Motsvarar goodwillnedskrivningar det underliggande ekonomiska värdet av goodwill? Bevis från Norden och Baltikum. Ellen Högnäs

Motsvarar goodwillnedskrivningar det underliggande ekonomiska värdet av goodwill? Bevis från Norden och Baltikum Ellen Högnäs

< Institutionen för redovisning och handelsrätt Svenska handelshögskolan Helsingfors 2017

SVENSKA HANDELSHÖGSKOLAN Institution: Institutionen för redovisning och handelsrätt Författare och Studerandenummer: Ellen Högnäs 111110 Arbetets art: Magisteravhandling Datum: 14.2.2017 Avhandlingens rubrik: Motsvarar goodwillnedskrivningar det underliggande ekonomiska värdet av goodwill? Bevis från Norden och Baltikum Sammandrag: Denna avhandling behandlar huruvida goodwillnedskrivningen reflekterar det verkliga värdet av goodwill. De nuvarande standarderna kräver att goodwill som uppstått i ett företagsförvärv årligen testas för en värdenedgång. Ifall en värdenedgång konstateras, så bör företaget göra en nedskrivning. Detta möjliggör att goodwills verkliga värde redovisas. Goodwill verkliga värde kan anses vara de framtida synergierna som uppstått i samband med företagsförvärvet. Eftersom värderingen av goodwill är en subjektiv bedömning, kan den lätt utnyttjas av ledningen. Avhandlingens syfte är att undersöka ifall goodwills verkliga värde redovisas i Nordiska och Baltiska publika aktiebolag. Ifall goodwill baserar sig på framtida förväntade synergieffekter, så borde goodwills värde reflekteras i företagets marknadsvärde, som i sin tur reflekterar marknadens förväntningar över företagets tillväxtmöjligheter. Tidigare forskning som undersökt ifall goodwillnedskrivningar reflekterar det verkliga värdet av goodwill, har använt företagets investeringsmöjligheter som ett proxy för företagets tillväxtmöjligheter och därmed har de kunnat avgöra ifall goodwillnedskrivningar reflekterar det verkliga värdet på goodwill. Denna avhandling följer denna logik och finner att ju mindre marknadsvärdet per företagets totala tillgångar och ju mindre företagets resultat per priset per aktie, desto större goodwillnedskrivningar görs. Utöver det så finner avhandlingen att ju större satsningar företaget gör på forskning och utveckling, desto mindre goodwillnedskrivningar görs det. Resultaten visar också överraskande att desto starkare prestationsmått desto mindre nedskrivningar görs. Dessa resultat kunde till synes tyda på att företagets goodwillnedskrivningar reflekterar det verkliga värdet av goodwill, men nedskrivningarna verkar göras först då både förvärvat goodwill och interna satsningar på tillväxt minskat och att företaget dessutom är i en sådan situation att prestationen förstärkts. Detta tyder på att man inte direkt kan säga att goodwillnedskrivningen reflekterar det verkliga värdet och därmed kan standarderna om goodwillnedskrivningen ifrågasättas ytterligare.

Nyckelord: goodwillnedskrivning, investeringsmöjligheter, tillväxtmöjligheter, forsknings- och utvecklingsutgifter, IFRS

1 INLEDNING... 1 1.1 Inledning... 1 1.2 Problemområde... 2 1.3 Syfte... 3 1.4 Avgränsning... 3 1.5 Vidare uppläggning... 4 2 BEHANDLING AV GOODWILL... 5 2.1 Kapitlets syfte och innehåll... 5 2.2 Goodwill enligt standardsättare... 5 2.3 Akademisk tolkning av goodwill... 6 2.4 Redovisning av goodwill enligt IFRS... 8 2.4.1 Immateriella tillgångar enligt IAS 38... 9 2.4.2 Värdering av tillgångar enligt IFRS 13... 9 2.4.3 Nedskrivning enligt IAS 36... 10 2.5 Problematiken kring nedskrivningspraxisen... 12 2.6 Tidigare praxis... 13 2.7 Sammanfattning... 14 3 INFORMATIONSASYMMETRI OCH FÖRETAGETS INVESTERINGSMÖJLIGHETER... 16 3.1 Kapitlets syfte och innehåll... 16 3.2 Informationsasymmetri... 16 3.3 Teorin om effektiva kontrakt... 17 3.4 Företagets investeringsmöjligheter... 18 3.4.1 Bakgrund... 18 3.4.2 Proxyn för IM... 19 3.4.3 IM och redovisning... 20 3.4.4 Problematiken med IM... 21 3.5 Sammanfattning... 23 4 TIDIGARE FORSKNING... 24 4.1 Kapitlets syfte och innehåll...24 4.2 Goodwillnedskrivningens relevans och tidsenlighet...24 4.2.1 Goodwillnedskrivningar under SFAS 142...24 4.2.2 Goodwillnedskrivningar under IFRS... 25

4.2.3 Goodwillnedskrivningarnas tidsenlighet... 27 4.3 Nedskrivningarnas samband med ekonomiska förhållanden...29 4.4 Opportunistiska nedskrivningar... 31 4.5 Sammanfattning... 35 5 UTFÖRANDE AV FORSKNINGSUPPGIFT... 38 5.1 Kapitlets syfte och innehåll... 38 5.1.1 Utveckling av hypoteserna... 38 5.2 Forskningsmetod... 40 5.3 Variabler... 41 5.3.1Proxyvariabler för Investeringsmöjligheter... 41 5.3.1.1 Prisbaserade IM-proxyvariabler... 43 5.3.1.2 Kontrollvariabler för internt uppbyggt goodwill... 43 5.3.2 Kontrollvariabler... 43 5.4 Sampel... 45 5.5 Deskriptiv statistik... 45 5.5.1.1 Skillnaden mellan GWN företag och icke-gwn... 47 6 RESULTAT... 50 6.1 Kapitlets syfte och innehåll... 50 6.2 Sammansatt OLS-regression... 50 6.2.1.1 Övriga analyser... 53 6.2.1.2 Multikollinearitet... 55 6.2.2 B-värden för 2006 och 2015... 56 6.3 Utforskning av skillnader mellan grupperna... 57 6.3.1 T-test mellan gruppen GWN och gruppen noll-gwn...58 6.3.2 Binär regressionsanalys... 60 6.3.2.1 Övriga analyser och robusthetstest...62 6.3.2.2 Övriga test... 63 6.4 Resultatdiskussion... 63 7 DISKUSSION... 67 7.1 Kapitlets syfte och innehåll... 67 7.2 Konklusioner och diskussion... 67 7.3 Begränsningar och validitet... 71 7.4 Kontribution och förslag till fortsatt forskning... 71

