Rapport 2013:20 Granskning av avtalsvillkor för kortkrediter
2 (36) 2013:20 Granskning av avtalsvillkor för kortkrediter Konsumentverket 2013 Utredare: Anna Hult (projektledare), Maria Grunditz, Ulrika Eklund, Martin Ekelöf och Maria Wackerfeldt.
3 (36) Innehållsförteckning Sammanfattning... 5 Summary... 7 1. Inledning... 9 1.1 Bakgrund... 9 1.2 Syfte... 9 1.3 Urval... 10 1.4 Metod... 11 1.5 Definitioner... 11 1.6 Avgränsningar... 12 1.7 Disposition... 12 2. Rättslig reglering... 13 2.1 Avtalsrättsliga grundprinciper och konsumentskydd... 13 2.2 Lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK)... 13 2.3 Konsumentkreditlagen (KkrL)...14 2.3.1 Information om varför en kreditansökan avslås... 15 2.3.2 Betalning av skulden i förtid... 15 2.3.3 Invändningsrätt och lagval... 15 2.4 Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (LOT)...16 2.5 Föräldrabalken (FB)... 17 2.6 Lag om betaltjänster (LBT)... 17 2.6.1 Begränsning av betalningsinstrumentets användning... 18 2.7 Bryssel I-förordningen/Behörig domstol vid gränsöverskridande förpliktelser... 18 2.8 Rom I-förordningen/Tillämplig lag vid gränsöverskridande förpliktelser...19 2.9 Marknadsföringslagen (MFL)...19 2.10 Praxis... 20 2.10.1 Avsändarens ansvar vid försändelser... 20 2.10.2 Skriftlig uppsägning... 20 2.10.3 Påföljder/konsekvenser vid dröjsmål... 20 3. Bedömning av granskade avtalsvillkor... 21 3.1 Konsumentkreditlagen... 21 3.1.1 Information om varför en kreditansökan avslås... 21 3.1.2 Betalning av skulden i förtid... 22 3.1.3 Invändningsrätten... 22
4 (36) 3.2 Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument... 23 3.2.1 Självrisk vid obehöriga transaktioner... 23 3.2.2 Kontohavarens skyldighet att spärranmäla till kreditgivaren... 24 3.2.3 Övertrassering vid obehöriga transaktioner... 24 3.3 Omyndigas ansvar för skuld... 25 3.4 Lag om betaltjänster... 26 3.4.1 Betaltjänstleverantörs rätt att spärra ett kort... 26 3.4.2 Kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol i annat land... 27 3.4.3 Avsändarens ansvar för försändelse... 28 3.4.4 Skriftlig uppsägning... 28 3.4.5 Försenad inbetalning... 29 4. Sammanfattande slutsatser... 31 4.1 Avtalsvillkor... 31 4.1.1 Information om varför en kreditansökan avslås... 31 4.1.2 Betalning av skulden i förtid... 31 4.1.3 Invändningsrätten... 31 4.1.4 Självrisk vid obehöriga transaktioner... 31 4.1.5 Kontohavarens skyldighet att spärranmäla till kreditgivaren... 32 4.1.6 Övertrassering vid obehöriga transaktioner... 32 4.1.7 Omyndigas ansvar för skuld... 32 4.1.8 Betaltjänstleverantörs rätt att spärra ett kort... 33 4.1.9 Kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol i annat land... 33 4.1.10 Avsändarens ansvar för försändelse... 33 4.1.11 Skriftlig uppsägning... 33 4.1.12 Försenad inbetalning... 33 4.2 Avslutande kommentar... 34
5 (36) Sammanfattning Antalet utgivna kredit- och betalkort ökar stadigt i Sverige och konsumenter har ofta möjlighet att göra sina sällanköp på kredit. Konsumentverket har därför valt att granska avtalsvillkor förknippade med kortkrediter. Då det är vanligt förekommande inom möbelbranschen att konsumenter erbjuds att delbetala sina köp med kortkrediter har ett urval av dessa kortkrediter granskats. Förutom dessa har även villkoren avseende ett urval av kortkrediter dels hos de fyra storbankerna, dels hos andra banker och kreditgivare granskats. Syftet med rapporten är att göra en översyn av avtalsvillkor för kortkrediter för att uppmärksamma eventuella konsumentproblem och att tydliggöra dessa för kreditgivarna. I granskningen har uppmärksammats flera oskäliga avtalsvillkor från flera olika kreditgivare. I flera fall har Konsumentverket uppmärksammat villkor som strider mot tvingande rätt, såsom till exempel villkor som ger kreditgivaren möjlighet att i strid med konsumentkreditlagen avslå en kredit utan att ange skälen för det. Begränsningar i konsumentens invändningsrätt som medför att invändning får göras endast avseende köp gjorda i Sverige, utgör också villkor i strid med tvingande konsumentlagstiftning. Vidare återfinns bland villkoren krav på skriftlighet vid uppsägning, trots att detta enligt praxis är oskäligt. Dessutom återfinns i rapporten exempel på villkor som medför en obalans mellan avtalsparterna då de begränsar konsumenters rättigheter i förhållande till kreditgivares skyldigheter. Ett sådant exempel är när en konsument tecknat ett kortkreditavtal med ett visst kreditutrymme och en obehörig transaktion äger rum som medför att kontot blir övertrasserat. Konsumenten blir då betalningsskyldig även för det övertrasserade beloppet, trots att denne inte haft kännedom om att övertrassering av kontot var möjlig. Ytterligare ett exempel på ett obalanserat villkor som ensidigt gynnar kreditgivaren är när denne har möjlighet att belasta konsumenten med mycket långtgående påföljder vid exempelvis dröjsmål. I granskningen framkommer också villkor som är otydliga och därför kan vilseleda konsumenten om dess innebörd. Ett exempel på ett sådant villkor är bland annat det som reglerar självrisken vid en obehörig korttransaktion och det otydliga tillägget att självrisken gäller per kort och reklamation. Konsumentverket har även uppmärksammat villkor som berör situationer som tros vara ytterst ovanliga och därför är olämpliga i ett standardavtal. Ett sådant villkor är till exempel det som berör ställd säkerhet i samband med en kortkredit, trots att krav på ställd säkerhet inte återfinns i det specifika kreditavtalet, och som anger att kreditgivaren har rätt till betalning av kreditskuld i förtid om den säkerhet som ställts för krediten avsevärt försämrats.
6 (36) Ett exempel på ett mindre lämpligt villkor är ett standardvillkor som möjliggör skuldsättning av omyndig, eftersom skuldsättning av omyndig kräver överförmyndares samtycke. Den huvudsakliga gemensamma nämnaren för samtliga villkor är att de framställs på ett otydligt sätt samt är omfattande och svårlästa. Konsumentverket uppmanar genom rapporten kreditgivare att dels ändra på de specifika avtalsvillkor som har funnits oskäliga, dels se över avtalsvillkoren i dess helhet för att säkerställa att de är tydliga, mindre omfattande och begripliga för konsumenten.
7 (36) Summary The number of issued payment and credit cards is steadily increasing in Sweden and consumers often have the possibility to make their purchases of durable goods on credit. For this reason the Swedish Consumer Agency has examined contract terms related to credit cards. Since consumers frequently are offered to pay their purchases with credit cards within the furniture retail market, a selection of contract terms related to these credit cards has been examined. In addition to those the contract terms of a selection of credit cards offered by the large banks and the terms related to a selection of credit cards issued by other banks and creditors have been examined. The purpose of the report is to present a review of the examination in order to reveal consumer problems and to make the creditors aware of these problems. The examination has discovered several unfair contract terms issued by several different creditors. The Agency has noted several contract terms in conflict with mandatory law. For example terms that gives the creditor the possibility to reject a credit application without providing the reason for the rejection. Other examples are terms that gives the consumer the possibility to make claims regarding credit purchases made only in Sweden and terms including specific course of action in order to terminate the credit contract, despite court rulings stating it unfair. Furthermore, the report presents contract terms that waive the consumer s rights and reduce the creditor s obligations causing an imbalance between the parties. One example is the term making the consumer accountable for penalty fees because of an overdraft of the credit facility due to unauthorised transactions. Another example of this imbalance is the term that unilaterally favors the creditor in the sense that the creditor has the possibility to burden the consumer with far-reaching consequences in cases of delay in payment. The examination has also uncovered contract terms that are unclear and therefore may mislead the consumer regarding the meaning of the term. An example is the term that regulates the consumer s liability for unauthorised transactions and the vague phrase per card and claim. The Consumer Agency has also noticed contract terms regulating situations that are extremely rare and therefore inappropriate in a standard contract. One example concerns collateralisation. Despite the fact that the contract in question does not contain any demands of collateral for the credit, the creditor reserves the right to terminate the contract in advance in the event of deterioration of collateral.
