forskningsöversikt Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Åttonde årsrapporten
Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält Åttonde årsrapporten från en projektgrupp som tillsatts med anledning av ett regeringsuppdrag till FAS Anders Ahlbom, ordförande Maria Feychting Yngve Hamnerius Lena Hillert December 2010
Innehåll Förord...3 Sammanfattning och diskussion...4 Förbättrad teknik för att bestämma exponering för radiofrekventa fält...5 Radiofrekventa fält och sömn...7 Interphone...11 Hardell: Mobiltelefonanvändning och hjärntumörrisk...15 Basstationer och barncancerrisk...16 ICNIRP: Nya guidelines för ELF...16 Intressekonflikter...18 Referenser...20 2
Förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har genom beslut av regeringen fått i uppdrag att bevaka frågor som rör forskning om elöverkänslighet och att regelbundet, med början år 2003, dokumentera och rapportera om kunskapsläget. För att genomföra detta uppdrag har FAS uppdragit åt professor Anders Ahlbom, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet att med hjälp av en projektgrupp årligen framställa en rapport över den vetenskapliga utvecklingen inom området. I projektgruppen ingår: Professor Maria Feychting, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet Överläkare, docent Lena Hillert, Institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet Professor Yngve Hamnerius, Chalmers Tekniska Högskola FAS vill tacka arbetsgruppen för arbetet med att ta fram årets rapport, som är den åttonde i ordningen. Utgångspunkten för arbetet är två grundliga översiktsrapporter som presenterades år 2000, nämligen den svenska RALF-rapporten (Bergqvist et al., 2000) och den engelska Stewart-rapporten (IEGMP, 2000). Avsikten är att varje år identifiera och diskutera väsentliga aktuella och relevanta vetenskapliga framsteg och uppmärksammade rapporter. Fokus kommer att variera från ett år till ett annat beroende på aktualitet. I årets rapport diskuteras några områden av stor betydelse nämligen exponering för radiofrekventa fält i den allmänna miljön, studier av sömn och EEG i relation till exponering för radiofrekventa fält, slutrapporten från den så kallade Interphonestudien och några andra epidemiologiska studier samt nya riktlinjer för exponering för magnetfält av den typ som förekommer vid elledningar och elektrisk apparatur som utarbetats av ICNIRP (International Commission for Non-Ionizing Radiation Protection). Stockholm december 2010 Erland Hjelmquist Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap 3
Sammanfattning och diskussion Årets rapport diskuterar några forskningsområden där resultaten är av stor betydelse och som kan förväntas tilldra sig stor uppmärksamhet. Det första avser möjligheterna att skatta exponering och den relativa betydelsen av olika exponeringskällor. Viktigt arbete har där gjorts inom det Schweiziska nationella forskningsprogrammet. Vi har inkluderat en figur som på ett enkelt sätt sammanfattar viktiga och relevanta resultat avseende exponering i den allmänna miljön. Det framgår att basstationer, egen mobiltelefonanvändning och trådlösa hemtelefoner är de viktigaste källorna till exponering (om man bortser från lokal exponering till huvudet under samtal). Nästa område avser sömn och EEG-undersökningar. Det har där visat sig i ett antal undersökningar att elektromagnetiska fält tycks ha effekt på EEG under sömn. Effekterna är måttliga och kan storleksmässigt jämföras med vad som kan erhållas till exempel vid kaffe- eller alkoholintag. De tycks inte vara kopplade till subjektiv sömnkvalitet. Hur dessa effekter uppstår och vad de kan tänkas ha för betydelse är okänt. Men det är klart att det är angeläget att forskningen inom detta område fortsätter så att vi kan få denna effekt bekräftad om den är reell och ytterligare belyst och förstådd. Vi har också beskrivit en del ytterligare epidemiologisk forskning och framför allt slutrapporten från den så kallade Interphone-studien. Det har funnits förhoppningar om att denna studie skulle kunna ge definitivt besked i frågan om mobiltelefonanvändning och hjärntumörrisk. Men det stod redan efter publiceringen av de nationella rapporterna klart att så knappast skulle bli fallet. Rapporten har gett upphov till omfattande metodologiska diskussioner, vilka också varit orsaken till rapportens stora försening. Vår bedömning är att denna rapport inte ändrar våra tidigare bedömningar av risken för hjärntumör vid mobiltelefonanvändning, baserade bland annat på vad som framkommit i de nationella rapporterna. Däremot har denna rapport och andra rapporter från Interphone bidragit med viktiga metodologiska insikter. Vi diskuterar några ytterligare epidemiologiska undersökningar men inte heller de ändrar någonting i våra bedömningar. Slutligen presenterar vi nya riktlinjer för exponering från kraftfrekventa elektromagnetiska fält från ICNIRP. De är baserade på en uppdaterad kunskapsgenomgång och på omfattande principdiskussioner. Bland annat har man nu bedömt att också fotofosfener (ljusblixtar) ska ingå bland kritiska effekter vilket i viss mån har påverkat gränsvärdena numeriskt. Detta har dock ingen praktisk betydelse för allmänhetens exponering därför att nivåerna ändå ligger flera storleksordningar över vad allmänheten normalt exponeras för. Det finns dock arbetsmiljöer där detta kan ha betydelse. En viktiga händelse under 2011 som redan nu kan förutses är att IARC (WHOs cancerforskningsinstitut) i maj ska ha ett så kallat monografimöte och ta ställning till hur sannolikt det är att radiofrekventa elektromagnetiska fält är cancerframkallande. 4
