Innovatören som älskar tennis Föreställ dig en halvö med vidunderlig utsikt mot Kattegatt, skärgårdsbåtar, klippbad och pensionat. Ja, då tänker du på platsen där vår nye tränare Richard Rohdén växte upp - Saltholmen. Men det var inte Göteborgs skärgårdsliv som lockade Richard, utan en tennisbana som låg ett stenkast från hans hem. Richard var bara fyra år när han började spela tennis. Som minstingen i en syskonskara om fem tennis-intresserade bröder och en likasinnad pappa led han inte brist på vare sig speltider eller uppåtsparring. Detta parat med talang och ett brinnande intresse sporten gav snart resultat - Richard blev en mycket duktig, ja den bäste spelaren i Saltholmen och snart även en av Göteborgs bästa tävlingsjuniorer. Han fick också förtroendet att träna andra. När jag var 14 så var jag ganska så mycket bättre än a!a andra i den här klubben (Saltholmens TK) så jag fick ta över träningen där. Jag tränade vuxna, juniorer och, ja, ti! och med mina klasskompisar, ha, ha. Det var spännande. Richard trivdes i rollen som instruktör. Han lade upp träningen utifrån sina egna erfarenheter. Då var det min egen bild av tennis som gä!de, men jag tror ändå att jag hade tänkt ti! ganska mycket, vad det handlade om, teknik, att vi har olika förutsättningar. Jag tog ti!vara den träning som jag själv hade gått igenom och försökte förmedla det på olika sätt, $amför a!t att det sku!e vara kul. Jag själv tyckte att det var så himla kul och då blev det ju enklare. Richards egen träning hade redan när han var 10 år förflyttats till Göteborgs Lawn Tennisklubb, GLTK. I samma veva började han att tävla och deltog under de kommande åren i bland annat de klassiska juniorturneringarna i SM, Salk Open och Båstad. Den sistnämnda var den absoluta favoriten.
Båstad var fantastiskt kul. Den var bäst av a!a. Det var ett stort gäng som åkte ner, en massa andra tennisspelare som man kände, ja, hela atmosfären var fantastisk. A!t andades tennis. Man körde minnitennis på området e!er hittade på något annat kul att göra. Det gick bra för tävlingsjunioren Richard, särskilt under de första åren. De första åren hade jag lätt för mig. Då fanns det bara att vinna. Det var inget alternativ att förlora. Jag hade min bild av tennis och körde den fu!t ut. Det var självklart att jag sku!e gå $ån matchen som vinnare. Det var inte bara på tennisbanan som det gick bra för Richard. Jag tävlade i schack också. Det gick väldigt bra. Jag var delad etta, i a!a fa! näst bäst i Göteborg. Och jag kom nia i SM när jag var 11 år. Trots framgångarna lade han ner schacken efter samma år. Tennisen tog det mesta av hans tid, även om han ibland hade tid för annat. Jag hö! på a!a andra bo!sporter också, med kompisar, men inget organiserat, bara på skoj. Vi återvänder till tävlingspelaren Richard. Vad hände när han inte vann? Då blev jag inte glad, ha, ha. Då var jag knäckt och det hände att jag kunde gå och tänka på matchen i flera dagar. På banan kunde jag lätt bli besviken på mig själv och gå tänka lite för mycket under matchen istä!et för att göra mig av med det och gå vidare. Jag drog på misstagen för länge istä!et för att fokusera på nästa bo!. Vi konstaterar att just det där är ett vanligt fenomen och en av de stora utmaningarna för både juniorer och vuxna som tävlar. Att förhindra att de egna misstagen äter sig in i skallen och i värsta fall skapar en nedåtgående spiral. Om man verkligen tänker på det så är poängräkning och stä!ning bara negativa faktorer under match. Så länge du tänker på dem stör de ditt fokus, även om du leder. Det bästa är om du bara är i bo!en hela tiden. Det är klart att man ska ha en övergripande bild rent taktiskt, men i övrigt gä!er det att vara i bo!en, att vara i nuet. För då har du gjort a!t du kan i varje bo!. En sak som Richard många gånger återkommer till är vikten att ha tennis som referenspunkt, inte gruppen man spelar med, rankingpoäng eller något annat.
