INDIANSK NÄRINGSKULTUR av Bertil Thörn

INDIANSK NÄRINGSKULTUR av Bertil Thörn Artikeln är skriven med Harold E. Driver: Indians of North America, Chicago 1975, som källa. Vissa stycken är en ren översättning.. D en huvudsakliga födokällan för människorna i Nya Världen kom från kultiverade växter. Mindre andelar kom från mjölkning respektive slakt av tamdjur samt från fiske. Endast en liten del kom från vilda djur och växter. Det kan verka förbryllande, men man ska ha klart för sig att det stora flertalet människor levde i de områden där jordbruk var den dominerande födokälian. Om man räknar bort människorna i Mellanamerika, blir bilden dock något annorlunda. Ser man dessutom till storleken av de områden, där jakt var den dominerande födkroken, är det lätt att förstå att man kan missta sig. Följande artikel är avsedd att ge en bild av hur matvanor fördelade sig inom olika kulturområden och vad som var det huvudsakliga sättet att skaffa mat bland olika folkgrupper. Kultiverade växter var det helt dominerande födounderlaget i hela Mellanamerika, där befolkningen var större än den var i samtliga andra kulturområden sammantaget. Det huvudsakliga köttkomplementet kom från tamdjur som Lama, Alpacka och Marsvin. Dessa djur saknades helt i Nordamerika, och de enda domesticerade djur som fanns i alla områden, hunden, åt man inte gärna, utom i ceremoniella sammanhang. Vad är det då som har avgjort vilken typ av näringssök som blivit förhärskande i olika regioner? Man kan se två huvudsakliga förutsättningar som måste vara uppfyllda. För det första att det finns tillgång till en råvara och fysiska förutsättningar att kunna utveckla den. För det andra, att man har förmågan att tillskansa sig råvaran och kunskapen att tillrätta den så att den blir ätlig. Det är nämligen endast ett fåtal råvaror, som användes som föda, utan att först ha anrättats på något sätt. Att kunna utnyttja hela den flora av födoämnen vi finner på de amerikanska kontinenterna kräver naturligtvis också en omfattande kunskap och erfarenhet. Något som folken endast kunnat skaffa sig genom erfarenhet över årtusenden. Kunskap är ju något som kommer långsamt i ett samhälle som är utan tillgång till ett skrivspråk. Utan att behöva leda i bevis kan vi nog lugnt utgå från att kunskap om jordbruk och växtförädling var utvecklad i Gamla Världen långt innan sådan kunskap uppstod i Nya Världen. Det verkar dock inte sannolikt att kunskapen skulle ha förts över från Gamla Världen, utan den har troligen utvecklats på plats. Påståendet stärks också av att merparten av de framodlade, ursprungliga växterna är av olika art mellan de båda världarna. Med åren kom naturligtvis växter att införas till Nya Världen. Särskilt sedan européerna kommit över havet. Men det har också förekommit en spridning från den Nya Världen till den Gamla. Mest kända produkter är kanske majs och potatis. En annan kulturväxt som fått stor spridning i världen är tobak. Befolkningsbilden, möjligen med undantag för präriens högslätter, var stabil redan långt före Columbus (1492). Landområdet var befolkat ända från polareskimåerna, på nordvästra Grönland, till Panamas nästan tropiska skogar. Inom detta enorma landområde förekommer, praktiskt taget, alla typer av topografi, jordmån, klimat, fauna och flora, vilket allt har betydelse för dess innevånares val av föda. En tämligen grov, och generaliserande, beskrivning av födoval i olika delar av detta väldiga område framgår av karta nummer 1. Där har en grov in-

delning gjorts efter födogrupperna - fisk - vilt - vilda växter - kultiverade växter. Fisk utgjorde den huvudsakliga födokällan längs Nordvästkusten, delar av Alaska, Gulfkusten, samt ett antal mindre områden, huvudsakligen kring större insjöar. Vilt dominerade i en jättestor triangel omfattande nära nog hela det Arktiska och Subarktiska området samt delar av prärien. Framför allt på dess högslätter. Vilda växter utgjorde huvudföda i Kalifornien med det angränsande området, Stora Bassängen. Men troligen också i nordöstra Mexico. Jordbruk, med kultiverade växter, bedrevs huvudsakligen i Östern och i Sydöstern. Men också i Sydväst samt i hela Mellanamerika, ända ner till Panama. Odling förekom också sporadiskt i prärieområdet. Särskilt då i de östra låglandsprärierna och huvudsakligen i de stora floddalarna. Resterande delar av området är svårare att kategorisera. Det är Platålandet i nordväst samt apacheianden i sydväst. Här kan man kanske bäst säga att födokulturen utgjordes av en blandekonomi, där jakt på vilt samt insamling av vilda växter var de dominerande dragen. Även om den huvudindelningen kunde räcka ska i fortsättningen de olika kulturområdena behandlas vart och ett för sig. Begränsning göres till områdena norr om Mexico. OMRÅDESÖVERSIKT ISHAVSKUSTENS FOLK (ARCTIC) Här uppe i norr kan vi se att folken längs så gott som hela ishavskusten, från Alaskahalvön i väster till Grönland i öster, levde huvudsakligen av jakt på marina däggdjur. Det enda undantaget är områdena kring Yukon- och Kuskokwimflodernas mynningar, där fiske dominerade. Områdets innevånare är huvudsakligen inuiter, utom på Alaskahalvön och de Aleutiska öarna, där folket utgörs av aleuter. Av de olika marina däggdjur som jagades utgjorde sälar den största delen. Dessutom