Förbättrad teknik för att bestämma exponering för radiofrekventa fält För att undersöka om det finns något statistiskt samband mellan exponering för radiofrekventa fält och sjukdom genomför man epidemiologiska studier. I en sådan studie är det viktigt att man kan särskilja personer som är mer exponerade för fält från dem som är mindre exponerade för fälten. Man har, som nämns på annan plats i denna rapport, genomfört den så kallade Interphone-studien för att se om det finns något samband mellan hjärntumör och mobiltelefonanvändande. I den studien har man genom frågeformulär försökt kartlägga hur omfattande användningen av mobiltelefoner och trådlösa telefoner har varit. Naturligtvis uppstår det osäkerheter när exponeringsbedömningen bygger på deltagarnas minnesbilder. Osäkerheter i exponeringsbedömningen leder i sin tur till att resultaten av studien blir osäkrare. Vi blir omgivna av allt fler källor till radiofrekventa fält som basstationer, trådlösa datornätverk (WLAN), radio- och tevesändare m.m. Detta är källor som man oftast är omedveten om att man är exponerad för, varför de är svåra att kartlägga med frågeformulär. Problemen med att genomföra en epidemiologisk studie av effekter från exponering från basstationer har behandlats av (Neubauer et al., 2007). Forskarna försöker på olika sätt att förbättra exponeringsbedömningen. Under de senaste åren har det tagits fram mätinstrument, så kallade exposimetrar, som kan bäras på kroppen och som mäter upprepade gånger och lagrar mätvärdena i ett minne, se figur 1. En forskargrupp i Schweiz och Österrike, har inom ramen för Qualifexstudien (Health related quality of life and RF-EMF exposure: Prospective cohort study) genomfört undersökningar av om man med hjälp av exposimetrar och andra tekniker kan förbättra exponeringsbedömningen. Man har undersökt hur bra en mätare som bärs på kroppen kan mäta den exponering som en person utsätts för. Figur 1. Kroppsburen exposimeter av fabrikat Antennessa (foto J Estenberg) Det visar sig att det går ganska bra att uppskatta källor som befinner sig på ett avstånd från personen. Dock beror resultatet på om mätaren vänds mot källan eller bort från källan. I det senare fallet kommer kroppen att dämpa strålningen och ett för lågt värde kommer att registreras. Genom simuleringar har man uppskattat att denna underskattning i medeltal varierar mellan 0,47 och 0,97 gånger, med störst underskattning för WLAN och minst för FM-radiosändare (Neubauer et al., 2010). Däremot visar det sig att exposimetern är dålig på att mäta exponeringen om personen använder egen mobil/trådlös telefon, här varierar resultatet kraftigt beroende på avståndet till telefonen. Ett annat problem är att exposimetern inte klarar att mäta mycket svaga 5
fält. Ligger mätvärdet under minsta värdet som kan mätas, lagras detta minsta värde, vilket kan leda till en överskattning av svaga fält (Roosli et al., 2008). Forskargruppen har låtit 166 frivilliga i Basel bära exposimetrar under en vecka. Samtliga mätvärden låg med god marginal under rekommendationerna i ICNIRP guideline (1988). Medelexponeringen för hela veckan var 0,13 mw/m 2, som framgår av figur 2 var exponeringen huvudsakligen från basstationer (Downlink) och mobiltelefoner (Uplink) samt från DECT-telefoner (Frei et al., 2009). Minst exponering uppmättes från det nya telefonsystemet för polis och räddningstjänst (Tetrapol). Figur 2. Exponeringens fördelning på olika källor för 166 frivilliga försökspersoner i Basel (Frei m.fl. 2009). Deltagarna fick föra dagbok var de befann sig vid olika tidpunkter. Det högsta medel- exponeringen när personen värdet 1,16 mw/m 2 uppmättes när personerna åkte tåg, varvid exponeringen från medpassagerares telefoner dominerade. Den uppmätta använde sin egen mobiltelefon var cirka 200 gånger högre än medelexponeringen från basstationer (Frei et al., 2009). Detta illustrerar att exponeringen från egen mobiltelefon för många är den domi- nerande källan, trots att det blir allt fler andra källor i miljön. I en studie jämför man olika metoder för att bestämma personers exponering (Frei et al., 2010). Man har utvecklat en avancerad vågutbredningsmodell för exponering från basstationer som tar hänsyn till basstationens antenner och topografi inklusive väggar på hus för inomhusexponering (Burgi et al., 2010), man jämför med mätningar samt en modell som bara tar hänsyn till avståndet från basstationen. Man använde också exposimeter och ett frågeformulär där deltagarna skulle skatta sin egen exponering, jämfört med den schweiziska befolkningen i allmänhet. Det visade sig att avstånd till 6
basstation liksom självuppskattad exponering var dåliga mått på exponeringen, medan exposimeter och den avancerade vågutbredningsmodellen gav en bättre skattning. Byggt på de erfarenheter man fått vid arbetet med Qualifex-studien föreslår forskar- gruppen ett protokoll för att utföra mätningar i framtida studier av exponering för radiofrekventa fält. Fördelen med att använda ett gemensamt protokoll i framtida studier är att exponeringsbedömningarna i olika studier då lätt kan jämföras (Roosli et al., 2010). Radiofrekventa fält och sömn Några av de vanligaste rapporterade besvären i relation till exponering för radiofrekventa fält från mobiltelefoner och/eller basstationer är trötthet och sömnbesvär. Sverige har fokus framför allt varit på trötthet som ett ofta handikappande symptom vid rapporterad elkänslighet (Hillert et al., 2002) eller besvär i samband med egen användning av mobiltelefon (Oftedal et al., 2000). I andra länder, t.ex. Schweiz (Roosli et al., 2004; Schreier et al., 2006) och Österrike (Schrottner and Leitgeb, 2008) är sömnstörningar där radiofrekventa fält från basstationer för mobiltelefoni utpekas som utlösande faktor mer omdiskuterat. Effekter av radiofrekventa fält på subjektiv sömnkvalitet eller hjärnans elektriska aktivitet under sömn har studerats i ett tilltagande antal studier under de senaste decennierna. Hjärnans elektriska aktivitet (EEG) under sömn kan tillsammans med registrering av ögonrörelser och muskelaktivitet användas för att karakterisera de olika sömnstadier som normalt förekommer under en natts sömn (motsvarande t.ex. djup- och drömsömn). Hjärnans elektriska aktivitet kan även delas in i frekvensområden och aktiviteten i dessa (s.k. power) kan beräknas. Exponering för radiofrekventa fält i studierna har skett såväl före som under sömnen. Flera utvärderingar av den samlade bilden av resultat avseende dessa effekter har publicerats under de senaste 10 åren, några exempel är den så kallade Stewart-rapporten från 2000 (IEGMP, 2000), Health Council i Nederländerna (2005, 2009), (SCENIHR, 2009) och den internationella expertgruppen vid Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM, 2009). Den senaste utvärdering av radiofrekventa fält och effekter på nervsystemet publicerades 2009 (van Rongen et al., 2009). Utvärderingen baseras på det arbete i ICNIRP (International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection, en oberoende internationell kommission fristående från industrin och intressegrupper) som presenterats i ICNIRPs Blue Book series 2009 (ICNIRP, 2009). ICNIRP sammanfattar att det finns viss evidens som talar för att exponering, såväl före som under sömn, för radiofrekventa fält av den typ som används av GSM-mobiltelefoner har en effekt på hjärnans elektriska aktivitet under sömn, framför allt avseende power i frekvensområdet med så kallad alfa-aktivitet i EEG. Författarna påpekar dock att resultaten inte är helt samstämmiga i olika studier. Personer som rapporterat att de reagerar med olika typer av besvär vid exponering för radiofrekventa fält har inte påvisats avvika i fysiologiska reaktioner från andra deltagare i studierna. Under 2010 har en tvärsnittsstudie och tre provokationsstudier inriktade på sömn publicerats. Man har rapporterat dels en experimentell studie av exponering från basstationer i närheten av deltagarnas bostad och dels en studie i laboratoriemiljö med exponering för fält motsvarande GSM 900 och UMTS (3G) mobiltelefoner. En svensk studie, som tidigare diskuterats (FAS, 2009, 2010) avseende effekt av radiofrekventa fält och symptom respektive kognitiva funktioner, har nu även 7 I