8 (36) A standard contract making it possible for minors to be indebted is another example of an inappropriate term. Indebtedness of minors requires consent from the municipal chief guardian. The main common denominator for all the examined contract terms is that they are presented in an unclear and vague manner. Furthermore, the examination has revealed that many terms are extensive and difficult to read. Through this report the Consumer Agency encourage the creditors to align the specifically presented terms, those deemed as unfair, to Swedish law and also in general to make their terms clearer, less extensive and easier to read.
9 (36) 1. Inledning 1.1 Bakgrund Antalet betal- och kreditkort utgivna på den svenska marknaden har de senaste två åren ökat från ca 15,6 1 miljoner till närmare 18 miljoner 2. Idag kan konsumenter erbjudas kortkredit inom ramen för bankers olika kundkoncept, likaväl som att de kan tecknas efter ansökningar hos kreditgivare som anpassat sin verksamhet till internet. Även flertalet stora butikskedjor marknadsför idag krediter kopplade till kedjans kundkort. Av rapporten Kampen om köpkraften 3 från HUI Research framgår att under de senaste decennierna har möbelbranschen vuxit sig särskilt stark i förhållande till de branscher som länge haft ett stort köptryck. 4 Möbler har gått från att vara större investeringsprodukter till rena konsumtionsvaror. På senare tid har även intresset för design och inredning ökat, vilket har bidragit till utvecklingen. 5 Inom denna bransch kan konsumenter i stor utsträckning välja att delbetala sina köp med ett kreditkort. Det blir ofta fråga om köp för stora belopp, där kreditgivarna och butikskedjorna lockar med räntefria lösningar och generöst tilltagna kreditutrymmen. Konsumentverket utövar tillsyn över kreditgivares avtalsvillkor och ska se till att dessa stämmer överens med gällande rätt och inte är oskäliga. En annan del av tillsynen består av att kontrollera att näringsidkarna följer gällande regler vid marknadsföring av krediter. Med anledning av att en ny konsumentkreditlag (2010:1846) trädde ikraft den 1 januari 2011, har Konsumentverket ansett att det finns skäl att granska avtalsvillkor för några av de kortkrediter som är tillgängliga på den svenska marknaden idag. 1.2 Syfte Med denna granskning av avtalsvillkoren på kreditmarknaden har Konsumentverket för avsikt att uppmärksamma eventuella konsumentproblem och att tydliggöra dessa för kreditgivarna. I denna rapport redovisar Konsumentverket resultatet av granskningen. 1 http://www.scb.se/statistik/_publikationer/fm5001_2010m09_br_fm5001br1010.pdf 2 http://www.scb.se/statistik/_publikationer/fm5001_2012m09_br_fm5001br1210.pdf 3 HUI Research; Kampen om köpkraften, Handeln i framtiden, hösten 2011 4 Exempelvis järn- och bygghandeln eller hemelektronikbranschen. 5 HUI Research; Kampen om köpkraften, Handeln i framtiden, hösten 2011, s.18-20
10 (36) 1.3 Urval Konsumentverket har valt att granska tre kategorier av kortkrediter. Inom varje kategori har fyra kortkrediter granskats. Några kreditgivare återfinns i två kategorier. Den första kategorin avser de kortkrediter som erbjuds genom möbelbranschen. Dessa kortkrediter tecknas av konsumenterna vanligtvis i samband med köp av möbler i butik, men i vissa fall även via butikskedjans webbplats. Kreditgivare inom möbelbranschen återfinns även inom andra branscher, till exempel hemelektronikbranschen. Den andra kategorin omfattar de kortkrediter som erbjuds av de fyra storbankerna inom deras ordinarie utbud. Dessa kort är antingen betal- och kreditkort eller kontokort med kreditfunktion. Den tredje och sista kategorin utgörs av de kortkrediter som erbjuds av banker och andra kreditgivare och som inte är kopplade till någon butikskedja. De kort som ingår i granskningen framgår av följande uppställning. Kort Kreditgivare Möbelbranschens kort Mio-kortet Jysk-Card EM-kortet (Multicard) Ikea Handla Hemkredit Resurs Bank AB GE Money Bank AB Handelsbanken Finans Ikano Bank Kreditkort utgivna av storbanker Världsnaturkortet, Swedbank Allkort med kredit SEB MasterCard Visa Gold EnterCard Sverige AB Svenska Handelsbanken AB SEB Kort AB Nordea Bank AB Fristående kreditkort Re:member MasterCard Diners Club Classic SupremeCard Green Everydaycard EnterCard Sverige AB Diners Club Nordic AB Resurs Bank AB Nordea Finans AB
11 (36) 1.4 Metod Konsumentverket har begärt in avtalsvillkor som var gällande för respektive kortkredit den 30 januari 2012. De inkomna villkoren har granskats i huvudsak utifrån relevanta konsumentskyddande författningar. Granskningen har även skett utifrån praxis och Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter 6. Några bolag har under granskningens gång, på eget initiativ, kompletterat det inskickade underlaget med nytt uppdaterat material. Konsumentverket har noterat att vissa ändringar har skett, men det är materialet som var gällande den 30 januari 2012 som ligger till grund för granskningen. I den fortsatta framställningen har bolagen anonymiserats. Bolagen förväntas istället själva identifiera och åtgärda eventuella brister som uppmärksammats och som fortfarande kvarstår. En uppföljning av granskningen kommer att ske en tid efter att rapporten publicerats. Konsumentverket kommer då att kontrollera om de granskade kreditgivarna har åtgärdat de brister som redovisas i rapporten. 1.5 Definitioner Betalkort: kort där kortinnehavaren enligt kontovillkoren beviljas anstånd, vanligtvis 30-45 dagar, med betalning av det belopp som påförts kontot under en viss period. 7 Kreditkort: kort där betalning vid ett köp sätts upp på ett skuldkonto där kortinnehavaren i allmänhet betalar ränta från inköpsdagen. 8 För de kreditkort som återfinns i rapporten gäller oftast upp till 60 dagars räntefri kredit, därefter kan konsumenterna välja att betala ett lägsta belopp per månad. För det fall hela skulden inte betalas inom 60 dagar betalar konsumenterna ränta på det utnyttjade kreditbeloppet. Kortkrediter: lån, kontokredit, betalningsanstånd eller liknande kopplat till ett kontokort eller dylikt betalningsinstrument. Kontokort med kreditfunktion: kort vars bakomliggande konto är förknippat med en sedvanlig kontokredit. Så fort ett köp görs när det inte finns några insatta medel på ifrågavarande konto utnyttjas krediten och dispositionsränta på det utnyttjade beloppet blir tillämplig. 6 KOVFS 2011:1, Allmänna råd om konsumentkrediter 7 http://www.bankforsakring.konsumenternas.se/lana--betala/betala-med-kort/valja-kontokort/ 8 http://www.bankforsakring.konsumenternas.se/lana--betala/betala-med-kort/valja-kontokort/
12 (36) 1.6 Avgränsningar Konsumentverket redovisar de oskäliga villkor som verket bedömer har störst betydelse för konsumenterna. Detta betyder att inte alla brister som uppdagats i granskningen omnämns i rapporten. 1.7 Disposition I kapitel två ges en beskrivning av gällande lagstiftning samt praxis. Därefter, i kapitel tre, redovisas resultatet av granskningen. I kapitel fyra redovisas Konsumentverkets slutsatser.
