PROGRAMFÖRKLARING OCH GRUNDLÄGGANDE VISION FÖR NORDISK-KATOLSKA KYRKAN I SVERIGE De båda grundpelare som Nordisk-katolska kyrkan (NKK) vilar på, är ekumenik och mission. All ekumenik måste till sitt väsen syfta fram emot kristenhetens återförening, i den odelade Kyrkans tro, utan att för ett ögonblick avvika från grundvalarna i den Kristi Kyrka som i sin ortodoxa tro är en, enda, helig, katolsk och apostolisk Kyrka. All genuin kristendom måste också vara missionerande och evangeliserande. Vårt speciella missionsuppdrag i NKK är samtidigt relaterat till vår geografiska plats och vår kulturella kontext i den världsvida kristenheten. I Sverige och i hela Norden, som ett historiskt gränsland mellan öst och väst, finns idag en stor grupp kristna, såväl i evangeliska och svenskkyrkliga sammanhang som i traditionella, frikyrkliga, och kanske inte minst karismatiska, sammanhang, som attraheras av de olika ortodoxa och orientaliska kyrkornas tro och spiritualitet, men som kanske har svårt att hitta ett fungerande och kulturellt kompatibelt, kristet hem i någon av de många östliga, ortodoxa kyrkorna. Samtidigt finns både enskilda och grupper av traditionellt svenskkyrkliga som till följd av sin grundläggande, evangelisk-katolska tro, inte längre finner sig stå i ett fullt ut katolskt sammanhang i Svenska kyrkan. För en del av dessa är steget kanske för stort både till den Romersk-katolska kyrkan eller till någon av de många olika, ortodoxa jurisdiktioner som numera finns representerade i vårt land. I det förra fallet kan det vara p g a tveksamheter gällande den hierarkiska uppbyggnaden eller den senare dogmutvecklingen och i det senare fallet nog så ofta p g a alltför stora språkliga eller kulturella skillnader. För alla dessa grupper, vill NKK vara ett seriöst alternativ, som ett missionsinitiativ och som ett ekumeniskt åtagande.
Som denomination är NKK en ortodox kyrka med exakt samma tro och grundläggande teologi som alla ortodoxa kyrkor av bysantinsk rit, såsom t ex Rysk-ortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan, Serbisk-ortodoxa kyrkan, Finsk-ortodoxa kyrkan etc. Detta representerar för oss "den odelade Kyrkans tro", före den tragiska schismen mellan Rom och Konstantinopel 1054 och före de missbruk, överdrifter och teologiska avarter som delvis rådde i Västkyrkan under medeltiden (och som på sätt och vis beklagligen gav upphov till alla de lutherska och reformerta schatteringar som uppstod därur) och före de senare tillägg och dogmatiseringar som sedan dess ensidigt deklarerats av den Romersk-katolska kyrkan vid t ex Vaticanum I och Vaticanum II. Den ortodoxa, katolska tron var helt enkelt den tro som var den ursprungliga även i Västerlandet, ända fram till senare delen av 1000-talet, det var denna tro som de första missionärerna förde till de brittiska öarna och till oss i Skandinavien, det var denna tro som var S:t Patricks, S:t Albans, S:ta Brigids, S:t Columbas, S:t Brendans, S:t Winfrids, S:t Sigfrids, S:t Botvids, S:t Davids, S:t Eskils, S:t Olavs och många tidiga, iro-keltiska, brittiska och nordiska helgons tro och denna tro var ett av de allra första, svenska helgonen, S:ta Anna av Novgorods, tro (hon som föddes som Olof Skötkonungs dotter, prinsessan Ingegärd). Hela den monastiska traditionen från S:t Benedikt, Europas skyddspatron, liksom denne klosterfader själv, tillsammans med iro-keltiska munkar som missionerade i norra Europa, står definitivt också i denna tradition. Den ortodoxa tron är därför också vår tro och tradition, och vi ansluter oss utan några som helst invändningar till den tro som idag fortfarande omfattas av de stora, ortodoxa kyrkorna i kommunion med Konstantinopels patriarkat och vi står i den djupaste, andliga