Fyratusen enkäter sändes ut till slumpvis utvalda personer mellan 30 och 60 år i och omkring Basel i Schweiz. Svarsfrekvensen var 37 procent (1 375 personer). Enkäten innehöll frågor om sömn, allmän hälsa, faktorer som ingick i exponeringsmodellen, sociodemografiska uppgifter och levnadsvanor. I analyserna av sömnighet under dagtid ingick 1 129 personer och för sömnstörningar 1 163 personer. Personer som arbetade skift eller använde sömntabletter uteslöts ur studien. Man tog i analyserna hänsyn till faktorer som vid ojämn fördelning i undergrupper felaktigt skulle kunna påverka resultaten (s.k.confounders), t.ex. ålder, kön, rök- och alkoholvanor, boende i stadskärna eller förort. Medelvärdet för exponering i vardagen var 0,18 V/m enligt beräkningsmodellen och motsvarande värde för natten var 0,06 V/m. I genomsnitt rapporterade deltagarna att de talade 62,8 minuter per vecka i mobiltelefon och 75,1 minuter i DECT-telefon. För gruppen av 470 deltagare som gett medgivande till att operatörer fick lämna ut samtalsdata var självrapporterad samtalstid 46,5 minuter per vecka medan den genomsnittliga taltiden per vecka baserat på uppgifter från operatörer var 28,8 minuter. Resultaten visade inte något samband mellan exponering för radiofrekventa fält från källor i allmänna miljön och självrapporterade sömnstörningar eller uttalad sömnighet under dagen. Inte heller mobil- eller DECTpublicerat resultat avseende av självskattad sömn och sömn-eeg (Lowden et al., 2010). (Mohler et al., 2010) studerade självrapporterad sömnkvalitet i en tvärsnittsstudie. Det finns generella metodologiska problem med tvärsnittsstudier avseende möjlig- heten att dra slutsatser om orsakssamband då exponering (misstänkt orsaksfaktor) och studerad effekt kartläggs vid samma tidpunkt. En styrka i studien av Mohler och medarbetare är dock att klassificering av exponering för radiofrekventa fält inte baserades på självrapporterade uppgifter, som till exempel rapporterat avstånd till basstation från hemmet, utan på en utvärderad beräkningsmodell (se även kapitel Förbättrad teknik för att bestämma exponering för radiofrekventa fält). Såväl helkroppsexponering som lokal exponering för huvudet beräknades. Vid framtagningen av beräkningsmodellen studerades helkroppsexponering hos 166 frivilliga som bar en exposimeter (bärbar utrustning för registrering av fält) under en vecka. Exposimetern registrerade exponering för radiofrekventa fält från olika källor och inflytandet av olika källor för den sammanlagda exponeringen analyserades utifrån uppgifter i den aktivitetsdagbok som deltagarna förde. Dessutom gjordes beräkningar utifrån geografiska data om basstationer för mobiltelefoni och andra sändare (TV, radio). I beräkningsmodellen som användes i tvärsnittsstudien ingick följande faktorer som identifierats som betydelsefulla för den sammanlagda exponeringen: egen mobiltelefon, trådlöst nätverk i hemmet, basstation för DECTtelefon i sovrummet, DECT-telefon på den plats som individen tillbringade den största delen av sin vakna tid, typ av fönsterkarmar och väggar i hus, tid på allmänna kommunikationsmedel och i bil, procent av arbetstid som tillbringas utomhus samt exponering från fasta sändare baserad på den geografiska spridningsmodellen. Exponeringen under natten beräknades utifrån uppgifter om basstation för DECTtelefon eller trådlöst nätverk i sovrummet, typ av fönsterkarmar och väggar i hus och exponering från fasta sändare baserad på den geografiska spridningsmodellen. För uppskattning av lokal exponering av huvudet användes självrapporterade uppgifter om användning av mobil- och DECT-telefon per vecka samt data om mobiltelefonsamtal under sex månader från mobiltelefonoperatör. 8
telefonanvändning var kopplat till sämre sömnkvalitet. Det fanns ingen indikation på avvikande resultat för de 8,1 procent av de svarande som uppgett att de var elkänsliga. Författarna undersökte även om självskattad exponering var kopplad till sömnbesvär. Gruppen som skattade att de var mer exponerade för radiofrekventa fält än genomsnittet för befolkningen rapporterade mer sömnstörningar än övriga deltagare. Självskattad exponering uppvisade ingen korrelation till i beräknings- modellen skattad exponering från basstationer eller i exponering i vardagslivet. (Danker-Hopfe et al., 2010a) rekryterade deltagare från tio tyska byar som saknade täckning för mobiltelefoni och där nivåer av radiofrekventa fält från andra källor var låga. EEG och självrapporterade data insamlades under två perioder om vardera sex nätter där den första natten utgjorde tillvänjningsperiod. Experimentella sändare placerades ut och sände under aktiv exponering för radiofrekventa fält motsvarande GSM 900 och 1 800 på en nivå motsvarande maximal uteffekt från en basstation. Sändningen skedde, för att inte äventyra den dubbelblinda studieuppläggningen, med signaler som inte visades på mobiltelefoner. DECT-telefoner ersattes med fasta telefoner under tiden för studietiden. Förhållandena varierades slumpmässigt och utan kännedom för deltagarna eller försöksledarna mellan aktiverad sändning och ingen sändning under de tio studiedygnen. I analyserna av EEG ingick 335 personer och av självrapporterade data 365 personer. Deltagarna var mellan 18 och 81 år gamla. Samtliga bodde inom 500 meter från sändarna. Resultaten visade inte någon påverkan av radiofrekventa fält varken på sömn-eeg eller självrapporterad sömnkvalitet. För att undersöka en eventuell koppling mellan andra faktorer än radiofrekventa fält och sömn analyserades detta för enbart de nätter då ingen aktiv exponering förekommit. Deltagare som rapporterat att de var måttligt eller mycket oroliga för hälsoeffekter av basstationer rapporterade