1
Ängslighet av ett så stort djup, mörker och fara reste håren på mitt huvud, att jag ingenting mer önskade än att åter få stå på jorden. De osäkre gingo nu här i sitt anletes svett och arbetade, nakne till midjan, för munnen hängde en ullen lapp, att röken och dammet ej allt för hoptals måtte insupas, svetten rann utur deras kropp som vatten ur en ullpåse. Ack, hur lätt var det icke här i mörkret att gå ner sig i någon sänkning! Ack, hur lätt kunde icke en svimning komma över en, då man gungade på de sviktande stegarna! Hur lätt kunde icke en sten nedfalla och i ett ögonblick tillintetgöra den olyckliga människan! Men hur svårt och faseligt det än är, fattas här aldrig arbetare, utan människorna söker ihärdigt och med största iver få arbete här, på det det kära brödet må vinnas. Helvetets hela uppenbarelse finns här för ens ögon. Ingen präst skulle det faseligare kunna beskriva. Homeros skulle inte kunna skildra det gruveligare. Här uppenbaras Plutos osälla underjordiska rike. Jag tackar och beundrar Dig, du store världens skapare, som låtit mig få se din stora makt! Carl von Linné 1734, beskrivning av besök vid Falu gruva. 2
GRUVAN 3
4
Lars Paulsson Gruvan Lärarhandledning till Tekniska museets utställning Gruvan Tekniska museet 1999 5
6 Tekniska museet 1999 Illustrationer: Anna Engquist Grafisk form: Chris Hinchcliffe
Förord Välkommen till Tekniska museets gruva Gruvor utgör spännande miljöer som både skrämmer och lockar. I underjorden vilar skatter men i de mörka gruvgångarna lurar även faror som i alla tider gjort gruvarbetet till en farlig sysselsättning. Gruvbrytning och den efterföljande metallframställningen har sedan medeltiden haft en stor betydelse för samhällsutvecklingen. Gruvorna gav inkomster till statskassan, gav människor försörjning och styrde lokaliseringen av orter. Gruvhanteringen var också en viktig del av den industriella tekniken som utvecklades i Europa från medeltiden och framåt. Vid gruvorna byggdes komplicerade konster gruvspel och pumpverk. Här utvecklades ångmaskinen, järnvägen och system för överföring av elektricitet för att nämna några exempel. I Tekniska museets Gruvutställning visas hur gruvarbetet förändrats genom historien från äldsta tid fram till idag. Här berättas även om vad gruvhanteringen betytt för samhällsutvecklingen i ett historiskt perspektiv och vilken roll den spelar idag. Detta häfte är tänkt att användas som en lärarhandledning och ett förberedande material till gruvutställningen. Häftet är främst avsett för grundskolan år 1 9 men bör även kunna användas i undervisningen av äldre elever. I direkt anslutning till Gruvan ligger utställningen Ferrum, där man kan följa malmens vidareförädling till järn och stål. Även till Ferrum finns en lärarhandledning. Häftets uppläggning I utställningen finns olika stationer med korta faktatexter. Varje station har en rubrik t e x Kör i vind eller Häva och lasta. I häftet hittar du ytterligare information om dessa områden, men också fördjupningsdelar där olika aspekter av gruvarbetet lyfts fram. Under rubriken Titta på finns information om de utställda föremålen och tips på vad man särskilt bör lägga märke till. Ibland ges hänvisningar till andra av museets utställningar där teknik med anknytning till gruvor visas t e x Maskinhallen. Längst bak finns en litteraturförteckning för den som vill tränga djupare in i gruvornas värld. I slutet av häftet finns även frågeuppgifter för år 4-6 som kan kopieras och delas ut till eleverna. Ämneskopplingar och ämnesövergripande studium Gruvhantering har en naturlig koppling till ämnena historia, geografi, samhällskunskap, teknik och kemi och är därför en utmärkt utgångspunkt för ämnesövergripande studier. Man kan t ex tala om vad en mineralisering är och varför det finns mer malm på vissa platser än andra (kemi och geografi), om hur gruvdriften påverkat och påverkar natur- och kulturlandskapet (geografi och samhällskunskap), om hur människor levt och försörjt sig i det förindustriella och industriella samhället (historia, samhällskunskap, geografi), om vad gruvdriften betytt och betyder för Sveriges och andra länders ekonomi (geografi, samhällskunskap, historia) och om vad den tekniska utvecklingen vid gruvorna betytt för människa och samhälle (teknik och historia). Ingången Ingången till gruvan hittar du i Maskinhallen nedanför den s k Flygterrassen. Här finns en faluröd portal som markerar utställningens början. Ned i underjorden tar man sig via en enkel trätrappa. Det kan vara bra att förbereda eleverna på att det är mörkt och trångt i gruvan och att man bör se upp när man går ner för trappan. Man kan också ta sig ned med gruvhissen som ger en illusorisk upplevelse av att man färdas mycket längre ner än vad man i själva verket gör. Om du vill begagna hissen måste du ta kontakt med någon av museets värdar. Eftersom hissen tar högst 10 personer måste klassen, om den är stor, delas in i flera grupper. Detta kan ta lite tid och det kan därför vara bättre att promenera tillsammans nedför trappan. 7
Grundsjögruvan i Nordmark, Filipstads bergslag, Värmland i slutat av 1700-talet. I förgrunden syns gruvpigor sysselsatta med malmuppfordring. 8
Stollgången Området ovanför en gruva, där b la spelverket för uppfordring av malm är placerat, kallas för gruvlave. En enkel hissanordning vid de äldre gruvorna kunde bestå av tre stockar som stod lutade mot varandra. Vid större gruvor var spelverken inbyggda i tornliknande byggnader, som gav gruvområdet ett karaktäristiskt utseende. Under spelverket leder ett schakt ned i underjorden. Från schaktet utgår horisontella gångar, orter, in i berget på olika nivåer. Ingången till museets gruva är utformad som en stollgångsportal. Vid vissa gruvor tog man sig direkt in i berget via en s k stollgång, utan att behöva gå vägen över ett schakt. Portalen är byggd efter en förebild från Hermelingruvan i Malmberget från början av 1900-talet. Schaktet Ned till den underjordiska delen av gruvan kommer man via en trappa, som är placerad i ett schakt. Lägg märke till att schaktet är förstärkt med timmerstockar förtimringar som håller berget på plats och hindrar ras. I schaktet placerades stegar, hissverk och pumpanordningar. Arbetet vid de äldre gruvorna var utomordentligt riskfyllt. Därför var det vid många gruvor sed att man, före nedstigandet i underjorden, samlades för att be en bön eller sjunga en psalm. Det förekom också att man spottade sig fri från ont eller knackade tre gånger innan man steg ned till underjordens faror. Här följer ett exempel på en andlig visa som sjöngs vid