Nationellt godkända idrottsutbildningar. certifiering och talangidentifikation. Stefan Lund och Maria Liljeholm FoU-rapport 2012:4

Nationellt godkända idrottsutbildningar certifiering och talangidentifikation Stefan Lund och Maria Liljeholm FoU-rapport 2012:4

Nationellt godkända idrottsutbildningar certifiering och talangidentifikation Stefan Lund, Linnéuniversitetet Maria Liljeholm, Umeå universitet

Ladda hem rapporterna i pdf-format från www.rf.se/dokumentbank En komplett FoU-lista finns på www.rf.se. Författare: Stefan Lund, Linnéuniversitetet och Maria Liljeholm, Umeå universitet Formgivning: Catharina Grahn, ProduGrafia Foto omslag: Bildbyrån ISBN: 978-91-87385-02-5

Innehåll Förord...5 Sammanfattning...6 Inledning...8 Studiens kunskapsintressen...8 Syfte... 10 GY-11 i korthet... 11 Metod... 12 Studiens genomförande... 14 Certifieringsprocessen... 15 Nationellt likvärdig idrottsutbildning... 18 Certifieringsmodeller... 24 Avslutande reflektion... 27 Talangidentifikation... 29 Klassifikationsscheman... 29 Idrottsspecifik talang... 30 Personlighet som talang... 33 Praktiskt förnuft... 35 Narrativ om de lyckade talangerna... 37 Avslutande reflektion... 39 Analytiska nedslag... 41 Talangidentifikationsmodellen... 42 Litteratur... 44 3

Förord Sverige är en av världens främsta idrottsnationer. Trots den lilla befolkningsmängden, klimatet och det avlånga landet har svensk idrott ständigt internationella framgångar. Den svenska modellen, där samhälle och idrottsrörelse, gemensamt tar ett socialt och ekonomiskt ansvar för de aktivas elitidrottssatsning och gymnasiestudier har sannolikt haft en stor betydelse. Det handlar också om en filosofi där civil utbildning och elitsatsning går hand i hand. När en idrottare avslutar sin elitkarriär ska en utbildning finnas i botten som kan leda fram till ett arbete och ett fungerande socialt liv. Sveriges riksdag har beslutat att Grundtanken i den svenska modellen är att elitidrottarna ska kunna gå vidare i ett normalt liv i samhället när deras idrottskarriärer är över. Det är därför ett nationellt intresse att unga elitidrottssatsande ungdomar ges möjligheter att kombinera utbildning och idrott under gymnasieåren (Prop. 1998/99:107P). Idag utbildas en elitidrottare i kombination med utveckling och träning av idrottsliga färdigheter. Utbildningen har blivit ett centralt inslag och inrättandet av skolämnet specialidrott har varit ett unikt och betydelsefullt inslag i idrottsrörelsens samverkan med det svenska skolsystemet. I grunden handlar det om att ge alla lika förutsättningar att kunna satsa på och nå sin fulla potential som idrottare och människor. Kombinationen elitidrott och utbildning ska ge möjligheter för varje idrottare att bli vinnare i det långa loppet. Men vad händer när ämnet specialidrott inte längre kan studeras på lokal nivå? När en ny gymnasiereform inrättar en helt ny modell, de Nationellt godkända Idrottsutbildningarna (NIU)? Varför blir en del elever förstahandsmottagna och får inackorderingsstöd, men andra inte? Blir NIU ett kompletterande eller rent av konkurrerande system till det klassiska Riksidrottsgymnasiesystemet (RIG)? Huvudförfattare är Stefan Lund vid Linnéuniversitetet och Maria Liljeholm vid Umeå universitet är medförfattare. Stefan och Maria har haft en hög ambition och med forskarnas kritiska glasögon problematiserat implementeringen av de nationellt godkända idrottsgymnasierna i den nya gymnasiereformen. Rapporten ger förståelse, utvecklar ny kunskap och skapar förutsättningar för konstruktiva förslag för att utveckla och förbättra den svenska idrottsmodellen avseende kombinationen elitidrott och utbildning i den svenska gymnasieskolan. Riksidrottsförbundet Peter Mattsson Kent Lindahl Verksamhetschef Avdelningschef Elitidrottsavdelningen Elitidrott och utbildning 5

Sammanfattning Den här FoU-rapporten handlar om nationellt godkända idrottsgymnasier vilka startade hösten 2011. Syftet med FoU-projektet är att beskriva de nationellt godkända idrottsutbildningarnas certifierings- och talangidentifikationsprocess inom ramen för utbildningsreformen GY-11. Följande frågor besvaras: Vilka positiva och negativa aspekter med implementeringen av NIU (Nationellt godkända IdrottsUtbildningar) framhålls av specialidrottsförbunden? Vilka certifieringsmodeller använder sig specialförbunden av i samband med att de väljer ut NIU-gymnasierna? På vilka grunder väljer gymnasieskolor och specialidrottsförbund ut de elever som ska antas till NIU? Rapporten baseras på 26 intervjuer med RF-tjänstemän, SF-representanter och specialidrottslärare som arbetar i gymnasieskolan. Totalt ingår 12 olika SF-idrotter; fotboll, ishockey, innebandy, gymnastik, ridsport, handboll, golf, friidrott, tennis, simning, basketboll och bandy. Resultaten visar att specialidrottsförbunden generellt är nöjda med reformen. Tydligheten inom den idrottsgymnasiala utbildningen har ökat, specialidrottsförbunden ges en ökad möjlighet att styra och därmed utveckla sina idrotter i önskvärd riktning och skolorna ges rätt att välja ut elever mot bakgrund av deras tidigare idrottsprestationer. Sammantaget menar samtliga SF att kvaliteten på den idrottsgymnasiala utbildningen har höjts. Betydligt mindre nöjda är specialidrottsförbunden med implementeringen av reformen. Framförallt är det den nationella likvärdigheten som förbunden ifrågasätter, nämligen: att gymnasieskolorna ger olika antal poäng i specialidrott, att SF ställer olika certifieringskrav, att gymnasieskolorna organiserar specialidrottskurserna på olika sätt, att dimensioneringen av elevplatser varit otydlig, att kommuner hindrar elever från att börja vid ett NIU, och att de ekonomiska bidragen är olika från kommun till kommun. I certifieringen av NIU har två olika modeller använts. För det första argumenterar SF för att elever ska kunna träna i en elitförening på kvällstid. I elitföreningsmodellen är alltså idrottsföreningen är i centrum för urvalet av skolor. För det andra används elitmiljömodellen som handlar om att skapa en kvalificerad miljö där elitidrott kan utövas. I denna modell är det gymnasieskolan som är i centrum för dimensionering och urval av skolor. Resultaten visar slutligen att specialidrottslärarna är väldigt medvetna om den komplexitet som talangidentifikationen innebär. I uttagningen av elever använder sig specialidrottslärarna av klassifikationsscheman (t ex ungdomarnas 6

tidigare idrottsprestationer, kroppsliga förutsättningar, attityd och vilja att träna) och praktiskt förnuft (specialidrottslärarnas tidigare erfarenheter av att ha sett och valt ut idrottstalanger). Uttagningen av elever sker sålunda i relationen mellan objektiva/mätbara resultat och specialidrottslärarnas individuella erfarenheter av vad som krävs för att utvecklas till elitidrottare. 7

