtroendet för apotekspersonalen är därmed relativt stort. De flesta av de intervjuade personerna anser att man får mycket hjälp på apoteket. Vad man kan köpa receptfritt på apotek skiljer sig åt. I en del länder säljs i princip allt utom sömntabletter och antidepressiva preparat receptfritt och ibland kan man även komma över dessa utan recept. I andra länder finns det liksom i Sverige endast enklare preparat för lindrigare åkommor såsom värktabletter att köpa receptfritt. I övrigt är den mesta medicinen receptbelagd. Hur mycket information får man av sin doktor vad gäller läkemedel? Många av personerna uppger att läkaren ger mycket information och att man kan fråga om man vill veta mer. Undantag är Afghanistan och Togo där man inte får särskilt mycket information vilket bidrar till att läkemedel tas på fel sätt eller att till exempel en penicillinkur avslutas innan den är färdig. I El Salvador får man också dåligt med information och man måste själv ta reda på till exempel vilka biverkningar ett preparat ger. På apoteken finns det mer information att hämta vad gäller olika sorters läkemedel. Problemet i många länder är att det bara finns en apotekare på varje apotek och att övrig personal inte har någon formell utbildning. Därför har det framkommit att man inte alltid kan vara säker på kunskapen hos personalen är tillförlitlig. 5
6 EGENVÅRD Vad gäller egenvård är det mycket svårt att dra några generella slutsatser eftersom graden av egenvård som utförs är högst individuell. Flera av intervjupersonerna har sagt att man vid förkylning, feber och diarré själv försöker kurera sig med naturläkemedel, huskurer (se 6.1) och värktabletter. Om tillståndet är oförändrat eller förvärrat efter några dagar söker man vård. Boendet spelar dock en stor roll. Bor man på landet väntar man i allmänhet längre än de som bor i städer. Samtidigt har andra intervjupersoner från samma land svarat att man söker vård direkt man blir sjuk. I vissa fall är det regelverk som avgör beteendet. T ex i Serbien behöver man läkarintyg från första sjukdagen vilket leder till att alla söker vård omedelbart då de blir sjuka. I en del länder, där sjukvård kostar, handlar det naturligtvis om pengar. De som anser sig ha råd söker vård direkt. I somliga länder där det finns allvarliga sjukdomar såsom malaria söker man vård så fort man får feber. Några säger att man är mer försiktig och söker vård fortare om det handlar om barn. Någon säger att man börjar med naturläkemedel såsom speciellt te. Om symtomen inte går över går man till apoteket och köper antibiotika, om man har råd. 6.1 RELIGIÖSA OCH KULTURELLA UPPFATTNINGAR I många länder finns det en alternativ medicintradition. Naturläkemedel såsom växter, rötter och örter är utbrett. I flera länder i Afrika och Sydamerika tror man på häxkraft och svart magi. Där vänder man sig till medicinman eller häxdoktor för bot. I en del muslimska länder kan man vid sjukdom vända sig till moskén där en andlig ledare kan be för en. Ofta går människor i Afghanistan till Mullan i moskén när de är sjuka för att han ska be för dem, och blåsa den heliga anden på dem. Mullan kan t.ex. lägga en lapp i en berlock, där det står skrivet citat ur Koranen, som patienten ska hänga runt halsen. Detta menar Mullan ska hjälpa mot många olika sjukdomar. 6.2 ANSVAR Vem tar hand om en familjemedlem som blivit sjuk? Ansvaret för den sjuke uppges i många fall delas mellan mamman, pappan eller andra släktingar. I många fall är det dock mamman, eller andra kvinnor i hemmet, som bär det tyngsta ansvaret för omvårdnad av nära och kära medan pappan sköter transport till sjukhuset om det finns sådant behov. Om den ansvarige blir sjuk går ansvaret, i det fall det var en kvinna som bar ansvaret, över till andra kvinnliga släktingar eller grannar i omgivningen. 7 HANDIKAPP Vilken är den allmänna synen på fysiskt och psykiskt handikapp i andra länder? De flesta har uppgett att handikapp i deras hemländer ses som något fult och att handikappade personer göms i hemmen. Det är tabu att prata om handikapp och skamligt att ha en handikappad familjemedlem. Bilden håller dock på att förändras och på många platser har man börjat arbeta på att förbättra situationen. Bland annat i Palestina och Kosovo har FN öppnat särskilda skolor för handikappade. I Gambia och Bosnien skäms man överlag inte för människor med handikapp. I nästan alla länder finns speciella skolor eller institutioner för de 6
