Från satsdel till satsled En översikt av orden för satsens delar

Maia Andréasson Från satsdel till satsled En översikt av orden för satsens delar 1806-1999 Mars 2001

Projektet Det svenska ordförrådets utveckling 1800 2000 Projektet Det svenska ordförrådets utveckling 1800 2000 finansieras med generösa bidrag från den kulturvetenskapliga donationen, som administreras av Riksbankens Jubileumsfond. I projektet deltar forskare från fem olika universitets- och högskoleorter och lika många discipliner. Projektet startade den 1 januari 2000. Den gängse förkortningen av projektnamnet är ORDAT (Det svenska ordförrådets utveckling från artonhundra till tjugohundra). Resultat från projektets olika delundersökningar publiceras till stor del i föreliggande rapportserie. Redaktörer för rapportserien är prof. Sven-Göran Malmgren och FD Hans Landqvist, båda verksamma vid Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet. Skrifter som ingår i rapportserien säljs till självkostnadspris och kan rekvireras från ORDAT (att. Hans Landqvist), Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet, Box 200, 405 30 Göteborg.

ISSN 1650-2582 Författaren Produktion: Institutionen för svenska språket Göteborgs universitet Box 200 SE - 405 30 GÖTEBORG Reprocentralen, Humanisten Göteborg

InnehŒllsfšrteckning 1. Inledning...1 1.1. Bakgrund...1 1.2. Syfte...3 1.3. Tidigare forskning...4 1.4. Urval av material...5 1.5. Praktiska detaljer...7 2. Subjektet...8 2.1. Subjektets terminologi...8 2.1.1. Subjektets omfœng...8 2.1.2. Expletivt subjekt...10 2.2. Subjektets innehœllssida... 11 3. Det finita verbet... 14 3.1. Det finita verbets terminologi...14 3.1.1. FrŒn verbum till predikat... 14 3.1.2. FrŒn predikat till finit verb... 16 3.2. Predikatsledets innehœllssida...18 3.3. De infinita verbfraserna Ð ett obligatoriskt objekt?... 18 4. Objektet...20 4.1. Objektets terminologi 1806Ð1904...20 4.2. Objektets terminologi 1904Ð1999...21 4.3. Objektets innehœllssida... 23 4.3.1. Objekt i allmšnhet... 23 4.3.2. Passiveringstestet... 24 4.3.3. Bisatser som objekt... 24 4.3.4. Objekt till hjšlpverb...25 4.3.5. Andra typer av infinitivfraser som objekt...25 4.3.6. InnehŒllsobjekt...26 4.3.7. Expletivt objekt...27

5. Predikativet...28 5.1. Bolanders avhandling... 28 5.2. FrŒn predikat till predikatsfyllnad...29 5.3. FrŒn predikatsfyllnad till predikativ...30 6. Attributet...31 6.1. Termen attribut och dess beskrivning...31 6.2. Undergrupper till attributet...32 7. Adverbialet...34 7.1. Termen adverbial och dess beskrivning... 34 7.2. Agentadverbialet...36 7.3. Satsadverbialet...37 8. Sammanfattning... 38 8.1. Nydanare och standardiserare...38 8.2. Sammanfattning av satsledens utveckling...39 8.3. Avslutning...41 Litteratur...42

1 1. Inledning 1.1. Bakgrund Under 1800-talets fšrsta Œrtionden blir lšrare och sprœkvetare mer och mer medvetna om behovet av en modern allmšn eller svensk sprœklšra skriven pœ svenska. Svenska Akademien har enligt sina stadgar 1786 inte bara i uppdrag att utge en svensk ordbok, utan ocksœ en grammatik, men arbetet gœr lœngsamt. Fram till denna tid har latinet varit det naturliga ingœngssprœket i skolan och fšrst nšr eleverna nœgorlunda behšrskar detta gœr man vidare med modersmœlet. Det har gœtt sœ lœngt att, som P.G. Boivie senare beskriver situationen i fšrordet till sin bok Fšrsšk till en Svensk Syntax i enlighet med LŠran om Satsen och Perioden, Ófšreldrar med skšl frœga, hvartill Latinska sprœkets studerande gagnar, dœ en fšrstœndig gosse efter flera Œrs skolgœng oftast icke kan pœ nœgot sprœk skrifva en sammanhšngande och korrekt meningó (Boivie 1826, fšretal). Ett av de omrœden inom sprœklšran som Šr mest eftersatt Šr satslšran och nšr Jakob Borelius šversštter den franske orientalisten och sprœkvetaren A.I. Silvestre de Sacys Principes de Grammaire GŽnŽrale Œr 1806 fœr denna bok Svenska Akademiens godkšnnande till utgivning ÓhŠlst dœ dylika arbeten pœ Svenska Šnnu saknadesó (Borelius 1806, inledning). Boivie, som ocksœ Šr den som 1820 introducerar benšmningen satsdel (SAOB S1220), talar om sitt arbete med att beskriva den svenska syntaxen som Ósškandet af en všg, der ingen všg fšrut fannsó (1826: fšretal) och det rœder ocksœ under lœng tid en stor frihet nšr det gšller att všlja termer fšr satslšran. Anders Fryxell utger 1824 en Svensk sprœklšra som redan frœn bšrjan Šr en stor framgœng och ges ut i tretton upplagor fram till 1865, men under samma period skrivs det ett otal andra sprœklšror fšr skolorna, bœde stšrre och mindre. C.J.L. Almqvist Šr en nydanare nšr det gšller den grammatiska terminologin. I sin AllmŠn sprœklšra frœn 1829 všljer han att konstruera egna inhemska termer fšr grammatiska begrepp. Han menar att