13 (36) 2. Rättslig reglering Nedan redogörs för de författningar som ligger till grund för granskningen. lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) konsumentkreditlagen (2010:1846) (KkrL) marknadsföringslagen (2008:486) (MFL) lag (2010:738) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (LOT) föräldrabalken (1949:381) (FB) lag (2010:751) om betaltjänster (LBT) preskriptionslagen (1981:130) (PreskL) Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstolars behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag vid avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen) 2.1 Avtalsrättsliga grundprinciper och konsumentskydd Grunden för avtalsrätten bygger på principen om avtalsbundenhet och principen om avtalsfrihet. Dessa principer innebär att två parter ska kunna ingå ett avtal och själva bestämma över innehållet samt att parterna är skyldiga att hålla de löften som skapas genom avtalet. Den teoretiska utgångspunkten för dessa principer är att varje avtalspart har förmåga att själv bäst avgöra vilka intressen som ska tillgodoses genom ett avtal. 9 Ekvivalensprincipen är en motvikt till dessa grundläggande principer. Principen innebär att det ska finnas en balans (ekvivalens) mellan de objektiva värden som varje avtalspart har att prestera på grund av avtalet. Utifrån denna tanke kan man hävda att ett visst avtal medför en obalans mellan parterna och således är oförmånligt för den ena parten. Genom de konsumentskyddande reglerna söker lagstiftaren skydda konsumenten, som generellt anses befinna sig i en underlägsen ställning i förhållande till sin motpart näringsidkaren, mot sådana obalanserade och oförmånliga avtal. 10 2.2 Lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) AVLK syftar till att skydda konsumenter mot avtalsvillkor som gynnar näringsidkare på konsumentens bekostnad. Genom AVLK införlivades rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal i svensk rätt. Den marknadsrättsliga bedömningen enligt AVLK ska inriktas på om ett villkor typiskt sett är oskäligt mot konsumenterna som kollektiv. 9 Ramberg, C. och Ramberg, J. (2007). Allmän avtalsrätt. Norstedts juridik: Stockholm, s 28. 10 a.a., s 38.
14 (36) Enligt 3 AVLK har Marknadsdomstolen (MD) en möjlighet att förbjuda oskäliga avtalsvillkor. Ett sådant förbud ska vara påkallat från allmän synpunkt eller på annat vis ligga i konsumenternas intresse. Generellt innebär detta att det är standardvillkor som kommer ifråga för förbud. Avtalsvillkor är alltid att anse som oskäliga om de strider mot tvingande rätt och kan även vara att anse som oskäliga om de - avviker från dispositiva rättsregler och ger näringsidkaren en förmån, eller berövar konsumenten en rättighet som orsakar en snedbelastning i fråga om rättigheter och skyldigheter enligt avtalet så att det inte längre råder rimlig balans mellan parterna, eller - är vilseledande eller oklart presenterade. I bilaga till direktivet finns en icke uttömmande lista, den s.k. grå listan, med sådana avtalsvillkor som kan anses oskäliga i konsumentavtal. De listade villkoren är relativt detaljerade men är avsedda att fungera som vägledning vid tillämpningen av direktivet. Av 4 AVLK framgår att en fråga om förbud tas upp av MD efter ansökan av bland annat Konsumentombudsmannen (KO). Enligt 7 AVLK får en fråga om förbud som inte är av större vikt prövas av KO. Den som har använt ett oskäligt avtalsvillkor kan förbjudas att använda detta genom ett så kallat förbudsföreläggande. Om föreläggandet godkänns av näringsidkaren gäller det som en dom meddelad av MD. 2.3 Konsumentkreditlagen (KkrL) Konsumentkreditlagen reglerar krediter som en näringsidkare, eller någon annan i egenskap av ombud för en kreditgivare, erbjuder en konsument. Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal (konsumentkreditdirektivet). Med kreditköp avses enligt 2 KkrL ett köp av en vara eller tjänst, vilket finansieras genom en kredit som lämnas av en kreditgivare eller en säljare som förmedlar en kredit åt kreditgivaren. Exempelvis är ett köp genom utnyttjande av en befintlig kortkredit ett kreditköp. 11 Lagen är tvingande till konsumentens fördel vilket innebär att avtalsvillkor som i jämförelse med lagen är till nackdel för konsumenten generellt är ogiltiga. 11 Prop 2009/10:242 s. 87
15 (36) 2.3.1 Information om varför en kreditansökan avslås Av 13 KkrL följer att en näringsidkare ska underrätta konsumenten om orsaken till att en ansökan om kredit avslås. Om uppgifterna som ligger till grund för avslaget härrör från en extern databas, ska konsumenten snarast och utan kostnad underrättas om uppgifterna och vilken databas som använts. Näringsidkaren bör i sin underrättelse om varför krediten inte har beviljats, tydligt ange på vilka grunder bedömningen har skett och inte endast hänvisa till en intern eller extern beräkningsmodell. Konsumenten ges därigenom möjlighet att förstå vad som krävs för att denne i framtiden ska beviljas en kredit. 12 2.3.2 Betalning av skulden i förtid Kreditgivaren har enligt 33 KkrL rätt att få betalning i förtid endast om det har avtalats och 1. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordran, 2. konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordran och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter, 3. konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning, 4. säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller 5. det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld. 2.3.3 Invändningsrätt och lagval Enligt 29 KkrL får köparen vid kreditköp mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan göra mot säljaren. Vidare svarar kreditgivaren lika med säljaren för att ett eventuellt anspråk, som köparen har på säljaren avseende återbetalning, skadestånd eller annan penningprestation, fullgörs. Kreditgivarens ansvar är dock begränsat till det belopp kreditgivaren har mottagit av köparen med anledning av krediten. Av 47 KkrL följer att avtalsvillkor för kreditavtal som förordar lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) inte är giltigt om denna lag skulle ge ett sämre konsumentskydd än den lag som annars är tillämplig. Paragrafen reglerar inte lagval fullt ut utan skyddet avser endast avtalsvillkor som hänvisar till lagen i ett land utanför EES-området. För de situationer som inte regleras i paragrafen hänvisar förarbetena till internationella privaträttsliga regler 13 som regleras i Rom I-förordningen (se nedan). 12 KOVFS 2011:1, p. 2.3.3 13 Prop. 2009/10:242 s. 119
16 (36) 2.4 Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (LOT) Den 1 augusti 2010 trädde LOT i kraft. Lagen ersätter 34 i den tidigare konsumentkreditlagen. LOT reglerar en kontohavares ansvar för belopp som belastar ett konto på grund av att en obehörig transaktion genomförts med ett betalningsinstrument. Av 2 följer att ett betalningsinstrument är ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningstransaktion. Av förarbetena till lagen framgår att ett personligt instrument eller en personlig rutin även kan utgöras av en bankdosa som möjliggör transaktioner via internet, en personlig kod som används vid banktjänster över telefon eller genom ett så kallat bank-id. För att en betalningstransaktion ska anses obehörig ska den ha genomförts utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt avtalet är behörig att använda betalningsinstrumentet. Kontohavaren är enligt 4 skyldig att 1. skydda en personlig kod som hon eller han har fått, 2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts, snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och 3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Av förarbetena till lagen framgår att skyldigheten att spärranmäla betalningsinstrumentet gäller oavsett på vilket sätt det har kommit bort och oberoende av om en personlig kod samtidigt har kommit till någon obehörig persons kännedom eller inte. 14 Beroende på omständigheterna kring den obehöriga transaktionen kan konsumenten få betala en självrisk till kreditgivaren. Har den obehöriga transaktionen till exempel kunnat genomföras på grund av att kontohavaren underlåtit att skydda sin personliga kod får konsumenten enligt 5 stå för hela beloppet, dock högst 1200 kr. Av 6 framgår att om kortinnehavaren åsidosatt något av de ovan angivna kraven genom grov oaktsamhet, och en obehörig transaktion därmed har kunnat genomföras, ansvarar kontohavaren för hela beloppet, dock högst 12 000 kr om kontohavaren är en konsument. Är handlingen att se som särskilt klandervärd ansvarar kontohavaren för hela beloppet. 15 14 Prop. 2009/10:122 s. 24-25 15 Prop. 2009/10:122 s.27
