u Riksteaterns internationella Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gazaremsan utgör det ockuperade palestinska området. I praktiken består det av isolerade enklaver med begrän sat självstyre under Israels övermakt. Det är huvudsakligen inom dessa områden som resan ägt rum. Jag har valt att benämna de ockuperade områdena som Palestina i texten. /Mireille Bergenström Riksteatern har under senare år byggt upp en internationell verksamhet, en satsning helt i linje med kongressens beslut 2007: Fler medlemmar, större mångfald bland medlemmarna och de aktiva. - Det intressanta är att hitta länken mellan det lokala och det globala, säger Rani Kasapi som ansvarar för det internationella arbetet. Det finns stor möjlighet att göra detta i Sverige idag, då så många personer bär detta perspektiv i sina vardagliga liv genom livserfarenhet, relationer och engagemang. Riksteaterns satsning på att knyta kontakter i andra länder möjliggörs bland annat genom Palestinska nätverket, som är en förening inom Riksteatern. I månadsskiftet februari-mars genomfördes den första resan till Palestina där medlemmarna fick tillfälle att se teater, träffa kulturaktiva och erfara hur livet gestaltar sig därnere. Riksteaterns resenärer fr v Ulf, Anders, Gunilla, Walid, Jane, Maja, Jonatan, Beata, Kajsa, Bodil, Mireille, Sara och Ulla. Resan till Palestina Palestina, Jerusalem... vad får du för bilder i huvudet när du hör de namnen? Några hämtade ur skolans kristendomsundervisning förstås. Kanske också från musikalen Jesus Christ Superstar eller Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo. Och ur mediarapporteringen med bilder av stenkastande barn och bistra unga israeliska soldater med stora M16 maskingevär. Riksteaterns resa tog oss runt och lät oss möta många olika bilder och människor. Tio intensiva dagar, helt utan ledig tid faktiskt för vi tog alla chanser att uppleva så mycket som möjligt! Hur kan då våra minnen, tankar och känslor sammanfattas? Otroligt svårt för här ryms både sorg, ilska och kärlek. Sorg över ett land och ett folk som är så plågat av ockupation och förtryck, en sådan brist på mänskliga rättigheter. Ilska över att världen utanför tycks bry sig så lite om vad som faktiskt pågår inne i Palestina. Kärlek till de många fantastiska människor vi mötte, som vägrar ge upp, som strider för barnen - framtidens ledare - och kvinnorna, som orkar drömma om ett bättre liv. Jonatan Stanczak var vår resepedagog (så kallas det inom studieförbundet Bilda som Riksteatern samarbetar med här). Jonatan var med och startade Freedom Theatre i flyktinglägret i Jenin, där han bott i fyra år. Med honom som ledare fick vi tillgång till så många olika miljöer, utan hans förtroendekapital hade den här resan inte blivit så innehållsrik och givande. Den hade också en bra avvägd blandning av kultur/teater och politik. Detta var mitt livs resa som jag väntat på i 30 år. Jag upplevde så mycket både mänskligt, omänskligt, hoppfullt och hopplöst, säger Bodil Cahling-Wallin från Vänersborg.