kommunion med dessa kyrkor och med hela den ortodoxa traditionen. Ortodox tro behöver därmed inte enbart vara något 'importerat' som vi mottar från våra syrianska, koptiska, ryska, grekiska eller serbiska systrar och bröder, ty den har alltid funnits här - det är alltså samma tro som delades av de allra första missionärerna till vårt land och av de allra första helgonen i Norden. Kristi Kyrka kan aldrig begränsas av språkliga, nationella eller kulturella barriärer och en genuint katolsk kyrka i vårt nordiska sammanhang kan inte och bör inte byggas enbart på grunderna av en 'importerad' ortodoxi (eller för den delen, katolicism), eller med den anglikanske kyrkomannen, professor H. A. Hodges ord: The Orthodox Faith must be capable of expression in terms of the life and thought of western peoples... Western Orthodoxy cannot be constituted merely by planting colonies of Orthodox people from the East in Western countries... True western Orthodoxy is to be found by bodies of western people, members of western nations, coming with all their background, their western habits and traditions, into the circle of the Orthodox Faith. 1 1 H. A. Hodges: Anglicanism and Orthodoxy: A Study in Dialectical Churchmanship (London, 1955), s. 52ff. - 2 -
Det räcker inte med att, utan större reflektion, ta t ex den bysantinska traditionen från 900-talet, inneslutet i något av de språk den funnit sina former i, och sedan helt enkelt plantera den, tillsammans med ortodoxt troende invandrare, i vår kontext. Detta är då på gränsen till s k 'orientalism'. Om dessa grupper av ortodoxt troende, efter flera generationer, dessutom till största delen, av nostalgiska eller andra skäl, fortsätter att fira sin liturgi på sitt tidigare språk, gränsar det hela till den 'filetism' som många gånger fördömts som en allvarlig heresi i den ortodoxa kyrkan. Å andra sidan, är det inte heller så givet, att hela det romersk-katolska trossystemet, speciellt såsom det kommit att forma sig efter den ödesdigra brytningen med den östliga delen av kristenheten sedan 1000-talet, fullt ut kan appliceras på nordiska förhållanden. En nordisk, katolsk ortodoxi måste växa ur vårt eget sammanhang och vår egen tradition, inte minst liturgiskt och fromhetsmässigt. Först då blir den dessutom sant katolsk till sitt väsen och ett vittnesbörd om att Kristi Kyrka till sin natur vare sig är romerskkatolsk eller bysantinsk-ortodox, utan både och, ja, t o m nordisk-katolsk, och dessutom något mer ekumenisk. I all anspråkslöshet och i all sin ringa begynnelse, vill NKK, enligt Guds vilja, vara ett verktyg, om än litet, i detta stora, men för Kristi Kyrka helt nödvändiga arbete. Nu kallar vi oss 'nordiska katoliker', då det är just detta vi är, d v s katoliker av nordisk tradition och spiritualitet som vårdar vårt nordisk-katolska arv och vår nordiska katolicism. I detta arv ingår som självklara delar vår evangeliska tradition, vår predikooch förkunnelsetradition, vår tidegärdstradition, vår själavårdstradition och inte minst vår unika, nordiska psalm- och hymnskatt. Alla kristna, utan undantag - och definitivt alla ortodoxa - betraktar sig självklart som fullvärdiga katoliker, som medlemmar av Kristi enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrka, såsom alla kristna också bekänner det varje söndag i Trosbekännelsen. Är man inte katolik, så kan man de facto inte ens instämma i Kyrkans klassiska trosbekännelse, 2 den bekännelse från det första s k ekumeniska konciliet i Nicaea som talar om just denna katolska, universella och alltomfattande Kyrka och det säger sig självt, att endera tillhör man denna universella, katolska Kyrka, eller så tillhör man någon annan religion än den kristna. Såsom västliga, ortodoxa kristna