Barns ekonomiska utsatthet Årsrapport 2012 Tapio Salonen Malmö högskola
Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. 2012 Rädda Barnen ISBN: 978-91-7321-431-5 Författare: Tapio Salonen Projektgrupp: Karin Fyrk, Jan Sandberg och Sofia Hildebrand Foto: Jan Sandberg (omslag) Omslag: Informera Sverige Formgivning och produktion: Sofia Hildebrand Rädda Barnen 107 88 Stockholm Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg Tel: 08-698 90 00 info@rb.se www.räddabarnen.se
Barns ekonomiska utsatthet i Sverige årsrapport 2012 av Tapio Salonen Professor i socialt arbete Malmö högskola
Innehållsförteckning Förord... 4 Sammanfattning... 5 Studiens resultat i sammandrag... 5 I. Nationell nivå... 5 II. Kommunal nivå... 6 III. Stadsdelsnivå i storstäderna... 6 1 Bakgrund... 7 2 Syfte... 11 3 Att studera ekonomisk utsatthet bland barn... 12 3.1 Definition av barnfattigdom i kommunalt barnindex... 12 3.2 Låg inkomststandard... 12 3.3 Försörjningsstöd... 21 3.4 Överlappning mellan låg inkomststandard och försörjningsstöd... 22 4 Ekonomisk utsatthet år 2009 nationell nivå... 26 4.1 Nationell nivå... 26 4.2 Ekonomisk utsatthet bland barn utifrån föräldrars etniska bakgrund... 28 4.3 Ekonomisk utsatthet bland barn till ensam- resp. samboende föräldrar... 33 4.4 Ekonomisk utsatthet bland barn utifrån föräldrars härkomst och familjemönster... 35 5 Ekonomisk utsatthet år 2009 kommunal nivå... 38 5.1 Kommunal nivå... 39 5.2 Storstädernas stadsdelar 2009... 42 5.2.1. Antal barn i storstäderna... 42 5.2.2 Ekonomisk utsatthet bland barn i storstädernas stadsdelar... 42 Referenser... 50 Kommunbilaga 1... 52 Kommunbilaga 2... 59 Kommunbilaga 3... 66 Kommunbilaga 4... 73 Kommunbilaga 5... 81 Kommunbilaga 6... 89 Stadsdelsbilaga 1a... 97 Stadsdelsbilaga 1b... 99 Stadsdelsbilaga 2... 101 Stadsdelsbilaga 3a... 103 Stadsdelsbilaga 3b... 105 Stadsdelsbilaga 4a... 107 Stadsdelsbilaga 4b... 110 Stadsdelsbilaga 5... 113 Stadsdelsbilaga 6... 115 Stadsdelsbilaga 7... 117
Förord Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapporter har rönt ett relativt begränsat samhällsintresse från dess första rapport 2002 till uppföljningar fram till 2010. Sedan hände något under 2011. Helt plötsligt blev barnfattigdomsfrågan en het och uppmärksammad samhällsfråga. Delvis kan detta ha hängt samman med att den förra rapporten som presenterades våren 2011 visade på ett möjligt trendbrott i barnfattigdomens utveckling i Sverige. Studien visade att antalet barn i ekonomiskt utsatta hushåll börjat öka igen 2008, trots att de allra flesta hushåll, inklusive barnfamiljerna, fortsatt fått det bättre. Givetvis hängde det också samman med att olika aktörer inom det nationella och lokala politiska livet tagit upp barnfattigdomen som en högt prioriterad fråga. När nu jag släpper denna årsrapport för år 2009 är frågan vilket mottagande den kommer att få. Styrkan med dessa årligen återkommande analyser är den bredd och systematik som de vilar på. Saker och ting mäts på exakt samma vis från år till år och uppgifterna gäller samtliga barn och deras familjer, inte något begränsat urval. Som vanligt vill jag passa på att tacka för gott samarbete med inblandade parter; SCB som på ett pålitligt vis tar fram data och alla samarbetspartners inom Rädda Barnen. Torna Hällestad 19 februari 2012 Tapio Salonen Professor i socialt arbete Malmö högskola tapio.salonen@mah.se 4
Sammanfattning Denna rapport är den åttonde årliga uppföljningen till studien Barns ekonomiska utsatthet under 1990- talet. Bidrag till ett kommunalt barnindex. 1 Den första studien belyste barnfattigdomens utveckling under det välfärdspolitiskt turbulenta 1990-talet fram till år 1999. Därefter har nu åtta årsvisa uppföljningar, för åren 2000 2009 publicerats. 2 För år 2003 gjordes en särskild fördjupning kring ekonomisk utsatthet bland barn till ensamstående respektive samboende föräldrar. 3 Under 2011 presenterades ytterligare en fördjupande studie, denna gång med fokus på den nationella ekonomiska familjepolitikens betydelse för barnfattigdomens utveckling i Sverige de senaste 10 15 åren. 4 Barnfattigdomen i Sverige årsrapport 2012 redovisar den årsvisa utvecklingen av barns och deras familjers ekonomiska utsatthet fram till år 2009. Det övergripande syftet med denna studie är att spegla förändringar kring barns ekonomiska villkor under de allra senaste åren, fram till 2009, och då särskilt förändringar under det senaste året på såväl nationell som kommunal nivå. Tidigare analyser av skillnader i storstädernas stadsdelar, föräldrars etniska bakgrund och ensamboende föräldrars villkor är inkluderade och uppdaterade i denna årsrapport. Studiens resultat i sammandrag I. Nationell nivå Andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll ökade från 11,5 till 13,0 procent mellan år 2008 och 2009. Räknat i antal barn i Sverige ökade barnfattigdomen från 220 000 till 248 000 barn, eller 28 000 fler barn. Trendbrottet från 2008 med en ökning på cirka 10 000 fler barn i ekonomiskt utsatta hushåll har således accentuerats 2009. Jämfört med år 2000 lever dock 48 000 färre barn i ekonomiskt utsatta hushåll år 2009. De två senaste åren har målet att säkerställa alla barns rätt till en skälig levnadsstandard i enlighet med Barnkonventionen blivit mer avlägset. 2007 låg måluppfyllelsen på 89 av 100 möjliga. Ökningen av barnfattigdomen under 2008 och framförallt under 2009 har lett till att måluppfyllelsen det senaste året är nere på 87. Målet att inga barn i Sverige skall behöva växa upp i ekonomiskt utsatta hushåll är således långt ifrån förverkligat. Den ekonomiska utsattheten är större för yngre barn, förskolebarn 0 6 år, jämfört med skolbarn, 7 17 år. På riksnivå skiljer det drygt 2 procent; 14,3 respektive 12,1 procent. Utvecklingen sedan 1991, då skillnaden var nästan fyra procent, visar dock på en kontinuerlig minskning av skillnaden i barnfattigdomens utbredning mellan förskole- och skolbarn. Ökningen av barnfattigdom är dock mer markant bland förskolebarn under det senaste året, 2009. Studien visar också att generella förbättringar i barnfamiljers ekonomiska villkor fram till år 2009 har inneburit en relativ ökning av skillnaderna mellan fattigare och rikare barnhushåll. De allra rikaste barnhushållen drar ifrån i inkomststandard medan de fattigaste hushållen tenderar att halka efter jämfört med medel- och högstandardhushållen. Trenden med ökade ojämlika ekonomiska villkor mellan olika hushållsskikt har ytterligare förstärkts fram till år 2009. Skillnader i ekonomisk utsatthet mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund är fortsatt markant. Risken att leva i ett fattigt hushåll är numera drygt fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund jämfört med barn med svensk bakgrund (5,06 jämfört 1 Salonen 2002a 2 Salonen 2002b, 2003, 2006, 2007, 2008, 2009, 2011 och 2012 3 Salonen 2006 4 Salonen 2011b 5
