Föreläsning 2, svensk politisk historia 2

Föreläsning 2, svensk politisk historia 2 Det tema som i dagens föreläsning kommer att behandlas utifrån två avgörande händelser, kohandeln och ATP-striden, är den svenska välfärdsstatens utveckling under 1900-talet. Först en kort tillbakablick på politiska reformer och skeenden under de inledande årtiondena: 1913 införs allmän folkpension, vilken syftar till att ge samtliga medborgare en grundtrygghet. 1914 tar staten över arbetsmarknadspolitiken från kommunerna och för att utföra detta arbete startas en ny myndighet; Arbetslöshetskommissionen. I dess följd, beroende på att arbetsmarknadspolitik nu förs på riksnivå, kommer sedan flera nya organisationer såsom a-kassor och sjukförsäkringskassor. Allmänt kan sägas att under denna tid grundläggs institutioner för välfärdsstatens senare utveckling. I allt högre grad tar lagbeslut formen av föreskrifter, vilka riktas till myndigheter som sedan anförtros att verkställa beslut och kontrollera föreskrifternas efterföljande av medborgarna. Tidigare har väsentligen regeringens påbud riktats direkt till medborgarna. Men den nya politiken innebär att myndigheter byggs upp och att statens verksamhet utvidgas, något som i sin tur kräver ökningar av skatteuttaget. 1920-talet präglas till stor del av hyfsat tillväxt och framför allt arbetarnas levnadsstandard höjs. Politiskt kännetecknas decenniet av minoritetsparlamentarism där liberalerna, högern och socialdemokraterna omväxlande innehar regeringsposition. De borgerliga regeringarna fortsätter sin ekonomiskt liberala politik där överordnat mål är produktionsökning och där Adam Smiths ekonomiska harmonilära utgör den ideologiska grunden. Politiskt tar detta formen av försök till en positiv näringslivspolitik varmed införstås skattelättnader för företag. Socialdemokraterna är under 1920-talet splittrade; å ena sidan återfinns de mer marxistiska ideologerna som förväntar sig ökande klyftor mellan arbetare och kapitalägare, och å andra sidan de mer pragmatiskt inställda reformister som vill arbeta för fortsatta sociala reformer. I grund och botten består konflikten i huruvida samhällsanalysen ska utgå från Marx ödesmättade teorier eller inte. I slutet av 1920-talet börjar Ernst Wigforss att arbeta fram en ny teori för hur arbetslöshetspolitik bör föras, vilken liknar Keynes men som sålunda föregriper dennes teorier med flera år (Keynes teorier framlades i bokform). Schematiskt kan teorin uttryckas som följer: I lågkonjunkturer är det den som slösar,ed pengar som är mest nyttig för samhällsekonomin. Den som i sådana lägen väljer att ligga lågt och hålla hårt i sina besparingar, försvårar endast möjligheterna att bryta lågkonjunkturen. Och om en sådan situation uppstår, att de privata företagen inte längre vill investera, bör det vara statens uppgift att aktivt gå in i det ekonomiska livet genom att med marknadsmässiga löner ge beredskapsarbeten åt de arbetslösa och ge nya satsningar på t ex infrastruktur vilka framtvingar kapitalflöden. I den motsatta situationen är det däremot statens uppgift att bromsa stegringen i konjunkturen för att undvika alltför kraftig inflation. Wigforrs uttrycker själv saken på ett mycket kärnfullt sätt: 1

Krisen är utmärkt framför allt av ett förhållande, som brukar kallas den fördärvliga cirkeln och som innebär, att först få några människor sin inkomst minskad, och det leder till att de människor, som bruka fylla deras behov, kunna icke heller sälja sina varor, och så bli de arbetslösa. Man kan säga, att krisen föder sig själv, när den kommer i gång. Det är ett väl känt faktum, men det är likaså, när återhämtningen börjar. (Lewin, Leif, Ideologi och strategi, s 179) Denna statliga ekonomiska strategi; slösa i lågkonjunktur och spara i högkonjunktur, var vad som föreslogs i en socialdemokratisk motion för ny arbetslöshetspolitik 1930, som dock avslogs. Wigforss utvecklar sina teorier fullt ut till valet 1932 när krisbekämpningen står högst upp på dagordningen, medan de borgerliga håller fast vid den ekonomiska liberalismens doktrin med tillägget jordbruksstöd. Väljarna ger i valet sin dom över vad som upplevts vara misslyckad ekonomisk och arbetsmarknadspolitik; SAP