- en kort introduktion i Kyrkans tro i fem punkter samt några viktiga texter och böner

Transkript

1 NORDISK-KATOLSKA KYRKAN GUDSMODERNS BESKYDDS MISSION STOCKHOLM TRONS GRUNDER - en kort introduktion i Kyrkans tro i fem punkter samt några viktiga texter och böner

2 NORDISK-KATOLSKA KYRKAN I SVERIGE GUDSMODERNS BESKYDDS MISSION I STOCKHOLM Sammanställd av F. Matteus Maria Furemalm Reviderad av F. Matteus Maria Furemalm 2

3 1 Kyrkan är nu en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka (d v s enligt orden i den nicaenskkonstantinopolitanska trosbekännelsen, som delas av samtliga stora kyrkosamfund; se nedan s. 14). Kyrkan är EN, emedan det bara finns en enda Kyrka, KRISTI KYRKA, som grundades av Jesus Kristus själv. Kristi Kyrkas uppfattning om sig själv, vilar på denna grundföreställning, att Jesus Kristus grundade en konkret och synlig Kyrka, vars enda överhuvud är Jesus Kristus själv. Åt denna gav han fullmakten att förkunna hans sanning intill tidens ände och i Kyrkan har den obrutna linjen från apostlakyrkan bevarats. Denna Kyrka är också, med aposteln Paulus ord Kristi Kropp, med Kristus som huvud (jmf. t ex 1 Kor. 10: 16; 1 Kor. 12: 12-31; Ef. 4: 1-13), och tempel för den Helige Ande, varför Kyrkan också kallas HELIG. Det som gör Kyrkan till en transcendent enhet är den gemensamma, sanna bekännelsen till Herren Jesus Kristus och det gemensamma, sakramentala och andliga livet i honom. Kyrkan kallas även KATOLSK (ungefär för/över/av alla/allt ; eller i svenskkyrklig tradition allmännelig ), vilket betyder att den är universell, och menad för alla människor, men också att den sträcker sig över hela världen och är en och samma Kyrka för alla människor. De olika lemmarna i Kristi Kropp förenas av kärleken till Gud och varandra. De som flyttat bort från det jordiska livet har inte upphört att vara medlemmar i Kyrkan. De har endast överflyttat från Kyrkans synliga, jordiska del, till dess osynliga, himmelska del. Kyrkan kallas slutligen också APOSTOLISK, därför att den grundades på apostlarna, Jesu egna lärjungar, och det var apostlarna som gav Kyrkan en fast ordning. I Kyrkan har apostlarnas muntliga och skriftliga undervisning bevarats och kommer att bevaras oförändrad i alla tider. Kyrkan leds av Kristus själv genom Kyrkans biskopar, som var för sig, på sin plats eller i sin provins, representerar Kristus och hans Kyrka. Kristus utvalde sina apostlar och apostlarna utvalde och bemyndigade sedan själva, genom handpåläggning och Helig Ande, andra ledare för Kyrkan, biskopar, vilka kunde hjälpa och ersätta dem själva. Dessa biskopar tillsatte i sin tur nya biskopar etc., och på så sätt har den apostoliska ledningen genom handpåläggningen och enheten i tron bevarats i en obruten kedja inom Kyrkan. Alla kristna betraktar sig som katoliker, oavsett de olika namn som kyrkorna använder sig av för att beteckna sig själva med, då vi alltså bekänner att vi är just detta i den gemensamma Trosbekännelsen, men inom Kristi Kyrka finns olika delar, såsom den romerskkatolska kyrkan, den nordisk-katolska kyrkan, de olika bysantinska, ortodoxa kyrkorna (t ex den grekisk-ortodoxa och den rysk-ortodoxa), de orientaliska (eller österländska) kyrkorna (t ex den armeniska, den syrisk-ortodoxa och den koptisk-ortodoxa). 3