KÄLLFÖRTECKNING... 72 TABELLER Tabell 1 Tabell över variablerna...42 Tabell 2 GWN företagens medelvärden... 46 Tabell 3 GW företagens medelvärden... 47 Tabell 4 Den sammansatta regressionsmodellens signifikans... 50 Tabell 5 Sammanfattande tabell för OLS-regressionen... 51 Tabell 6 Variablerna Beta-värden och Part-korrelation... 54 Tabell 7 Korrelationstabell... 56 Tabell 8 T-testens medeltal...58 Tabell 9 Utförande av t-test... 59 Tabell 10 Resultaten av den binära regressionsanalysen... 61 Tabell 11 Oberoende variablernas förklaringsgrad... 63 Tabell 12 Regressionsanalysens användbarhet... 63

Förkortningar: AA= Aktieavkastning AT= Avkastning på totala tillgångar Bl.a.= Bland annat Big 4= Revisionsbolagen Deloitte, E&Y, KPMG och PWC CGR=Centralhandelskammaren godkänd revisor EU= Europeiska Unionen FASB= Financial Accounting Standards Board F&U= Forsknings-och utvecklingsutgifter GWN= Goodwillnedskrivning IFRS= International Financial Reporting Standards IAM=Investeringsutgifter per marknadsvärde av totala tillgångar IM= Investeringsmöjligheter IAS= International Accounting Standards Board MA= Marknadsvärde till bokvärde av anläggningstillgångar ME= Marknads till bokvärdet av eget kapital MT= Marknads till bokvärdet av totala tillgångar RA= Resultat per pris per aktie SG= Skuldsättningsgrad ST= Storlek

1 1 INLEDNING 1.1 Inledning Goodwill är en tillgång, som uppstår i samband med företagsförvärvv. I sin enklaste form är goodwill skillnaden mellan förvärvspriset och totala tillgångar. Enligt standardsättare borde redovisat goodwill innehålla de framtida synergier som uppstår i ett företagsköp (IFRS 3). År 2005 implementerade IASB (International Accounting Standards Board) IFRS 3, som handlar om företagsförvärv, och förnyade IAS 36, som i sin tur handlar om nedskrivningar. IAS 36 kräver att företagen årligen ska testa företagets införskaffade goodwill för värdenedgång och göra en nedskrivning ifall värdet på goodwill har sjunkit under det redovisade värdet (IAS 36). Tidigare praxis krävde att goodwill avskrevs under högst 20 år (IAS, 22). Den Amerikanska motsvarigheten för IASB, Financial Accounting Standards Board (förkortat FASB), införde redan år 2001 en motsvarande ändring (SFAS 142). Då FASB införde den nya praxisen i USA år 2001, motiverades avskaffningen för avskrivningen av goodwill med att flera analytiker inte beaktade avskrivning av goodwill i sina analyser och att en del företag förbisåg avskrivningen i utvärderingen av företagets prestation. Ett annat argument var, att efter att all avskrivning av goodwill hade gjorts, så gav de efterföljande perioderna inte en rättvisande bild av nettoresultatet, då resultatet plötsligt inte längre minskades med avskrivningarna. Detta ansågs vara vilseledande för användarna av bokslutsinformation. Utöver dessa argument hävdade FASB, att transparensen främjas genom att istället för att avskriva, pröva nedskrivningsbehovet för goodwill minst en gång i året och införa tillräcklig information angående nedskrivningsbehovet. Detta skulle ge användarna av bokslutsinformationen mera användbar information, då den redovisade informationen, med de nya reglerna, ger möjligheten att framföra det verkliga värdet på goodwill. (Fabi et al., 2014) Goodwill är i allmänhet den största tillgången som överförs till moderföretaget i samband med företagsförvärv (Troberg, 2013). Enligt de nuvarande standarderna är det upp till ledningen att bedöma goodwills värde. Tillförlitlighetsproblem uppstår då användare av bokslutsinformation inte kan veta om den redovisade goodwillen baserar sig på goodwills verkliga värde, det vill säga framtida förväntade synergieffekter, eller om värderingen har utnyttjats opportunistiskt av ledningen. Därmed är det viktigt att säkerställa att behandlingen av goodwill är ändamålsenlig och därför är det viktigt att

2 undersöka närmare om de nuvarande standarderna används till att förmedla information om goodwills verkliga värde. 1.2 Problemområde Den nya praxisen om nedskrivning av goodwill följer principen om redovisning av verkligt värde och utsetts därmed till en avvägning mellan tillförlitlighet och relevans. Priset på högre relevans är enligt teorin högre volatilitet och sämre pålitlighet (Scott, 2012). Detta gäller också övergången från avskrivning av goodwill till nedskrivningsprövningar. Införandet av den nya nedskrivningspraxisen har skapat diskussion om dess användbarhet. KPMG samlade år 2014 in åsikter om hur den nya goodwillnedskrivningspraxisen uppfattas av bokslutsanvändare och företag. Bland svaranden ansågs det att goodwillnedskrivning inte har egenskapen att förutspå kommande händelser, utan har istället endast en förstärkande roll över vad som redan är allmänt känt. Undersökningen visade delade åsikter angående mängden information som ges ut i samband med nedskrivningarna. Analytikerna ansåg att mer information behövs, medan andra ansåg att det redan fanns alltför mycket. Bedömningen av nedskrivningen av goodwill ansågs också vara alltför tidskrävande, invecklat och framför allt alldeles för subjektivt för att kunna vara användbart. Resultaten visade att analytikerna inte beaktar nedskrivningarna i sina analyser så som förväntat. Bland svaranden upptäcktes även ett ökat stöd för att övergå tillbaka till avskrivning av goodwill. (KPMG, 2014) Undersökningen av KPMG tyder på att goodwillnedskrivningar inte anses ha en förmåga att reflektera det verkliga värdet på goodwill, då användarna av bokslutsinformation inte litar på den. Detta på grund av att det är osäkert om nedskrivningen av goodwill görs för att förmedla information om det verkliga värdet på goodwill till användarna, eller om nedskrivningsreglerna utnyttjas opportunistiskt av ledningen, då reglerna tillåter ledningen att göra en bedömning. Därmed finns det ett behov att undersöka ifall nedskrivning av goodwill speglar det underliggande ekonomiska värdet på goodwill. Goodwillnedskrivningar kan som bäst framföra relevant information till investerare som hjälper deras beslutsfattande. Men på grund av att goodwillnedskrivningar är en ytterst subjektiv bedömning och görs av olika personer med olika incitament, är det svårt att veta ifall goodwillnedskrivningen speglar det underliggande ekonomiska värdet. Denna