går framåt och får 41,7 % medan de borgerliga backar. Kort efter att SAP intagit regeringsposition, i minoritet, läggs proposition för totalt omläggning av arbetsmarknadspolitiken; reservarbeten föreslås slopas, Arbetslöshetskommissionen ska avskaffas, beredskapsarbeten med marknadsmässiga löner ska inrättas i stor skala, näringslivet ska genom stimulansåtgärder förstärkas och en statlig arbetslöshetsförsäkring inrättas, allt till en beräknad totalkostnad av 195 miljoner kronor. Med detta paket söker SAP:s ledning vinna stöd hos de borgerliga partierna för att säkra bifall till proppen. Men de borgerliga partierna fortsätter att inta en kallsinnig hållning till en allt mer aktiv statlig ekonomisk politik. Förhandlingar inleds men de borgerliga uppvisar en enad front mot SAP, fast beslutna att fälla propositionen. I det läget sker inom Bondeförbundet en inre splittring i frågan, och ledande bondeförbundare som Axel Pehrsson i Bramstorp och K G Westman börjar i strid med partiledarens vilja att söka ett förhandlingsläge med SAP. Per Albin Hansson, villig till ett snabbt genomförande av den nya politiken, går bondeförbundsutbrytarna till mötes; totalkostnaden för paketet skärs ner till 180 miljoner kronor, Arbetslöshetskommissionen kvarstår och förslaget om den statliga arbetslöshetsförsäkringen slopas. Men viktigast av allt är det ideologiska vägval som SAP redan dessförinnan gjort i de inledande förhandlingarna med de borgerliga partierna; i stället för att stå fast vid sin tro på frihandel, anger jordbruksminister Sköld att SAP kommit fram till att detta var en otillräcklig politik vad gäller jordbruket varför det var motiverat med en mer protektionistisk hållning, m a o ökat jordbruksstöd. Och det är detta som utgör 1933 års kohandel; SAP byter sin frihandelslinje mot en protektionistisk politik i utbyte mot att Bondeförbundet frångår linjen med minimal statlig inblandning i ekonomin (med undantag av jordbruket) till förmån för en mer aktiv ekonomisk politik. Uppgörelsen godkänns av såväl den socialdemokratiska riksdagsgruppen och Bondeförbundets gruppmöte, och klubbas sedan igenom i riksdagen. I och med detta läggs grunden för ett parlamentariskt majoritetsstyre och SAP sitter från och med nu i regeringsställning fram till 1976, emellanåt i koalition med Bondeförbundet och under kriget i samlingsregering. 2

Det avgörande problemet för regeringen under 1930-talet är dock det faktum att trots stabil regeringsposition, saknas ekonomiska resurser för mer kostnadskrävande reformer, med undantag för 1933 års krispaket. I stället utmärks den senare delen av 1930-talet av billiga reformer som införande av tvåveckors-semester, mödrahjälp och generellt barnbidrag, vilket till stor del kan förklaras av den betydelse som Gunnar och Alva Myrdals Kris i befolkningsfrågan får för det politiska livet. En positiv bieffekt av framför allt den sistnämnda reformen, blir en byggboom under andra halvan av 1930-talet; barnafödandet ökar kraftigt och för att möta detta byggs i stor omfattning s k barnrikehus. Fortlöpande, även under krigsåren, utvecklas också statsapparaten med flera, nya myndigheter. Efter kriget förväntas en lågkonjunktur i Sverige, men tvärtom sker en konjunkturstegring av aldrig tidigare skådat slag. SAP vinner valet 1948 och de borgerliga har onda föraningar om att den socialdemokratiska regeringen, liksom labour i UK, kommer att företa förstatliganden av viktiga näringar; planhushållningsdebatten. Under 1950-talet ingår SAP koalitionsregering med Bondeförbundet samtidigt som stora förändringar sker i det svenska samhällslivet. Jordbrukets strukturomvandling blir allt mer omfattande, vilket tydligast beskrivs med hur stor andel av befolkningen som återfinns inom jordbruks-, fiske- och skogsnäringen: 1940: ca 40 % 1960: under 10 % 2000: ca 3 % Av detta följer att landsbygden börjar avfolkas och industrisamhället växer fram. Det svenska folket upplever vidare under 1950-talet en oanad höjning av levnadsstandarden. Och det är framför allt mot denna standardhöjning som 1950-talets mest brännande politiska fråga tar form; pensionsfrågan. Den befintliga folkpensionen var endast utformad för att ge en