Barns och deras föräldrars upplevelser av smärta under och efter reponering av fraktur i armen

Institutionen för kvinnor och barns hälsa Vårdvetenskap Barns och deras föräldrars upplevelser av smärta under och efter reponering av fraktur i armen Författare Ebba Jungward Sara Arén Handledare Gunn Engvall Examinator Pranee Lundberg Examensarbete i Vårdvetenskap på avancerad nivå 15 hp Specialistsjuksköterskeprogrammet Hälso- och sjukvård för barn och ungdomar 60 hp 2017

SAMMANFATTNING Bakgrund: Vid en fraktur kan reponering med sluten metod utföras med lustgas för att undvika operation på barn. Det kan vara en både smärtsam och obehaglig procedur för barnet. Närvaron av barnets föräldrar och dennes stöd har visat sig vara betydande vid smärtsamma procedurer. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva barns och deras föräldrars upplevelser av smärta vid och efter reponering av en fraktur i armen inom ett tidsintervall av 14 dagar efter proceduren. Metod: En deskriptiv kvalitativ studie med semistrukturerade intervjufrågor användes. Fem barn i åldrarna 9 till 13 år respektive fem föräldrar deltog i studien. Insamlad data analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Reponering under lustgasbehandling upplevdes olika mellan olika barn och föräldrar. Smärtan var av olika karaktär och en rädsla inför proceduren förelåg. Att vänta på reponering till dagen efter skadetillfället kändes oroligt. Effekten av lustgas upplevdes olika. När frakturen drogs rätt gjorde det ont, men det gick snabbt över. Enligt föräldrar var lustgasen en bra smärtlindrande metod, för att undvika operation. Efter reponeringen infann sig en känsla av lättnad hos både föräldrar och barn. Barnen var i behov av farmakologisk smärtlindring i efterförloppet. Informationen till föräldrarna kring detta var varierande. Inom ett tidsförlopp av två veckor efter reponeringen hade ingen av barnen ont längre och skulle kunna tänka sig att göra om proceduren. Föräldrarna kunde tänka sig att se sitt barn upprepa proceduren med mer smärtlindring. Slutsats: Det gör ont att bryta armen. Barnen känner rädsla och oro av att vänta på reponeringen och upplever smärta när den utförs. Efteråt känner barn och föräldrar en lättnad. Information behövs under hela processen. Nyckelord: Smärta, reponering, upplevelser, barn, föräldrar

ABSTRACT Background: Reduction of a fracture in the forearm can be performed with nitrous oxide to avoid surgery. It can be a both painful and unpleasant procedure for the child. The presence and support of the childs parent is significant in painful procedures. Aim: The aim of the study was to describe childrens and their parents' experiences of fracture reduction in the fore arm within a time interval of 14 days after the procedure. Method: A descriptive qualitative interview study with semi structured questions was used. Five children between 9 and 13 years old, and five parents took part in the study. The data was analysed with qualitative content analysis. Results: Fracture reduction of the forearm with nitrous oxide was experienced in different ways. The pain was described variously, and the children felt fear before the procedure. Waiting for fracture reduction one day after the injury caused anxiety. The effect of nitrous oxide was also experienced differently. When the fracture was manipulated, pain was experienced shortly. According to parents, nitrous oxide was a good pain-relieving method, to avoid surgery. After the procedure both parents and children felt relieved. The children needed pharmacological pain relief afterwards. The information to the parents about pain relief at home was varied. Within a period of two weeks, none of the children had any further pain and they said they could repeat the procedure. Parents considered repeating the procedure for their child, but with more pain relief. Conclusion: A fracture in the forearm is painful. Waiting for the reduction is scary and makes the child worried. During the procedure the child will experience pain. Afterwards the child and parent feel relieved. Information is needed throughout the process. Keywords: Pain, manipulating fracture, experiences, children, parents

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. BAKGRUND... 1 1.1 FRAKTUR OCH REPONERING... 1 1.2 SMÄRTA... 2 1.3 BARNETS PERSPEKTIV... 2 1.4 FÖRÄLDRARS PERSPEKTIV... 3 1.5 PROFESSIONENS ROLL... 4 1.6 ETISKA ASPEKTER... 5 1.7 LAGAR OCH FÖRESKRIFTER... 6 1.8 TEORETISK RAM... 7 1.9 PROBLEMFORMULERING... 8 1.10 SYFTE... 9 2. METOD... 9 2.1 FORSKNINGSDESIGN... 9 2.2 URVAL... 9 2.3 KONTEXT ELLER RUTINER... 10 2.4 DATAINSAMLINGSMETOD... 10 2.5 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 11 2.6 FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN... 12 2.7 BEARBETNING OCH ANALYS... 13 2.8 FÖRFÖRSTÅELSE... 13 3. RESULTAT... 14 3.1 UPPLEVELSER INFÖR REPONERING... 14 3.1.1 Att känna smärta vid skadetillfället... 15 3.1.2 Att få smärtlindring på olika sätt... 15 3.1.3 Att känna oro i väntan på reponering... 16 3.2 UPPLEVELSER VID REPONERING... 17 3.2.1 Att erfara olika effekter av lustgas... 17 3.2.2 Att reponering uppges vara smärtsam... 18 3.2.3 Att få en känsla av lättnad efter reponering... 19 3.3 UPPLEVELSER AV OLIKA KÄNSLOR... 20 3.3.1 Att känna rädsla inför smärtsam procedur... 20 3.3.2 Att känna brist på kontroll... 20 3.4 UPPLEVELSER AV GIVEN INFORMATION... 21 3.4.1 Att få information inför reponering... 21 3.4.2 Att få information efter reponering... 22 3.5 UPPLEVELSER I EFTERFÖRLOPP... 23 3.5.1 Att gips ger smärta och obehag... 23 3.5.2 Att känna att allt blev bra tillslut... 24 4. DISKUSSION... 26 4.1 RESULTATDISKUSSION... 26 4.2 METODDISKUSSION... 30 4.2.1 Trovärdighet... 31 4.3 KLINISKA IMPLIKATIONER... 32 4.4 SLUTSATS... 33

REFERENSER BILAGOR Bilaga 1: Intervjuguide Bilaga 2: Informationsbrev Bilaga 3: Godkännande av deltagande