3 avhandling kommer att forska i detta och följa antagandet att ifall goodwill baserar sig på framtida förväntade synergieffekter, så borde goodwills värde reflekteras i företagets marknadsvärde, som i sin tur reflekterar marknadens förväntningar över företagets tillväxtmöjligheter. Företagets investeringsmöjligheter (förkortat som IM) kan ses som ett proxy för företagets tillväxtmöjligheter (Kallapur et Trombley, 1999). Ifall goodwillnedskrivningen följer den, kan nedskrivningen anses reflektera det underliggande ekonomiska värdet (Godfrey et Koh, 2009). 1.3 Syfte Avhandlingens syfte är att undersöka huruvida goodwillnedskrivningen motsvarar det underliggande ekonomiska värdet av goodwill. Specifikt så undersöks börsbolag i Norden och Baltikum under år 2006 (året efter implementeringen) och år 2015. Forskningsfrågan har inte tidigare undersökts i dessa marknader och denna undersökning kan därför anses vara relevant för investerare och analytiker som handlar i dessa marknader och för organisationer som övervakar och utvecklar dem, samt standardsättare som IASB. 1.4 Avgränsning År 2006 har valts istället för år 2005, eftersom redovisning enligt IFRS blev obligatoriskt för börsbolagen i EU under 2005 (European Commission, 2002). Denna signifikanta ändring kan snedvrida forskningsresultatet. År 2013 kom det nya regler som specificerar hur nuvärdet av en tillgång skall värderas. Detta borde enligt IASB leda till mera jämförbara nuvärden och öka på tillförlitligheten. År 2015 är också 9 år efter 2006 och under denna tid har det kunnat uppstå flera andra ekonomiska faktorer som påverkar på resultatet, som t.ex. den globala finanskrisen. Därför undersöks även år 2015 för att se ifall det skett en ändring i företagens goodwillnedskrivningspraxis. Avhandlingen undersöker företag vars aktier erbjuds av Nasdaq Nordic och Oslo börs. Nasdaq Nordic är takorganisationen för börserna i Helsingfors, Stockholm, Köpenhamn, Island, Tallinn, Riga och Vilnius (Nasdaq, 2016). Nordiska börsbolag har valts eftersom de Nordiska länderna är jämförbara med tanke på att länderna är relativt små, de har en betydande offentlig sektor som erbjuder omfattande sociala tjänster, och de har en modern ekonomi där exporten spelar en stor roll (Norden, 2016). De baltiska börserna inkluderas för att de är under Nasdaq Nordic och förväntas därför ha liknande spelregler som de Nordiska börserna. För att säkra ett tillräckligt stort sampel som kan ge

4 signifikanta resultat inkluderas även Oslo börs, vilket är naturligt då Norge tillhör Norden. Eftersom noterade börsbolag måste uppgöra sina bokslut enligt IFRS, till skillnad från privata företag som frivilligt får uppgöra enligt IFRS, väljer jag att endast undersöka noterade börsbolag. (European Commission, 2016) 1.5 Vidare uppläggning Kapitel två går närmare in på goodwill och redogör för dess komplicerade karaktär och dess olika tolkningssätt. Här presenteras även regelverket och teorin bakom avskrivning och nedskrivning. Kapitel tre redogör teorin om informationsvärdet och dess gängse värde, samt går närmare in på konceptet investeringsmöjligheter. Kapitel fyra presenterar den tidigare forskningen. Kapitel fem presenterar avhandlingens forskningsmetod. Kapitel sex framför resultaten av analyserna och kapitel sju sammanfattar avhandlingen.

5 2 BEHANDLING AV GOODWILL 2.1 Kapitlets syfte och innehåll Syftet med detta kapitel är att klargöra för läsaren de nuvarande regler som gäller för behandlingen av goodwill och därmed betona de problemområden som finns. Först presenteras goodwill enligt standardsättare och den akademiska litteraturen. Kapitlet redogör sedan för regelverket som bestämmer behandlingen av goodwill. Den tidigare praxisen presenteras. 2.2 Goodwill enligt standardsättare I regelverket behandlas goodwill av IFRS 3 och FAS 141. FASB 141 (2001) definierar goodwill som den delen av anskaffningspriset som överstiger identifierbara tillgångar och skulder. Detta är dock mera ett mått på vad goodwill är, istället för en förklaring över dess riktiga innebörd. Standardgivarna har dock diskuterat goodwills karaktär. I FAS 141 Appendix B punkt 102 (2001) har man identifierat sex stycken komponenter som i praktiken vanligen är inkluderade i redovisat goodwill. 1. Den delen av verkliga värdet, som överstiger det redovisade värdet på netto tillgångarna 2. Verkliga värden av andra netto tillgångar, som inte finns redovisat på grund av att de enligt principen om erkännandet inte får upptas i balansen, men som oavsett generar värde åt företaget. 3. Det verkliga värdet som uppkommer från att det uppköpta företaget fortsätter som en going-concern. Med detta menas att man räknar med att företaget, som anskaffats som en helhet, kan ge en större avkastning än om man istället hade spjälkat upp den. Man räknar alltså med synergier som uppkommer från nettotillgångarna och övriga fördelar som inte kunde ha uppnåtts ifall verksamheten hade delats upp i mindre delar, som t.ex. monopolvinster och uppkomsten av inträdeshinder. 4. Det verkliga värdet av synergier som förväntas uppstå då man kombinerar det anskaffade företagets verksamhet till köparens

6 verksamhet. Dessa synergier är unika och därmed är även värdet på synergin unikt. 5. Övervärdering av det anskaffande företagets aktier, ifall dessa används som betalningsmedel. Detta beror på mätningsfel som skett i värderingen av det anskaffande företagets aktier. Detta problem uppstår alltså endast i samband med företagsköp som finansieras med egna aktier. 6. Ifall verksamheten köps och den köpande parten betalar antingen ett över- eller underpris. Priset kan drivas uppåt ifall flera bud ges av olika parter, och underpriset kan uppstå ifall företaget har bråttom att bli sålt. FASB anser att endast komponenterna 3 och 4 kan klassas som verkligt goodwill eftersom dessa grundar sig på synergier som uppstår i samband med företagsköpet. Komponent 1 klassas inte som rent goodwill, eftersom den till sin natur är en avkastning på en tillgång som enligt realiseringsprincipen inte kunnat tas i beaktande av den uppköpta parten. Därmed borde denna del allokeras till den tillgång, som avkastningen härstammar från. Komponent två kan inte heller klassas som goodwill, eftersom den till sin karaktär är en immateriell tillgång och som kan klassas som en egen separat tillgång. Komponent 5 är ett mätningsfel och komponent 6 är till sin karaktär en förlust ifall man betalat överpris och en vinst ifall man betalat underpris. Därmed borde goodwill som redovisas vara rent goodwill och bestå av endast komponenterna 3 och 4. ( FAS 141 B103-B105, 2001) IASB har en liknande syn på goodwill som FASB, men det finns ändå mindre skillnader. I IFRS 3 (IFRS 3 appendix A, 2004) definieras goodwill som framtida ekonomiska förmåner som härstammar från tillgångar som inte individuellt kan identifieras eller separeras. IASB håller med om att komponent 3 och 4 hör till rent goodwill och att mätningsfel och överpris även i praktiken inkluderas i redovisat goodwill (IASB, 2004). 2.3 Akademisk tolkning av goodwill Goodwill delar akademikernas åsikter gällande huruvida goodwill hör hemma på balansräkningen och vad som goodwill verkligen står för.

