att grupper som har trosundervisning och som träffas under en längre tid blir till slutna grupper där bara de invigda äger tillträde.

Transkript

1 Inledning Den unga mamman med det långa ljusa håret satt med lille Oskar i knäet. Vi skulle förbereda sonens dop. Rätt som det är säger mamman: Du vet väl om att jag inte är döpt? Ja, svarade jag. Vet du om, fortsatte hon, att jag hela mitt liv längtat efter att få bli döpt? Kan jag bli döpt? Jag berättade att den kommande hösten skulle en katekumenatgrupp starta och att hon var välkommen att delta i den. Där kunde hon förberedas för sitt dop och samtidigt få veta vad det innebär att vara kristen och att tillhöra en församling. Efter gudstjänsten kom en kvinna i 40-årsåldern fram till mig och frågade om det inte fanns möjlighet att få delta i en grupp där man kunde få veta lite mer om kristen tro. Hon berättade att hon var döpt och konfirmerad och hade gått i söndagsskola, men att hon sedan många år hade tappat kontakten med kyrkan. Var kunde hon fräscha upp sin tro? Jag svävade lite på målet, jag visste inte säkert vad jag skulle svara. Bibelgruppen som samlades på dagtid var en grupp av äldre som möttes sedan många år. Nej, i församlingen fanns vid detta tillfälle ingen lämplig grupp att erbjuda den här kvinnan som var mitt i livet. Jag svarade att jag skulle undersöka saken och återkomma. Det första samtalet ägde rum våren 2002, det andra våren Under denna tidsperiod har katekumenatet fått en plats i flera församlingar i Svenska kyrkan. Under 1990-talet har församlingar med hjälp av detta verktyg fått uppleva hur människor har börjat ett nytt liv på trons väg. För en del personer har katekumenattiden 9

2 varit omvälvande och förvandlande. För mig personligen har det varit fantastiskt att se hur modellen fungerat som ett redskap, som hjälpt människor att våga bli bekännande kristna. Alltför ofta bär vi den kristna tron med oss som en hemlighet, som inte angår någon annan än oss själva. När dessa inledningsord skrivs är jag kyrkoherde i Hästveda. Där håller pastoratets första katekumenatgrupp i dagarna på att avslutas, och andra väntar på att få börja i nästa grupp som startar till hösten. Dessutom gör förtroendevalda med hjälp av katekumenatets pedagogik en uppdatering av sin kristna tro. Konfirmandarbetet planeras och genomförs med katekumenatet som modell för samlingarna, där de liturgiska momenten ingår. Katekumenatets människosyn är tilltalande. Varje människa möts med respekt och med övertygelsen om att hon är Guds skapelse med särskilda gåvor. Det är församlingens uppgift att ge vägledning så att hon kan komma till tro på Kristus. Denna människosyn utmanar och utvecklar såväl den som söker sig till församlingen för att finna en kristen tro, som den som redan tillhör församlingen och bär vittnesbörd om kristet trosliv. Jag bar på en längtan i slutet på 1980-talet, när jag i ett slags misströstan undrade om det var möjligt för en vanlig människa att komma till tro i en helt vanlig svensk församling. En längtan efter att finna en modell där kristna lekmän kunde vara förmedlare av kristet liv och tro. Mina enträgna böner besvarades när jag såg vad katekumenatet kan betyda för en församlings inre liv och tillväxt. I slutet av 1980-talet tjänstgjorde jag som präst i en distriktskyrka i Ljungby, Växjö stift. Efter ca 15 år som präst, och med ungefärligen liknande erfarenheter av församlingsverksamhet var jag än tjänstgjorde, sökte jag hitta en ny form att verka i. Jag letade, kort uttryckt, efter en väg som gick från församlingens centrum, dvs. den gudstjänstfirande församlingen, och ut till det omgivande samhället. Jag sökte också efter en metod som kunde sänka kyrkans trösklar för dem som ville komma in. Hur detta skulle se ut hade jag ingen aning om. Vad jag däremot visste var 10