1. BAKGRUND 1.1 Fraktur och reponering En fraktur, eller benbrott, uppkommer när ett ben i kroppen går av eller skadas på annat sätt. Det finns många olika typer av frakturer och de delas in i olika grupper beroende på hur allvarlig skadan är, hur den ser ut, och var i skelettet den sitter. För att en fraktur ska uppstå krävs våld mot skelettet. Ibland behövs kraftigt våld för att orsaka en fraktur och ibland räcker det med mindre kraftigt våld. Vanligast är det att frakturer sitter i armar eller ben, men kan uppkomma var som helst i skelettet (Hallström & Johnsson, 2009). Hos barn kan frakturer i exempelvis underarmen uppkomma i samband med att barnet ramlat på sin utsträckta arm (Chia, Kozin, Herman, Safier & Abzug, 2015). Barn och vuxnas skelett skiljer sig från varandra på flera sätt. Barnens skelett har en snabbare läkningsprocess som sätter igång bara några dagar efter att skadan uppkommit. Barns skelett är också mer elastiskt än hos en vuxen människa. Om frakturen är av felställd typ, det vill säga att skelettet har lagt sig fel i samband med en skada, så går detta att rätta till. Det kallas att reponera skelettet (Hallström & Johnsson, 2009). En felställd, även kallad dislocerad, fraktur är i behov av repositionering för att inte skelettet ska läka ihop på fel sätt. Genom att göra en reponering kan skelettet på så sätt stabiliseras och läka i rätt läge för att erhålla full funktion efter läkning och undvika komplikationer (Chia et al., 2015). Oftast görs reponering med så kallad sluten metod. Det betyder att frakturen dras i rätt läge manuellt för att sedan fixeras och stabiliseras med gips. En reponering kan vara en både smärtsam och obehaglig procedur för barnet. För att göra upplevelsen så lindrig som möjligt för barnet bör lustgas och lokalanestesi användas. Genom att göra en reponering med sluten metod, undviks en öppen operation och vårdtiden på sjukhus blir kortare (Betham, Harvey & Cave, 2011). Under det akuta omhändertagandet när skadan precis har uppkommit, bör barnet smärtskattas regelbundet och erhålla smärtlindring därefter. Information till barn och föräldrar bör också ges fortlöpande för att de ska veta vilka procedurer som ska utföras och hur det går till (Hallström & Johnsson, 2009). 1

1.2 Smärta Den process i kroppen som gör att en människa känner av smärta är inte alltid ett direkt svar på en skada. Det är en komplicerad sammanställning av den faktiska smärtan och ett flertal andra känslosignaler i kroppen, till exempel rädsla och föreställningar om hur det ska kännas. Flertalet faktorer spelar in i hur ont någonting gör och genom att påverka de faktorerna, kan också känslan av smärta påverkas (Lee et al., 2016). Lustgas är en effektiv smärtlindring som kan användas på barn vid smärtsamma procedurer. Föräldrar upplever ofta att deras barn erhållit god smärtlindring via lustgas som metod under olika utförda smärtsamma procedurer. Det betonas att lustgasen eventuellt bör kombineras med annan farmaka för att få en ideal effekt mot smärtan, samt att annan smärtlindring kan behövas som komplement efter att en smärtsam procedur är genomförd (Babl, Oakley, Puspitadewi & Sharwood, 2008). Tiden efter en reponering föreligger det en risk för fortsatt smärta hos patienten. Sådan smärta kan ha en negativ inverkan på patienten ur flera aspekter i förlängningen. Vid mycket smärta i efterförloppet kan rehabilitering som behövs för att återfå funktion försvåras, och läkningsprocessen kan fördröjas (Ikpeze, Smith, Lee & Elfar, 2016). 1.3 Barnets perspektiv I en kvalitativ intervjustudie gjord av Kourtesluoma & Nikkonen (2006) tillfrågas 44 barn i åldrarna 4 till 11 år om deras olika upplevelser av smärta. Rädsla och oro visar sig vara starkt förknippad med smärta hos de deltagande barnen. Vidare beskrivs smärtsamma upplevelser som hemska och obehagliga, uttryckt som det värsta någon kunde vara med om. Upplevelserna fick barnen ofta att må dåligt och vilja gråta. Samtidigt beskrivs en förståelse av barnen kring varför någonting gör ont, samt att det kan finnas en vinning i vissa typer av smärta. Barnen förstod i hög grad att smärta i samband med procedurer ibland var ett nödvändigt ont för att sedan kunna må bättre efteråt. När barn kommer i kontakt med vården finns evidens för att det inte sällan medför en hel del rädsla och oro. Känslan av att inte ha kontroll, och inte veta vad ska hända är 2

två bidragande faktorer. Forsner och medarbetare (2009) beskriver att barn i åldrarna 7 till 11 år som upplevt tvång i en vårdsituation, eller fått en känsla av att bli förbisedd i omvårdnadsåtgärder upplever en ökad rädsla och oro. För att minska ett barns oro har det visat sig att lugn och snäll personal som kan trösta och stötta barnet är viktigt. Ett deltagande på den nivå barnet själv önskar, samt distraktion är också bra verktyg för att minska barnets rädsla och oro inför olika situationer i vården (Forsner, Jansson & Söderberg, 2009). Barn i skolåldern är ofta engagerade i sin egen vård och vill veta vad som händer och varför. De kan ofta beskriva sina känslor och uppfattningar i ord och det är inte ovanligt att barnen förknippar tidigare sjukdomshändelser med kommande sådana (Edwinsson Månsson, 2004). Jaanister och medarbetare (2016) beskriver att barnens ålder och kognitiva förmåga spelar en stor roll i att kunna minnas och beskriva tidigare smärtupplevelser. Det är också bevisat att barn som kan sätta ord på sina tidigare upplevelser av smärta, också kan uppskatta och spekulera i hur en annan smärtupplevelse kommer att kännas. Dåliga minnen förknippade med smärta kan därmed medför negativa förväntningar, samt oro och rädsla, inför kommande vårdsituationer (Jaanister, Noel & van Baeyer, 2016). 1.4 Föräldrars perspektiv Föräldrar har en betydande roll när deras barn behöver uppsöka vård. Barnet befinner sig i en ny, utsatt situation och föräldrarnas närhet är då betydelsefull (Grahn, Olsson, & Edwinsson Månsson, 2015). Det är föräldrarna som har det yttersta ansvaret för att ta emot och förstå den information som ges i vårdsituationer där barn är patient (Chappuy et al., 2012). Barnet kan behöva särskilt stöd av sina föräldrar när de ska genomgå smärtsamma procedurer som ibland kan bli nödvändigt i ett barns omvårdnad. Studier visar att en förälder ofta överför sina egna känslor till sitt barn och kan därför bidra med lugn och trygghet, men kan också överföra stress och rädsla, varför det är viktigt att föräldern också har en så god upplevelse som möjligt (Grahn et al., 2015). 3