7 Gynther (1969) anser, att goodwill endast finns på grund av redovisarnas oförmåga att identifiera och mäta immateriella tillgångar och därför hänvisar den överblivna delen till goodwill. Tearney (1973) anser, att i verksamhetsförvärv borde alla tillgångar identifieras och ifall det uppköpta företaget har överskott resultat, borde orsaken till det goda resultatet identifieras, värderas och redovisas. Därmed borde köparen redogöra för orsakerna till att betala en sådan summa, att det kan uppstå något som goodwill. Enligt Miller (1973) behövs goodwill som ett överloppsvärde, eftersom ifall det krävs att hela värdet på det uppköpta företaget allokeras över existerande tillgångar så skulle det leda till att det allokerade värdet inte reflekterar det värde, som det uppköpta företaget tillför den nya helheten. Falk et Gordon (1977) tolkar goodwill som kostnaden för överskott resultat. Med detta menar de, att en verksamhet som förvärvas antas ha en avkastning som överstiger det som anses vara normal avkastningsnivå. Ma et Hopkins (1988) anser, att goodwill är ett resultat av synergieffekter och att internt genererad goodwill uppkommer då det uppstår synergier från kombinationen av företagets tillgångar. Då ett företag med en gynnsam kombination av tillgångar blir uppköpt, som en helhet, överförs dessa synergieffekter till den köpande företaget (Ma et Hopkins, 1988). Författarna identifierar även att genom kombinationen av parterna i företagsköp, så uppstår synergier från vardera partens kunskap, nätverk och andra förhållanden. Enligt dem är den sistnämnda synergin den som redovisas i samband med företagsköp, eftersom den speglar köparens förväntningar över synergieffekterna (Ma et Hopkins, 1988). Falk et al (1997) anser, att ifall en tillgång ger framtida ekonomiska fördelar, borde den klassas som en tillgång. Enligt dem borde därmed även goodwill redovisas, ifall det finns möjligheter för framtida ekonomisk nytta. Enligt Triest (2008) kan goodwill ses som ett mått på hur väl ett företag leds. I en situation där ett företag köper upp ett annat och goodwillen utgör en betydlig del av köpesumman, uppstår frågan hur företaget kan påvisa att det var ett sunt beslut att betala ett pris som avsevärt överstiger de igenkännbara tillgångarna (Triest, 2008). Vad det kommer till behandling av goodwill anser Troberg (2013), att goodwill borde avskrivas inom 5-6 år, eftersom de synergieffekter som uppkommit i samband med företagsköpet har under denna tid förbrukats. Konkurrensen på marknaden ser till att ett företag konstant måste utveckla sig, annars sjunker konkurrenskraften. Eftersom konkurrensen ändrar på företagets omgivning, är det föga troligt, att samma tillgång som skaffats kan upprätthålla samma synergieffekter som det gjort 5-6 år efter förvärvet. Den

8 goodwill som fortfarande finns på ett företags balansräkning är därför enligt Troberg (2013) internt uppgjord goodwill som inte borde redovisas. 2.4 Redovisning av goodwill enligt IFRS IASBs (International Accounting Standards Board) mål är att utveckla redovisningsstandarder på ett sätt som gör att den finansiella informationen är transparent, pålitlig och användbar. Detta anses främja tillväxten och tilltron till marknaderna samt minska på volatiliteten i den globala ekonomin (IFRS Foundation, 2016). Både IASB och den amerikanska motsvarigheten FASB (Financial Accounting Standards Board) har gått mera mot framställande av standarder som betonar användbarheten av den finansiella informationen. Med användbar information menas information som är relevant, pålitlig och aktuell (IASB, 2008). Pålitlig information är objektivt framställd och utan väsentliga felaktigheter (IASB, 2008). Under nuvarande IFRS skall börslistade företag redovisa rörelseförvärv enligt förvärvsmetoden (IFRS3). Enligt dem skall alla tillgångar och skulder som överförs värderas till sitt verkliga värde. Idén med att använda verkligt värde är, att då beaktas även marknadens förväntningar över tillgångarnas och skuldernas värde. (Troberg, 2013). Med denna metod borde redovisat goodwill reflektera de underliggande ekonomiska förhållanden som företaget befinner sig i efter förvärvet. Den nya praxisen borde ge användarna en bättre bild över tillgångens framtida utveckling och därmed underlätta investerarnas beräkningar över framtida prestation (Chen et al., 2004). Enligt förvärvsmetoden skall 1) förvärvaren identifieras, 2) förvärvsdatumet fastställas, 3) de förvärvade tillgångarna, skulderna och icke-kontrollerade intressen ska identifieras och mätas och 4) goodwill, eller vinsten från ett affärsköp, skall identifieras och mätas (IFRS 3.5, 2004). Detta betyder att köparen måste noggrant identifiera alla tillgångar, också immateriella tillgångar som inte det uppköpta företaget har kunnat redovisa för enligt nuvarande lagstiftning. Enklast sätt är goodwill enligt IFRS 3 lika med förvärvspriset minus identifierade nettotillgångar 1 (IFRS 3.32, 2004). Till näst presenteras övriga standarder som sätter upp ramverket för goodwill. IAS 38 redogör för hur immateriella tillgångarna skall identifieras. IFRS 13 redogör för hur 1 IFRS 3 tar även i beaktande minoritetsintressen och gängse värdet av tidigare förvärvade intressen.