2 de unga eleverna fšrst ska mšta termer pœ sitt eget sprœk, innan de sedan fœr se de latinska termerna tillsammans med de svenska och till sist, dœ de Šr mogna fšr detta, helt švergœ till den latinska terminologin (1832:fšretal). r 1836 kommer Svenska Akademiens fšrsta egna sprœklšra, men fšrfattaren och akademiledamoten Lars Magnus Enberg hšmtar till allra stšrsta delen sitt material frœn andra svenska och utlšndska verk och den fœr inte sšrskilt stort genomslag nšr det gšller terminologin (Noreen 1903:235, Lindstedt 1935:52). Den frihet som rœder fšr varje fšrfattare att sjšlv všlja vilka termer han ska anvšnda Šr sœ stor, att Kungl. Maj:t 1878 tillsštter en kommittž fšr att skapa en enhetlig grammatisk terminologi fšr lšrobšcker i realskolan. NŠr kommittžn 1882 ger ut sitt betšnkande menar de att detta inte minst Šr viktigt nšr det gšller satslšran. Att Óuppfatta fšreteelserna inom det egna sprœket i deras sammanhangó, menar man, skulle kunna bli Óen hjelpreda af všrde i och fšr tolkningen af de fršmmande sprœkens litteraturó (BetŠnkande 1882:10). Samtidigt understryker kommittžn hur omšjligt det skulle vara att skriva en allmšngiltig grammatik, helt och hœllet applicerbar pœ alla sprœk. Som sœ mœnga andra vid denna tid menar de att de olika sprœken vart och ett styrs av lagar, och dessa ÓlŒta nšmligen icke intvinga sig under en gœng fšr alla gemensamt faststšlda formeró (BetŠnkande 1882:11). KommittŽn slœr fast vilka termer som skall anvšndas och detta fœr en oerhšrt stark inverkan pœ framfšr allt det som kallas den skolgrammatiska traditionen. Inte fšrršn nšra hundra Œr senare bšrjar andra termer Šn de kommittžn rekommenderat dyka upp i lšrobšcker fšr grundskola och gymnasium. Under 1800-talets andra hšlft har nordiska sprœk introducerats som Šmne vid de svenska universiteten och nšr Natanael Beckman 1904 skriver sin Svensk sprœklšra fšr den hšgre elementarundervisningen fœr den stor spridning och anvšnds inte bara vid undervisning i realskolan utan ocksœ som lšromedel i grammatik vid universitet fram till 1900-talets sista Œrtionden. I kšlvattnet av den grammatiska diskussion som fšrdes pœ 1950-talet bšrjar under de fšljande Œrtiondena terminologin fšr satslšra dock att fšršndras i lšrobšcker i grammatik fšr universitet och hšgskolor. Samtidigt som lšrobšckerna pœ grund- och gymnasieskolorna fortfarande fšljer den traditionella linjen, bšrjar man nu pœ hšgre nivœ Œter presentera nya syntaktiska termer. Den generativa transformationsgrammatiken med sitt frœn den traditionella grammatiken helt avvikande system fšr satsanalys lšmnar sina spœr och dansken Dide-