Byczkowski och medarbetare (2016) har intervjuat 68 föräldrar om vad de värderar och tycker är viktigt när deras barn erhåller vård. Resultatet visade att det viktigaste för föräldrarna var att reducera barnets smärta så mycket som möjligt. De poängterade att det både är viktigt att smärtlindra barnet, men också minimera smärtan barnets utsätts för genom procedurer. Föräldrarna i studien beskriver också vikten av information och kommunikation. Informationen ska vara lätt att förstå genom att vårdpersonalen bör använda vardagligt språk utan facktermer. När föräldrar ska ta emot information gällande deras barns behandling, diagnos eller prognos har det visat sig att de ibland kan ha svårt att förstå den information som ges. Det är också föräldrarna som ska ta emot och förstå information om hur barnet ska tas om hand i hemmet efter sjukhusvistelsen, vilket kan vara svårt (Chappuy et al., 2012). Det har visat sig vara speciellt komplicerat för föräldrar att hantera barns smärta i hemmet efter vistelse på sjukhus (Longard, Twycross, Williams, Hong & Chorney, 2016). Det har också visat sig att det försvårar för föräldrar att ta in och förstå information, om barnet samtidigt har ont. Det är därför lämpligt att vänta med information, eller att upprepa den givna informationen, när barnet är ordentligt smärtlindrat. Detta för att föräldrarna ska kunna tillgodogöra sig informationen och förstå den ordentligt (Chappuy et al., 2012). Efter en sjukhusvistelse kan det vara flera faktorer som påverkar hur barnet smärtlindras i hemmet. Föräldrar uttrycker att det kan vara svårt att smärtlindra, och att de väger föroch nackdelar med att ge smärtlindring. Fördelarna är att deras barn slipper ha ont, men nackdelar med kraftigt smärtlindrande läkemedel kan vara förstoppning, risk för tillvänjning, dåsighet eller illamående. För att föräldrar ska känna sig trygga med att administrera läkemedel i hemmet krävs information om hur och varför smärtlindring bör ges samt att de har någonstans att vända sig vid frågor eller osäkerhet för att barnet ska få bästa möjliga behandling (Longard et al., 2016). 1.5 Professionens roll Föräldrar och barn vill vara delaktiga i de beslut som tas i barnets vård, utan att vara de som faktiskt tar beslutet. Barnspecialistsjuksköterskan ansvarar för omvårdnaden av 4

barn. Barnspecialistsjuksköterskan har i uppgift att försöka ta reda på vilken grad av bestämmande barnet själv vill ha och tillgodose detta på bästa sätt. På så vis ges barnet möjlighet att styra sin egen delaktighet i vården (Hallström & Elander, 2005). Chauppy och medarbetare (2012) beskriver vikten av att ge kompletterande information till barn och föräldrar som sjuksköterska. Det har visat sig att föräldrar och barn bättre förstår den information som ges när en sjuksköterska upprepar samma sak som en läkare eller annan paramedicinare redan har gett en gång (Chauppy et al., 2012). Vidare ska den information som ges och den vård som bedrivs bygga på evidens. Evidensbaserad omvårdnad är ett förhållningssätt barnsjuksköterskan alltid ska jobba efter. Det är med en vetenskaplig grund som barnsjuksköterskan kan fatta korrekta och etiskt försvarbara beslut om insatser i omvårdnaden tillsammans med barn och föräldrar. För att kunna tillämpa den bästa vetenskapliga evidensen måste en forskningsfråga utvecklas, med bästa resultat för patienten i fokus (Willman, Stoltz & Bahtsevani, 2011). Detta arbete skulle kunna medföra en ökad kunskap inom området för barnsjuksköterskan som på så sätt i sin professionella roll kan bedriva omvårdnad med barnets bästa i fokus. 1.6 Etiska aspekter Autonomi är ett centralt etiskt begrepp som tydliggör och konkretiserar varje människas rätt till självbestämmande. Självbestämmandet är inte konstant utan varierar utifrån vem som äger den, och ska fungera som ett skydd. När det gäller barn har de ofta en mer underlägsen autonomi än vuxna av naturliga skäl relaterat till ålder, utveckling och mognad. Barn kan därför behöva en utomstående ställföreträdare för att självbestämmandet ska kunna värnas om. Det kan vara en förälder likväl som vårdgivare (Bischofberger, 2004). Integritet är ytterligare ett etiskt begrepp som verkar i samspel med autonomin. Integriteten konkretiserar egenvärdet hos människan. Egenvärdet får inte variera beroende på vem man är, kön, ålder eller ursprung. Integriteten är istället konstant, det vill säga samma för barn som för vuxna. Egenvärdet kan alltså inte vara förmer än 5

någon annans, men om det inte tas om hand kan det istället kränkas (Bischofberger, 2004). I ICN:s (International Council of Nurses) etiska kod för sjuksköterskor beskrivs sjuksköterskans enskilda ansvar att främja mänskliga rättigheter och respektera sedvänjor, trosuppfattningar och värderingar hos individer. Sjuksköterskan har också en plikt att se till att patienten får riktig, tillräcklig och anpassad information inför vård och behandling för att kunna vara delaktig och ge samtycke (Svensk Sjuksköterskeförening, 2014). På så sätt tillgodoses den tidigare beskrivna autonomin och integriteten och barnets bästas tas i beaktning (Bischofberger, 2004). 1.7 Lagar och föreskrifter Det finns beskrivet i patientlagen, kapitel 1, 8, att när ett barn behöver hälso- och sjukvård ska alltid barnets eget bästa särskilt beaktas (SFS, 2014:821). Patientlagens kapitel 3, beskriver också patienters och anhörigas rätt till information. Lagen säger att patienten har rätt att få ta del av all information om sitt tillstånd och om olika behandlingsalternativ. Det är också beskrivet vikten av att patienten ska förstå den information som ges. Är patienten ett barn, ska vårdnadshavare också få informationen och det som sägs ska anpassas efter mottagarens individuella nivå och behov. Det är den som ger information som har ansvar för att den som tar emot informationen har förstått (SFS, 2014:821). Enligt barnkonventionen som Sverige har skrivit under ska barnets bästa alltid komma i det främsta rummet (UNICEF Sverige, 2017). Barn definieras enligt FN som alla individer under 18 års ålder. Att lindra barns lidande och smärta är en skyldighet på samhällelig nivå, där vården ingår som aktör (Hallström, 2009). På individnivå kan detta belysa ett eventuellt lidande, något som samhället, vården och individen självt har vinning av att lindra. 6