grundtrygghet för varje medborgare på ålderns höst; en pensionärernas existensminimum. Men under 1950-talets uppsving, finner sig svenskarna vara det folk som tillsammans med Schweiz har högst levnadsstandard. Ett visst missnöje börjar också märkas av att pensionering ofrånkomligen medför en kraftig standardsänkning, om man inte personligen har sparat för att kunna möta den inkomstminskning som följer av pensioneringen. Samtidigt förlorar SAP kontinuerligt röster under 1950-talet, möjligen en konsekvens av att allt fler fått det allt bättre; det svenska folket förborgerligas. I frågan om pensionen utkristalliserar sig två ideologiska riktningar rörande statens respektive individens roll i samhället. De borgerliga anger i enighet att staten endast ska ansvara för att en grundtrygghet tillhandahålls för medborgarna, utöver detta bör det vara upp till individen att besluta om hur hon vill ordna sitt liv. Därigenom kan det enskilda sparandet uppmuntras i stället för att individerna tvingas av staten till ett kollektivt sparande. Centerledaren Hedlund uttrycker sig i enlighet med denna linje i en motion från 1958: Medborgaren skall genom socialpolitiken garanteras en grundtrygghet. /---/ Sedan grundtryggheten i dessa hänseenden ordnats genom en förbättrad folkpensionering, skall 3

samhället enligt vår mening inte därutöver föreskriva, att den enskilde skall ha en tilläggsförsäkring. Varje medborgare bör ha personlig frihet att själv avgöra hur han utöver folkpensionen skall förbättra sin trygghet. (Lewin, Leif, Ideologi och strategi, s 280) SAP och kommunisterna hävdar däremot att staten bör byggas ut för att möjliggöra det starka samhället. I ett anförande i en debatt 1956 anger statsminister Erlander hur han, och det socialdemokratiska partiet, ser på framtiden och vad som kan väntas följa i uppsvingets 1950-tal. Detta benämner han i talet som ett de stora förväntningarnas missnöje, vilket det bör vara statens uppgift att bemöta. Det finns emellertid ett missnöje, som är av en helt annan typ, ett missnöje, som inte alls påminner om det missnöje, som en gång i tiden drev fram /arbetarrörelsen/ Det är ett missnöje, som jag skulle vilja karakterisera såsom ett de stora förväntningarnas missnöje. Den fulla sysselsättningen och den sociala tryggheten och en år från år snabbt stigande standard har skapat en ny tillförsikt hos oss alla inför framtiden, men har också skapat en stigande otålighet över att det inte går fortare än det gör När man är van vid vilket man är i fullsysselsättningssamhället att man har en hygglig inkomst inte bara idag, inte bara nästa vecka och nästa månad, utan liksom ser den framför sig år från år, då inriktar man sin efterfrågan på ting, som innebär längre engagemang både för den enskilde och för samhället. (Lewin, Leif, Ideologi och strategi, s 283f) Häri avses bl a att staten måste möta behov av bättre sjukvård, vägar och kommunikationer, utbildning och bostäder, samt ekonomisk trygghet på ålderns höst. Det sistnämnda kan sägas vara det första steget i denna policy, i formen av obligatorisk tjänstepension som ska göra det möjligt att vid pension upprätthålla likvärdig ekonomisk standard. Som taktiskt drag för att försvåra den socialdemokratiska pensionsreformen, kräver Folkpartiet och Högern att utifrån ett från 1954 vilande beslut om ändring av rätten att påkalla folkomröstning, att även omfatta minoriteten, att frågan om tjänstepensionens utformning ställs direkt till folket i en folkomröstning. Det taktiska i detta drag består huvudsakligen i det faktum att SAP kontinuerligt tappade mark i förhållande till de borgerliga partierna under 1950-talet, samt att det även inom SAP fanns viss misstro mot det egna förslaget. Erlander är inledningsvis ovillig att låta pensionsfrågan bli föremål för folkomröstning, något som motiveras av att frågan anses vara alltför tekniskt komplicerad. Erlanders motdrag, i samarbete med än så länge regeringskollegan Hedlund, är att godkänna kravet på folkomröstning, men att tillse att detta sker utifrån gällande bestämmelser, varmed införstås att regeringen ges rätt att formulera samtliga alternativ. Vad som ställs till medborgarna är tre linjer: 1. Obligatorielinjen, som är SAP:s, LO:s och kommunisternas linje. Häri ska samtliga förvärvsarbetande ges en tjänstepension, vilken finansierad genom arbetsgivaravgifter och som upparbetas i relation till de 15 bästa åren. Arbetsgivaravgifterna inbetalas till en statlig fond, vilken ska förvalta de ekonomiska resurserna, och vidare är systemet direktfinansierat, varmed avses att inbetalda avgifter direkt nyttjas för utbetalning av pensioner. 4