med 3,99 för år 2000). Antalet fattiga barn ökar 2009 såväl i hushåll med svenskfödda föräldrar (plus 12 000 barn) som i hushåll med åtminstone en utlandsfödd förälder (plus 16 000 barn). Den ekonomiska utsattheten är i synnerhet påfallande bland barn med båda föräldrarna utrikesfödda eller där barnen och deras familjer kommit till Sverige under senare år. Av samtliga barn med vistelsetid högst två år i Sverige har barnfattigdomen fortsatt öka och uppgår till drygt 70 procent 2009. Under senare år har det skett en ökning av utrikes födda barn med högst två års vistelsetid i Sverige, från 32 000 barn 2005 till 53 000 barn 2009. Risken för ekonomisk utsatthet är mer än tre gånger så hög bland barn till ensamstående föräldrar jämfört med barn till samboende föräldrar, 28,2 respektive 9,1 procent år 2009. Den ekonomiska utsattheten har ökat tydligast bland barn till ensamstående förälder, från 24,7 till 28,2 procent (+3,5 procent) eller från 97 000 till 110 000 barn. Störst risk för ekonomisk utsatthet för barn återfinns i hushåll med en ensamstående utlandsfödd förälder. Barnfattigdomen är bland dessa hushåll 53 procent jämfört med 20 procent för barn till ensamstående svenskfödd förälder. Risken att leva i ett ekonomiskt utsatt hushåll för barn som bor med båda föräldrarna födda i Sverige är endast 2,7 procent 2009. Sedan 1991 har risken för denna grupp minskat från 6,8 procent, vilket innebär mer än en halvering av fattigdomsrisken. För barn till ensamstående och/eller föräldrar med utländsk bakgrund har det inte skett en motsvarande minskning av den ekonomiska utsattheten. II. Kommunal nivå Fortfarande förekommer stora variationer mellan landets kommuner en spridning från 67 procent till 96 procent av samtliga barn som lever i hushåll med en ekonomi som överstiger studiens fattigdomsgräns. Kommuner med lägst måluppfyllelse återfinns i synnerhet i landets storstadsregioner med Malmö och Landskrona oförändrat i botten av kommunrankingen. Förändring i Barnkonventionens måluppfyllelse varierar på kommunnivå 2009 från, som lägst, minus 1,4 procent till, som högst, plus 5,7 procent. Av kommunbilagorna framgår dessa lokala variationer i detalj för varje enskild kommun. Barnfattigdomen är minst i storstadsregionernas förortskommuner och störst i landets tre storstäder. Barnfattigdomen i Malmö är drygt 33 procent av samtliga barn i kommunen. Motsvarande andel i de närbelägna kommunerna Lomma och Kävlinge är 4 respektive 6 procent. III. Stadsdelsnivå i storstäderna Variationen i barnfattigdom i storstädernas sammanlagt 49 stadsdelar är större än variationen på kommunnivå. År 2009 var barnfattigdomen mer än trettio gånger så hög i Rosengård i Malmö (64,3 procent) jämfört med Torslanda i Göteborg (2,1 procent). Den långsiktiga trenden av barnfattigdomen i storstädernas stadsdelar under åren 1991 2009 visar på en fortsatt tilltagande skillnad mellan rikare och fattigare stadsdelar. I elva stadsdelar noteras en barnfattigdom över 30 procent år 2009. Dessa är Rinkeby och Spånga Tensta i Stockholm, Lärjedalen, Bergsjön, Biskopsgården, Gunnared och Frölunda i Göteborg och Södra innerstaden, Hyllie, Fosie och Rosengård i Malmö. Utvecklingen av barnfattigdomen i storstädernas stadsdelar speglar en fortsatt tilltagande uppdelning i boendet efter föräldrars etniska ursprung och bakgrund. I sjutton stadsdelar utgör barn med utländsk bakgrund en majoritet av samtliga barn i stadsdelen. I sex av dessa stadsdelar lever över hälften av dem i ett ekonomiskt utsatt hushåll. 6
1 Bakgrund Det är inte en överdrift att hävda att barnens villkor i samhället fått en intensifierad välfärdspolitisk uppmärksamhet under senare år. Detta gäller såväl Sverige som andra EU-länder och i ett globalt perspektiv. I kärnan av denna offentliga uppmärksamhet har oftast de grundläggande basala behoven hos barnen återfunnits: rätten till ett värdigt liv och trygg utveckling. På den internationella arenan gavs dessa rättigheter en särskild plattform genom den konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) som FN antog 1989 och som bland andra Sveriges riksdag ratificerade året efter. En av konventionens artiklar handlar om barns rätt till en skälig levnadsstandard (Artikel 27). Mängden av rapporter och studier som med olika utgångspunkter och varierande material beskrivit den svenska välfärdsutvecklingen under de senaste åren är numera tämligen omfattande. 5 Den generella bilden av den svenska välfärden är att den genomgick en svår prövning under början och mitten av 1990-talet med en kraftig minskning av antalet lönearbeten, neddragningar av offentliga åtaganden och en migrationsvåg av framförallt flyktingar från krigshärjade länder. De underliggande strukturella förändringarna på den svenska samhällsarenan, såväl inom ett alltmer föränderligt arbetsliv, som de offentliga tjänsternas utformning, ökade drastiskt den ekonomiska utsattheten bland många hushåll i Sverige under dessa turbulenta år. Med lite tidsperspektiv har det dock konstaterats att denna så kallade välfärdskris berörde långt ifrån de flesta hushåll. Det var framför allt de hushåll som redan tidigare hade en svag ekonomi, till exempel barnfamiljer, ungdomar och tämligen nyanlända invandrare, som i synnerhet fick känna av dessa påfrestande förändringar. 6 Samtidigt som den ekonomiska utsattheten ökat för vissa hushåll har många hushåll fått det allt bättre i Sverige, även under de bekymmersamma åren under 1990-talet. Inkomstskillnaderna har ökat i så måtto att hushåll med redan höga inkomster fått ökade realinkomster medan hushåll med de lägsta inkomsterna fått sänkta inkomster. De fattiga i Sverige har under 1990-talet inte bara blivit fler utan också fattigare såväl absolut som relativt. 