9 gängse värdet på tillgången bestäms och IAS 36 redogör för hur tillgången skall nedskrivas. 2.4.1 Immateriella tillgångar enligt IAS 38 IAS 38 (2004) redogör för hur immateriella tillgångar identifieras och mäts. Dessa tillgångar saknar fysisk substans, men räknas som tillgångar ifall de 1) kontrolleras av enheten, 2) de kan identifieras och 3) generera framtida ekonomiska fördelar (IAS 38:8, 2004). Med identifierbarhet menar man att tillgången kan åtskiljas från övriga tillgångar eller att den har uppkommit genom ett kontrakt, eller lagenliga rättigheter och att dess gängse värde kan bestämmas (IAS 38:12, 2004). Då man köper en verksamhet och har identifierat kostnaderna på en immateriell tillgång, men tillgången inte uppfyller dessa krav, klassas den som en oidentifierbar tillgång och räknas därmed som goodwill (IAS 38:35, 2004). IAS 38 delar immateriella tillgångar in i marknadsföringsrelaterade, kundrelaterade, kundförhållanden, konstrelaterade, kontraktrelaterade och teknikrelaterade immateriella tillgångar (Troberg, 2013). Redovisat goodwill är därmed ett restvärde och borde enligt denna metod endast innehålla rent goodwill som uppstår genom synergier mellan köparen och det förvärvade bolaget. I praktiken innehåller redovisat goodwill ändå immateriella tillgångar som inte har kunnat identifieras eller värderas (IASB, 2004). Denna praxis tog FASB i bruk år 2001 och IASB 31 mars 2004. 2.4.2 Värdering av tillgångar enligt IFRS 13 IFRS 13 definierar och ger riktlinjer för hur tillgångar skall värderas till sitt verkliga värde, samt klargör vilken information företaget måste ge ut angående uträkningarna. IFRS 13 togs i bruk år 2013. IFRS 13 definierar verkligt värde som det pris som kan fås om man säljer en tillgång eller skuld till en annan part på marknaden på mätningsdagen. Då man värderar en tillgång skall den data som används för att få fram ett värde anges. Det är önskvärt att estimaten använder så mycket observerbar data från en aktiv marknad som möjligt, eftersom det ger mindre rum för misstag och manipuleringsmöjligheter av ledningen. I och med detta delas värderingen i tre nivåer enligt graden av observerbar data: Nivå 1 använder data, som direkt kan tas från en aktiv marknad. Det vill säga tillgångens, eller skuldens, värde kan observeras och kan fås direkt från en aktiv marknad som ett

10 noterat pris. Denna nivå av värdering anses ge det mest tillförlitliga värdet. (IFRS 13:77, 2011) Värderingar inom nivå 2 skiljer sig från nivå 1 genom att tillgången (eller skulden) som ska värderas inte finns på en aktiv marknad och kan därmed inte direkt observeras. För att få fram värdet på tillgången (eller skulden) kan man ändå använda sig av indirekt marknadsdata, genom att ta värdet på en liknande tillgång. Ifall tillgången (skulden) inte finns på en aktiv marknad, men dock finns på en icke-aktiv marknad, kan man använda priset som fås via den. Ett tredje alternativ är, att observera annan marknadsdata som t.ex. räntor, volatilitet och kreditmarginaler och härleda ett värde utgående från dem. Eftersom det inte går att direkt få fram ett marknadspris från en aktiv marknad, uppnår denna nivå inte samma grad av tillförlitlighet som nivå 1. (IFRS 13:81, 2011) Nivå 3 innefattar en värderingsteknik, som baserar sig på data som inte kan observeras. I praktiken gör ledningen egna antaganden och baserar sina uträkningar på dessa. Uträkningarna skall basera sig på den information som finns tillgänglig och egen bästa bedömning. (IFRS 13:87-89, 2011) IFRS 13 nämner även tre värderingstekniker: Marknads, kostnads och intäktsmetoden. Marknadsmetoden använder relevant information som fås direkt från marknaden. Dessa kan tillämpas på liknande eller jämförbara tillgångar. Kostnadsmetoden innebär, att tillgångens värde anges enligt vad det skulle kosta att ersätta tillgången. Intäktsmetoden innebär, att man beräknar tillgångens framtida kassaflöden och diskonterar den, så att den reflekterar marknadens förväntningar. (IFRS 13:62, 2011) Från och med första januari 2014 gäller denna standard även goodwill (IASB, 2013). 2.4.3 Nedskrivning enligt IAS 36 IAS 36 klargör att tillgångar, även goodwill och immateriella tillgångar, inte får redovisas till ett värde som är högre än dess återvinningsvärde. Återvinningsvärdet är den högre av användningsvärdet och gängse värdet, minskat med avyttringskostnaden (IAS 36:6, 2004). IAS 36 kräver att goodwill, till skillnad från övriga tillgångar, årligen testas för värdenedgång. Andra tillgångar skall testas för nedskrivning endast om det har hänt något som kan inverka på tillgångens redovisade värde. Goodwill skall även testas ifall det skett något som kan inverka på värdet av goodwill. IAS 36 nämner både externa och interna faktorer som kan indikera en värdenedgång på goodwill (IAS 36:12, 2004). Externa faktorer kan vara en nedgång i marknadsvärden, räntehöjningar, förändringar

11 inom teknologi, marknader, ekonomin eller lagar med negativ inverka. Ifall netto tillgångarnas värde är större än börsvärdet finns det även skäl att testa goodwill för värdenedgång (IAS 36:12, 2004). Interna faktorer som kan inverka på värdet av goodwill är till exempel ifall en tillgång med ett förhållande till den redovisade goodwillen har åldrats eller utsatts för fysisk skada. Eller om en tillgång tagits ur bruk, ämnas säljas eller avyttras, kan det också inverka på goodwills värde. En annan möjlighet är, att ifall tillgången som förvärvats presterar sämre än förväntat. Om en investering i ett dotter- eller intresseföretag har ett högre värde än det redovisade värdet av dotter/intresseföretagets tillgångar kan det även ge skäl till att testa goodwill för värdenedgång. En annan möjlig faktor är också ifall dividenden som betalas ut överstiger resultatet av investeringen. (IAS 36:12, 2004) Då man testar nedskrivningsbehovet för goodwill, skall man allokera goodwill till de kassagenererande enheter som förväntas njuta av de synergifördelar som uppstått i samband med företagsköpet. Den allokerade enheten, eller grupp av enheter, skall vara den lägsta nivån inom hela entiteten där goodwill uppföljs, till syfte av den interna styrningen. Denna enhet, eller grupp av enheter, kan inte vara större än ett operativt segment, som enligt IFRS 8 är den del av entiteten som har en verksamhet som ger upphov till omsättning och kostnader, som uppföljs regelbundet av ledningen och var finansiell information till en del finns till hands. Den enhet som tilldelats goodwill skall då minst en gång om året testas för en värdenedgång. Man jämför enhetens redovisade värde med dess återvinningsvärde. (IAS 36:90-105, 2004) Återvinningsvärdet bestäms genom att jämföra tillgångens gängse värde minus avskaffningskostnaderna. Ifall detta värde inte går att få fram anses återvinningsvärdet vara användningsvärdet av tillgången. Om tillgången ämnas avskaffas, beräknas värdet som gängse värdet minus avyttringskostnaderna. Användningsvärdet av tillgången borde beräknas så, att den är förenlig med estimerade framtida kassaflöden som förväntas att tillgången skall ge. Beräkningen skall även ta i beaktande förväntningar över variationer i kassaflödens storlek och timing. Framtida kassaflödens nuvärde skall beräknas med den riskfria räntan och beakta priset på den inneboende osäkerheten över tillgången. Beräkningarna skall beakta faktorer som andra marknadsaktörer skulle ta hänsyn till, då de prissätter de förväntade framtida kassaflöden. Diskonteringsräntan skall motsvara den ränta, som investerare skulle räkna med i en investering med motsvarande risk och avkastning. Beräkningarna skall basera sig på rimliga antaganden som kan verifieras. De senaste budgeterna och prognoserna kan användas, men