Inledning Under hösten 2011 introducerades en ny elitidrottsutbildning i den svenska gymnasieskolan. De Nationellt godkända IdrottsUtbildningarna (NIU) certifieras av specialidrottsförbunden och drivs genom nationella ämnesplaner i specialidrott. En förändring i skollagen möjliggör för specialidrottsförbunden och huvudmännen att välja ut de bäst lämpade eleverna på grundval av deras idrottsliga meriter. NIU får alltså inte bedrivas av vilken huvudman som helst och den är inte öppen för alla elever. Det är bara de gymnasieskolor som uppfyller specialidrottsförbundens certifieringskriterier och de mest lämpade eleverna, de med potential att bli elitidrottare, som kan antas till NIU. Elevselektionen bottnar i ungdomarnas tidigare idrottsprestationer, intervjuer och fysiska tester vilket antas skapa homogena idrottsklasser och en effektivare utbildning (Prop. 2008/09: 199). I samband med införandet av NIU och dess orientering mot elitidrott, kommer certifierings- och talangidentifikationsprocesserna att få särskild betydelse. Den här FoU-rapporten handlar om dessa processer; hur certifierings- och talangidentifikationsprocesserna i tolv olika idrotter har hanterats inom ramen för NIU. Rapportens resultat baseras huvudsakligen på intervjuer med specialidrottsförbundsrepresentanter och undervisande idrottsinstruktörer. Studiens kunskapsintressen De förändringar som följer med den nya gymnasiereformen, GY-11, kommer på ett genomgripande sätt att förändra elevers generella möjligheter att få undervisning i ämnet specialidrott. Cirka 75 procent av Sveriges kommuner hade 2010 någon form av gymnasial idrottsutbildning där specialidrott var huvudämne. Eftersom det finns flera kommunala samverkansområden är procentsatsen dessutom i underkant. Uppskattningsvis kunde 9 av 10 elever 2010 söka till en idrottsutbildning inom sin hemkommun eller kommunala samverkansområde (Lund 2010). I reformtexterna som föranleder reformen beskrivs den tidigare idrottsutbildningen vara alltför omfattande, differentierad och ensidigt relaterad mot att tillmötesgå elevers intressen (Prop. 2008/09: 199). I regeringens direktiv ges en bild om att gymnasieutbildningens kvalitet har försämrats och att detta till viss del är kopplat till gymnasieskolornas möjligheter att utforma lokala kurser, inriktningar och specialutformade program (Dir. 2007:8). Lokalt utformade idrottsutbildningar utgör en betydande av denna problembeskrivning. I GY-11 påpekas vidare att skolorna använder idrott som ett sätt att locka till sig elever som saknar personliga och sociala kvalitéer för att utvecklas till elitidrottare. Detta vill regering och riksdag göra något åt. Den gymnasiala idrottsutbildningen ska regleras, kvalitetssäkras och göras mer likvärdig: 8

Skillnaden mot idag är att även dessa utbildningar bör vara föremål för nationell kvalitetskontroll, något som många remissinstanser välkomnar. Dessutom bör alla utbildningar tillstyrkas av specialidrottsförbunden och vara av tydlig elitidrottskaraktär det får inte endast vara fråga om nationella program med mer idrott än vanligt i syfte att tillgodose enskilda elevers önskemål (Prop. 2008/09: 199). De sedan lång tid etablerade RiksIdrottsGymnasierna (RIG) tillsammans med NIU utgör basen för reformens intentioner om att skapa en tydligare och kvalitativt bättre elitidrottsutbildning inom gymnasieskolan. Det är inom dessa båda utbildningsprogram som ämnet specialidrott fortsättningsvis kan genomföras. Lokala idrottsutbildningar kommer även fortsättningsvis att vara tillgängliga för de idrottsintresserade ungdomar som så önskar. Dessa elever kan läsa fördjupningskurser i ämnet Idrott och hälsa specialisering. Kurserna läses inom ramen för elevernas individuella val vilket omfattar 200 gymnasiepoäng. Det ska framhållas att dessa ämnesplaner inte är inriktade mot prestationsbaserad idrott. Rapportens inledande kunskapsintresse handlar om SF och gymnasieskolors erfarenheter av att implementera NIU i sin reguljära verksamhet. Vilka positiva och negativa aspekter med implementeringen av NIU framhålls av specialidrottsförbunden? Mot bakgrund av ovanstående beskrivning av GY-11 blir det upp till respektive specialidrottsförbund att på ett eller annat sätt organisera och dimensionera NIU-utbildningen. Rapportens andra kunskapsintresse handlar om hur specialidrottsförbunden har organiserat sin certifieringsprocess. Vilka certifieringsmodeller använder sig specialförbunden av i samband med att de väljer ut NIU? Identifikationen av de bästa och mest lämpade ungdomarna är ytterligare en central aspekt av NIU. Selektion på grundval av idrottsliga prestationer har sedan länge praktiserats inom RIG och flera SF använder sina tidigare erfarenheter inom ramen för NIU. En viktig skillnad mellan det tidigare idrottsutbildningssystemet (RIG regionala idrottsgymnasier lokala idrottsgymnasier) och NIU är att skolämnet specialidrott inte får läsas av alla elever. Elever på de lokala idrottsgymnasierna läser ämnet Idrott och hälsa. Idrottsrörelsen kan därför inte på samma sätt förlita sig på att ungdomar genom sina skilda utbildningsval hittar individuella vägar till idrottslig utveckling. När vägen mot elitidrott så att säga smalnar av kommer detta att ställa högre krav på att gymnasieskolorna och/eller specialidrottsförbunden klarar av att välja ut de bäst lämpade talangerna. Tidigare forskning har pekar på de svårigheter som finns med att identifiera talanger i dessa åldrar. Bilden är inte entydig och det kan finnas stora skillnader mellan olika idrotter men mycket talar för att begreppet Relative Age Effect (RAE) i hög grad påverkar talangidentifikationen. Tomas Peterson (2011) har visat att uttagningar till elitläger i fotboll baseras på ungdomars fysiska mognad. Ungdomar födda under de sex första månaderna av året är 9

