Arbetskarriär med mänskliga mått? FFC:s syn på arbetskarriärernas längd och ett hållbart pensionsskydd

1 2012 Arbetskarriär med mänskliga mått? FFC:s syn på arbetskarriärernas längd och ett hållbart pensionsskydd

Februari 2012 Tilläggsinformation: Kaija Kallinen kaija.kallinen@sak.fi tfn 020 774 0154 Beställningar: FFC tfn 020 774 000

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 1 INNEHÅLL 1 ETT NYTT SKEDE I FÖRHANDLINGARNA OM YRKESKARRIÄRERNA... 3 Förhandlingsförpliktelse i regeringsprogrammet... 3 Pensionsförhandlingarna har inletts... 4 2 YRKESBANORNAS LÄNGD, PENSIONSSKYDDETS NIVÅ OCH PENSIONSFINANSIERINGEN HÖR IHOP... 5 3 ARBETSKARRIÄRERNAS LÄNGD: MÅL OCH UPPNÅDD UTVECKLING... 6 Från tvist om pensionsåldern till förlängda yrkeskarriärer... 6 Arbetskarriärerna har blivit längre också i slutändan... 6 Sysselsättningsgraden hos äldre personer har stigit under flera år... 7 Sysselsättningsgraden hos yngre åldersgrupper sjunker... 9 Långtidsarbetslöshet ökar risken för arbetsoförmåga... 9 Stora skillnader mellan befolkningsgrupperna i det förväntade antalet levnadsår... 10 Studierna inleds sent och utbildningen avbryts... 10 4 VARFÖR ÄR DET VIKTIGT ATT AVTALA OM ARBETSPENSIONSSKYDDETS FINANSIERING?... 11 Var ta pengar till pensionerna?... 11 Fonderingen är inget självändamål... 11 Bindande avtal om arbetspensionsavgifterna behövs... 13 Hur trygga finansieringen av arbetspensionerna inom den offentliga sektorn?.. 15 Samtliga arbetspensionsfonder räknas som en del av den offentliga ekonomin. 15 5 FFC:S METODER FÖR ATT FÖRLÄNGA TIDEN I ARBETSLIVET... 17 Sysselsättningen är prioritet nummer ett... 17 Alla har rätt till utbildning och uppdatering av kompetensen... 17 Samhällsgarantin för unga äntligen verklighet... 18

2 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? Tidigt ingripande för att förhindra arbetsoförmåga... 18 Arbetshälsan är arbetsplatsernas sak... 19 Hälsoskillnaderna måste minskas... 20 Fungerande rehabiliteringsprocesser... 20 Arbetslösa arbetssökande borde i tid genomgå hälsoundersökning... 21 Flexibel arbetstid enligt arbetstagarnas behov... 22 Arbetsgivarna bör ta större ansvar för att förlänga arbetskarriärerna... 22 Innovationerna i pensionsreformen ger resultat... 23 Vad borde göras för att förlänga arbetskarriärerna?... 25 6 PÅ VILKET SÄTT VILL FFC FÖRBÄTTRA NIVÅN PÅ PENSIONSSKYDDET?... 26 Alla har inte möjlighet att fortsätta arbeta... 26 Arbetsoförmögna måste få bättre pensioner... 26 Pension borde börja intjänas redan vid 15 år... 27 Smygnedskärning av pensioner bör slopas... 27 7 VI BÖR HÅLLA FAST VID ETT LAGSTADGAT OCH HELTÄCKANDE PENSIONSSKYDD... 29 8 FRÅGOR OCH SVAR... 30 BILAGA 1 Sammansättningen av arbetsmarknadens centralorganisationers utvidgade pensionsförhandlingsgrupp... 34 BILAGA 2 En kort historik över dispyten om arbetskarriärerna... 35

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 3 ARBETSKARRIÄR MED MÄNSKLIGA MÅTT? FFC:s syn på arbetskarriärernas längd och ett hållbart pensionsskydd Detta inlägg i debatten om arbetskarriärerna och pensionerna presenterar FFC:s syn på tre helheter med anknytning till varandra: Hur kan tiden i arbetslivet förlängas? Varför är det viktigt att avtala om den privata och den offentliga sektorns arbetspensioner? Hur kan man trygga en tillräcklig nivå på arbetstagarnas pensioner? 1 ETT NYTT SKEDE I FÖRHANDLINGARNA OM YRKESKARRIÄRERNA Arbetsmarknadsorganisationerna har förbundit sig att förlänga yrkeskarriärerna och senarelägga den genomsnittliga pensioneringsåldern ända sedan 1990-talet. Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarorganisationerna har haft olika uppfattningar om hur man bäst kan förlänga yrkeskarriärerna. Trots det har arbetsmarknadsparterna lagt fram flera gemensamma förslag för att förlänga tiden i arbetslivet. Bra exempel är pensionsreformen 2005 och de förslag som Ahtelas arbetslivsgrupp lade fram år 2010 om åtgärder för att upprätthålla kompetensen och arbetsförmågan. Ända sedan statsminister Matti Vanhanen i februari 2009 presenterade sitt krav på att den flexibla pensionsåldern skulle höjas från 63 år till 65 år har frågan om pensionsåldern dominerat diskussionen om yrkeskarriärerna. Detta trots att experterna anser att arbetslivsutvecklingen och upprätthållandet av arbetsförmågan och yrkeskunskapen är det allra viktigaste för att förlänga tiden i arbetslivet. För arbetsgivarna tycks en höjning av den i lagen inskrivna pensionsåldern vara den viktigaste enskilda frågan. Fackföreningsrörelsen anser däremot att enbart en ändring av pensionsåldern inte är en lösning för att förlänga arbetskarriärerna. Förhandlingsförpliktelse i regeringsprogrammet Arbetsmarknadsparterna själva föreslog skrivningarna om pensionsfrågorna i programmet för Jyrki Katainens regering. Enligt regeringsprogrammet har fackföreningsrörelsen och arbetsmarknadsorganisationerna förbundit sig att förhandla fram lösningar då det gäller en förlängning av tiden i arbetslivet, tryggandet av finansieringen av arbetspensionerna och säkerställandet av ett tillräckligt pensionsskydd. Enligt skrivningen måste också finansieringen av pensionerna inom den offentliga sektorn tryggas. I regeringsprogrammet upprepas det mål som överenskoms redan i mars 2009 om att den genomsnittliga pensioneringsåldern (dvs. den förväntade pensioneringsåldern för dem som fyllt 25 år) ska höjas till 62,4 år före 2025. Däremot säger reger-