jagades valrossar och i någon mån valar. Olika geografiska förutsättningar påverkade jaktvalet. Till exempel i det inre av Hudson Bay, där det varken fanns val eller valross, var säl det enda byte som var tillgängligt. Utöver marina däggdjur jagades, särskilt under sommaren vildren - caribou. Som tredje viktigaste födokälla kom så fisk. I vissa områden, till exempel Alaska, kan dock fisket ha varit viktigare än cariboujakten. Eftersom inuiter och aleuter åt minst hälften av sitt kött rått, och dessutom åt såväl allt fett samt inälvor och andra inre organ, kom denna diet att innehålla alla de vitaminer och mineralsalter människokroppen behövde, plus ett stort tillskott av viktigt protein. Därför var det endast under tider av svår matbrist, som dessa människor uppvisade några bristsjukdomar. SKOGSJÄGARNA (SUB-ARCTIC) Folken på den arktiska tundran och i barrskogsbältet, ända från Alaskas inland till Atlantkusten, levde huvudsakligen av caribouoch älgkött. Även om de båda djurslagens utbredningsområden överlappar varandra i viss mån, var det huvudsakligen caribou i norr och älg i söder. Andra djur som jagades var hjort, björn, bäver, piggsvin och hare. Vid vissa tider på året förekom också en hel del fågeljakt, samt insamling av fågelägg. Helt underordnat däggdjursjakten var fisket, utom i de stora floddeltalanden samt vissa lokala delar i inlandet. Vid Atlantkusten åt man dock en hel del skaldjur. Växtföda var mycket sparsamt förekommande. Det var huvudsakligen i form av olika bär och frukter, även om såväl grönsaker som rötter och frön också förekom till och från. NORDVÄSTKUSTEN Fem olika sorters lax var stapelföda för folken från Yukonflodens mynning i norr till Eeloch Klamathfloderna i söder. Ett dussintal saltvattensfiskar utgjorde också ett viktigt inslag i dieten. I områden längs kusten, där strömmarna inte var tillräckligt starka för att locka några större mängder lax, fiskades huvudsakligen torsk och hälleflundra, men man jagade också en del marina däggdjur. Det här gällde för bland andra haidaindianerna på Queen Charlotte Island, kwakiutl och nootka på Vancouver Island samt makahindianerna på Cape Flattery, söder om Puget Sound. Med tanke på den rika tillgången, och variationsrikedomen på fisk och skaldjur i havet, säger det sig självt att de folk som levde direkt vid kusten och på öarna hade de bästa förutsättningarna. Men förhållandena var inte dåliga i inlandet heller. Där fanns också ett större inslag av vilda bär, rötter och växter. Ute vid kusten samlade man tidvis vissa alger, som torkades och pressades till kakor, vilka kunde förvaras en längre tid.

De här gruppernas diet var, med sin variationsrikedom, helt tillräcklig. Såväl kvantitativt som kvalitativt. Den stora mängden fisk, skaldjur och däggdjurskött gav ett överflöd av protein och fett, medan olika rötter gav stärkelse och bär gav socker. Senare laboratorieprov har också visat, att de torkningsmetoder, som huvudsakligen användes i området, inte nämnvärt minskade matens vitamininnehåll. Även om A- och D-vitamininnehållet självklart varierade mellan olika fiskarter, var ändå innehållet så stort i de flesta fiskoljor att det nästan var jämförbart med torskleveroljan, som ju länge varit ett huvudsakligt vitamintillskott i vår egen matkultur. Det har sagts att indianerna i dessa områden förmodligen var de som levde allra bäst vad gäller tillgång till en varierad och riklig kost. PLATÅN Försörjningsmönstret för folken på högplatån var inte enhetligt. I norr var det, likt Skogsjägarfolkens, jakt på älg och annat stort villebråd som var den dominerande aktiviteten. I de västra delarna dominerade fisket, på samma sätt som hos Nordvästkustfolken. I öster utgjorde jakten på storvilt som älg, hjort och rådjur grunden för dess folks matkultur. I korridoren söderut genom Oregon till Kalifornien tycks det som att bär och växter svarat för minst lika stor andel av födan som kött och fisk tillsammans. Platåfolken i Washington och Idaho verkar också ha nyttjat stora mängder växtföda, särskilt då Camasroten. Camas, som är en lökväxt besläktad med hyacintlökarna, var den av de vilda växterna som kanske haft den allra största betydelsen i området. PRÄRIEN

