INNEHÅLLSFÖRTECKNING Referat 1 Inledning 1 Litteraturstudie 1 Vatten i kroppen och törstreglering 1 Vattenbehov och vätskeförlust 2 Beteende 3 Vattenintag och utfodring 4 Material och metoder 5 Resultat 6 Diskussion 9 Referenser 10
Referat Detta arbete behandlar hästars vattenkonsumtion och syftet har varit att se om och hur den förändras när hästen inte har fri tillgång till vatten. I den egna studien, som varit en pilotstudie, har fyra halvblodshästar ingått i ett cross-over försök. Där har två hästar i taget haft fri tillgång till vatten medan de andra två inte har fått dricka från utfodring och tre timmar framåt. Utfodring har skett fyra gånger dagligen vilket inneburit att de hästar som haft begränsad tillgång varit utan vatten tolv timmar per dygn. Försöket pågick i två perioder á fem dagar. Resultatet visade ingen statistisk skillnad mellan fri och begränsad tillgång på vatten även om medelvattenintaget var mindre när tillgången var begränsad. Med ett större antal hästar och ett kontrollerat stråfoderintag är det dock möjligt att skillnaden skulle kunna bli statistiskt signifikant.. Inledning Kroppens fettfria massa består till tre fjärdedelar av vatten. Vatten medverkar direkt eller indirekt i en lång rad kemiska processer vilka är grunden för ämnesomsättningen. Det är också en viktig del av kroppens värmereglering. Vatten är därför ett av kroppens viktigaste näringsämnen. Det styrks också av det faktum att en tioprocentig vattenförlust leder till svåra störningar och en tjugoprocentig förlust innebär döden. Både människor och djur kan dock klara av att svälta i mellan 30 och 40 dagar (Bengtsson, 1984). Vad säger då lagen om vattning av våra hästar (Djurskyddslagen, 1988:534)? Här står att hästar skall tillföras tillräckligt med vatten och att vattnet bör vara av sådan kvalitet att det inte skadar hästen och i de allmänna råden kan man vidare man läsa att hästen bör få vatten två gånger om dagen. Är detta tillräckligt? Fyller hästen verkligen sitt vattenbehov om den inte fritt kan välja när den dricker? Syftet med denna pilotstudie är att undersöka om konsumtionen förändras när hästen inte får fri tillgång till vatten och hypotesen är att den dricker mindre om den inte får vatten i samband med utfodring. Denna hypotes grundas till viss del på en undersökning av Nyman (2001) där hon visar att hästar som har fri tillgång till vatten, men ur vattenkoppar med lågt flöde (3 l/min), dricker mindre och förlorar kroppsvikt jämfört med om de dricker ur hink. Problematiken kring vattning av hästar belyses av Hinton (1985) men han påpekar att det som rekommenderas i litteraturen ofta baseras på erfarenheter och en tendens att vidareföra obekräftade sanningar snarare än forskning och att man därför bör ge hästen fri tillgång till vatten. Det borde vara i alla hästägares intresse att veta hur hästen bör vattnas, speciellt de ryttare som kräver att deras hästar skall prestera tävlingsresultat på elitnivå. Litteraturstudie Vatten i kroppen och törstreglering Hästens kropp består vid födseln av ¾ eller 730 g/kg lm (levande massa) vatten, för att vid vuxen ålder bestå av 2/3 eller 650 g/kg lm (Meyer, 1995). Två tredjedelar av detta vatten finns i cellerna (intracellulär vätska) och en tredjedel finns utanför cellerna (extracellulär vätska). Den extracellulära vätskan inkluderar plasma, lymfa, tarmvätska samt vätskan i magsäcken. Den cirkulerande extracellulära vätskan finns i blodet (Clayton, 1991). 1