funktionshindrade, men i liten skala. Det är långt ifrån alla med särskilda behov som får den hjälp de behöver. 8 MISSBRUK I alla länder finns det missbrukare, både av alkohol och av narkotika. Vilket som är vanligast varierar med kultur och tillgång. I Serbien uppges det till exempel finnas många alkoholister medan i Afghanistan är det vanligare att röka opium. Ibland är hela familjer missbrukare, de som börjat äta opium som medicin. I stort kan man dock säga att beroende av narkotika anses vara värre än alkohol. I så gott som alla länder är missbruk oaccepterat (definitionen av ordet missbruk skiljer sig givetvis mellan olika länder men det är ingenting man gått in på i intervjuerna) och skamligt. I länder där individualismen är mindre och människan i större grad uppfattas som en del av familjen blir hela familjen utpekad och får dåligt rykte om en familjemedlem blir missbrukare. I många länder förbjuder dessutom religionen berusningsmedel vilket säkert är en av anledningarna till att det är svårt att få hjälp. Många påtalar en avsaknad av behandlingsmöjligheter för missbrukare, om det finns behandlingshem är de oftast väldigt dyra och täcker bara en liten del av behovet. I länder där det är krig ökar ofta missbruket. 9 GRAVIDITET & FÖRLOSSNING Att vara gravid skiljer sig en del mellan olika länder. I vissa länder anses man ha avsevärt nedsatt kapacitet, i Serbien är man t.ex. sjukskriven från arbete f o m första dagen av sin graviditet. I andra länder är graviditeten ett normaltillstånd och det händer inget särskilt mer än regelbundna kontroller hos barnmorska eller gynekolog. I El Salvador påverkas situationen av kvinnans status i samhället. Kommer hon från en välbärgad familj blir hon omhändertagen och får vila. Kommer den gravida kvinnan däremot från en fattig familj tvingas hon arbeta och hålla igång som vanligt. Flera av intervjupersonerna betonar att gravida kvinnor försöker äta extra nyttig mat med mycket frukt. När det kommer till förlossning är det vanligast att föda på sjukhus med barnmorskans eller gynekologens hjälp. Antalet kvinnor som föder i hemmen minskar, men det förekommer fortfarande i många länder, och då i högre utsträckning på landet. Om man föder i hemmet får man ofta hjälp av en kunnig kvinna. I El Salvador kallas dessa kvinnor för Matronas och kvinnor med liknande uppgifter finns i de flesta länderna. I Afghanistan räknas kvinnan som oren 40 dagar efter förlossningen, och hon får inte göra någonting i hemmet. 10 JÄMFÖRELSE HÄR OCH DÄR Den största och den mest väsentliga skillnaden mellan Sverige och de länder som våra intervjupersoner härstammar ifrån handlar om tidsbokning. I många länder finns det precis som i Sverige vårdcentraler, dit man går om man är sjuk. Dessutom kan man i många fall även gå direkt till ett sjukhus. Oavsett om man går till sjukhuset eller vårdcentralen går man för det mesta dit och sätter sig och väntar, det saknas alltså tidsbokning. På så vis jämförs gärna vårdcentraler i andra länder med den svenska akuten. Naturligtvis blir svårigheterna att förstå systemet ytterligare förstärkta av språkhinder. Om man inte förstår svenska språket är det svårare att skaffa sig information samt naturligtvis att boka tid och få rådgivning via telefon. På svenska vårdcentraler är öppen mottagning ofta begränsad till ett par timmar om dagen och man måste således boka tid för att komma till. Det samma gäller på sjukhusen i Sverige. I 7