3 att grupper som har trosundervisning och som träffas under en längre tid blir till slutna grupper där bara de invigda äger tillträde. Jag ville möta de sökare som ville veta mer om Gud. Vad skulle jag göra med den 40-åriga kvinnan som jag mötte och som ville lära känna den kristna tron? Var fanns det en mötesplats för henne och andra, som bar på frågor om kristen tro och som sökte en djupare kontakt med Gud? Intresserade sig församlingen för att det fanns människor, som längtade efter att få vara del av den kristna gemenskapen? Fanns det en längtan och förväntan i församlingen som kunde innebära tillväxt? Hade vi glömt bort hur vi gör för att ge plats för nya troende i gudstjänsterna? Var fanns den mötesplats som kunde hjälpa människor in på den kristna vägen? Var fanns strategier och modeller, som inte ledde till slutna gemenskaper? Prästens roll sysselsatte också mina tankar. Var det verkligen prästens uppgift att ansvara för alla som sökte inträde i församlingen, eller som sökte finna en väg till Gud? Fanns det verkligen inga andra vägar att gå? Var fanns församlingen och vilken plats hade lekfolket? I slutet av 1980-talet sökte jag efter svar på mina frågor om hur en levande trosgemenskap kunde beredas för att ta emot nya kristna, och om hur en andlig förnyelse kunde äga rum i den redan fasta gemenskapen. Jag ville hälla nytt vin i nya vinsäckar, men visste inte riktigt hur det hela skulle se ut. På 1980-talet bedrevs i Ljungby församling något som kan kallas för temakvällar där jag hade bett dem som varje söndag troget besökte gudstjänsten att medverka. Från början utgjorde de sex personer, men snart hade gruppen växt till det fyrdubbla och var ohanterlig att leda. På den tiden trodde jag att det var prästens uppgift att klara av allt detta. För att underlätta samlingarna delade jag upp deltagarna i mindre grupper och bad några att bli ledare. Samlingarna såg nu ut som små celler. Varje grupp fick uppgifter av mig, som skulle vara till hjälp vid samtalen i grupperna. Det visade sig snart att de små cellerna blev störda i samtalen när jag kom och var med. Jag lämnade grupperna åt sig 11

4 själva och erbjöd istället enskilda samtal för den som så önskade under samma tid som samlingarna pågick. Många själavårdande samtal ägde rum och flera anmälde sig för bikt. Men det dröjde inte länge förrän jag såg att också dessa nya grupper trivdes så gott i sin egen gemenskap att de blev slutna grupper, där det var svårt för nya att få plats. Jag var inte nöjd, eftersom jag sökte efter ett arbetssätt där det fanns personer som var beredda att ta emot nya sökare. Var skulle jag kunna finna en form där nya människor fick rum i redan befintliga gemenskaper? Jag frågade Peter Wänerhag, stiftsadjunkt och ansvarig för gudstjänstutveckling i Växjö stift. Han berättade att det fanns en verksamhet i den anglikanska kyrkan i England, som kallades för katekumenat. Det skulle komma en anglikansk präst som hette Peter Ball och informera om detta vid Kronobergs folkhögskola utanför Växjö. Jag blev inbjuden att delta i kursen och där fick jag lära mig grunderna om katekumenatet, som byggde på små grupper med ledare som var lekmän. Här fanns något som benämndes medvandrare. De kom också från den grupp som regelbundet firade gudstjänst, och användes som guider på trons väg, som vittnen för dem som sökte en vuxen väg till tro. Jag tilltalades av de liturgiska moment som användes som viktiga markeringar på trons väg och av att grupperna alltid hade ett slut. Den som längtade efter att bli döpt var lika välkommen som den som redan var döpt, men tappat kontakten med kyrkan och ville återvända. Dessutom var det en modell för dem som tillhörde ett annat samfund och som begärde inträde i Svenska kyrkan. Det var detta jag letat efter! Alltsedan den dagen jag använt katekumenatet, har jag haft en modell som kan förmedla kristen tro både i församlingar i större tätorter och i landsbygdssammanhang. Jag har fått se hur sökare med många frågor om livet och den kristna tron, i det långsamma vandrandet och varsamma samtalet fått tid att mogna i egen takt och efter sin egen förmåga. Det har varit alldeles självklart att samtala om frälsning och omvändelse, men ändå på ett sätt som passar den vanliges frågeställningar 12