Andersson (1978) skriver att en dynamisk balans mellan förlust och intag av vatten normalt sett håller mängden kroppsvatten och Na + koncentrationen i den extracellulära vätskan inom smala gränser. Bibehållandet av vattenbalansen beror å ena sidan av en känslig reglering av antidiuretiskt hormon (ADH) och å andra sidan av en effektiv törstmekanism som ser till att vätskeförluster ersätts genom drickande. I en tidigare studie säger Andersson (1971) att det finns två faktorer som styr törst. Dels en minskad nivå av intracellulär vätska (alltså en cellulär dehydrering som påverkar osmoreceptorer i hjärnan) och dels en ökad Na + koncentration. Båda dessa faktorer stimulerar frisättning av ADH. Den extracellulära volymen kontrolleras genom volymetrisk reglering som arbetar parallellt med osmoreceptorerna. Sufit et al (1985) säger det i en mening: hästar svarar på både osmotiska och hypovolemiska utmaningar genom att öka sitt intag av vatten och därigenom återställa bristen. Drickandet regleras sålunda både genom förändringar i plasmans osmolalitet och plasmavolymen. Om osmolaliteten stiger med över 3 % eller om volymen minskar med över 6 % uppstår en känsla av törst och hästen vill dricka (Meyer, 1995). Ett försök där ponnyer utsattes för törstning under en natt visade på en signifikant ökning av både osmotiskt tryck och plasmaprotein (minskad plasmavolym). Ponnyerna kompenserade för vattenbristen genom att dricka den mängd eller mer än de normalt sett skulle ha druckit under natten. Detta vatten återställde plasmaosmotiskt tryck och blodvolym på en timme (Sufit et al, 1985). En ponny kan dricka mellan en halv och en liter vatten /minut (Sufit et al, 1985) och detta vatten tas hos hästar främst upp i grovtarmens slutdel (Meyer, 1995). Vattenbehov och vätskeförlust Det är många faktorer som påverkar hästens behov av vatten att dricka. Vattenbehovet är beroende av vattenförlusten genom njurar, tarm, hud, lungor och juver å ena sidan och å andra sidan beroende av den vattenmängd hästen får i sig via fodret och den mängd metabolisk vatten som bildas i kroppen. Sharon (1985) menar att dygnsbehovet kan variera mellan 20 och 76 liter. Hinton (1978) säger 5 till 20 gallons (ca. 22,7 90,8 liter). Arbete och digivning är faktorer som påverkar vätskeförlusterna och vattenintaget. Ett digivande sto förlorar 20-30 ml vatten / kg levande massa via mjölken (Meyer, 1995). Under ett arbete där hästen svettas mycket kan 15 liter vätska/timme förloras (Jansson, 1997). Även vädret påverkar vätskeförlusten och om omgivningstemperaturen ökar från 20 0 C till 35 0 C så ökar vätskeförlusten med ca 40% (Jansson et al, 1995). Hos hästar i arbete förloras den största delen av vätskan från det extracellulära vätskerummet, vilket leder till otillräcklig vävnadsperfussion, dålig transport av syre och energisubstrat, samt förhöjt hjärtarbete och puls. Ett arbete som skulle ha presterats med 140 slag/minut av en hydrerad häst genomförs med 160 slag/minut av en måttligt dehydrerad häst och 190 slag/minut av en mycket uttorkad häst (Clayton, 1991). Ett sätt att testa om hästen är uttorkad är ett nypa i huden på halsen. Hos en hydrerad eller något dehydrerad häst går hudvecket genast tillbaks, medan det hos en måttligt dehydrerad häst (6-8%) blir kvar ett veck i 2-4 sekunder och hos en mycket uttorkad häst (8-10%) blir vecket kvar i 4-6 sekunder. De kliniska symtomen på