4 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? ingsprogrammet ingenting om eventuella förändringar av den i lagen inskrivna flexibla pensioneringsåldern på 63 68 år. Regeringsprogrammet vill ha långsiktiga lösningar för att förlänga tiden i arbetslivet och upprepar målet om att arbetskarriärerna ska förlängas i det inledande, mellanliggande och avslutande skedet. Särskild vikt ska läggas vid att bekämpa orsakerna till arbetsoförmåga och att utveckla yrkesskickligheten under hela arbetskarriären. I regeringsprogrammets avsnitt om den ekonomiska politiken nämns en förstärkning av finansieringen av arbetspensionsskyddet flera gånger. Den kopplas till finansieringen av välfärdssamhället, den sociala rättvisan och hållbarheten i den offentliga ekonomin, det vill säga till samma helhet som den kommunala och statliga ekonomin. Pensionsförhandlingarna har inletts I slutet av september 2011 sände social- och hälsovårdsminister Paula Risikko ett brev till arbetsmarknadsparterna. Där föreslog hon att arbetsmarknadens centralorganisationer i en pensionsförhandlingsgrupp snabbast möjligt uppgör förslag till åtgärder med hjälp av vilka målen i regeringsprogrammet om förlängda arbetskarriärer, pensionsskyddets tillräcklighet och en hållbar finansiering av arbetspensionssystemet kan genomföras. Dessutom föreslog ministern att i pensionsförhandlingsgruppen ska ingå representanter också för social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet och kommunernas pensionsförsäkring. Arbetsmarknadsorganisationernas pensionsförhandlingsgrupp har enligt minister Risikkos önskemål inlett det arbete som fastslogs i regeringsprogrammet. Arbetsgruppens sammankallande är Pensionsskyddscentralens verkställande direktör Jukka Rantala (gruppens sammansättning i bilaga 1). FFC, STTK och Akava har betonat att vid sidan av pensionsförhandlingsgruppen är det nödvändigt att målmedvetet förbättra förutsättningarna för längre arbetskarriärer när det gäller yrkesskickligheten, arbetsförmågan och arbetslivsutvecklingen. Projekt för dessa frågor ingår i regeringsprogrammet och ramavtalet, och man har kommit överens om att de ska följas upp av arbetsmarknadsorganisationernas arbetslivsgrupp (Ahtelas arbetsgrupp). I arbetslivsgruppen ska man också ta fram nya åtgärder, framför allt på arbetsplatsnivå, för att förbättra möjligheterna att förlänga yrkeskarriärerna.

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 5 2 YRKESBANORNAS LÄNGD, PENSIONSSKYDDETS NIVÅ OCH PENSIONSFINANSIERINGEN HÖR IHOP Arbetspensionen intjänas och bekostas med arbetets resultat. Genom sitt arbete tjänar arbetstagarna in både lön och pension. Varje intjänad och arbetspensionsförsäkrad euro gör att arbetspensionen tillväxer. Arbetspensionens nivå påverkas förutom av lönen också av antalet år i arbetslivet och av hur enhetlig arbetshistorien är. Ju flera år en arbetstagare har möjlighet att utföra lönearbete och ju färre avbrott under arbetskarriären, desto bättre blir arbetspensionen. 1) För arbetstagarna lönar det sig alltså också med tanke på pensionsskyddet att eftersträva en lång och så obruten yrkeskarriär som möjligt. Den viktigaste förutsättningen för att yrkesbanorna ska kunna förlängas är att så många som möjligt i arbetsför ålder har jobb. Längre yrkesbanor och en höjning av sysselsättningsgraden hos personer i arbetsför ålder är i själva verket en och samma sak. En hög sysselsättningsgrad och längre yrkeskarriärer stärker bland annat finansieringen av den offentliga servicen och den sociala tryggheten: ju fler sysselsatta, desto mer skatteinkomster och socialförsäkringsavgifter. En god sysselsättning och längre arbetskarriärer gagnar alltså både arbetstagarna och den offentliga ekonomin. Om det finns jobb för alla och om tiden i arbetslivet blir längre är det lättare för kommunerna och staten att hålla sin ekonomi i balans. Högre sysselsättningsgrad och längre yrkeskarriärer både stärker och utgör en utmaning för finansieringen av arbetspensionsskyddet. Om allt fler i vårt land har ett lönearbete och kvarstår i arbetslivet då ökar också lönesumman och den arbetspensionsavgift som betalas på lönerna. På kort sikt förbättras då finansieringen av arbetspensionerna. Längre yrkeskarriärer betyder också bättre pensioner, och med tiden även ökade pensionsutgifter. Om arbetstagarna i stor skala kan fortsätta jobba efter att de fyllt 63 år, höjer det på lång sikt ytterligare kostnaderna för arbetspensionsavgifterna och trycket på en höjning av dessa. 1) Pension tjänas in även under vissa avbrott i arbetslivet såsom under sjukskrivnings- och arbetslöshetsdagpenningsperioder, men inte enligt full lön. Moderskaps- och föräldraledighet, för vilka inkomstrelaterade dagpenningar betalas ut, försämrar inte numera pensionsskyddet.

6 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 3 ARBETSKARRIÄRERNAS LÄNGD: MÅL OCH UPPNÅDD UTVECKLING Flera arbetsgrupper har försökt ta fram lösningar för att förlänga arbetskarriärerna och höja den genomsnittliga pensioneringsåldern. Målsättningen omfattas av alla parter, men hur den ska uppnås är fortfarande föremål för diskussion. Medan arbetsgrupperna har arbetat har yrkeskarriärerna blivit längre samtidigt som den faktiska pensionsåldern har stigit och arbetsföra personer i allt högre grad har visat vilja att fortsätta jobba. Men fortfarande återstår mycket att förbättra. Från tvist om pensionsåldern till förlängda yrkeskarriärer Meningsutbytet om yrkeskarriärerna som fortgått sedan våren 2009 har inte varit förgäves, tvärtom. För det första har diskussionen om en förlängning av yrkeskarriärerna breddats: nu inser man att nycklarna till förlängda yrkeskarriärer kan hittas genom utveckling av arbetslivet och upprätthållandet av arbetsförmågan och yrkesskickligheten. Yrkeskarriärens sista år och pensionsåldern är ett för snävt perspektiv på denna fråga. För det andra bör vi komma ihåg att konkreta ändringsförslag har lagts fram gällande arbetsförmågan och kompetensen. En del av dessa förslag har lett fram till lagstiftning och vissa bereds som bäst utifrån regeringsprogrammet. I ramavtalet ingår också flera projekt som syftar till att förlänga tiden i arbetslivet. En tredje viktig sak är att man i pensionsförhandlingarna nu också har lyft upp målet att säkerställa ett tillräckligt pensionsskydd och finansieringen av arbetspensionerna vid sidan av längre yrkeskarriärer och den genomsnittliga pensioneringsåldern. Arbetskarriärerna har blivit längre också i slutändan När diskussionen om pensioneringsåldern för nästan tre år sedan startade, var den genomsnittliga pensioneringsåldern (eller rättare sagt den förväntade pensionsåldern hos 25-åringar) 59,4 år. År 2010 var den 60,4 år. Utvecklingen har alltså varit gynnsammare än väntat. Bild 1 visar hur den förväntade pensionsåldern hos 25-åringar utvecklats fram till slutet av 2010. Den faktiska förväntade pensionsåldern har under senare år utvecklats bättre än förväntningarna och målsättningarna. Åldern för förväntad pensionsavgång kan räknas ut för vilken ålder som helst. År 2008 var den förväntade pensionsåldern hos 50-åringar 61,4 år och 2010 hade den stigit till 62,3 år.