starkt överrepresenterade i såväl distriktslag som pojk- och flicklandslagssamlingar. Ungefär hälften av dessa identifierade talanger når elitnivå. De andra 50 procenten, de som aldrig har blivit utvalda men som ändå har etablerats sig som elitfotbollsspelare, har tagit vägen via föreningssystemet. För denna kategori är sambandet det omvända. Majoriteten är födda under andra halvan av året (Peterson 2011). I Magnus Ferrys och Eva Olofssons (2009) studie visar sig ett strukturellt mönster som har med RAE att göra. Sju av tio elever vid RIG är födda under årets första sex månader. Det finns alltså mycket som tyder på att det finns ett samband mellan ungdomars ålder, fysiska och psykiska mognad och hur gymnasieskolor väljer ut elever. Internationell forskning visar att det speciellt inom olika typer av idrottsutbildningar finns diskriminerande krafter som definierar vilka ungdomar som är dugliga och vilka som inte är det: Skolornas fokus på dem som är dugliga, eller mer lämpade för att delta skapar en situation där många ungdomar diskrimineras på grundval av deras fysiska prestationer snarare än på deras villighet att delta i idrott. (Wellard 2006, författarens översättning). Ur ett forskningsperspektiv kan vi med andra ord inte utesluta att de elever som tidigare valt att läsa specialidrott på ett lokalt idrottsgymnasium (de som i reformen bedöms sakna de rätta förutsättningarna för elitidrottande) i själva verket utgör en viktig plattform för elitidrottslig talangutveckling. Den förespråkade NIU-modellen för talangutveckling, där samliga ungdomar ska ta liknande vägar mot ett gemensamt mål kan vara problematiskt, vilket även Riksidrottsförbundet påpekar i sitt remissvar till Skolverket: Prestationsinriktad specialidrott måste kunna erbjudas även på lokal nivå. Det förslag som nu föreligger om Idrott och hälsa specialisering, slår bort möjligheterna för acceptabla lokala alternativ för ett mycket högt antal prestationsinriktade ungdomar (Riksidrottsförbundet 2010, s. 4). I sin studie kring olika specialidrottsförbunds talangutveckling menar Per Göran Fahlström (2011) att det kan vara viktigare att möta den idrottsaktive individen och ge honom eller henne tid och alternativa vägar för att uppnå sin potentiella nivå, än att som regeringspropositionen kring NIU förespråkar finna den som har talang. Rapportens tredje kunskapsintresse handlar om hur gymnasieskolor och specialidrottsförbund väljer ut sina NIU elever. På vilka grunder väljer gymnasieskolor och specialidrottsförbund ut de elever som ska antas till NIU? Syfte Syftet med FoU-projektet är att beskriva de nationellt godkända idrottsutbildningarnas certifierings- och talangidentifikationsprocess inom ramen för utbildningsreformen GY-11. 10

Följande frågor preciserar FoU-rapportens kunskapsintressen: Vilka positiva och negativa aspekter med implementeringen av NIU framhålls av specialidrottsförbunden? Vilka certifieringsmodeller använder sig specialförbunden av i samband med att de väljer ut NIU-gymnasierna? På vilka grunder väljer gymnasieskolor och specialidrottsförbund ut de elever som ska antas till NIU? Rapportens struktur I nästkommande avsnitt ska jag kort redogöra för huvudlinjerna i GY-11 och de utbildningspolitiska intentioner som ligger bakom införandet av NIU. Därefter redovisas mina tankar om metod och vilka empiriska material som rapportens analyser utgår från. Det första resultatkapitlet kallas Certifieringsprocessen. Här kommer jag att besvara rapportens två första forskningsfrågor, vilka deklarerades i syftet. Det andra resultatkapitlet heter Talangidentifikationsprocessen, där jag beskriver och analyserar hur gymnasieskolorna och SF väljer ut elever till NIU. I kapitlet Analytiska nedslag sammanfattas rapportens huvudpoänger samtidigt som jag diskuterar det fortsatta arbetet med NIU. GY-11 i korthet I propositionen Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan (Prop. 2008/09: 199) vill regeringen göra gällande att nuvarande gymnasieutbildning inbjuder eleverna till att välja hobbykurser, till exempel idrott, istället för att fördjupa sig i väsentligheter som språk, matematik eller naturvetenskapliga ämnen. Likaså är man kritisk till utvecklingen av specialutformade program (exempelvis idrottsprogram). Ökningen av specialutformade program är oroande, menar regeringen, eftersom den nationella likvärdigheten inte kan garanteras: Enligt regeringens mening är det av stor betydelse att gymnasieskolan utformas så att utbildningsutbudet är kvalitetssäkrat, överblickbart och att elevernas rätt till likvärdig utbildning tillgodoses (Prop. 2008/09: 199). Skolors möjlighet att utforma lokala kurser i specialidrott och specialutformade idrottsprogram utgår i den nya gymnasieskolan. Eleverna kommer fortsättningsvis att kunna välja mellan tolv yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. Det är inom dessa program som NIU ska bedrivas. Respektive SF beslutar om vilka krav som gymnasieskolorna ska uppfylla för att kunna certifieras. Flera SF startade på eget initiativ med certifiering av lokala idrottsgymnasier under mitten av 2000-talet. En tolkning av reformen är alltså att NIU kan förstås som ett utfall av det arbete som påbörjades av aktiva SF (Lund 2010). Specialidrottsförbunden beslutar även om dimensionering av antalet skolor och elevplatser. I ett nästa steg godkänns 11

de certifierade gymnasieskolorna av Skolverket. Utbildningsformen ska kunna sökas av alla elever (nationellt frisök) och ha en tydlig elitinriktning. Däremot menar majoriteten av SF att NIU i första hand ska arbeta med att utveckla elever inom ett regionalt upptagningsområde. I praktiken riktar sig alltså NIU mot en regional elit. I den nya gymnasieförordningen framgår detta syfte väldigt tydligt: Den sökande som anses ha bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen ska ges företräde vid urval till utbildningen (SFS 2010:235). Denna förändring i skollagstiftningen ger alltså NIUgymnasierna rätt att anta elever på deras idrottsliga meriter. Även här kan vi förklara den förändrade skollagstiftningen med hjälp av tidigare utvecklad praxis. I en enkätundersökning (Lund 2010) visade det sig att cirka ¾ delar av gymnasieskolorna redan innan införandet av NIU använde sig av fysiska tester och intervjuer i samband med att de antog elever till sina certifierade idrottsgymnasier. NIU har i grunden en omfattning på 400 poäng (individuellt val och programfördjupningskurser) och ska kunna kombineras med yrkesprogram och högskoleförberedande program. I den tidigare gymnasieskolan hade generellt elitidrottsutbildningar en betydligt större omfattning (ca 500 till 700 gymnasiepoäng). Detta är svårt att förena med en av regeringens huvudintentioner om att elever i högre utsträckning än tidigare ska nå utbildningsmålen inom sitt gymnasieprograms obligatoriska kurser. De idrottsutbildningar som kräver mer tid än vad som ryms inom ordinarie programstruktur kan använda möjligheten till utökat program (Prop. 2008/09: 199). Vid behov kan gymnasieskolor och specialidrottsförbund välja att eleverna ska läsa utökat program. Däremot måste beslut fattas i varje enskilt fall. Det är rektor som beslutar om en elev ska ges möjlighet att läsa utökat program. Inom exempelvis de riksrekryterande skidutbildningarna praktiseras redan i dag den fyraåriga lösningen. Vidare har Skolverket skrivit ämnesplaner och kunskapskrav som reglerar undervisningen i specialidrott. De sju kurserna i specialidrott omfattar totalt 700 poäng och består av följande delkurser: Idrottsspecialisering 1 3, Tränings- och tävlingslära 1 3 samt Idrottsledarskap. Inom ramen för de 400 poäng som förordas i propositionstexten läses Idrottsspecialisering 1 2 samt Tränings- och tävlingslära 1 2. Metod Reformeringen av gymnasieskolan GY-11 innebär att den gymnasiala idrottsutbildningen kommer att få nya och förändrade former. Totalt har 367 nationellt godkända gymnasieutbildningar certifierats. Beroende på hur man räknar kommer ca 40 idrotter att etablera denna typ av elitidrottsutbildning. Lagbollidrotterna dominerar och utgör 56% av det totala utbudet. 12