2. Frivilliglinjen, som är Bondeförbundets (vid denna tidpunkt företas namnbyte till Centerpartiet) linje och som också stöds av jordbruksorganisationer. Denna linje anger att folkpensionen höjs, samtidigt som det ska vara upp till varje person att själv teckna personlig pensionsförsäkring, vars belopp staten går in som garant för. 3. Avtalslinjen, som företräds av Högerpartiet, Folkpartiet, SAF och SIF. Anger att det på arbetsmarknaden träffas avtal mellan huvudsakligen parternas representationsorganisationer om allmän tjänstepension samt att möjlighet ges till arbetstagarna att genom överenskommelser erhålla tilläggspension och ytterligare förmåner. Till skillnad från linje 1, anges i detta förslag att en premiereserv ska upparbetas och att fullständig verkan först nås när denna reserv uppbyggts. Folkomröstningen äger rum i oktober 1957 och ger ett så svårtolkat resultat att samtliga tre linjers företrädare utropar sig själv till vinnare. 1. Linje 1 får 47,7 % av rösterna, vilket av dess företrädare uppfattas som ett tecken på att segern är vunnen, eftersom ingen annan linje fått tillnärmelsevis lika många röster. 2. Linje 2 får 15,6 %, något som får Centern att betrakta resultatet som en seger, eftersom denna siffra är 6,2 % högre än vad som erhållits i föregående års riksdagsval. 3. Linje 3 får 36,7 %. Även detta resultat ses av dess företrädare som ett tecken på att väljarna gått på oppositionens linjer, enär de två frivilliglinjerna tillsammans erhållit en absolut majoritet av rösterna. Det direkta resultatet blir en regeringskris; Centern finner det mest gynnsamt att utnyttja det stöd som visats partiet i folkomröstningen och lämnar regeringen, varvid regeringen Erlander avgår. Ohlin och Hjalmarsson får i uppdrag att bilda regering, men Hedlund är ovillig till att ånyo ingå i koalition. Erlander får åter uppdraget att bilda regering, nu i minoritet. I denna situation lägger Erlander åter proposition motsvarande obligatorielinjen. I 1:a kammaren har vänsterblocket egen majoritet, men i 2:a kammaren är mandatfördelningen i de borgerligas favör, 119-112. För att undvika att förslaget faller i 2:a kammaren begär Erlander att kammaren upplöses och nyval utlyses 1958. I extravalet går SAP framåt och tillsammans med kommunisterna erövras 116 mandat mot de borgerligas 115, men p g a att talmannen utgår från SAP och fråntas riksdagsmandatet, blir det slutliga resultatet 115-115 och dödläge. I januari 1959 förklarar dock den folkpartistiske riksdagsmannen Ture Königsson att han i en omröstning kommer att vägra att fälla regeringens proposition, ett löfte som han också håller vid riksdagsvoteringen den 14:e maj 1959; 115 röster för och 114 röster emot. Königsson lägger ned sin röst. Obligatorielinjen har klubbats genom. Vid påföljande ordinarie val, 1960, går Högern och Centern till val med löfte om att vid maktskifte snarast riva upp pensionsbeslutet, medan Folkpartiet väljer att acceptera reformens genomförande och sålunda motsätter sig ett upprivande av beslutet. 5

Följden blir att i valet 1960 tappar högern 6 mandat samtidigt som SAP tillsammans med VPK uppnår egen majoritet. Under 1960-talet fortsätter sedan utbyggnaden av välfärdsstaten, något som underlättas av att pensionsreformen medför ökat kapitalinflöde till statskassan. Bland påföljande reformer kan nämnas införande av 4-veckorssemester, arbetstidsförkortning, allmän socialförsäkring som ersätter det tidigare splittrade systemet, gymnasieskola införs och högskoleväsendet reformeras i syfte att möta nya krav från industri och samhälle. Föreläsningen bygger på material från: Lewin, Leif, Ideologi och strategi, Norstedts Juridik, Stockholm 2002. Norborg, Lars-Arne, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1993. 6