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 7 Bild 1 Den förväntade pensionsåldern har utvecklats bättre än väntat 63,0 Vuoden 2009 yhteisymmärrys: 62,5 tavoitteeksi 62,4 vuoteen 2025 62,0 61,5 25 vuotiaan odotteen nousu (musta viiva): mennessä (punainen viiva) 61,0 25 vuotiaan odotteen 2008 59,4 v. arvioitu nousu vuoden 60,5 2010 60,4 v. 2005 uudistuksessa 60,0 (sininen viiva) 59,5 59,0 58,5 58,0 2002 05 08 11 14 17 20 23 26 29 32 35 38 41 44 47 2050 Ökning av förväntad pensionsålder hos 25-åringar (svart linje) 2009 års samförstånd: 62,4 år som mål senast 2025 (röd linje) Uppskattad ökning av förväntad pensionsålder hos 25-åringar i reformen 2005 (blå linje) Källa: Arbetsgruppen för arbetskarriärerna, Statsrådets kanslis publikationer 4/2011 Utifrån Statistikcentralens arbetskraftsundersökning kan man räkna ut den så kallade förväntade tiden i arbetslivet för män och kvinnor i olika åldrar. Enligt Pensionsskyddscentralens uppgifter skedde det vid millennieskiftet en betydande vändning i förlängningen av arbetskarriärerna i Finland. Sedan början av 2000-talet har den förväntade tiden i arbetslivet blivit längre hos både män och kvinnor, men framför allt gällande kvinnor som fyllt 40 år och män som fyllt 50 år. Under åren 2000 2009 ökade den förväntade livslängden hos män med 2,6 år och med 2,4 år hos kvinnor. Under samma period ökade antalet år i arbetslivet hos män med två år till 35,2 år och hos kvinnor med 3,6 år till 34,6 år (se Finnish Centre for Pensions, Working Papers 06/2011). Sysselsättningsgraden hos äldre personer har stigit under flera år I åldersgruppen för personer över 55 år har sysselsättningsgraden stigit klart sedan mitten av 1990-talet. Inte ens recessionen 2008 2010 ändrade på den goda utvecklingen av sysselsättningen för äldre personer.

8 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? Bild 2 Sysselsättningsgraden hos äldre personer steg åren 2000 2010 Källa: Pensionsskyddscentralen Bild 3 Sysselsättningsgraden hos äldre har utvecklats bättre än hos alla i arbetsför ålder Källa: Pensionsskyddscentralen

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 9 Sysselsättningsgraden hos yngre åldersgrupper sjunker Även om sysselsättningsgraden hos äldre har stigit har tiden i arbetslivet blivit kortare i det inledande och mellanliggande skedet. Det är oroväckande att sysselsättningsgraden hos yngre åldersgrupper har sjunkit tydligt sedan år 1989 (bild 4). Det kan till en del förklaras med längre utbildningstider och med att arbetstagarna uppdaterar sin kompetens också senare under tiden i arbetslivet och att de i större utsträckning sköter barn och anhöriga. En orsak är även den höga långtidsarbetslösheten som är ett arv från 1990-talets depressionsår. Det vore nödvändigt att noggrannare utreda orsakerna till de lägre sysselsättningsgraderna. Bild 4 Sysselsättningsgraden hos äldre personer har stigit medan tiden i arbetslivet blivit kortare i det inledande och mellanliggande skedet. Sysselsättningsgraden per åldersgrupp åren 1989, 2000 och 2010 Källa: Arbetskraftsundersökning/Statistikcentralen Långtidsarbetslöshet ökar risken för arbetsoförmåga Var fjärde beviljad invalidpension föregås av långtidsarbetslöshet. Detta framgår av en undersökning som gjorts på basis av Pensionsskyddscentralens och FPA:s register. 2) Långtidsarbetslöshet före beslut om invalidpension är vanligast bland 35 45-åringar och förekommer mest sällan bland personer över 55 år. Andelen personer som varit arbetslösa var stor bland dem som beviljades pension på grund av nervsjukdomar och mentala störningar. 2) FPA:s forskningsavdelning, working paper 26/2011. Utredningen gällde personer som beviljats invalidpension 2004.

10 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? Stora skillnader mellan befolkningsgrupperna i det förväntade antalet levnadsår På det hela taget har hälsotillståndet hos befolkningen i Finland förbättrats och medellivslängden har ökat. Man får dock inte förbise att skillnaderna i hälsotillståndet mellan olika befolkningsgrupper rentav har vuxit under de senaste decennierna. Det förväntade antalet levnadsår är lägst hos manliga arbetare. Då det förväntade antalet levnadsår för 35-åriga högre tjänstemän i mitten av 1980-talet var nästan fem år längre än för manliga arbetare, hade skillnaden år 2005 ökat till sex år. Under samma tid ökade skillnaden i förväntad livslängd mellan kvinnliga högre tjänstemän och kvinnor som hör till gruppen arbetare från drygt två år till nästan tre och ett halvt år. Skillnaderna i det förväntade antalet levnadsår syns ännu tydligare om man jämför olika inkomstgrupper. För en 35-årig man som hör till femtedelen med de högsta inkomsterna var den förväntade livslängden år 2007 12,5 år längre än hos en man i samma ålder som hör till femtedelen med de lägsta inkomsterna. För kvinnornas del var skillnaden nästan sju år. Studierna inleds sent och utbildningen avbryts I Finland blir man senare färdig med sina högskolestudier än i många andra länder. En orsak är att inledningen av studierna fördröjs. Knappt hälften (40 %) av dem som avlägger studentexamen inleder samma år utbildning som leder till examen. Dessutom avbryts inledda studier på grund av att studenterna först efter flera försök får den studieplats de helst vill ha. Också inom yrkesutbildningen är det ett stort problem att studerandena avbryter sina studier, och det beror ofta på att de inte fått den studieplats de helst önskat. Årligen avbryter nästan 10 000 studerande sin yrkesutbildning, vilket har lett till att ungefär 17 procent av 25-åringarna inte har någon examen efter grundstadiet.