Urval All forskning handlar på ett eller annat sätt om att förklara vilka urvalsprinciper som använts. Forskningsfrågorna måste förstås i förhållande till de aktörer som studerats och valet av respondenter ska uppfattas som relevanta i detta hänseende. I denna rapport har jag utgått från tre tabeller som rangordnar idrotter sinsemellan; de största NIU idrotterna, de största gymnasieidrotterna före GY-11 och de största barn och ungdomsidrotterna i Sverige. Min utgångspunkt är att de numerärt största idrotterna också har mest erfarenhet av att driva gymnasieutbildning, vilket gör att de också kommer att ha bäst förutsättningar för att uttala sig om NIU och de certifierings- och talangidentifikationsprocesser som där har tagit form. Tabell 1. De största NIU idrotterna 2011(antal och procent) Antal Procent Fotboll 71 19 Handboll 40 11 Ishockey 33 9 Innebandy 24 7 Skidor* 21 6 Basket 19 5 Friidrott 19 5 Golf 18 5 Simning 13 4 Bandy 11 3 *= Längdskidor (12) Alpint (6), Backhoppning (2), Freeskiing (1) Tabell 2. De 10 största gymnasieidrotterna läsåret 2009/2010 (antal och procent) Antal Procent Fotboll 157 54 Ishockey 119 41 Innebandy 90 31 Ridning 88 30 Handboll 79 27 Golf 66 23 Friidrott 51 18 Tennis 41 14 Simning 38 13 Basket 36 12 Källa: Lund (2010) 13

Tabell 3. De tio största ungdomsidrotterna i Sverige (antal och procent) Antal* Procent Fotboll 173 37 Innebandy 73 16 Ridning 49 10 Golf 39 8 Ishockey 36 8 Handboll 32 7 Gymnastik 19 4 Basketboll 18 4 Simning 16 3 Tennis 15 3 * Personer i 1 000-tal. Källa Riksidrottsförbundet 2008 När vi lägger samman dessa tabeller finner vi att 13 idrotter är representerade. Dessa är: fotboll. ishockey, innebandy, gymnastik, ridsport, handboll, golf, friidrott, tennis, simning, basketboll, bandy och skidor. I studien har jag valt att inte ta med skidor. Det finns två anledningar till detta beslut. För det första består skidor av i sig olika idrotter som innebär att denna kategori egentligen inte skulle finnas med i någon av tabellerna. För det andra har vi inte lyckats arrangera intervjutillfällen med SF representant och instruktör inom denna idrott. Totalt ingår alltså tolv idrotter i rapporten. Studiens genomförande För att få en bild av pågående reformprocess har jag vid två tillfällen intervjuat en nyckelperson på RF. Under forskningsprocessen har jag dessutom fört informella samtal med denna nyckelperson. Intervjuerna och de informella samtalen har tjänat som ett informativt stöd i de tolkningar och analyser som jag gjort av reformens genomförande (se Lund 2012). Jag har vidare genomfört telefonintervjuer med huvudansvariga SF-representanter inom de tolv idrotterna. Intervjuerna handlade framförallt om certifieringsprocessen och de krav som ställs på gymnasieskolorna, dimensionering av antalet NIU, positiva och negativa aspekter med NIU, samt på vilket sätt som talangidentifikationen av elever hanterats. Slutligen har intervjuer med tolv idrottsinstruktörer genomförts. Tio av dessa intervjuer har genomförts på gymnasieskolor som har samma huvudman. Dessa intervjuer har framförallt handlat om talangidentifikationsprocessen och de sätt på vilket NIUgymnasierna arbetar med talangutveckling 1. Intervjuerna har kombinerats med läsning av specialidrottsförbundens utbildningsplaner, certifieringskriterier och de kunskapskrav, vilka sammantaget reglerar NIU-verksamheten. 1 Maria Liljeholm vid Umeå universitet har genomfört tio intervjuer med idrottsinstruktörer som undervisar under samma huvudman. Liljeholm kommer att skriva en magisteruppsats på detta material som handlar om talangidentifikation och talangutveckling. I denna FoU-rapport kommer jag uteslutande att behandla talangidentifikationsprocessen. 14