gruvorna. Behålt o Gud min fot från fall, Styrk mig att jag ej bäfwar, När jag i djupet wandra skal Och bland många faror swäfwar! Ej j något ondt mig möta kan, När tu mig skyddar med tin hand Och är mig wid min sida. Tillmakning Till höger om trappan lyser det i mörkret från eldar. Här berättas om den tidigaste metoden som användes för att bryta berg. Tekniken kallas för tillmakning eller eldsättning. Man sprängde genom att elda på berget. När berget blev hett utvidgades det och sprack och blev på så sätt lättare att bryta loss. Om gruvor I gruvor bryter man mineraler och bergarter. Ett mineral som innehåller mycket metall - så mycket att det anses värt att bryta - kallas för malm. De flesta gruvor i Sverige idag är malmgruvor där man bryter järnmalm eller s k sulfidmalmer, som innehåller flera olika metaller, t ex koppar, zink, guld och silver. I ett historiskt perspektiv har även brytningen av andra malmer och bergarter varit av betydelse, t ex nickel och kobolt. I Höganäs i Skåne fanns landets enda stenkolsgruva. Den var i drift till i början av 1960-talet. I vissa områden i Sverige, t ex Bergslagen, finns mer malm än i andra. Det beror på olika geologiska processer som verkade där för miljontals år sedan - vulkaniska aktiviteter som förde med sig metalliska mineraler ur jordens inre. Gruvbrytning kan ske under jorden eller i dagbrott. Vilken metod som används beror på hur malmförekomsten ser ut. Gruvor har funnits sedan urminnes tider. Redan under stenåldern - 15 000 år f kr - bröts flinta som användes till olika redskap. Kopparmalm bröts i gruvor på ön i Cypern under 3000-talet f kr. Under romartiden fanns 9
Arbetet med tillmakningen var både mödosamt och tidskrävande. Det gick åt stora mängder ved som skulle forslas fram till gruvan, huggas upp, torkas, fraktas ned i gruvgångarna och slutligen staplas. Den stora åtgången på ved gjorde att skogarna runt gruvorna kalhöggs och att veden fick hämtas allt längre ifrån. p g a röken som snabbt fyllde orter och schakt och gjorde det omöjligt att vistas i gruvan. Efter påstickningen, som oftast skedde på kvällen, skyndade sig gruvarbetarna upp. I mindre gruvor utfördes arbetet med tillmakningen efter överenskommelse mellan gruvarbetarna, men vid de större gruvorna t ex Sala Silvergruva och Falu Koppargruva - var de olika momenten noga reglerade: nedkastning av veden och antändningen skulle göras på bestämda tider. Tillmakningsmetoden kom att användas till långt in på 1800-talet, trots att det vid denna tid fanns andra mer effektiva metoder att spränga i berg med: krut, nitroglycerin och dynamit. Orsaken till att man så länge höll kvar vid denna urgamla teknik var flera: b l a ansågs den som billig, det gick åt färre gruvarbetare än vid krutsprängning, den var tekniskt okomplicerad, och slutligen kunde malmen brytas i tunna hällar som gav malmstycken som var lätta att hantera. Till nackdelarna hörde att taken blev sköra så att stenar kunde falla ned och att eldarna ständigt utgjorde en fara för alla träkonstruktioner - stegar och stöttor m m - som fanns i gruvan. Ett stort problem var också röken som hindrade gruvarbetet under vissa tider. Veden staplades på olika sätt beroende på i vilken riktning man skulle spränga. Om arbetet skulle drivas rakt ner i berget i ett schakt staplades veden i en s k ligglave, där vedträna lades plant ovanpå varandra upp till ungefär en halvmeters höjd. Om man istället sprängde in i berget ställdes veden lutande mot bergväggen i en s k reslave. En reslave kunde även göras dubbel genom att de ca 75 cm långa vedträna staplades ovanpå varandra Efter att veden hade staplats tändes eldarna. Det var viktigt att antändningen skedde samtidigt Titta på Till vänster har en reslave staplats mot bergväggen. Till höger brinner en ligglave. Lägg märke till att bergväggarna är släta. Jämför med utseendet på väggarna där sprängning med krut och dynamit använts (se vidare Eld i berget med handborr och slägga) Om gruvor forts. gruvor i Centraleuropa där man bröt järn-, koppar, silveroch tennmalm. Under medeltiden och i början av den nya tiden expanderade gruvdriften i centrala Europa. Riktigt hur länge gruvhantering har förekommit i Sverige vet man inte. De första skriftliga beläggen är från 1300-talet Magnus Erikssons privilegiebrev för bl a Norberg - men sannolikt har gruvor funnits långt tidigare, kanske redan under 500-talet. Gruvbrytning och metallframställning har i ett historiskt perspektiv varit av stor betydelse för Sveriges ekonomi. Järn i form av osmundar skeppades ut från Sverige redan under medeltiden. Under 1500-talet gav Sala silvergruva stora inkomster och under stormaktstiden finansierades de många krigen till stor del via gruvhanteringen. Stor betydelse under denna period hade Falu Koppargruva. Under 1700-talet kom bergsbruket att mer och mer domineras av järnet. Vid denna tid var Sverige världens ledande exportör av stångjärn. Bergsbruket i Sverige var länge koncentrerat till det område i Mellansverige som kallas för Bergslagen. Här fanns rika malmfyndigheter men också andra naturtillgångar i form av skog och vattenkraft som var viktiga 10
Häva och lasta Tidigt på morgonen klättrade ett par gruvarbetare ned i gruvan, före de andra, för att släcka eldarna som brunnit under natten. Detta arbete ansågs vara särskilt farligt eftersom gruvarbetarna tvingades att andas in rök, som i vissa gruvor kunde innehålla ämnen som arsenik, bly och svavel. att ta sig ner var att använda smala stegar, farter, som kunde vara hala av fukt eller is. Varje gruvarbetare fick bära med sig sina egna redskap. Redskapen, som bars på ryggen, var tunga. Som belysning hade man ett s k bloss - stickor av ved som var sammansatta till ett knippe och indränkta med tjära. Blosset fick gruvarbetarna hålla i munnen under nedstigningen för att kunna hålla händerna fria. Det sägs att man förr kunde känna igen gruvarbetare på att de hade brännmärken i ansiktet efter blosset. Väl nere i gruvan gällde det att ta sig fram till sin arbetsplats. Gruvgångarna kunde vara så trånga att man ibland fick gå i sidled eller krypa för att komma fram. I gångarna låg röken fortfarande kvar och blosset gav ett svagt sken - knappt tillräckligt för att man skulle se något. Framme vid arbetsplatsen kunde blosset placeras i en s k lyskärring, en korgliknande behållare av järn som satts fast på ett träskaft. När malmen som lossnat under eldningen skulle brytas loss började man alltid bryta i taket eller högst upp på bergväggen. Detta moment kallas för att skrota. Man slog med en s k stötspik eller bustör - en lång träkäpp försedd med en metallspets. Man höll stötspiken framför sig och slog snett uppåt för att undvika att bli träffad av nedfallande stenar. Längre ned på väggarna bröts malmen loss med spett. När eldarna släckts och den värsta röken vädrats ut klättrade gruvarbetarna ner i gruvan för att sätta igång med brytningsarbetet. Det vanligaste sättet för gruvdriften och den efterföljande järnframställningen. I slutet av 1800-talet började malmfyndigheterna i Norrbotten att exploateras och malmproduktionen ökade. Under efterkrigstiden har många gruvor lagts ned - framförallt i Bergslagen - och idag är gruvindustrin, med några få undantag, koncentrerad till Norrbotten och Västerbotten. Gruvbrytningen har under 1900-talet minskat i betydelse för Sveriges ekonomi men är fortfarande viktig. Malmer och industrimineral svarar för ca 1 % av Sveriges export mot 13 % vid andra världskrigets utbrott. Men trots att antalet gruvor minskat under 1900-talet har produktionen hela tiden ökat. Det bryts mer malm idag än det gjordes för femtio år sedan då antalet gruvor var betydligt fler. 11
Redskap som användes vid tillmakning: 3] Kimfat, 4] Harpa, 6] Spett, 7] Stötspik, 13] Bredkil, 16] Slägga. Illustration ur Sven Rinmans Bergweks lexicon, 1788-1789. Om malmen inte kunde lösgöras med spett fick man plocka fram släggor och kilar. Malmen bröts till ett djup av ungefär en decimeter. När malmen brutits skulle den lastas och transporteras upp till marknivån. Malmstyckena lastades för hand på bårar, skottkärror eller vagnar. För att samla ihop mindre malmstycken användes ett redskap som kallas harpa eller malmskrapa. Med hjälp av harpan skrapades malmen över i ett s k kimfat som sedan kunde tömmas i t ex en skottkärra. När malmen var lastad bars eller kördes den fram till uppfordringsplatsen - korgstaden - för vidare transport upp i dagen. För att underlätta körningen med skottkärror kunde brädor läggas ut som bildade ett jämt underlag. Vid större gruvor - t ex i vid Falu koppargruva - användes redan under 1600-talet vagnar som drogs på träräls av människor eller hästar. I denna transportteknik kan vi se ursprunget till de första järnvägarna som anlades i England i början av 1800-talet. Det är viktigt att framhålla att gruvarbete förr i tiden inte enbart var en syssla för män utan att även kvinnor och barn i hög utsträckning deltog i arbetet. Och detta gällde i princip samtliga arbetsuppgifter, även de tunga som att bryta och lasta malm, och som vi snart ska titta på, det tunga borrningsarbetet. På vägen dit passerar vi genom två dörrar, som användes för att ställa draget vid tillmakningen. Gruvornas övernaturliga väsen I den gamla folktron var världen befolkad av ett stort antal övernaturliga väsen. I skogen fanns skogsrået, i bergen trollen och jättarna, i sjöar och bäckar levde näcken och strömkarlen, i stall och hyttor (masugnar) vakade tomtar över arbetet. Vid gruvorna var det gruvrået som hade makten att styra och ställa över gruvarbetet. Var gruva, och dessutom varje obearbetad malmfyndighet, hade sitt eget gruvrå. Ofta uppträdde rået i kvinnogestalt en fin mamsell, skimrande av silver och klädd i herrskapskläder. I likhet med skogsrået levde gruvrået utan familj. Detta tillskillnad från t ex vättarna som hade familj, gård och boskap. Gruvrået vakade över arbetet i gruvan, så att allt gick rätt till. Det var viktigt för gruvarbetarna att visa vördnad för gruvrået och inte göra något som kunde förarga henne. Den gruvarbetare som betedde sig olämpligt kunde drabbas av olyckor. Omvänt kunde de gruvarbetare som höll sig väl med gruvrået få stora fördelar. T ex kunde hon visa var den bästa malmen fanns att bryta eller på olika sätt varna för faror. Det 12
Titta på Längst in i orten står en man som bryter loss malmen med hjälp av ett spett. Vid sidan om honom står en tunna för dricksvatten. Vid väggen ligger en tung slägga, hålkil. Pojken har skrapat ihop malmen i ett kimfat, som han tömmer i en skottkärra. I skottkärran ligger en malmskrapa, harpa. Kvinnan kör en skottkärra. Lägg märke till att hjulet är placerat längst fram vilket gör att den är tyngre att köra än en modern skottkärra, där ju hjulet sitter mitt under (hävstångsprincipen). Under skottkärran ligger en bana av brädor som underlättar körningen. Bakom kvinnan står en lyskärring med brinnande stickor. Under trappan som leder ned till gruvan finns en enkel stege, en timmerstock med urholkade fotsteg. Den är från 1700-talet och användes vid Dannemora gruvor i Uppland. Titta även på de mätinstrument och gruvkartor som visas i den infällda montern i bergväggen. Att bryta malm under jord kan få katastrofala följder om det sker okontrollerat. Under 1600-talet blev gruvmätning ett viktigt hjälpmedel i gruvarbetet. Vid denna tid utvecklades i Sverige en metod för kartläggning av gruvor där de olika nivåerna avbildades på skilda blad. Markschidern, som gruvmätaren kallades, kunde med olika instrument mäta avståndet mellan punkter nere i gruvan. Med utgångspunkt från dessa värden kunde gruvkartor upprättas. Innanför glaset ser vi en gruvkarta där varje nivå har ett eget blad och där schakt och fördjupningar markerats med hål. Gruvbrytning enligt Olaus Magnus Historia om de nordiska folken 1555. Till höger i bilden syns ett troll i arbete. gällde att på alla sätt vara gruvrået till lags. I gruvan var det strängt förbjudet att vissla, svära och föra onödigt oväsen gruvrået kunde då bli rasande. Det var också absolut förbjudet att döda djur i gruvan. Gruvrået kunde nämligen uppträda i skepnad av ett djur, t ex en groda eller en orm. Om man p g a av arbetet inte kunde låta djuret vara kvar i gruvan skulle man försiktigt bära upp det. Till de väsen som ansågs befolka berget hörde även troll. Kyrkomannen och skriftställaren Olaus Magnus skriver i sitt berömda verk Historia över de nordiska folken (1555): Det är ett fastslaget sakförhållande, att de nordiska rikenas inbyggare röna stora tjänster och handräckningar av trollen. Oftast förekommer detta i stall och gruvor. I dessa senare pläga trollen bryta, urholka och klyva sten, lasta den i tunnorna samt beskäftigt ordna med block och linor med vilka hissverken dragas i höjden. Då det faller dem in, uppenbara de sig för arbetarna i skugglikna skepnader av alla möjlig former, varjämte de med skallande stämma uppgiva gäckande skratt och genom dylikt bedrägligt bländverk och annat gyckelspel utan all ände lura de stackars människorna. 13