7 Även om Sverige, sett i ett internationellt perspektiv, fortfarande har en förhållandevis låg inkomstojämlikhet, har utvecklingen de senaste 20-tal åren gått mot ökade inkomstskillnader. Det är värt att notera att inkomstspridningen i Sverige har ökat, framför allt efter krisåren vid 1990- talets mitt. 8 Ojämlikheten i hushållens inkomster tenderar att öka i ekonomiska uppgångsperioder, vilket hänger samman med att det framför allt är de personer som redan är etablerade och välsituerade som i högre grad får del av reallönehöjningar och andra inkomstförbättringar. Trenden med ökade inkomstskillnader har fortsatt. Inkomstspridningen ökade påtagligt under 2000-talets första årtionde och uppmätte den största spridningen sedan SCB började sina mätningar i mitten av 1970-talet. 9 Detta beror till största del på att hushåll med redan höga inkomster ökade avståndet till andra hushåll, bland annat genom kraftiga reavinster på börsvärden och egnahem. Under åren 2002 2004 har inkomstspridningen varit ganska konstant men under 2006 ökade inkomstspridningen igen. 10 5 För breda översiktsarbeten se till exempel SOU 2001:79 och Socialstyrelsen 2006. 6 Socialstyrelsen 2001, SOU 2001:79. 7 Socialstyrelsen 2001 och 2010b. 8 Fritzell 2001. 9 SCB 2008. 10 SCB 2007. 7
Tabell 1.1 Disponibel inkomst 1991, 2000 och 2009 för hushåll efter hushållstyp. Medianvärden i tkr per konsumtionsenhet i 2010 års priser. Differens, i % Hushåll 1991 2000 2008 2009 09/91 09/00 Samtliga hushåll 150 900 159 500 198 200 202 300 + 34,1 + 26,8 Ensamstående med barn Kvinnor 116 400 115 200 133 000 133 600 + 14,8 + 16,0 Män 150 400 129 600 167 300 173 500 + 15,4 + 33,9 Sammanboende med barn 146 900 156 500 198 400 203 600 + 38,6 + 30,1 Källa: SCB: statistikdatabas Hur har då ekonomin för barnfamiljerna i allmänhet utvecklats under de senaste åren? Med hjälp av den senaste inkomstfördelningsundersökningen som sträcker sig fram till år 2009 kan vi notera en generell återhämtning bland barnfamiljerna efter en period av försämrade hushållsekonomier under mitten av 1990-talet. 11 Förbättringen av de disponibla inkomsterna för såväl ensamstående som samboende med barn fram till 2009 har varit stabil de senaste åren. Det är framför allt par med barn som fått en markant förbättring under 2000-talets första decennium, en ökning med cirka 30 procent i reala termer mellan 2000 och 2009 (se tabell 1.1). Motsvarande ökning för ensamstående kvinnor med barn var 16 procent och 34 procent för ensamstående män. Ser man tillbaka till 1991 har dock ensamstående med barn ökat sina disponibla inkomster med cirka 15 procent medan hushållen i stort och barnfamiljer med två vuxna numera ökat sina inkomstnivåer betydligt mer, 34 40 procent, under perioden från 1991 till 2009. Index 100 = samtliga hushåll 105 100 95 90 85 80 75 70 65 60 Diagram 1.2 Disponibel inkomst per konsumtionsenhet efter hushållstyp år 1991, 1995-2009. Index 100 = samtliga hushåll respektive år. 1991 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 År Samtliga hushåll Barn till ensamstående Barn till sammanboende Jämförs barnhushållen med hushållens inkomstutveckling i stort i Sverige sedan 1991 har de ensamstående barnhushållen försämrat sina ekonomiska positioner i relativa termer (diagram 1.2). Under 1990-talet disponerade de ensamförsörjande barnhushållen i genomsnitt en femtedel mindre än andra hushåll. Detta avstånd har sedan växt successivt under senare år. För par med barn har utvecklingen sett något annorlunda ut. De har i genomsnitt haft nästan lika mycket i disponibel inkomst per konsumtionsenhet som samtliga hushåll under åren 1991 2009 och efterhand stärkt sina relativa inkomster. 11 SCB 2010. 8
Räknat utifrån årliga tvärsnittsdata kan vi således konstatera att barnfamiljernas ekonomiska situation förbättrats betydligt. Sett i ett tioårsperspektiv har dock barnfamiljernas relativa ställning till andra hushåll inte förbättrats, för ensamhushållen med barn har den försämrats successivt sedan början av 1990-talet. Ensamstående med barn hade i genomsnitt 77 procent av medianinkomsten för samtliga hushåll år 1991. Detta har sedan gradvis sjunkit och ligger på 68 procent år 2009. Denna relativa minskning innebär drygt 22 000 kr per konsumtionsenhet och år. För en ensamstående med ett barn motsvarar detta närmare 3 000 kr mindre i disponibel inkomst per månad än medianinkomsten för samtliga hushåll. Barnfamiljer med två samboende föräldrar har däremot behållit och till och med befäst sin relativa inkomstnivå i genomsnitt under 2000-talets första årtionde. En central frågeställning för denna studie är hur situationen för de mest ekonomiskt utsatta hushållen utvecklats i jämförelse mellan barnhushåll och andra hushåll. Av SCB:s officiella statistik för inkomstfördelning 12 framgår att andelen hushåll med låga disponibla inkomster ökat under de senaste åren trots en generell inkomstökning. Det är således en något motsägelsefull bild som framträder där ökning av hushåll med låga inkomster sker samtidigt som de flesta hushållen realt sett fått det ekonomiskt bättre. Procent 35 30 25 20 15 10 5 0 Diagram 1.3 Andel hushåll under 60 procent av disponibel inkomst 1 1991, 1995-2009 efter hushållstyp. Samtliga hushåll Ensamstående med barn Sammanboende med barn 1991 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 År 1) Definierat som hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än 60 procent av medianvärdet för samtliga hushåll. Beräkningar utifrån samtliga hushåll med en person 20 år eller äldre Källa: SCB:s statistikdatabas En tydlig skillnad i inkomstutveckling märks om man utgår från EU-definitionen av fattigdom på 60 procent av landets medianinkomst omräknat årligen efter hushållens storlek och sammansättning (ekvivalensskalor för att beräkna konsumtionsenheter). Av diagram 1.3 framgår att andelen som faller under detta fattigdomsstreck har varierat mellan cirka 6 och 9 procent av samtliga svenska hushåll sedan 1990-talets inledning, vilket är en internationellt låg nivå. Dock har denna andel ökat betydligt senare år och ligger på drygt 12,5 procent av samtliga hushåll år 2009. En hushållsgrupp som markant avviker från detta mönster är ensamstående med barn, som gradvis ökat andelen som understiger 60 procentsgränsen från 11 till uppemot 27 procent år 2009. Ökningen bland ensamstående med barn har varit särskilt markant de allra senaste åren. Drygt en fjärdedel av samtliga ensamstående med barn faller således under detta fattigdomsstreck numera. Bland sammanboende med barn ligger denna nivå relativt stilla under åren fram till 2006, mellan 6 7 procent. Denna andel ökade dock sedan stadigt fram till 2009 och 9,7 procent av 12 SCB:s statistikdatabas. 9