17 (36) 2.5 Föräldrabalken (FB) Föräldrabalken reglerar bland annat frågor kring omyndigas rättshandlingar, exempelvis vilka avtal en person under 18 år har rätt att ingå. Av 9 kap. 1 framgår bland annat att den som är under 18 år och därmed omyndig endast undantagsvis själv får råda över sin egendom eller åta sig förbindelser. Av 10 kap. 2 första stycket framgår vidare att för barn som står under vårdnad av båda föräldrarna är dessa barnets förmyndare. Förmyndare ska enligt 12 kap. 1 första stycket förvalta de omyndigas tillgångar och företräda dem i angelägenheter som rör tillgångarna. Förmyndare ska vidare enligt 13 kap 1 första stycket bestämma hur tillgångar som står under deras förvaltning ska användas eller placeras. Av 13 kap. 12 1 st. framgår bland annat att föräldrar endast med överförmyndarens samtycke får teckna lån eller på annat sätt skuldsätta den omyndige. Tredje stycket i samma lagrum stadgar att ett sådant samtycke endast får lämnas om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyndiges utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för det. Avgörande för om ett avtal ska anses innebära skuldsättning är om barnet enligt avtalet förpliktas att vid en senare tidpunkt betala, oavsett om betalningen gäller ett bestämt belopp eller inte. Typiska exempel på detta är köp av varor eller tjänster på kredit, det vill säga utan kontant betalning. 16 2.6 Lag om betaltjänster (LBT) LBT reglerar betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor, exempelvis i kronor. Betaltjänster är bland annat tillhandahållande av till exempel kontokort och andra betalningsinstrument, kontobaserade betalningar och autogirering. Ett exempel på betaltjänsteleverantörer är banker. Betalare eller betaltjänstanvändare är vanligtvis en konsument. I 5 kap. LBT regleras genomförandet av betaltjänster. Enligt 33 samma kapitel får bestämmelserna i kapitlet inte frångås till nackdel för en betaltjänstanvändare. 16 Prop. 2007/08:150 s. 29ff, 66ff
18 (36) 2.6.1 Begränsning av betalningsinstrumentets användning Av 5 kap. 4 LBT följer att i ett ramavtal, alltså ett avtal som reglerar genomförandet av betalningstransaktioner mellan en betalare och en betaltjänstleverantör, får leverantören förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet när det finns 1. risk för en icke säker användning av betalningsinstrumentet, 2. misstanke om att betalningsinstrumentet obehörigen använts, eller 3. i fråga om betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för att betalaren inte kan betala. Av 5 kap. 4 andra stycket LBT följer att en betaltjänstleverantör som spärrar ett betalningsinstrument ska informera betalaren om spärren och skälen till denna. Betalaren ska informeras innan betalningsinstrumentet spärras eller så snart som möjligt efter det att spärren har införts. 2.7 Bryssel I-förordningen/Behörig domstol vid gränsöverskridande förpliktelser I Bryssel I-förordningen finns bestämmelser om vilket lands domstol som ska ha behörighet att pröva en avtalstvist. I förordningen finns vidare bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar fastställda i medlemsländerna. Förordningen är direkt tillämplig på det privaträttsliga området. Reglerna i förordningen bygger på den allmänna principen om svarandens hemvist, vilket enligt huvudregeln ska vara avgörande för vilket lands domstol som ska ha behörighet att pröva en tvist. Avtalsparter har rätt att avtala om vilken domstol som ska ha behörighet, så länge avtalet inte omfattas av förordningens exklusiva behörighetsregler som till exempel vid konsumentavtal. Avsnitt 4 i förordningen omfattar tvister vid konsumentavtal. Av artikel 15 punkten 1 b framgår att bestämmelserna i avsnitt 4 gäller för avtal om lån som ska återbetalas i särskilda poster eller lån som används som finansiering vid kreditköp av varor. Vidare framgår av artikel 16 punkten 1 att konsumenten, förutom att väcka talan vid domstol i sin egen hemviststat, även har rätt att väcka talan vid domstol i den medlemsstat där avtalsparten har sitt hemvist. Talan mot en konsument får däremot enligt punkten 2 samma artikel endast väckas vid domstol i den medlemsstat där konsumenten har sitt hemvist.
19 (36) 2.8 Rom I-förordningen/Tillämplig lag vid gränsöverskridande förpliktelser Rom I-förordningen reglerar vilken lag som ska tillämpas vid avtalsförpliktelser på privaträttens område. I egenskap av EG-förordning är Rom I-förordningen direkt tillämplig lag på det privaträttsliga området i Sverige. Förordningen tar bland annat särskilt sikte på avtal som sluts mellan en konsument och en näringsidkare. Av artikel 6 framgår att tillämplig lag är den lag som gäller i det land i vilket konsumenten har sin vanliga vistelseort, förutsatt att näringsidkaren antingen bedriver verksamhet i det landet eller riktar sin verksamhet till det landet. Däremot kan näringsidkare och konsument avtala om att ett särskilt lands lag ska vara tillämplig på avtalet. Det villkoret får dock inte ge konsumenten ett sämre skydd än det som annars hade gällt. 2.9 Marknadsföringslagen (MFL) MFL ska bland annat främja konsumenternas intressen i samband med marknadsföring av produkter. Lagen ska också motverka marknadsföring som är otillbörlig mot bland annat konsumenter. Marknadsföring utgörs enligt 3 MFL av reklam och andra åtgärder som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter. I detta ingår även en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare. Av 10 MFL första stycket följer att en näringsidkare vid marknadsföring inte får använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans verksamhet. I 10 andra stycket 4, anges att detta särskilt avser framställningar som rör produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkoren. Av 10 tredje stycket följer vidare att en näringsidkare inte heller får utelämna väsentlig information i marknadsföringen av sin egen eller någon annans verksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt. Av 23 följer att näringsidkare får förbjudas att fortsätta med marknadsföring som är otillbörlig. Vidare framgår av 24 att näringsidkare får åläggas att lämna väsentlig information för det fall de i sin marknadsföring utelämnar sådan information. Förbud och ålägganden av denna typ får föreläggas av Konsumentombudsmannen enligt 28 i fall som inte är av större vikt. I annat fall ska talan om förbud och åläggande väckas vid Marknadsdomstolen.
20 (36) 2.10 Praxis I resterande del av detta kapitel redogörs för den praxis som Konsumentverket anser relevant för rapporten. 2.10.1 Avsändarens ansvar vid försändelser Av förarbetena till PreskL framgår att det är avsändaren som bär ansvaret för att ett meddelande som har sänts når mottagaren. Det ankommer således på avsändaren att visa att meddelandet nått mottagaren. Detta framgår av Högsta domstolens avgörande presenterat i NJA 1996 s. 809. Vidare framgår av ett avgörande från april 2012 (NJA 2012 s. 172) att beviskravet som regel kan anses uppfyllt om det visas att fler än ett brev har skickats till mottagaren på dennes folkbokföringsadress och brevet inte har returnerats som omöjligt att leverera, tillsammans med att det inte funnits skäl att anta att några problem med postgången förelegat. 2.10.2 Skriftlig uppsägning Marknadsdomstolen har i ett flertal avgöranden diskuterat frågan om skriftlighetskrav vid bland annat reklamationer och uppsägning av avtal. Av den praxis som finns, till exempel MD 2005:23 17, är slutsatsen att näringsidkare inte kan ställa krav på att konsumenten säger upp avtal eller reklamerar köp skriftligen. Däremot kan näringsidkaren rekommendera ett sådant förfarande. 2.10.3 Påföljder/konsekvenser vid dröjsmål I ett avgörande från Marknadsdomstolen (MD) 1997:1, prövades skäligheten i ett antal avtalsvillkor i ett kreditavtal. Av ett av villkoren framgick att konsumenten skulle betala en fast ränta per år och att avbetalningar skulle ske varje månad med lägst 150 kr. Vid dröjsmål med en månadsinbetalning skulle konsumenten betala dels dröjsmålsränta på 36 procent per år, dels en förseningsavgift på 125 kronor. Det totala ersättningsbelopp som konsumenten skulle betala vid ett dröjsmål uppgick därmed till samma belopp som konsumenten skulle betala per månad. Dröjsmålsräntans storlek i aktuellt fall ansågs i sig inte som oskälig då den inte avvek betydligt från räntelagens dispositiva regler. I fråga om förseningsavgiften ansåg domstolen liksom bolaget att denna inte enkelt kunde hänföras till den försenade betalningens storlek och att avgiften därmed inte kunde anses oskälig i sig. Domstolen ansåg dock att förseningsavgiften tillsammans med dröjsmålsräntan skapade obalans mellan parterna. Villkoret fick även anses oförenligt med punkten 1 e i villkorsbilagan till AVLK, s.k. gråa listan, av vilken följer att oproportionerligt stora ersättningsbelopp då en konsument inte fullgör sin skyldighet kan anses oskäliga. 17 Se även MD 2002:23.