längre insomningstid, mer vakenhet efter insomnandet och lägre index för sömneffektivitet jämfört med de som inte sade sig vara oroliga. Även i analyserna av objektiva data avvek gruppen oroliga från övriga genom att ha mer vakenhet efter insomnandet och lägre sömneffektivitet. I den andra dubbelblindade provokationsstudien från samma forskargrupp studerades effekterna av exponering för radiofrekventa fält motsvarande maximal uteffekt (SAR upp till men ej överstigande 2 W/kg) från GSM 900 och UMTS (3G) mobiltelefoner under åtta timmars sömn i laboratoriemiljö (Danker-Hopfe et al., 2010b). Exponering under sömn valdes för att det bedömdes minimera inflytande av andra faktorer som motivation, personlighet och attityd. Efter en tillvänjningsnatt ingick nio nätter (med två veckors mellanrum mellan nätterna) under vilka deltagarna exponerades för GSM år 900, UMTS-signaler eller var oexponerade. Trettio friska män mellan 18 och 30 deltog i studien. Tretton av 177 variabler som ingick i analyserna uppvisade skillnader mellan GSM 900 och oexponerade nätter. Under nätter med UMTSexponering noterades skillnader mot oexponerade nätter för tre variabler. Avseende GSM 900 noterade bl.a. kortare tid i sömnstadium 2, längre REM-sömn och tid då personerna rörde sig (det senare under den första fjärdedelen av natten). Under UMTS-exponering var tiden med REM-sömn under natten ökad. Författarna påpekar att om man korrigerar för antalet utförda tester av variabler som ingick i studien så förelåg inte några statistiskt säkerställda skillnader. Detta skulle tyda på att de få noterade skillnaderna (jämfört med totala antalet analyser) skulle kunna vara ett utslag av den ökade sannolikheten att några värden skiljer sig mellan de jämförda betingelserna vid ökat antal genomförda analyser. 9
I den svenska studien ingick 48 deltagare i åldern 18 till 44 år i sömnanalyserna (Lowden et al., 2010). Exponeringsbetingelserna, som var blindade för både deltagare och försöksledare, slumpades till antingen en GSM-signal på 884 MHz (10 g pssar 1,4W/kg) eller ingen aktiv exponering under tre timmar på kvällen före sänggående. Under nätter som följde efter exponering för de radiofrekventa fälten var tiden i sömnstadierna 3 och 4 (djupsömn) 9,5 minuter kortare jämfört med övriga nätter. Tiden till sömnstadium 3 var förlängd med 4,8 minuter efter aktiv exponering. Analys av power i olika frekvensband indikerade bl.a. ökad aktivitet i frekvensområdet 0,5-1,5 och 5,75-10,5 Hz under de första 30 minuterna av sömn i stadium 2. Det senare frekvensintervallet inkluderar delar av frekvensområdet med alfa-aktivitet. Självrapporterade data visade att deltagarnas trötthet ökade under kvällen, men det förelåg ingen koppling mellan trötthet under kvällen eller skattning av sömnkvalitet efterföljande morgon och om aktiv exponering förekommit eller ej. I studien ingick såväl personer som rapporterat att de upplevde besvär av typ huvudvärk eller yrsel vid mobiltelefonanvändning och besvärsfria personer. Inga skillnader noterades mellan dessa grupper i resultaten. Provokationsstudier har fördelen att kunna ha god kontroll på exponeringsnivåer av studerad faktor. En nackdel är att denna typ av studier inte lämpar sig för att undersöka eventuella långtidseffekter. Dessutom är antalet studerade individer relativt litet vilket kan vara en nackdel vid till exempel en så blandad bild av besvär och utlösande faktorer som individer som relaterar sina besvär till elektromagnetiska fält uppvisar. Därför kan välgjorda tvärsnittsstudier, trots de ovan diskuterade metodologiska svårigheterna, vara ett komplement värt att beakta. Sammanfattningsvis har de nya studierna 2010 gett visst ökat stöd åt den evidens för en biologisk effekt av radiofrekventa fält från GSM-mobiltelefoner på hjärnans elektriska aktivitet som tidigare bedömts föreligga. Fynden är liknande de som tidigare redovisats, men fortfarande är inte bilden helt samstämmig avseende observerade förändringar i EEG. Olika anledningar till detta har diskuterats. Betydelsen av val av studiegrupp, individuella skillnader i reaktioner, tidpunkt för exponering, modulation av fälten är några aspekter som skulle kunna förklara olikheter i resultaten. Det finns i dag inte någon kunskap om vilken aspekt av fälten som skulle kunna vara avgörande för att erhålla en effekt eller via vilken biologisk mekanism detta skulle ske. Förändringar i EEG har observerats under sömn, men om detta innebär ökad risk för negativa hälsoeffekter är oklart. Det finns inte heller stöd för att en möjlig påverkan på sömn-eeg resulterar i av personerna själva märkbart sämre sömnkvalitet eller att personer som rapporterar att de är elkänsliga skulle reagera på annat sätt än andra deltagare i studierna. Varken i välgjorda tvärsnittsstudier eller vid självskattning i provokationsstudier har en av deltagarna upplevd förändring på sömnen eller ökad trötthet kunnat påvisas. De symptom som elkänsliga rapporterar har inte heller kunnat kopplas till exponering för elektromagnetiska fält i väldesignade vetenskapliga studier där individerna varit omedvetna om när exponering förekommit se t.ex. (Rubin et al., 2010). De senaste årens studier, inklusive två av studierna ovan, har däremot klart indikerat att nocebo-effekter kan förekomma (dvs. effekt beroende på en förväntan om en negativ reaktion). Samband har observerats mellan självskattad/upplevd exponering och besvär men inte med faktiska exponeringsnivåer. 10
Interphone I sjätte årsrapporten, publicerad 2009, beskrevs Interphone-studien och resultat från sammanslagningar av Interphone-data från de nordiska länderna och Storbritannien, samt flera metodstudier som gjorts i samband med Interphone. Metodstudierna visade bl.a. att personer som inte använde mobiltelefon var mindre benägna att delta i studierna, vilket skulle kunna leda till en underskattning av en effekt med cirka 10 procent. De fann också att det är svårt att minnas hur mycket man pratade i mobiltelefonen, och att det är något svårare att minnas sammanlagda samtalstiden än sammanlagt antal samtal. Det var vanligt att man överskattade hur mycket man pratade i mobiltelefonen, och gliompatienter hade en tendens att överrapportera mer ju längre tillbaka i tiden de skulle minnas, något man inte observerade bland kontrollerna. Under 2010 har internationella analyser av hjärntumörer av typen gliom och meningiom för hela Interphone-materialet publicerats (The Interphone Study Group, 2010). Gliom är en tumör som uppstår i gliacellerna, dvs. celler