uttorkning inkluderar kvarstående hög hjärt-och andningsfrekvens efter arbete, svag puls, dålig kapilläråterfyllnad, svaghet och skakningar i muskler, insjunkna ögon, depression, torr mun, torr träck och minskad urinavgång (Clayton, 1991). Då en häst har rubbad vatten- och elektrolytbalans är den viktigaste behandlingen rehydrering med lämpliga elektrolytlösningar. Här är spontant upptag eller tillförsel med nässvalgsond normalt att föredra (Persson, 1989). Enligt Hinton (1978) kan problem uppstå hos hästar som dricker för mycket vatten då tillfälle ges (p.g.a. ransonerat 2
alternativt för lite vatten och därigenom ständig törst) så att de presterar sämre och/eller ådrar sig sjukdom. Inga vetenskapliga studier är dock gjorda med den här inriktningen. Det torde därför vara bättre att låta hästen ha fri tillgång till vatten menar Hinton (1978) som dock säger att det kan vara lämpligt att ransonera vatten till en mycket törstig häst tills det att törsten är stillad. Nyman et al (2001) har dock observerat dehydrerade (24 timmar utan vatten) hästar som druckit 38 liter på 15 minuter med den största delen inom de 5 första minuterna utan att detta orsakat problem (Nyman, pers med. 2002). I ett försök gjort på kor visade det sig att en ko som varit helt utan vatten i tre dygn producerade mindre mjölk, fick försämrad aptit och förlorade vikt. Dessutom blev det förändringar i hematokrit, serumosmolalitet och serumkoncentration av urea, natrium och total protein och hemaglobin. Efter två dagars fri tillgång till vatten var de normala värdena så gott som återställda (Allen, 1976). Hästen kan också få försämrad aptit om den inte kan stilla sin törst (Dahlborn, 1993). Detta bekräftas av Boyd et al (1994). Vattnets kvalitet är också en faktor som måste beaktas när man diskuterar hästens vattenbehov. Här sägs det att vattnet bör vara av samma kvalitet eller högre än det som människor dricker (Bengtsson, 1984). Detta motiveras med att människan kan åtgärda det vatten som är otjänligt (genom att t.ex. välja en annan vattenkälla eller rena det otjänliga vattnet) medan det är omöjligt för djuren att göra annat än att antigen dricka det vatten som egentligen är av för dålig kvalitet eller törsta. Det finns inga säkerställda samband mellan vattnets kvalité och ohälsa hos häst förutom en par fall av tungmetalförgiftning orsakat av industriutsläpp (pers. med. Nyman, 2002). Ytterligare ämnen som diskuterats ur vattenkavlitésynpunkt är kraftigt klorerat vatten pga den smak- och luktpåverkan som klor har (Nyman, 1992). Meyer (1995) menar att vatten till häst skall vara friskt, utan bismak och medeltempererat (9-12 0 C). Hinton (1978) menar dessutom att vattnets källa, hårdhet och temperatur är utan betydelse, utan det som är viktigt är att vattnet är rent och hälsosamt att dricka. Beteende Hästens beteendemönster vid vattenintag skiftar med de yttre förutsättningarna. Två saker gäller dock normalt sett alltid, dels att hästen är anpassad till att leva på stäppen där den hela tiden måste vara på sin vakt mot rovdjur. Den är därför mycket uppmärksam på sin omgivning och upptäcker minsta förändring långt innan vi ser någonting alls men också att hästen är ett nyfiket djur, något som märks då den skall leta efter föda (M. Rundgren, pers. medd., 2001). Det första kan innebära att en orolig häst lätt kan störas i det oskyddade läge med sänkt huvud som drickande i vilt tillstånd innebär. Detta beteende