4 Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan (d v s egentligen den katolska kyrkan av romersk rit ) som har biskopen av Rom, påven, till överhuvud för hela kyrkan (och även på vissa andra, smärre punkter skiljer sig från de övriga kyrkorna), är den nordisk-katolska kyrkan, de bysantinska, ortodoxa kyrkorna (som ibland tillsammans, något felaktigt, kallas för den östliga eller grekisk-katolska kyrkan) och de orientaliska kyrkorna, var och en av dem självständiga och oberoende kyrkor (s k autokefala kyrkor ), men som sinsemellan ofta står i gemenskap ( kommunion ) med varandra. Orden KATOLSK och ORTODOX, betecknar olika saker och är egentligen inte motstående begrepp. Ortodox är ett grekiskt ord och betyder ungefär rätt troende eller rätt lärande eller rätt lovprisande (till skillnad från heterodox som ibland används för att beteckna oliktänkande, d v s med en annan tro än Kyrkans traditionella). Därför kan alla ortodoxa kristna också betrakta sig som katoliker, vilket man alltså gör, och de som tillhör någon av de kyrkor som använder katolsk i sitt namn kan också betrakta sig som just ortodoxa, då i förhållande till läran och traditionen. Så betraktar sig Nordisk-katolska kyrkan som ortodoxa katoliker av västlig tradition och rit. Vi är, traditionellt, historiskt och geografiskt, en del av Roms patriarkat och ser biskopen av Rom, Västerns patriark, även som vår högste ledare och vår patriark. I somliga provinser av vår kyrkogemenskap står vi dessutom i partiell interkommunion och sakramentsgemenskap med biskopen av Rom och den romerska delen av den katolska kyrkan, något som vi i praktiken verkar för överallt där någon del av vår kyrkogemenskap är verksam, och vi erkänner överallt med självklarhet varandras vigningar, ämbeten och sakrament såsom giltiga. Dock erkänner vi, med de ortodoxa kyrkorna, inte de olika förändringar i trosinnehållet som ägt rum efter brottet med den östliga, ortodoxa kristenheten på 1000-talet och inte heller de olika s k dogmer som under de lokala koncilierna Vaticanum I och Vaticanum II ensidigt deklarerades av de biskopar som då satt på Petri stol, utan vi fasthåller vår tro och lära vid det som tidigare var den i sanning katolska tron även i Västerns patriarkat. När det gäller firandet av gudstjänsten och det språk man använder sig av i gudstjänsten, finns också skillnader mellan de olika kyrkorna i Kristi Kyrka. Vissa av de katolska kyrkorna, såsom t ex den nordisk-katolska kyrkan, delar också sin teologi och lära med de ortodoxa kyrkorna, men firar gudstjänsten huvudsakligen enligt västlig rit, medan de unierade kyrkorna (ibland benämnda östkatolska eller orientalisk-katolska kyrkor), d v s kyrkor av östlig rit som till skillnad från de andra ortodoxa kyrkorna erkänner den romersk-katolske påvens överhöghet och står i kommunion med honom (t ex den maronitiska, den kaldeiska, den grekisk-melkitiska och den unierade syro-malankariska), delar sin teologi och lära med den romersk-katolska kyrkan men firar sin gudstjänst enligt östlig rit. 4

5 Tillsammans med de ortodoxa kyrkorna, ser Nordisk-katolska kyrkan Kristi Kyrka som en gemenskap av administrativt oberoende eller självständiga, lokala kyrkor, förenade i tro, sakrament och kanonisk disciplin, men där varje kyrka åtnjuter rätten att själv välja sitt eget överhuvud och sina biskopar. Traditionellt har patriarken av Rom, påven, ett visst primat bland de övriga patriarkerna i de fornkyrkliga patriarkaten (Alexandria, Antiokia, Jerusalem och Konstantinopel), i det att han som Roms biskop åtnjuter speciella privilegier som den främste bland jämlikar (på latin primus inter pares ) vad gäller t ex ordförandeskap vid ekumeniska koncilier, väktare av den katolska tron, besvärsinstans vid teologiska strider och Kristi Kyrkas främste talesman, men påven besitter därvid ingen direkt doktrinär eller administrativ auktoritet och inte heller är han överställd någon av de andra patriarkerna eller biskoparna, så att han på något sätt skulle kunna ingripa i de andra biskoparnas suveränitet i sina respektive stift, provinser eller kyrkor. 5

