Effekten av att återutsätta stora laxhonor (maximimått) på sportfiskefångster och rommängd på västkusten.

Effekten av att återutsätta stora laxhonor (maximimått) på sportfiskefångster och rommängd på västkusten. Erik Degerman, Lars Karlsson, Johan Dannewitz, Stefan Palm Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium 2011-01-11 Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium Dnr: 00003-2011

1 Effekten av att återutsätta stora laxhonor (maximimått) på sportfiskefångster och rommängd på västkusten. Bakgrund På grund av en minskning av vildbestånden av västkustlax (Degerman & Karlsson 2010) är det önskvärt att minska uttaget av lekfisk i syfte att öka den naturliga produktionen. Perioden 1985-2009 minskade tätheten av laxungar 60%, dvs med ca 2,4% årligen. För att vända denna trend bör romdepositionen ökas, förslagsvis med i storleksordningen 10-20% mot dagens förhållanden. Återvandringen av lekfisk in till svenska kusten påverkas mycket ringa av havsfiske utanför svenskt fiskevatten. Yrkesfisket på kusten i havet redovisar låga fångster och endast tre bottengarn återstår i Halland och Västra Götalands län. Fritidsfisket efter lax i havet med spö torde vara mycket ringa, medan en del lax fångas med nät i fritidsfiske på grunt vatten (Thörnqvist 2000). Hur mycket lax detta utgör är okänt. Degerman & Karlsson (2010) har skattat att den icke rapporterade fångsten utgör 10% av den rapporterade fångsten. En skattning som är mycket osäker. Huvuddelen av beskattningen sker i åarna vid sportfiske, samt i Rolfsån vid det s k brickfisket (nätfiske). Även omfattningen av detta nätfiske är okänd. Sportfisket i åarna är däremot väl känt och utgör ca 90% av den svenska rapporterade fångsten. Det skall då betonas att 75% av den totala fångsten utgörs av lax av odlat ursprung. Ett sätt att öka mängden vild lekfisk vore att få sportfisket i åarna att avstå från att landa stora laxhonor. En stor hona har fler och större romkorn än en mindre hona. Flera försök har också visat att ungar av större honors rom blir dominanta och tillväxer bättre än ungar från mindre honor. I detta PM sammanställs storleken på stigande leklax i olika åar på svenska västkusten. Data kommer från sportfiskets registrerade fångster (Göta älv, Säveån, Örekilsälven, Lagan, Ätran, Viskan, Stensån) samt lekfiskregistreringen vid Nydala i Högvadsån. Syftet är att se vilken effekt det skulle få på sportfiskets fångster samt på mängden lekfisk om man gör olika åtgärder i form av att återutsätta stora lekhonor, dvs tillämpar ett maximimått. Det bör betonas att det görs en del antaganden för att möjliggöra beräkningar, t ex är andelen honor vid en viss längd inte säkert känd på grund av ett litet underlagsmaterial. Dessutom är effekten av förändringar i fisket, t ex genom att återutsätta honor, naturligtvis helt beroende på hur stor andel av lekpopulationen som påverkas av fisket. Grovt har man skattat att exploateringsgraden är 28% på svenska västkusten (Degerman & Karlsson 2010), dvs någonstans mellan var fjärde och tredje leklax som når svenska vatten fiskas bort, främst i åarna. Nedan presenteras en genomgång av exploateringsgrad i sportfisket i olika länder som jämförelse. Material och metoder Dataunderlaget består dels av databasen Salmonidage som finns vid Fiskeriverkets försöksstation i Älvkarleby (Lars Karlsson). Data från sportfisket i Ätran har tillställts av Falkenbergs turistbyrå och omfattar fisket år 2001-2010. Data för sportfisket i Örekilsälven