finns även kvar hos den domesticerade hästen och Hinton (1978) menar att hästen bör lämnas i ro då den dricker. Det senare påvisas som en bieffekt i en preferensstudie av smaktillsatser i vatten där hästarna gärna provade nya smaker även om de senare valde att inte dricka av dessa mer (Olofsson, 2000). Studier av Przewalskihästar (Boyd et al, 1994) visar att de dricker mellan 0.5 och 1.5 % av sin tid d.v.s. mellan 7,2 och 21,6 minuter per dygn. Enligt Jensen (1993) behöver hästar inte dricka särskilt ofta, utan det kan gå över ett dygn utan att den får dricka om det är långt till vattenkällan. Han påpekar dock att den normalt dricker flera gånger under ett dygn om tillgången är fri. I en studie av digivande ston med föl (Sufit et al, 1985) som gick på bete med fri tillgång till vatten, visade det sig att de gick för att dricka flera gånger dagligen och 3
vanligen då hela gruppen samtidigt. Här visade det sig även att fölen inte drack vatten förrän vid tidigast 3 veckors ålder och att bara 8 av 15 föl druckit vatten innan de var avskiljda. Yttertemperaturen spelar också roll för hur ofta hästen dricker. Vid 0-5 0 C dricker hästen ungefär en gång under 8 timmar medan den vid +30 0 C behöver dricka 1 till 2 gånger per timme (Planck, 1997). Meyer (1995) uttrycker det något annorlunda: frigående hästar dricker 1ggr / 8 timmar vid 0-5 0 C och 1,8 ggr / 1 timme vid 30-35 0 C. För att hjälpa hästen att dricka sitt hela vattenbehov är det viktigt att vattenförsörjningen sköts på ett så bra sätt som möjligt. Om hästen vattnas i vattenkopp är det lägsta lämpliga flödet 6 liter / minut (Planck, 1997). I en studie gjord av Nyman (2001) visade det sig att om hästen får välja mellan ett tryck på 3, 8 eller 16 liter / minut föredrog den alltid 8 oavsett om det var flottör- eller tryckventilkopp (dock ej i det fall där tryckventil med ett flöde på 8 liter / minut kombinerades med flottörkopp med ett flöde på 3 liter / minut). Samma studie visade att hästen helst väljer att dricka ur hink om den får välja mellan detta, flottörkopp och tryckventilskopp. Vattenintag och utfodring Eftersom det åtgår vatten till de sekret (saliv, magsaft, tarmsaft) som utsöndras i matsmältningskanalen under och efter en måltid och detta tas från extracellulärvolymen så minskar plasmavolymen och hästen kan känna törst. Heilemann visar i sitt försök från 1985 att hästar dricker mest under dagtid (06 00 18 00 ) och att den största konsumtionen av vatten sker från utfodring och tre timmar framåt, detta oavsett fodertyp (hö, torrt eller fuktigt mixfoder). Han såg också att plasmaosmolalitet och vattenkonsumtion hade ett tätt samband. Båda steg från utfodring och 30 minuter framåt, för att därefter sjunka till normala nivåer igen. En annan undersökning (Sufit et al, 1985) visar också att hästarna drack mest vid utfodring. Detta tolkades som ett tecken på att de ville efterlikna det gräs hästar betar som frigående. Enligt Meyer (1995) varierar vattenbehov i förhållande till torrsubstanshalten (ts-halten) i fodret och vattenbehovet är 3,0-3,5 liter vatten / kilo ts medan Planck (1997) fastställer det till 3,5 liter / kilo ts. Dahlqvist (1999) har påvisat att vattenkonsumtionen varierar med tsinnehållet i hösilage så att försökshästarna i genomsnitt drack 20,3 liter / dygn då ts-halten var 35% och 26,5 liter / dygn då ts-halten var 56%. Tangle skrev 1902 en artikel baserad på försök där han ville utröna om det var bäst att ge hästen vatten före, mellan eller efter utfodringar. Problematiken i hans frågeställning kretsade mycket kring fodersmältning och tron att maten skulle sköljas undan från matsäcken om hästen fick dricka efter det att den ätit. Han kom dock fram till att vattnet följde kurvatura minor och därför inte förorsakade några problem i detta hänseende. Det som dock är att beakta i detta sammanhang är att hästen är känslig för föroreningar i vattnet då det inte hinner renas i magsäcken (Meyer, 1995). 