3 richsen med sitt satsanalysschema frœn 1946 pœverkar ocksœ de svenska grammatikernas sštt att tšnka och uttrycka sig. NŠr Svenska Akademiens grammatik utkommer i fyra fullmatade band pœ hšsten 1999 fœr det som Boivie 1820 kallade satsdelar ett nytt namn: satsled, en term som redan nœgra Œr tidigare anvšnts av Erik Andersson i hans Grammatik frœn grunden. SAG har som huvudsyfte att vara en deskriptiv grammatik, framfšr allt nšr det gšller sprœkbruket, men i den Bakgrund, avgršnsning, innehœllsplan som utgavs innan grammatiken kom ut anger fšrfattarna som ett delmœl att tjšna sprœkforskningen genom att Óstabilisera den grammatiska terminologinó (1986:6) och troligt Šr att SAG kommer att tjšna som norm fšr de ord som anvšnds fšr den grammatiska beskrivningen av svenskan under lœng tid framšver 1.2. Syfte MŒlet med denna uppsats Šr att šversiktligt beskriva hur den svenska terminologin fšršndrats nšr det gšller i fšrsta hand primšra satsled, dvs. satsens finita och eventuella infinita verb med bestšmningar, inklusive subjekt, och Šven nœgot beršra det man kan kalla de sekundšra satsleden, dvs. bestšmningar till andra fraser i satsen (SAG 1:213, Stroh-Wollin 1998:45). Jag Šr fšrst och fršmst ute efter ta reda pœ vilka ord som anvšnts fšr olika syntaktiska fenomen, nšr de bšrjat anvšndas i svenskan, dšr mšjligt Šr avgšra om termerna lœnats in eller Šr inhemska konstruktioner, hur orden som sœdana fšršndrats med tiden och nšr de eventuellt bortfallit. I andra hand gšller det att ta reda pœ hur beskrivningen av de olika satsleden Šndrats, nšr nya undergrupper uppkommit och hur dessa benšmnts och beskrivits av olika fšrfattare. Det handlar sœledes i fšrsta hand om terminologins uttryckssida, i andra hand om dess innehœllssida. Nyckelordet fšr uppsatsen Šr šversikt och jag gšr inte ansprœk pœ att ge en fullstšndig beskrivning av varje enskild detalj i utvecklingen, utan vill visa pœ linjer i den syntaktiska terminologins historia under de senaste 200 Œren. Vissa satsled, som t.ex. objektet, dšr fšršndringarna i terminologi varit mer pœtagliga, všljer jag att beskriva mer utfšrligt. Andra, dšr utvecklingen av terminologin redan finns utfšrligt beskriven, som t.ex. predikativet, eller dšr den stšrsta fšršndringen gšller innehœllssidan, t.ex. adverbialet, fœr mindre utrymme.

4 Det Šr svœrt att i en sœ hšr pass kortfattad undersškning i varje enskilt fall avgšra vilket sprœk som varit lœngivande fšr de grammatiska termerna. SjŠlvklart har latinet spelat stor roll, men nšr sammansšttningar som ackusativobjekt bšrjar dyka upp stšller jag mig genast frœgan om dessa Šr inhemska konstruktioner eller om fšrfattaren blivit pœverkad av nœgot annat sprœk. Jag har valt att istšllet fšr att gšra en djupgœende analys av ett eller ett par satsled och eventuellt kunna avgšra exakt varifrœn en term kommit, istšllet gšra en šversikt av alla satsledens utveckling inom det svenska sprœket och lšmna de flesta spekulationer ršrande lœngivande sprœk dšrhšn. 1.3. Tidigare forskning Det verkar inte finnas sœ mycket vetenskaplig litteratur som beskriver just utvecklingen av terminologin inom svensk grammatik i allmšnhet eller satslšra i synnerhet. Dock finns enskilda satsled och deras historia beskrivna i avhandlingar. En av dessa Šr Maria Bolanders avhandling Predikativets funktion i svenskan som lades fram 1980 och som inleds med en beskrivning av hur terminologin fšr satsledet predikativ har utvecklats, inte bara i svensk satslšra utan ocksœ i dansk, tysk och engelsk. Denna del av Bolanders avhandling tjšnade i bšrjan av uppsatsarbetet som fšrebild fšr hur man kan skildra utvecklingen av ett satsled, bœde nšr det gšller terminologi och beskrivning. Dock har jag lagt tyngdpunkten pœ den terminologiska aspekten, medan Bolander i hšgre utstršckning pošngterat utvecklingen av beskrivningen av satsledet. Adolf Noreen har i fšrsta delen av sitt stora verk VŒrt sprœk gjort en grundlšggande bibliografisk šversikt av svensk sprœkvetenskaplig litteratur genom historien med ingœende kommentarer fšr de mer tongivande verken (1904:200ff, 290f). NŠr Grammatik pœ villovšgar gavs ut av Svenska sprœknšmnden 1987 sœ var det fšr att visa pœ besvšrande skillnader mellan den skolgrammatiska traditionen och aktuell sprœkforskning. Nio sprœkforskare visade i boken pœ uppenbara problem med den grammatik som lšrdes ut i skolorna, och nšr det gšller satslšra skrev Maria Bolander om predikativ, Tor G. Hultman om objekt, Sven-Gšran Malmgren om formellt och egentligt subjekt. Bengt Brodow, Nils-Erik Nilsson och Sten-Olof Ullstršm har 2000 i boken Retoriken kring grammatiken, en bok med underrubriken Didaktiska perspektiv pœ skolgrammatik, fšljt upp Grammatik pœ villovšgar och konstaterar att inte mycket fšršnd-