Det är viktigt att referenspunkten är tennis. Då vågar man missa mer, man jämför sig inte, utan öppnar för ett lärande, där man inte hela tiden jämför sig med andra. Richard själv hade en period då han hela tiden jämförde sig med den grupp han tränade med. Och då han ville prestera inför en auktoritär tränare. Jag vi!e leverera för att vara duktig, det är en erfarenhet som jag tagit med mig... För att gruppen ska ta sig $amåt så måste några i den ha tennis som referenspunkt för att den ska komma $am. Vi var så sammansvetsade att det nästan bara blev gruppen vi jämförde oss med. Det blev först när vi fick in Jonas Svensson (nr 10 i världen 1991) som tränare och när vi fick, under en kortare period, vara med och träna med exempelvis ATP-spelarna Mikael Ti!ström och David Engel. Vi fick på nära hå! se och förstå vad det innebär samt vad som krävs för att spela på ATP-touren. En annan sak som blev tydlig för Richard under hans juniortid var den fysiska tillväxtens betydelse. De som är tidiga i utvecklingen har ofta en fördel. Richard själv tillhörde inte den gruppen. Jag växte väldigt sent. När jag var typ 18. Jag var nog 1.70 ti!s jag var 17, sen blev jag helt plötsligt 1.88, Det gjorde stor ski!nad. När man är större och starkare blir det en ny typ av tennis. Det är viktigt att inte räkna bort de som inte har vuxit. Richard fortsatte att tävla under hela juniortiden och nådde så sakteliga ikapp sina tävlingskompisar. Hans näst sista tävling som tävlingsjunior blev en seger i DM (numera RM) för herrar i Göteborg. Richard fortsatte att tävla under hela juniortiden och man skulle kunna säga att han hade både turen och oturen att åldersgruppens bästa spelare också bodde i regionen. Tur för att han ofta fick möjlighet att spela mot de bästa. Otur för att han vanligen fick respass i semifinal. När juniortiden nådde sitt slut var det väl egentligen som uppbyggt för Richard att bege sig till USA för collegetennis. De flesta av hans tennisvänner gjorde det Men så blev det inte. Jag en hade bild av att skaffa mig en svensk utbildning, jag trodde att det var bättre. Jag fattade inte riktigt att jag hade kunnat komplettera en amerikansk utbildning med en master här hemma. Hade jag vetat det hade jag nog kompletterat med en master på Handelshögskolan.
Istället för college blev det alltså studier i Sverige - industriell ekonomi i Linköping. Under universitetsåren blev det inte mycket tennisträning för Richards del. Men intresserad som han är, höll han sig hela tiden à jour. Jag hö! mig uppdaterad på a! utveckling och hö! ko! på spelarna. Det här var perioden då Federer blev så bra och Nadal kom $am och började kriga om positionen så det var en väldigt kul tennisutveckling. När studierna var klara föll det sig naturligt för Richard att plocka upp både jobbet som tränare och sin egen tennis. Nu var det ännu roligare, berättar han. Först var han timtränare i Påvelunds TK, därefter chefstränare på deltid i Högsbo TK. Han tränade både barn och vuxna, såväl nybörjare som tävlingsspelare. Han satt dessutom i styrelsen i Saltholmens TK. På bilden intill ser vi när han är tävlingsledare för Saltholmen Open 2013. Vari ligger skillnaden mellan att träna vuxna och barn? Man kan självklart tala tennis med båda, men på olika vis. Jag tycker att nyckeln li,er i nyfikenheten. Det är väldigt lätt att prata med vuxna, om teknik, balans, ja, a!t. Med barnen, om de är riktigt små, gä!er det att hitta en tydlig struktur och att de har riktigt kul, det är mer att man härmar när man är liten. Med vuxna och tävlingsjuniorer är det något helt annat. Om jag ska lära dig något som jag vet så kan jag inte föra över kunskapen e!er känslan bara så där, utan du måste själv komma på det e!er känna det med kroppen. Då får jag som tränare vara ett bo!plank för dig. Stä!a $ågor så att du själv upptäcker e!er säga ti! när det ser bättre ut och $åga hur det känns. Målet är att de ti! största del ska! bli sina egna tränare, för ingen känner deras förutsättningar så bra som de själva. En sak som vi ännu inte har kommit in på är Richards stora intresse för innovationer och affärsidéer. Redan under gymnasiet startade han två företag, där det ena, i korta ordalag, handlade om samåkning och det andra en räknesticka för golfspelare. Jag tycker den innovativa delen är jättekul.
Richard har kommit på fler affärsidéer genom åren. Men trots detta har hans intresse för att lära ut tennis aldrig slocknat. Han älskar ju tennis och faktum är, att det är det yrket som har ägnat mest tid åt under sitt liv. Ja, jag har snart gjort det i 20 år, vilket ju nästan känns knasigt, ha, ha. Helt plötsligt blir jag väldigt gammal trots att jag fortfarande känner mig som 25 (Richard är 34 år. Min anmärkning). I Smedslättens LTK ansvarar Richard sedan i januari för Tennisskolan under helgerna och så jobbar han med både tennisjuniorer och tävlingsgrupp under resten av veckan. Övrig arbetstid hjälper han sin flickvän, som driver ett företag inom affärsjuridik, med bokföring och affärsutveckling. Richard har fortfarande affärsidéer på gång, men allt det där får huvudsakligen vila nu, berättar han. Ett större och viktigare uppdrag är nämligen i antågande. Han ska bli pappa, för första gången. Om bara några veckor. Sista frågan jag hinner ställa till Richard innan han måste bege sig ner till tennisbanan är vad han vill bidra med till Smedslättens LTK. Glädjen och nyfikenheten på tennis. Att förstå tennis. Det är nyckeln ti! $amgång i a!t. Åsa-Mia Fellinger