5 om kristen tro och livsfrågor. Många av oss har säkert dåliga erfarenheter av orden frälsning och omvändelse från tidigare kontakter med församlingar. Erfarenheten av att förvandlas till en ny människa i mötet med Kristus har jag fått uppleva på ett särskilt sätt när jag använt katekumenatet som arbetsmodell. Mina visioner om en levande församling har gjort mig själv modig nog att ställa följande mål: åtminstone en bekännande kristen årligen till församlingen. I grunden handlar det om att vi inte får glömma bort att det finns människor som har en längtan efter Gud, och att församlingen har ett ansvar för att visa vägen. När så biskop Anders Wejryd år 1997 bad mig att skriva om katekumenatet inför nästkommande prästmöte, som det på den tiden kallades, såg jag det som ett tillfälle att få dela med mig av erfarenheter som jag under åren gjort i mitt arbete med katekumenatet års prästmötesavhandling behandlade gudstjänstens betydelse och innehåll. I denna prästmötesavhandling fokuseras vägen in i den gudstjänstfirande församlingen. Att vägleda och undervisa människor om kristen tro är nämligen ett uppdrag som åligger alla församlingar. I dag är katekumenatmodellen känd i samtliga stift. Den första katekumenatgruppen startades i Växjö stift, och idag finns katekumenatgrupper i Linköpings, Skara, Göteborgs, Västerås, Härnösands, Lunds och Luleå stift, spridda över ett 30-tal församlingar. Ditt Ansikte Söker Jag är indelad i fyra delar och har som huvudsyfte att beskriva hur man organiserar, introducerar och praktiserar ett katekumenatprogram i församlingen, men innehåller även historia och några reflexioner enligt följande indelning: Kapitel 1 6 är en handledning för den församling som vill använda sig av katekumenatet eller söker efter en modell som kan inbjuda till samtal om kristen tro. Det är även en metod som kan förbereda dem som vill döpas, konfirmeras eller för dem som tappat kontakten med kristen tro och nu vill söka sig 13

6 tillbaka. För den som vill inträda i Svenska kyrkan från annat samfund passar också katekumenatet. Kapitel 7 9 utgör en exposé över katekumenatets historia från fornkyrkan till våra dagar. Ekumeniska perspektiv och synen på initiationen belyses. Kapitel Reflexioner och slutord. Appendix med arbetsmaterial, liturgier, bibelstudiemetoder m.m., som använts i det svenska sammanhanget. Det som skrivs i denna bok är baserat på: Egna erfarenheter från katekumenatverksamhet på församlingsstifts- och nationell nivå i Svenska kyrkan Ekumeniskt nätverksarbete med Svenska kyrkan och romerskkatolska kyrkan Erfarenheter från ECC (European Catechumenate Conference). Ett europeiskt nätverk med representanter från 15 länder bestående av den romersk-katolska kyrkan, anglikanska kyrkan och de evangeliska-lutherska kyrkorna. Under åren har jag ingått i den grupp som representerat Svenska kyrkan. Svenska kyrkan har som enda evangeliskt-lutherska samfund deltagit i ECC:s konferenser och har sedan 1999 ingått som representant i den styrelse som förbereder kommande ECCkonferenser. Erfarenheter från anglikanska och lutherska kyrkor i USA och Kanada under åren gjorde jag en studieresa i USA. Jag deltog i en utbildning för församlingsteam i San Fransisco 2000, och 2001 i NAAC:s konferens i New Mexico. 14