många länder kan man gå dit och söka vård utan bokad tid, vilket skiljer sig från Sverige där det krävs en remiss från en allmänläkare på vårdcentralen. Många upplever tillgängligheten till vård bättre i sina hemländer. Flera av intervjupersonerna har poängterat att akut är akut i deras hemländer, där får man alltid vård direkt, utan att vänta. En av intervjupersonerna har sagt att I Afghanistan tar de hand om patienten först och sen sköter dokumentationen, till skillnad från i Sverige, det är mer effektivt så. Personen fortsätter att tala om hur det byråkratiska systemet i Sverige tar för mycket tid. Flera av de intervjuade personerna har uttryckt liknande åsikter. Samtidigt konstateras det att det inte är så viktigt att hålla reda på vem som har ansvaret i andra länder eftersom det inte finns någon myndighet att klaga hos om något går fel. Personligen tror jag att det är viktigt att ge en förklaring till det som kan uppfattas som onödig byråkrati, att väga byråkratin mot patienttryggheten. Nästan alla har uttryckt problem med den långa väntan på vård. Det är svårt att komma till och det finns en känsla av att sjukvårdspersonal arbetar mer på rutin än känsla. Vidare anser många att man hade sparat tid och resurser om man kunde söka specialister själv, utan att först träffa en allmänläkare som remitterar. Ett annat mönster som går att urskilja är att många upplever att det finns få läkare i Sverige. Bland de irakiska intervjupersonerna talar flera om att det finns för få läkare i Sverige och att det därför är svårt att komma till. En av orsakerna till att denna uppfattning förstärks kan vara att yrkesrollerna ser olika ut i olika länder. Genom projektet Internationella Hälsokommunikatörer samt i medborgardialoger har vi hört att svenska läkare uppfattas som okunniga och oseriösa då de läser i Fass. Detta bekräftades i en av intervjuerna där intervjupersonen säger: I Irak finns det väldigt duktiga läkare. De vet vad som är fel och behöver inte bläddra i sina böcker. I Sverige har man i allmänhet stort förtroende för sjuksköterskor, vilka har stor kunskap och minst tre års utbildning vid universitet. Till skillnad från läkare, som utbildningsmässigt ligger på samma nivå världen över varierar utbildningsnivån för sjuksköterskor kraftigt. I regel har en sjuksköterska i Sverige större ansvar än i andra länder, och därmed större förtroende. Detta kan även förklara varför många nya svenskar blir besvikna då de kommer till vårdcentralen och endast får träffa en sjuksköterska som gör bedömningen att patienten inte behöver träffa en läkare. I Sverige är det inte vanligt att man får medicin intravenöst. De flesta doktorer ordinerar medicinsk behandling i tablettform, vilket skiljer sig mycket från andra länder. De flesta av intervjupersonerna uppger att folk i deras ursprungsländer föredrar sprutor framför tabletter. Många av oklarheterna och missförstånden som uppstår till följd av olikheter skulle kunna undvikas med utökad information på modersmål. 8
10.1 FÖRÄNDRING Som nämnt i introduktionen är det oerhört svårt att dra några generella slutsatser. Det enda man egentligen kan konstatera är att olikheterna och variationerna vad gäller allt ifrån graviditet, egenvård, och sjuksköterskeutbildning till behandling, sjukvårdssystem och häxkraft är oändliga bland världens alla länder. Slutligen har jag lagt in intervjusvar på frågan: Vad har du för tankar om det svenska sjukvårdssystemet (något du skulle vilja förändra)? Jag har inte haft någon kontakt med den akuta sjukvården i Sverige. Jag har läst i tidningen om de problem som ska finnas men har ingen egen erfarenhet. Jag har varit på vårdcentralen och blivit väl bemött. Systemet var enkelt, jag tog en kölapp och väntade på min tur. Jag är väldigt nöjd med systemet i Sverige. Lokalerna, klinikerna, vårdcentralerna, ambulanserna