6 2 Den av Gud uppenbarade sanningen fasthålls av Kyrkan i den heliga TRADITIONEN, som även innefattar den HELIGA SKRIFT, Bibeln, som tillkommit i Kyrkans kontext och som fortsatt leder sin rätta uttolkning från Kyrkan och dess biskopar. I kristen tro är GUDS ORD alltid Kristus själv. Det kan aldrig vara Guds ord, Bibeln ensam eller Skriften allena, eller vår egen tolkning av densamma, som är grunden för vår tro. Därför tror Kyrkan s a s inte på Bibeln, utan fastmer på Gud, genom Sonen, Jesus Kristus. Skriften är som Guds ord alltid förankrad i GUDS ORD, utgående från Kristus genom Kyrkan, som är KRISTI KROPP. Om Bibeln, utan anknytning till Kyrkan som Kristi Kropp, förstås och tolkas såsom i ett vacuum, för sig själv och utanför Kyrkans gemenskap och sammanhang, leder det ofelbart till en mängd heresier som är mer beroende av människan och människans tolkningar än av Guds uppenbarade ord i Herren Jesus Kristus. I den heliga Skrift bevaras de Guds ord som skrivits ned av heliga apostlar och profeter under inverkan av den Helige Ande. Kristi Kyrka tror att Bibeln har tillkommit genom gudomlig inspiration och den Helige Andes verk, och håller därför Bibeln som sin främsta bekännelseskrift och som en del av Guds uppenbarelse, men anser alltså också att GUDS ORD inte bara är Bibeln, utan först och främst Sonen, ORDET (på grekiska Logos ). Sonen uppenbarar sig inte bara i Bibeln, utan ännu tydligare och mer genomgripande i Kyrkans gemenskap. I den heliga Traditionen bevaras det som fromma män och kvinnor fått från Gud och sedan givit vidare till Kyrkan i lära och levnad, och som av Kyrkan, alltid, överallt och av alla, uppfattats såsom överensstämmande med Kyrkans tro. Då Kyrkans Tradition är äldre än den bibliska kanon, ses Bibeln mer som en del av Kyrkans Tradition än som dess allenarådande fundament. Kyrkan avvisar därför också med självklarhet den subjektiva, lutherska heresin om Skriften allena ( sola scriptura ), då denna dogm inte går att leda i bevis vare sig med hjälp av Bibeln själv eller fädernas skrifter. Traditionen och Skriften motsäger dock aldrig varandra. Vid sidan av Bibeln, är andra viktiga, skrivna källor, även besluten från de sju ekumeniska koncilierna, kyrkofädernas övriga skrifter och sådana kanoniska dokument från lokala koncilier som vunnit inflytande över och godtagits av hela Kristi Kyrka. Kyrkans grundläggande katolska och apostoliska tro och Kyrkans Tradition rörande Gud, Treenigheten, skapelsen, inkarnationen, Kyrkan och frälsningen, uttrycks enklast och klarast i Kyrkans TROSBEKÄNNELSER, varav de främsta är de tre fornkristna s k huvudsymbola, d v s den nicaensk-konstantinopolitanska ( Nicaenum ; som alltid används i Kyrkans huvudsakliga mässfirande), den apostoliska ( Apostolicum ; som alltid används i Kyrkans dop) och 6

7 den athanasianska ( Athanasianum ; som sällan används liturgiskt utan numera främst som en lärosammanfattning). Endast Nicaenum godtas av samtliga kyrkor, varför denna intar en särställning bland Kyrkans bekännelse (även om den romerska-katolska kyrkan och de kyrkor som är unierade med Rom, har ett tillägg, filioque ( och av Sonen ), i Nicaenums tredje artikel om Andens utgående, ett tillägg som inte godtas av de ortodoxa eller orientaliska kyrkorna och inte heller av nordisk-katolska kyrkan). Kyrkans trosbekännelser utformades av de heliga kyrkofäderna på de första ekumeniska, d v s allmänna och för hela Kyrkan bindande kyrkomötena på 300- och 400-talen. 7