1.8 Teoretisk ram Begreppet lidande har noggrant beskrivits och analyserats av Katie Eriksson (1994). Hennes tankar har resulterat i flera böcker och mynnat ut i en omvårdnadsteori. En omvårdnadsteori kan med fördel användas som referensram för att djupare kunna analysera och förstå en vårdsituation. Med hjälp av teorin kan situationen belysas ur olika perspektiv och en större förståelse kan därmed leda till nya idéer inom området (Sievert & Chaiklin, 2010). För att belysa barnens och deras föräldrars upplevelser kring reponering av frakturer som vårdsituation kan Katie Erikssons teori om lidande (1994) bidra till en starkare och mer fördjupad förståelse. Begreppet lidande kan enligt Eriksson (1994) delas upp i dimensioner. Lidande är i grunden något ont. Att någon behöver pinas, plågas eller våndas. Det kan också vara något som en människa behöver utsättas för och stå ut med, en kamp. Dock menar Eriksson att ur lidande kan något gott och konstruktivt också urskiljas. Hon beskriver det som något meningsbärande, en försoning (Eriksson, 1994). Historiskt sett har vård och vårdgivande uppkommit i syfte att lindra lidande för människor. Som vården ser ut idag är det, paradoxalt nog, vanligt att vården istället skapar lidande för patienter. På grund av för lite tid för reflektion och på grund av avsaknad av kunskap finns också risk för att vårdgivare utsätter patienter för lidande helt omedvetet och i onödan. All teknologi som finns inom sjukvården idag, kan ta fokus från själva människan. Att minimera lidande för patienten kan enligt Eriksson (1994) vara sjukvårdens största utmaning idag. Eriksson delar upp lidandet inom sjukvården i tre olika kategorier som hon benämner som sjukdomslidande, vårdlidande och livslidande (Eriksson, 1994). Sjukdomslidande, som innebär det lidande patienten upplever på grund av sitt tillstånd, eller behandlingen. Inom sjukvården är det vanligt att patienter både upplever och utsätts för smärta. Smärta har en direkt koppling till lidande. Genom att lindra smärtan hos patienten kan med andra ord också lidandet lindras. Eriksson (1994) menar att en patients kroppsliga smärta ska minimeras på alla möjliga, tänkbara sätt. Inom kategorin sjukdomslidande beskrivs också det själsliga lidandet som kan orsakas av skuldkänslor, skam eller känsla av förnedring hos patienten. Känslorna kan ibland orsakas av 7

vårdpersonalen och ibland på grund av hela den situation som patienten befinner sig i (Eriksson, 1994). Vårdlidande, som istället är de lidandet som upplevs på grund av situationen som patienten befinner sig i. Detta lidande orsakas oftast av hur patienten blir bemött. Patienten kan lida på grund av kränkningar, bestraffningar, maktutövning eller utebliven vård. Den tredje och sista kategorin är livslidande som belyser lidandet som kan upplevas bara av att finnas och vara människa. Detta lidande kan göra sig extra påmint i vårdsituationer när en person blir patient och det vanliga livet tas ifrån en. Att uppmärksamma och förstå dessa tre typer av lidande i vården kan vara av värde för att känna igen och uppmärksamma det, och på så sätt ges möjlighet att lindra och minimera lidandet (Eriksson, 1994). Enligt Eriksson (1994), kan och ska lidande lindras. Det finns helt onödigt, meningslöst lidande inom sjukvården och detta ska med alla medel strävas efter att helt få bort. Dock finns också nödvändigt lidande och då bör istället allt fokus läggas på att lindra det så mycket som möjligt. Eriksson (1994) menar att det finns många sätt att göra detta på, och att det hos all vårdpersonal bör finnas en vilja att lindra. Vården bör hela tiden utvecklas och patienten ska vara informerad och delaktig. Patienten ska också få känna sig sedd och förstådd. Slutligen ska patienten för att lindra lidandet med alla medel, få den unika vård och behandling som just den individen behöver (Eriksson, 1994). Smärta efter reponering som procedur hos barn anses därför vara relevant som forskningsområde. 1.9 Problemformulering Felställda frakturer som kräver reponering är en åkomma som kan förekomma hos barn. Tack vare barnets mjuka skelett börjar läkningsprocessen redan dagen efter skadetillfället. För att läkning och rehabilitering ska fungera optimalt krävs att barnet är adekvat smärtlindrat. Det är samhällets och vårdens ansvar att se till detta genom evidensbaserad omvårdnad och adekvat information och kommunikation. Det är också vårdens ansvar att minimera lidande för alla patienter, enligt Katie Erikssons omvårdnadsteori (Eriksson, 1994). Tidigare forskning visar lyckad smärtlindring under 8

den akuta fasen och under reponering som procedur (Babl et al., 2008). Men vad händer med smärtan i efterförloppet när patienten kommit hem? Föräldrar tycker att det är komplicerat att hantera sitt barns smärta hemma efter en operation (Longard et al., 2016). Det kan tänkas likna en hemsituation efter reponering på sjukhus. Det finns mindre beskrivet om barnets upplevelser och perspektiv. Det finns därför ett behov av att belysa barn och deras föräldrars upplevelser av reponering och tiden efteråt för att få en djupare förståelse. 1.10 Syfte Syftet med denna studie var att beskriva barns och deras föräldrars upplevelser av smärta vid och efter reponering av en fraktur i armen inom ett tidsintervall av 14 dagar efter proceduren. 2. METOD 2.1 Forskningsdesign Forskningsdesignen som användes i denna studie var en deskriptiv intervjustudie av kvalitativ karaktär. Syftet med den valda metoden är att genom respondentens svar och beskrivningar få en förståelse för hur någonting varit och hur det har upplevts (Polit & Beck, 2012). 2.2 Urval Urvalet var ett lämplighetsurval där tillgängliga personer som uppfyllt inklusions- och exklusionskriterierna tillfrågats om att delta i studien (Polit & Beck, 2012). Inklusionskriterierna var barn mellan 8 och 15 års ålder som genomgått en reponering av underarmen på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Detta inom ett tidsintervall av två veckor tillbaka. Åldersgränsen sattes till ett 8-årigt barn. Det valdes då det 8-åriga barnet har ett utvecklat långtidsminne och en god kognitiv förmåga att kunna sammanfatta och repetera händelser för andra (Hwang & Nilsson, 2003). Barn över 15 år reponeras ej på Akademiska Barnsjukhuset, varför de ej inkluderades. Ett önskvärt 9

