Plädering (drygt 15 minuter)

Plädering (drygt 15 minuter) Den 9 juli 2007 väckte Sveriges Hamnar, dvs i realiteten Göteborg Hamn, under stort medialt buller talan mot Svenska hamnarbetarförbundet och dess avdelning 4. I pressmeddelande och i intervjuer man bad att lokalpressen och övrig media skulle göra med dem för oss vanliga dödliga var det famösa JKL:s roll då obekant förklarade man bekymrat att Hamnarbetarförbundet brutit mot både allmänna rättsprinciper och god sed på arbetsmarknaden, och lyfte gång på gång särskilt fram att man nu tvingades kräva skadestånd på 1,4 miljoner i skador som drabbat skattebetalarna genom Hamnarbetarförbundets oansvariga agerande. Dessutom krävde man sammanlagt 200.000 kronor i skadestånd för brott mot medbestämmandelagen: i den orwellska värld man med JKL försökta skapa hade facket vägrat förhandla, och enligt stämningsansökan så innefattar medbestämmandelagens allmänna förhandlingsrätt enligt MBL 10 en plikt till förhandling innan stridsåtgärder vidtas. Yrkandena var naturligtvis befängda, saknade varje grund såväl i empiri som i juridikens underbara värld, men so what: hur skulle media förstå det som nu är kvar, sedan man två veckor före huvudförhandlingen återkallat allt som man satsat så stora pengar och arbetstid i att få ut i media. Och man var ju inledningsvis mycket

lyckosam; visserligen är insändaren från arg sjuksköterska på för 68-rörelsen klassiskt sätt författad av JKL-lobbyister, men ledaren i GP var nog författad av en i nätverket: En olaglig övertidsblockad har skapat otillförlitlighet som transportbolagen inte kan leva med. Annerbacks pompösa inställning är oacceptabel. I fackligt arbete dikteras inte villkoren av ena parten. Den sortens inskränkthet håller inte i en konkurrentutsatt värld. Hamnen tillhör Göteborg och göteborgarna. Och kunderna är inte Annerbacks. De är stadens. Inte ens Orwell kunde ha formulerat det bättre, och på JKL och i Hamnledningen firade man med champagne. Kampanjen hade lyckats intill katastrofen med journalisten som vägrade ge upp sin heder. Annars visste ju Peter Svanberg och Sveriges Hamnar lika väl som arbetsdomstolens ledamöter, liksom för övrigt alla med elementär kunskap i arbetsrätt, att talan i dessa delar saknade rättslig grund. Men hur skulle media fatta det, här stod bara ord mot ord, och inte orkade man sätta sig in i det rättsliga. T ex att AD så sent som i Laval (eller Vaxholmsmålet, som det också kallas) vänt sig till Gemenskapernas Domstol och formulerat bl a denna fråga: har man rätt att genom fackliga stridsåtgärder i form av blockad försöka förmå ett tjänsteföretag att inleda förhandlingar med denna fackliga

organisation, en fullständigt befängd fråga om MBL 10 krävde att man begärde och genomförde substansförhandlingar innan man vidtog stridsåtgärder. Det är ju vad käranden gjort gällande och det med kraft hamnarbetarförbundets vidtagande av den tre dagar långa övertids- och nyanställningsblockaden strider, enligt käranden t o m mot god sed på arbetsmarknaden och plikten till förhandlingar före vidtagande av stridsåtgärder är en allmän rättsprincip. Man har vidhållit denna position över förberedelsen och ända fram till den 22 april, då man typiskt nog meddelade media att man för att visa sin goda vilja återkallade talan i denna del. Först två dagar senare, den 24 april, nästan 10 månader efter det att talan väckts, och bara knappt tre veckor före huvudförhandling, meddelade man domstolen att man återkallade talan i dessa delar och det även såvitt avser brottet mot en påstådd svensk proportionalitetsprincip. En proportionalitetsprincip som käranden mycket väl vet att riksdagen så sent som år 2000 avfärdade: jag citerar från proposition 1999/2000:32: Lagstiftning om att stridsåtgärder skall vara proportionerliga bör inte införas. Det är klart att käranden vetat om detta, alldeles solklart. Lika solklart som de förstått varslet, vad som var orsaken och vad man ville uppnå, den nu enda kvarstående fråga. I varslet,