Vi börjar resan i Jerusalem. Maya möter oss, ung israel och aktivist inom ICAHD (The Israeli Committee Against House Demolitions), en israelisk organisation för fred och mänskliga rättigheter. Framför allt jobbar de mot rivningen av palestinska hem - sedan 1967 har över 24 000 hus förstörts. Hon tar oss runt Jerusalem och visar på kartan hur staden förändrats. Den östra delen av staden är ockuperad av Israel och dess palestinska befolkning saknar medborgarskap. De har enbart temporära uppehållstillstånd och riskerar ständigt att fördrivas och tvingas ge plats åt expanderande israeliska bosättningar. En systematisk etnisk rensning av staden. Ett exempel är familjen Hannoun som vi skulle komma att träffa senare under resan. 48 minuter för Palestina Sedan går vägen till Ramallah, som kan sägas fungera som den administrativa huvudstaden i Palestina. Här finns Ashtar Theatre, som driver både en teaterskola och en professionell teater. Gruppen startade 1991 bl a för att lämna sina erfarenheter vidare till nästa generation. De har en egen black box där de oftast spelar gratis. De söker upp publiken genom att spela i skolor, klubbar, under träd, i kommunhus osv. De arbetar med dramaträning i skolor över hela Palestina. Teater har en stor påverkan, säger Iman Aoun, konstnärlig ledare, i början jobbade vi med lärarna i skolorna för att förklara varför den är så viktig för barnen och deras självkänsla. Vi träffar henne och Edward Muallem som berättar med glöd om arbetet, hur de vill påverka både barn och föräldrar. Föreställningarna tar ofta upp sociala och politiska frågor. Om kvinnans ställning, de tidiga giftermålen, skolk, incest, drogmissbruk, våld i hemmen osv. Petra i samtal med Maja och Kajsa. Sedan ser vi föreställningen 48 minuter för Palestina, en otroligt stark berättelse helt utan ord om mannen som kommer från Förintelsen med en väska tung av minnen. Han möter den unga kvinnan, som erbjuder honom vatten och han slår sig ner. Allteftersom minuterna går så förskjuts deras relation. Till sist lämnar hon scenen, bärande på hans väska nu fylld av hennes minnen. En effektfull bild av konflikten mellan Israel och Palestina. I Ramallah finns också The Drama Academy, där vi får följa en workshop som Petra Barghouthi håller. Hon är skolad i London och jobbar med drama terapi, även i Jenin. Det är ett genomgående drag, att teaterfolket jobbar hos varandra, stödjer varandra och verkar vara helt utan konkurrens. De har ett nätverk som ger dem kraft. Bosättning vid Bil in, där byborna varje vecka protesterar mot att deras mark beslagtagits. Palestine Circus School Vi hinner också med ett besök på Palestine Circus School, där vi träffar belgiska Jessica, som från att ha arbetat som socialarbetare nu ger sin tid helt till cirkusen. De har 100 elever på olika nivåer, både 18-30-åringar som siktar på att bli proffs och yngre som mest vill leka. Vi vill ge barnen ögonblick av glädje, skoj och avkoppling. Det gäller också att träna dem i koncentration och bygga upp deras självförtroende. De har en mobil cirkus som kan spela nästan var som helst, på gatan, fotbollsplanen, p-platsen, skolgården. Jessica berättar om hotet från SIDA att dra in sitt bidrag, vilket skulle innebära en omöjlig arbetssituation. Vi har hört fler berätta om detta och vi berörs starkt. Ulf, som är politiskt aktiv och van att formulera sig, skriver ett brev till biståndsminister Gunilla Carlsson där vi som grupp uttrycker vår oro över denna utveckling. Freedom Theatre i Jenin På morgonen packar vi in oss i den lilla minibussen som vänder nosen norrut mot Jenin. Det är ingen lång resa, hela Palestina är lika stort som Småland ungefär, men det tar sin tid. Vi passerar