deltagarantal var 7 barn tillsammans med 7 föräldrar. Önskvärt var också att intervjua barn av båda könen. Gällande föräldrar var kön inte av någon betydelse. Exklusionskriterier för deltagande i studien var om reponeringen misslyckats och barnet står inför en kommande operation. Ytterligare ett exklusionskriterie var om barnet eller föräldrarna inte talade svenska. Urvalet efter datainsamlingen blev slutligen tio intervjuer. Fem barn, respektive fem föräldrar intervjuades. Av de deltagande barnen var 4 pojkar och 1 flicka i åldrarna 9 till 13 år. Alla barn hade av en tillfällighet sina mammor som medföljande vårdnadshavare. Datainsamlingen blev således begränsad till fem barn och fem mammor. Detta var inte på grund av mättnad, utan på grund av tidsintervallet för datainsamlingen. Det uppkom inga fler barn under tidsramen som uppfyllde inklusionskriterierna för arbetet. 2.3 Kontext eller rutiner Miljön där intervjuerna tog plats var på barnortopedmottagningen vid Akademiska barnsjukhuset i enskilt undersökningsrum. Enligt barnortopedmottagningens rutin kom barnet med medföljande förälder på återbesök inom två veckor efter reponering. Intervjun ägde rum i samband med detta efter barnet gjort en kontrollröntgen, innan återbesökstiden hos ansvarig läkare. 2.4 Datainsamlingsmetod En intervjuguide användes med semistrukturerade frågor som underlag för intervjuaren. Frågorna var noga formulerade och utvalda för att kunna besvara studiens syfte. Frågorna utvecklades i samråd med huvudhandledare med utgångspunkt från den litteratur i som föreligger i bakgrunden. Semistrukturerade frågor användes för att leda samtalet framåt på ett lagom strukturerat sätt (se bilaga 1). Med denna intervjuteknik tog samtalet nya riktningar beroende på vad respondenten svarade, och intervjuaren kunde därmed vara öppen och flexibel inför detta. Vidare ställdes relevanta följdfrågor mellan de färdiga frågorna som sammanställts i intervjuguiden. Intervjuguiden var sedan innan testad på ett oberoende barn som var i åldern 10 år. Detta gjordes för att 10

klargöra innan start att frågorna var tydliga och lätta att förstå (Polit & Beck, 2012). Testintervjun klargjorde för intervjuarna att frågorna var lämpliga. Två intervjuare deltog i samtliga intervjuer. Den ena var förste intervjuare med ansvar för att ställa frågorna till respondenten. Det gjordes med hjälp av intervjuguiden med kompletterande följdfrågor. Den andra intervjuaren hade rollen som medintervjuare, och fick därmed fokusera på att fånga upp kroppsspråk, ansiktsuttryck eller andra för intervjun viktiga detaljer och sedan skrevs dessa ned som stödanteckningar. Vid behov ställde medintervjuaren kompletterande frågor som ansågs lämpliga för att besvara studiens syfte. 2.5 Tillvägagångssätt Ett skriftligt godkännande erhölls av verksamhetschefen på Akademiska barnsjukhuset innan starten av studien. Ansvarig personal på barnortopedmottagningen gav ett muntligt godkännande att delta samt ett medgivande att vara behjälpliga med de praktiska delarna av studiens datainsamling. De barn som genomgått en reponering av underarmen kommer vanligen till barnortopedmottagningen på Akademiska barnsjukhuset cirka 14 dagar efter utförd reponering för att göra en kontrollröntgen och sedan träffa läkare. På återbesöket, som varierade i tid efter skadetillfället från en till två veckor, fick barnen och föräldrarna skriftlig och muntlig information av barnortopedmottagningens sjuksköterska om studien. På så sätt tillfrågades barn och föräldrar om sitt deltagande (se bilaga 2) och fick sedan skriva på ett skriftligt godkännande (se bilaga 3). Intervjuerna spelades in med bandspelare och genomfördes efter utförd kontrollröntgen, och innan barnet fick träffa läkaren. Tidsåtgången för intervjuerna var 7-22 minuter för barnen, respektive 11-17 minuter för föräldrarna. Intervjun tog plats i enskilt rum på barnortopedmottagningen och spelades in med hjälp av en bandspelare. Under intervjuns gång användes semistrukturerade frågor (se bilaga 1). Barnet intervjuades först. Det var med-intervjuarens uppgift att se till att föräldern som var närvarande i rummet inte tog över eller lade sig i barnets intervju. När barnet intervjuats färdigt gjordes därefter en följande intervju då föräldern fick berätta om sin upplevelse. Förälderns intervju hade samma tillvägagångssätt som barnets, men innehållet i 11

intervjuguiden hade något annorlunda frågor (se bilaga 1). Samtliga intervjuer tog plats i enrum utan störningsmoment, för att respondenterna skulle kunna känna lugn och ro under intervjuns gång, samt ges tid att svara på frågorna. Således togs även hänsyn till sekretess om den enskilde människans hälsotillstånd enligt sekretesslagen (SFS, 2009:400). Efter avslutad intervju transkriberades intervjuerna omedelbart till text med en transkriptionsnyckel. Samma transkriptionsnyckel användes på samtliga intervjuer för att säkerställa att alla intervjuer skrevs ned på samma sätt. Erhållen data kunde på så sätt tolkas i skrift enhetligt för samtliga intervjuer (Polit & Beck, 2012). Samtliga intervjuer raderades från bandspelaren först då studien färdigställts. 2.6 Forskningsetiska överväganden Olika etiska överväganden gjordes innan studiens start, detta för att värna om barnets autonomi och integritet (Polit & Beck, 2012). Information gavs muntligt och skriftligt av mottagningssjuksköterska för att säkerställa sekretess. Vid förfrågan om deltagande i studien förtydligades det för barn och föräldrar att deltagandet hela tiden var frivilligt samt att deltagandet när som helst kunde avbrytas under studiens gång. Barnen erhöll ett åldersanpassat informationsbrev om studien (se bilaga 2), för att på så sätt själva kunna ge sitt medgivande tillsammans med föräldern (se bilaga 3). Det togs i etisk beaktning i inklusionskriterierna att barnet åldersmässigt skulle vara utvecklat nog att komma ihåg händelsen och kunna återberätta den på ett adekvat sätt (Hwang & Nilsson, 2003). Vidare blev barnen intervjuade tillsammans med sina föräldrar, ej ensamma. För att värna om sekretessen enligt lag (SFS, 2009:400) genomfördes intervjuerna i enrum. All information behandlades konfidentiellt, och de inspelade intervjuerna raderades efter färdigställt examensarbete. Samtliga etiska överväganden har gjorts i enlighet med etikprövningslagen (SFS, 2003:460) som beskriver att en individ som deltar i forskning ska skyddas gällande integritet och hälsa både psykiskt och fysiskt. Intervjuerna utfördes med respekt för barnens integritet, särskilda ålder och mognad. Ett skriftligt godkännande för genomförande av studien erhölls från verksamhetschefen i enlighet med etikprövningslagen (SFS, 2003:460). 12