Certifieringsprocessen I tidigare avsnitt har jag redogjort för den certifieringsprocess som flera av specialidrottsförbunden inledde redan innan NIU-reformen. För dessa SF var stora delar av certifieringsarbetet redan genomfört innan NIU landsattes. Certifieringskriterier och utbildningsplaner hade upparbetats och gymnasieskolor som redan var inne i systemet kunde utan några stora åthävor organiseras som nationellt godkända gymnasieutbildningar. Samtidigt ansökte flera skolor som tidigare inte varit certifierade om tillstånd för att starta NIU. Svenska ishockeyförbundet menar att gymnasieskolor valt att inte certifiera sig på grund av de krav som ställts: Det kunde vara bekvämt att inte vara certifierad eftersom man då kunde göra som man ville. Skolorna ville inte leva upp till de krav som vi ställde, men i samband med NIU så var de ju tvungna (Ishockey). Reformen satte alltså press på gymnasieskolor som valt att inte svara upp mot de certifieringskrav som specialidrottsförbunden ställt. För att ha möjlighet att bedriva undervisning i specialidrott fick de anpassa sig till ställda certifieringskriterier. Samtidigt vittnar SF representanterna om ett stort intresse från gymnasieskolornas sida. Inom andra SF var NIU-reformen starten på ett intensivt reformarbete. Trots den ökade arbetsbörda som detta innebar är även dessa förbund positiva till NIU. De menar att de nu har fått chansen att utveckla sin elitidrottsmodell där NIU är en viktig pusselbit. Specialidrottsförbundens arbete i dessa fall tenderar dock att ske här och nu. Ett av förbunden menar att de ännu inte har tagit kontroll över NIU-verksamhetens utveckling. De har bland annat inte formaliserat vilka urvalskriterier som ska gälla för gymnasieskolorna. Det finns inga SF som har certifierat samtliga sökande skolor. Av de gymnasieskolor som sökt NIU-certifiering fick, beroende på idrott, ungefär hälften till två tredjedelar behörighet. Många gymnasieskolor har alltså sorterats bort i specialidrottsförbundens certifieringsprocesser. I de flesta fall handlar nekandena från SFs sida om att skolorna inte lyckats uppfylla de certifieringskriterier som ställs, att verksamheten inte kommer att kunna bedrivas i en elitmiljö samt att det finns andra gymnasieskolor i närområdet som bedöms ha bättre förutsättningar för att bedriva NIU. De certifierade skolorna genomför ofta NIU-utbildningen inom ett högskoleförberedande program och på en kommunal gymnasieskola. Speciellt hos de mindre kommersialiserade idrotterna framhålls NIU som en betydelsefull del av elitidrottssystemet. Ungdomarna ges möjlighet att träna och tävla i elitidrottsliga miljöer. Elevernas intresse att söka NIU-plats varierar mellan idrotterna. Inom vissa idrotter kan det gå drygt två elever per NIU-plats, medan andra inte kan starta upp samtliga certifierade gymnasieskolor på grund av för lågt söktryck. Här visar sig också regionala skillnader, där samma idrott kan ha många sökande i ett distrikt men väldigt få i andra. Generellt tycks det inom dessa förbund vara så att gymnasieskolorna har svårt att locka till sig flickor. 15

En del skolor har haft svårt att få till sig elever ( ) i vårt förbund har vi mål att det ska vara 50/50 mellan pojkar och flickor. Sen när vi fick in från skolorna så såg vi att det var en övervikt pojkar som antogs. Då utgick vi från att det var skolornas fel, men när vi pratade med skolorna så visade det sig att andelen pojkar som sökte var större och att det inte fanns tillräckligt med tjejer som sökte (Basket). Basketförbundets tolkning av detta är att flickorna lägger större vikt vid sina studier. Valet av program blir viktigare än att ansöka om en NIU-plats. Även den tilltagande skolvalsproblematiken tycks påverka flickors valhandlingar. Inom basketförbundet har man erfarenheter av att flickor inte vill gå på de gymnasieskolor där NIU-verksamheten bedrivs. Att flickors skol valsprocesser kan få detta utfall visar sig även i tidigare utbildningsforskning (Lund 2008). Gymnasievalet handlar inte bara om planerade utbildningseller yrkeskarriärer, utan också i hög grad om att välja en skola med bra rykte och där elever får möjlighet att hamna i ett socialt sammanhang där de flesta andra eleverna är som jag. Samtliga SF är positiva till införandet av NIU. Framförallt handlar detta om tre saker. För det första innebar förändringen i skollagen möjlighet att anta elever på idrottsliga meriter. För det andra kan förbunden ta ett större helhetsgrepp om den gymnasiala idrottsutbildningen. De har i och med NIU dels fått mandat att organisera verksamheten och dels fått insyn i skolornas verksamheter. Och för det tredje kan de tolv förbunden ta en fördjupad kontroll över den idrottsliga utvecklingen. Så här uttrycker sig representanter från friidrotts- och innebandyförbundet: Det är en bra reform för oss. Vi har haft så många lokala varianter där vi inte har haft en minsta insyn i vad som händer och sker. Även skolorna tycker att det fungerar väl, eleverna får gå och träna sin idrott utan att betala någonting. Nu har jag 13 NIU i friidrott. Jag åker runt och besöker alla, jag träffar skolfolk och tränare (Friidrott). ( ) Med det här nya alternativet är det lättare att övervaka och stödja från förbundets sida så tror jag att det är därför bättre än Lokala IdrottsGymnasier (LIG) som ibland kvalitetsmässigt blev ganska dåliga. Vi har haft lokala alternativ som mer var fritidsaktivitet där alla fick vara med. Det fyller väl sin funktion, men ur ett elitperspektiv fyller det ingen funktion (Innebandy). I intervjuerna framhåller SF-representanterna att många gymnasieskolor tidigare använde idrottsutbildning för att locka till sig elever. Idrott blev till marknadsföring genom att skolor använde idrottens positivt symboliska värde för att profilera sig. Ett flertal av dessa lokala idrottsgymnasier beskrivs ha haft en undermålig kvalité, speciellt ur ett elitidrottsligt perspektiv. Som jag 16

tidigare påpekat menar samtidigt förbundsrepresentanterna att många gymnasieskolor även fortsättningsvis använder kursplanerna i Idrott och Hälsa specialisering för att bedriva lokala idrottsvarianter. Det som uppfattas som en positiv aspekt av GY-11 är att det finns en tydlig skillnad mellan NIU och lokala idrottsgymnasier, vad gäller omfattning, syfte och kursplanernas innehåll. Alla intervjuade SF använder sig av de gemensamma certifieringskriterier som tagits fram av RF. Samtliga har även arbetat fram idrottsspecifika kriterier. Ofta är dessa varianter av de punkter som redovisas nedan. Det kan handla om att träningar ska arrangeras på förmiddagar, en specifik utbildningsnivå på huvudinstruktören, följa specialidrottens utbildningsplaner etc. I grova drag ska en NIU-certifierad gymnasieskola uppfylla följande kriterier: samarbeta med berörda SF anordna så att träning kan bedrivas i ändamålsenliga faciliteter under hela året ordna boende till elever som inte kan dagpendla erbjuda ett brett utbud av program och att idrottsutbildningen ska anpassas till ordinarie gymnasieprogram erbjuda minst 400 poäng specialidrott och tre lärarledda träningar per vecka under skoltid följa SFs studieplaner i specialidrott ge elever möjlighet att träna i en elitinriktad verksamhet efter skoltid att huvudansvarig instruktör ska vara minst halvtidsanställd och ha erforderlig utbildning beslutad av respektive SF erbjuda fortbildning till samtliga av skolan anlitade instruktörer huvudinstruktören ska delta vid gemensamma sammankomster arrangerade av SF eleverna med bäst förutsättningar att uppnå målen ska ges företräde till utbildningen gymnasieskolorna ska kunna erbjuda kontakter med specialister i idrottsmedicin, idrottsfysiologi, idrottspsykologi och idrottsnutrition genomföra årliga utvärderingar (Riksidrottsförbundet 2010b). Skolorna behöver sålunda möta en viss standard som ska garantera utbildningens kvalité. NIU handlar om att bedriva utbildning i elitidrottsliga miljöer och de kriterier som SF ställer på skolorna ska vara en garanti för att så sker. Här finns dock ett stort tolkningsutrymme vilket påtalas av flera SF. I nästa avsnitt ska jag diskutera hur SF och gymnasieskolor har tolkat de generella riktlinjerna på lite olika sätt, vilket inneburit en kvalitativ variation av utbildningens utformning. Med andra ord blir den likvärdiga elitidrottsutbildningen svår att uppnå. 17