12 ledningen måste noggrant granska skillnader mellan deras tidigare prognoser och realiserade kassaflöden för att försäkra sig om rimligheten i beräkningen. (IAS 36:19-57, 2004) Ifall det redovisade värdet på en kassagenererande enhet, dit goodwill allokerats, överstiger återvinningsvärdet, skall förlusten kostnadföras som en nedskrivning i resultaträkningen. Nedskrivningsförlusten minskar på den kassagenererande enhetens värde, genom att först nedskriva goodwill och ifall förlusten överstiger värdet på allokerade goodwill, fortsätter nedskrivningen på andra tillgångar inom samma enhet pro-rata. En nedskrivning av goodwill kan inte återföras, men man kan återföra förluster som skrivits ner från andra tillgångar inom enheten. (IAS 36:59-63) Ifall nedskrivningen på en kassagenererande enhet är av signifikant storlek, bör företaget redogöra för enheten, omständigheterna kring nedskrivningen samt storleken på nedskrivningen. Ifall återvinningsvärdet har beräknats via gängse värdet minus avskaffningskostnaderna, måste företaget redogöra inom vilken nivå värderingen baserat sig på, vilken värderingsteknik som använts, samt vilka antaganden som använts ifall nivån är nivå 2 eller 3. Detta krav kom i kraft 1.1.2014. (IASB, 2013) 2.5 Problematiken kring nedskrivningspraxisen En del av kontroversen gällande redovisningen av goodwill härstammar från att om goodwill överhuvudtaget borde klassas som en tillgång. Då FASB arbetade på FAS 141 fanns det kritiker som ansåg att goodwill inte kan räknas som en tillgång eftersom den endast uppstår pga. en utgift som inte har kunnat allokeras till andra tillgångar och för att den inte kan säljas skiljt vidare, identifieras eller mätas med säkerhet. FASB svarade på kritiken med motiveringen att ifall en tillgång kan ge framtida ekonomiska fördelar, så ska den klassas som en tillgång och att goodwill kan mätas genom förvärvspriset. Opponenterna av goodwill anser även att goodwill borde nedskrivas genast, eftersom det skulle öka på jämförbarheten mellan företag som växer organiskt och företag som växer med företagsköp. (FASB, 2001) Ett annat problem med goodwill är att det är svårt att skilja internt genererat goodwill från köpt goodwill. Även om goodwill skulle bestå av synergier som uppstått i samband med företagsköpet, så uppstår risken, på grund av hård marknadskonkurrens att synergieffekten minskar på ca 5-6 år, max 10 år. Detta betyder, att ifall goodwill inte har nedskrivits under denna period, kommer goodwillen att endast bestå av internt

13 genererad goodwill. Enligt detta resonemang vore det mer beskrivande att avskriva goodwill över en tid på 5-6 år. (Troberg, 2013) I allmänhet uppfattas det, att nuvärdet är mera relevant och användbart i beslutsfattandet än historiska värden, eftersom den ger en bild över företagets framtidsutsikter och hjälper därmed investeraren i sitt beslut. Problem uppstår dock då det inte finns en aktiv marknad som direkt kan ge ett värde på tillgången, utan nuvärdet bedöms av ledningen (Troberg, 2013). Det har påvisats att goodwill är relevant för investerare, vilket betyder att investerare finner goodwill som användbart och relevant information, (Godfrey and Koh, 2001). På grund av informationsasymmetrin finns dock risken att ledningen manipulerar och snedvrider värdet enligt deras intressen (Scott, 2013). Revisorerna kan även ha svårt att försäkra att tillgången är rätt värderad, ifall den är bedömd på basen av ledningens uppskattningar. Nuvärden som bildas utan en aktiv marknad, utsetts därför för sämre tillförlitlighet (Troberg, 2013). I och med att goodwillnedskrivningar baserar sig på ledningens bedömning och är svåra att verifiera, finns det risk att dessa nedskrivningar används som ett instrument för resultatmanipulation (Storå, 2013) Ett annat problem med gängse värden är, att de är mer volatila än historiska värden. Volatiliteten som drabbar tillgångar värderade till deras gängse värde, kan även sprida sig till företagets resultat, vilket inte kanske speglar den volatilitet som företaget i verkligheten utsetts för (Scott, 2013). 2.6 Tidigare praxis FASB tog denna praxis i bruk år 2001 och IFRS år 2005. Innan dess kunde företagen även redovisa för rörelseförvärven genom att använda en så kallad poolningsmetod. Denna metod var menad för företag som hade liknande verksamhet, men utnyttjades även av andra företag, eftersom poolningsmetoden gav vissa redovisningsmässiga fördelar. Ifall parterna var så gott som lika, tänkte man att inget nytt att hade skapats eller köpts, och därmed konsoliderades bolagen så att värden på tillgångarna och skulderna redovisas till det värde som de redovisats i respektive bolag innan sammanslagningen (Grant Thornton, 2010). Detta gjorde att ifall ett premium betalades, så behövde man inte avskriva eller kostnadsföra premiet, och därmed påverkades inte det redovisade resultatet. Men detta medförde svårigheter för investerare att få reda på köppriset, vilket gjorde att det var svårt att bedöma huruvida köpet kunde ge framtida