2.7 Bearbetning och analys Efter transkriberingen av erhållen data genomfördes en kvalitativ innehållsanalys med induktiv metod på det transkriberade materialet (Polit & Beck, 2012). Den valda metoden var Graneheim och Lundmans innehållsanalys (2004). Med hjälp av denna analysmetod lästes det transkriberade textmaterialet igenom i första steget. Författarna delade initialt upp barn- respektive föräldraintervjuer för att läsa varsitt material. Meningsbärande enheter identifierades under läsningen och kodades därefter. Likartade koder grupperades i en dynamisk process. Efter detta formulerades 12 underkategorier som slutligen blev till 5 huvudkategorier. Denna process gjordes av båda författarna tillsammans (se Figur 1), i enlighet med Graneheim och Lundmans innehållsanalys (2004). För att säkerställa korrekta och tillförlitliga huvudkategorier och underkategorier diskuterades analysen med handledare under processens gång. Med hjälp av handledare valdes också lämpliga citat ut till resultatet. 2.8 Förförståelse Författarna har sedan innan en förförståelse inom ämnet. Detta på grund av att båda arbetar med barn inom akutsjukvård och därmed har en vana av att kommunicera med barn på sjukhus sedan tidigare. En strävan från författarnas sida var att möta barnen och föräldrarna objektivt utan att förförståelsen påverkade analysen. Tabell 2. Exempel på analys Meningsbärande enhet Kod Underkategori Huvudkategori Det var lite drygt. Hade ju hellre gjort det direkt liksom, för man oroade sig ju lite på natten om hur det skulle gå. Ja du hade ju jätteont första dagarna, så jag använde väl lite sunt förnuft bara Rädsla och oro Information om smärtlindring Att känna rädsla och oro inför procedur Att få information efter reponering Upplevelser inför reponering Upplevelser av given information 13

3. RESULTAT Fem huvudkategorier med tolv tillhörande underkategorier presenteras i resultatet (se tabell 1). I löpande text finns dessa som rubriker samt underrubriker, med tillhörande citat från intervjuerna. Tabell 1. Översikt huvudkategorier och underkategorier. HUVUDKATEGORI UNDERKATEGORI BARN FÖRÄLDRAR Upplevelser inför Att känna smärta vid X - reponering skadetillfället Att få smärtlindring på olika X - sätt Att känna oro i väntan på X X reponering Upplevelser vid Att erfara olika effekter av X X reponering lustgas Att reponering uppges vara X X smärtsam Att få en känsla av lättnad X X efter reponering Upplevelser av olika Att känna rädsla inför X X känslor smärtsam procedur Att känna brist på kontroll X X Upplevelser av given Att få information inför X X information reponering Att få information efter X X reponering Upplevelser i Att känna obehag och smärta X X efterförlopp av gips Att känna att allt blev bra till slut X X 3.1 Upplevelser inför reponering Denna kategori beskriver smärta vid skadetillfället, omhändertagande och smärtlindring vid ankomst till sjukhus samt känslor inför proceduren. 14

3.1.1 Att känna smärta vid skadetillfället Samtliga barn som deltagit beskrev att de upplevt smärta när frakturen uppstod vid skadetillfället. Alla deltagande barn nämnde specifikt att det gjorde ont att bryta sin arm, men de beskrev sin upplevelse av smärtan på olika sätt. Ett barn tyckte inte alls att det gjorde ont till en början, men beskrev sedan att smärtan kom smygande och blev värre och värre successivt. En annan tyckte inte att det gjorde ont förrän det syntes att armen var sned och bruten. Ytterligare ett barn beskrev en brännande känsla i armen vid frakturens uppkomst. De resterande barnen beskrev i sin berättelse om skadetillfället endast att det gjorde ont utan närmare precisering av känslan specifikt. Sen så ramlade jag på armen, sen så bröt jag den. Det gjorde ont! - Barn 1, 11 år Ingen av föräldrarna var med vid skadetillfället. Således nämndes inget om detta i föräldraintervjuerna. 3.1.2 Att få smärtlindring på olika sätt De barn som deltog beskrev att den upplevda smärtan lindrades på olika sätt vid ankomst till sjukhus. Samtliga barn erhöll en avlastande smärtskena för att stabilisera frakturen, något som beskrevs som en åtgärd med god effekt. Det nämndes att gipset kändes varmt och att det onda blev bättre efter att skenan lades på armen. Alltså först gjorde det väldigt ont, sen gjorde det liksom lika ont hela tiden tills jag fick gips. Då blev det bättre. - Barn 3, 13 år Samtliga barn beskrev även hur de fått tabletter för att lindra smärtan, antingen av ambulanspersonal eller efter ankomst till sjukhuset. Tre av fem barn berättade hur de fått medicin i blodet för att lindra den akuta smärtan som ett komplement till tabletterna. Samtliga barn uppgav sig ha blivit hjälpta av de olika smärtlindrande åtgärderna, farmakologiska som icke-farmakologiska. Alla barn som deltog beskrev att de under 15

första natten i hemmet i väntan på reponering hade mer eller mindre ont. Det fanns ett behov av att lindra smärtan med farmakologisk smärtlindring under väntan på reponering för samtliga barn. Föräldrarna uppgav att barnen fått tabletter och nämnde inte specifikt huruvida detta varit tillfredställande eller ej. 3.1.3 Att känna oro i väntan på reponering Mellan det akuta omhändertagandet på barnakuten och reponeringstillfället fick samtliga barn vänta en natt med en avlastande gipsskena och information om smärtlindring till föräldrarna. Alla barn förutom ett fick åka hem. Ett barn beskrev att det var jobbigt att sova hemma den första natten på grund av att gipset var i vägen, och att det kändes konstigt. Ett annat barn berättade om en upplevd känsla av oro och stress inför vad som väntade vid den kommande reponeringen. Föräldrarna hade upplevelsen av att det kändes jobbigt att få vänta på reponeringen för sina barns skull. Föräldrarna beskrev att det hade varit önskvärt att genomföra reponeringen i det akuta omhändertagandet för att på så sätt undvika stress och oro inför den kommande reponeringen dagen efter för barnet. Varför kan man inte göra det idag, istället för att gå hem och sova så jag skulle bli rädd och ha ont. - Barn 1, 11 år. För det blev liksom en kort natt eftersom vi kom hem sent från akutmottagningen på natten och sen skulle vi tillbaka på morgonen. Ja vi var nog lite trötta och liksom.. tagna.. det hade kanske varit bättre att få det gjort direkt egentligen så vi slapp oroa oss sen innan. - Förälder 3 16