är det därför naturligt för oss att kalla oss just 'katoliker', dels för att det visar vår tillhörighet till denna enda, heliga, katolska och apostoliska Kyrka, som ägt bestånd sedan apostlarnas tid, och dels för att det är den vanliga benämningen för de kristna som av historiska och geografiska skäl ligger under patriarkatet av Roms ansvars- och intresseområde. Att primärt kalla oss något annat, såsom t ex nordisk-ortodoxa skulle åtminstone i ett svenskt perspektiv bara leda tankarna fel, där just 'ortodox' för de flesta svenskar pekar på något främmande eller på 2 Ordet 'allmännelig' ser vi som ett konstruerat, anti-katolskt motiverat ord och, i bästa fall, en intetsägande utsaga och numera meninglös översättning av ordet 'katolsk' som förlorat sitt ursprungliga innehåll och som knappast någon utanför de fackteologiska kretsarna idag förstår, vilket det räcker att fråga den genomsnittlige gudstjänstbesökaren för att övertyga sig om. Dessutom är ordet katolsk redan ett vedertaget begrepp i det svenska språket. - 3 -
någon kyrka till största delen bestående av invandrade svenskar, som då inte alls skulle beskriva vad vi är! Snarare representerar vi ju den ursprungliga, kristna trostraditionen i Norden, den tradition som nådde vårt land långt innan invandringen av våra ortodoxa systrar och bröder, den tradition som definitivt är fullt ut katolsk - i sin ortodoxa tro. Att vi benämner oss såsom nordisk-katolska, tjänar också ett annat viktigt syfte, nämligen att vi därmed synliggör vår djupa, andliga och historiska gemenskap med just Roms patriarkat, som ju är Västerlandets patriarkat, och med biskopen av Rom, den helige fadern, för närvarande påven Franciskus I, som vi ser som hela kristenhetens språkrör och högste företrädare, primus inter pares ('den främste bland jämlikar') och som i sitt petrinska ämbete (såsom efterträdare till apostlafursten Petrus) dessutom har en alldeles särskild roll och uppgift som den givne ledaren vid alla ekumeniska koncilier, den yttersta instansen vid kyrkliga tvister och konflikter och den kristna trons förnämste försvarare (uppgifter som även de flesta ortodoxa företrädare kan godkänna såsom delar i Petrus-ämbetet och som är etablerade sedan kyrkofädernas och de ekumeniska konciliernas dagar). Såsom bärare av en giltig och otvistigt erkänd, apostolisk succession, mer exakt från den europeiska, gammalkatolska successionen från ärkestiftet Ütrecht, som förvaltas av vår moderkyrka Polish National Catholic Church (PNCC), så har det därför heller aldrig rått något som helst tvivel om att patriarkatet i Rom erkänner våra ämbetsbärares vigningar och vår sakramentsförvaltning. Vår moderkyrka i Nordamerika och Canada, vars internationella biskopskonferens också NKK:s biskop självklart tillhör, har, faktiskt genom Vatikanens eget initiativ, på salige Johannes Paulus II:s uttryckliga önskan, en väl etablerad, partiell interkommunion (nattvardsgemenskap) och även gemenskap vad gäller stora delar av sakramentsförvaltningen med Romersk-katolska kyrkan, på samma nivå som med den Ortodoxa kyrkan. Från den Romersk-katolska sidan, har det därför setts som en självklarhet att man betraktar även oss som en 'systerkyrka', det begrepp som de senaste biskoparna av Rom använt om övriga delar av Ortodoxa kyrkan. NKK vittnar genom sin blotta existens om det universella, sant 'katolska' i Kristi Kyrkas ortodoxa tro, det som alltid och överallt trotts av alla, en tro som inte vare sig kan eller bör begränsas till enbart det romerska, det hellenistiska, det bysantinska eller det slaviska, utan som istället är hela evangeliets fullhet, för alla, överallt och i alla tider. Samtidigt som NKK genom sin aktiva församlings- och gudstjänstverksamhet rent faktiskt därmed verkar för att återställa de pre-schismatiska förhållanden som en gång rådde mellan kyrkorna i öst och väst, vill NKK genom sin närvaro i vårt svenska och nordiska, kristna sammanhang, också vara en kyrkligt och kulturellt balanserande faktor i de fastlåsta positioner som vuxit fram både i öst och i väst sedan man bröt den fulla kommunionen med varandra på 1000-talet. - 4 -