checkpoints och tvingas ta en omväg, när militären plötsligt spärrat av vägen. Här ser vi också bosättningar och upptäcker hur många de är. På snart sagt varje kulle finns huskomplex som närmast liknar ett fort, en gaited community. Det känns som om de landat från yttre rymden, någon jämför dem med den onde Saurons stad i Sagan om ringen. I Jenin åker vi in i flyktinglägret där Freedom Theatre ligger. Huset verkar vara en positiv samlingspunkt för många barn och ungdomar. Vi träffar Zacharia Zbeidi som startade teatern tillsammans med Jonatan och Juliano Mer Khamis. Zacharia bror och ytterligare en syster med man och barn. Efter en trevande början kommer många frågor om Sverige och hur vi lever. Kan du inte packa ner mig i ditt bagage och ta mig med till Sverige, säger en ung man. Jag förstår hans längtan när jag ser hur de lever i flyktinglägret. Alice in Wonderland, fylld av färg och fart. håller ett lovtal för Jonatan och säger att det borde resas ett minnesmärke för honom. Det kommer ofta kostymklädda män och ger löften tillsammans med sina visitkort och sedan händer ingenting. Här kom en liten dammig kille i sandaler. Två veckor senare ringde han och sa att nu har vi en teater! Efter lunch - vi har redan lärt oss älska både hoummus och zatar (vildtimjan) - får vi se föreställningen Alice in Wonderland tillsammans med barn från närliggande FN-skolor i flyktinglägret. Det är en färgrik, snabb, rolig föreställning med rök, cirkuskonster och musik alltfrån Tjajkovskij till dagens popidoler. Barnen sitter tysta och snälla, men jubel utbryter när hjälten brister ut i mimad sång till Queens I want to break free. Likaså jublas det när Alice i slutet nobbar båda sina friare och går sin egen väg. Detta är första gången som en tjej rör vid en kille på scen. The Big Brother Committe med representanter från teatern, lägret och studenterna diskuterar hur långt gränserna kan flyttas. Myndigheterna tycker nu att det är omoraliskt, men skolorna kommer ändå. Publiken ställde gärna upp på bild, här med Kajsa. Natten tillbringar vi två och två hemma hos familjer i Jenin. Kajsa från Örebro och jag hamnar hos en av sminköserna på teatern som bor i lägret med sin syster och mamma. Snart dyker det upp både en Stängsel, murar och taggtråd ser vi överallt. Yes Theatre i Hebron Dagen därpå gästar vi Zahdeh och Titi på Yes Theatre, som berättar om hur teatern vände upp och ner på deras liv. Om jag inte kommit till teatern, hade jag blivit terrorist. Teaterns målsättning är att hjälpa barn att uttrycka sig genom workshops som leder till föreställningar med familjer och klasskamrater I salongen. De på scenen utvecklas enormt, från blyga till uttrycksfulla. De får ökat självförtroende, förmåga att reflektera över sina liv. De övas också i att arbeta tillsammans i grupp. Den andra intifadan (upproret) stal många år av deras liv, säger Zahdeh. Hebron är en mycket traditionell stad där familjerna styr. Hårda regler, inga nakna ben, inget fult språk på scenen. Nu har de första kvinnorna stått på scen tillsammans med män, men det är tveksamt om det kommer att kunna fortsätta.
F.f.g. står en kvinna på scenen i Hebron - Yes Theatre spelar forumteater för barnen. Ännu är Yes Theatre bara i början. Drömmen är att fortsätta visionen. Kontakter finns med utlandet. Zahdeh och Titi uttrycker oro över vad som händer inom SIDA, likt många vi talar med. SIDA gav 18 000 euro till Yes Theatre vid starten 2008. Under 2010 har många workshops hållits. 13 januari 2011 meddelades från SIDA att bidragen troligen dras in. Om bidragen från SIDA dras tillbaka, så raseras allt, säger Zahdeh. Hjälp behövs från SIDA att fasa ut deras bidrag så att kulturen och arbetet som gjorts hittills säkerställs. Vi får också en guidad tur genom Hebron av Mats Reimbertsson, jurist och moderatpolitiker, till vardags på Stockholms läns landsting nu aktiv i EAPPI, en ekumenisk rörelse vars medlemmar fungerar som en slags medborgarvittnen i Palestina. Han talar om de två lagsystemen som gäller för befolkningen här, ett civilt för israeler och ett militärt för palestinier. Han visar exempel på detta när vi går genom gamla staden i Hebron som till stor del tagits över av den israeliska armén och bosättare. Här finns en s.k. steril zon mitt i staden där inga palestinier får gå. Ännu ett bevis på den apartheid som pågår. Döda havet Nu är våra hjärnor och hjärtan så sprängfulla av intryck och känslor, så det känns skönt att ta bussen och åka till värmen, genom det vackra ökenlandskapet till Döda havet. Några är djärva och kliver ut i det supersalta vattnet. Det gäller att ha rätt teknik, en kallsup här är ingen höjdare! Bodil passar på att smörja in sig med den