8 3 I trosbekännelsen bekänner vi vår tro på Gud, Skaparen, vi bekänner Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare och vi bekänner oss vara medlemmar i den apostoliska Kyrkan, till vilken vi förenats genom dopet. Slutligen bekänner vi att målet för detta liv på jorden är det eviga livet i Guds rike, dit vi kommer efter de dödas uppståndelse och den yttersta domen. Kristi Kyrkas centrala dogm är tron på DEN HELIGA TREENIGHETEN - Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande - tre gudomliga personer i ett enda väsen, samt tron på Kristus som Guds inkarnation och därmed på hans två naturer - gudomlig och mänsklig - två naturer i en person. Gud, den allsmäktige, är vår himmelske Fader. Han har skapat allting, både det synliga och det osynliga och ingenting finns till som inte skapats av honom. Till den osynliga världen hör ÄNGLARNA, som Gud skapade allra först. Änglarna är andeväsen, Guds sändebud, som inverkar på människorna och hela folkgrupper enligt Guds heliga vilja. Varje människa har en skyddsängel, som beskyddar henne, hjälper henne och inger henne goda tankar. Alla änglar skapades goda. Men en del av dem använde sin fria vilja till att i högmod uppresa sig mot Guds vilja. Därför avföll de och blev onda. De onda andarna försöker ständigt locka människan till sig, bort från Gud. Efter den osynliga världen skapade Gud den synliga världen och människan till sin avbild, alltså med fri vilja. Och fastän människan föll för den ondes frestelse, så övergav Gud henne ändå inte, utan söker ständigt att resa henne upp igen, till hennes ursprungliga tillstånd. Människans yttersta mål med sin existens är hennes gudomliggörelse ( theósis ), d v s att avbilden skall växa till likhet, att vi alla skall helt och hållet fyllas av Kristus själv. För att allt detta skulle bli möjligt, sände Gud sin enfödde Son, som själv är Gud, vår Herre Jesus Kristus, till jorden och genom den Helige Ande föddes han som människa av Jungfrun Maria. Han gav oss sitt evangelium ( det glada budskapet ) om frälsning och om Guds rike. Han grundade sin Kyrka med apostlarna som grundvalar och förmedlade till dem allt som de behövde för att vittna om honom och om Guds frälsningsverk med människan. Han offrade sig frivilligt på korset för att försona människan med Gud. Han uppstod från de döda, besegrade djävulen och döden, och lät också oss uppstå från döden. Han for upp till himmelen och öppnade åter himmelrikets port, som varit stängd för oss av synden. Han skall komma åter för att döma levande och döda och upprätta sitt kosmiska rike. 8