sammanboende par med barn, vilket är den högsta andelen som uppmätts de senaste årtiondena. Detta indikerar att inte alla hushåll, i synnerhet inte vissa barnhushåll, fått del av den markanta inkomstutveckling som skett under 2000-talets första årtionde. Istället tycks både hushåll med mycket låga respektive mycket höga inkomster öka och därmed ojämlikheten i inkomster i stort. 30 Diagram 1.4 Andel barn i hushåll med disponibel inkomst 1 under 60 procent 1991, 1995-2009 efter kommuntyp. 25 20 Procent 15 10 5 0 År Riket Förortskommuner Pendlingskommuner Storstäder Större städer Övriga kommuner 1) Definierat som barn 0 19 år i hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än procent av medianvärdet för samtliga hushåll. Källa: SCB:s statistikdatabas. Ser vi till geografiska skillnader i barnfamiljers fattigdomsrisk (enligt EU:s definition på 60 procent av landets medianinkomst) har utvecklingen de två senaste årtiondena förstärkt skillnader mellan olika kommuntyper. I början av 1990-talet låg samtliga kommuntyper i ett intervall mellan 7 11 procent medan motsvarande spännvidd har blivit 13 24 procent (se diagram 1.4). Det är i synnerhet landets tre storstäder som haft den mest dramatiska ökningen från drygt 10 till 24 procent åren 1991 2009. Detta är något som särskilt fördjupas i kapitel 5 i denna rapport. 10
2 Syfte Denna studie utgör en åttonde uppföljning av en större studie som presenterades i början av år 2002 13 med syfte att spegla barnfattigdomens utveckling i Sverige under 1990-talet. Tidigare uppföljningar har speglat årsvisa förändringar fram till 2008. Denna studie följer upp dessa resultat och rapporterar aktuella förändringar av barnfattigdomens utbredning och profil på såväl nationell som kommunal nivå i Sverige för år 2009 (kapitel 4). Därtill presenteras resultat som illustrerar barnfattigdomens profil i storstädernas stadsdelar (kapitel 5). Tidigare analyser utifrån föräldrars bakgrund och familjesituation (ensam- resp. samboende föräldrar) följs också upp. Trender kring barnfattigdomens utveckling på kommunnivå och för storstädernas stadsdelar belyses i relation till den nationella nivån. Motivet för att specifikt studera barnets rätt till skälig levnadsstandard hänger ihop med flera faktorer. Det främsta skälet är förmodligen att den ekonomiska dimensionen ses som en central och omistlig del i vår förståelse av välfärdens utformning och fördelning. Som forskning tydligt visat 14 har den ekonomiska och materiella dimensionen starka samband med i princip alla andra dimensioner i hushållens välfärd, till exempel utbildningsnivå, arbetsmarknadsetablering, fysisk och psykisk hälsa. Det går helt enkelt inte att utesluta den ekonomiska dimensionen i analyser av befolkningens välfärdsutveckling. Däremot inte sagt att det är tillfyllest att enbart beskriva hushållens välfärdssituation utifrån ekonomisk levnadsstandard. Denna studie har, liksom de föregående, tillkommit inom ramen för ett initiativ taget av Rädda Barnen att på sikt försöka utveckla ett barnindex i Sverige som kan spegla förändringar i barns välfärdssituation på kommunal nivå. Denna ambition kan ses i relation till organisationens övergripande mål att verka för att barnets rättigheter förverkligas, i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter. Rädda Barnen är Sveriges största barnrättsorganisation och verkar såväl i Sverige som utomlands för att på olika sätt påverka och förändra samhället för barnets bästa. Rädda Barnen i Sverige finansieras av frivilliga bidrag, sponsorer, fonder och stiftelser. Därutöver finansieras organisationens internationella biståndsverksamhet till betydande del av offentliga medel (dessa får dock inte överstiga hälften av verksamhetens totala budget). Ambitionen att utveckla ett kommunalt barnindex för att följa upp barns situation kan ses som ett mer systematiskt och långsiktigt initiativ från Rädda Barnens sida att framöver bevaka barns rättigheter i Sverige. Rädda Barnen i Sverige har uppdragit åt Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, att ansvara även för denna aktuella uppföljningsstudie baserat på resultat från den första rapporten om barnfattigdomens utveckling under 1990-talet i Sverige. 13 Salonen 2002a. 14 Till exempel Erikson & Tåhlin 1984 och Fritzell & Lundberg 2000. 11
3 Att studera ekonomisk utsatthet bland barn Denna rapport utgår från de principiella och metodologiska utgångspunkter som utarbetades i den första rapporten som speglade barnfattigdomens utveckling under åren 1991 1999. 15 Nedan beskrivs dock i korthet detta tillvägagångssätt. 3.1 Definition av barnfattigdom i kommunalt barnindex Så här beskrevs den principiella utgångspunkten i valet av fattigdomsdefinition i Salonen 2002a: Det finns inget entydigt vedertaget sätt att mäta hushållens materiella levnadsstandard på. Alla försök att dra en gräns ett fattigdomsstreck mellan fattiga och icke-fattiga utgår från dels samtidens normer och värderingar och dels de empiriska möjligheter som föreligger för att kunna mäta detta. Därför är det inom denna forskning centralt att noggrant redogöra för de normativa överväganden och konkreta metodval som ligger till grund för olika sätt att mäta den ekonomiska dimensionen i hushållens välfärdsförändringar. (a.a. s. 23) En genomgång av ett flertal möjliga sätt att utgå från trovärdiga och över tiden beständiga data på kommunal nivå kring barn och deras familjers ekonomiska villkor ledde fram till att föreslå två separata mått: 1) Låg inkomststandard 2) Försörjningsstöd Båda dessa mått på hushållens ekonomi går att följa via olika myndighetsregister, årsvis för samtliga hushåll i landet. Fördelen att använda dessa två oberoende mått i ett sammanslaget index erbjuder en fördjupad möjlighet att konsekvent följa brister i barns ekonomiska grundtrygghet. Det ena måttet låg inkomststandard är en utfallsvariabel på hushållsekonomin medan den andra försörjningsstödet är en åtgärdsvariabel som påverkas av bland annat politiska och professionsstyrda inslag. Det tyngsta skälet till valet av två indikatorer för att följa upp Barnkonventionens formulering om alla barns rätt till en skälig levnadsstandard är erfarenheterna från tidigare forskning om en förhållandevis låg samstämmighet mellan olika fattigdomsdefinitioner (se vidare avsnitt 3.2). Olika definitioner fångar delvis olika delar av befolkningen och mäter delvis olika slags ekonomisk utsatthet bland hushållen. I ett välfärdssamhälle som det svenska har barns rätt till en skälig levnadsstandard därför tolkats som att barn inte skall behöva växa upp i hushåll som har en låg inkomststandard eller som tvingas leva på försörjningsstöd. Detta är den socialpolitiskt normativa utgångspunkten för detta delindex. Här följer en kort beskrivning av de två delmåtten. 