är väldigt bra. Jag har inte haft mycket kontakt med sjukvården och heller inga konflikter. När jag var gravid fick jag ha samma barnmorska hela tiden, vilket var positivt. Många andra är missnöjda med tidsbokningssystemet som måste ske över telefon och att det är brist på läkare. Själv har jag inte blivit drabbad så jag tycker att sjukvården är bra. Jag skulle vilja förändra mycket. Även om resurserna är dåliga och lokalerna slitna i Serbien får man bra behandling och ofta snabbare än i Sverige. Det satsas på sjukvården där. Det är ett bra patientbemötande i Sverige men man behöver mer än snällhet som patient. I Sverige förväntas patienten föreslå sin egen behandling för läkaren. Jag skulle vilja ändra systemet med väntetiderna, att inte hålla på tidsbeställningar till punkt och pricka. Man ska kunna komma till vårdcentralen utan att beställa tid innan. Om man skulle komma till läkaren i god tid skulle det antagligen inte vara så många sjukskrivna som det är nu. Jag skulle också vilja att man få träffa en läkare och inte bara en barnmorska under sin graviditet. Jag tycker att akuten fungerar dåligt i Sverige, på akuten ska det vara akut vård. Människor kommer dit och får vänta alldeles för länge. Kanske räcker det inte med en eller två läkare på akuten. I Irak är det mer rörelse i sjukvården, människor skickas fort vidare till specialister inom sjukhuset eller blir behandlade snabbt och får gå hem. Sjukhuset i Irak stänger aldrig. Vårdcentralerna i Irak är öppna mellan 8 och 14 men alla patienter får hjälp innan man stänger. Läkarna stannar kvar tills alla har fått hjälp. Jag tycker att man borde få köpa vissa saker på apoteket i Sverige utan recept, t.ex. ögondroppar för ögoninfektioner. Jag tror också att man behöver mer flexibilitet i det svenska sjukvårdssystemet. Är man inte flexibel tappar man kreativiteten som behövs i mötet med en patient. Väntetiderna! Från att du besöker vårdcentralen med remisser och allt vad det innebär kan samma sak som tar en dag i Irak ta åtta månader i Sverige. Man måste träffa så många personer och berätta samma sak om och om igen. I Irak hanteras saker snabbare och det är mer effektivt. Väntetiden! Man får vänta alldeles för länge på akuten och för att få tid hos en specialist. Det borde vara mer än en läkare på akuten. Bemötandet från sjuksköterskor och läkare borde också vara bättre. Sjukvårdspersonalen förklarar inte på rätt sätt varför man inte får hjälp, vid t.ex. virusinfektioner. Det hade varit bra för svenska läkarstudenter att göra sin sista praktik i ett land som Afghanistan för att se hur man kan hjälpa många människor med lite resurser. 9
Något är fel på systemet i Sverige eftersom så mycket färre sjukvårdspersonal i Afghanistan kan ta hand om så mycket fler patienter. Jag är mycket nöjd med det svenska sjukvårdssystemet. Jag och min man har alltid fått bra hjälp när de har behövts. Har dock synpunkter på att man måste ringa till vårdcentralen för att beställa tid, det kan vara svårt för den som inte behärskar språket att förklara per telefon. Köerna är alltför långa. Det tar så lång tid innan man får hjälp. Man kan gå och ha ont i långa perioder innan något görs. Är det ett mycket allvarligt problem du har går det däremot fort. Sjukvårdssystemet är dessutom alltför omständligt. Man blir skickad fram och tillbaka. Det är dåligt att man måste få remiss för att kunna besöka en specialist. Det skulle vara bättre om man själv kunde boka tid med den läkare man vill träffa. Slutligen finns det alldeles för få läkare här i Sverige. Det är för långa köer, det hade varit bättre att få komma direkt till en läkare istället för att först gå till en sköterska. Akut sjukvård borde vara just akut. Det skulle vara bra om läkare och sjuksköterskor vore mer tillgängliga när man behöver tala med dem. Allt inom sjukvården i Sverige är onödigt reglerat. En läkare