2 (2009-2010) har hämtats från http://www.orekil.com/laxfiske/. Data för sportfisket i Säveån (2000-2010) har hämtats från Sportfiskarnas hemsida (www.sportfiskarna.se) under fliken för Västra regionen. Data för sportfisket vid Laholmsfiske i Lagan (odlad lax; 2009-2010) har hämtats från http://www.laholmslaxfiske.nu/. Statistik från laxfisket vid Lilla Edet, Göta älv, har erhållits från SFK Laxen, Lilla Edet (avser åren 2008-2009). Statistik från Viskan har erhållits från Kullagårdsfisket (åren 2006-2010). Även statistik från ett fåtal fångade laxar från Stensån redovisas (2006-2010). Slutligen ingår mätningar av uppvandrande leklax förbi Nydala i Högvadsån (åren 2001-2003 samt 2009). Datamaterialet har kontrollerats och individer med orimliga längder och vikter (kontrollerade genom att studera konditionsfaktorn) har eliminerats. För vissa individer saknades uppmätt längd eller vikt, och för flera även könsbestämning. Resultat Längd och vikt Totalt erhölls information om 9415 laxar fångade 2000-2010. Minimimåttet på lax är 45 cm och endast en kortare lax fanns rapporterad. I fortsättningen används endast individer på 45 cm eller längre i analyserna. Medellängden var ca 73 cm (Figur 1) och medelvikten 4,1 kg. Figur 1. Alla registrerade och längdmätta västkustlaxar om 45 cm eller större (n=9173). Det förelåg ett starkt samband mellan längd (cm) och vikt (kg):

3 Vikten = Längden 3,211 * 3,79*10-6 (r 2 =0,95) Ekvation 1. Detta medför att medelvikten på en lax på 75 cm var 4 kg, 80 cm var 4,9 kg, 85 cm var 5,9 kg samt 90 cm var 7,1 kg (Tabell 1). Tabell 1. Förväntad vikt på en lax av en viss storlek enligt ekvation 1. Längd (cm) Vikt (kg) 45 0,8 50 1,1 55 1,5 60 1,9 65 2,5 70 3,2 75 4,0 80 4,9 85 5,9 90 7,1 95 8,5 100 10,0 105 11,7 110 13,6 115 15,7 120 18,0 125 20,5 Storleksfördelningen avvek mellan åarna. Framförallt var laxen från Lagan, Säveån och Göta älv betydligt större än laxen från Ätran (Figur 2 & 3). Samma minimimått (45 cm) tillämpas i fisket i alla åarna.

4 Kumulativ (%) antal 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Ätran Lagan Säveån Örekilsälven Viskan Göta älv 43 48 53 58 63 68 73 78 83 88 93 98 103 108 113 118 Längd (cm) Figur 2. Kumulativ frekvensfördelning av laxens längd (cm) i olika åar. 120 110 100 90 Längd_cm 80 70 60 50 40 Göta älv Högvadsån Lagan Stensån Säveån Viskan Ätran Örekilsälven Vattendrag Figur 3. Ett alternativt sätt att åskådliggöra skillnader i laxarnas storlek mellan olika älvar. Längden är avsatt vertikalt och materialets omfattning anges horisontellt.