Eld i berget Med handborr och slägga Under 16- och 1700-talen började man spränga med krut i svenska gruvor. Krutet är en gammal uppfinning som använts i skjutvapen sedan medeltiden. Det tog dock tid innan krut kom till användning i gruvorna. Första gången man sprängde med krut i en svensk gruva var 1635 vid Nasafjäll silvergruva i Lappland. Orsaken var att man uppe på fjället hade svårt att få tag i tillräckligt med tillmakningsved. Ett annat tidigt exempel på krutsprängning är gruvan på Utö i Stockholms skärgård. Även här var det bristen på ved som gjorde att man provade den nya tekniken. Någon omedelbar framgång blev krutet inte, trots att tyska experter kallades in från Harz för att lära upp de svenska bergsmännen. Det tog tid att lära sig tekniken och man ville gärna hålla fast vid det gamla. Under 1700-talet ökade dock krutsprängningen och blev under 1800-talet den helt dominerande sprängtekniken, även om den gamla tillmakningsmetoden dröjde sig kvar vid vissa gruvor till i slutet av 1800-talet. med släggan. Mellan varje slag vreds borren runt ett halvt varv. Varje gruvarbetare hade en borrpost som bestod av flera borrar av olika längd och grovlek. Man började med den kortaste borren, med det bredaste skäret, och fortsatte sedan med stegvis längre borrar med allt smalare egg. Borrarna var tillverkade av järn men eggen var av stål. Men trots att eggen var förstärkt slets borrarna snabbt ut och fick härdas om av en smed, som kunde ha sin smedja nere i gruvan. Med krutet uppstod ett nytt arbetsmoment i gruvarbetet - borrningen. Ända fram till i början av 1900-talet utfördes detta arbete nästan uteslutande för hand. Borrningen kunde ske på olika sätt: med enmansborr, tvåmansborr eller tremansborr. De båda sistnämnda metoderna innebar att en fick hålla i borren -navaren - medan den andra/de andra slog med slägga. Under 1800- talet blev enmansborr den vanligaste tekniken - en arbetare fick nu både hålla i navaren och slå Bergslag och bergsmän Gruvorna betraktades tidigt som statlig egendom. Staten hade rätt att ta ut skatter och utöva administrativ myndighet över gruvorna. Genom ett privilegiebrev, som utfärdades av Kungl. Maj:t, fick den enskilde rätt att utnyttja en fyndighet. Den som hade som sin huvudnäring att bryta malm och ur malmen framställa järn kallades för bergsman. Bergsmannen svarade tillsammans med sitt husfolk för både brytningen i gruvan och den efterföljande järnframställningen vid masugnen. Flera bergsmän kunde bilda ett hyttelag en kooperativ sammanslutning där man enligt en fastlagd ordning turades om att framställa järn vid en gemensamt ägd masugn. Även en gruva kunde bearbetas av flera bergsmän enligt ett schema. Flera hyttelag bildade ett bergslag. Invånarna i området hade privilegium som gav rätt att bryta malm och framställa järn. I det område som vi idag kallar Bergslagen och som innefattar norra och västra Västmanland, sydöstra Värmland och södra Dalarna, fanns flera bergslag. Det fanns även bergslag i andra delar av Sverige. För de olika bergslagen gällde en särskild lagstiftning bergsrätten. En särskild domstol, berg- 14
Att borra för hand i berget var ett arbete som var slitsamt, hälsovådligt och många gånger farligt. Ett stort problem utgjorde stendammet som gruvarbetarna andades in i lungorna och som gav upphov till yrkessjukdomen stendammslunga. Ur denna aspekt var det lättare att borra hålet snett nedåt. Då kunde man hälla lite vatten i hålet och på så sätt binda dammet - kaxet - som sedan kunde kratsas ut med en liten käpp. Värre var att borra snett uppåt eller rakt uppåt. Då kunde ingenting göras för att hindra dammbildningen. Gruvarbetarna var ofta tvungna att stå i en extremt obekväm arbetsställning och det var lätt att slå fel och kanske träffa handloven istället för borren. Små järnbitar kunde också slitas loss från släggan eller borr och träffa ansiktet eller tränga in genom kläderna. Andra faror som ständigt var närvarande utgjorde nedfallande stenar och ras. Ännu i början av 1900-talet fanns egentligen inga skyddskläder. Gruvarbetarna bar ofta en gruvhatt, som var något starkare än andra hattar, och som kunde skydda mot mindre nedfallande stenar. Till munderingen hörde även ett läderförkläde som skyddade kroppen och kläderna mot damm och flisor. På fötterna kunde man ha träskor med dubbla lager läder som skydd för tårna. Ett hål borrades till ungefär en meters djup. Det tog ungefär en timme att borra 10 centimeter. Därefter fylldes det med krut till ungefär 25 cm djup. Längs kanten av hålet stack man ned en kopparnål - en s k rymnål. Ovanpå krutet la man en liten kula av lera och hålet fylldes igen med lera och grus. Sedan drog man försiktigt bort rymnålen, och i hålet efter nålen placerades en krutsticka - en trästicka väl ingniden med krut. Överst placerades en svaveltråd med vilken laddningen antändes. Laddningen av borrhålen utfördes av den s k skjutaren, som även fungerade som arbetsledare i gruvan. Skjutaren märkte ut var hålen skulle slås och fördelade arbetet. Han höll även reda på varje arbetares arbetsprestation och kontrollerade, innan laddningen, att hålen var tillräcklig djupa. Att tända på var en svår konst som skulle behärskas av skjutaren. 20-30 salvor kunde tändas åt gången. Innan skjutaren tände på varnade han för sprängningen genom att gå genom gruvgångarna och skrika tänt var det här och eld i berget. Han kunde även varna genom att slå på en stor varningstriangel av metall. När varningssignalerna ljöd skulle gruvarbetarna sätta sig i säkerhet. Antingen klättrade man upp ur gruvan eller så kunde man ställa sig bakom ett skydd av kraftiga timmerstockar. tingsrätten, utövade makten i de ärenden som gällde gruvorna och järnhanteringen. Bergsmannen var en mångsysslare, som förutom gruvbrytning och järnframställning, även ägnade sig åt jordbruk. De olika sysslorna passades in i bondeårets rytm. Om sommaren bröts malmen. Under hösten och våren, då vattenkraften kunde utnyttjas, framställdes tackjärnet vid masugnen. På vintern avverkades skog som kolades till träkol i milor för att användas vid järnframställningen. Under vinterhalvåret, då man kunde utnyttja vinterföret, transporterades även malmen från gruvan till masugnen. Bergsmännen kom att bilda en särskild yrkesgrupp i det svenska samhället med en stark ställning. Fram till 1600-talet stod bergsmännen för en större del av gruvbrytningen och järnframställningen. Men vid denna tid inträffar en förändring som hänger samman med statsmakternas ambitioner att effektivisera järn hanteringen för att därmed öka statens inkomster. Nya järnbruk anlades och arbetskraft hämtades utifrån, b la från Vallonien. Det krävdes nya investeringar och kapitalet hämtades utanför bergsmännens krets. Bergs männen kom från och med denna tid att mer och mer ägna sig åt tackjärnsframställning i masugnar. Under 16- och 1700-talet upphör bergsmännen att delta i gruv arbetet. En ny yrkeskår av professionella gruvarbetare växer fram, som till en början är anställda av bergsmännen, men så småningom av särskilda gruvbolag. 15