9 4 Den första Pingstdagen nedsände Jesus den HELIGE ANDE till sina lärjungar. Den Helige Ande förenar oss med Kristus, såsom man fäster en gren vid ett träd. Den inympade grenen får livssaft från trädet och börjar leva ett gemensamt liv med detta. Likadant får den som förenas med Kristus sin livskraft från honom och börjar leva hans eviga liv. Den Helige Andes nåd eller Guds kraft får vi del av i de heliga mysterierna eller sakramenten, som Jesus Kristus själv givit oss. De främsta av dessa mysterier är DE SJU SAKRAMENTEN och de första tre av dessa är nödvändiga för vår frälsning. 1. I DOPET renas människan från ursyndens skuld, föds till ett nytt, andligt liv och blir en kristen. Dop sker med fullständig nedsänkning eller vattenösning. 2. I KONFIRMATIONEN (även kallad krismering eller myrrhasmörjelse ) får den döpte den Helige Andes kraft att motstå frestelserna och att leva det nya livet i Kyrkans gemenskap. Konfirmationen sker normalt i anslutning till dopet eller då en döpt vuxen upptas i Kristi Kyrka. 3. I NATTVARDEN tar den kristne del av Kristi verkliga kött och blod, förenas med honom till kropp och själ och får därigenom del av det eviga livet. 4. I BOTEN eller syndaförlåtelsen (även kallad bikt ) får den som med en uppriktig ånger bekänner sina synder för biktfadern, genom honom förlåtelse, av Kristus själv. 5. I PRÄSTVIGNINGEN får en därtill utsedd och lämplig man av den Helige Ande genom handpåläggning av en biskop, rättighet att fira Nattvarden och förvalta mysterierna (utom prästvigningens sakrament som alltid förvaltas av biskopen). 6. I ÄKTENSKAPET vigs en man och en kvinna av Kristus själv till ett gemensamt liv i kärlek samt för att, enligt Guds vilja, ta emot och fostra sina barn. 7. I DE SJUKAS SMÖRJELSE eller oljesmörjelsen ges en sjuk människa Guds kraft att åter bli frisk till ande och kropp. Kristi Kyrka ser sakramenten som tecken (ord och handlingar) som kan uppfattas med våra sinnen och som är tillgängliga för vår mänskliga natur så som vi nu känner den. De meddelar på ett verksamt sätt den nåd som de betecknar i kraft av Kristi handlande och den Helige Andes makt. Frälsningens medel, mysterierna, förvaltas av Kyrkan och av hennes ämbeten. Därför måste den som vill bli frälst från synden och döden höra till Kristi Kyrka. 9

10 5 För varje medlem i Kristi Kyrka, som vill få del av det eviga livet, är KRISTI EFTERFÖLJELSE nödvändig. Att följa efter Kristus, betyder, att med fast tro på honom som vår Frälsare och med honom som högsta exempel, aldrig tveka att göra hans vilja, försaka sig själv, outröttligt kämpa mot de onda böjelserna och ständigt göra bättring. Ingenting av detta kan man göra utan hjälp av Guds nåd. Av kärlek till oss lät sig Kristus frivilligt korsfästas; det var hans stora kärleksverk. Därför bör vi visa vår kärlek till honom och vår vilja att följa hans bud genom kärleksverk till våra medmänniskor. Därvid får vi inte tveka att offra vår egen trevnad, våra egna önskningar, och slutligen vårt eget liv. Inte heller detta kan göras utan hjälp och kraft från Kristus själv. Genom bönen står vi i ständig förbindelse med Kristus. I bönen lovprisar vi Guds fullkomlighet, tackar honom för hans stora godhet och ber honom om hjälp i våra andliga och kroppsliga behov. Utan bön kan vi inte lära känna Gud. Till den inre bönen sluter sig den yttre, ty Gud har skapat oss med både själ och kropp. Därför ber vi inte bara med tanken utan samtidigt med ord och rörelser och gärningar. Korstecknet är de kristnas heliga tecken. När vi gör korstecknet minns vi den korsfäste och uttrycker vår vilja att överlämna oss åt honom. Det finns människor som offrat hela sitt liv åt att följa Kristus. En del av dem har utvalts av Gud till kyrkans heliga och dessa kallar vi HELGON. Främst av dem är naturligtvis Jesu mor, vår allraheligaste Gudsmoder och ständigt rena jungfrun MARIA, som vi kallar Theotókos (ungefär den som framfödde Gud ). Kristi Kyrka vördar Jungfrun Maria som den högst upphöjda och ärade människan i Kyrkan. Maria är enligt Kyrkans tro Jesu moder och därmed också Guds moder i tiden och i evighet, men som vår Herre och Frälsares moder är hon även Kyrkans moder och alla troendes moder. Hon har enligt Guds vilja beretts en föregripande delaktighet i den frälsning som alla människor är kallade till, då hon under sitt jordiska liv undanhållits syndens verk och efter sin död med kropp och själ upptagits till himlen som den första människa som nått det himmelska målet, och hon vördas därför som en förebild och förebedjerska och som Himlens Drottning, delaktig i vår frälsning tillsammans med och genom sin Son, Jesus Kristus och medverkande i den förmedling av Guds nåd som delgivits oss genom hennes födelse av vår Herre. Till de heliga hör också profeterna, apostlarna, kyrkofäderna, martyrerna, bekännarna, undergörarna och många eremiter och munkar, som har dragit sig bort till kloster och ökentrakter för att helt få ägna sig åt bön och kamp mot det onda. 10