som ingår i den stödjevävnad som skyddar nervcellerna, och är oftast elakartad med ytterst dålig prognos. Meningiom är en tumör som uppstår i hjärnhinnan, och är i allmänhet godartad, men på grund av lokalisationen är detta också en mycket allvarlig sjukdom. Interphone är ett internationellt samarbete där likadana fall-kontrollstudier av mobiltelefonanvändning och risken för hjärntumör, akustikusneurinom (hörselnervstumör) och spottkörteltumör genomförts av 16 forskningscentra från 13 olika länder. Studien har koordinerats av International Agency for Research on Cancer (IARC), WHO:s cancerforskningsinstitut. I analyserna som publicerats under 2010 ingick 2 708 patienter med gliom och 2 409 patienter med meningiom, samt matchade kontroller till dessa. Patienterna identifierades i nära samarbete med klinikerna där de behandlas och de flesta länderna har också kunnat använda nationella cancerregister för att på ett så fullständigt sätt som möjligt identifiera samtliga fall. Enbart Frankrike och Japan har haft en helt sjukhusbaserad identifiering av patienterna. Kontrollerna är slumpmässigt utvalda personer från befolkningen från vilken patienterna kommer. I en personlig intervju fick fallen och kontrollerna besvara detaljerade frågor om sin mobiltelefonanvändning; vilka telefoner man haft, under vilken period de användes, hur många samtal och hur lång samtalstiden var för varje telefon, användning av handsfree-utrustning, vilken sida man brukade hålla telefonen på m.m. Man fick också besvara frågor om andra exponeringar som kan tänkas påverka risken för hjärntumör. Risken för hjärntumör i relation till mobiltelefonanvändning analyserades utifrån olika aspekter; dels antal år sedan man först började använda mobiltelefon, kategoriserat i 1-1.9, 2-4, 5-9 och >10 år, dels hur många samtal man ringt eller tagit emot sammanlagt under sin livstid, dels sammanlagd samtalstid. Sammanlagt antal samtal och sammanlagda samtalstiden kategoriserades i deciler baserat på fördelningen bland kontrollerna. Personer som inte använt mobiltelefon regelbundet betraktades som oexponerade. Regelbunden användning definierades som i genomsnitt minst 1 gång per vecka under en period av 6 månader eller längre. Varken för gliom och meningiom visade resultaten någon ökad risk med ökad tid sedan man först började använda mobiltelefon. Riskestimaten låg något under 1 vilket man förväntade sig med anledning av selektionsfelet som uppstod på grund av större bortfall bland personer som inte använder mobiltelefon (Figur 3). 11
Figur 3. Resultat från Interphone, tid sedan första mobiltelefonanvändning. OR 10 1 0.1 Ej mobil 1 1.9 2 4 5 9 >10 år användare Gliom Meningiom För sammanlagt antal samtal fann man inte heller någon ökad risk med ökad mobiltelefonanvändning, varken för gliom eller för meningiom (Figur 4). Figur 4. Resultat från Interphone, sammanlagt antal samtal. OR 10 1 0.1 <1.5 1.5 3.5 7.5 14 25.5 41.5 68 128 >270 samtal x 100 3.4 7.4 13.9 25.4 41.4 67.9 127.9 269.9 Gliom Meningiom För sammanlagd samtalstid fann man ingen tendens till riskökning i de första 9 exponeringskategorierna, medan man i den högsta exponeringskategorin observerade en oddskvot på 1.40 (95 % CI 1.03-1.89) för gliom och 1.15 (95% CI 0.81-1.62) för meningiom. 12
Figur 5. Resultat från Interphone, sammanlagd samtalstid. OR 10 1 0.1 <5 5 13 31 61 115 200 360 735 >1640 timmar 12.9 30.9 60.9 114.9 199.9 359.9 734.9 1639.9 Gliom Meningiom Frågan är om den ökade risken som observerades i den högsta exponeringskategorin avspeglar ett orsakssamband, eller om den kan förklaras av någon typ av felkälla. I den högsta exponeringskategorin fanns personer som rapporterat osannolika samtalstider och detta var vanligare bland patienterna; exempelvis har 10 gliompatienter men inga kontrollpersoner rapporterat att de pratat i mobiltelefon mer än 12 timmar per dag i genomsnitt. I en analys där man exkluderade personer som rapporterat mer än 5 timmars användning per dag sjönk riskestimatet för gliom till 1.27 (95% CI 0.92-1.75) och för meningiom till 1.02 (95% 0.70-1.48). Vidare visade resultaten från valideringsstudien indikationer på recallbias, vilket kan leda till att riskestimaten överskattas. Detta talar emot att den observerade riskökningen avspeglar ett orsakssamband. Ytterligare faktorer som motsäger ett orsakssamband är att man inte ser något dos-responsmönster; i de nio första exponeringskategorierna finns ingen antydan till ökad risk, i den 9:e kategorin är riskestimatet till och med lägre än i den 8:e kategorin. Man ser heller ingen tendens till riskökning för sammanlagt antal samtal, trots att sammanlagt antal samtal i valideringsstudierna varit något lättare att minnas än samtalstiden, och man därför skulle ha förväntat sig att se ett samband även för antal samtal om det var fråga om ett orsakssamband. Något som talar för ett orsakssamband är att riskökningen i den högsta exponeringskategorin var störst för tumörer i temporalloben, den lokalisation som antas ha den högsta exponeringen. Å andra sidan fann man också en starkt skyddande effekt för meningiom bland personer som regelbundet använt mobiltelefon, och det kan tyckas osannolikt att en exponering skulle öka risken för gliom och samtidigt skydda mot meningiom. Analyser gjordes också av risken att drabbas av en tumör på samma sida som man brukade hålla telefonen, samt på motsatta sidan. Större delen av exponeringen mot huvudet vid ett mobilsamtal absorberas inom ett fåtal centimeter närmast antennen. Om exponeringen påverkar risken att utveckla en hjärntumör borde risken att få en tumör på samma sida som telefonen brukar hållas vara förhöjd, medan risken på den motsatta sidan borde vara den samma som för personer som inte använder mobil- 13