hälsosamma bottenleran. Jag nöjer mig med att sitta på stranden och blicka bort mot de vackra bergen i Jordanien på andra sidan. Bodil tog sig en nyttig lerinpackning i Döda havet. Jerusalem Vi återvänder till Jerusalem och några av oss besöker Sheikh Jarrah, ett palestinskt område i Östra Jerusalem som israelerna vill ta över. Familjen Hannoun hör till dem som blivit vräkta. De lever ihopträngda i ett hus, tvärs över gatan från sina tidigare bostäder. Vi går ut för att se på husen och just då kommer den judiska kvinna som har övertagit ett av dem. Hon skyndar sig in i huset med barnvagnen, följd av den lagliga ägarens ilska. En stund senare kommer barnen ut och ställer sig innanför grínden och tittar. Jag tänker: Hur ska denna konflikt någon- sin kunna lösas? Samtidigt parkerar en buss på gatan med 50 unga judiska israeler som kommit för att höra om husfördrivningarna. Ett annat bevis, som väcker hopp. Theatre Day Productions Jackie Lubeck är en energisk kvinna, född i USA numera verksam framförallt i Gaza. Hon och hennes holländske man Jaan William har byggt upp en verksamhet med inriktning på barn, både skola och scen. Nu har hennes tillstånd att åka till Gaza dragits in av israelerna, så Jaan får resa desto oftare. De har också arbetat med regionala ensembler med målet att de på sikt ska bli självständiga, Yes Theatre är ett sådant exempel. Arbetet är uppskattat och TDP har fått i uppdrag att spela för i princip samtliga barn i Gaza. De satte då igång fyra pjäser som spelades av åtta ensembler vilket gav sexton föreställningar/dag. Det blev 640 föreställningar på åtta veckor och de nådde 172 000 barn! De deltar även i ett forskningsprojekt som görs dels i tolv EU-länder inkl Sverige, dels i Gaza, för att visa hur teater kan påverka barnen. Hamas har blivit ett problem, genom sitt konservativa sätt att se på män och kvinnor. Vi kan fortfarande jobba, säger Jackie, men vi måste diskutera och argumentera bland annat för den konstnärliga friheten. Al Harah i Betlehem När vi kommer till Betlehem och ska träffa Riksteaterns samarbetspartner Al Harah pågår en workshop för fullt. Sex ungdomar repeterar en pjäs som ska framföras på Mors dag 21 mars. Vi sätter oss och lyssnar. Det handlar om en pojke som vill byta ut sin mamma. Han får pröva på några olika, en jättesnäll, en väldigt sträng, en ointresserad. Till sist väljer han tillbaka sin riktiga mamma och säger att han älskar henne. Det roliga är att en av mammorna spelas av en pojke, något han själv valt.
En fredsduva på muren vid Betlehem, målad av världsberömde graffitikonstnären Banksy. Al Harah är van att samarbeta med Sverige, tidigare partners är Backa Teater i Göteborg och Dramatiska Institutet i Stockholm. Teatern är inriktad på barnteater och turnerar i hela Palestina, men det har blivit svårare pga alla checkpoints. Ibland får vi bära hela dekoren igenom, berättar Marina Barham som är ledare för Al Harah. Förutom Marina är fyra skådespelare/dansare, en tekniker och en administratör anställda. Al Harah vill spela pjäser som tar upp allmängiltiga teman, inte bara ockupationen hela tiden. Men när de satte upp Kafkas Förvandlingen, så upptäckte de att det handlade om Palestina i alla fall! Bland annat har Al Harah gjort en föreställning om aids/hiv med diskussion efter. Teatern är bra som redskap för information, säger Marina. Teatern saknar egna replokaler och har ingen egen scen, så det krävs mycket planering. Förra året hade de 45 000 åskådare på 145 föreställningar. 107 workshops gjordes på Västbanken. Marina Barham, ledare av Al Harah Kultur är en nödvändighet, säger Marina, en väg att förändra livet - i familjen, i samhället. Speciellt för kvinnorna och barnen. Det är ju männen som bestämmer överallt ute i samhället, säger Haman Nustas, skådespelerska. På teatern, då är de tvungna att lyssna på vad jag vill säga. Kollegan Cristin Hodali fyller i: Först gick jag med mest på kul, men nu har det blivit ett behov. Att göra något av mitt liv. Jag har förändrats och jag förändrar andra. Genom orden, tankarna från scenen. George Matar, som är Marinas assistent och har dubbel utbildning, som administratör och som dansare: Vi har prövat skjutande och