har si och så många patienter per dag och det finns inte utrymme för förändring. I El Salvador tar en läkare hand om så många som behöver vård per dag. I Sverige går man inte efter behov utan på rutin. Det skulle behöva förändras. Läkarna borde dessutom anpassa sig efter att vissa grupper i samhället behöver mer eller annorlunda information. De borde vara lite mer mångkulturellt kompetenta. Man kanske kunde göra en mångkulturell klinik där det finns läkare från de största språkgrupperna. Personalen borde ibland vara mindre försiktiga, de kan få en att känna sig osäker. De borde ge diagnos i ett tidigare skede, eller i alla fall våga säga vad de tror. Det vore bra om det fanns privatkliniker eftersom konkurrens förbättrar servicen. Inga, jag har inte varit i kontakt med sjukvården i Sverige. Själv har jag erfarenhet av att bli skickad fram och tillbaka mellan olika instanser utan att få hjälp förrän jag till slut bröt ihop på en vårdcentral. Jag trodde först att det var för att jag var invandrare, men när jag bott i landet ett tag började jag inse att det var likadant för svenskarna. Jag har en känsla av att läkarna jag träffar på tror att invandrare söker hjälp för minsta lilla fel. Det finns mycket misstänksamhet mot invandrarna och läkarna tror att de överdriver. I Togo blir man i alla fall trodd på. Det är en jättebra sjukvård i Sverige. Allt är bra i Sverige när det gäller sjukvården. I Rumänien är sjukhusen kalla och vattnet dåligt. Standarden är mycket högre i Sverige. Läkarna i Rumänien och Sverige är likvärdiga, medicinen också, men i Sverige går det mer korrekt till, det är bättre organiserat. Sjukvården är mycket dyrare i Rumänien. Då det går 300 människor på en läkare förekommer det mutor i hög grad. Man mutar läkare för att få snabbare och bättre hjälp och det har trissat upp priserna. Det är dyrt med medicin på apoteket i Sverige. Väntetiden på akuten är alldeles för lång. Jag tycker även att det är för lång väntetid på akuten. Akuten ska vara så att man kommer in direkt. Systemet på vårdcentralen i Sverige är gammalt. Det är för mycket administration och för få läkare trots att det är fler och fler människor som besöker vårdcentralen. De behöver göra om systemet. Att gå till specialister i Sverige tar också väldigt lång tid, extremt lång väntetid. Jag tycker också att tandläkaren är för dyr. Kan man inte reducera kostnaderna borde 10
man i alla fall få möjlighet att välja om man vill betala för att få tanden lagad eller om man bara kan få den utdragen snabbt. Jag anser att det borde vara lättare för invandrade läkare att få jobb som läkare i Sverige. Eftersom det behövs mer läkare i Sverige borde man inte göra det svårt för dem som har invandrat och är läkare. Salar och utrustning i Jordanien är inte lika moderna som i Sverige, men trots det är läkarna där duktiga och effektiva. De ställer snabbt diagnos och de behöver inte kolla i sina läkarböcker innan de ställer diagnos. Läkarna i Jordanien är också duktigare på att ställa diagnos än i Sverige. Det är dyrt med medicin på apoteket i Sverige. Väntetiden på akuten är alldeles för lång. Utrustningen i sjukvården i Irak är gammal, men trots det är läkarna där duktigare och effektivare. De ställer snabbare diagnos och de behöver inte kolla i sina läkarböcker innan de ställer diagnos. Firas tycker dock att det är jättebra att det finns familjeläkare i Sverige. I Sverige har man länge arbetat preventivt. Människor har i allmänhet ganska hög kunskap om hälsa och egenvård. De litar därför på sin egen förmåga, känner igen symtom och väntar med att söka vård 11
INTERVJUPERSONERNAS URSPRUNG 19 personer har sammanlagt blivit intervjuade, åtta av dessa har sjukvårdsutbildning från sitt hemland. Intervjupersonerna kommer från följande länder: Irak 7 Afghanistan 2 Palestina 1 Jordanien 1 El Salvador 1 Togo 1 Kamerun 1 Gambia 1 Bosnien 1 Kosovo 1 Sebien 1 Rumänien 1 12