telefon, dvs. nära 1. Likaså borde risken att få en tumör på antingen samma sida (ipsilateral användning) eller motsatt sida (kontralateral användning) vara nära 1 för dem som använt mobiltelefon kort tid eller i liten omfattning. I Interphone fann man en högre risk på samma sida som telefonen användes i stort sett i alla analyser, oavsett hur lång tid eller i vilken omfattning telefonen använts. Kvoten mellan ipsilateral och kontralateral mobiltelefonanvändning var ofta högst bland de som använt telefonen minst. Detta talar för att patienterna kan ha påverkats av vetskapen om vilken sida tumören sitter på när de rapporterat vilken sida de oftast brukade använda telefonen på innan de insjuknade. I ett web-baserat annex redovisas analyser där man ändrat jämförelsekategori; man har i dessa analyser exkluderat personer som inte använt mobiltelefon regelbundet och använder i stället den lägsta kategorin bland de exponerade som oexponerad kategori. Syftet med dessa analyser var att korrigera för selektionsfelet som uppstått på grund av bortfallet. Analyserna bygger dock på antagandet att de reducerade riskestimaten i stort sett helt kan förklaras av selektionsfel; om det finns andra faktorer som påverkat risken nedåt kommer man i stället att introducera ett systematiskt fel som leder till en överskattning av risken. Det finns stark anledning att tro att det inte enbart är selektionsfel som lett till reducerade riskestimat; om det enbart hade handlat om selektionsfel hade man förväntat sig att riskestimaten skulle vara reducerade i ungefär samma omfattning för gliom och meningiom eftersom de härrör från en större andel kontroller som tackat nej till att delta. I originalanalyserna var dock riskestimatet i den lägsta exponeringskategorin betydligt lägre för gliom än för meningiom, exempelvis för tid sedan första användning var oddskvoten 0.62 för gliom och 0.90 för meningiom. Andra tänkbara förklaringar till en del av riskreduceringen som diskuteras i artikeln är effekter av tidiga symptom av sjukdomen som uppstått innan sjukdomen diagnosticerats och som kan göra att man är mindre benägen att ta till sig en ny teknologi och börja använda mobiltelefon. Under den tid som studien genomfördes ökade andelen mobiltelefonanvändare snabbt i befolkningen i deltagande länder, och om ett ännu odiagnosticerat gliom påverkar sannolikheten för att man ska börja använda mobiltelefon kan det se ut som att mobiltelefonanvändning skyddar mot gliom, när det i själva verket är tumören som gör det mindre sannolikt att man börjar använda mobiltelefon. Man får då betydligt färre exponerade fall särskilt bland korttidsanvändarna, vilket möjligen kan förklara en del av den kraftigt reducerade risken för gliom i kategorin som började använda mobiltelefon 1-1.9 år innan diagnos. Att sedan använda denna kategori som referenskategori skulle i sådant fall leda till en överskattning av risken att drabbas av gliom i samband med mobiltelefonanvändning. Resultaten av dessa post hoc-analyser ger anledning att misstänka att så kan ha skett; de nya analyserna ger en 70 procentig riskökning efter mindre än 5 års mobiltelefonanvändning. En sådan effekt skulle definitivt redan ha märkts i cancerstatistiken eftersom det sedan slutet på 90-talet varit en stor andel av befolkningen som använt mobiltelefon, särskilt i vissa åldersgrupper. Man ser inte någon ökning av förekomsten av gliom sedan mobiltelefoner introducerats, se figur 6. 14
Figur 6. Gliomincidens för män och kvinnor i Sverige 1980 2008. Åldersstandardiserad incidens i tre åldersgrupper per 100 000 enligt världsbefolkningen. Källa Socialstyrelsen. Män Kvinnor Sammanfattningsvis tyder de flesta resultaten från Interphone inte på någon ökad risk för gliom eller meningiom i samband med mobiltelefonanvändning i upp till drygt 10 år. Man kan dock inte uttala sig om eventuella risker efter betydligt längre tids användning, eftersom detta ännu inte kunnat studeras. Viss osäkerhet råder också när det gäller mycket intensiv användning; det verkar sannolikt att felkällor påverkat resultatet i den mest extrema kategorin av sammanlagd samtalstid, men vi kan inte vara helt säkra på att dessa felkällor kan förklara sambandet helt och hållet. Incidenstrender visar inte några tendenser till ökning av sjukligheten i hjärntumör, varken i Sverige (se ovan), norden (Deltour et al., 2009, 2010) eller USA (Inskip et al., 2010). Hardell: Mobiltelefonanvändning och hjärntumörrisk Hardell och medarbetare har under året publicerat en studie där anhöriga till patienter med malign hjärntumör som avlidit innan de kunde inkluderas i tidigare studier fått besvara frågor om deras avlidne anhöriges mobiltelefonvanor (Hardell et al., 2010). Totalt inkluderades 535 avlidna hjärntumörpatienter, och som kontroller valdes andra personer som under samma år avlidit i andra sjukdomar, exempelvis kardiovaskulära sjukdomar, neurologiska sjukdomar, lungsjukdomar m.m. Även deras anhöriga fick besvara frågor om deras nära anhöriges mobiltelefonanvändning. Hjärntumörpatienterna hade diagnosticerats mellan 1997 2003, och anhöriga fick besvara frågorna om mobiltelefonanvändning mellan november 2006 och augusti 2008. Av hjärntumörpatienternas anhöriga deltog 346 (75 %) och av kontrollernas 619 (67 %).Resultaten var lika de resultat de tidigare fått i sina studier, förutom att man inte observerade någon ökad risk i samband med användning av sladdlös telefon. Man fann ett riskestimat på 1.7 (95 % CI 1.1-2.7) för användning av NMT-telefon, och 1.4 (95 % CI 0.97-2.1) för användning av GSM-telefon. En allvarlig begränsning i studien är att det gått så lång tid från det att patienten avlidit till dess att anhöriga fått besvara frågor om mobiltelefonanvändning. Som vi tidigare beskrivit har valideringsstudier visat att det är mycket svårt att komma ihåg sin egen mobiltelefonanvändning, och man kan tänka sig att det är ännu svårare för anhöriga att minnas. Ett tecken på detta är att både fallens och kontrollernas anhöriga rapporterar betydligt högre användning av mobiltelefon för sina anhöriga än vad som observerades i de 15
ursprungliga studierna. Risken är stor att man introducerar recallbias, även om man som kontroller använder personer som avlidit i annan sjukdom. Dessa sjukdomar har inte kopplats samman med mobiltelefonanvändning i media så som har gjorts med hjärntumörer, så även om man använder avlidna kontroller blir inte jämförbarheten fullständig. Detta gör det svårt att dra några slutsatser baserat på denna studie. Basstationer och barncancerrisk En studie från Storbritannien har undersökt mammans exponering för radiofrekventa fält från basstationer under graviditeten och risken för barnet att insjukna i cancer (Elliott et al., 2010). Under perioden 1999 2001 identifierades totalt 1 926 barn som diagnosticerats med cancer i åldern 0 4 år. Fyra kontroller per fall valdes slumpmässigt från det nationella födelseregistret matchade till fallet på kön och födelsedatum. Ett digitaliserat geografiskt informationssystem användes för att bestämma avstånd till närmaste basstation. Förutom avstånd beräknade man total uteffekt från alla basstationer inom 700 meter från födelseadressen, och använde också en beräkningsmodell för att skatta exponeringen som inkluderade avstånd till