5 Könsfördelning Endast 3511 laxar var könsbestämda. Dessa kom från fem åar; Örekilsälven, Göta älv, Säveån, Viskan samt Högvadsån. Från den senare används enbart data från 2009. Andelen honor i åarna var 54%, 56%, 45%, 37% respektive 63%. För samtliga åar avvek andelen honor från en förväntad fördelning 50:50 (Tabell 2). Tabell 2. Andel av alla fångade laxar som var av respektive längd, samt andelen honor av alla fiskar i respektive längdklass. Fördelningen hona:hane testad med Chi-square gentemot en förväntad fördelning 50:50.. Vattendrag Antal Högvadsån Göta älv Örekilsälven Säveån Viskan Totalt Hane 97 410 163 357 142 1175 Hona 207 520 189 288 85 1448 Total 304 352 645 227 2623 Andel (%) hona 68,1 55,9 53,7 44,7 37,4 55,2 Chi-square 99,5 13 1,9 7,4 14,3 df 1 1 1 1 1 P <0,001 <0,001 0,166 0,007 <0,001 Andelen (%) honor i en viss längdklass skilde mellan åarna, men uppvisade en likartad tendens, undantaget Högvadsån (Tabell 2). Skillnaderna mellan sportfiskets fångster och registreringen vid fällan i Högvadsån kan vara reella eller bero på det urval som genereras vid sportfiske med en större andel fångad hannar. Risken för felaktig könsbestämning bedöms som ringa. Honorna var framför allt representerade av fiskar över 70 cm (Tabell 3). Eftersom detta PM behandlar effekten av att frivilligt införa maximimått för honor i sportfisket så används i fortsättningen data från sportfiskefångster och inte fiskfällan i Högvadsån, då denna avvek. Medelvärdet för andel honor vid olika storlekar presenteras i Tabell 3 samt i Figur 4. Tabell 3. Andel (%) honor per längdklass i de olika åarna. Medel* avser medelvärde förutom Högvadsån. Längdklass (cm) Örekilsälven Göta älv Säveån Viskan Högvadsån Medel* -55 39,1 50,0 31,3 12,0 54,5 33,1 >55-60 16,7 33,3 22,5 18,4 50,0 22,7 >60-65 21,7 55,6 19,8 47,6 39,4 36,2 >65-70 52,0 54,1 18,6 30,4 75,0 38,8 >70-75 42,2 60,0 40,5 55,3 82,7 49,5 >75-80 63,8 63,8 66,7 41,9 84,0 59,1 >80-85 67,3 59,2 71,2 52,9 63,3 62,7 >85-90 69,4 55,6 50,6 58,8 63,6 58,6 >90 70,7 45,5 44,5 29,4 41,7 47,5

6 70,0 60,0 Andel (%) honor 50,0 40,0 30,0 20,0 10,0 0,0-55 >55-60 >60-65 >65-70 >70-75 >75-80 >80-85 >85-90 >90 Längdklass (cm) Figur 4. Medelandel (%) honor av fångad lekfisk vid sportfiske: data från Örekilsälven, Göta älv, Säveån och Viskan sammanslagna (se Tabell 3). Havsår och andel grilse Av de åldersanalyser av lax från västkusten som skett vid Fiskeriverkets försöksstation i Älvkarleby framgick att vid en storlek över 80 cm dominerade fiskar som varit ute i havet mer än 1 år (Figur 5). En stor andel av grilsen (ett havsår) var hanar (jämför Figur 4). De allra största fiskarna dominerades också av hanar som kan ha tillbringat mer än två år ute i havet.

7 120 100 Totadage 1 2 3 4 6 80 Count 60 40 20 0 6 45 50 53 56 59 62 65 68 71 74 77 80 83 86 89 91 94 97 100 103 Figur 5. Storleksfördelning (längd i cm) hos laxar från västkusten med olika antal havsår (åren anges med olika färg). Data från åldersdatabasen Salmonidage, Fiskeriverkets försöksstation, Älvkarleby. Storleksskillnaderna mellan åarnas laxar (Figur 2 & 3) återspeglar till stor del skillnader i andelen grilse (lax som bara stannar i havet ett år). Som en approximativ övre gräns för grilse kan anges en storlek av 3,6 kg (73 cm). Andelen grilse i de olika åarna varierade från 27% i Göta älv till 61% i Högvadsån (Tabell 4). För västkusten som helhet (25% vild + 75% odlad lax) angavs för år 2009 34% grilse (Degerman & Karlsson 2010). Noterbart var att 75%-percentilen, dvs den längd som 75% av laxarna är kortare än (och 25% längre än) skilde nästan 20 cm mellan lax från Stensån och Lagan eller Säveån. Det innebär att den längsta fjärdedelen laxar i Stensån var 70 cm eller längre, medan de var 88-89 cm i Göta älv, Säveån och Lagan.