5 rats pœ de 13 Œr som gœtt. Fšrfattarna resonerar om varfšr den skolgrammatiska traditionen kan ha fœtt sœ starkt inflytande pœ grammatikundervisningen under 1900-talet, de undersšker lšromedel och intervjuar lšrare fšr att ta reda pœ hur undervisningen bedrivs idag. Fšrfattarna talar i boken fšr att knyta grammatikundervisningen i skolan till elevernas egen produktion av texter och deras sprœkliga vardag (s. 61f, 134). I uppsatsen ÓL.M. Enberg och Svenska akademiens sprœklšraó refererar Torvald Lindstedt till hur tidigare forskare pœvisat att i stort sett allt i denna sprœklšra frœn 1836 var mer eller mindre plagierat. Ett undantag fanns, nšmligen avsnittet om syntax, dšr ocksœ en avdelning om stilistik fanns med. Lindstedt bevisar sedan att ocksœ detta avsnitt Om Stil eller Skrifart i stort sett var en fšrsvenskning av engelsmannen Hugh Blairs Lectures on Rhetoric and Belles Lettres. I ÓBehandlingen av meningsbyggnaden i Šldre svensk grammatikó ger samme fšrfattare en šversikt av hur syntaxen behandlades fšre 1800- talets bšrjan och menar att orsaken till att syntaktiska frœgor fick stœ tillbaka fram till denna tid var att frœgan om svenska sprœkets stavning kšndes sœ mycket mer akut. Bengt Loman ger i uppsatsen ÓOrdfšljder i svensk grammatik och retorikó flera intressanta upplysningar om vilka av 1800-talets sprœklšror som var mest tongivande och refererar till Noreen och Lindstedt. Han beršttar ocksœ om hur Noreen i Pedagogisk tidskrift ÓslaktadeÓ fšrstaupplagan av Brates sprœklšra som kom ut 1898 och om hur Brate sedan gav ut en fšrkortad upplaga som dock inte blev nœgon stor framgœng. I sin uppsats om ÓGustaf Sjšborgs Schwedische Sprachlehre fÿr Deutsche och den svenska grammatiktraditionen 1750Ð1815Ó frœn 1991 menar Sven-Gšran Malmgren att Sjšborg Šr den fšrste svenske syntaktikern, trots att han enbart skrev pœ tyska. Han Šr pœverkad av J.ÊChr. Adelungs skolgrammatik som kommit ut tvœ Œr innan Sjšborg 1796 gav ut sin grammatik och termer som subjekt och predikat finns med i i stort sett de betydelser de har idag trots att dessa ord vid denna tid Šnnu inte introducerats som syntaktiska termer i svenskan. Sjšborgs grammatika hamnar dock, eftersom den Šr skriven pœ tyska, utanfšr denna undersškning, se nedan. 1.4. Urval av material Fšrutom sprœklšror som gšller det svenska sprœket finns det frœn slutet av 1700-talet och hela 1800-talet ett stort antal grammatikor fšr grekiska, latin och fšr moderna sprœk skrivna av svenskar, samt dessutom