Vi har ofta påpekat att man inte behöver vara västlig i meningen 'romersk' för att fullt ut vara 'katolik' och att man inte heller behöver vara östlig i meningen 'bysantinsk' för att fullt ut vara 'ortodox' - den grundläggande, ekumeniska insikt, som NKK är ett levande exempel på, i sin förkunnelse av Kristi Kyrkas övergripande katolicitet. Just genom att vi, en i teologiskt hänseende fullt ut ortodox kyrka, kallar oss 'Nordiskkatolska kyrkan', framhåller vi det genuint katolska i den ortodoxa tron, men även den ortodoxa grunden för en apostolisk, katolsk kristendom, och vi vill på detta sätt vara delaktiga i restaureringen av det äldre, västliga uttrycket för Kristi Kyrkas ortodoxa, katolska tro. Därför ser vi oss som en kyrka som fullt ut är katolsk och som lever ut det teoretiska begreppet 'katolicitet' i praktiken. I en kyrkas eller kyrkoprovins katolicitet ingår nu inte bara hennes tro utan också hennes liturgiska liv, enligt den fornkyrkliga maximen lex credendi lex orandi (d v s ungefär, att 'som man tror, så ber man'). Ända från sin begynnelse har Kristi Kyrka med självklarhet varit en brokig gemenskap av olika liturgiska familjer eller traditioner, koncentrerade kring betydande biskopssäten, med tiden 'patriarkat', i både öst och väst, eller med orden från en av pionjärerna bakom det senaste seklets stora återupptäckande av den västliga ortodoxin, F. Alexander Turner: As the Holy Spirit moved the hearts and souls of various races, each responded according to its own endowments, to develop our present liturgical families. 3 Trots sin liturgiska och kulturella mångfald, var Kyrkan dock fullkomligt enad i sin ortodoxa, katolska tro under de första formerande århundradena, det som också kallats de ekumeniska konciliernas tid. Enhetlighet och likformighet i trons yttre uttryck, såsom t ex i mässans firande, har aldrig varit något conditio sine qua non för Kyrkans enhet och under hela det första millenniet av Kyrkans historia var detta inget som man såg som något särskilt nödvändigt eller ens önskvärt. Den romerska dominansen på latinskt område liksom den bysantinska på grekiskt område, är av mycket senare ålder och, sorgligt nog, ofta mer framdriven av politiska än av trosmässiga skäl. De rika flora av äldre liturgier, i många fall med ursprung från apostlarna eller de apostoliska fäderna, såsom t ex de riter med ursprung från stiften Antiokia och Alexandria, försvann med tiden under trycket från Bysans hovceremonier och hela den östliga ortodoxin förvandlades till en bysantinsk ortodoxi, som i och med brytningen med Roms patriarkat under 1000-talet även förlorade kontakten med nästan samtliga av de västliga liturgierna, inte bara den romerska, naturligtvis, utan även den ambrosianska i stiftet Milano, den mozzarabiska i Spanien, den gallikanska i Frankrike och de iro-keltiska och anglosaxiska på de brittiska öarna och ända upp i delar av Skandinavien. Alla dessa västliga riter, lika fullt ut ortodoxt katolska som den bysantinska, överflyglades på liknande sätt av den romerska riten, som från början endast firades i staden Rom och närliggande områden, men som kanske särskilt under 3 The Western Rite: Its Fascinating Past and its Promising Future, The Word, vol. 6, nr. 4 (April, 1962), s. 5. - 5 -