11 De heligas förböner är starka redan medan de lever på jorden, men då de efter döden överflyttas till himmelen, blir de ännu starkare. Därför ärar och hyllar vi dem och ber dem om deras förböner och deras hjälp i våra egna böner. Den nåd, som Gud låtit dem få del av, berör hela människan, både själen och kroppen. Därför är också deras jordiska rester eller deras s k reliker heliga. Vidare vördar vi bilder av Kristus, Gudsmodern, änglar och heliga människor. De kallas IKONER och vi bevarar dem i våra kyrkor och hem och ber framför dem som ett tecken på att vi alltid tar emot de heliga sändebud som Gud sänder oss. De är synliga bilder av Guds osynliga nåd och ständiga, osynliga närvaro. Vi ber också för de DÖDA. Bönen för de döda förenar oss med dem som vi älskar här på jorden och i himlen, ty för Gud är ingen död, vare sig de befinner sig här på jorden eller i himlen hos Gud och kärleken dör aldrig. På samma sätt som bönen till änglarna och de heliga, så förenar också bönen för de döda den jordiska delen av kyrkan med den himmelska. I Kristi ljus och kärlek förenas allt till en enda stor enhet - Kristus själv, som är hans heliga Kyrka. 11

12 Tio Guds bud Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. 1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. 4. Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. 5. Du skall inte dräpa. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott. 7. Du skall inte stjäla. 8. Du skall inte vittna falskt mot din nästa. 9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. (2 Mos. 20: 2-17; 5 Mos. 5: 6-21) Välsignelsen Herren välsigne er (mig/oss) och bevare er (mig/oss). Herren låte sitt ansikte lysa över er (mig/oss) och vare er (mig/oss) nådig. Herren vände sitt ansikte till er (mig/oss) och give er (mig/oss) frid. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen. (jmf. 4 Mos. 6: 24-26) Herdepsalmen Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever. (Ps. 23) Gyllene regeln Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt. 7: 12) Lilla Bibeln Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) 12

13 Herrens bön Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen. (Matt. 6: 9-13; Luk. 11: 2-4) Jesus är vägen, sanningen och livet Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14: 6) Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. (Joh. 11: 25-26a) Det dubbla kärleksbudet Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv. (Matt. 22: 37, 39) Dop- och missionsbefallningen Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt. 28: 18-20) Nattvardens instiftelseord Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta till min åminnelse. Likaså tog han kalken, tackade och gav åt lärjungarna och sade: Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse. (Matt. 26: 26-28; Mark. 14: 22-24; Luk. 22: 17-20; 1 Kor. 11: 23-25) 13

14 Den nicaensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfru Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall vara någon ände; och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Den apostoliska trosbekännelsen Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda. Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. 14

15 Morgonbön Tack, käre himmelske Fader, för att du i natt har bevarat mig för allt skadligt och farligt. Jag ber dig om skydd också i dag mot synd och allt ont, så att jag får leva efter ditt sinne. I dina händer anförtror jag mig med kropp och själ och allt. Låt din helige ängel vara med mig så att ondskan inte får någon makt över mig. I Jesu namn. Herrens bön, Välsignelsen och korstecknet Aftonbön Vaka över oss, Herre, himmelske Fader, och bevara oss för allt ont, både till kropp och själ. Giv oss nåd att i denna natt tryggt vila under ditt beskydd. Och när en gång vår sista afton kommer, låt oss då få somna i din frid, att vi må vakna till din härlighet. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Herrens bön, Välsignelsen och korstecknet Aftonbön för barn Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver, Fader vår. Ära ( Gloria ) Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen. Jesusbönen Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare. Var hälsad Maria ( Ave Maria ) Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt, Jesus. Heliga Maria, Guds Moder. bed för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen. 15