6 svenska sprœklšror skrivna pœ tyska, franska och engelska av svenskar. Bara detta att undersška samtliga utgivna svenska sprœklšror fšr att ge en exakt bild av utvecklingen av terminologin inom satslšra lœg utanfšr mœlet fšr denna uppsats. Fšr att finna ett rimligt urval av grammatikor begršnsade jag mig till sprœklšror skrivna pœ svenska gšllande svenska sprœket, samt, under 1900-talet, av dessa enbart sœdana som anvšnts vid undervisning pœ universitet och hšgskolor. Inledningsvis anvšnde jag mig av litteraturfšrteckningar i annan litteratur om satslšra som t.ex. Maria Bolanders Predikativets funktion i svenskan, och Adolf Noreens genomgœng av 1800-talets sprœklšror (Noreen 1903:290f). Dessutom drog jag bort och lade till frœn dessa genom att se vilka andra sprœklšror fšrfattarna sjšlva refererade till som lšsvšrda i sina fšretal eller pœ andra stšllen i sina bšcker. Ett andra urval gjordes nšr jag sorterade bort de grammatikor, framfšr allt frœn tidigt 1800-tal, som saknade ett tydligt fšrsšk att beskriva satslšran. Av de grammatikor jag undersškt har jag nšstan uteslutande utgœtt frœn fšrstaupplagor. I tvœ fall har jag funnit det belysande att Šven ha med en del exempel frœn efterfšljande omarbetade utgœvor. Fšrst gšller det Daniel SundŽn som 1869 gav ut sin Svensk sprœklšra fšr elementar-lšroverken och sedan, dœ han ingœtt i den ovan nšmnda kommittžn fšr likformig utformning av lšrobšcker, omarbetade denna och kom med en ny utgœva 1882. Den andre Šr Erik Brate, som fick allvarlig kritik (Brate 1905, fšrord, Loman 1984:141) fšr sin fšrsta utgœva av Svensk sprœklšra fšr de allmšnna lšroverken som kom ut 1898, men som sedan fšrkortade innehœllet och kom med en ny utgœva 1905. TvŒ mindre grammatikor har fœtt vara med trots att de inte kan ha haft nœgon stšrre spridning: det handlar om Carl Erik Schweders Utkast till satslšra jemte nœgra allmšnnare syntaktiska reglor (1853), ett tunt hšfte, som skrevs fšr att anvšndas i hans undervisning vid Katedralskolan i Lund samt Nils Johan KylŽns Svensk sprœklšra till tjenst fšr elementarlšroverk frœn 1866. Med ovanstœende begršnsningar och med undantag fšr nœgon grammatika som inte gick att fœ fram i tid, har jag i undersškningen fšr att fœ sœ stor bredd som mšjligt tagit med samtliga undersškta grammatikor.

7 1.5. Praktiska detaljer Den av Lars Magnus Enberg fšrfattade och av Svenska Akademien utgivna Svensk sprœklšra frœn 1836 kommer, dœ det behšvs, att fšrkortas SAS, och dœ det behšvs i kšllhšnvisningar att benšmnas Enberg, Svenska Akademiens Ordbok šfver svenska sprœket fšrkortas SAOB och Svenska Akademiens grammatik frœn 1999, fšrkortas SAG bœda utan angivande av Œrtal. Grammatik pœ villovšgar fšrkortas GV och Nationalencyklopedins ordbok fšrkortas NEO. Under 1800-talet var en av de stora tvistefrœgorna bœde bland sprœkmšn och andra hur den svenska ortografin skulle standardiseras. Att avgšra om olika fšrfattares stavsštt stšmmer eller inte med de normer som eventuellt kunde tšnkas gšlla vid de olika tidsepoker som skildras Šr en omšjlighet, varfšr jag, nšr det gšller fšrfattare fram till 1905, i citaten helt uteslutit kommentarer som gšller deras stavning.

8 2. Subjektet Ordet subjekt kommer av latinets subjectum, som betyder ÓgrundbegreppÓ och sšgs av SAOB ha kommit in i svenskan som satsledsbeteckning med šversšttningen av de Sacys ÓGrundreglorna af den allmšnna sprœklšranó 1806 (SAOB:S14342). Ordet var dœ redan i bruk i svenskan som filosofisk term och flera Œr tidigare anvšnde svensken Gustaf Sjšborg ordet subjekt som syntaktisk term dœ han pœ tyska skrev sin Schwedische Sprachlehre fÿr Deutsche (Malmgren 1991: 159). Subjektet Šr ett av de satsled som varierat minst nšr det gšller terminologin. Genom alla de undersškta sprœklšrorna anvšnds ordet subjekt fšr i stort sett samma begrepp, Šven om beskrivningarna av satsledet och i viss mœn omfœnget kan variera. 2.1. Subjektets terminologi 2.1.1. Subjektets omfœng Redan Borelius anvšnder ordet subjekt bœde fšr en enskild nominalfras och fšr ett helt satsled, nšr han ger exempelmeningarna ÓVictor Šr litenó, ÓViktors far Šr fšr mycket fromó och ÓBarn, som intet lšra, Šro lika de oskšliga djurenó (1806:2f). Han fšrklarar att ett subjekt kan vara oinvecklat, dvs. stœ utan bestšmningar, eller invecklat dvs., som Borelius sšger, stœ med sin Óbeskaffenhet [É] bestšmd genom flera begreppó. Termerna enkelt och sammansatt subjekt begagnar Borelius fšr att gšra skillnad pœ om ett eller flera samordnade subjekt fšrekommer i frasen (1806:9ff). Moberg anvšnder ocksœ termerna enkelt och sammansatt subjekt, men dœ i samma betydelse som Borelius anvšnder oinvecklat och invecklat (1815:47f). Boivie Šr nšste man att ta upp konstruktionerna och všljer ocksœ han en egen terminologi: rent subjekt, som betyder att subjektet bestœr av ett enda ord, och blandat subjekt, som kan vara antingen utbildat eller utvidgat. Det utbildade subjektet stœr med