3.2 Låg inkomststandard Detta är ett mått som utvecklats av Statistiska Centralbyrån (SCB) för att relatera hushållens inkomster med en norm för levnadsomkostnader, vilket innebär att den tar hänsyn till såväl hushållens inkomst- och utgiftssida. Det har under senare år använts för att skildra bland annat barnfamiljernas ekonomiska situation, i de årliga rapporterna Barn och deras familjer. 16 Vad innebär då detta mått låg inkomststandard för olika barnhushåll? För 2009 var gränsvärdet 11 424 SEK/månad för ett hushåll med en vuxen och ett barn och 17 470 SEK/månad för en familj med två vuxna och två barn. Alla familjer med en disponibel inkomst, inkomst de har netto när alla skatter, bidrag och förmåner räknats in, under dessa gränsvärden har en inkomststandard som räknas som låg. 15 Salonen 2002a. 16 Se till exempel SCB 2008. 12
Inkomstuppgifterna i måttet inkomststandard hämtas från SCB:s Inkomst- och förmögenhetsregister (IoF), vilket avser hela inkomståret och omfattar hela Sveriges befolkning. Familjesammansättningen överensstämmer med den i SCB:s befolkningsregister och speglar hushållets förhållanden i slutet av inkomståret (31/12). Inkomsterna redovisas för familjer där samtliga personer fanns folkbokförda i landet både i början och i slutet av året. Uppgifter om inkomster, skatter och transfereringar samlas in för samtliga familjemedlemmar. Eftersom IoF är en totalundersökning så är det möjligt att bryta ned materialet på mindre geografiska nivåer, exempelvis regioner, läns- och kommunnivå. Formeln för detta mått på hushållens inkomststandard ser sammantaget ut på följande vis: Disponibel inkomst per konsumtionsenhet Inkomststandard = Norm för baskonsumtion + boendenorm Måttet består av en inkomstsida i form av disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Inkomsten utgår från en samlad familjeinkomst, vilket innebär att samtliga familjemedlemmars inkomster läggs ihop, även barns egna redovisade arbetsinkomster. Samtliga inkomster räknas, det vill säga löneinkomster och alla transfereringar och bidrag minus skatter och andra negativa transfereringar (för en mer ingående beskrivning se www.scb.se). Sammantaget erhåller varje hushåll på så sätt en disponibel inkomst som relateras till hushållets storlek och sammansättning genom en så kallad ekvivalensskala för att kunna jämföra den disponibla inkomstens värde mellan olika hushållstyper. Den ekvivalensskala som används till måttet inkomststandard ser ut på följande vis: Första vuxen 1,00 Andra vuxen 0,66 Barn 0 3 år 0,48 Barn 4 10 år 0,57 Barn 11 17 år 0,66 Övriga 18 år 0,83 Denna skala hamnar någonstans i mitten av de skalor som används i olika sammanhang och som tar hänsyn till hushållens sammansättning. I motsats till inkomstsidan som baseras på hushållens faktiska uppgifter relateras utgiftssidan till en normerad levnadsomkostnad. Denna bygger på två huvudposter, dels en omkostnadsdel som bygger på tidigare rekommenderade utgiftsnivåer vid försörjningsstödsprövning (1986 års normer) och dels en norm för boendekostnad. Denna norm för hushållens baskonsumtion har ursprungligen utgått ifrån de försörjningsstödsnormer som officiellt rekommenderades av Socialstyrelsen 1986. Sedan dess har dessa försörjningsstödsnormer förändrats på olika sätt. Den normerande riksnorm för försörjningsstöd som infördes 1998, som innebär en slags miniminivå som kommunerna inte får understiga, bygger på en modifierad konstruktion med färre antal godkända utgiftsposter. 17 Den andra delen av normen för levnadsomkostnader består av en miniminivå för boendekostnad. Normen för boendekostnad utgörs av medelhyran för en lägenhet som ligger på trångboddhetsgränsen enligt trångboddhetsnorm 2. Som trångbodd räknas då en familj med två personer eller fler per rum. Då är kök, vardagsrum och badrum oräknade. Hyreskostnaden erhålls från årliga hyresundersökningar där genomsnittlig årshyra ges för olika kostnadszoner i landet. Det bör noteras att familjerna i praktiken ofta har en högre boendekostnad än den som motsvarar hyran för en lägenhet på trångboddhetsgränsen; familjer bor rymligare, har bundit sig för långsiktiga avbetalningar på bostadsrätt eller eget hem etcetera. Fördelen med att utgå från en normerad bostadskostnad är att man inte behöver ta hänsyn till att vissa hushåll i praktiken har högre reell bostadskostnad (över de stipulerade beloppen) och därigenom hamnar under fattigdomsstrecket. En nackdel med en fiktiv beräkning av bostadskostnaden kan däremot vara en oförmåga att beakta 17 Socialstyrelsen 1998. 13
lokala kostnadslägen på olika bostadsorter. I orter med en extremt låg bostadskostnadsnivå, till exempel i utflyttningsorter i vissa regioner, kan detta påverka fattigandelen bland hushållen. 45 Diagram 3.1 Bostadskostnadens andel av låg inkomststandard 1991 2009 i två typhushåll. 