4
Material och metoder I denna pilotstudie har fyra svenska halvblod använts (se tabell 1). Två ston och två valacker. De var alla i likvärdig kondition då försöket påbörjades och har vistats i hage (sandpaddock) två timmar dagligen samt motionerats på likvärdigt sätt. Tabell 1. De hästar som ingick i försöket A B C D Kön valack sto valack sto Född 1993 1988 1993 1989 Stam Voltaire- Bonaparte- Feliciano- Robin Z- Normalvikt (ca) kg Robin Z Urbino Kew Gardens Iran 680 540 650 650 Alla hästarna har arbetat 45-60 minuter om dagen, varav två pass per period har varit hoppning. De resterande passen har i huvudsak varit dressyr, men också tömkörning, longering eller uteritt. Detta gäller ej häst C som har skrittat 20 minuter per dag under ryttare. Hästarna hade dock gjort mycket likartade arbeten fram till att försöket påbörjades. Hästarna stod uppstallade i boxar strödda med halm och deras vattenkoppar stängdes av under försöket och sattes på under de två dagar som låg mellan försöksperioderna. Trycket i vattenkopparna var: Häst A 8.7 liter/minut Häst B 8.7 liter/minut Häst C 8.0 liter/minut Häst D 5.8 liter/minut Under försöket har de fått vatten i var sin mörkgrön 15-liters plasthink som har fyllts med 13,5 liter. Rester har mätts med litermått och hinkarna har rengjorts vid varje mätningstillfälle d.v.s. fyra gånger dagligen. Utfodring har skett enligt Tabell 2. Tabell 2. Hästarnas foderstater under båda försöksperioderna Häst A B C D Hö (kg) 2-2 2 Hösilage (kg) ts 65 % 7 8 6 6 Krafft Grund (kg) 3,5-1,5 3,5 Havre (kg) - 2,5 - - Betfor (kg) 0,2 0,2 0,2 0,2 Jäst (g) - - - 90 Mineral (g) - 100 100 50 Under period ett (fem dagar) har två hästar fått fri tillgång till vatten och två inte fått vatten från utfodring och tre timmar framåt. I praktiken innebär detta att de fått möjlighet att dricka under 12 timmar per dag. Därefter var det uppehåll i två dagar. Under den andra perioden (fem dagar) har vattningsrutinerna bytts mellan hästarna (cross-over) och försöket har upprepats (Tabell 3). 5
Tabell 3. Försöksupplägg, vattentillgång under period 1 och 2 Häst A B C D PERIOD 1 fri begränsad begränsad fri PERIOD 2 begränsad fri fri begränsad Hästarnas utfodrings- och vattningsrutiner visas i Tabell 4. Förutom att registrera vatten och foderrester (vatten med hjälp av litermått och foder med hushållsvåg) har även arbete, viktförlust (med hjälp av digital kreatursvåg som hästarna vägdes på före och efter arbete) och max-min temperatur ute och inne noterats. Temperaturmätning skedde med en digital termometer från Termometerfabriken Viking AB i Eskilstuna. Denna mäter nuvarande, max och min temperatur både inomhus och utomhus. Tabell 4. Utfodrings och vattningstider 06.30 Alla hästar får grovfoder och kraftfoder. Hästar med fri tillgång på vatten får rester mätta och nytt vatten. Hästar med begränsad tillgång får rester mätta men inget vatten. 09.30 Hästar med begränsad tillgång får vatten. 