bestšmningar och det utvidgade subjektet sšgs vara fšrenat med relativ bisats (1826:4, 6). Svedbom Šr den fšrste som talar om satsens subjektsdel. Med detta menar han Óalla de ord tillsammanstagna, hvilka tjena att uttrycka det, hvarom nœgonting utsšgesó eller helt enkelt Ósubjektet tillsammans med dess bestšmningaró och fšrklarar att man ibland mœste gšra omskrivningar fšr att kunna urskilja allt det som hšr till subjektsdelen (1843:11,15). Kungl. Maj:ts BetŠnkande frœn 1882 ansœg, som enda kommentar till terminologin gšllande detta satsled, att det ršckte att anvšnda ordet subjekt, ett ord som subjektsdel ansœg de inte var ÓerforderligtÓ. Denna uppmaning fšljer D.A. SundŽn, en av medfšrfattarna till betšnkandet, nšr han 1882 gšr en omarbetning av sin sprœklšra frœn 1869 och stryker ordet subjektsdel som finns med i den tidigare upplagan (1869:153, 1882:161f). Brate tar dock upp ordet subjektsdel igen som Ósubjektet med dess omedelbara och medelbara bestšmningaró (1905:137f), likasœ de andra 1900-talsfšrfattarna fram till Ljung/Ohlander, som istšllet ŒtergŒr till att lœta ordet subjekt i sig sjšlv ha denna vidgade betydelse (1971:146). Lindberg tar upp ordet subjektsdel som en fšrklaring till den nominalfras som bildar en av satsens huvuddelar (1976:132f). Dahl jšmstšller subjekt med subjektsdel och noterar att man Ói traditionell grammatik reserverade [É] ordet subjekt fšr huvudordet i subjektsfrasenó (1982:46f). Jan Svensson kommenterar detta faktum i ett kapitel i boken Grammatik pœ villovšgar. Han skriver att det enklaste sšttet att beskriva ett subjekt Šr att sšga att Óett subjekt kan utgšras av en nominalfras, ett infinitivuttryck eller en satsó och att objekt kan utgšras av samma sak (GV 1992:99ff). Detta att substantiv eller pronomen kan ha bestšmningar och ensamma eller tillsammans med dessa utgšra subjekt eller objekt var ju, som tidigare nšmnts, en tanke som fanns redan i de tidiga 1800-talsgrammatikorna. Mšjligen bšrjade detta tšnkesštt bortfalla i och med att man bšrjade tala om en subjektsdel dšr subjektet var huvudord och fšrsvann sedan mer och mer efter det att kommittžledamšterna 1882 menat att inte ens fšrestšllningen om en subjektsdel var nšdvšndig (BetŠnkande 1882:44). De tvœ sista Œrtiondena pœ 1900-talet anvšnds ordet subjekt framfšr allt i den vidare bemšrkelsen, Šven om fšrfattarna, som Andersson, kan behšva fšrklara att subjektet dels kan ršknas som nominalfras, dels som huvudord med bestšmningar (1994:25f). 9