Ett sådant skydd kallades för skjutkoja eller byla. Skjutaren gick runt och tände alla laddningarna i en speciell ordningsföljd. Därefter satte han sig själv i säkerhet och fick sedan noga räkna skotten som detonerade. Det gällde att hålla reda på skotten. En laddning som inte detonerat, s k dola, kunde vålla olyckor. På 1840-talet framställde italienaren Sobero ett nytt sprängämne: nitroglycerin eller sprängolja som det kom att kallas i Sverige. Nitroglycerinet hade en sprängkraft som var mångdubbelt större än krutets, men det var mycket farligt att hantera. Sprängoljan, som förvarades i dunkar av plåt, flaskor, var känsligt för stötar och kunde detonera om det kom i kontakt med verktyg. Många olyckor inträffade när nitroglycerinet plötsligt exploderade. I många fall var gruvarbetarna dåligt informerade om hur farligt det nya sprängämnet var. De kunde klättra ner för de smala stegarna med ett par dunkar hängande och slängande runt halsen. Det finns många skaderapporter bevarade som beskriver olyckor med nitroglycerin vid svenska gruvor under 1800-talet. De många olyckorna ledde till att man från statsmakternas sida ville gå in med förbud mot användning av nitroglycerin. Men de mäktiga gruvägarna protesterade och lyckades få det tillåtet mot att man vidtog vissa restriktioner. 1897 förbjöds dock all användning av nitroglycerin vid svenska gruvor. Under tiden hade dock den svenske kemisten Alfred Nobel lyckats med att tämja nitroglycerinet genom att blanda det med kiselgur - en sorts sand med håligheter som suger upp nitroglycerin. Resultatet blev en deg som fick namnet dynamit, och som var betydligt säkrare att hantera. Nobel uppfann även tändhatten som användes för att få dynamiten att explodera. Tändhatten, som kan liknas vid en förladdning i ett skjutvapen, fick minst lika stor betydelse som dynamiten i sprängteknikens utveckling. Gruvarbetet blev nu både säkrare och effektivare. Dynamiten var det dominerande sprängämnet i gruvorna fram till i början av 1960-talet. Lastningen efter sprängning med krut, nitroglycerin eller dynamit såg i stort sett likadant ut som vid tillmakning. En skillnad var dock att de malmstycken som lossnade när sprängämnen användes var större och därmed tyngre. Malmstyckena gavs namn efter deras storlek: t ex knoling eller bumling. Stycken som var så stora att de måste sprängas för att kunna flyttas kallades för skutor. Men för övrigt lastades malmen på samma sätt på bårar, kärror och vagnar som bars eller kördes fram till korgstaden för att spelas upp i dagen. Innan vi ser närmare på hur malmen kom upp till marknivån ska vi beröra ett annat transportproblem: konsten att pumpa vatten. Bergslag och bergsmän forts. Vid de större gruvorna framförallt vid Falu koppargruva och Sala silvergruva där de statliga intressena var större, var situationen annorlunda än vid de mindre bergsmannagruvorna. Här bedrevs gruvbrytning i stor skala och behovet av arbetskraft var mycket stort. Detta gjorde att man tidigt använde sig av yrkesarbetande gruvarbetare. Vid dessa gruvor där arbetsförhållandena var rent omänskliga uppstod också problem med att rekrytera arbetskraft. Problemet löstes delvis med den s k asylrätten, som innebar att dömda brottslingar, kunde byta ut sitt straff mot arbete i gruvan. En annan metod, som användes för att få arbetskraft, var att tvångsrekrytera lösdrivare från trakten kring gruvan. Under Gustav Vasas regering gavs möjlighet att utbyta krigstjänst mot gruvarbete. Räddhugan för knekten har tvungit mången i Bergslagen att där göra stort arbete, heter det i ett samtida dokument. I slutet av 1500-talet började man att använda krigsfångar vid de större gruvorna. Under stormaktstiden och långt in på 1700-talet arbetade krigsfångar i Falun och Sala under förhållanden som vi idag skulle likna vid ett koncentrationsläger. 16
Titta på I rummet står en gruvarbetare som borrar för hand. I vänster hand håller han en slägga och i den högra en borr, navare. Till vänster om mannen står ett antal borrar - en borrpost - lutade mot väggen. Mannen har ett förkläde av läder och en gruvhatt. Bakom mannen står en stötspik (jämför tillmakning) och längst inne i rummet står en trälåda för förvaring av mat. Här finner man även två tyngre släggor, s k knoster, som användes till att slå sönder större malmstycken till mindre. I rummet står ett antal lådor med sprängutrustning. I de båda lådorna längst ned till höger finns redskap för krutsprängning. Den understa lådan innehåller: fängnål, svaveltråd och en s k svärmare, en pappersstrut som fylldes med krut och användes som ett slags stubintråd. I lådan ovanför hittar man en krutbehållare och en s k krutskopa för smörjning av krutstickorna. Till vänster om denna låda står en låda som innehåller en flaska för förvaring av nitroglycerin. Sprängoljan fylldes vid laddning i papperspatroner. I lådan längst upp ligger dynamit inslaget i papper, dynamitgubbar. Om dynamiten frös blev den riskabel att hantera. Den hölls i rätt temperatur med hjälp av en dynamitvärmare. Lådan längst ned till vänster innehåller en elektrisk dynamittändare från början av 1900-talet. Pumpa vatten En viktig förutsättning för gruvbrytning är att gruvan kan hållas fri från det grundvatten som hela tiden strömmar till. I äldre tider var gruvhålen ofta grunda eftersom man tvingades att upphöra med brytningen när vattenproblemet blev för stort. Vid mindre gruvor kunde länshållningen, d v s vattenuppfordringen, utföras med hjälp av vattenhinkar som tömdes i en vattentunna som sedan spelades upp till marknivån för hand. Men vid de större gruvorna började under 1500-talet särskilda pumpanordningar att användas. Dessa kunde drivas med hjälp av tramphjul, hästvandringar eller vattenhjul. Den vanligaste typen av pump var den s.k. sug- och lyftpumpen. Inuti en genomborrad timmerstock löper en stång fram och tillbaka. Stången är försedd med en kolv, kanna. När stången rör sig uppåt följer vattnet med ( på samma sätt som när man med en medicinspruta suger upp vatten ur ett dricksglas). Problemet var att man p g a atmosfärstrycket endast kunde pumpa vatten ett tiotal meter i taget. Man var därför tvungen att pumpa vattnet i etapper, från en nivå till en annan. Vattnet pumpades om i en sump och därefter vidare till nästa våning i gruvan o s v. Pumparna drevs oftast av stora vattenhjul. Gruvpump som drivs med hjälp av ett tramphjul. Ur Georgius Agricolas De re metallica, 1556. 17