21 (36) 3. Bedömning av granskade avtalsvillkor I det här kapitlet presenteras de granskade avtalsvillkor som Konsumentverket funnit anledning att kommentera. Varje delkapitel inleds med en kort beskrivning av kreditgivarens skyldigheter och konsumentens rättigheter. Därefter följer exempel från de granskade bolagens villkor. Slutligen redovisas Konsumentverkets bedömning av villkoret i förhållande till relevant lagstiftning. 3.1 Konsumentkreditlagen 3.1.1 Information om varför en kreditansökan avslås För det fall en kreditgivare avslår en konsuments ansökan om kredit eller ansökan om ökat kreditutrymme är kreditgivaren skyldig att motivera beslutet för konsumenten enligt 13 KkrL. Nedan följer exempel på avtalsvillkor där kreditgivaren förbehållit sig rätten att utan motivering avslå ansökan om kredit respektive att bevilja lägre kredit än den sökta. Exempel 1: [Kreditgivaren] förbehåller sig rätten att avslå ansökan om kort eller kredit eller bevilja en lägre kredit än sökt utan att lämna särskild motivering. Exempel 2: Kontohavaren kan ansöka om att höja eller sänka kreditgränsen under hela Kontoavtalets löptid. Vid var tid gällande kreditgräns anges på kontoutdraget. [kreditgivaren] förbehåller sig rätten att utan angivande av skäl avslå ansökan om kontokredit eller bevilja en lägre kredit än den sökta. Bedömning Enligt Konsumentverket bör en kreditgivare tydligt ange på vilka grunder beslutet har fattats, vilket innebär att det inte kan anses tillräckligt att endast hänvisa till interna eller externa beräkningsmodeller. Ovanstående villkor, där kreditgivaren förbehåller sig rätten att inte informera om grunderna till avslaget, strider mot 13 KkrL och även mot Konsumentverkets allmänna råd och är därför att anse som oskäligt.
22 (36) 3.1.2 Betalning av skulden i förtid Kreditgivaren har rätt att få betalt i förtid om det har gjorts förbehåll om det i avtalet. Vissa kreditgivare har utformat sitt förbehåll om att få betalning i förtid genom att hänvisa direkt till lagtext. Nedanstående är ett utdrag av ett villkor där kreditgivaren förbehåller sig rätten att få betalt i förtid om 4. Säkerhet som ställs för krediten har avsevärt försämrats, eller Bedömning I villkoret förbehåller sig kreditgivaren rätten att få betalning i förtid om säkerhet som ställs för krediten avsevärt försämrats. För de krediter som ingår i granskningen behöver konsumenten generellt inte lämna någon säkerhet. De allmänna avtalsvillkor som konsumenten godkänner vid tecknandet av en kortkredit bör enbart innehålla villkor som gäller för den specifika produkten. Att inkludera villkor och situationer som aldrig kommer att bli aktuella för konsumenten ger en oklar och vilseledande bild av vid vilka tillfällen kreditgivaren har rätt att kräva betalning i förtid. Villkoret är således att anse som oskäligt. 3.1.3 Invändningsrätten En konsument som har gjort ett kreditköp kan alltid vända sig till försäljaren eller till kreditgivaren för att framställa invändningar på grund av köpet. Konsumenten kan alltså vända sig till såväl säljaren som till kreditgivaren för att få tillbaka det betalade beloppet, till exempel om det finns krav på återbetalning, eller reklamera den köpta varan eller tjänsten. Eftersom denna invändningsrätt är tvingande till konsumentens fördel kan den inte avtalas bort. Nedan följer exempel på villkor som delvis begränsar konsumentens rätt att framföra invändningar mot kreditgivaren. Exempel 1: Reklamation avseende vara eller tjänst ska därför riktas mot försäljningsstället. Vid kreditköp i Sverige ansvarar [kreditgivaren] i enlighet med konsumentkreditlagen. Exempel 2: Reklamation av vara eller tjänst som betalats med kortet ska riktas mot säljföretaget. Vid kreditköp i Sverige får Kontohavaren framställa samma invändning mot [kreditgivaren] som mot säljföretaget. Bedömning De redovisade villkoren anger att den enligt konsumentkreditlagen tvingande invändningsrätten ska gälla, men att rätten är begränsad till kreditköp som sker i Sverige. Lagstiftaren har generellt ansett att konsumentkreditlagens
23 (36) tillämpningsområde ska vara brett och även valt att ge konsumenterna i Sverige ett mer långtgående skydd än konsumentkreditdirektivet i fråga om invändningsrätten. Mot den bakgrunden kan Konsumentverket inte finna stöd för uppfattningen att konsumentkreditlagens tvingande regler skulle vara begränsade på ett sådant sätt som avtalsvillkoren anger. I alla granskade avtalsvillkor finns klausuler som anger vilket lands lag som ska gälla för kreditavtalet. Inte i något fall har annan lag än svensk lag angetts. Då inga andra begränsningar angivits i avtalet, får det förutsättas att svensk lag ska gälla för hela avtalet. Konsumentverket anser att villkoren strider mot bestämmelsen i konsumentkreditlagen och är således att anses som oskäliga. 3.2 Lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument 3.2.1 Självrisk vid obehöriga transaktioner En konsument som råkar ut för en obehörig transaktion kan bli betalningsansvarig för 1 200 kr, 12 000 kr eller för hela det obehöriga transaktionsbeloppet. Hur stor summa som konsumenten ska stå för beror bland annat på hur konsumenten har förvarat sitt kort och sin kod. Nedan följer ett exempel på ett villkor som reglerar konsumentens ansvar vid obehöriga transaktioner, Om en obehörig transaktion kunnat genomföras till följd av att Kortinnehavare har underlåtit att skydda en personlig kod ansvarar Kontohavare för beloppet, dock högst 1 200 per kort och reklamation. Om en obehörig transaktion har orsakats av att en skyldighet enligt första stycket ovan åsidosatts genom grov oaktsamhet, ansvarar Kontohavare för hela beloppet dock högst 12 000 kr per kort och reklamation. Bedömning Frasen per kort och reklamation är ett tillägg till den lagtext som annars finns citerad i villkoret. Av tillägget framgår att konsumenten skulle kunna bli betalningsskyldig för mer än 1 200 kr respektive 12 000 kr i fall då flera kort finns kopplade till det aktuella kontot. Det är oklart vad villkoret avser och om det kan tolkas så att konsumenten kan behöva stå för mer än vad lagstiftaren avsett. Konsumentverket anser att villkoret inte motsvarar de krav på tydlighet som uppställs och är därför oskäligt.