11.30 Alla hästar får kraftfoder. Alla rester mäts. Hästar med fri tillgång får nytt vatten. 14.30 Hästar med begränsad tillgång får vatten. 16.00 Alla hästar får kraftfoder och grovfoder. Alla rester mäts. Hästar med fri tillgång får nytt vatten. 19.00 Hästar med begränsad tillgång får vatten. 19.30 Alla hästar får grovfoder. Alla rester mäts. Hästar med fri tillgång får nytt vatten. 22.30 Hästar med begränsad tillgång får vatten. Resultat Under de två perioderna förekom inga foderrester och omgivningstemperaturen varierade mellan 3-14,9 ºC ute och 9,5-14,6 ºC inne (Tabell 5 och 6). Tabell 5. Temperatur under period 1 INNE UTE Max-Min, dag 1 13,4-11,7 10,9-7,5 Max-Min, dag 2 13,5-11,6 10,4-4,5 Max-Min, dag 3 12,3-9,5 8,9-4,5 Max-Min, dag 4 13,4-12,6 10,9-7,5 Max-Min, dag 5 13,4-12,0 12,9-10,8 6
Tabell 6. Temperatur under period 2 INNE UTE Max-Min, dag 1 13,4-12,0 12,8-9,0 Max-Min, dag 2 14,6-13,0 14,9-12,3 Max-Min, dag 3 13,4-11,0 10,9-3,0 Max-Min, dag 4 14,4-12,5 14,4-8,0 Max-Min, dag 5 12,9-10,5 11,8-4,0 Häst A drack igenomsnitt 35 l/dag vid fri till gång (F) och 29 l/dag vid begränsad, häst B drack 22 respektive 24, häst C drack 27 respektive 27 och häst D drack 32 respektive 25 l/dag vid F och B. Hästarnas dagliga, individuella vattenintag presenteras i figur 2-5 och deras totala intag, medelintaget och procentuella andelen vid begränsad tillgång i förhållande till behandlingen med fri tillgång anges i tabell 5. Det var ingen statistisk skillnad i hästarnas totala intag mellan F och B. 50 40 30 20 fri tillgång begränsad tillgång 10 0 dag 1 dag 2 dag 3 dag 4 dag 5 Figur 2. Vattenåtgång häst A dag 1 5. 50 40 30 20 10 fri tillgång begränsad tillgåg 0 dag 1 dag 2 dag 3 dag 4 dag 5 Figur 3. Vattenåtgång häst B dag 1 5. 7
50 40 30 20 fri tillgång begränsad tillgång 10 0 dag 1 dag 2 dag 3 dag 4 dag 5. Figur 4. Vattenåtgång häst C dag 1 5. 50 40 30 20 fri tillgång begränsad tillgång 10 0 dag 1 dag 2 dag 3 dag 4 dag 5 Figur 5. Vattenåtgång häst D dag 1 5. Tabell 6. Totala vattenintaget under behandlingarna (l) och medelintaget samt det procentuella vattenintaget vid begränsad tillgång i förhållande till fri tillgång HÄST Fri (F) Begränsad (B) Vattenintag vid B i förhållande till F A 173,5 143,3 82 B 110,2 118,5 107 C 135,2 134,6 99 D 158,8 144,6 91 medel 144,4 ± 27,7 135,3 ± 12,0 Hästarnas kroppsviktsförändringar visas i tabell 7. Den största skillnaden vid fri tillgång var en ökning respektive minskning av kroppsvikten med 6 kilo hos häst D och B. Vid begränsad tillgång var den största skillnaden en ökning respektive minskning med 17 kilo hos häst A och C. Tabell 7. Hästarnas viktförändringar under period 1 och 2 A B C D Fri tillgång 692 693 kilo 543 537 kilo 642 647 kilo 645 651 kilo Begränsad tillgång 697 680 kilo 538 539 kilo 638 655 kilo 645 652 kilo 8
Viktförlusten var i genomsnitt 3,7 ±2,6 kg efter ett dressyrpass och 7,2 ±3,3 kg efter en hopplektion. Den berodde inte enbart på svettning utan även defekation. Vattenintaget per kilo kroppsvikt presenteras i tabell 8 och varierade mellan 0.204 och 0.255 vid fri tillgång. Vid begränsad tillgång varierade det mellan 0.207 och 0.222. Tabell 8. Vattenåtgång per kilo levande massa vid fri och begränsad tillgång Häst A Häst B Häst C Häst D Liter vatten/kg levande massa vid fri tillgång 0.255 0.204 0.208 0,244 Liter vatten/kg levande massa vid begränsad tillgång 0.210 0.219 0.207 0.222 Diskussion Det blev