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 11 4 VARFÖR ÄR DET VIKTIGT ATT AVTALA OM ARBETSPENSIONSSKYDDETS FINANSIERING? Var ta pengar till pensionerna? Pensionsskyddet i Finland är förmånsbaserat. Det är fastställt i lag och för det ska en tillräcklig finansiering samlas in med arbetspensionsförsäkringsavgifter. Arbetspensionsavgiften som erläggs enligt utbetalda löner för anställnings- och tjänsteförhållanden består av arbetsgivarens avgift och arbetstagarens avgift. Arbetspensionsskyddet finansieras således med resultatet av arbetet. Merparten av de arbetspensionsavgifter som årligen samlas in används till pensioner för redan pensionerade arbetstagare. Inom den privata sektorn har man sedan början av 1960-talet använt sig av så kallad partiell fondering. Det betyder att en del av den arbetspensionsavgift som tas ut på arbetstagarens lön fonderas och placeras för arbetstagarens framtida pension. Genom fonderingen har det samlats in mer pensionsavgifter än vad som behövs för redan löpande pensioner. Under kommande år ser det ut som om pensionsutgiften kommer att överstiga premieinkomsten, vilket betyder att fonderna kommer att upplösas i snabbare takt. Den partiella fonderingen är ett system för att finansiera arbetspensionerna för arbetstagarna inom den privata sektorn där varje generation finansierar både de redan löpande pensionerna och pensionsskyddet för sin egen generation. Detta innebär också att fonder utökas och upplöses hela tiden. För närvarande finansieras ungefär en fjärdedel av de löpande pensionerna ur fonderna och tre fjärdedelar med de arbetspensionsavgifter som samlas in respektive år. Med undantag för sjömännens pensionsskydd finns det ingen statlig finansieringsandel i pensionsskyddet för den privata sektorns löntagare. Däremot har staten ända sedan börjat deltagit i finansieringen av företagarnas pensioner. Den offentliga sektorns pensioner finansierades länge från hand ur mun, dvs. med ett så kallat fördelningssystem. Varje år samlade man in så stora avgifter att de räckte för de löpande pensionerna. De statliga och kommunala arbetsgivarnas arbetspensionsavgiftsandelar bekostas i sista hand med skattemedel. I slutet av 1980-talet började man också fondera medel för att finansiera kommunernas och statens pensionsskydd. Fonderingen av den offentliga sektorns arbetspensioner är emellertid av ett annat slag än det som gäller inom lagen om pension för arbetstagare (ArPL). I de kommunala och statliga pensionssystemen är det fråga om buffertfonder som kan användas för utjämning av utbetalningarna. Fonderingen är inget självändamål Pensionsfonderna är inget självändamål. De årskullar som uppnår arbetsför ålder har dock redan i flera års tid varit mindre än de årskullar som går i pension. Därmed minskar den arbetsföra befolkningen och antalet ålderspensionerade kommer att öka åtminstone ett tjugotal år framåt. Genom fonderingen har man förberett sig för ökade pensionsutgifter till följd av förändringar i åldersstrukturen.

12 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? En annan utmaning för arbetspensionsskyddets finansiering är att de finländska pensionärernas förväntade levnadstid har ökat, och den antas öka ytterligare. Eftersom antalet ålderspensionerade och livslängden ökar behövs det mer pengar för att finansiera arbetspensionsskyddet under kommande årtionden än vad man räknade med ännu för 10 20 år sedan. Om fonderna i detta läge upplöses i snabbare takt ökar samtidigt behovet av avgiftshöjningar på lång sikt. De fonderade pensionsmedlen ska enligt lagen placeras på ett inkomstbringande och betryggande sätt. Med avkastningen av placeringarna av de fonderade pensionsmedlen är det möjligt att få en lägre förhöjning av framtida pensionsavgifter. En tumregel är att om realavkastningen av placeringarna ökar med en procentenhet på lång sikt, sänker det trycket på en förhöjning av arbetspensionsavgiften med två procentenheter. Placeringen av arbetspensionsmedlen bör utvärderas på längre sikt än i ettårsperioder. På lång sikt (sedan 1997) har arbetspensionsplaceringarna gett en god avkastning, men bakslag har också förekommit. Arbetspensionsanstalterna fick till exempel år 2009 rekordhöga reella avkastningar på sina placeringar, och 2010 var resultatet av placeringarna också gott. År 2011 gick placeringarna inom arbetspensionsbranschen på minus på grund av en aldrig tidigare upplevd finanskris. Detta äventyrar emellertid inte de löpande pensionerna. Bild 5 Arbetspensionsplaceringarna inom de privata branscherna har avkastat bra på lång sikt (1997 2011 tredje kvartalet, % av uppbundet kapital) *1997 och 2011: avkastningsprocenter endast på pensionsbolagens placeringar *2011: avkastningen under januari september, beaktats i medelavkastningen **Medelavkastningen är ett geometriskt medeltal av avkastningssiffrorna per år, dvs. alla har lika stor vikt Källa: Arbetspensionsförsäkrarna TELA

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 13 Bindande avtal om arbetspensionsavgifterna behövs I den så kallade socialpolitiska uppgörelsen (2009) avtalades det om en höjning av arbetspensionsavgifterna i den privata sektorn åren 2011 2014. Enligt uppgörelsen stiger såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas avgiftsandel med 0,2 procentenheter under ovan nämnda år. Det betyder att avgiften totalt stiger med sammanlagt 1,6 procentenheter under fyraårsperioden. 3) Denna överenskommelse gäller också den offentliga sektorn, eftersom arbetstagarens avgiftsandel enligt lagen är densamma oberoende av vilken arbetspensionslag som gäller för arbetstagaren. Efter förhöjningarna som avtalades i den socialpolitiska uppgörelsen är arbetstagarens och arbetsgivarens arbetspensionsavgift sammanlagt 23,6 procent. Det är dock inte tillräckligt att man tryggar finansieringen av de löpande pensionerna och de pensioner som tas ut inom de närmaste åren. Också de unga som nu kommer ut i arbetslivet måste kunna lita på att de i sinom tid får det pensionsskydd som nu utlovas i lagen. Näringslivets forskningsinstituts vd Sixten Korkman föreslog för några år sedan att ArPL-avgiften inom den privata sektorn skulle höjas rejält på en gång till en så kallad jämviktsnivå. Förslagets motivering var förnuftig: genom en rejäl avgiftshöjning och större avkastning av fondplaceringarna skulle man minska behovet av avgiftshöjningar på lång sikt. Snabbare åtgärder skulle således bli billigare på lång sikt. Inom fackföreningsrörelsen fick Korkmans idé understöd, men arbetsgivarsidan förkastade den på rak arm. Enligt Pensionsskyddscentralens långsiktiga kalkyler skulle jämviktsnivån för ArPL-avgiften efter olika antaganden ligga på 25 26 procent. Enligt den senaste avgiftskalkylen från hösten 2011 skulle en avgiftsnivå som med stor sannolikhet skulle garantera nuvarande pensionsförmåner också under årtiondena efter 2012 vara 25,9 procent. 3) År 2012 stiger arbetspensionsavgiften för en arbetstagare under 53 med sammanlagt 0,45 procentenheter. Därav är 0,2 procentenheter en höjning enligt den socialpolitiska uppgörelsen. Den resterande andelen på 0,25 procentenhet beror på att den tidigare tillfälliga avgiftsrabatten på avgifterna för arbetsgivare och arbetstagare i små och medelstora företag inte längre förekommer år 2012. Avgiftsrabatten berodde på ett för stort uttag av andelen för arbetslöshetsavgiften. Enligt lagen är arbetspensionsavgiften för en arbetstagare som fyllt 53 år 19/15 av avgiften för en person under 53 år. Avgiften för arbetstagare som fyllt 53 år stiger därmed från sex procent till 6,5 procent år 2012.