24 (36) 3.2.2 Kontohavarens skyldighet att spärranmäla till kreditgivaren Enligt lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument ska konsumenten 1. skydda en personlig kod som han eller hon fått, 2. vid vetskap om att betalningsinstrumentet kommit bort eller obehörigen använts snarast anmäla detta till den som är betaltjänstleverantör och 3. i övrigt följa de villkor som enligt kontoavtalet gäller för användning av betalningsinstrumentet. Följande villkor återfinns i några av de avtal som granskats. Spärranmälan ska göras snarast efter upptäckt av förlust av kort eller om det kan misstänkas att någon obehörig fått kännedom om koden, eller att kort/kontonummer utnyttjas obehörigt Bedömning Det redovisade villkoret utvidgar konsumentens anmälningsskyldighet att gälla även vid misstanke om att någon obehörig fått kännedom om koden. Skyldigheten uppstår enligt lag först då konsumenten har fått vetskap om att ett kort har kommit bort eller dylikt. Således är villkoret lagstridigt och därmed oskäligt. 3.2.3 Övertrassering vid obehöriga transaktioner En konsument får inte överskrida kreditgränsen. Om konsumenten trots detta övertrasserar sin kreditgräns kan han eller hon drabbas av extra kostnader som till exempel övertrasseringsavgift eller övertrasseringsränta. Även vid obehöriga transaktioner kan kontot bli övertrasserat. Konsumentverket har uppmärksammat nedanstående villkor gällande övertrassering av konto till följd av obehöriga transaktioner. Kontohavare som har betalningsskyldighet för obehöriga transaktioner är skyldig att betala belopp som påförts kortkontot genom att detta övertrasserats eller beviljad kredit överskridits. Bedömning Genom ovanstående villkor lägger kreditgivaren ansvaret för en eventuell övertrassering vid en obehörig transaktion på konsumenten. Detta måste anses orimligt då konsumenten ansökt om en viss kredit och varken förväntar sig att den kan övertrasseras eller har avtalat om att detta ska kunna ske. En kortinnehavare som drabbas av en obehörig transaktion ska enligt Konsumentverkets uppfattning inte behöva ansvara för det belopp som kontot övertrasserats med. Även om konsumenten ansetts ansvarig för hela det
25 (36) obehöriga transaktionsbeloppet är det orimligt att konsumenten ska stå även för den summa som kontot övertrasserats med. Detta eftersom konsumenten inte kan påverka möjligheten till övertrassering och, i fallet med obehöriga transaktioner, inte heller begränsa sin skada. Kreditgivaren öppnar för att kortkredit kan belastas med belopp som överskrider kreditgränsen, alltså utöver det avtalade kreditutrymmet, och bör således bära ansvaret i den delen.ett villkor som det redovisade är därför att anse som oskäligt. 3.3 Omyndigas ansvar för skuld Omyndiga personer saknar i princip rättshandlingsförmåga och har inte behörighet att sätta sig själva i skuld. För att en förmyndare ska ha rätt att ingå kreditavtal för den omyndiges räkning krävs ett samtycke från överförmyndare. Avtal om lån där ett sådant samtycke saknas är ogiltigt. Ett samtycke från överförmyndare ska endast lämnas om åtgärden behövs för att trygga annan egendom hos den omyndige eller för dennes utbildning. Konsumentverket har uppmärksammat nedanstående villkor som reglerar vilka parter i avtalet som dels kan vara kontohavare, dels innehavare av kontoeller kreditkort. Med kortinnehavare avses fysisk person för vilken kontokort utfärdats. Till konto- och kortkredit ansluts för det fall kontokort ingår i tjänsten ett huvudkort till den kontohavare som är huvudsökanden. Till sådan tjänst kan normalt även anslutas ett eller flera extrakort, som kan utfärdas till huvudkortsinnehavarens maka, make, sambo eller barn över 16 år. [Kreditgivaren] äger rätt att debitera avgift för utfärdade kort. Utfärdade kort är personliga och får endast användas av den för vilken det är utfärdat. Kortinnehavare är skyldig att underteckna kortet. Kortinnehavare, som inte är kontohavare, ansvarar solidariskt med kontohavare såsom för egen skuld för samtliga debiteringar hänförliga till sitt kort. Bedömning I det redovisade avtalsvillkoret ges möjlighet för barn mellan 16 och 18 år att inneha kort med ett kopplat kreditutrymme. Därutöver följer även av avtalsvillkoret att barn mellan 16 och 18 år genom att vara kortinnehavare även ansvarar för eventuell skuld som uppstår på det med kortet förknippade kontot. Personer under 18 år har inte rätt att själva teckna kreditavtal enligt föräldrabalkens regler. För att en förmyndare ska kunna ingå kreditavtal för den omyndiges räkning krävs samtycke från överförmyndaren. Avtal om kredit där ett sådant samtycke saknas är ogiltigt.
26 (36) 3.4 Lag om betaltjänster 3.4.1 Betaltjänstleverantörs rätt att spärra ett kort En betaltjänstleverantör har enligt LBT rätt att spärra ett betalningsinstrument när det föreligger risk för icke säker användning av betalningsinstrumentet, misstanke om att betalningsinstrumentet obehörigen har använts, eller i fråga om betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för att konsumenten inte kan betala. Nedan följer exempel på villkor där kreditgivare i egenskap av betaltjänstleverantör angett andra skäl, förutom de som anges i betaltjänstlagen, som grund för att spärra kortet. Exempel 1: Om kontohavaren är i dröjsmål med att erlägga förfallen del av kontoskulden, överskrider kreditgränsen eller på annat sätt missköter kontokrediten får [kreditgivaren] spärra samtliga betaltjänstinstrument. Spärren innebär att Kontohavaren inte får utnyttja krediten genom nya köp eller kontantuttag. Har kontohavaren flera kreditengagemang hos [kreditgivaren] får [kreditgivaren] spärra samtliga engagemang om ett av dem faller under beskrivningen i detta stycke. Exempel 2: Om kontohavaren är i dröjsmål med att erlägga förfallen betalning, överskrider kreditgränsen eller på annat sätt missköter konto får [Kreditgivaren] spärra de till kontot anslutna korten för nya inköp/uttag. Har kontohavare flera kreditengagemang hos [Kreditgivaren] får [Kreditgivaren] spärra samtliga dessa om ett av dem misskötts på sätt som angivits ovan. Bedömning Som framgår av LBT får betaltjänstleverantören under vissa förutsättningar förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet från användning, om det finns en väsentligt ökad risk att konsumenten inte kan betala. Ovanstående villkor ger kreditgivaren rätt att spärra konsumentens kort samt att spärra andra betalningsinstrument och kreditåtaganden från användning om konsumenten är i dröjsmål eller överskrider kreditgränsen. Konsumentverket anser generellt inte att dröjsmål med en betalning motsvarar lagens krav på att det ska föreligga väsentligt ökad risk att konsumenten inte kan betala. Även om det kan finnas fall då ett dröjsmål med en betalning är förknippat med en väsentligt ökad risk för att betalaren inte kan betala, ger villkor som de
27 (36) ovanstående kreditgivaren alltför långtgående, och för konsumenten otydliga, möjligheter att spärra betalningsinstrument. Eftersom bestämmelserna i LBT är tvingande till konsumentens fördel anser Konsumentverket att avtalsvillkoren i exemplen är lagstridiga och därmed oskäliga. 3.4.2 Kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol i annat land Inom den internationella privaträtten är det som nämnts Bryssel I- förordningens regler som avgör vilket lands domstol som har behörighet att pröva en tvist på grund av ett gränsöverskridande avtal. Enligt huvudregeln gäller att talan mot en konsument endast får väckas vid domstol i den medlemsstat där konsumenten har sitt hemvist. Nedan följer exempel på avtalsvillkor där kreditgivare förbehåller sig rätten att väcka talan mot konsumenten vid domstol i annat land. om talan väcks av [kreditgivaren] ska tvisten avgöras av svensk domstol. [Kreditgivaren] har dock rätt att väcka talan vid domstol i annat land. Bedömning Huvudregeln är att talan mot konsument ska väckas vid domstol i dennes hemvistland. Möjlighet finns dock att väcka talan i annat land om både konsumenten och motparten vid avtalets ingående hade hemvist i det landet och det inte strider mot det landets lag att avtalet ger domstol i landet behörighet. Ovanstående villkor lämnar öppet för kreditgivaren att väcka talan mot konsumenten i annat land, utan att alls ange när en sådan rätt kan uppstå eller vilket land som kan komma ifråga. Villkor som det ovan återgivna skapar en osäkerhet hos konsumenten vad gäller vilka konsekvenser villkoret kan resultera i. Villkoret får anses oskäligt då det är otydligt formulerat.