8 Tabell 4. Andel (%) grilse, medelvikt och längd för rapporterade laxar. Percentilerna 75%, 90% och 95% redovisas också (dvs minsta längden för de 25% största, 10% största resp. 5% största rapporterade laxarna i respektive å). Andel (%) Medel- Medel- Längd-percentil Antal grilse (<=3,6 längd kg) vikt (kg) (cm) 75% 90% 95% fiskar Stensån 85 2,5 63 70 76 84 37 Lagan 28 5,5 81 89 95 98 584 Ätran 63 3,4 69 77 84 90 4452 Högvadsån 61* - 70 77 82 85 1399 Viskan 56 3,7 72 80 90 95 227 Göta älv 27 5,2 81 88 95 98 930 Säveån 38 5,3 78 88 96 100 623 Örekilsälven 45 4,4 75 84 93 96 610 * Skattat från längdfördelning då viktsuppgifter saknas Förväntad exploateringsgrad i sportfiske i åar För svenska förhållanden finns få rapporterade försök att beräkna exploateringsgraden på leklax som stiger i åar och älvar. Exploateringsgraden är andelen fångad lax av dem som stiger i älven. Man har jämfört antalet laxar som steg förbi fiskvägen i Herting (Ätran) med den rapporterade sportfiskefångsten uppströms åren 1992-1995. Exploateringsgraden var då 10-15%. I sportfisket uppströms Herting fångades då i medeltal 308 laxar per år. Till detta skall dock läggas fångsterna nedströms Herting, under denna period i medeltal 484 per år. Lägger man till dessa laxar bör exploateringsgraden ha varit runt 20% i Ätransystemet. I engelska och skotska älvar brukar exploateringsgraden vara förhållandevis låg; ofta kring 10-25% (Environment Agency 2007). Fisket i dessa älvar är ofta hårt reglerat. Exempelvis kan nämnas att i River Tay, Skottland, har man infört landningsförbud på lax år 2010. I Ponoi på Kolahalvön var exploateringsgraden 10-19% (Whoriskey m fl 2000). Isländska älvar med ett renodlat spöfiske kan uppvisa en högre exploateringsgrad; Ellidaar 34,6%, Ulfars 28,6%, Blanda 64,9% och Nordura 25,3 % som medelvärde för all lax, såväl grilse som större lax (Gudjohnsen 1986, Mills 1989). I spanska älvar med enbart spöfiske uppmättes exploateringsgraden till 26% i Nansa och 43% i Ason (de Leaniz m fl 1992). I Irland skattas generellt exploateringsgraden på vildlax till hela 50%, och 60-70% för odlad lax (Report of the Standing Scientific Committee of the National Salmon Commission, 2006). Den högre exploateringsgraden för odlad lax beror på generösare fiskeregler i sådana älvar. Generellt är exploateringsgraden störst på de laxar som kommer in i älvarna tidigt på säsongen. I Tanaälven mellan Norge och Finland var exploateringsgraden år 1993 hela 69% för lax med flera havsår (Erkinaro m fl 1999). I de spanska älvar som redovisats ovan var exploateringsgraden hela 80% på tidigt stigande lax, men bara 10% på sent stigande grilse (de Leaniz m fl 1992). Thorley m fl (2007) menar därför att reglering av laxfisket utifrån en medelexploateringsgrad över säsongen är meningslöst eftersom de stora laxarna exploateras hårdare än de små. De fann att tidigt stigande lax löpte tolv gångers högre risk att fångas jämfört med sent stigande lax.