14 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? Bild 6 visar effekterna av en förhöjning med framförhållning. Den streckade linjen visar ett utvecklingsalternativ där man i rask takt skulle fortsätta höja ArPLavgiften efter 2015, och avgiften därmed snabbare skulle uppnå en jämviktsnivå. Snabba förhöjningar av ArPL-avgiften skulle således förhindra avgiftstryck i framtiden. Bild 6 Snabba förhöjningar av ArPL-avgiften förhindrar framtida avgiftstryck Effekten av tidpunkten för höjningen av ArPL-avgiften på den framtida avgiftsutvecklingen Jämförelsemodell ---- Snabb förhöjning av ArPL-avgifterna till en tillräcklig nivå Källa: arbetskarriärgruppens rapport Det är viktigt att det ingås en bindande överenskommelse om utvecklingen av ArPL-avgifterna också för tiden efter 2014 och på så sätt att avgifterna så snabbt som möjligt höjs till en jämviktsnivå. Det vore förnuftigt att samtidigt fatta beslut om att stärka fonderingen, så att en del av avgiften kan finansieras med hjälp av placeringsavkastningar. På detta sätt kan man förhindra nedskärningar i pensionsskyddet och samtidigt minska behovet av att höja avgifterna på lång sikt, det vill säga lätta på de yngre årskullarnas avgifter.

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 15 Hur trygga finansieringen av arbetspensionerna inom den offentliga sektorn? Den totala avgiftsnivån inom den offentliga sektorn är nu högre än för pensionsförsäkringen enligt lagen om pension för arbetstagare (ArPL). Den kommunala pensionsförsäkringens avgiftsnivå är idag 28,7 procent. En så här hög avgiftsnivå beror bland annat på att det inom det kommunala pensionssystemet för närvarande fortfarande finns en hel del löpande pensioner som är baserade på pensionsförmåner som är bättre än dagens. Många kommunalt anställda går nu i pension, vilket betyder att antalet förmånstagare ökar kraftigt. Samtidigt minskar antalet kommunalt anställda också till följd av privatiseringar och förändringar i kommunstrukturen, så avgiftsbasen för kommunernas pensionsförsäkring krymper. Enligt Keva (Kommunernas pensionsförsäkring) skulle en minskning av de anställda med 10 procent höja avgiftsnivån till nästan 31 procent och en minskning med 20 procent till över 32 procent. Ett problem gällande finansieringen av statens pensioner är också att antalet försäkrade minskar: redan nu finns det dubbelt så många pensionstagare som försäkrade. Statens pensioner betalas via statsbudgeten, medan statens pensionsfond är en buffertfond som står utanför budgeten. Också de offentligt anställda måste kunna lita på att deras pensionsskydd inte försämras jämfört med dagens nivå. I regeringsprogrammet betonas att finansieringen av pensionerna måste tryggas också inom den offentliga sektorn. Kan man fortfarande lita på att den offentliga sektorns pensionsutgifter bekostas med skattemedel via kommunernas och statens budgetar när antalet anställda minskar? Samtliga arbetspensionsfonder räknas som en del av den offentliga ekonomin Ovan har vi konstaterat att genom att höja arbetspensionsavgifterna så snabbt som möjligt och genom att stärka fonderingen kan man betala också de yngre generationernas pensioner på utlovad nivå. Därmed skulle också hållbarheten i arbetspensionssystemet stärkas. För det andra förbättras hållbarheten i den offentliga ekonomin av en högre sysselsättningsnivå och längre yrkeskarriärer. Då lönesumman ökar stiger nämligen kommunernas och statens skatteintäkter och socialförsäkringsfonderna stärks. Arbetspensionerna för löntagarna inom den privata sektorn belastar inte direkt den offentliga ekonomin eftersom skattemedel inte används för dem (med undantag för sjömanspensionerna). De har emellertid en indirekt inverkan såtillvida avgifterna är avdragsgilla i beskattningen. Trots att arbetspensionsavgifterna är försäkringspremier och inte skatter, jämställs de ofta med skatter och de räknas med i det totala skatteuttaget. Dessutom är arbetstagarens avgiftsandel densamma i både

16 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? de privata och offentliga branschernas arbetspensionsavgifter, så en höjning av arbetstagaravgiften minskar de offentliga arbetsgivarnas avgiftsandel. Arbetspensionsfonderna har haft och har alltjämt en stor betydelse för den offentliga ekonomins hållbarhet. Också den privata sektorns pensionsfonder räknas som tillgångar i den offentliga ekonomin i nationalekonomins bokföring. Därmed ingår de också i finansministeriets kalkyler över den offentliga ekonomins hållbarhet. Det innebär att en förstärkning av arbetspensionsfonderna förbättrar hållbarheten inte bara i arbetspensionssystemet utan också i den offentliga ekonomin.