28 (36) 3.4.3 Avsändarens ansvar för försändelse Avsändaren av en försändelse bär ansvaret för att ett meddelande når mottagaren. Vid granskningen har Konsumentverket uppmärksammat villkor som innebär att kreditgivaren i princip avhänder sig detta ansvar. Nedanstående villkor är exempel på detta. Exempel 1: Information och meddelande som lämnats via [kreditgivarens] internettjänst eller annan elektronisk kommunikationstjänst anses ha nått kontohavaren så snart den gjorts tillgänglig. Brev om krediten, som [Kreditgivaren] sänder till kontohavaren ska anses ha nått kontohavaren senast på sjätte dagen efter avsändandet, om brevet sänts till den adress som är angiven i avtalet eller som i annat fall är känd för [Kreditgivaren]. Exempel 2: Meddelande som sänts med hjälp av telefax, e-post eller annan elektronisk kommunikation ska anses ha nått medlemmen senast nästa vardag om meddelandet sänts till en adress eller ett nummer som medlemmen uppgivit för [Kreditgivaren]. Bedömning Enligt de redovisade villkoren övergår ansvaret för meddelande som kreditgivare har skickat konsumenten vid i villkoret givna tidpunkter. Någon motsvarande ansvarsbefrielse för konsumenten framgår inte av villkoren. Detta skapar en obalans i förhållandet mellan kreditgivaren och konsumenten. Kreditgivaren gynnas ensidigt genom villkor som de ovan och ska därför anses oskäligt. Vad gäller brev som har sänts konsumenten (exempel 1) framgår av praxis att avsändaren ansvarar för att försändelse når mottagare. Vidare har avsändaren att visa att försändelsen har nått mottagaren. Enligt villkoret försvinner detta ansvar efter sex dagar. Konsumentverket anser att villkoren därigenom innebär en avvikelse från gällande rätt till förmån för kreditgivaren och till nackdel för konsumenten. Således är villkor som det ifrågavarande att anse som oskäliga. 3.4.4 Skriftlig uppsägning För det fall en konsument önskar säga upp ett kreditavtal har kreditgivaren ifråga inte rätt att kräva en viss form på uppsägningsmeddelandet. I nedan återgivna villkor har kreditgivaren uppställt krav på skriftlig form vid uppsägning. Exempel 1: Kontot kan avslutas av Kontohavaren med en (1) månads skriftlig uppsägning. Exempel 2: Uppsägning av avtalet ska ske skriftligen.
29 (36) Bedömning Att kräva skriftlig form vid uppsägning strider mot Marknadsdomstolens praxis. Konsumenten har rätt att själv bestämma hur han eller hon vill säga upp ett avtal så länge det sker på ett ändamålsenligt sätt. De redovisade avtalsvillkoren strider därför mot gällande rätt och är att anse som oskäliga. 3.4.5 Försenad inbetalning Enligt god kreditgivningssed och Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter bör kreditgivaren eller kreditförmedlaren innan ett kreditavtal ingås alltid särskilt informera konsumenten om vad som händer vid dröjsmål med betalning. Därutöver gäller, som för alla avtalsvillkor, att villkoren ska vara tydliga så att den genomsnittliga konsumenten förstår dess innebörd. Kreditgivaren har rätt att ha avtalsvillkor som innebär en påfrestning på konsumenten vid avtalsbrott, som till exempel vid dröjsmål. Syftet med sådana avtalsvillkor är ofta att verka preventivt, alltså att förhindra konsumenten att begå avtalsbrott. De avtalade konsekvenserna vid dröjsmål måste givetvis alltid vara skäliga. Långtgående förändring av kreditvillkor Nedanstående villkor utgör ett exempel på konsekvens som en konsument kan drabbas av vid utebliven betalning eller om ett för lågt belopp inbetalas. Vid utebliven betalning eller vid inbetalning med ett lägre belopp än det som anges på kontoutdraget, gäller inte längre villkoren för räntefrihet utan Kontohavaren ska betala sin skuld enligt ordinarie villkor. Bedömning Som framgår av ovanstående villkor övergår specialvillkor om räntefrihet till ordinarie villkor om konsumenten är sen med en betalning eller om ett för lågt belopp betalats. Om det är fråga om en utebliven betalning av ett förhållandevis litet belopp framstår det inte som skäligt att villkoren ändras drastiskt till nackdel för konsumenten för hela den återstående krediten. Likaså för det fall konsumenten omedelbart efter uppmaning betalar det förfallna beloppet. Konsumentverket anser att det ovanstående avtalsvillkoret är oskäligt då det ger kreditgivaren möjlighet att belasta konsumenten med alltför långtgående påföljder i förhållande till avtalsbrottet.
30 (36) Förseningsavgift, dröjsmålsränta och köpförbud Nedanstående villkor återfinns i ett av de granskade avtalsvillkoren och är ytterligare ett exempel på påföljd vid försenad betalning eller för lågt inbetalt belopp. Om betalning inte sker i tid har [kreditgivaren] rätt att påföra en förseningsavgift med det belopp [kreditgivaren] vid varje tillfälle tillämpar samt rätt att belägga kontot med köpförbud jämte dröjsmålsränta Bedömning Det ovan givna exemplet ger kreditgivaren möjlighet att ta ut dröjsmålsränta, förseningsavgift och belägga konto med köpförbud vid dröjsmål med betalning. Vidare framgår inte av villkoret vad som menas med köpförbud eller hur och om det kan hävas av konsumenten. Konsumentverket anser att villkor som det ifrågavarande ger kreditgivaren möjlighet att vidta åtgärder som är alltför långtgående i förhållande till avtalsbrottet. Varje enskild åtgärd är möjligtvis inte oskälig, i likhet med praxis får däremot alla tre åtgärder tillsammans anses oskäliga. Vidare anser Konsumentverket att oklarheten vad gäller köpförbud skapar en otydlighet och osäkerhet för konsumenten.
31 (36) 4. Sammanfattande slutsatser Granskningen är baserad på de avtalsvillkor som gällde per den 30 januari 2012. Därefter har en kontroll gjorts av avtalsvillkoren som gällde per den 5 december 2013. Av denna översyn kan konstateras att samtliga villkor som exemplifieras i denna rapport fortfarande används av någon av de granskade kreditgivarna. 4.1 Avtalsvillkor 4.1.1 Information om varför en kreditansökan avslås Av de granskade bolagen är det två som har villkor där kreditgivaren förbehåller sig rätten att, utan att ange skäl eller informera om grunderna, avslå en ansökan eller bevilja en lägre kreditgräns än den sökta. Dessa villkor eller liknande är att anses som oskäliga då de strider mot 13 KkrL. 4.1.2 Betalning av skulden i förtid Flertalet av de granskade krediterna har villkor som anger att kreditgivaren har rätt till förtidsbetalning om den ställda säkerheten avsevärt försämras. Eftersom den granskade kredittypen generellt inte ställer något krav på att konsumenten ska ställa säkerhet för krediten, anser Konsumentverket att villkoret i sitt sammanhang är oklart och kan vilseleda konsumenten. Villkoret är därmed oskäligt. 4.1.3 Invändningsrätten Hälften av de granskade villkoren för kortkrediter begränsar konsumenters invändningsrätt till att enbart gälla för köp gjorda i Sverige. Bestämmelsen i 29 KkrL är tvingande till konsumentens fördel. Detta innebär att kreditgivaren inte kan avtala bort konsumentens invändningsrätt. Ett villkor som begränsar konsumentens rätt att framställa invändningar är därför oskäligt. 4.1.4 Självrisk vid obehöriga transaktioner En konsument som råkar ut för en obehörig korttransaktion kan bli betalningsansvarig för 1 200 kr, 12 000 kr eller hela det obehöriga transaktionsbeloppet. Hur stor summa konsumenten ska stå för beror bland annat på hur konsumenten har förvarat sitt kort och sin kod. Flera av kreditgivarna har villkor som anger att självrisken på 1 200 kr respektive 12 000 kr gäller per kort och reklamation. Det är oklart vad tillägget per kort och reklamation innebär för konsumenten och Konsumentverket anser därför att villkoret är oskäligt.