3.2 Upplevelser vid reponering Denna kategori handlar om barns och föräldrars upplevelser av lustgas, smärtupplevelser vid reponering samt hur det känns direkt efter avslutad procedur. 3.2.1 Att erfara olika effekter av lustgas De deltagande barnen beskrev sina upplevelser av att erhålla lustgas samt effekterna av denna behandling på olika sätt. Ett av barnen upplevde det som ett äventyr med drömmar och föreställningar om att vara ute och flyga på en lång resa. Det resulterade i en positiv upplevelse av lustgasens effekter för både barnet och dennes förälder. Föräldern beskrev lustgasen som en bra metod och att det gav en bra upplevelse för både sig självt och barnet. Känslan av att lustgasen fungerade som adekvat avledning och smärtlindring beskrevs således av både barn och förälder. Ja, alltså jag fick en sån mask, och så fick jag andas in i den. Eller alltså andas in lustgasen. Sen var det sjuksköterskan som pratade med mig och vi var ute på en resa i olika länder och sådär. - Barn 4, 9 år Ett annat barn beskrev att det var som att sova i masken, men att lustgasen ändå inte tog bort smärtan vid själva tillfället som doktorn drog armen i rätt läge. I en av intervjuerna tyckte barnet själv att lustgasen inte hade någon effekt alls, och att det från början kändes som att metoden med lustgas inte skulle fungera. Barnet berättade att det kändes läskigt, och upplevde ett tryck över munnen. Barnet beskrev att det ändå gjorde väldigt ont när armen drogs rätt. Det var lite läskigt och blev lite jobbigt.. det blev som ett tryck över min mun -Barn 5, 10 år 17

Föräldern till samma barn upplevde dock en viss effekt av lustgasen i smärtlindrande syfte, men upplevde barnet som väldigt rädd och tolkade situationen som att rädslan kan ha varit det yttersta problemet. Jag tyckte att det var jättejobbigt, för hon hade väldigt ont. Sen tror jag att hon var lite hjälpt av lustgasen ändå. -Förälder 5 3.2.2 Att reponering uppges vara smärtsam I alla intervjuer med både föräldrar och barn beskrevs det att någon typ av smärta upplevdes precis i stunden då frakturen drogs i rätt läge. Barnen beskrev smärtans karaktär under proceduren på olika sätt. Ett barn upplevde smärtan som kort, och över på en sekund. Ett annat barn upplevde varken smärtan som kort eller lång, men intensiv och jobbig, medan ytterligare ett barn kände av reponeringen men tyckte att det knappt kändes. Barnen beskrev att smärtan, oavsett karaktär, som uppstod vid tillrättandet av frakturen var övergående relativt snabbt. Trots att smärtan vid reponeringen uppfattades som kort av barnen, förtydligar två av dem att smärtan var liknande den som uppkommit då armen bröts. Det var ändå tio på skalan, men det som var bra var att det gjorde bara ont typ, en sekund - Barn 3, 13 år Jag upplevde det som att hon hade väldigt ont i alla fall, precis när dom drog. -Förälder 5 Beskrivningen av upplevd smärta varierar mellan ett av barnen och dennes förälder i en och samma reponering. Barnet beskrev sin upplevelse av smärtan som kort och intensiv, men att den sedan gick över på några sekunder. Föräldern till samma barn berättade en annan upplevelse av samma situation. Denne uppfattade att reponeringen 18

gav en outhärdlig och panikartad smärta för barnet, som inte bara varade en kort stund, och att det i sin tur var mycket jobbigt att vara med om som förälder. Sen så blev man kallsvettig liksom, och sen så gallskrek man direkt. Men sen efter fem sekunder så glömde man bort vad som hade hänt. - Barn 2, 10 år Jag tyckte det var jättejobbigt. Eller alltså det gjorde ju så ont för honom, han fick ju som panik och halvsatte sig upp och bara vrålade en lång stund - Förälder 2 3.2.3 Att få en känsla av lättnad efter reponering Samtliga barn tillfrågades hur de upplevde smärtan direkt efter avslutad procedur. Barnen tyckte inte att det inte kändes så mycket i armen direkt efteråt. Ett barn beskriver en känsla av yrsel och tyngd i armen men påpekar ingen direkt smärta. En annan kände sig snurrig, samt upplevde att det ekade i rummet en tid, men sade sig inte alls vara smärtpåverkad. Ytterligare ett barn tyckte att det var lugnt efteråt, och kände mest en lättnad över att proceduren nu var klar, samt att det då kändes bra igen. En förälder beskrev dåligt samvete direkt efter avslutad procedur, då det varit mer smärtsamt för barnet än vad som sagts innan procedurens början. De deltagande föräldrarna påpekar en känsla av lättnad efter att reponeringen var avslutad. Alltså efter då kände jag såhär äntligen är det klart! Alltså nu kan jag slappna av åå.. ta det lugnt lite. - Barn 2, 10 år Ja, alltså det var ju väldigt jobbigt under tiden, när dom reponerade. Men sen efteråt var det ju skönt, skönt att det var över och klart. - Förälder 4 19

3.3 Upplevelser av olika känslor Denna kategori beskriver helhetskänslor av rädsla och brist på kontroll i samband med proceduren. 3.3.1 Att känna rädsla inför smärtsam procedur Två av de intervjuade barnen beskrev en rädsla inför reponeringen som procedur. De beskrev att risken för att det kan göra ont kändes skrämmande, vilket gav en känsla av oro. Samtliga barn fick vänta med att göra reponeringen till dagen efter skadetillfället. Två av barnen nämnde specifikt att det var jobbigt att behöva vänta på att få genomföra proceduren för att mer rädsla hann byggas upp och därmed mer oro. Det var lite drygt. Hade ju hellre gjort det direkt liksom, för man oroade sig ju lite på natten om hur det skulle gå - Barn 3, 13 år Föräldrarna beskrev barnens upplevelser av rädsla inför reponeringen. Rädsla och oro inför proceduren beskrevs som påtaglig från deras barn. Och så var du ju jätteorolig redan innan när han började klippa i gipset. Så, jag försökte ju lugna dig bara. - Förälder 2 I en av intervjuerna berättade föräldern om, i motsats till sitt barn, en påtaglig rädsla och obehagskänsla hos barnet både innan reponeringen och i hemmet efteråt. Föräldern beskrev svårigheter för barnet både att prata och höra om proceduren i efterhand, vilket gjort att reponeringen tolkats som mycket jobbig av föräldern. 3.3.2 Att känna brist på kontroll I en intervju framkom en genomgående rädsla för brist på kontroll under hela vårdförloppet, från skadetillfälle till efter reponering. Vid skadetillfället beskrev andra barn att se sin felställda arm som något obehagligt och känslan av att inte kunna 20