Högslätten På den stora Nordamerikanska prärien, som sträcker sig ända från Saskatchewan River i Alberta nästan ända till Mexikanska Golfen i Texas, och från Klippiga Bergen i väster till omkring den 100:e meridianen i öster, var buffeln den huvudsakliga födokällan. Denna extrema specialisering förstärktes ytterligare i och med hästens intåg mot slutet av 1700-talet, då hästen som såväl rid- som lastdjur klart underlättade den annars tämligen farliga och besvärliga sysselsättningen, att jaga de stora, opålitliga och potentiellt farliga köttdjuren. Buffelköttet kompletterades med hjort, antilop och tidvis annat småvilt. Det enda man åt från växtriket var vildlök och bär. Det senare som en standardingrediens i Pemmican, torrskaffningen som framställdes och användes av i stort sett alla stammar. Förutom vildlöken kunde en del andra ätliga rötter också grävas upp. Stammar i närheten av de jordbrukande, bofasta folken i öster och i sydväst, kunde från tid till annan byta till sig en del jordbruksprodukter. Men det var en marginell del av deras kost. Så länge som bufflarna fanns på prärien, så var de här stammarnas diet synbarligen helt tillfredsställande. Något som framgår med önskvärd tydlighet av deras utomordentliga fysik. Innan bufflarna när nog utrotats rådde här aldrig någon matbrist. Fisk fanns i så gott som alla floder på prärien, men förekom aldrig, eller mycket sällan, som föda. Inte för att det skulle ha varit något tabu, utan snarare därför att det inte ansågs värt besväret att fånga och tillreda. Man tyckte helt enkelt inte om det och det fanns tillräckligt med annan mat. Låglandsprärien Även på de stora grässlätterna öster om den 100:e meridianen var jakten klart dominerande bland många av folken. Jordbruk svarade hos en del för kanske hälften av födoproduktionen. Hos andra till och med så pass lite som en fjärdedel. Det som trots allt odlades var majs, bönor, squash, en del solrosor och så, förstås, tobak. Ännu på 1600-talet fanns dock bufflar att jaga så långt österut som på grässlätterna i nuvarande Illinois. På 1700-talet företog stammarna, som då bodde ända uppe vid Stora Sjöarna, jaktturer västerut för att jaga buffel. Stammarna som bodde i västra delarna av området jagade huvudsakligen buffel, medan de

längre österut boende, även jagade annat vilt. Av de odlade växterna var majsen den viktigaste, men i området kring Mississippis källflöden var vildriset än viktigare. För menomineestammen var det förmodligen det viktigaste livsmedlet. Uppe kring Stora Sjöarna var också fisket av en viss betydelse i konkurrens med jakten. För stammar i södra delarna av området, och kanske också i de stora floddalarna, före hästens ankomst, var jordbruket dock viktigare än jakten, och skulle säkert så ha förblivit om inte hästen kommit. ÖSTERN inkl SYDÖSTERN I östra delarna av USA kan andelen jordbruksprodukter ha svarat för kanske hälften av försörjningen. Det har rapporterats om befästa byar med regelrätta planteringar i anslutning. I sydöst bedrevs till och med kommunala jordbruk. Men ändå kom en hel del av födan från jakt i de stora skogarna, och fiske längs kusten. I vissa områden var skaldjurskonsumtionen avsevärd. De östliga stammarnas diet var säkert helt tillfredsställande, och någon matbrist förekom inte. Inte ens när en bys odlingar förstördes av någon krigisk granne. KALIFORNIEN I stora delar av Kalifornien var ekollon en stapelvara. De maldes till mjöl, från vilket syrorna sedan lakades ut med vatten. Av mjölet gjordes sedan antingen gröt eller bröd. En stor mängd andra mindre fröer användes också på liknande sätt. Ofta efter att först ha blivit rostade. Näst i betydelse som mat, efter dessa ollon och fröer, kom smådjur som gnagare och småfåglar. Men också ryggradslösa djur, som maskar, ormar, ödlor, gräshoppor och skalbaggar, utgjorde med största sannolikhet en större andel av födan på årsbasis, än större djur som till exempel hjortar. Vid kusten ingick naturligtvis skaldjur och fisk i dieten allt efter tillgång. Fisk tycks dock ha varit av underordnad betydelse i inlandet, utom möjligen i Sacramento- och San Joaquinflodernas dalgångar. Den relativt goda tillgången, och det varierade valet av föda, i kombination med det fördelaktiga klimatet, med milda vintrar, tycks ha hållit befolkningen i Kalifornien förskonat från hungersnöd.