40 Procent 35 30 25 20 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 År Två vuxna och två barn En vuxen och ett barn Som framgår av diagram 3.1 har bostadskostnadens betydelse för låginkomsthushåll ökat stadigt under senare år. För en ensamstående förälder med ett barn har boendekostnaden ökat från 33 till drygt 40 procent av hushållets löpande ekonomi. Detta innebär att deras reella ekonomiska utrymme för andra levnadsomkostnader i praktiken har minskat i motsvarande grad under senare år. Det som inte räknas med som utgifter i denna studie (eller i SCB:s barnundersökningar) är andra uppgifter som ibland tas med i studier om hushållens inkomststandard. I studier som baseras på urvalsundersökningar 18 ingår även fackföreningsavgifter och barnomsorgsutgifter som poster på utgiftssidan. Särskilt barnomsorgsutgifterna är ofta av stor betydelse för många barnfamiljer. Då inkomststandard beräknas för uppgifter från Inkomst- och förmögenhetsregistret (IoF) ingår alltså inte denna del av utgiftssidan utan enbart de två första, normkonsumtionen samt boendekostnaden enligt trångboddhetsnormen. Om till exempel barnomsorgskostnaden skulle tagits med hade andelen fattiga barnfamiljer tenderat att stiga. Definitionen av låg inkomststandard innebär att värdet för det enskilda hushållet hamnar under 1,0; hushållet saknar en disponibel inkomst för att täcka miniminormer för baskonsumtion och boende. Dessa familjer faller under strecket för lägsta rimliga standard. Hur mycket detta fattigdomsstreck i realiteten är utvecklas närmare nedan där det jämförs i detalj med den officiella EU-definitionen av fattigdom. Definitionen av låg inkomststandard innebär att alla hushåll vars inkomststandard understiger 1,0 räknas in. Deras ekonomiska standard understiger vad som i dessa normer ses som en lägsta rimlig standard. I de fortsatta analyserna kommer vi att variera benämningen för barn vars familjer understiger denna inkomststandardgräns; barn i fattiga hushåll, i ekonomiskt fattiga hushåll, i ekonomiskt utsatta, i ekonomiskt sårbara etcetera. Alla dessa begrepp är ett pedagogiskt försök att underlätta framställningen och skall ses som synonymer till den operationella definitionen inkomststandard understigande värdet 1,0. För denna studie har vi försökt fördjupa analysen av inkomstspridningen under senare år genom att särskilt studera utvecklingen av inkomststandarden för olika hushållstyper. Till skillnad från disponibel inkomst som enbart mäter hushållens inkomstsida mäter detta mått relationen mellan hushållens faktiska inkomster och en normerad miniminivå för hushållens nödvändiga utgifter. På 18 Till exempel HEK, SCB:s årliga undersökning om hushållens ekonomi. 14
så vis kan graden av hushållens under- eller överskott till en lägsta godtagbar konsumtionsnivå studeras. Alla hushåll med en disponibel inkomst under den stipulerade konsumtionsnivån betecknas som hushåll med låg inkomststandard (inkomststandard under 1,0). I det följande belyses två, i detta sammanhang intressanta, aspekter av dess fördelning; för det första barnhushållens utveckling jämfört med andra hushåll och för det andra spridningen bland barnhushåll. Samtliga beräkningar baseras på IoF-registrets totalräknade hushållsmaterial för varje enskilt år. Jämförelser görs mellan den tiondel av hushållen med lägst inkomststandard (den tionde percentilen = P10) och den tiondel av hushållen med högst inkomststandard (P90) i relation till varandra och medianhushåll (P50). Detta förfarande ansluter till en väl beprövad och accepterad analysmodell i studier av hushållens ekonomiska skillnader. Dessa spridningsmått erbjuder en god uppfattning om avståndet mellan de sämst respektive bäst ställda hushållen och hushåll med en hushållsstandard på mediannivå. Den första frågeställningen, jämförelsen mellan hushåll med och utan barn, inleds med att identifiera vilka värden som avgränsat den fattigaste respektive den rikaste tiondelen efter hushållstyp för några enskilda år (tabell 3.2). Tabell 3.2 Gränsvärden i inkomststandard 3 för P10, median och P90 efter familjetyp utvalda år 1991 2009. Gränsvärden 1991 1997 2000 2005 2006 2007 2008 2009 P 10, samtliga hushåll 1,06 0,95 1,02 1,06 1,06 1,13 1,09 1,02 med barn 1,12 0,96 1,05 1,09 1,11 1,17 1,14 1,08 utan barn 1,04 0,94 1,01 1,04 1,03 1,11 1,07 0,99 Median, samtliga hushåll 1,75 1,56 1,75 1,88 1,97 2,09 2,13 2,07 med barn 1,72 1,50 1,71 1,89 1,97 2,12 2,18 2,13 utan barn 1,77 1,58 1,76 1,88 1,97 2,08 2,11 2,04 P 90, samtliga hushåll 2,79 2,60 3,03 3,25 3,44 3,73 3,75 3,70 med barn 2,48 2,25 2,66 2,90 3,07 3,34 3,43 3,41 utan barn 2,88 2,69 3,12 3,35 3,54 3,84 3,84 3,78 En inledande slutsats som kan dras av dessa siffror är att spännvidden i inkomststandard rent allmänt är större bland barnlösa hushåll, vilket naturligtvis speglar bland annat heterogeniteten bland de barnlösa hushållen (där allt från ungdomshushåll, par med utflyttade barn och pensionärshushåll återfinns). Bland barnhushållen innebär de familjepolitiska stöden en generellt högre utjämnande effekt. Inkomststandarden har ökat betydligt under de senaste åren och ligger för samtliga hushållstyper numera betydligt över 1990-talets nivå för inkomststandard, räknat i medianvärden. Under år 2009 ligger medianvärdet på 2,07, vilket innebär att medianhushållet har en inkomststandard som är drygt två gånger så stor som hushåll vid gränsvärdet för låg inkomststandard. Den fattigaste tiondelen (P10) har 2009 en inkomststandard som ligger i paritet med situationen vid 1990-talets inledning. Det har dock skett en tydlig förbättring mellan åren 1997 och 2008. 2009 minskar dock gränsvärdet för den fattigaste tiondelen barnhushåll för första gången. Den rikaste tiondelen bland barnfamiljerna har i sin tur dragit ifrån märkbart under de senaste åren och hamnar år 2009 betydligt mer gynnsamt än vad motsvarande tiondel gjorde vid 1990-talets indelning, från cirka 2,5 till 3,4 gånger högre inkomststandard än medianhushållen bland barnfamiljerna. 15
Tabell 3.3 Jämförelse mellan olika inkomststandardnivåer efter familjetyper år 1991, 1997, 2000, 2005 2009. 1991 1997 2000 2005 2006 2007 2008 2009 P 10/ Median Samtliga hushåll 0,61 0,61 0,59 0,56 0,54 0,54 0,51 0,49 med barn 0,65 0,64 0,61 0,58 0,56 0,55 0,52 0,51 utan barn 0,59 0,60 0,57 0,55 0,52 0,53 0,51 0,49 P 90/Median - Samtliga hushåll 1,59 1,67 1,73 1,73 1,75 1,79 1,76 1,79 med barn 1,44 1,50 1,56 1,53 1,56 1,58 1,57 1,60 utan barn 1,63 1,70 1,72 1,78 1,80 1,85 1,82 1,85 P 90/P 10 - Samtliga hushåll 2,63 2,74 2,95 3,07 3,25 3,30 3,44 3,63 med barn 2,21 2,34 2,53 2,66 2,77 2,85 3,01 3,16 utan barn 2,77 2,86 3,00 3,22 3,44 3,46 3,59 3,82 Gränsvärden 1991 1997 2000 2005 2006 2007 2008 2009 P 10, samtliga hushåll 1,06 0,95 1,02 1,06 1,06 1,13 1,09 1,02 med barn 1,12 0,96 1,05 1,09 1,11 1,17 1,14 1,08 utan barn 1,04 0,94 1,01 1,04 1,03 1,11 1,07 0,99 Median, samtliga hushåll 1,75 1,56 1,75 1,88 1,97 2,09 2,13 2,07 med barn 1,72 1,50 1,71 1,89 1,97 2,12 2,18 2,13 utan barn 1,77 1,58 1,76 1,88 1,97 2,08 2,11 2,04 P 90, samtliga hushåll 2,79 2,60 3,03 3,25 3,44 3,73 3,75 3,70 med barn 2,48 2,25 2,66 2,90 3,07 3,34 3,43 3,41 utan barn 2,88 2,69 3,12 3,35 3,54 3,84 3,84 3,78 Den ökade spridningen i inkomststandard analyseras närmare i tabell 3.3 där relationstal mellan olika standardnivåer jämförs. Den fattigaste tiondelen, oavsett hushållstyp, tenderar halka efter såväl medianhushåll som de allra bäst bemedlade gruppen. År 2009 är deras inkomststandard under 50 procent av medianhushållets. De ökade klyftorna i inkomststandard märks allra mest för den rikaste tiondelen som förbättrat sin ekonomiska situation betydligt mer än andra grupper. 