basstationer inom 1 400 meter, basstationernas karaktäristika, och vissa geografiska omständigheter vid födelseadressen. Man fann inga samband mellan radiofrekvent exponering från basstationer under graviditeten och risken för cancer för något av de tre exponeringsmåtten, varken för all cancer sammantaget eller för specifika diagnoser som leukemi eller hjärntumör. Validering av exponeringsmåtten visade att korrelationen mellan uppmätt exponering och de tre exponeringsmåtten var i ungefär samma storleksordning, varför man sannolikt har viss felklassificering av radiofrekvent exponering i bostaden. Man har heller ingen kännedom om exponering för andra källor till radiofrekventa fält till exempel egen mobiltelefonanvändning. Studien är stor och rikstäckande vilket minimerar risken för selektionsfel. Resultaten tyder inte på att barn vars mödrar bott i närheten av basstationer under graviditeten har ökad risk för cancer, men viss begränsning finns i skattningen av radiofrekvent exponering som beskrivits ovan. Tidigare studier av hög kvalitet och med bra exponeringsskattning har fokuserat på exponering från radio- och TV-sändare (Ha et al., 2008; Ha et al., 2007; Merzenich et al., 2008; Schuz et al., 2008). Ingen av dessa studier fann någon ökad förekomst av barnleukemi bland barn som bott i bostäder som haft den högsta radiofrekventa exponeringen. Sammantaget tyder tillgänglig forskning inte på någon ökad risk för barncancer i samband med exponering för radiofrekventa fält från basstationer eller radio- och TV-sändare. ICNIRP: Nya guidelines för ELF (fält som förekommer vid distribution och användning av elektricitet) ICNIRP är en oberoende internationell kommission helt fristående från industrin och från andra intressegrupper. ICNIRP har till huvuduppgift att ta fram förslag till riktlinjer för exponering för icke-joniserade strålning, inklusive elektromagnetiska fält. Fram till nu gällande riktlinjer publicerades i Health Physics år 1998 (ICNIRP 1998) men de har nu reviderats och helt nyligen publicerats (ICNIRP, 2010). (I förra årets rapport beskrev vi det förslag som vid den tidpunkten var ute på remiss). 16
ICNIRPs riktlinjer är baserade på vetenskapligt etablerade och fastlagda effekter av exponeringen. De enda sådana som finns i dagsläget är nerv- och muskelstimulering från de lågfrekventa elektriska eller magnetiska fälten (ELF), vilka leder till direkta effekter hos människan när fälten är tillräckligt starka. Bevisen för att exponering för ELF-fält ska kunna orsaka cancer anses till exempel för närvarande inte vara tillräckligt starka för att denna hälsoeffekt ska kunna ligga till grund för exponeringsriktlinjer. Detta har en avgörande betydelse för nivån på exponeringsriktlinjerna därför att effekterna på barnleukemi ses vid några tiondels mikrotesla, medan effekterna via muskel- eller nervstimulering uppstår vid fält som är kanske 1 000 gånger starkare. Detta betyder att ICNIRPs exponeringsriktlinjer ligger långt över de nivåer som förekommer i den allmänna miljön och har därför liten praktisk betydelse för allmänheten. Däremot finns det arbetsmiljöer där exponeringen kan vara i nivå med eller över ICNIRPs värden. Trots att ICNIRP inte baserar sina riktlinjer på barnleukemiresultaten har flera länder, däribland Sverige, antagit en försiktighetsprincip som innebär att till exempel bostäder och andra byggnader bör placeras så att de inte i onödan exponeras för magnetfält från bland annat kraftledningar (Socialstyrelsen 2005). Den nya versionen av ICNIRPs riktlinjer skiljer sig från den föregående genom att forskningsbakgrunden är omarbetad och uppdaterad. Man har också beslutat att så kallade magnetofosfener (ljusförnimmelser i ögat, ett slags blixtar som kan utlösas av magnetfält) ska ingå bland de kritiska hälsoeffekterna. Detta påverkar exponeringsnivåerna något i en del av frekvensspannet och är en huvudförklaring till de skillnader som finns mellan de gamla och de nya riktlinjerna. Det finns också en teknisk förändring som innebär att man i denna version inte använder inducerad ström utan det elektriska fältet som underlag för så kallade basicrestrictions av exponering. Här finns en växelverkan genom att det ena genererar det andra i en iterativ process och det har förts omfattande diskussioner om vilket som bör väljas som utgångspunkt. 17
Intressekonflikter På förekommen anledning redovisas följande möjliga jävsförhållanden: Anders Ahlbom Fram till oktober 2008 varit medlem av ICNIRP och ordförande för dess vetenskapliga kommitté för epidemiologi. Medlem av EUs vetenskapliga kommitté SCENIHR och av dess arbetsgrupp för EMF-frågor t.o.m. 2008. Ordförande i SSI/SSMs vetenskapliga råd för EMF-frågor. Projektledare för COSMOS, epidemiologisk studie av mobiltelefonvändare där finansiering erhålls från VINNOVA som i sin tur erhåller medel från industrin (brandväggsavtal reglerar relationerna mellan forskare och industri). Medarbetare i Interphone, som finansieras av IARC som erhåller medel från industrin via Internationella cancerunionen (brandväggsavtal finns). Maria Feychting Från oktober 2008 medlem av ICNIRP. Vetenskaplig sekreterare i SSI/SSMs vetenskapliga råd för EMF-frågor. Från juni 2009 medlem av engelska AGNIR (Advisory Group on Non-Ionising Radiation, UK Health Protection Agency). Från september 2010 medlem av norska Folkhälsoinstitutets expertgrupp om hälsoeffekter av svaga högfrekventa fält. Projektledare för svenska delen av Interphone, som finansieras av IARC som erhåller medel från industrin via Internationella cancerunionen (brandväggsavtal finns, beskrivs på IARC's hemsida, http://www.iarc.fr. Medarbetare i COSMOS, epidemiologisk studie av mobiltelefonvändare där finansiering erhålls från VINNOVA som i sin tur erhåller medel från industrin (brandväggsavtal reglerar relationerna mellan forskare och industri). Medarbetare i studien EMF and Childhood Leukemia Survival a pooled analysis (projektledare är Joachim Schüz, Danish Cancer Society). Studien finansieras av Electric Power Research Institute (EPRI), USA. Lena Hillert Extern expert i arbetsgruppen för EMF-frågor, EUs vetenskapliga kommitté SCENIHR t.o.m. januari 2009. Medarbetare i COSMOS, epidemiologisk studie av mobiltelefonvändare där finansiering erhålls från VINNOVA som i sin tur erhåller medel från industrin (brandväggsavtal reglerar relationerna mellan forskare och industri). Yngve Hamnerius Ordförande i sektion K av Svenska nationalkommittén för radiovetenskap. Ledamot av styrkommittén för schweiziska nationella forskningsprogrammet NRP 57 Non-Ionizing Radiation Health and Environment. Har uppdrag som assessor vid bedömning av kvalitetssystem på mätlaboratorier för Styrelsen för teknisk ackreditering SWEDAC. Utför mätningar och beräkningar av elektromagnetiska fält för industri och privatpersoner. 18