STORA BASSÄNGEN (GREAT BASIN) I områdets södra delar dominerade mat från växtriket över köttdieten. Det var huvudsakligen de ätliga fröna ur barrträdets, Pinon, kottar man åt. Men också en mängd andra fröer, nötter och andra växtdelar. En mindre mängd ätliga rötter grävdes upp med grävkäppar. Hjortar och bergsfår fanns i de omgivande bergen. Antiloper blev vanligare ju längre norrut man kom. Men eftersom de levde i flockar i öppen terräng, var man tvungen att anordna gemensamma, kommunala jakter för att komma åt dem. Likaså jagades kaniner i organiserade gemensamhetsjakter. Jämfört med andra områden var dock Bassängen ett tämligen djurfattigt område, varför gnagare, reptiler och insekter säkert utgjorde den största delen av dessa folks proteinkälla. Landet var fattigt även för övrigt och hungern var en ständig följeslagare hos dessa människor. De fick ständigt söka föda och fick därför aldrig tid att utveckla vare sig religiösa eller sociala kulturmönster i någon större omfattning. SYDVÄST Alla folk i Sydvästern idkade jordbruk i större eller mindre omfattning. Intensivast var det kanske bland puebloindianerna, som levde på Coloradoplatån, i norra Arizona och New Mexico. Det har beräknats att enbart majs utgjorde så mycket som åttio procent av deras födointag. Då vet vi att de dessutom odlade bönor, squash och solrosor. Även vilda växter ingick i deras diet, om än i mindre omfattning. Jaktbart vilt var sällsynt. Kaniner var antagligen det som var lättast att komma över. Fisk fanns endast i Rio Grande, och utgjorde aldrig någon stor del av födan ens bland de människor som levde längs floden. Hungersnöd var alltid ett påtagligt hot mot människorna i dessa ökenland. Den ensidigt växtbaserade ekonomin slogs lätt ut av extrema torkperioder, vilka var ganska vanliga, med svåra umbäranden som följd. Sannolikt led dessa människor dessutom av proteinbrist. Navajoindianerna lärde sig jordbruk av pueblo troligen under 1700-taIet, och kom så småningom att bli mera beroende av majs och andra grödor än av jakt. På senare tid har de traditionellt nomadiska navajoindianerna kommit att alltmer ta upp boskapsskötsel, där får och getter har blivit dominerande. De olika apachestammarna har i varierande grad levt av såväl jakt som jordbruk. Även de

har under senare tid nått framgångar som boskapsuppfödare, men då huvudsakligen med nötkreatur. Bland de många ökenlevande stammarna, allra längst ner i sydväst, har varierande grader av jordbruk växlats med insamling av vildväxande frukter, nötter och frön. Sålunda beräknas jordbruksprodukter utgöra femtio procent av yumas och mohaves föda. Kanske fyrtio procent för yumas, trettio procent för cocopa och ännu något mindre för maricopa. Vilda växter var av större betydelse för de två senare stammarna. Ökenlevande yumas levde likaledes huvudsakligen av vilda växter, men också något av småviltjakt och även del odiingsverksamhet. Fisk var allmänt sett sällsynt i Sydvästern, men de yumas som levde längs Colorado- och Gilafloderna, åt faktiskt en del. TILLREDNING Merparten av all mat tillreddes på något sätt, innan man åt den. Sätten att tillreda var många. Ibland förekommer vissa regionala skillnader, som till exempel skillnader att koka över öppen eld, alternativt så kallad stenkokning. Men i stort förekom de flesta metoder över hela området. Det förekom kokning, dels i kärl över öppen eld, dels i skinnsäck där heta stenar sänktes ned i den vätska som skulle kokas. Bakning av mat i jordugn där mat, inlindad i blad eller annat lades i en grop i marken tillsammans med heta stenar. Halstring och rostning över glödbädd. Malning, eller krossande på annat sätt, ofta tillsammans med urlakning (som i fallet med ekollon). Rökning och torkning, var de vanligaste sätten att bereda mat som skulle sparas. * * *