Christopher Polhems hakspel eller Machina nova, som uppfördes vid Falu koppargruva 1694. Kraften från vattenhjulet överfördes till gruvkanten med hjälp av en stånggång. I slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet började man att använda s k stånggångar sammankopplade stänger - för att överföra kraften från ett vattenhjul fram till ett pumpverk vid gruvans kant. Stånggångarna, som kunde byggas kilometerlånga, användes vid svenska gruvor från början av 1600-talet ända in på 1900-talet. Den som hade ansvar för de mekaniska uppfordringsanordningarna vid gruvan kallades för konstmästare. Under en period i början av 1700-talet var Christopher Polhem konstmästare vid Falu Koppargruva. Han införde många tekniskt avancerade konstruktioner och gjorde förbättringar av stånggångarna. En av hans mer kända konstruktioner var Machina Nova, som vi idag kan se på baksidan av 500-kronorssedeln. Sverige är rikt på vattendrag som kunde utnyttjas för att förse gruvorna med den kraft som behövdes till pumpar och gruvspel. I andra länder, där tillgången på vattenkraft inte var lika stor, var problemen med kraftförsörjning vid gruvorna stora. Här ser vi en direkt anledningen till att man i England i början av 1700-talet bygger de första ångmaskinerna. De användes till en början uteslutande till att driva vattenpumpar vid framförallt kolgruvor. I Sverige kom ångmaskiner att användas i begränsad omfattning vid gruvor. Orsaken var, som tidigare nämnts, att man hade tillgång till vattenkraft men Disciplinförhållandena vid gruvorna Arbetsförhållandena vid många av de äldre gruvorna var närmast omänskliga. Arbetet var tungt och många gånger rent livsfarligt. I gruvan rådde även en sträng arbetsdisciplin som upprätthölls med hjälp av olika bestraffningar. Även mycket små förseelser straffades hårt. Den uråldriga sedvanerätten om husaga, gav arbetsbefälen rätt att aga sina anställda, vilket också praktiserades i stor utsträckning. Husagan avskaffades först 1858. Därmed blev det inte längre tillåtet för husbonden eller gruvbefälet att fysiskt bestraffa manliga anställda över 18 år och kvinnliga över 16. En bestraffningsform som användes fram till mitten av 1700-talet var gatlopp. Den som skulle bestraffas fick löpa mellan två led av uppställda gruvarbetare minst 100 stadgades- som skulle tillfoga den dömda ett slag vardera med en käpp. Den som inte slog, eller inte slog tillräckligt hårt, fick själv löpa gatlopp. Detta straff, som kunde utmätas från 1 till 10 lopp beroende på straffets art, kunde drabba den som t ex gjort åverkan på pumpverken eller varit uppstudsig mot en förman. 18
Titta på Här kan man studera en sektion av en s k sug- och lyftpump. Inuti de genomborrade timmerstockarna rör sig pumpstängerna upp och ned. VattLnet pumpas upp genom den nedre pumpstocken till sumpen (karet). Härifrån pumpas vattnet vidare upp genom nästa timmerstock till en överliggande nivå. Eld- och luftmachinen som uppfördes vid Dannemora gruva 1728. Kopparstick från 1734. också p g a brist på bränsle i form av kol. 1728 byggdes en ångmaskin vid Dannemora gruvor i Uppland som fick stängas efter en kort tid, bl a på grund av att det gick åt sådan stora mängder ved för att driva den (ved har ett lägre energiinnehåll än stenkol). Veden var en bristvara vid Dannemora som behövdes för olika ändamål, t ex vid tillmakning. I början av 1800-talet fick dock ångmaskinen ett fotfäste vid Höganäs stenkolsgruva i Skåne. Här fanns ju kol att elda maskinerna med! En annan form av bestraffning, som användes fram till i mitten av 1800-talet, var att rida trämärren, d v s att sitta gränsle över en spetsig horisontell stock. För att göra plågan större kunde tyngder hängas vid den bestraffades fötter. Att rida mära kunde utdömas för smärre förseelser som t ex sen ankomst, lathet och fylleri. I museets utställning Maskinhallen finns två modeller där man närmare kan studera hur sug- och lyftpump fungerar. Ångmaskinen, som Mårten Triewald, uppförde vid Dannemora gruva 1728, står till vänster när man kommer ner för trappan. Titta ner i schaktet och studera hur vattnet pumpas från en nivå till en annan. Bland vattenhjulen finns en modell av ett stort överfallshjul som via en stånggång driver en vattenpump. Denna anordning användes vid Falu Koppargruva i mitten av 1800-talet. I centrum av maskinhallen står en väldig ångmaskin som användes vid Höganäs stenkols gruva för vattenpumpning. Denna maskin är byggd enligt skotten James Watts konstruktion och användes från 1832 fram till 1909. Antikens equuleus, är förebilden till trämärren. För att göra plågan större kunde tyngder hängas vid den bestraffades fötter. 19
Kör i vind Den lossbrutna malmen transporterades fram till den s k korgstaden, där den lastades över i en tunna som sedan hissades upp till marknivån. I mindre gruvor kunde tunnan hissas upp med hjälp av ett handspel som sköttes av två arbetare. Vid vissa gruvor användes även tramphjul, som drevs av antingen människor eller djur. Mer effektivt var att använda en s k hästvind (hästvandring). Ett par hästar spändes fast vid varsin ände av en bom och fick sedan gå runt i en krets. Linan lindades upp runt en trumma och malmtunnan hissades upp. Vid större gruvor började så småningom vattenhjulsdrivna gruvspel att användas. Denna teknik utvecklades vid de tyska bergverken under medeltiden och introducerades vid Falu koppargruva i slutet av 1500-talet. Om inte gruvan var belägen i direkt anslutning till ett vattendrag fick vattnet ledas fram till vattenhjulet i kanaler och rännor. En annan lösning var att placera vattenhjulet vid vattendraget och sedan överföra kraften fram till gruvan med hjälp av stånggångar (se ovan). När tunnan var färdiglastad ropade man kör! I djupa gruvor var det nödvändigt att kommandot upprepades på olika nivåer. Att ta opp ropa kunde vara en sysselsättning för äldre uttjänta gruvarbetare. Vattenhjulsdrivet gruvspel. Vattenhjulet är försett med två uppsättningar skovlar som är vända åt varsitt håll. På så sätt kunde vattenhjulet köras i två riktningar, så att en fylld tunna kunde hissas upp och en tom tunna firas ned. Från styrkammaren kunde hjulstyraren med hjälp av stänger styra vattenflödet och bestämma åt vilket håll hjulet skulle gå. Ur Georgius Agricolas De re metallica, 1556. Löner och sociala förhållanden Lönesystemen vid olika gruvor varierade, men i allmänhet bestod lönen av en kombination av in-naturalön och kontanter. In-naturadelen bestod av mat och andra förnödenheter, penninglönen skulle räcka till inköp av b l a kläder. Det vanligaste var att huvuddelen av lönen betalades ut in-natura. En tredjedel av lönen skulle dock betalas ut i penningar. Detta system bestod fram till mitten av 1800-talet, då det ersattes av kontant lön. En gruvarbetare som 1846 anställdes vid Nordmarks gruvor i Värmland hade följande årslön: Kontant lön 50 riksdaler Råg 3 tunnor Havre 3 tunnor Malt ½ tunna Ärter ¼ tunna Sill ¼ tunna Ved 3 lass Den hjälp som gamla, uttjänta och skadade gruvarbetare kunde få från gruvan var inte stor. Genom den s k Armbössan kunde man dock få ett visst bidrag. I den kungliga förordningen om Armbössan stadgades att alla tjänstemän i Bergskollegium - som var den övervakande 20