Referenser Guidelines for limiting exposure to time-varying electric and magnetic fields (1 Hz to 100 khz). Health Phys 99, 818-836. Bergqvist, U., Hillert, L., and Birke, E. (2000). Elöverkänslighet och hälsorisker av elektriska och magnetiska fält. Forskningsöversikt och utvärdering. Stockholm: Rådet för arbetslivsforskning. Burgi, A., Frei, P., Theis, G., Mohler, E., Braun-Fahrlander, C., Frohlich, J., Neubauer, G., Egger, M., and Roosli, M. (2010). A model for radiofrequency electromagnetic field predictions at outdoor and indoor locations in the context of epidemiological research. Bioelectromagnetics 31, 226-236. Danker-Hopfe, H., Dorn, H., Bahr, A., Anderer, P., and Sauter, C. (2010a). Effects of electromagnetic fields emitted by mobile phones (GSM 900 and WCDMA/UMTS) on the macrostructure of sleep. J Sleep Res. Danker-Hopfe, H., Dorn, H., Bornkessel, C., and Sauter, C. (2010b). Do mobile phone base stations affect sleep of residents? Results from an experimental double-blind shamcontrolled field study. Am J Hum Biol 22, 613-618. Deltour, I., Johansen, C., Auvinen, A., Feychting, M., Klaeboe, L., and Schuz, J. (2009). Time Trends in Brain Tumor Incidence Rates in Denmark, Finland, Norway, and Sweden, 1974-2003. J Natl Cancer I 101, 1721-1724. Deltour, I., Johansen, C., Auvinen, A., Feychting, M., Klaeboe, L., and Schuz, J. (2010). Re: Time Trends in Brain Tumor Incidence Rates in Denmark, Finland, Norway, and Sweden, 1974-2003 Response. J Natl Cancer I 102, 742-743. Elliott, P., Toledano, M.B., Bennett, J., Beale, L., de Hoogh, K., Best, N., and Briggs, D.J. (2010). Mobile phone base stations and early childhood cancers: case-control study. BMJ 340, c3077. FAS (2009). Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Sjätte årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. FAS (2010). Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält. Sjunde årsrapporten. Stockholm: Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Frei, P., Mohler, E., Burgi, A., Frohlich, J., Neubauer, G., Braun-Fahrlander, C., and Roosli, M. (2010). Classification of personal exposure to radio frequency electromagnetic fields (RF-EMF) for epidemiological research: Evaluation of different exposure assessment methods. Environ Int 36, 714-720. Frei, P., Mohler, E., Neubauer, G., Theis, G., Burgi, A., Frohlich, J., Braun-Fahrlander, C., Bolte, J., Egger, M., and Roosli, M. (2009). Temporal and spatial variability of personal exposure to radio frequency electromagnetic fields. Environ Res 109, 779-785. Ha, M., Im, H., Kim, B.C., Gimm, Y.M., and Pack, J.K. (2008). Re: Radio-frequency radiation exposure from AM radio transmitters and childhood leukemia and brain cancer. Reply. Am J Epidemiol 167, 884-885. Ha, M., Im, H., Lee, M., Kim, H.J., Kim, B.C., Gimm, Y.M., and Pack, J.K. (2007). Radiofrequency radiation exposure from AM radio transmitters and childhood leukemia and brain cancer. Am J Epidemiol 166, 270-279. 19
Hardell, L., Carlberg, M., and Hansson Mild, K. (2010). Mobile phone use and the risk for malignant brain tumors: a case-control study on deceased cases and controls. Neuroepidemiology 35, 109-114. Health Council of the Netherlands: Electromagnetic Fields Committee. 2005. Electromagnetic fields: Annual update 2005. The Hague: Health Council of the Netherlands. Publication nr 2005/14. Health Council of the Netherlands: Electromagnetic Fields Committee. 2009. Electromagnetic fields: Annual update 2008. The Hague: Health Council of the Netherlands. Publication nr 2009/02. Hillert, L., Berglind, N., Arnetz, B.B., and Bellander, T. (2002). Prevalence of selfreported hypersensitivity to electric or magnetic fields in a population-based questionnaire survey. Scand J Work Environ Health 28, 33-41. ICNIRP (1998) Guidelines on limits of exposure to time-varying electric, magnetic, and electromagnetic fields (up to 300 GHz), International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection, Health Physics, 1998; 74(4):494-522. ICNIRP (2009). International commission on Non-Ionizing Radiation Protection. Expousure to high frequence electromagnetic fields, biological effects and health consequences (100 khz-300ghz). http://www.incnirp.de/documents/rfreview.pdf. ICNIRP (2010). Guidelines for limiting exposure to time-varying electric and magnetic fields (1 Hz to 100 khz. International Commission on Non Ionizing Radiation Protection. Health Physics 2010;99:818-836. IEGMP (2000). Independent Expert Group on Mobile Phones (Chairman: Sir William Stewart). Mobile phones and health. Chilton, Didcot: Independent Expert Group on Mobile Phones. (http://www.iegmp.org.uk/). Inskip, P.D., Hoover, R.N., and Devesa, S.S. (2010). Brain cancer incidence trends in relation to cellular telephone use in the United States. Neuro Oncol 12, 1147-1151. Lowden, A., Akerstedt, T., Ingre, M., Wiholm, C., Hillert, L., Kuster, N., Nilsson, J.P., and Arnetz, B. (2010). Sleep after mobile phone exposure in subjects with mobile phonerelated symptoms. Bioelectromagnetics. Merzenich, H., Schmiedel, S., Bennack, S., Bruggemeyer, H., Philipp, J., Blettner, M., and Schuz, J. (2008). Childhood leukemia in relation to radio frequency electromagnetic fields in the vicinity of TV and radio broadcast transmitters. Am J Epidemiol 168, 1169-1178. Mohler, E., Frei, P., Braun-Fahrlander, C., Frohlich, J., Neubauer, G., and Roosli, M. (2010). Effects of everyday radiofrequency electromagnetic-field exposure on sleep quality: a cross-sectional study. Radiat Res 174, 347-356. Neubauer, G., Cecil, S., Giczi, W., Petric, B., Preiner, P., Frohlich, J., and Roosli, M. (2010). The association between exposure determined by radiofrequency personal exposimeters and human exposure: a simulation study. Bioelectromagnetics 31, 535-545. Neubauer, G., Feychting, M., Hamnerius, Y., Kheifets, L., Kuster, N., Ruiz, I., Schuz, J., Uberbacher, R., Wiart, J., and Roosli, M. (2007). Feasibility of future epidemiological studies on possible health effects of mobile phone base stations. Bioelectromagnetics 28, 224-230. Oftedal, G., Wilen, J., Sandstrom, M., and Mild, K.H. (2000). Symptoms experienced in connection with mobile phone use. Occup Med (Lond) 50, 237-245. 20