9 Således finns stora skillnader i exploateringsgrad mellan regioner och älvar. För det fortsatta resonemanget antas exploateringsgraden i åar med utvecklat sportfiske på västkusten vara i intervallet 20-50%. I några mindre åar är exploateringen mindre, till och med noll. Effekter av maximimått på fisket, rommängden och beståndet som helhet De stora skillnaderna mellan åarnas laxpopulationer gör att det är svårt att införa generella regler, t ex att alla laxhonor över 80 cm skall återutsättas. I Säveån skulle det innebära att 30% av fångsten skulle försvinna för de fiskande, medan endast 3% skulle återutsättas i Stensån (om vi antar att honor utgör 60% av fiskarna över 80 cm). Förutom att åfisket drabbas på olika sätt innebär detta också att den positiva effekten på avgiven mängd rom i Stensån blir liten. Således bör rekommendationer om återutsättning av stora honor anpassas för situationen i de olika åarna. För en lax av en viss längd kan vikten skattas med ekvation 1 och andelen honor per längdklass med Tabell 3. Därmed kan den totala vikten av honor skattas i varje längdklass per å utgående från data i Figur 2. Slutligen kan dettas räknas om till rommängd (antaget 1300 romkorn per kg hona). Resultatet (Figur 6) ansluter väl till Figur 2. 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 43 48 53 58 63 68 73 78 83 88 93 98 103 108 113 118 Andel (%) av rommängd Lagan Ätran Säveån Örekilsälven Göta älv Viskan Längd (cm) Figur 6. Andelen av skattad total rommängd som skulle ha lagts av spöfångade laxar av olika storlek (cm) i åarna. Skattad med hjälp av ekvation 1, samt data som presenteras i Tabell 3 samt Figur 2. För tydlighets skull redovisas resultatet i Figur 6 även i form av en kort tabell (Tabell 5). Där redovisas hur mycket av rommängden som skulle sparas till reproduktion om olika maximimått på honor infördes. De två odlade bestånden (Lagan och Göta älv) redovisas ej. Man kan förvänta sig en dödlighet på ca 10% på återutsatta honor, beroende på vattentemperatur etc (Mills 1989). Således skulle siffrorna över rommängden behöva justeras något, men då andra osäkerheter ändock föreligger ansågs detta inte nödvändigt.

10 Tabell 5. Andelen av rommen hos sportfiskefångade laxhonor som skulle sparas till naturlig reproduktion om olika maximimått infördes i respektive å. Maximimått (längd cm) 80 85 90 95 Örekilsälven 60% 39% 24% 12% Säveån 75% 51% 32% 20% Viskan 48% 33% 18% 12% Ätran 39% 21% 11% 5% Förslag 1 Frivilliga infört maximimått anpassat till älven (ökar rommängden med 5-12%) Antag att man strävar efter att låta den potentiella avgivna rommängden för lek från de fiskar som fångas vid sportfisket öka med exempelvis 25% i varje å. Det bör betonas att om 25% av den rom som skulle ha fångats bort i sportfisket sparas genom införande av maximimått så innebär det inte att rommängden i ån ökar i samma utsträckning. Vi antar grovt att 20-50% av laxarna som stiger i ån fångas. Det innebär att den totala rommängden skulle öka med 5-12,5% (25%*0,2 resp. 25%*0,5) om fisket för övrigt är konstant. För att nå målet skulle laxar på 84 cm och längre återutsättas i Ätran. I Säveån skulle motsvarande värde vara 93 cm. Ett eventuellt maximimått bör dock rimligen sättas till närmast jämna fem-centimeter, dvs för Ätran t ex 85 cm istället för 84. Om dessa maximimått införs skulle 11-15% av årsfångsten behöva återutsättas, eller 5-7% om man enbart återutsätter honor (Tabell 6). Således skulle ett ansvarsfullt fiske kunna ske som ökar rommängden med 25% från den fisk som normalt fångas med enbart 5-7% minskad fångst, tack vare att de stora honorna har mer romkorn än de små. Tabell 6. Andelen (%) av årsfångsten i sportfisket som skulle behöva återutsättas om man strävade efter att öka avgiven rommängd med 25% från fisk som normalt fångas i sportfisket. Antal (%) återutsatta Maximimått (cm) Totalt Enbart honor Örekilsälven 90 15 7,2 Säveån 93 15 7,1 Viskan 88 11,4 5,5 Ätran 84 11,3 5,6 Önskar man någon slags tumregel för att införa maximimått på honor kan man säga att 15 cm längre än medellängden på alla fångade laxar kan vara lämpligt (jfr medellängder i Tabell 4 med maximått i Tabeller 5 och 6). En sådan generell regel torde kunna tillämpas även i andra laxåar längs västkusten, där detaljerade data av ovanstående slag saknas. Förslag 2- Gemensamt infört maximimått över hela året (ökar rommängden med 8-20%) Skall ett gemensamt infört maximimått införas så kommer det att ge olika effekt i olika bestånd. Om man tillämpar ett maximimått i sportfisket bör motsvarande mått gälla även för övrigt fiske. I åar utan organiserade fiskevårdsområden som sköter laxfisket kan det vara nödvändigt att införa generella regler. I åar där fiske sker med redskap som inte medger återutsättning bör sådana fisken inte tillåtas under en minst 10-årig återhämtningsperiod (2 laxgenerationer) för västkustlaxen. På kusten bör icke-selektiva redskap undvikas, lämpligen genom att förhindra nätfiske i åmynningar och på grunt vatten (0-3 m). Effekten av ett