32 (36) 4.1.5 Kontohavarens skyldighet att spärranmäla till kreditgivaren Nästan alla de granskade kreditvillkoren kräver att konsumenten, redan vid misstanke om att någon obehörig fått kännedom om koden, ska spärranmäla kortet. Uttrycket vid misstanke om utvidgar konsumentens skyldighet i förhållande till lagens beskrivning, vid vetskap om. En uppmaning att konsumenten ska spärranmäla sitt kort redan vid misstanke om att någon obehörig fått kännedom om koden kan generellt anses vara ett rimligt råd. Däremot bör det inte formuleras som en skyldighet då lagstiftningen tydligt anger när en sådan skyldighet föreligger. Då villkorsformuleringen vid misstanke om ställer högre krav på konsumenten än vad lagen gör får sådana villkor enligt Konsumentverket anses oskäliga. 4.1.6 Övertrassering vid obehöriga transaktioner En konsument som har tecknat en kortkredit med ett visst kreditutrymme får generellt inte överskrida kreditgränsen. Om konsumenten trots detta övertrasserar sin kreditgräns kan han eller hon drabbas av extra kostnader som till exempel övertrasseringsavgift eller övertrasseringsränta. Även vid obehöriga transaktioner kan kontot bli övertrasserat, utan konsumentens vållande. Merparten av de granskade kreditavtalen har villkor som anger att konsument som är betalningsskyldig för obehöriga transaktioner är skyldig att betala även övertrasserade belopp. Även om konsumenten ansetts vårdslös och därmed ska stå för hela det obehöriga transaktionsbeloppet är det orimligt att konsumenten även ska stå för den summa som kontot övertrasserats med. Eftersom det är kreditgivaren som ensidigt möjliggör betalningar och uttag som medför att den beviljade kreditgränsen kan överskridas anser Konsumentverket att sådana villkor är oskäliga. 4.1.7 Omyndigas ansvar för skuld Konsumentverket har i granskningen uppmärksammat ett avtalsvillkor som anger att barn i åldern 16-18 år som medkontohavare kan inneha konto- eller kreditkort. En sådan kortinnehavare (medkontohavaren) svarar enligt villkoret solidariskt med kontohavaren såsom för egen skuld för samtliga debiteringar hänförliga till sitt kort. Att bevilja omyndiga kort kopplade till en kredit som innehas av förälder och som samtidigt medför ett solidariskt betalningsansvar för den omyndige, utan att överförmyndares samtycke har inhämtas, innebär att avtalet är ogiltigt. Enligt Konsumentverkets uppfattning är det olämpligt att i ett standardvillkor överhuvudtaget möjliggöra skuldsättning av omyndig.
33 (36) 4.1.8 Betaltjänstleverantörs rätt att spärra ett kort Enligt LBT har en betaltjänstleverantör rätt att spärra ett betalningsinstrument vid risk för icke säker användning, vid misstanke om att betalningsinstrumentet obehörigen använts och om det finns en väsentligt ökad risk för att konsumenten inte kan betala. Varken KkrL eller LBT anger några andra tillfällen när kreditgivaren ges möjlighet att spärra konsumentens betalningsinstrument. Enligt flera av de granskade avtalen har leverantören rätt att spärra konsumentens samtliga betalningsinstrument om kontohavaren är i dröjsmål med att erlägga en förfallen betalning. Konsumentverket anser generellt inte att dröjsmål med en betalning motsvarar lagens beskrivning av en väsentligt ökad risk för att betalaren inte kan betala. Konsumentverket anser att sådana villkor därför är att betrakta som oskäliga. 4.1.9 Kreditgivarens möjlighet att väcka talan vid domstol i annat land Talan mot konsument ska som huvudregel väckas vid domstol i konsumentens hemvistland. Ett avtalsvillkor som innebär att kreditgivaren förbehåller sig rätten att väcka talan vid domstol i annat land utan att närmare specificera när en sådan situation kan inträffa, får enligt Konsumentverket anses oklart och därmed oskäligt. 4.1.10 Avsändarens ansvar för försändelse Det framgår klart och tydligt av praxis att avsändaren av en försändelse bär ansvaret för att försändelsen nått mottagaren. Ett avtalsvillkor som medför att en brevförsändelse anses ha nått mottagaren efter en viss tid är oskäligt då det strider mot praxis. Vidare medför avtalsvillkor som ensidigt gynnar kreditgivare, vad gäller ansvaret för elektroniska meddelanden till konsument, en obalans mellan kreditgivare och konsument och är således oskäliga. 4.1.11 Skriftlig uppsägning Uppsägning av ett kreditavtal ska enligt praxis kunna göras utan formkrav. Kreditgivaren har därför inte rätt att kräva viss form för uppsägning av kredit. De i granskningen påträffade avtalsvillkoren som föreskriver skriftlig form för uppsägning är därmed att anses som oskäliga. 4.1.12 Försenad inbetalning Långtgående förändring av kreditvillkor Ett villkor som innebär att krediten övergår från att vara räntefri till räntebärande till följd av att konsumenten är försenad med inbetalning av hela eller delar av det förfallna beloppet kan vara en alltför långtgående åtgärd. Konsumentverket anser att sådana villkor ger kreditgivare möjlighet att påföra konsumenten påföljder som inte står i proportion till avtalsbrottet och är således att anse som oskäliga.
34 (36) Förseningsavgift, dröjsmålsränta och köpförbud Ett villkor som ger kreditgivare möjlighet att ta ut dröjsmålsränta, förseningsavgift och belägga konto med köpförbud vid dröjsmål med betalning är oskäligt då de sammantagna åtgärderna får i likhet med praxis anses utgöra en alltför långtgående påföljd. Det är dessutom oklart vad köpförbud innebär för konsumenten vilket även detta får anses oskäligt. 4.2 Avslutande kommentar Med utgångspunkt i 3 AVLK och kravet att avtalsvillkor inte ska vara vilseledande utan klara och tydliga anser Konsumentverket att samtliga granskade avtalsvillkor generellt kan göras tydligare. Flertalet villkor är onödigt långa och ofta tryckta i väldigt liten text. Dessutom, vilket har exemplifierats ovan, förekommer avtalsvillkor som beskriver situationer som för större andelen avtal aldrig kommer att tillämpas. Förekomsten av sådana villkor medför dels att avtalstexten förlängs i onödan, dels att konsumenten blir osäker eller vilseleds vad gäller avtalsvillkorets innebörd. Ur denna aspekt sticker avtalsvillkoren för en av möbelbranschens kortkrediter ut genom att villkoren gäller för flera olika typer av krediter. Det innebär att konsumenten måste särskilja på de villkor som gäller för den egna krediten och de som gäller för andra krediter. Vidare anser Konsumentverket att kreditgivare har ett ansvar att i avtalsvillkor tydligt redogöra för relevanta skyldigheter och rättigheter för båda avtalsparter. I vissa av de granskade avtalsvillkoren redogörs ingående för konsumentens skyldigheter medan konsumenten hänvisas till lag för att få information om dennes rättigheter. Villkor som ger kreditgivaren oklara och långtgående möjligheter att till exempel spärra kort, utfärda köpförbud och belasta konsumenten med påminnelseavgifter och dylikt är inte nödvändigtvis oskäliga i sig. Däremot anser Konsumentverket att flertalet av de granskade avtalsvillkoren bör omformuleras så att en genomsnittlig konsument lätt kan förstå avtalets innebörd och när olika konsekvenser kan komma ifråga för den specifika krediten. Konsumentverket uppmanar genom denna rapport de granskade bolagen att se över sina avtalsvillkor för kortkrediter dels vad gäller de i rapporten särskilt specificerade villkoren som bedömts oskäliga, dels vad gäller avtalsvillkoren i sin helhet i syfte att göra dem tydligare, enklare att förstå och mindre omfattande.
Konsumentverket, Box 48, 651 02 Karlstad. Telefon: 0771-42 33 00. konsumentverket.se