16 Under ditt beskydd ( Sub tuum refúgium ) Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds Moder; vänd dig inte ifrån våra böner i all vår nöd, utan rädda oss alltid ur alla faror, du ärorika och högt välsignade Jungfru Vår drottning, beskyddarinna och hjälp; försona oss med din Son, anbefall oss åt din Son, för oss fram inför din Son! Guds helige ängel ( Ángele Dei ) Guds helige ängel, min beskyddare; upplys, försvara, styr och vägled mig, som genom Guds godhet blivit anförtrodd åt dig. Amen. Bordsböner Före maten: L: Allas ögon väntar efter dig, A: och du ger dem deras mat i rätt tid. L: Du upplåter din hand A: och mättar allt levande med nåd. (Ps 145:15) Därefter en av följande böner eller fri bön: L: Gud, se i nåd till alla som hungrar och lider nöd. eller Ge oss tacksamma hjärtan och välsigna oss och dessa dina gåvor som vi tar emot ur din milda hand. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. L: Herre, vår Gud, du älskar din skapelse, du mättar himmelens fåglar och kläder liljorna på marken. Välsignad är du för jordens frukt och för den måltid vi skall äta. Låt ingen sakna mat och husrum. Om detta ber vi genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen. Efter maten: L: Tacka Herren, ty han är god, A: ty hans nåd varar evinnerligen. (Ps 118:1) L: Välsignad vare du, Herre vår Gud, världens konung, som låter bröd framgå ur jorden. Amen. 16

17 De sju lasterna eller dödssynderna Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede, Likgiltighet. Andens nio frukter Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet, Självbehärskning. (Gal 5:22-23) Bikt Bikt är en väg till försoning med Gud och med sig själv. Att gå till bikt innebär att man vägrar slå sig till ro med sina dåliga sidor. Den som önskar bikta sig kontaktar en präst. Korstecknet Korstecknet görs genom att man viker in lillfingret och ringfingret i höger hand och för samman de andra fingrarna samtidigt som handen rörs från pannan till bröstet och därefter från den vänstra axeln till den högra (enl. västlig trad.) eller från den högra axeln till den vänstra (enl. östlig trad.). Korstecknet kan t ex göras: vid morgon- och aftonbön, när man går in i en kyrka, vid uttrycket i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, sedan man tänt ett böneljus, före och/eller efter det att man tagit emot nattvardsgåvorna. Korstecknet är en påminnelse om att vi är döpta i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, en bekännelse att vi tror att Jesus dog för oss på korset och en bön om Jesu beskydd. De tre uppåtriktade fingrarna påminner oss om treenigheten: Gud är Fader, Son och Ande. De två inåtböjda fingrarna påminner oss om att Jesus är både Gud och människa. 17

18 NORDISK-KATOLSKA KYRKAN VI ÄR... - en sakramental, episkopal och apostolisk kyrka, i den odelade Kyrkans tro - nordisk-ortodoxa katoliker av västlig rit och tradition - katolska, men mer nordiska än romerska - ortodoxa, men mer västliga än östliga - evangeliska, men inte protestantiska - karismatiska, men inte pentekostala VI BEKÄNNER... - fornkyrkans samtliga sju ekumeniska koncilier - de traditionella sýmbola; Nicaenum, Apostólicum och Athanasiánum VI FÖRVALTAR... - samtliga av Kyrkans sju, traditionella sakrament - samtliga av Kyrkans traditionella minores- och majoresvigningar VI VILL... - leva det kristna livet i kärlek för Kyrkans både östliga och västliga arv - bevara den nordiska och evangeliska traditionen i vårt andliga liv - värna vår psalm- och hymnskatt, tidegärds- och själavårdstradition - representera den ursprungliga, ortodoxa, katolska tron i Sverige - stå fasta i samma tro som en gång kristnade vårt land VI ERBJUDER... - en varm och välkomnande församlingsgemenskap - en plats för andlig växt och fördjupning - en möjlighet att "andas med kristenhetens båda lungor" 18