Nationellt likvärdig idrottsutbildning En viktig aspekt av GY-11 handlade om att skapa en ökad nationell likvärdighet. Samtliga förbund menar att det nya systemet är tydligare och ger eleverna vägledning om vad de kan förväntas få ut av sin utbildningstid. Samtidigt finns det flera röster som menar att det inte skett så stora förändringar vad gäller antalet skolor som ger idrottsutbildning. De flesta gymnasieskolor tycks fortsätta med lokala idrottsgymnasier. Detta innebär att volymen på den totala mängden idrottsgymnasialutbildning, bland de studerade specialidrottsförbunden, tycks vara ungefär densamma som tidigare. Däremot har det blivit tydligare vad de olika alternativen innebär. Lokala idrottsutbildningar kan enbart erbjuda 200 poäng idrott och hälsa specialisering. Det vill säga halva utbildningstiden i jämförelse med NIUgymnasierna. Vissa förbund uttrycker också att det skapats en konkurrenssituation mellan NIU och RIG. Utbildningarna kämpar om samma elever men har olika krav på vad respektive utbildning ska leda fram till. Riksidrotts för bundet har skrivit fram riktlinjer kring den kvalitativa skillnaden mellan RIG och NIU. De menar att RIG ska utveckla elever till internationell elit och NIU skapa förutsättningar för ungdomarna att nå nationell elit inom sin idrott: Från RIGens sida så ser det de verkligen som 19 konkurrenter. Även om RIG ska vara mer spetsad mot internationell elit så blir det ju lättare för elever att stanna på hemorten om det finns NIU. Det handlar också om att RF har spetsat kraven på RIG mot internationell elit. För att kunna göra det måste de säkerställa att verkligen de bästa kommer, så det har blivit lite moment 22 för RIGen. Får man inte de bästa talangerna så är det svårt att uppfylla kraven. ( ) Det i Luleå där är ju elitverksamheten så utbredd så de kan använda det som en fördel. Men i Husqvarna finns ingen elit så de måste rekrytera från små klubbar (Basket). Inom framförallt lagbollsporterna framhålls att elitföreningarnas makt över idrottstalangerna har stärkts genom NIU. Föreningarna har fått goda möjligheter att utveckla konkurrenskraftiga alternativ och därmed behålla de elever som tidigare övervägde att söka RIG. Därigenom menar exempelvis Basketförbundet att RIG blir en arena för ungdomar som kommer från mindre och breddorienterade föreningar, vilket gör att rekryteringen av de bästa idrottseleverna är svår att hantera. Om det finns likvärdiga utbildningsalternativ i hemmiljön så väljer eleverna att stanna. Majoriteten av SF-representanterna menar dock att NIU är ett komplement till RIG. De båda utbildningsformerna ger sammantaget fler ungdomar goda möjligheter att bedriva elitidrott och studier. Inom idrotter som ishockey och fotboll har man valt att enbart organisera sin gymnasiala utbildningsverksamhet inom ramen för NIU. På detta sätt ställs samma krav på all idrottsgymnasial utbildning. Andra idrotter exempelvis ridning och simning tar inte in fler elever till sina RIG. Istället väljer man att helt satsa på NIU-modellen. 18

Begränsningar med den likvärdiga utbildningen Ett stort antal SF lyfter fram olika aspekter som minskar NIUs nationella likvärdighet. Generellt har man upplevt samarbetet med Skolverket som rörigt och otydligt. Med en tydligare process och fastställda riktlinjer hade reformen kunnat närma sig målen om nationell likvärdighet. I intervjumaterialet finns berättelser om att Skolverket godkänt NIU utan att dessa hade granskats av SF. I förekommande fall gick SF in och meddelade gymnasieskolorna att de inte kommer att finnas med på listan över certifierade utbildningar. Samtliga skolor drog då tillbaka sina tillstånd eftersom de inte hade den legitimitet som krävs och heller inget stöd från SF. Inom Svenska fotbollsförbundet fanns även oklarheter kring ansvarsfördelningen mellan fotbollförbundet och Skolverket: Hade vi vetat det vi vet idag hade det inte sett ut som det gör. Till exempel att det skulle vara ett brett programutbud som ett certifieringskriterium. Där utgick vi från att det var Skolverket som ville ha det som ett sätt att säkra den utbildningsmässiga kvalitén. När vi certifierade skolorna tog vi hänsyn till de idrottsliga kraven och litade på att Skolverket skulle bedöma det utbildningsmässiga. Men det visade sig att det godkändes allt och ingenting. Det finns skolor som blivit godkända som bara har ett program. Om vi hade vetat att det skulle gå till så här hade vi inte godkänt de skolorna, det kan jag säga. Det ligger ju i idrottens intresse att eleverna har mycket att välja på (Fotboll). Utöver det som inledningsvis diskuterats framhålls följande sex områden som problematiska i förhållande till utbildningens likvärdighet: att gymnasieskolorna ger olika antal poäng i specialidrott, att SF ställer olika certifieringskrav, att gymnasieskolorna organiserar specialidrottskurserna på olika sätt, att dimensioneringen av elevplatser varit otydlig, att kommuner hindrar elever från att börja vid ett NIU, och att de ekonomiska bidragen är olika från kommun till kommun. De flesta förbund menar att 400 poäng i specialidrott är tillräckligt för att tillgodose de idrottsliga utvecklingsbehov som ska ställas på en NIU-elev. Däremot finns det beskrivningar av gymnasieskolor med höga ambitioner och som vill öka antalet poäng. Det finns också SF som i sina certifieringskriterier påpekar att NIU ska organiseras inom ramen 500 poäng. Sammantaget innebär detta att eleverna måste läsa utökat program. Det är rektor som avgör ifall en elev kan läsa utökat program. För att läsa utökat program måste eleverna ha visat att de klarar av sin ordinarie utbildning. Detta innebär i nästa steg att alla elever inte kan garanteras möjligheten att genomföra kurser i specialidrott som överstiger 400 gymnasiepoäng. Flera specialidrottsförbundsrepresentanter menar att utbildningens olika omfattning är ett problem för likvärdigheten: 19