1991 hade den rikaste tiondelen 2,63 gånger så hög inkomststandard än den fattigaste tiondelen. Motsvarande relationstal för år 2009 har ökat till 3,63, det vill säga mer än tre och en halv gånger så hög inkomststandard. Detta betyder att åtminstone en tiondel av landets hushåll har en inkomststandard som skulle räcka till att försörja tre familjer av samma storlek. Bland barnfamiljerna är motsvarande relationstal (P90/P10) 3,16 år 2009, vilket är en successiv ökning av skillnaden under de senaste femtontal åren. Vi kan således konstatera att ojämlikheten i inkomststandard gradvis fortsätter att öka under senare år och att mönstret slår igenom på både hushåll med respektive utan barn, men de största skillnaderna återfinns i den senare kategorin. Tabell 3.4 Gränsvärden i inkomststandard 3 för P10, median och P90 för barnhushåll år 1991, 1997, 2000 2009. År P10 P50 P90 1991 1,12 1,72 2,48 1997 0,96 1,50 2,25 2000 1,05 1,71 2,66 2001 1,09 1,80 2,76 2002 1,09 1,84 2,83 2003 1,10 1,85 2,81 2004 1,08 1,84 2,81 16
År P10 P50 P90 2005 1,09 1,89 2,90 2006 1,11 1,97 3,07 2007 1,17 2,12 3,34 2008 1,14 2,18 3,43 2009 1,08 2,13 3,41 Differens, % 1997/1991-14,3-12,8-9,3 2000/1997 +9,4 +14,0 +18,2 2009/2000 +2,9 +27,5 +28,9 2009/1991-3,6 +23,8 +37,5 En annan relevant frågeställning fokuserar på skillnader i ekonomisk standard bland barnfamiljer. Av tabell 3.4 kan man utläsa att förändringen i inkomststandard mellan 1991 och 1997 slog igenom för alla nivåer, men mest för de allra sämst ställda (-14,3 procent). Under återhämtningsperioden mellan 1997 och 2000 har inkomststandarden höjts markant för alla grupper, men mest för de allra bäst ställda barnhushållen (drygt 18 procent). Motsvarande standardhöjning var ungefär hälften så hög för den fattigaste tiondelen barnfamiljer. Under åren 2000 2009 har såväl medianhushållen som höginkomsthushållen fått en standardhöjning på 27 28 procent medan den fattigaste tiondelen under samma period endast erhållit en ökning på knappt 3 procent. Sett över hela tidsperioden 1991 2009 har den rikaste tiondelen av barnfamiljerna ökat sin inkomststandard med nästan 38 procent. Även medianhushållet har noterat en tydlig standardökning, nästan 24 procent. Däremot har den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna ett gränsvärde som ligger cirka 4 procent lägre 2009 än 1991. Detta bekräftar en långsiktig växande inkomstojämlikhet bland de svenska barnhushållen. Diagram 3.5 Jämförelse mellan olika inkomststandardnivåer för barnfamiljer åren 1991 2009. Gränsvärde 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 P10 Media n År I diagram 3.5 åskådliggörs denna spridning i ekonomisk standard bland barnhushållen i Sverige årligen sedan 1991. Måttet låg inkomststandard bör förstås i relation till att de allra flesta barnhushållen har en betydligt bättre ekonomisk standard. Avståndet mellan den fattigaste och rikaste tiondelen av barnhushållen i relation till medianvärden och till varandra har således tenderat 17
att öka under de allra senaste åren på 00-talet. Under de besvärliga åren i 1990-talet inledning och mitt låg dessa relationstal tämligen stilla för att under 2000-talet första årtionde dra åt olika håll. Denna ökade ojämlikhet i levnadsstandard bland barnfamiljerna har i synnerhet accentuerats under de allra senaste åren, 2007 till 2009. Diagram 3.6 Gränsvärden för den fattigaste respektive rikaste tiondelen av barnhushållen i relation till medianhushållet för respektive år 1991 2009. 100 = median respektive år 170 160 150 140 130 120 110 100 90 80 70 60 50 40 P90 Median P10 År I de två följande diagrammen presenteras i detalj avståndet mellan den fattigaste och rikaste tiondelen av barnfamiljerna i relation till medianhushållet årsvis från 1991 till 2009. 70 Diagram 3.7 Gränsvärden för den fattigaste tiondelen av barnfamiljerna i relation till medianhushåll respektive år 1991 2009. Procent av median 65 60 55 50 45 År 18
Diagram 3.8 Gränsvärden för den rikaste tiondelen av barnfamiljerna i relation till medianhushåll respektive år 1991 2009. 165 160 Procent av median 155 150 145 140 135 130 År Sammanfattningsvis har dessa resultat visat att trots den gynnsamma ekonomiska utvecklingen för hushållen i allmänhet i Sverige de allra senaste åren tenderar ojämlikheten i ekonomisk levnadsstandard att bestå och till och med öka. Även om de allra fattigaste barnhushållen fått det bättre ökar numera avståndet till såväl normal- som höginkomsttagarhushållen. Så här stod det i den första rapporten om barnfattigdomens utveckling under 1990-talet, Salonen 2002a s. 30: Det bör noteras att alla barn som lever i hushåll med ett värde under 1,0 i inkomststandard räknas in oavsett hur mycket under detta värde deras inkomststandard egentligen ligger på ett enskilt år. Självklart skiljer det sig avsevärt att leva på en inkomststandard på exempelvis 0,6 jämfört med 0,98. I konstruktionen av låg inkomststandard tas dock inte någon sådan hänsyn utan alla barn vars familjers inkomststandard understiger 1,0 räknas som ekonomiskt fattig. Tabell 3.9 Klassindelning av inkomststandard för barnhushåll i Sverige år 1991, 1997, 2000, 2005, 2007 2009. I procent av samtliga barnhushåll. Differens Inkomststandard 1991 1997 2000 2005 2007 2008 2009 09/00 09/91 0,00 0,49 2,0 1,6 1,4 1,5 1,7 1,9 2,2 +0,8 +0,2 0,50 0,74 1,3 2,4 1,5 1,4 1,2 1,4 1,7 +0,2 +0,4 0,75 0,89 1,6 3,7 2,2 1,9 1,4 1,6 1,9-0,3 +0,3 0,90 0,99 1,8 4,7 2,9 2,3 1,6 1,7 2,1-0,8 +0,3 1,00 1,09 2,8 6,2 4,0 3,3 2,3 2,3 2,7-1,3-0,1 1,10 1,24 6,0 11,3 7,7 6,2 4,4 4,2 4,6-3,1-1,4 1,25 1,49 16,1 20,6 15,7 12,0 9,1 8,3 8,5-7,2-7,6 1,50 1,99 39,6 32,2 33,4 28,5 22,1 20,0 20,2-13,2-19,4 2,00 2,49 19,2 11,2 18,2 23,9 25,2 24,1 23,2 +5,0 +4,0 2,50 2,99 5,9 3,5 6,8 10,4 15,6 17,0 16,1 +9,3 +10,2 3,00 3,8 2,7 6,2 8,7 15,5 17,5 17,0 +10,8 +13,2 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 19