14 avkastning (Riker, 2001). FASB tillät poolningsmetoden fram till 2001 men enligt IAS var metoden i praktiken förbjuden redan 1998 (Troberg, 2013). Under avskrivningsregelverket påverkade avskrivningen resultatet. Om det då var klart att goodwill skulle nedskrivas, var det en engångs företeelse, som sedan minskade på avskrivningen. Efter att SFAS 142 togs i bruk, så uppstod det ett incitament för den ledning som tidigare bekymrat sig över att avskrivningen minskar på resultatet, att fördröja nedskrivningen så att resultatet inte påverkas negativt. Innan SFAS 142 togs i bruk var det även tillåtet att redovisa företagsförvärv med poolningsmetoden. Efter SFAS 142 kunde företag, som tidigare skulle ha använt poolningsmetoden för att undvika att redovisa goodwill, vara mer benägna att fördröja en goodwillnedskrivning. (Li et Sloan 2013) Företag som följde IFRS kunde innan IFRS 3 togs i bruk, avskriva goodwill enligt dess användbara liv, maximalt 20 år enligt IFRS. Samma regel gällde för företag under FASB, men den maximala avskrivningstiden var 40 år. Den Europeiska modellen ansågs vara mer konservativ än den amerikanska. Ifall det hade skett en värdenedgång skulle goodwill nedskrivas. Efter att IFRS 3 kom i bruk, har det spekulerats att goodwillnedskrivning används som ett verktyg för resultatmanipulation. Innan lagändringen ansågs detta inte gälla, eftersom avskrivningarna var mekaniska och höll det redovisade värdet av goodwill på en låg nivå. Avskrivningarna var subjektiva och en nedskrivning hade inte haft en stor inverkan eftersom avskrivningarna ändå måste göras. (Hamberg, 2014) 2.7 Sammanfattning Detta kapitel presenterar konceptet goodwill och det centrala regelverk som behandlar goodwillnedskrivningarna. Standardsättarna IASB och FASB har en liknande uppfattning över goodwill. FASB anser att goodwill är skillnaden mellan anskaffningsutgift och identifierbara tillgångar och skulder, förutsatt att skillnaden är positiv. IASBs definition av goodwill är mer fokuserad på s.k. rent goodwill. IASBs definition är att goodwill är framtida ekonomiska förmåner som härstammar från tillgångar som inte kan individuellt identifieras eller separeras. Båda anser dock att ren goodwill är fördelarna, som uppstår då man istället för att spjälka upp förvärvsobjektet, istället tillåter den fortsätta sin verksamhet, och att goodwill är de unika synergieffekter som uppstår då förvärvsobjektet och förvärvaren kombineras. Standardsättarna anser

15 dock att det i praktiken uppstår situationer där det som redovisas som goodwill, de facto inte är rent goodwill. Den akademiska litteraturen har varierande synpunkter över vad goodwill är och hur den skall behandlas i redovisningen. Det finns stöd för att goodwill ska redovisas eftersom det i teorin kan visa de ekonomiska fördelar som företagsförvärvet förväntas ge. Det är dock svårt att mäta rent goodwill då den inte kan verifieras. IASB behandlar goodwill i IFRS 3, som behandlar företags kombinationer. Värderingen av goodwill och immateriella tillgångar behandlas i IAS 38. Nedskrivningen av goodwill behandlas i IAS 36. Eftersom nedskrivningsprövningen av goodwill är väldigt subjektivt, uppstår det problem med goodwillnedskrivningarnas tillförlitlighet. IFRS 13 definierar och ger fler riktlinjer hur man skall värdera gängse värdet för tillgångar. Den första januari 2014 gjordes en ändring i standarden, vilket gjorde att även goodwillnedskrivningsprövningen bör följa riktlinjerna givna i IFRS 13. Det finns flera olika undersökningar vilka kopplar goodwill redovisning med resultatmanipulation. Det är intressant att se huruvida missbrukandet av redovisningen av goodwill har minskat efter att IFRS 13 även började gälla för goodwill. Nästa kapitel går inpå teorin om informationsasymmetri och hur den påverkar marknaden samt hur informationsasymmetrin kan påverkas genom olika kontrakt. Kapitlet presenterar även konceptet investeringsmöjligheter och dess roll i valet av redovisningspolicy och hur den kan anses fungera som en indikation på att goodwillnedskrivningar reflekterar det underliggande ekonomiska värdet av goodwill.

16 3 INFORMATIONSASYMMETRI OCH FÖRETAGETS INVESTERINGSMÖJLIGHETER 3.1 Kapitlets syfte och innehåll Avhandlingens syfte är att undersöka huruvida goodwillnedskrivningen motsvarar det underliggande ekonomiska värdet av goodwill. Men andra ord så undersöks ifall goodwillnedskrivningen görs i syfte att förmedla information om företagets värde till marknaden. Antagandet är, att företagens redovisade goodwill motsvarar standarderna och består av förväntade framtida ekonomiska fördelar (bättre avkastning) som härstammar från företagskombinationer. Då det är ledningen som bestämmer vad som redovisas, betyder det att man bör förstå vad det är som driver ledningen till att redovisa goodwill till sitt verkliga värde, eller till att låta bli. För att förstå logiken bakom ledningens handlingar, presenterar detta kapitel teorin om informationsasymmetri och hur den kan behärskas med hjälp av teorin om effektiva kontrakt. Vidare presenteras teorin om företagets investeringsmöjligheter och varför den anses kunna indikera ifall goodwillnedskrivningen motsvara det ekonomiska underliggande värdet. 3.2 Informationsasymmetri I en effektiv marknad, där all information är tillgänglig för alla intressenter, motsvarar aktiens värde dess fundamentala värde. Detta scenario finns endast under ideala omständigheter. I verkligheten finns det närstående parter med exklusiv information om företagets nuvarande och framtida situation, som utomstående intressenter inte har. Detta kallas för informationsasymmetri. Redovisningsstandarderna är till för att minska på informationsasymmetrin. IASB och FASB strävar efter att uppgöra redovisningsregler som är mera informativa för intressenterna och som minskar på ledningens opportunism och underlättar riskuppskattningen för intressenterna (Scott, 2013). Målet är att ge investerare ett underlag att fatta bättre beslut, vilket leder till att pengarna rör sig dit där de kan användas på bästa sätt, och då borde priset på aktien närma sig dess fundamentala värde (Scott, 2013). Då intressenterna till ett företag endast vet det som ledningen väljer att framföra, finns det en risk att ledningen utnyttjar situationen till deras egen förmån och tillbakahåller, snedvrider eller ger ut information alltför sent. Denna typ av informationsasymmetriproblem kallas för negativt urval (Adverse selection). Ett annat problem är att utomstående intressenter inte heller kan följa med eller kontrollera hur