Olika SF har olika antal poäng och kriterier som ska gälla. Vi har skolor som varierar mellan 400 och 600 p vilket inte är trovärdigt för samma utbildning ( ) Vissa SF har varit väldigt generösa och certifierat nästan alla som har sökt medan andra har varit enormt restriktiva och stängt ute sådant som kan ses som aktuell elitverksamhet. (Fotboll). ( ) Om vi tar det hela vägen tillbaka så handlar det om dimensioneringen och behovet av elevplatser, där RF inte har haft tydliga riktlinjer utifrån antal tävlande i åldersgruppen. Det har blivit godtyckligt från idrott till idrott vilket gör att trovärdigheten har blivit naggad i kanten (Golf). De förbundsrepresentanter som ställer sig kritiska och förespråkar att framtagna standards ska följas, menar att de skillnader som finns mellan olika SF och mellan gymnasieskolor vad gäller antal poäng och vilka krav på certifiering som ställs, urholkar den nationella likvärdigheten. Eftersom eleverna kan läsa olika antal poäng inom samma idrott, får specialidrottsförbunden svårigheter med att veta vad en NIU-elev kan förväntas få med sig för kompetenser. Vad gäller skillnader i certifieringskriterier mellan de olika förbunden, står definitionen av en elitidrottslig miljö samt elevers tidigare idrottsprestationer i centrum. Det vill säga, en kritik om att vissa idrotter inte har elevunderlag för det antal NIU som certifierats. Den grundläggande tanken om homogena idrottsklasser undergrävs. Ifall vi jämför de redan redovisade tabellerna 1 och 2 så visar det sig att dimensioneringsfrågan har hanterats på olika sätt. I nedanstående tabell gör jag en jämförelse mellan det totala antalet idrottsgymnasier 2010 med antalet NIU gymnasier 2011. Vissa uppgifter som inte finns med i nämnda tabeller är hämtade från respektive SF. Tabell 4. Jämförelse av andelen certifierade NIU i jämförelse med totala andelen idrottsgymnasier 2010. Antal idrottsgymnasier 2010 Antal NIU 2011 Gymnastik 13 9 69 Basket 36 19 53 Handboll 79 40 52 Fotboll 157 71 45 Bandy 28 11 39 Friidrott 51 19 37 Simning 38 13 34 Ishockey 119 33 28 Innebandy 90 24 27 Golf 66 18 27 Tennis 41 9 22 Ridning 88 6 8 Andel certifierade i procent 20

Det finns lite olika förklaringar kring varför dessa skillnader har uppstått. Jag ska här ge en tolkning kring varför spridningen är så stor mellan ytterligheterna i tabellen. Ifall vi startar i slutet av tabellen så fanns det 2010 ett RIG och en mängd lokala ridningsutbildningar. I jämförelse med de andra specialidrottsförbunden betyder den höga siffran lokala idrottsgymnasier 2010 något delvis annat inom ridningen. Inom en stor mängd Naturbruksgymnasier fanns inslag av specialidrott, utan egentligt fokus på elevers prestationsinriktning. Snarare var specialidrottskurserna ett inslag i naturbrukprogrammets yrkesinriktning (Lund 2010). Jag menar att detta sannolikt är den viktigaste förklaringen till att så relativt få NIU har certifierats. För elever på lokala ridgymnasier handlade specialidrott ofta om en förstärkt yrkesutbildning. Det ska också tilläggas att sju gymnasieskolor certifierades, men bara sex startade 2011. Anledningen till att den sjunde skolan inte påbörjade sin utbildning var lågt söktryck. Den andra ytterligheten, Gymnastikförbundet har i princip certifierat de skolor som har sökt. För det första kan detta förklaras av att Gymnastikförbundet startade sin certifieringsprocess väldigt sent. Innebörden av detta är utebliven kontroll över sitt idrottsliga behov och vilka certifieringskriterier som ska råda. För det andra kan utfallet förstås genom gymnastikens stora breddverksamhet med många aktiva gymnaster men förhållandevis få tävlingsorienterade utövare. I den tidigare gymnasieutbildningen kunde skolor starta lokala utbildningar oberoende av specialidrottsförbundens goda minne. Vi skulle kunna se det som att marknadsstyrningslogiken (elevers val och skolpeng) starkt påverkat utvecklingen av lokala idrottsgymnasier inom gymnastiken. De 13 lokala gymnastikutbildningarna 2010 täckte sannolikt mer än väl behovet av elitidrottande gymnaster. Inom Handbollförbundet förklaras det höga antalet NIU av att Skolverket dröjde med sitt beslut om att införa Idrott och hälsa specialisering 200 poäng som ett lokalt alternativ. Ifall detta beslut skulle ha tagits tidigare menar den representant som jag intervjuat att långt färre certifieringar skulle ha genomförts. Vi skulle ha varit striktare och ställt högre krav på att eleverna skulle få vara i en elitmiljö även under kvällstid (Handboll). I både Basketbollförbundet och Gymnastikförbundet påpekas att vissa skolor har haft svårt att fylla sina tilldelade NIU-platser. De tre mest frikostiga specialidrottsförbunden menar att utvärderingar och uppföljning av NIUverksamheten kan komma att påverka framtida certifierings- och dimensioneringsarbete men färre NIU som följd. Ett tredje område som kritiseras handlar om att gymnasieskolorna själva kan välja att sätta samman de sju alternativa kurserna i specialidrott på lite olika sätt: Skolorna har valt lite olika upplägg på vilka kurser som ska ges. De mixar de här 400 p och det är också något som vi har med oss i utvärderingen om det är bra eller inte. Det blir ju inte exakt i hela landet om en skola tar idrottsspecialisering 1, 2 21

och 3 och en annan bara 1 och 2. ( ) Det är något som jag har upptäckt nu. Det blir inte riktigt likvärdigt (Ridsport). Specialidrottskurserna organiseras på olika sätt under utbildningens genomförande, vilket innebär att förbunden inte har någon kontroll på vilka kunskaper som eleverna får med sig. I nedanstående citat beskrivs ytterligare ett problemområde med att upprätthålla reformens intention om en nationell standard. I det här fallet handlar det om elevplatser och NIUs ekonomiska förutsättningar: Sen den här delen som handlar om ersättning för att kunna bedriva utbildning på tänkt nivå. NIU-pengen som är en typ av överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting samt RF och delvis Skolverket, men som inte är beslutande utan bara en överenskommelse vilket gör att vissa kommuner hanterar detta godtyckligt. Samma utbildning har olika resurser beroende på var i landet man är. Det är sådana här bas saker (Golf). I citatet ovan påtalas det förhandlingsutrymme som finns med NIU-pengen. Det finns en generell riktlinje som säger att kommunerna ska ersätta NIUeleverna med ett halvt RIG-belopp, det vill säga ca 15 000 kronor. Kommunerna kan därför själva välja om de vill betala ut ersättning för NIUelever. Inom Tennisförbundet menar den representant som jag intervjuat att det framförallt är friskolorna som drabbas av detta. Ett exempel ges på att kommunen inte betalar ut någon ersättning och att friskolan därför inte heller betalar ut ersättning till de anlitande föreningarna. Tennisförbundets representant menar vidare att detta inte är något större problem för de stora lagidrotterna då elitföreningarna använder sina egna tränare och är nöjda med att kunna behålla sina talangfulla spelare. Även andra ekonomsiska aspekter framhålls vara ett hot mot likvärdigheten. Det finns ett flertal exempel i olika idrotter där elever inte erhållit inackorderingstillägg. Innebörden av detta är att föräldrar eller föreningar måste bekosta elevernas dubbla boenden. Förbundsrepresentanterna påtalar problemet med att elever som antas till NIU inte får likvärdiga villkor inom samma utbildning. Det finns heller inga garantier om att de antagna ungdomarna kan börja på utbildningen. Exempelvis vill innebandyförbundet att en NIU-plats ska vara lika med en utbildningsplats och att kommuner inte ska ha möjlighet att förhindra antagna elever att börja på NIU: ungefär hälften som vi vill ha in på NIU kan hindras från sin hemkommun eftersom de har Samhällsvetenskapligt program med ekonomisk inriktning. Det ska jag säga det är det som kan haverera det här systemet. Kommunerna håller tillbaka elever, många gör det och andra gör det inte men många säger bara blankt nej. Det där måste regeringen ta på sig. Det där måste omedelbart åtgärdas (Innebandy). 22