Förutom till malmuppfordring kunde tunnan användas till vattentransport och för personalbefordran. Att använda tunnan som en hiss var ett snabbare sätt att ta sig ner i gruvan än att använda stegarna. Men att åka ner på detta sätt var dock förenat med vissa risker. Tunnan svängde fram och tillbaka i schaktet och det gällde att parera så att tunnan inte slog i väggarna. Det hände också att man åkte direkt ned på linan - som en brandsoldat glider ner på stången. Detta kallades vid Falu Koppargruva för att ränna lina och kunde även utföras med huvudet före! Som råmaterial i linorna användes läder från oxhudar. Det gick åt många oxar vid de stora gruvorna för att framställa alla de linor som behövdes. Vid Falu koppargruva tillverkades korv av det kött som blev biprodukten - falukorv! Det brukliga sättet att ta sig ner i gruvan var dock att använda stegarna. Detta var nu inte heller alldeles riskfritt. Stegarna kunde vara hala och isiga och det var lätt att halka eller trampa igenom en rutten pinne. Det var också mycket tröttsamt att klättra på stegarna. Varje gruvarbetare ansvarade för sina egna redskap och fick bära med sig dem på ryggen under klättringen. I mitten av 1700-talet rekommenderade Bergskollegiet, som var en tillsyningsmyndighet för gruvorna, att det skulle finnas viloplatser var femte eller sjunde meter så att man skulle kunna ta igen sig. Titta på Gruvspel och pumpanordningar kunde drivas med hjälp av en hästvind. Hästarna spändes fast vid bommarna och fick sedan gå runt i en krets. Ur Georgius Agricolas De re metallica, 1556. myndigheten över gruvorna med en viss inkomst, skulle avstå en del av lönen för en särskild fond för behövande. Äldre och skadade arbetare kunde också erbjudas enklare arbeten som gav ett tillskott till försörjningen. Ett sådant arbete kunde vara att ta opp ropa d v s att repetera ett kommando nerifrån korgstaden till en överliggande nivå i gruvan. Den som skadade sig i gruvarbetet hade rätt till fria mediciner och en ersättning motsvarande en 1/3 av lönen. En gruvarbetare som blev sjuk hade rätt till hälften av den ersättning som betalades ut vid skada. Om en manlig arbetare blev sjuk kunde hustrun träda in i hans ställe och utföra mannens arbetsuppgifter under sjukdomstiden. Tunnan hänger i ett schakt. Det inhägnade området runt tunnan kallas för korgstaden. Lägg märke till att tunnan har ett urtappningshål för vatten på vänster sidan. Om luckorna under tunnan öppnas kan den firas ned till en underliggande nivå. Detta schakt innehåller även en s k stegväg. En stege som går från orten under sticker upp till höger i det inhägnade området. Bredvid stegen står en behållare för förvaring av borrstål till en tryckluftdriven borrmaskin. Mittemot korgstaden finns ett schakt som innehåller en stegväg. Här kan man se att en gruvarbetare är på väg att klättra ned. I Maskinhallen finns modeller av ett tramphjul och en hästvind som visar hur muskelkraft kunde användas för uppfordring av malm. Här finns även en modell av ett vattenhjulsdrivet gruvspel som användes vid Drottningens schakt i Falu Koppargruva mitten av 1800-talet. Lägg märke till att vattenhjulet på modellen har två rader med skovlar, vända åt varsitt håll. På så sätt kan hjulet köras i bägge riktningar. 21
Luftkraft och elkraft - Borrmaskinen I början av 1900-talet inleddes en genomgripande omvandling av gruvarbetet. Elektricitet, tryckluft och förbränningsmotorer skapade förutsättningar för en effektivare och säkrare gruvbrytning. Elektrifieringen innebar att man kunde pumpa vatten från större djup med elektriskt drivna pumpar. För malmuppfordring kunde hästvandringar och vattenhjul ersättas av elektriska motorer. Transporter i gruvgångarna kunde nu utföras av elektriskt drivna malmtåg. Med elektrifieringen kom även det elektriska ljuset som avsevärt förbättrade belysningsförhållandena i gruvan. Kvinnor i gruvarbete Gruvarbete betraktas ofta som en typisk manlig sysselsättning men i ett historiskt perspektiv kan vi se att kvinnorna inte var fåtaliga. Fram till i mitten av 1800-talet var en stor andel av gruvarbetarna vid de svenska gruvorna kvinnor. Arbetet vid de mindre bergsmannagruvorna - där arbetet ombesörjdes av bergsmannen och hans husfolk bedrevs säsongsvis under en kort del av året. Under denna period vanligtvis sommaren krävdes en stor arbetsstyrka. Det innebar att alla i hushållet fick hjälpa till, såväl män som kvinnor och barn. Ofta fungerade familjen, man, hustru och barn som en arbetsenhet. Man hjälptes åt med ett arbetsmoment som t ex lastning. Detta innebar att arbetsuppgifterna i stort sett såg likadana ut för män och kvinnor. Det gällde t ex borrning, lastning och uppfordring. Vissa arbetsuppgifter tycks dock i större utsträckning ha varit förbehållna männen, t ex arbetet med byggnationer i gruvan och att vaka över konsterna (gruvspel och pumpar). En annan typisk manlig befattning var skjutare, d vs att ladda och tända på stubintrådarna vid sprängning. Det finns dock exempel på att även kvinnor har haft dessa uppgifter. Omkring 1840 började antalet kvinnliga gruvarbetare att minska vid de svenska gruvorna och omkring 1860 22