11 maximimått på kusten går dock inte att skatta eftersom fångstmängderna och storleksstrukturen är okända. Troligen är dock fångstmängderna små. Om 85 cm appliceras (ca 5,9 kg) kommer ca 60% av den icke landade fångsten att vara honor. Fisk på 85 cm eller större utgjorde 17% av den samlade sportfiskefångsten i tillgängligt material från åarna. Medelvikten på dessa fiskar var 7,7 kg. Dessa honor har ca 40% av den samlade rommängden, vilket med en exploateringsgrad på 20-50% innebär att den totala deponerade rommängden ökar med 8-20% (40%*0,2 resp. 40%*0,5). En komplikation vid dessa beräkningar är att vi inte har tillgång till ett proportionerligt viktat urval av längder, dvs idealt skulle varje å representeras av längder i förhållandet till fisket i respektive å. Ett sätt att nå detta är att enbart använda data från ett och samma år. Då det dock är svårt att få fram enhetliga material har detta inte kunnat ske. Förslag 3 Förbud att landa honor från 1 augusti (ökar rommängden med 10-25%) I slutet av säsongen bör laxhonor vara möjliga att identifiera även för den mindre kunnige laxfiskaren. Tyvärr har vi inte sådan upplösning i våra nuvarande dataset att vi kan säga hur stor andel av laxfångsten som fångas augusti-oktober och hur stor andel som är honor. I Ätran tas cirka 50% av fångsten efter 1 augusti, men fisken könsbestäms inte. I Göta älv var motsvarande värde 62%. Andelen honor i detta fiske var 56%. Exakta beräkningar går således inte att göra men vi kan anta att 50% av fångsten tas efter 1 augusti och att 50% är honor. Medelvikten på dessa honor är 4,6 kg (medellängd 71 cm). Förbud att landa honor från 1 augusti skulle överslagsmässigt spara 50% av rommen och med en exploateringsgrad på 20-50% skulle detta innebära att den totala avgivna rommängden ökar 10%-25%. En nackdel med att införa fångstförbud den 1 augusti är att de stora honorna kommer tidigt på säsongen och löper risk att fångas undan. På väldigt lång sikt skulle detta kunna gynna grilse, men på kort sikt bör detta problem vara försumbart. Diskussion Vilken effekt införande av maximimått får på produktionen i populationen som helhet beror även på hur mättat vattendraget är på lekfisk. Om beståndet ligger nära full mättnad ( carrying capacity ) så blir effekten endast marginell eftersom ytterligare lekfiskar inte kommer att öka produktionen nämnvärt. Om emellertid lekbeståndet är långt ifrån mättat, dvs. det råder brist på lekfisk (vilket verkar vara fallet i många vattendrag på västkusten, Degerman & Karlsson 2010) kan införande av maximimått få betydande effekt på produktionen. Ett problem med ett införande av maximimått kan vara att alla fiskande inte kan särskilja honor och hanar, speciellt tidigt på säsongen. Hanen har ett större huvud än honan, med längre käkar. Under säsongen blir huvudet större och underkäken växer ut till en krok (detta redovisas bra på http://www.morrum.com/sv/hane-eller-hona/). Vid osäkerhet om könsbestämningen måste all fisk över maximimåttet gå tillbaka. Med försiktig hantering bör fotografering och mätning av fisken kunna ske nere i vattnet, och sedan kan vikten relativt väl skattas från ekvation 1. Rekordfisken kan alltså dokumenteras, om än inte på grammet när. Om ett maximimått på honor skulle påverka fiskeintresset (mängden försålda kort) negativt är osäkert. I Mörrumsån har funnits en regel om återutsättning av laxhonor i augusti utan någon synbar minskning av fiskeintresset. Regel togs nyligen bort, men kan komma att återinföras (pers. komm. Percy Assarsson, Mörrums Kronolaxfiske, Sveaskog).