kontrollera armen gjorde dem rädda. På sjukhuset beskrev barnen en känsla av rädsla för att något ska hända med armen, utan vetskapen om hur det skulle kännas. Jag visste att dom skulle behöva göra någonting med min arm så då blev jag rädd. -Barn 5, 10 år En förälder beskrev också att rädslan har varit konstant och upplevelsen från förälderns sida är att rädslan kan ha varit svårare än smärtan hos barnet. Efter reponeringen fanns en kvarstående rädsla hos barnet för att proceduren inte blivit lyckad och att armen skulle behöva opereras. Denna avsaknad av kontroll inför framtiden berättades skapa både obehag och ilska hos barnet. Vidare beskrevs av föräldern en oro för att rädslan ska skapa problem vid framtida sjukhusbesök. Det är ju det, mycket med den här rädslan, överlag när det gäller armen, att hon är rädd. Jag tror att det är rädslan som liksom var största grejen, mer än att det gjorde ont för henne. - Förälder 5 3.4 Upplevelser av given information Denna kategori beskriver den information som barn och föräldrar upplever inför och efter reponering. 3.4.1 Att få information inför reponering Föräldrarna upplevde att de fått bra information inför reponeringen. De visste vad som skulle hända och hur det skulle gå till. I två av intervjuerna framkom att de fått information om att barnet inte kommer att minnas så mycket av själva reponeringen, men att de upplevde att barnen mindes ändå. Denna information blev en tröst för föräldrarna under själva reponeringen, när de såg sitt barn ha ont. Dock beskrevs det som besvärande när informationen inte stämde och barnet kom ihåg allt efteråt ändå. Given information om att inte komma ihåg proceduren beskrevs också av ett av barnen. Barnet upplevde sig dock komma ihåg hela händelseförloppet och uttryckte en 21

frustration över felaktigt given information. I övrigt var både barn och föräldrar nöjda med den information som givits inför proceduren. Mm.. det fick jag.. dom berättade precis vad som skulle hända liksom. - Barn 4, 9 år Dom hade förklarat innan att du kanske inte skulle komma ihåg det som så väldigt smärtsamt, men sen gjorde du kanske det ändå - Förälder 2 3.4.2 Att få information efter reponering Enligt barn och föräldrar hade information givits innan hemgång gällande ickefarmakologiskt omhändertagande. Information lämnades ut om högläge och vikten av att röra på fingrarna, samt att de skulle uppsöka sjukvård vid oro för svullna fingrar. Barnen upplevde att de fått ta del av, och vidare kunde förstå den givna informationen. Ett av de intervjuade barnen tillbringade natten mellan skadetillfället och reponeringen på sjukhus. Både barnet och föräldern upplevde att de inför den natten inte fick någon information alls om högläge. Den informationen gavs först inför hemgång, som de andra respondenterna uppgett. Han sa du måste göra såhär tusen gånger (kramar med handen), och sen när jag gjorde så, gjorde jag 1070 gånger. - Barn 1, 11 år I informationen om farmakologisk smärtlindring i hemmet efter reponering kunde en variation ses mellan deltagarna. Inget av de intervjuade barnen antydde att de fått någon information om farmakologisk smärtlindring. Samtliga föräldrar beskrev att de fått information om att smärtlindring bör ges. Vilken typ av smärtlindring, och vilka råd om hur och när det skulle administreras varierade. Två av fem föräldrar fick råd om att ge Alvedon, och att fylla på med Ipren vid otillräcklig effekt och smärtproblematik. De 22

tre resterande föräldrarna erhöll råd om att ge Alvedon samt fick Morfin utskrivet av en läkare för att kunna ge vid behov. Föräldrarna beskrev en osäkerhet kring hur mycket smärtlindring de skulle ge, och med vilka tidsintervall. Ingen av föräldrarna upplevde att de har fått specifika direktiv från vårdgivarna. Sjukvårdsrådgivning över telefon användes för att få hjälp med tidsintervall och doseringar gällande smärtlindringen. I övriga fall beskrevs att sunt förnuft fick användas och att barnet fick smärtlindring när föräldern själv bedömde att det behövdes. Ja du hade ju jätteont första dagarna, så jag använde väl lite sunt förnuft bara -Förälder 2 3.5 Upplevelser i efterförlopp Denna kategori beskriver smärta och obehag från gips samt en känsla av att allt blev bra tillslut. 3.5.1 Att gips ger smärta och obehag Alla barn beskrev att de varit i behov av farmakologisk smärtlindring de första dygnen efteråt, dock i olika stor utsträckning. Smärta 1-2 dygn efter reponeringen beskrevs av samtliga barn. Ett par barn beskrev lätt smärta och resterande av barnen upplevde en mer intensiv smärta. Icke-farmakologiska åtgärder såsom högläge och att röra ordentligt på fingrarna hade samtliga barn utövat i efterförloppet, och nämndes ha haft en god effekt på svullnad och därmed smärta i händerna. Ett av barnen belyste sin uppfattning kring smärtlindring som att det inte spelar så stor roll vad för åtgärder som tas, för att det kommer alltid att göra lite ont i alla fall. Ja, alltså det spelar ingen roll hur man gör. Man kan ju stoppa det från att det gör jätteont till att det gör mindre ont. Men man kan ju aldrig stoppa det helt, vad man än gör så gör det ju lite ont. - Barn 2, 10 år 23

När barnen tillfrågades om de har haft några sömnsvårigheter relaterat till smärta svarade fyra av de fem barnen att deras sömn på något sätt har påverkats. Tre barn berättade att de vaknat flera gånger under de två första nätterna på grund av smärta i armen. Föräldrarna upplevde en god effekt av administrerad smärtlindring, oavsett typ, och att deras barns sömn på så sätt inte påverkats nämnvärt. Det beskrevs också att svårigheter med sömnen primärt haft att göra med armens högläge i sängen samt ett obehag från gipset, både av barnen och föräldrarna. Det upplevdes som en jobbig och ovan situation att sova med gips, snarare än att smärtan i armen varit besväret. Det var lite jobbigt för att jag var tvungen att ha en kudde under armen och så.. Men det gjorde inte ont. - Barn 4, 9 år Nej, alltså det var mer gipset som var i vägen. Och du var ovan och vaknade när du rörde dig. Det var inte på grund av ont på något vis. - Förälder 4 3.5.2 Att känna att allt blev bra tillslut Ingen av de deltagande barnen uppgav besvär av smärta vid återbesöket. Ett av barnen beskrev att det inte gjorde ont längre men att det kliade i gipset, samt att det ibland kunde göra lite ont i fingrarna på morgonen efter en natts sömn. En annan poängterade att det kunde göra ont någon gång ibland, men att det var väldigt sällan. Resterande barn hade inga besvär alls med smärta vid återbesöket. Vid tillfrågan om barnen skulle kunna tänka sig att göra om samma sak igen, uppgav samtliga barn att de kunde tänka sig en upprepning av proceduren. Ett av barnen antydde att mer smärtlindring skulle behövas. Två av barnen beskrev en förståelse för behovet att göra det igen om en liknande fraktur skulle uppstå, och att det i så fall skulle kännas genomförbart. I föräldrarnas svar på samma fråga beskrev ett par av föräldrarna en positiv upplevelse av proceduren och kunde tänka sig att se sitt barn göra om samma sak igen. Två barn 24