17 företaget styrs (moral hazard). På grund av detta kan intressenterna inte vara säkra på att risken och avkastningen de förväntar sig, motsvarar värdet på aktien, och kanske undviker att köpa aktien. Detta kan hindra den finansiella marknaden från att fungera som den ska (Scott, 2013). Problemet med negativt urval har ökat med IFRS regelverk, vars syfte är att producera relevantare finansiella rapporter. Regelverket ökar på ledningens handlingsfrihet då IFRS vill att ledningen skall ha möjlighet att redovisa relevant information. Det finns dock en risk, att den ökande handlingsfriheten ger mer utrymme för ledningen att handla opportunistiskt, istället för att förmedla relevant och sann information till investerare, så som standardsättarna avsett. Nästa del beskriver teorin som är till för att minska på problemen med informationsasymmetri. 3.3 Teorin om effektiva kontrakt Teorin om effektiva kontrakt går ut på att förklara hur ett företags finansiella information fungerar som ett instrument, som minskar på informationsasymmetrin mellan parterna. Teorin baserar sig på antagandet att parterna är rationella, dvs. Parterna kommer att handla på ett sätt som gynnar dem själva. I ett företagskontext uppstår alltså en intressekonflikt mellan långivare, ägare och ledning. Denna teori studerar hur denna konflikt kan lösas och bidrar därmed till utvecklingen av effektiva kontrakt, styrning av företag och övervakningsmekanismer av företaget (Scott, 2003). Problemet som kallas avkastningsasymmetri, uppstår mellan ägare och ledning och mellan långivare och ledning. Avkastningsasymmetrin mellan ledning och långivare och mellan ledning och ägare har olika karaktär, vilket leder till att ägare och långivare har olika krav på redovisningsstandarderna. Eftersom långivare inte drar nytta av ifall företaget presterar bättre, än vad de måste med tanke på lånekontraktets villkor, är långivare inte berörda av goda nyheter gällande företagets framtida prestation. Dock är de desto mer intresserade av sämre nyheter gällande den framtida prestationen, eftersom det kan signalera sämre ekonomiska tider för företaget. Därmed kräver långivare redovisningsstandarder som skyddar mot opportunistiskt beteende av ledningen. Dessa redovisningsstandarder lägger vikt på tillförlitlighet istället för relevans. Tillförlitlig finansiell information baserar sig på realiserade transaktioner som kan verifieras av en tredje part. Ifall ledningen har möjlighet att förfalska företagets prestation, undermineras villkoren som fastställts i kontraktet. Därför är det i långivarnas intressen att redovisningsstandarderna är sådana, att de bidrar till att

18 förebygga finansiellt trångmål, genom att ha ett varningssystem som signalerar kommande finansiella problem. (Scott, 2015) Även ägarna kan utnyttjas av ledningen. Eftersom ägarna endast indirekt kan observera ledningens prestation via företagets finansiella information, finns det risk att ledningen döljer sämre prestation genom resultatmanipulering eller genom att överdriva värdet på tillgångar (Scott, 2015). Ägarna vill därför ha redovisningsstandarder som uppmuntrar till att ledningen arbetar ansvarsfullt och som minimerar ledningens incitament att handla opportunistiskt. Redovisning med nuvärde kan uppfylla dessa krav, eftersom med nuvärden kan ledningen förmedla den information de har över företagets framtida prestation, dvs. Relevant information. Förvaltningen av ett företag kan därmed effektiveras genom att redovisa nuvärden. Nuvärden kan dock inte alltid bedömas med full tillförlitlighet och därför uppstår en avvägning mellan tillförlitlighet och relevans. 3.4 Företagets investeringsmöjligheter Företagets investeringsmöjligheter är ett centralt begrepp i denna avhandling, då konceptet kan användas för att mäta hur väl goodwillnedskrivningar reflekterar det verkliga värdet på goodwill. Detta underkapitel presenterar begreppet investeringsmöjligheter, hur den mäts och hur den kan ge indikationer på vad det underliggande värdet på goodwill är. 3.4.1 Bakgrund Enligt Myers (1977) utgörs värdet av ett företag av dess redan existerande tillgångar på balansräkningen och av nuvärdet av dess framtida investeringsmöjligheter. Därmed kan man enligt Myers (1977) argumentera att värdet på ett företag beror på dess investeringsmöjligheter, (hädanefter förkortat som IM). Tillgångarna på balansen är oberoende av företagets framtida investeringar medan investeringsmöjligheterna kan enligt Myers (1977) jämföras med köpoptioner på en real tillgång. Den reala tillgången skulle då motsvara en tillväxtmöjlighet för företaget, eller ett projekt med ett positivt nettonuvärde, som kommer att öka på företagets värde. Optionens lösenpris motsvarar den investering som krävs att skaffa den reala tillgången. Dess värde består då av tillgångens nuvärde och företagets investeringsbeslut. Ifall företaget väljer att inte investera kan värdet på den reala optionen sjunka eller bli värdelöst (Myers, 1977).

19 Enligt Kallapur et Trombley (1999) kan IM kan ses som de faktorer som möjliggör tillväxt i ett företag. Dessa faktorer är generellt sätt existerande tillgångar, humankapital, industrispecifika faktorer och även makroekonomiska faktorer (Kallapur et Trombley, 1999). Ifall företagets marknadsvärde speglar företagets investeringsoption, kan investerarna bedöma huruvida företaget kommer att kunna investera, eller med andra ord, ifall det går såpass bra för företaget att de kan göra en större investering och fortsätta växa (Kallapur et Trombley, 2001). Ifall ett företag präglas av tillväxt och värdeökning kan det anses var ett resultat av företagets IM (Kallapur et Trombley, 1999). Det är dock viktigt att notera att det finns en skillnad mellan konceptet IM och tillväxt. Med tillväxt menas endast då företaget växer i storlek. Företagets IM är möjligheten att investera i projekt med ett positivt nettonuvärde, som sedan indirekt leder till ökad tillväxt. Till exempel om ett konglomerat köper upp ett företag, så växer konglomeratet, men det finns inte synergier som skulle uppstå och som skulle öka på konglomeratets värde. Konceptet IM innefattar alltså endast projekt som har möjligheten att öka på marknadsvärdet av företaget. (Kallapur et Trombley, 2001). 3.4.2 Proxyn för IM Eftersom IM är ett ytterst abstrakt begrepp så har tidigare forskning konstruerat proxyn som försöker fånga upp företagets IM (Skinner 1993; Kallapur et Trombley 1999). Kallapur et Trombley (1999) har undersökt vilka proxyn bäst fångar upp företagets IM. IM-proxyn kan delas i tre kategorier enligt sättet som de mäts. Den första kategorin konstruerar proxyn baserat på aktiepriset. Den andra kategorin använder sig av tal som beskriver företagets investeringar. Den tredje kategorin använder sig av tal som beskriver variansen på företaget. (Kallapur et Trombley, 1999). Enligt Skinner (1993) kan man förenklat se på IM så att ifall det går bra för företaget så kommer det att synas i marknadsvärdet. Idén med proxyn som baserar sig på aktiepriset är att företagets tillväxtmöjligheter borde reflekteras i företagets aktiepris. Därmed borde företag som har en större andel tillväxtmöjligheter i relation till redan existerande tillgångar ha ett högre marknadsvärde (Kallapur et Trombley, 1999). Företagets marknadsvärde skulle då spegla företagets investeringsoption och investerarnas bedömning om huruvida företaget kommer att kunna investera, eller med andra ord, ifall det går såpass bra för företaget att de kan göra en större investering (Kallapur et Trombley, 2001). Ett exempel på en proxy är marknadsvärdet per bokfört värde av totala