Trycklufttekniken blev förutsättningen för mekaniseringen av borrningsarbetet och senare även för lastningen. Första gången som tryckluftsdrivna borrar användes var när man på 1860-talet sprängde en 13 km lång järnvägstunnel genom Alperna i Mont cenis på gränsen mellan Frankrike och Italien. Det kom dock att dröja innan borrmaskiner blev vanliga i svenska gruvor. Som tidigare nämnts utfördes nästan allt borrningsarbete för hand ännu i början av 1900-talet. Men omkring 1910 börjar borrmaskiner att bli vanliga. Vid denna tid hade b l a det svenska företaget Nya AB Atlas (idag Atlas copco) startat tillverkning av tryckluftdrivna borrmaskiner. Företagets tidiga maskiner var s k pelarborrmaskiner. En skruvpelare spändes fast mellan golvet och taket. På pelaren monterades sedan själva borrmaskinen. Inuti maskinen finns en cylinder som innehåller en kolv. Tryckluften får kolven att slå mot borrstålet som en hammare. Maskintypen kallas därför ibland även för hammarborrmaskin. Från början fick gruvarbetaren manuellt rotera borren genom att vrida maskinen med ett hantag eller en vev (jmf. Handborrning). I slutet av 1910-talet kom maskiner där detta moment sköttes automatiskt. Vid handborrning var det nödvändigt att kratsa bort dammet - borrkaxet - ur hålet. Vid maskinborrning kunde dammet spolas bort med vatten som trycks fram i mitten av borrstålet. Med tryckluftsdrivna borrar kunde produktiviteten öka avsevärt. Men de tidiga maskinerna var otympliga och borrstålen blev snabbt slöa. Nästa steg i borrteknikens utveckling blev införandet av lätta maskiner med hårdmetallskär. Denna teknik som kallas för den svenska metoden kommer att beskrivas längre fram. Titta på Den tryckluftsdrivna borrmaskinen med modellbenämningen Atlas Rex är tillverkad av Nya AB Atlas någon gång mellan 1908-1912. Maskinen är monterad på en skruvpelare, som spänts mellan golvet och taket. Till maskinen leder två stycken slangar. I den bakre tillförs tryckluft som får kolven (hammaren) att röra sig i cylindern. Genom den främre slangen pumpas vatten för spolning av borrhålet. Bägge slangarna är försedda med kranar för av och påslagning. I schaktet mittemot korgstaden finns ledningar för elektricitet och tryckluft. Lägg märke till att elledningen har isolering av tyg. hade de nästan helt försvunnit från underjordsarbetet. Denna utveckling hänger samman med att gruvarbetet vid denna tid blev en helttidssysselsättning som inte på samma sätt som förut kunde kombineras med andra sysslor. Därmed kom männen att hamna under jorden medan kvinnorna blev hänvisade till arbeten ovan jord eller i hemmen. En definitiv slutpunkt för kvinnligt gruvarbete innebar 1900 års lag om minderåriga och kvinnors arbete i industriellt yrke, som uttryckligen förbjöd kvinnor och pojkar under 14 år att arbeta under jord i gruvor eller stenbrott. Denna lag gällde fram till 1970-talet. Då hade lagstiftningen under många år hindrat kvinnor att utbilda sig till bergsingenjörer vid de tekniska högskolorna, eftersom utbildning krävde viss praktik under jord. Under 1900-talet har gruvarbetet varit en utpräglat manlig profession men under senare år har situationen förändrats. Vid t ex gruvorna i Kiruna och Aitik arbetar kvinnor i en mängd olika befattningar, b l a som truckförare och övervakare av borraggregat. Den kompetens som krävs idag gäller framförallt förmåga att hantera den tekniskt komplicerade utrustningen och uthållighet i psykiskt krävande arbetsuppgifter. Både teknik och attityder har förändrats, vilket gjort att kvinnorna kommit tillbaka i gruvarbetet. Kvinnorna är dock fortfarande i klar minoritet vid de svenska gruvorna, omkring 12 % av antalet anställda. Endast inom byggindustrin är andelen lägre (10%). 23
Lasta med luft Ännu på 1930- och 40-talen utfördes det mesta av lastningsarbetet för hand. Men vid denna tid började nya metoder att utvecklas som underlättade denna tunga del av gruvarbetet. Ett steg i utvecklingen var den s.k. Raskenstamriggen, en mindre mobil lyftkran som drevs med tryckluft. Med tryckluftens hjälp var det möjligt att höja och sänka ett stort fyllfat (jämför handlastning kimfat) och på så sätt få ett krafttillskott vid lastningen. Under 1930-talet introducerades även de första kastlastmaskinerna som kom att få stor betydelse för mekaniseringen av lastningsarbetet. Kastlastmaskinen dras på räls och har en skopa längst fram, som kan fällas bakåt och tippa malm i en bakomliggande vagn. Denna typ av maskiner fick sitt genombrott på 1940-talet. Trots att de tidiga exemplaren hade sina brister blev de snabbt populära bland gruvarbetarna. En tidig kastlastmaskin tillverkades av Atlas Copco. Den fick av gruvarbetarna smeknamnet grisen, därför att den tryckluftsdrivna lamellmotorn skrek som en gris! Titta på Raskenstamsriggen bärs, på samma sätt borrmaskinen, upp av en pelare som spänts mellan golvet och taket. Fyllfatet är en större variant av det kimfat som kan studeras vid tillmakningen. Raskenstamriggen drivs med tryckluft som tillförs genom gummislangar. Riggen är försedd med två spakar. Med hjälp av dessa kan man reglera luftpådraget. Malmen lastas på en vagn av järn som är placerad på räls. Efter lastningen körs (rallas) vagnen för hand till ett störtschakt där malmen tippas ned för att sedan tappas i vagnar i en underliggande ort. Under vagnens handtag sitter en spärrmekanism som frigörs när flaket tippas. Kastlastmaskinen med smeknamnet Grisen kunde skötas av en gruvarbetare. Skopan manövrerades med en spak, som du hittar på den sida av maskinen som är närmast väggen. Vagnen som är kopplad bakom maskinen är tippbar men av en annan konstruktion än vagnen vid Raskenstamriggen. Denna vagn tippas åt sidan. Tryck gärna på knappen på textplattan och hör på skriket från grisen. Vi har tidigare talat om att det är nödvändigt att bygga olika förstärkningar i gruvan för att stötta upp berget. I denna ort kan vi se hur både väggar och tak hålls på plats med hjälp av kraftiga timmerstockar. En sådan ort kallas för bockort. På marken kan vi se utlagda spår där vagnar kan köras. En bit in i gången finns en cirkelformad stenplatta. Med hjälp av denna vändskiva kunde man ändra riktning på vagnen. Längs den högra sidan av orten sitter två stycken tappgluggar. Ur dessa tappas malm ur, som tippats genom ett störtschakt från orter ovanför. Malmen fraktas inte upp från varje nivå i gruvan utan tippas ner till en gemensam utfraktsort. I denna ort tappas malmen genom tappgluggarna i vagnar, som sedan körs bort till uppfordringsplatsen. Lägg märke till de olika anordningar - stoppslåar - som håller malmen på plats i tappgluggarna. I orten visas även exempel på olika typer av belysningsutrustning som använts vid gruvorna. I de äldsta gruvorna användes, som tidigare nämnts, bloss, men också talgljus och oljelampor användes. I mitten av 1800-talet kom karbidlyktan som gav ett betydligt starkare ljus än tidigare. Karbidlampan användes för individuell belysning till långt in på 1900-talet. Under 1940-talet introduceras den ackumulatordrivna pannlampan som gruvarbetaren kunde fästa på hjälmen. 24