Karl den store och det frankiska inflytandet först blev den dominerande och sedan i stort sett allenarådande, och även om rester av många av dessa riter ännu lever kvar, så är det, lite ungefärligt uttryckt, från 1000-talet som även den romerska riten blir den västliga riten. Det var denna latinska, romerska rit som i och med det tridentinska kyrkomötet på 1500-talet och särskilt med Pius V:s Missale från 1570 blev den huvudsakliga riten i hela den Romersk-katolska kyrkan. NKK brukar med självklarhet en form av denna äldre, västliga rit som inte på något sätt motsäger ortodox, katolsk tro, och vi är därmed att betrakta som ett utmärkt exempel, kanske det enda i Sverige, av s k 'västlig ortodoxi', det som på engelskt och amerikanskt område brukar betecknas som 'Western Orthodoxy'. Vår tradition i västra Europa, på de brittiska öarna och i Skandinavien, har alltid varit olika variationer av den västliga, latinska riten. Den har påverkats av riterna från Bysans och från Antiokia, men den har alltid haft en unik, västlig karaktär, vilket är tydligt i flera av de ovanstående nämnda, äldre liturgierna. Den s k 'tridentinska' eller förkonciliära riten (i motsats till den moderna, romerska riten, 'Novus Ordo', som infördes först genom det andra Vatikankonciliet på 1960-talet) har i sina förstadier alltså en lång och imponerande historia i våra trakter och det är denna 'pre-tridentinska' rit som är vår historia och vår liturgiska tradition. Det är en fullt ut både ortodox och katolsk rit, ty mellan dessa begrepp rådde och råder det inget motsatsförhållande. I våra dagar firas många typer av en sådan restaurerad, västlig rit, under olika namn, såsom t ex S:t Gregorius-liturgin, Sarumliturgin eller den Engelska liturgin, S:t Tikhon-liturgin, S:t Germanus-liturgin och S:t Johhannes-liturgin, fortfarande av olika ortodoxa kyrkor av västlig rit eller västliga grupper i de ortodoxa kyrkorna och dessa liturgier är sedan tidigare redan fullt ut godkända av de ortodoxa kyrkorna såsom godtagna uttryck för ortodox tro och lära. Dessa liturgier är i allra högsta grad levande än idag på många håll, kanske särskilt i England och U.S.A. De liknar visserligen i mångt och mycket den s k 'tridentinska' mässan eller den romerska ritens äldre form, men de firas normalt på folkspråket, de innehåller inget 'filioque' i Trosbekännelsen (ett senare tillägg som inte godkänts av hela Kyrkan) och de innehåller få eller inga hänvisningar till helgonens förtjänster (inte heller något som dogmatiserats av hela Kyrkan), dock innehåller de som regel en uttrycklig 'epikles' (bön om Anden) i Nattvardsbönen, enligt ortodoxt mönster. På många håll är t o m bönerna i dessa pre-tridentinska liturgier av långt äldre ursprung än den romerska ritens motsvarigheter och de är oftast klarare i sitt bönespråk, samtidigt som vissa upprepningar, återtagningar och medeltida tillägg ännu inte belastat liturgin, såsom den ibland gjort i den tridentinska mässans senare utveckling. NKK firar enligt denna vördnadsvärda, västligt ortodoxa tradition huvudsakligen sina högmässor enligt en anpassad, svensk form av den s k 'S:t Gregorius den stores liturgi' eller 'Gregorius-liturgin', d v s samma liturgi som firas av de flesta av de församlingar - 6 -