det gav ingen frihet. Nu förstår vi att kampen måste föras via kulturen. Att påverka människors tänkande. Vattenfrågan Vi får en föredragning av vattenfrågan, som är en av de viktigaste issues som måste lösas mellan Israel och Palestina. Utan vatten självklart inget liv. Idag har Israel fullständig kontroll över vattnet, även i det palestinska området. Frågan är värd mycket större utrymme än vad det finns plats för här. Alrowwad i Aidalägret Abdelfattah Abusrour är född i flyktinglägret vid Betlehem och välutbildad i Frankrike. Han kunde tagit ett välbetalt jobb men har valt att stanna i lägret där han 1998 grundade Alrowwad. Vi är alla människor, säger Abdel, dessa värderingar, dessa mänskliga rättigheter, vill vi ge vidare till nästa generation. Om vi kan hitta frid inombords så kan det bli fred utanpå. De har döpt sitt program till Beautiful resistance - Vackert motstånd. Syftet är att med kultur som vapen ge en annan bild av Palestina. Hur reagerar en israelisk soldat om man dansar framför honom/ henne? Det krävs en laglig väg för att befria Palestina. Vi behöver förebilder och barnen behöver hjältar. Abdel påpekar också: Vi vill inte få välgörenhet, vi vill ha samarbetspartners. Han tar oss med på en vandring i flyktinglägret Aida och utmed muren som inringar i stort sett hela Betlehem, en 8 meter hög betongmur där graffitin är det enda som blommar. Bilda & Swedish Christian Study Centre Vi lämnar Betlehem och återvänder till Jerusalem. Där hälsar vi på studieförbundet Bilda i deras fina hus intill Jaffaporten i gamla staden. Sune Fahlgren heter föreståndaren för Swedish Christian Study
Ulf från Ängelholm, Ulla från Lidköping och Bodil från Vänersborg. Centre och han berättar om deras imponerande verksamhet. De har funnits här sedan 1960-talet och huvudsyftet är att erbjuda en alternativ turism. Precis som den resa vi är på väg att avsluta. Det handlar om att möta människor, få lära sig om miljö- och vattenfrågorna. De kan också bistå med kontakter om organisationer, som Riksteatern eller en kommun eller en fackförening, vill komma för en längre period. Kulturutbyte är viktigt, senaste idén utgår från broderikonsten i Sverige och Mellanöstern. De har en aktiv lokal verksamhet också. Men det handlar inte om mission och vi är inte ett biståndsorgan! säger Sune. Palestina i våra hjärtan Söndag eftermiddag är det dags att åka ut till Ben Gurion-flygplatsen f.v.b. till Sverige. Det blir en oändlig väntan i den israeliska säkerhetskontrollen. Jag blir stoppad för den kalender med spiralrygg som jag har i väskan. Vem har jag fått den av? Reser jag ensam? Min pyttelilla nagelpetare tar de och verkar sedan nöjda. Det blir långa timmar innan vi sätter foten på snöig mark hemma. Skönt att komma hem och ligga i sin egen säng (med lakan). Ändå kniper det till lite och jag börjar fundera på när jag ska åka tillbaka. De här tio dygnen har varit en utmaning för oss i gruppen, på olika sätt. Det kostar på att möta en verklighet som når långt bortom medias bilder. Härligt att möta så mycken generositet och öppenhet. Nu gäller det att se vad vi tolv kan göra på hemmaplan. Det känns bra att Palestinanätverket finns som en del av Riksteatern så vi kan kanalisera vår inspiration och utveckla våra nyvunna vänskapsband. För vi har berättelser att ge vidare, för barnens skull och kvinnornas. För människorna i Palestina. Jag minns Zacharias ord: Jag har inga problem med israelerna, det är ockupationen jag hatar. Gunilla filosoferar. Några röster bland årets resenärer i utvärderingen: En riktigt trevlig, omtumlande, lärorik, inspirerande och meningsfull resa! Den här resan är precis vad som ingår i Riksteaterns uppdrag: att erbjuda möjligheter och upplevelser som du inte kan hitta på annat sätt. Tack Riksteatern för denna underbara resa som var fylld av kultur, spänning och information! Tack Jonatan för din underbara insats! Det måste sjunka in först. Men det har varit fantastiskt omtumlande! Jag har varit engagerad förut, men det kommer bli mer nu. Det finns en emotionell koppling som inte fanns förut. Ärligt tycker jag att allt varit väldigt bra. Text & foto: Mireille Bergenström Till vänster: utsikt mot bergen i Jordanien.