19 GUDSMODERNS BESKYDDS MISSION ÄR DEN SVENSKA MODERMISSIONEN FÖR NORDISK-KATOLSKA KYRKAN, SOM TILLSAMMANS MED (POLISH) NATIONAL CATHOLIC CHURCH OCH FREE CHURCH OF ENGLAND BILDAR UNION OF SCRANTON ; SCRANTONUNIONEN, EN KYRKOGEMENSKAP AV ORTODOXA, GAMMALKATOLSKA OCH ANGLOKATOLSKA KYRKOR, MED, AV SÅVÄL DEN ROMERSK-KATOLSKA SOM DE ORTODOXA KYRKORNA, ERKÄND, APOSTOLISK SUCCESSION, VALIDA ÄMBETEN OCH SAKRAMENT. Nordisk-katolska kyrkan (NKK) är en nordisk-ortodox, traditionell, katolsk kyrka av västlig rit, en sakramental, episkopal och apostolisk kyrka, i den odelade Kyrkans tro, men vi söker även med stor kärlek bevara den nordiska och evangeliska traditionen i vårt andliga liv. Vi erkänner samtliga gammalkyrkliga sýmbola, samtliga av fornkyrkans sju ekumeniska koncilier och vi förvaltar samtliga av Kyrkans sju, traditionella sakrament och samtliga av de traditionella minores- och majoresvigningarna. Historiskt och geografiskt tillhör vi patriarkatet i Rom och vi erkänner därför den romersk-katolske påven som Västerns patriark, biskop av Rom, 'primus inter pares' och med en speciell kallelse att verka som ledare av patriarkerna och representant för hela kristenheten, men då vi helt och hållet delar vår teologi med de ortodoxa kyrkorna, godtar vi inte vissa, ensidigt deklarerade, romersk-katolska dogmer, såsom t ex påvens ofelbarhet vid uttalanden 'ex cathedra' eller påvens universella jurisdiktion och vi kräver inte celibat av prästerna. Vi har full och valid apostolisk succession, godkänd av övriga katolska och ortodoxa kyrkor, och med erkända ämbeten och sakrament. Vår apostoliska succession stammar från Romersk-katolska kyrkan, via det gammalkatolska Ütrecht-stiftet och vår moderkyrka i Nordamerika, (Polish) National Catholic Church (PNCC), med vilken kyrka och med den anglokatolska kyrkan Free Church of England (FCE), vi tillsammans utgör Union of Scranton, en världsvid kyrkogemenskap av traditionella, katolska kyrkor, och genom vår moderkyrka är vi också representerade i Kyrkornas Världsråd sedan dess grundläggning. I de länder där PNCC är verksam, råder enligt bestämmelserna i romersk-katolska Code of Canon Law, canon , samt olika, nationella dokument som t ex beslut av den romersk-katolska biskopskonferensen i USA, partiell nattvardskommunion och sakramentsgemenskap (dopet, nattvarden, bikten och de sjukas smörjelse) med den Romersk-katolska kyrkan. Vi upprätthåller mycket nära och goda kontakter med såväl den Romersk-katolska kyrkan som de olika, kanoniska, ortodoxa kyrkorna och vi är representerade i olika ekumeniska råd i Sverige, såsom i Östermalms Kristna Råd. Scrantonunionen bedriver, genom sina medlemskyrkor, för närvarande verksamhet i USA, Canada, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Ungern, Polen, Norge och Sverige. Ansvarig för verksamheten i Norden är Hans Excellens, biskop Roald Nikolai Flemestad, Oslo, som ingår i International Catholic Bishops Conference (ICBC), Union of Scrantons biskopssynod, tillsammans med samtliga biskopar i PNCC och FCE, under ledning av Hans Nåd, ärkebiskopen Anthony A. Mikovsky. 19

20 20