vars formulering skall läsas mot bakgrund av den process som, på sätt även Sveriges Hamnars VD Jeppson spontant framhållit, kärandesidan initierade och förlorade 2004, står följande angivet som orsak: Med åtgärden vill organisationen få till kollektivavtal för att reglera förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare som ej är reglerade av Svenska Transportarbetarförbundet. Låt oss läsa det en gång till: Med åtgärden vill organisationen få till stånd kollektivavtal. Förstår arbetsdomstolens ledamöter denna formulering, och är den ovanlig. Det är klart att ni förstår, det förstår t o m journalisterna på bänken här bakom, ja, jag påstår att t o m JKL:s representant förstår det. Peter Svanberg förstår definitivt, precis liksom Eidfelt, Jeppsson och Glückman. Jag påstår att det finns inte en enda i denna rättssal, t o m inbegripet hamnens VD Magnus Kårestedt, som inte förstår vad som står och vad man önskar uppnå. Och fattade man inte då vilket jag vidhåller är fullständigt uteslutet och en förolämpning mot hamnledningen att hävda så fattade man i vart fall den 14 juni, när avdelningen klargjorde både vad som krävdes för att den i och för sig mycket modesta stridsåtgärden inte skulle verkställas: återställ de regler om övertid ni ensidigt dikterade skulle upphöra i mars, utan någon som helst vilja att ens diskutera med Transport och

Hamnarbetarförbundet. Då ställer vi in stridsåtgärderna, och så försöker vi påbörja substantiella förhandlingar om kollektivavtal, ett kollektivavtal som kompletterar Transports avtal. Något krig mellan Transport och Hamnarbetarförbundet existerar nämligen inte tvärtom är Hamnarbetarförbundets ledning till och med adjungerade i Transports förhandlingsdelegation när man för förhandlingar om nytt riksavtal, precis som förhandlingar lokalt alltid förts och förs med såväl Hamnarbetarförbundet som Transport sittande gemensamt vid samma förhandlingsbord. Resten är bara myter, drömmar om en förgången tid, där den nya hamnstyrelsens ledamöter drömmer sig tillbaka till 68 och leve de vilda strejkernas tid. Och vill frammana bilden därav hos allmänheten. Vi läser varslet en gång till för att verkligen fundera över om det är otydligt, den enda kvarstående fråga där käranden vidhåller sin position: Med åtgärden vill organisationen få till stånd kollektivavtal Med åtgärden vill organisationen få till stånd kollektivavtal! Käranden har nu yrkat ett hundra tusen kronor i skadestånd för att detta nu upplästa varsel är otydligt, för att det inte gått att förstå. För media har man förklarat att man vidhåller stämningsansökan i denna del för principens skull

samtidigt som man meddelat att man för att visa sin goda vilja avstått från skadestånd för brott mot proportionalitetsprincipen och för brott mot MBL 10, allmänna rättsprinciper och hemskt att höra mot god sed på arbetsmarknaden. För principens skull har man alltså yrkat 100.000 kronor i skadestånd. Hur ser då praxis ut på detta område: Det högsta skadestånd som dömts ut är 60.000 kronor, AD 1999:65, när ett förbund öht struntat i att varsla. I AD 2005:116 fann AD att Det finns inte heller något i förbundets varsel som talar för att en sådan tolkning skulle vara utesluten eller annars orimlig., och något brott mot varselreglerna ansågs därför inte heller föreligga. I AD 1985:43 förklarade arbetsdomstolen Att varslet skulle ha den av transportarbetareförbundet sålunda angivna innebörden framgår dock inte omedelbart av varselmeddelandet sådant detta formulerats. Meddelandets ordalag är onekligen motsägelsefyllda Till sin andemening, och detta är det avgörande, är dock varselmeddelandet inte oklart såvitt gäller stridsåtgärdens omfattning. Och i AD 1993:15, som rörde en konflikt i Göteborgs Hamn, förklarade AD att Ett bifall till arbetsgivarsidans talan skulle innebära en insnävning av området för tillåtna stridsåtgärder som saknar uttryckligt stöd i lag och