inom Antiokia-patriarkatet som har sitt ursprung i lutherska och/eller evangeliska församlingar. Denna liturgi är nästan identinsk med det som av romerska katoliker idag kallas den 'tridentinska' mässan (se dock avvikelserna ovan), men den firas alltså alltid på folkspråket och församlingen har en aktiv och deltagande roll i mässfirandet, såsom i de sjungna liturgiska hymnerna, i bönerna och i många av de övriga liturgiska partierna. Predikans roll och utformning är den klassiska evangeliska, svenskkyrkliga, och det är också med självklarhet som vi använder oss av traditionella, svenska hymner och psalmer i mässan. Såväl svenskkyrkliga, evangelisk-katolska (enligt ärkebiskop Nathan Söderbloms benämning på Svenska kyrkan) troende som traditionella, romersk-katolska, känner sig därför hemma i denna mässordning, som till yttermera visso alltså är ett fullt ut legitimt uttryck för den odelade Kyrkans ortodoxa och katolska tro och en liturgi som alla ortodoxa företrädare kan känna igen som ortodox praxis. För övriga sakrament och välsignelsehandlingar, använder vi huvudsakligen Rituale Romanum enligt förkonciliär tradition. Att vi är västliga i vår rit, innebär också att våra ämbetsbärare klär sig enligt västlig, liturgisk tradition och att vi använder de traditionella, västliga, liturgiska plaggen i gudstjänsten. I praktiken innebär det att vi i stort sett följer det förkonciliära, romerska 'modet'. Såsom västliga ortodoxa, står vi nordisk-katolska i ett erkänt och väletablerat sammanhang. Inom Antiokia-patriarkatet i U.S.A. (som har ett eget vikariat för dessa grupper, i AWRV (Antiochian Western Rite Vicariate)) samt inom ROCOR (Russian Orthodox Church Outside Russia) finns idag kanske den största gruppen av sådana ortodoxa församlingar av västlig rit och de flesta av dem har alltså sin bakgrund i anglikanska, lutherska och evangeliska församlingar eller grupper av troende, som funnit ett nytt hem i den Ortodoxa kyrkan. Vår egen bakgrund inom NKK är inte alls enhetlig, utan både bland lekmännen och bland kleresiet, finns det människor med frikyrklig, karismatisk bakgrund, med svenskkyrklig, evangelisk-katolsk bakgrund, med romerskkatolsk bakgrund och även sådana som aldrig tidigare varit aktiva inom någon specifik kyrka. Alla är vi nu västliga, ortodoxt katolska kristna. Den Nordisk-katolska kyrkan vill välkomna alla troende människor 'av en god vilja' som vill verka för Kristi Kyrkas synliga enhet och be för och med hela Kyrkan, men också de många som ännu inte hittat fram till tron eller en kyrka där de kan växa och utvecklas som kristna. Vi vill vara en öppen och välkomnande, kristen kyrka för alla sant ekumeniskt inriktade kristna människor som vill leva och verka i en klassiskt, kristen miljö, för alla som har sina andliga, kristna rötter i apostlarnas och den odelade kyrkans tid, för alla som samtidigt också älskar och vill bevara (eller kanske lära sig mer om) sitt nordiska arv i sitt andliga och liturgiska liv, för alla som av kärlek till den ortodoxa, östliga kristenheten, också vill förena denna tro med ett västligt och genuint, - 7 -
katolskt uttryckssätt, för alla som vill stå i en utökad, andlig gemenskap både med den östliga och med den västliga kristenhetens rika fromhetstraditioner, för alla som vill lära sig mer om den samlade kristenhetens outtömliga trosarv - kort sagt, för alla som, med den salige Johannes Paulus II:s berömda ord, vill andas med kristenhetens båda lungor. Som ekumenisk kristen i Sverige behöver man alltså inte och detta blir mer och mer viktigt för oss - vara 'romersk' för att vara katolik och man behöver inte heller vara 'bysantinsk' eller östlig för att vara ortodox, man behöver inte ens vara protestant för att vara evangelisk eller frikyrklig eller pentekostal för att vara karismatisk, utan man kan fullt ut leva i den odelade Kyrkans tro, med stor kärlek för Kyrkans både östliga och västliga - och självfallet nordiska - arv, man kan helt enkelt leva sitt kristna liv som NORDISK-KATOLSK! F. Matteus Maria Furemalm präst i Gudsmoderns Beskydds Mission, Stockholm Nordisk-katolska kyrkan, Sverige NORDISK-KATOLSKA KYRKAN I SVERIGE GUDSMODERNS BESKYDDS MISSION I STOCKHOLM www.nordiskkatolsk.se www.facebook.com/nordiskkatolsk nordiskkatolsk.blogspot.se - 8 -