10 2.1.2. Expletivt subjekt 1800-talsgrammatikorna tar upp det som expletivt subjekt i tvœ olika konstruktioner: dels fšr att uttrycka ett subjekt utan referent i satser av typen Det regnar, dels som platshœllare i satser som inleds med nœgon typ av presenteringskonstruktion i satser av typen Det sitter en lapp pœ dšrren. Borelius skriver om ett referentlšst det, att Ódet i detta talesett pœ ett flertydigt och obestšmt sštt tillkšnnagifver SubjektetÓ (1806:98f). Boivie nšmner ocksœ det som ett slags subjekt som kan Ótyckas stœ šfverflšdigtó fšrutom det Óegentliga subjektetó i exempelmeningen ÓDet har hšndt en olyckaó (1826:3). Enberg skriver att vid vissa verb, som t.ex. ÓVara, Blifva, Finnas, GifvasÓ kommer det fšre och Óen annan nominativ fšljeró, och ger exempel pœ detta i meningen ÓDet fins en lag, af himlen skiftadó (1836:256f). Svedbom menar att satser som ÓDet snšgaró egentligen saknar subjekt, men har ett Óblott formelt (grammatikaliskt, icke logiskt) Subjekt, uttryckt genom det tonlšsa DetÓ (1843:9). SundŽn kallar ocksœ det referentlšsa det fšr formelt subjekt, Šven om han efter sitt arbete med Kungl. Maj:ts betšnkande lite fšrsiktigt pœ nœgra stšllen i sprœklšran Šndrar uttrycket till (formelt) subjekt (fšrfattarens parentes) (1869: 115, 1882:92). Beckman och Brate anvšnder ocksœ termen formellt subjekt men nu handlar det inte bara om ett referentlšst det, utan ocksœ om det som redan Boivie talade om, ett det som enligt Beckman ÓstŒr dšr blott fšr att fylla en plats, subjektet stœr inte pœ sitt vanliga stšlleó och som fšljs av ett egentligt subjekt (Beckman 1904:196, Brate 1905:144). Ljung/Ohlander menar att det referentlšsa det ska kallas opersonligt subjekt eftersom det inte syftar pœ nœgot som tidigare nšmnts (1971: 146f) och inte kan strykas i satsen. Hultman reder ut begreppen inom den traditionella grammatiken nšr han talar om vilken betydelse han sjšlv lšgger i termen formellt subjekt: AnvŠndningen av termen formellt subjekt skiftar starkt i den traditionella grammatiken. Fšljande tre fall kan urskiljas: (1.) Alla opersonliga det i subjektsstšllning kallas formellt subjekt (2.) SŒdana det som motsvaras av there pœ engelska kallas formellt subjekt. (3.) SŒdana det som stœr i satser med egentligt subjekt kallas formellt subjekt. I den hšr boken anvšnds begreppet som i punkt 3 (1975:54).

11 Hultmans definition av det formella subjektet stœr sig i flera av de fšljande grammatikorna, Šven om vissa kallar det referentlšsa det fšr opersonligt subjekt och andra nšjer sig med att kalla det subjekt (Thorell 1977:202, Lindberg 1976:143, 160, Jšrgensen/Svensson 1986: 94). Dahl anvšnder inte nœgon av termerna, utan talar om platshœllare nšr han skriver om det subjektstvœng som finns i svenskan och om detinsšttning vid extraponering, nšr en subjektsbisats flyttas till sista position i satsen och ett det mœste sšttas in pœ subjektsplatsen (1982:47, 96). Andersson gœr in djupare pœ hur vi anvšnder formellt subjekt som platshœllare pœ subjektsplats och skriver, fšrutom om extraponering, om existentiellt subjekt, dvs. satser av typen Det sitter en lapp pœ dšrren, och utbrytningskonstruktion, dšr ett led brutits ur en bisats och placerats in i en annan: ÓDet var igœr som Borgbacken šppnadeó (1994:74ff). SAG všljer termen expletivt subjekt fšr alla de konstruktioner som tidigare kallats formellt eller opersonligt subjekt eller som stœtt fšr samma sak som dessa. Termen refererar till det som icke-referentiellt, expletivt, pronomen (SAG 4:38f). 2.2. Subjektets innehœllssida Beskrivningen av subjektet gœr frœn att tala om subjektets semantiska roll i satsen till att, allteftersom fšrfattarna blir mer och mer medvetna om hur svœrdefinierad denna roll egentligen kan vara, syntaktiskt beskriva satsledets funktion. Under 1800-talet beskrev man subjektet nšstan uteslutande som det man talade om eller tšnkte pœ i satsen (Borelius 1806:2, Boivie 1826:1, Svedbom 1843:9 m.fl.). Fryxell var den fšrste som dessutom konstruerade en frœga fšr att hitta subjektet i en sats: man uppsšker verbum och [É] lšgger orden hvilken, hvad framfšre och frœgar Hvilken flyger? Jo fogeln (Fryxell 1824:78). SubjektsfrŒgan Šr frekvent i senare sprœklšror och grammatikor, kanske dšrfšr att subjektet, som Hultman skriver, Šr Óabstrakt som grammatiskt begreppó (1975:38f) och lšrare och andra helt enkelt behšver ett handfast sštt att hitta det i satsen. Ett annat sštt att hitta subjektet, som flera av de senare 1900-talsgrammatikorna nšmner och som inspirerats av dansken Diderichsen, Šr att sška pœ subjektsplatsen, direkt fšre eller direkt efter det finita verbet. Eftersom det rœder subjektstvœng i svenskan mœste subjektet,