Det ekonomiska stödet till NIU tillsammans med inackorderingstillägg och förstahandsmottagning av elever beskrivs som de största problemen med reformen. Om elever söker till program som också finns i den egna hemkommunen kan de förhindras att börja på NIU. Eftersom gymnasieskolorna i och med GY-11 inte kan erbjuda specialutformade program finns heller inga vägar att kringgå detta problem. NIU är inget program utan enbart en del av programfördjupningen och elevernas individuella val. Ämnesplaner Samtliga SF lyfter på ett eller annat sätt fram ämnesplanerna i specialidrott som ett bekymmer inom NIU. Problematiken har uppfattats på lite olika sätt beroende på vilka ambitioner som respektive SF har haft med organiseringen av NIU. De förbund som planerat för en utbildning som omfattar 500 poäng menar att Skolverkets inledande förslag om ordningen på kurser inte motsvarade ambitionen om att utveckla ungdomar till elitidrottare: I det första förslaget var man tvungen att läsa ledarskap som första kurs mellan 400 och 500 poäng (Innebandy). Senare ändrades detta och SF tillsammans med gymnasieskolorna fick möjlighet att använda Idrottsspecialisering 3 i samband med att eleverna läser utökat program. Ett annat fortfarande olöst bekymmer rör innehåll och progression i de sju ämnesplanerna. Vissa SF menar att Skolverket lagt möda och omsorg i att beskriva teoretiska kunskapsmål inom elitidrottsligt utövande. Betydligt mindre kraft har vigts för att koppla samma dessa mål med kroppsliga färdigheter. Skrivningarna kring ämnets syfte präglas av en betoning på teoretisk och dokumenterad kunskap. Ämnesplanerna handlar alltså till stor del om att utveckla elevernas kunskaper om elitidrott. Innebörden, ifall dessa ämnesplaner följs, är att elever vid NIU har goda möjligheter att utveckla sin reflektiva och organisatoriska förmåga om elitidrott. Däremot är specialidrottsförbunden generellt missnöjda med skrivningarna kring hur elevernas fysiska prestationer ska utvecklas och den progression som förväntas ske genom utövande och färdighetsträning. Påfallande lite är formulerat kring NIU-elevernas utveckling i idrott: Först går man ut med att det ska vara elitidrott och sen gör man ämnesplaner som är något helt annat (Simning). ( ) För det första står det samma sak i de fyra kurserna. Det är samma saker. Det stämmer ju inte överens med verkligheten och hur man utvecklar unga idrottare. Vi hoppas ju finna rätsida på det där, men det är Skolverket som har bollen och jag hörde senast att det inte var aktuellt att göra omskrivning. Men jag hoppas att det görs. För som det är nu så är det ju alldeles för låg kvalité för att nå det mål som utbildningen säger sig sträva mot. Man kan ju inte ha målet att nå nationell elit om 23

man inte får ha ett utbildningsinnehåll som matchar det (Fotboll). Flera SF är också igång med att skriva utbildningsplaner och kunskapskrav för ämnesplanerna i specialidrott. I dessa utvecklingsarbeten tycks stor vikt läggas vid den egna idrottens behov. Framförallt handlar det då om att formulera hur eleverna ska utvecklas i sina idrottsliga färdigheter. Röster från Skolverket menar också att det finns ett frirum och att ämnesplaner och kunskapskrav är tolkningsbara. De ska kunna anpassas till den specifika idrottens behov. Vid en första anblick kan detta förstås som gott nog. Det kan ju vara rimligt att idrotterna själva ges möjlighet att utveckla NIU-innehåll. Samtidigt är min tolkning av detta förfarande att Skolverkets ämnesplaner och kunskapskrav är juridiska dokument som ska garantera elevernas rättigheter till likvärdig kunskap och utbildning. Det glapp som finns mellan ämnesplanernas syn på hur elitidrottslig kunskap utvecklas och specialidrottsförbundens elitidrottsliga ambitioner kring färdigheter ställer lärare och idrottsinstruktörer inför ett ohållbart dilemma. Framförallt förlorar eleverna sina möjligheter att erbjudas likvärdig utbildning: Skulle du ha ett nationellt prov under vårterminen så skulle det se helt olika ut beroende på var eleverna har läst någonstans. Jag tycker att det borde finnas ett nationellt prov, så borde man oberoende av idrott ha lärt sig samma saker (Golf). Certifieringsmodeller I samband med att specialidrottsförbunden certifierar skolorna används två olika modeller. Den första har jag valt att kalla elitföreningsmodellen och den andra elitmiljömodellen. Utgångspunkterna för att organisera certifieringsprocessen för sökande NIUn är helt olika i dessa båda modeller. Elitföreningsmodellen Inom elitföreningsmodellen är det den medverkande elitföreningen som står i centrum. Antalet intresserade elitföreningar styr också i hög grad dimensioneringen av antalet skolor som certifieras. I de idrotter som praktiserar denna modell är alltså den medverkande föreningen helt avgörande för om en gymnasieskola certifieras eller inte. Kriteriet är att föreningens ska ha ett representationslag som tävlar på elitnivå. Det är också föreningen som väljer ut vilka skolor som den kan och vill samarbeta med. Utgångspunkten är att eleverna ska ges möjlighet att tävla och träna på en elitnivå även under kvällstid: Vi har ju vår verksamhet väldigt hårt knuten till föreningar vilket andra inte har. För jag menar om du inte har någonstans att spela hockey så kan du inte gå på hockeygymnasium, det faller ju på sin egen orimlighet. Har du en klubb som föredrar skola 24