motsvarighet i rättspraxis. Stuvarförbundet förlorade med 7-0. I AD 1986:130 skriver AD, och jag citerar, att över huvud inte varsla före en arbetskonflikt eller varsla för sent måste betraktas som allvarligare än att inte iaktta den form för varslet som lagen föreskriver. I AD 2004:71 var det otvistigt att elektrikerförbundet, utan att först varsla i tid på sätt MBL 45 föreskriver, utvidgat en konflikt. Arbetsgivarsidan hade där yrkat 75.000 kronor, att jämföra med de 100.000 som för principens skull är yrkade idag. I det ärendet förklarade AD att elektrikerförbundet på ett flagrant sätt motverkat syftena med varselskyldigheten och bestämde det allmänna skadeståndet till 50.000 kronor. Arbetsgivarsidans yrkande är i denna del således lika seriöst som de yrkande som inledningsvis var deras huvudpoäng, och det alldeles bortsett från arbetsgivarsidans påståenden om otydlighet är helt felaktiga. Domstolen kan inte undvika att förhålla sig till detta, både när det gäller att värdera bevisningen och när det gäller att ta beslut rörande rättegångskostnaderna och ett utvidgat ansvar för vem som skall bära dessa. Skulle domstolen finna att förbundet och avdelningen brutit mot MBL 45, något som jag menar inte ens ingår i det möjligas värld, så

skall skadeståndet jämkas till noll, och kärandesidan skall, trots en sådan märklig utgång i huvudmålet, bära rättegångskostnaderna, åtminstone huvudparten därav. Några avslutande anmärkningar: Det skall medges att jag inte alltid är särskilt förtjust i juridik, och särskilt inte svensk juridik i dess tillämpning och med dess feodala utnämningspolitik. Detta är ingen hemlighet jag har t o m talat på dessa teman inför grundlagsutredningen på av tv direktsänd tid. Men samtidigt känner jag inget annat bättre eller ens lika bra sätt att slita mellanmänskliga konflikter. Det är därför viktigt att respektera domstolarna, att bemöda sig om att inte använda varken arbetsdomstolen eller någon annan domstol som en slags scen, för att bakvägen trumfa igenom politiska förändringar som både regering och riksdag avvisat. Det kostar skattebetalarnas pengar, och drar vanära över rättssystemet, och minskar förtroendet för detta. Jag hoppas därför att Arbetsdomstolen med kraft tydliggör vad som går an och vad som inte går an, när de meddelar dom i detta ärende. Och placerar ansvaret tydligt, och pedagogiskt, till respekt för inte bara Arbetsdomstolen och det rättssystem vi nu en gång har, med alla dess brister och förtjänster, utan dessutom till gagn för en mer professionellt styrd framtid för Göteborg Hamn. Göteborgs hamn

tillhör nämligen, som Göteborgs-Posten mycket riktigt påpekade i sin ledare, göteborgarna. Och i det fackliga arbetet skall inte villkoren ensidigt dikteras av ena parten. Den sortens inskränkthet håller inte i en konkurrentutsatt värld. Och den är i strid mot god sed på arbetsmarknaden och mot hela medbestämmandelagen idé samtala, lyssna på motparten, visa respekt och diktera inte. Makt är faktiskt inte detsamma som rätt, och pengar kan inte köpa allt.