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 17 5 FFC:S METODER FÖR ATT FÖRLÄNGA TIDEN I ARBETSLIVET Längre yrkesbanor är ett allmänt accepterat mål, men att stirra sig blind endast på de sista åren i arbetslivet och pensionsåldern är ett alltför snävt perspektiv. Detta är det flesta överens om. Också i regeringsprogrammet upprepas målet att arbetskarriärerna ska förlängas i det inledande, mellanliggande och avslutande skedet. Sysselsättningen är prioritet nummer ett Den primära och viktigaste förutsättningen för förlängda yrkeskarriärer är att det finns jobb. Om efterfrågan på arbetskraft avtar och arbetslösheten ökar, försämrar det möjligheterna för dem som förlorat sitt jobb att förlänga sina yrkeskarriärer. Särskilt ödesdigert är det att förlora jobbet i det avslutande skedet av arbetskarriären. I så fall får man sällan ett nytt jobb på den öppna arbetsmarknaden. I åldersgrupperna över 55 år har sysselsättningsgraden stigit jämnt sedan mitten av 1990-talet. Oroväckande är däremot att i alla yngre åldersgrupper har sysselsättningsgraden sjunkit tydligt. För att yrkesbanorna ska kunna förlängas är det viktigt att höja sysselsättningsgraden hos alla förvärvsaktiva åldersgrupper. Allra viktigast är det att minska långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten med målmedvetna förebyggande åtgärder. Jyrki Katainens regering har som mål att höja den totala sysselsättningsgraden till 72 procent. Ambitionen är rätt, men också synnerligen ambitiös med tanke på utsikterna och det osäkra ekonomiska läget. Alla har rätt till utbildning och uppdatering av kompetensen Nuförtiden finns det mycket få arbetsuppgifter som inte kräver minst yrkesinriktad grundutbildning. Arbetsplatser uppstår och försvinner, branscher går upp och ner, och som en följd av detta ändras de kunskaper som behövs i arbetslivet. I Finland saknar alltjämt över 400 000 vuxna i arbetsför ålder yrkesutbildning. Unga som slutar grundskolan blir utan yrkesutbildning och närmare 10 000 studerande avbryter varje år sin yrkesutbildning. Alla i arbetsför ålder måste få yrkesutbildning. Det kräver nya åtgärder och fler utbildningsmöjligheter både för unga och vuxna. När arbetslivet genomgår förändringar är det synnerligen viktigt att personerna i förvärvsaktiv ålder kan sörja för sin egen kompetens under hela yrkeskarriären. Det behövs åtgärder på arbetsplatserna, tillräckligt med läroavtalsutbildning och annan utbildning som leder till examen samt tillräckligt med utbildningsmöjligheter för arbetslösa. Arbetstagarnas möjligheter att uppdatera sin yrkeskompetens måste också förbättras. På basis av ramavtalet ska man inleda reformer som kan förbättra möjligheterna för personer i arbetsför ålder att utveckla sin kompetens. På lång sikt är frågor kring utbildning och yrkeskunskap avgörande när det gäller att förlänga tiden i arbetslivet.

18 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? Samhällsgarantin för unga äntligen verklighet Jyrki Katainens regering lovar i sitt regeringsprogram att samhällsgarantin för unga ska genomföras så att alla unga under 25 år och nyutexaminerade under 30 år erbjuds en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabiliteringsplats senast inom tre månader från det att arbetslösheten börjat. De allra viktigaste är att alla unga i fortsättningen får en ordentlig utbildning och yrkeskunskap så att de kan få jobb. Det är av yttersta vikt att trygga grundskolans resurser, eftersom goda grundstudier skapar basen för ett livslångt lärande. I framtiden måste man se till att unga som avslutar den grundläggande utbildningen direkt kan fortsätta antingen vid gymnasier eller vid yrkesläroanstalter. Det måste finnas en myndighet som tar ansvar för att ungdomarna får rådgivning och vägledning om de inte hittar en studieplats. Alltför många ungdomar avbryter sina studier och får ingen yrkesexamen. Den här trenden måste brytas genom ökad undervisning, handledning och annat stöd till studerande inom yrkesutbildningen. Det behövs jobb för ungdomar som har yrkeskunskap. För ungdomar som inte hittar jobb på den öppna arbetsmarknaden behövs lönebidrag som stöd för sysselsättningen. Övergången till högre utbildning från utbildning på andra stadiet måste försnabbas genom att förnya urvalet av studeranden. Speciellt vid universiteten behövs åtgärder för att få studerandena att bli färdiga inom önskad tid. Mera studiehandledning behövs också. Studiestödet måste förnyas så att det gynnar heltidsstudier och gör att studerandena blir färdiga inom förväntad tid. Ett sätt är att göra det lättare att byta utbildningsprogram efter kandidatexamen. Tidigt ingripande för att förhindra arbetsoförmåga Årligen har 23 000 25 000 arbetstagare varit tvungna att ta ut invalidpension i en genomsnittlig ålder av 52 år. Antalet nya invalidpensioner har minskat, men ändå är det alltför många som i förtid måste lämna arbetslivet på grund av arbetsoförmåga. Det innebär att pensionsskyddet också blir otillräckligt. Arbets- och funktionsförmågan och hur den upprätthålls genom åren varierar från person till person. Risken för arbetsoförmåga varierar emellertid också enligt yrke och kön. Ärftliga faktorer och uppväxtförhållanden inverkar i stor utsträckning på om vi får vara friska eller insjuknar, men arbetsmiljön spelar också sin roll. Risken för pensionering på grund av sjukdomar i rörelseorganen är mer än dubbelt så stor i arbetstagaryrken än för personer med expertyrken. Risken att insjukna i depression är störst hos kvinnor i expertyrken och näst störst hos kvinnor i arbetstagaryrken.

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 19 Invalidpension beviljas inte på lätta grunder i Finland. Tillräckliga medicinsk dokumentation är det viktigaste kriteriet för beslutet, men också andra faktorer som ålder och hur belastande arbetet är har betydelse. Det är inte möjligt att ändra kutymen för beslut om invalidpensioner eller att skärpa lagstiftningen. Nästan 30 procent av ansökningarna om invalidpension förkastas redan nu. Däremot måste man effektivisera åtgärderna för att förhindra en försämring av arbetsförmågan i tid, så att en eventuell pensionering på grund av förlorad arbetsförmåga åtminstone kan skjutas upp. Företagshälsovården bör bli effektivare, och arbetsgivarna bör använda sig av dess sakkunskap för att organisera arbetet och arbetstiderna och därmed förlänga tiden i arbetslivet. Vårdkedjorna bör fungera så att ändamålsenlig vård och behandling kan inledas så snabbt som möjligt. Den nuvarande vårdgarantitiden inom den offentliga sjukvården är för lång och den bör förkortas gradvis. Sommaren 2012 träder en del ändringar i sjukförsäkringslagen och lagen om företagshälsovård i kraft som stödjer tidigt ingripande, klargör arbetsgivarens, arbetstagarens, företagshälsovårdens och FPA:s ansvar samt förpliktigar till samarbete. Förslagen har kommit från arbetsmarknadsorganisationernas arbetslivsgrupp (Ahtelas arbetsgrupp). Ändringförslagen är i ett nötskal följande: Arbetsgivaren ska anmäla arbetstagarens sjukfrånvaro till företagshälsovården senast när frånvaron har fortgått en månad. Företagshälsovården ska göra en bedömning av arbetstagarens återstående arbetsförmåga. Arbetsgivaren ska tillsammans med arbetstagaren och företagshälsovården utreda arbetstagarens möjligheter att fortsätta i arbetet. Företagshälsovården är skyldig att utarbeta ett utlåtande om arbetstagarens återstående arbetsförmåga och dennes möjligheter att fortsätta i arbetet. Arbetstagaren ska sända företagshälsovårdens utlåtande till FPA senast då sjukdagpenning har utbetalats för 90 dagar. Arbetshälsan är arbetsplatsernas sak Det är en diger uppgift att på rätt sätt införa praxis enligt den nya lagstiftningen. Om det lyckas bra kan det höja företagshälsovårdens kvalitet och omfattning samt få arbetsgivarna att handla ansvarsfullt och använda företagshälsovårdens sakkunskap för att stödja arbetstagaren att kunna fortsätta i arbetet. Framför allt kan det bidra till att förhindra arbetsoförmåga. Företagshälsovården är expert när det gäller att förhindra arbetsoförmåga, stödja återgång till arbete efter sjukskrivning och vid planeringen av yrkesinriktad rehabilitering. För att företagshälsovården ska kunna sköta denna expertuppgift framgångsrikt måste den känna varje kundföretag, dess arbetsmiljö, riskerna för arbetsoförmåga och företagets personal. Till företagshälsovårdens uppgifter hör att göra arbetsplatsutredningar. Dessa är en väsentlig del av arbetet för att lära känna förhållandena på arbetsplatsen. Företagshälsovården måste uppmuntras att lägga fram konkreta förslag till förbättringar av upptäckta missförhållanden och på så vis utföra preventiv företagshälso-