12 Hur stor andel av laxpopulationen som tas i sportfisket (exploateringsgraden) är egentligen ett mer angeläget fiskevårdsinstrument än maximimåttet. För att veta denna andel krävs dock omfattande undersökningar. På sikt måste vi anpassa uttaget av leklax till lekbeståndets storlek. Eftersom vi har goda elfiskeundersökningar i många vattendrag kan det vara möjligt att använda ungfisktätheten som ett mått på fiskets omfattning, dvs bedöma om uppväxtområdena är fullgott besatta, vilket skulle indikera om antalet lekfiskar är tillräckligt stort. Tätheterna av laxungar har sjunkit stadigt i västkustens vattendrag sedan 1990, samtidigt som mängden återvandrande leklax minskat signifikant (Degerman & Karlsson 2010). Data talar således för att laxbestånden på västkusten minskat sedan 1990-talet, dock anses de vara inom säkra biologiska gränser (ICES 2010). Erkännanden Stort tack till alla sportfiskeklubbar och Fiskevårdsområden som beredvilligt delat med sig av sin fångststatistik. Tack till Ingemar Berglund, Fiskeriverket, för granskning av manus. Referenser Degerman, E. & L. Karlsson, 2010. Salmon fisheries and status of salmon stocks in Sweden. National report for 2009. ICES WGNAS, Working paper 2010/32, 11 s. Environment Agency 2007. Annual assessment of salmon stocks and fisheries in England and Wales 2007. CEFAS, 80 s. Erkinaro, J., Ökland, F., Moen, K. & E. Niemelä, 1999. Return migration of the Atlantic salmon in the Tana river: distribution and exploitation of radiotagged multi-sea-winter salmon. Boreal Environment Research 4: 115-124. de Leaniz, C.G., Caballero, P., Valero, E., Martinez, J.J. & A.D. Hawkins, 1992. Historical changes in some Spanish rod and line salmon, Salmo salar L. fisheries: why are large multiseawinter fish becoming scarcer? Journal of Fish Biology, Vol. 41, No. Suppl. B. (1992), 179. Gudjonsson, T., 1986. Exploitation of Atlantic salmon in Iceland. 3. Int. Atlantic Salmon Symp., Biarritz (France), 21 Oct 1986. Editor D.H. Mills & D.Piggins. ICES 2010. Report of the Working Group on North Atlantic Salmon (WGNAS). ICES CM 2010/ACOM:09, 294 s. Mills, D.H., 1989. Ecology and management of Atlantic salmon. Chapman and Hall, London, 351 s. Report of the Standing Scientific Committee of the National Salmon Commission, 2006. The Status of Irish Salmon Stocks in 2005 and Precautionary Catch Advice for 2006. 27/01/2006 SSC Report, 34 s. Thorley, J.L., Youngson, A.F. & R. Laughton, 2007. Seasonal variation in rod recapture rates indicates differential exploitation of Atlantic salmon, Salmo salar, stock components Fisheries Management and Ecology. Vol. 14, no. 3, sid. 191-198.

13 Thörnqvist, S. 2000. Nätfiske med öringgarn i grundområden längs västkusten år 2000. Fiskeriverket Kustlaboratoriet, PM, 17 s. Whoriskey, F.G., Prusov, S. & S. Crabbe, 2000. Evaluation of the effects of catch-and-release angling on the Atlantic salmon (Salmo salar) of the Ponoi river, Kola Peninsula, Russian Federation. Ecol. Freshw. Fish 9:118-125.