Diagram 3.10 Klassindelning av inkomststandard för barnhushåll i Sverige 1991, 2000 och 2009. 3,00 2,50-2,99 2,00-2,49 1,50-1,99 1,25-1,49 1,10-1,24 1,00-1,09 0,90-0,99 2009 2000 1991 0,75-0,89 0,50-0,74-0,49 0 2 4 6 8 10 12 14 16 18 20 22 24 26 28 30 32 34 36 38 40 42 Procent För att närmare belysa hur nära barnhushåll hamnar det använda fattigdomsstrecket på 1,0 inkomststandard har vi i denna studie granskat fördelningen av inkomststandard för några utvalda år. Uppgifterna är återigen hämtade från SCB:s Inkomst- och Förmögenhetsregister och baseras på uppgifter från samtliga barnhushåll i landet respektive år. Flera intressanta mönster framträder (se tabell 3.9 och diagram 3.10). För det första kan man konstatera att dragningen av ett fattigdomsstreck vid värdet 1,0 hamnar på relativt långt avstånd från de breda normalskikten bland barnhushållen. Nästan 60 procent av samtliga barnhushåll i landet har numera en inkomststandard som skulle kunna försörja två familjer av samma storlek och sammansättning (år 2009). 85 procent (närmare sju av åtta hushåll) av samtliga barnhushåll har åtminstone 25 procent högre inkomststandard än fattigdomsstrecket på under 1,0 inkomststandard. Standardförbättringen bland barnfamiljerna generellt under de senaste åren märks tydligt i ökningen av andelen barnfamiljer i de högre standardklasserna. Andelen barnfamiljer med åtminstone två gånger så hög inkomststandard som det lägst godtagbara har ökat från drygt 17 procent 1997 till 56 procent år 2009. Mellan 2008 och 2009 minskade dock denna andel med drygt två procent, från 58,6 till 56,3 procent. Ser vi närmare på de standardklasser som ligger precis under respektive över det aktuella fattigdomsmåttet (10 procent under respektive över värdet 1,0) var det framför allt under 1997 som barnhushåll låg nära denna gräns knappt 5 procent under respektive drygt 6 procent över. För det senast aktuella året har dessa andelar minskat betydligt; till drygt 2 procent. Av samtliga barnhushåll som enligt denna definition betraktas som ekonomiskt fattiga har en fjärdedel en inkomststandard som är högst 10 procent under detta fattigdomsstreck år 2009 (2,1 av 7,9 procent), resten av de ekonomiskt utsatta barnhushållen har en betydligt lägre inkomststandard. Därmed har vi belyst hur de fattiga barnhushållens inkomststandard sammantaget relaterar sig till det använda fattigdomsstrecket. Alla metoder som används för att försöka avgränsa en fattig del från en icke-fattig del av befolkningen tvingas dra en gräns som i praktiken är mycket mer komplex och sammansatt än den använda dikotomin. Därför är det värdefullt att dessa redovisas och granskas på ett öppet och detaljerat vis. 20
3.3 Försörjningsstöd Det andra delmåttet utgörs av det klassiska fattigdomsstrecket, det vill säga de hushåll som har en så pass dålig ekonomi att de söker, och är berättigade till, samhällets yttersta hjälp. Den har naturligtvis bytt skepnad och innehåll på många vis sedan 1800-talets kommunala övertagande men utgör fortfarande samhällets officiella sätt att försöka hjälpa familjer i ekonomiskt utsatta situationer. Samhällets yttersta ekonomiska stöd till familjer i kris har bytt namn flera gånger det senaste århundradet, från fattighjälp, socialhjälp, socialbidrag, ekonomiskt bistånd till det numera formellt korrekta uttrycket försörjningsstöd. Namnskiftena till trots har stödets principiella karaktär i stora delar bibehållits och administreras fortfarande som ett behovsprövat stöd hos kommunernas socialtjänst. Sedan 1998 fastställer riksdagen en riksnorm för försörjningsstödet som kommunerna inte får understiga. 19 Rätten till försörjningsstöd regleras i socialtjänstlagen och kan överklagas till länsrätten av den enskilde. Vid ansökan hos kommunens socialkontor eller liknande (till exempel kommundels- eller stadsdelsförvaltning) görs en individuell prövning. Förutsättning för att beviljas försörjningsstöd är att hushållet inte kan försörja sig själv eller få sina behov tillgodosedda på något annat sätt. Detta innebär bland annat att man inte får ha andra tillgångar, till exempel besparingar, eller att man måste ha ansökt om andra generella förmåner först, som bostadsbidrag och föräldrapenning. Dessutom ställs numera strikta krav på att vara aktivt arbetssökande eller medverka i särskilda sysselsättningsåtgärder, arbetskrav som går utöver att stå till arbetsmarknadens förfogande via arbetsförmedlingen. Behovet av försörjningsstöd bedöms för samtliga personer i hushållet, även hemmavarande ungdomar över 18 år. Stödet betalas normalt ut på månadsbasis och är uppdelat i en norm och i en del som tar hänsyn till andra så kallade skäliga kostnader som ligger utanför försörjningsstödsnormen, framför allt den faktiska bostadskostnaden men också hushållsel, hemförsäkring, läkarvård, arbetsresor och fackföreningsavgift. Vid ett längre biståndsbehov kan det röra sig om bistånd utöver norm som täcker till exempel tandvård och husgeråd. På grundval av alla uppgifter om hushållets samlade inkomster och utgifter räknas hushållets nettobehov ut och beviljas som ett behovsprövat försörjningsstöd. Biståndet varierar högst avsevärt både i tid och belopp. Extremfallen är dels hushåll som erhåller försörjningsstöd vid ett enstaka tillfälle till exempel vid en akut försörjningskris och aldrig mer, och dels sådana hushåll som permanent lever uteslutande på försörjningsstöd, kanske i avvaktan på sjukpensionering eller ålderspension. Riksnormen per månad för år 2009 var följande enligt Socialstyrelsen 2008: 1. Personliga omkostnader 2. Gemensamma hushållskostnader Ensam vuxen -2 800 kr 1 person -880 kr Samboende vuxna -5 060 kr 2 personer -990 kr Barn under 1 år -1 650 kr 3 personer -1 240 kr Barn 1 2 år -1 880 kr 4 personer -1 420 kr Barn 3 år -1 540 kr 5 personer -1 620 kr Barn 4 6 år -1 880 kr 6 personer -1 850 kr Barn 7 10 år -2 100 kr 7 personer -2 020 kr Barn 11 14 år -2 410 kr Barn 15 18 år -2 710 kr Riksnormen för försörjningsstödet utgör summan av de personliga kostnaderna för samtliga medlemmar i hushållet och de gemensamma hushållskostnaderna. För de två typfamiljer som kommer att illustrera olika mått och kriterier i denna studie innebär detta: Typfamilj 1. Familjen Olsson som består av Kerstin som är ensamstående vårdnadshavare med ett barn, Caroline, 8 år. Riksnorm: 5 890 kr. Därtill tillkommer beräkning av faktisk boendekostnad och andra eventuella godkända utgifter. Med en boendekostnad på 4 700 kr/månad blir familjen 19 SFS 1997:890. 21