20 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? vård. Arbetsgivarna måste å sin sida kunna kräva att företagshälsovården är av god kvalitet, använda sig av dess sakkunskap och genomföra de föreslagna förbättringarna i arbetsmiljön. Man bör emellertid komma ihåg att förhindrandet av arbetsoförmåga inte kan utlokaliseras till företagshälsovården. Arbetshälsan är i första hand en sak för arbetsplatserna. Arbetsgivarna bär ansvaret för att företagshälsovård ordnas, men det ska göras i samarbete med arbetstagarna. Arbetsgivaren ska ha beredskap exempelvis till arbetsprövning och omläggning av arbetet för att göra det lättare för sjukskrivna att återgå till arbetet och kunna omorganisera arbetet också så att det stödjer äldre arbetstagares ork. Det finns många goda exempel på företag där man lyckats med detta och en förutsättning har varit engagemang från den högst ledningens sida, ett gott samarbete på arbetsplatsnivå och en kunnig företagshälsovård. Arbetsgivaren ska enligt lagen ordna företagshälsovård för alla arbetstagare oberoende av bransch eller formen för arbetet. I praktiken är det ändå så att en stor del av anställda på små arbetsplatser samt visstidsanställda, kortjobbare och inhyrda arbetstagare står utanför den preventiva företagshälsovården. I och med att arbete nuförtiden utförs i olika former finns det allt fler som står utanför företagshälsovården. De bör få rätt till periodiska hälsokontroller hos någon företagshälsovårdsenhet, och kostnaderna skulle bestridas av en företagshälsovårdsfond som arbetsgivarna skulle finansiera med solidariskt ansvar. Hälsoskillnaderna måste minskas Brådska, ständiga förändringar och ökade effektivitetskrav har ökat den psykiska belastningen inom allt arbete. Nya former att utföra arbete som uppstått kring de ordinarie anställningsförhållandena har ökat osäkerheten om den framtida utkomsten. Vi får emellertid inte underskatta den fysiska arbetsmiljöns inverkan på arbetsförmågan. Andelen fysiskt tungt arbete har inte minskat märkbart i Finland under de senaste åren. Drygt var fjärde arbetstagare upplever alltjämt att deras arbete är fysiskt tungt. Under tjugo års tid har man i Finland genomfört stora projekt för att förhindra arbetsoförmåga och göra det lättare för speciellt äldre att fortsätta jobba. Rekommendationerna och åtgärderna har emellertid varit alltför allmänt hållna. Nu måste åtgärder som upprätthåller arbetsförmågan och minskar hälsoskillnaderna bättre än tidigare inriktas på de branscher och de arbetsplatser där belastnings- och exponeringsfaktorerna, problem med arbetsförmågan och levnadsvanorna är vanligare och sjukfrekvensen högre än inom andra branscher. Fungerande rehabiliteringsprocesser Utifrån ett arbetsmarknadsavtal intogs i början av 2000-talet i pensionslagarna bestämmelser om arbetstagarnas rätt till yrkesinriktad rehabilitering. Denna rätt

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 21 gäller arbetstagare som riskerar att bli arbetsoförmögna under de närmaste åren, om förebyggande åtgärder inom till exempel arbetsarrangemangen inte vidtas. Yrkesinriktad rehabilitering beviljas och bekostas av arbetspensionsanstalten. Med yrkesinriktad rehabilitering avses i praktiken ofta stödda arbetsarrangemang med arbetsprövningsperioder som genomförs i samarbete mellan arbetspensionsanstalten, företagshälsovården, arbetsgivaren och arbetstagaren. Om arbetstagaren inte kan fortsätta i det tidigare jobbet trots att arbetsarrangemangen underlättats kan arbetspensionsanstalten bekosta studier till ett nytt yrke i form av yrkesinriktad rehabilitering. Arbetspensionsanstalternas satsningar på yrkesinriktad rehabilitering har ökat och resultatet, dvs. att arbetstagaren kan fortsätta i sitt jobb eller återvända till arbetet efter rehabiliteringen är gott. För att få arbetspensionsrehabilitering måste man vara etablerad i arbetslivet. Personer som varit arbetslösa flera år har inte rätt till arbetspensionsrehabilitering, men FPA:s rehabiliteringsskyldighet gäller också dem. Vid sidan av yrkesinriktad rehabilitering behövs ofta också medicinsk och social rehabilitering, och för den finns andra ansvariga instanser. Arbetskraftsmyndigheterna kan också erbjuda rehabiliteringsåtgärder. Ett ständigt problem inom rehabiliteringen är att när den instans som ansvarar för rehabiliteringen byts, sprids ansvaret och rehabiliteringsprocessen drar ut på tiden och i värsta fall avbryts den. För alla som genomgår rehabilitering borde en instans utses som har ansvaret för rehabiliteringen och som ser till att hela processen drivs till slut. Arbetslösa arbetssökande borde i tid genomgå hälsoundersökning Bakom arbetslöshet ligger ofta försämrad arbetsförmåga. Å andra sidan ökar en utdragen arbetslöshet risken för arbetsoförmåga. Innan ett anställningsförhållande avslutas borde företagshälsovården göra en hälsoundersökning, där man bedömer hälsan och arbetsförmågan och vid behov remitterar personen vidare. På så sätt kunde man i tid utreda om personen hälsomässigt har förutsättningar för ett nytt arbete. Om en sådan undersökning inte har gjorts är det synnerligen viktigt att arbetskraftsmyndigheterna vid behov sänder den arbetssökande på hälsokontroll. Också detta förslag har sitt ursprung i arbetsmarknadsorganisationernas arbetslivsgrupp. Arbetskraftsmyndigheterna har ansvar för att arbetslösa remitteras till nödvändiga undersökningar som utreder hälsotillstånd och rehabiliteringsbehov. Egentligen är det fråga om ett samarbete mellan flera instanser, dvs. arbetskraftsförvaltningen, kommunerna och FPA. Det är viktigt att hälsoundersökningarna leder till förebyggande och korrigerande åtgärder som gör att personen i fråga får ett nytt jobb.