ingen statistisk skillnad mellan vattenintagen på de båda behandlingarna. Resultaten visar dock att häst A minskade sin vattenkonsumtion med 18 % då den inte fick fri tillgång till vatten, häst C minskade sin konsumtion med 1 % och häst D med 9 % men att häst B ökade sin vattenkonsumtion med 7 % vid begränsad tillgång på vatten. Det finns möjligen en förklaring till varför häst B drack lite under det sista försöksdygnet trots att hon hade fri tillgång till vatten. Hon bytte box, något som kan stressa känsligare hästar och därmed göra att de inte vill dricka. Häst B hade också ett förhållandevis högt vattenintag dag 5 med begränsad tillgång vilket är svårare att förklara. Häst B drack även totalt sett mindre än de andra, men detta kan härledas till att hon inte fodras med något hö, utan har hösilage som enda grovfoder och även väger minst av de hästar som ingick i försöket. Om man gör en jämförelse på dygn 1 4 (och därigenom utesluter det femte dygnet då hon bytte box) under de båda perioderna ser siffrorna för häst B ut på följande vis; fri tillgång 93,3 liter (100%) och vid begränsad tillgång 89,6 liter (96%). Då siffrorna som visar hur mycket vatten hästarna druckit i jämförelse med sin kroppsvikt är relativt lika pekar de på att en av orsakerna till varför hästarna har druckit olika mycket under försöket är deras storlek. En annan faktor som kan ha påverkat vattenintaget är mängden halm hästarna ätit. Då denna inte blivit registrerad är det svårt att avgöra hur mycket de har ätit av sin bädd och hur vattenkonsumtionen blivit påverkad av detta. Intag av 1 kg halm innebär enligt Meyer (1995) att vattenintaget bör öka med 3-3,5 liter. Omgivningstemperaturen har under försöket varit relativt jämn (något varmare under period 2) och har därför troligtvis inte påverkat resultaten i någon större mån. Hypotsen att hästen skulle dricka mindre om den inte får vatten vid utfodring kan varken antas eller förkastas eftersom det inte föreligger någon statistisk skillnad mellan behandlingarna och alla tänkbara faktorer som påverkar vattenintaget inte har kontrollerats (halmintaget). Det skulle dock vara intressant att upprepa försöket med ett större antal hästar och med ett kontrollerat foderintag för att bättre kunna avgöra om det minskade vattenintag som verkar tydligt hos två av hästarna möjligen är representativt för ett större antal hästar. Hänsyn måste även tas till felkällor så som vattenspill och något ojämnt arbete hos hästarna. Dessutom vore det intressant att under försöket ha mätt ts-halten på fekalierna samt mängd 9
avgiven urin för att se om hästarna reglerade sin vätskebalans genom avgiven mängd vätska då de blev utsatta för törstning. Hur viktigt är det då att hästen dricker varje liter vatten, så som den kan göra vid fri tillgång? Hästen tycks kunna reglera sitt vattenintag över längre perioder än ett dygn (Jensen, P., 1993. Sufit et al, 1985) och att vattenbalansen återställs relativt lätt hos en häst som druckit för lite, men hur påverkar det prestationen? Nyman et al (2001) har visat att mjölksyranivå i blodplasman är högre vid arbete om hästarna är dehydrerade än om de har normal vätskestatus. Med hjälp av fakta från litteraturen och denna studie skulle jag rekommendera att hästen alltid har fri tillgång till vatten och att vattenkällan är sådan att hästen stimuleras att dricka så mycket den vill. Referenser Allen, W. M., Little, W., Manston. R. & Sansom. B. F. 1960. The effects of partially or totally depriving dairy cows of water on their milk production, health and blood composition. 