22 FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? Den nya hälso- och sjukvårdslagen som trädde i kraft våren 2011 förpliktar kommunerna att ordna sådana hälsoundersökningar som är nödvändiga för hela befolkningen, dvs. också för arbetslösa. Detta kräver tillräckliga resurser och ofta också multiprofessionell kompetens. Flexibel arbetstid enligt arbetstagarnas behov Genom arbetstidsarrangemang kan man i avsevärd grad göra det lättare för arbetstagarna att orka med sitt jobb, till exempel vid belastande livssituationer. Arbetstagare kan ha behov av förkortad arbetstid för en viss tid då de studerar vid sidan av jobbet eller sköter barn eller andra anhöriga. I vissa fall kan det bli nödvändigt att också mer permanent övergå till kortare arbetstid eller arbeta dagtid i stället för skift på grund av hälsoskäl. Lång sammanhängande frånvaro från arbetet till exempel på grund av vårdansvar försämrar framför allt kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Också av denna anledning skulle ökade möjligheter till deltidsarbete, ifall arbetstagarna vill arbeta deltid, öka deltagandet i arbetslivet och också förlänga tiden i arbetslivet. Undersökningar har visat att arbetstagarnas möjligheter att påverka sin arbetstid minskar risken för arbetsoförmåga och därmed förbättrar möjligheterna att göra en längre karriär i arbetslivet. Möjligheterna att påverka arbetstidsarrangemangen minskar framför allt risken att insjukna i sjukdomar i rörelseorganen, men de motverkar också tydligt risken för problem med den mentala hälsan. Flera företag har så kallade seniorprogram som stödjer speciellt äldre arbetstagares möjligheter att orka med sitt arbete. Ofta innehåller programmen vid sidan av andra åtgärder rätt för personer över 55 eller 60 år att ta ut extra semesterdagar eller andra möjligheter till kortare arbetstid. Avtalet för livsmedelsindustrin innehåller en bestämmelse om att arbetsgivaren ska ge alla som fyllt 55 år möjlighet till förkortad arbetstid om möjligt utan att förtjänsten sjunker. Arbetstagarorganisationerna har i alla skeden av förhandlingarna om arbetskarriärerna föreslagit att arbetstagarna ska ha större rätt att påverka sin arbetstid. Arbetsgivarsidan har hittills förkastat dessa förslag. Därför är det av vikt att det i den fortsatta beredningen av den arbetskarriärförlängning som ingår i ramavtalet också ingår en skrivning om att arbetstidsarrangemangen ska främjas i linje med arbetstagarnas behov. Arbetsgivarna bör ta större ansvar för att förlänga arbetskarriärerna Det råder en bred enighet om att arbetsmöjligheterna för partiellt arbetsföra ska förbättras. Det här är viktigt både för de partiellt arbetsföra och också för att öka antalet sysselsatta. När det gäller sysselsättningen av partiellt arbetsföra borde man gå vidare på två linjer: det är viktigt att trygga möjligheterna för ett fortsatt arbete för dem vars arbetsförmåga har försämrats under tiden i arbetslivet. För det andra borde man skapa möjligheter till arbete också för partiellt arbetsföra och personer med funk-

FFC Arbetskarriär med mänskliga mått? 23 tionsnedsättning, som aldrig har fått tag på ett arbete. Det finns många olika grupper av partiellt arbetsföra och man använder olika sätt för att sysselsätta dem. När det gäller möjligheterna till fortsatt arbete för personer vars arbetsförmåga har försämrats under tiden i arbetslivet krävs det ofta arbets- och arbetstidsarrangemang och arbetsprövning, där företagshälsovården kan delta i planeringen och arbetspensionsanstalten ge ekonomiskt stöd. När rätten till delinvalidpension avgörs bör arbetspensionsanstalten också utreda om ett lämpligt deltidsarbete kan ordnas för arbetstagaren. Arbetsgivarna borde åläggas skyldighet att ordna ett sådant deltidsarbete, alltid i mån av möjlighet. Dessutom borde man i försäkringen enligt lagen om pension för arbetstagare (ArPL) övergå till ett förfarande där delinvalidpension inte påverkar de större företagens direkta kostnader för arbetsoförmåga. I delinvalidpensionsfall uppbärs ingen förtidspensionsavgift av de kommunala arbetsgivarna och detta har fungerat som ett positivt incitament när det gäller att ordna jobb åt personer med delinvalidpension. Inom den kommunala sektorn har över 90 procent av delinvalidpensionstagarna kunnat fortsätta jobba, medan man inom de privata branscherna inte i 30 40 procent av fallen har hittat lämpliga jobb åt delinvalidpensionstagarna som dessa kan utföra vid sidan av pensionen. Arbetskraftsförvaltningen har flera olika möjligheter att stödja arbetsgivare vid sysselsättningen av partiellt arbetsföra, men arbetsgivarna känner dåligt till dessa stödformer. Stora företag borde åläggas skyldighet att sysselsätta partiellt arbetsföra i en viss proportion till antalet anställda. Om skyldigheten försummas skulle det leda till sanktioner, medan uppfyllandet av skyldigheten skulle stödjas. Uppsägningar av äldre så att de hamnar i den så kallade pensionsslussen kan förhindras om de stora arbetsgivarnas direkta kostnader för sådana uppsägningar höjs och avgiften tas ut redan vid uppsägningen. Dessa så kallade självriskavgifter som tas ut av arbetsgivarna borde användas till fortbildning eller sysselsättning av uppsagda arbetstagare. Sysselsättningen av partiellt arbetsföra betonas i regeringsprogrammet, och enligt ramavtalet ska ett täckande åtgärdsprogram inledas för att utveckla arbetsmarknaden för partiellt arbetsföra. Innovationerna i pensionsreformen ger resultat Ett syfte med pensionsreformen 2005 var att stödja en förlängning av arbetskarriärerna och senarelägga pensioneringsåldern. Metoderna som användes var ett nytt uträkningssätt för pensionen, flexibel pensionsålder, intjäningsprocenter enligt ålder och en livslängdskoefficient. Att uträkningen av pensionen frigjordes från anställningsförhållandet gjorde det lättare för arbetstagare att under de sista åren i arbetslivet övergå till lättare arbete eller kortare arbetstid utan rädsla för att lägre inkomster under de sista arbetsåren oskäligt skulle minska den totala pensionen.