9 th International congress Diseases of Cattle, s. 793 798. Paris. Anderson, B. 1971. Thirst- and Brain Control of Water Balance. American scientist. s. 408-415. Andersson, B. 1978. Regulation of water intake. Physiological review, vol. 58, s. 582 603. Bengtsson, G. & Erlandsson, B.1984. Vatten till folk och fä. Allmänt försöksledarmöte. 3:1-3:8. Sveriges Lantbruksuniversitet. Uppsala. Boyd, L. & Houpt, K.A.1994. Przewalskis horse the history and biology of an endangered species. State University of New York Press. Albany. s. 118-119, 195-227. Clayton, H.M., 1991. Conditioning Sport Horses. Sport horse publication, s. 71-74. Saskatoon. Crowell-Davis, S.L., Houpt, K.A. & Carnevale, J. 1985. Feeding behaviour of mares and foals with free access to pasture and water. Journal of animal science, vol. 60, no. 4, s. 883 889. Dahlborn, K. & Nyman, S.1993. Dricksvatten åt häst konsumtion, kvalitet och vätskebalans. Allmänt veterinärmöte 17 19 november, s. 159-163. Uppsala. Dahlqvist, N. 1999. Hur varierar vattenkonsumtionen i förhållande till hösilagets torrsubstanshalt? Fördjupningsarbete nr. 77. Hippologiska enheten vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Uppsala. Jansson, A., Nyman, S., Morgan, K., Palmgren-Karlsson, C., Lindholm, A. & Dahlborn, K. 1995. The effect of ambient temperature and saline loading on changes in plasma and urine electrolytes (Na + and K + ) following exercise. Equine veterinary journal, suppl. 20:147-152. Jensen, P. 1993. Djurens beteende och orsakerna till det, s.183. LT s förlag. Falköping. Djurskyddslagen. SFS 1988:534. Jordbruksdepartementet. Heilemann, M. 1985. Das Wasseraufnahmeverhalten von Pferden in Abhängigkeit von Fuetterung und Leistung. Insitut fuer Tiernährung der Tierärtzligen Hochschule. Hannover. 10
Hinton, M. 1978. On the watering of horses: A review. Equine veterinary journal.10.s.27-31. Meyer, H. 1995. Pferdefuetterung. 3; auktualisierte Auflage. Blackwell Wissenschaftsverlag. Berlin Wien. Nyman, S. 1992. Hur påverkas hästar av dricksvattnets kvalitet? Svensk Veterinärtidning volym 44, nr 12, s. 513-514. Nyman, S. 2001. Water intake and fluid regulation in the horse. Sveriges Lantbruksuniversitet. Uppsala. Olofsson, C. 2000. Hur dricker hästen saltat vatten? Fördjupningsarbete nr. 131. Hippologiska enheten vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Uppsala. Persson, S. 1989. Chock, dehydrering och elektrolytrubbning. Svensk Veterinärtidning volym 41, nr 12, s. 136-138. Planck, C., Lindberg, J. E., Rundgren, M., Ronéus, M., Lundström, B., Åhäll, P., Larsson, L. H., & Leander, B. 1997. Hästen näringsbehov och fodermedel, tredje upplagan, Sveriges Lantbruksuniversitet. Uppsala. Strand, T. 1997. Faktorer som påverkar vattenintaget hos mjölkkor och hästar. Rapport nr. 26. Institutionen för djurfysiologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Uppsala. Sufit, E., Houpt, K.A., & Sweeting, M. 1985. Physiological stimuli of thirst and drinking patterns in ponies. Equine veterinary journal, vol. 17, s. 12 16. Tangle, F. 1902. Should horses be fed before, between or after feeding? Journal of comperative pathology and therapeutics, s. 21 31. Personligt meddelande Agronom M. Rundgren. 2001. Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU VetD S. Nyman. 2002, SLU 11