12 eller det formella subjektet, befinna sig pœ nœgot av dessa platser (Jšrgensen/Svensson 1986:93f, Andersson 1994:72f, Stroh-Wollin 1998:46). Fšrutom placeringen i satsen Šr det vanligt att subjektet i 1900-talsgrammatikorna definieras genom sin relation till predikatet eller det finita verbet, beroende pœ vilken av dessa termer som anvšnds. Lindberg beskriver en sats som bestœende av Óen nominalfras och en verbfras mellan vilka nexus rœderó och att denna nominalfras kan kallas subjektsdel (1976:131f). BŒde Thorell (1977:200) och Jšrgensen/Svensson (1986:92) har med nexusrelationen till det finita verbet i sina definitioner, och Andersson nšmner ocksœ denna relation Šven om han inte just nšr han definierar subjektet benšmner den nexus (1994: 72f). Andersson beskriver ocksœ subjektets fšrmœga att pœverka andra satsdelar som ett kriterium. OcksŒ detta tšnkesštt gœr tillbaka pœ Diderichsen, och anknyter mer till satsledets funktion Šn tidigare kriterier, som mest beršrt innehœll och form. I ett senare kapitel utvecklar Andersson ocksœ den s.k. subjektsregeln, som de av subjektet styrda satsdelarna mœste fšlja (1994:73, 107f). I Tabell 1 ges en šversikt av hur beskrivningen av satsledet subjekt utvecklats frœn att vara mer semantisk till att bli mer syntaktisk.

13 TABELL 1. Beskrivningen av subjektet Fšrfattare/ r ngt man talar om ngt man sšger ngt om nexus placering i satsen subjektsfrœgan kontrollerar andra led kommentarer Borelius 1806 X Broocman 1813 X Moberg 1815 X Fryxell 1824 X X Boivie 1826 X Almqvist 1832 ett substantiv eller nœgot som fungerar som detta Enberg 1836 X Svedbom 1843 X Schweder 1853 X SundŽn 1869 X Brate 1898 sprœkligt uttryck fšr det logiska subjektet Beckman 1904 X X WessŽn 1968 X Ljung/Ohlander X 1971 Thorell 1973 X X Hultman 1975 X subjektet Šr abstrakt Lindberg 1976 X Dahl 1982 huvudord i subjektsdelen Jšrgensen/ Svensson 1986 X X Andersson 1994 X (x)* X X *se text Stroh-Wollin 1998 (x) X SAG 1999 X X obligatoriskt, bildar finit sats med det finita verbet

14 3. Det finita verbet Det Šr inte helt okomplicerat att beskriva utvecklingen hos det begrepp som i traditionell grammatik kallades predikat. Vad som kan urskiljas Šr fšr det fšrsta termer som tšcker de verbformer som, finita och infinita, kan sšgas utgšra betydelsekšrnan i satsen, fšr det andra termer som stœr fšr dessa verb samt deras eventuella bestšmningar, samt fšr det tredje termer som stœr fšr enbart det finita verbet i satsen och ingenting annat. Jag har, fšr att framstšllningen inte ska bli alltfšr vidlyftig, under rubriken Det finita verbets terminologi valt att slœ samman kategori ett och tre. Under rubriken Predikatsledets terminologi beskriver jag de olika termer som fanns fšr satsens verb med bestšmningar och under rubriken De infinita verbfraserna Ð verballed eller objekt? tar jag upp problematiken med vilken satsledsbeteckning man ger de pœ hjšlpverb fšljande infinita verben. 3.1. Det finita verbets terminologi NŠr det gšller de ord som beskriver det finita verbet och eventuella infinita verbformer i en sats har ord, fraser och sammansšttningar med verb och predikat dominerat. Att, som fransmšnnen, helt enkelt beskriva detta i satslšsningen centrala led som le verbe lœg naturligtvis redan frœn bšrjan nšra till hands eftersom enbart ord av ordklassen verb kan utgšra kšrnan i det traditionell grammatik kallar predikat och vice versa. Ordet predikat Šr bildat frœn det latinska predikatum som betyder Ódet utsagdaó (NEO:609).Termen lœnades in till satslšrans terminologi frœn filosofien och betydde frœn bšrjan nœgot helt annat Šn vad den sedermera kom att beteckna i den traditionella grammatiken. 3.1.1. FrŒn verbum till predikat I bšrjan av 1800-talet stœr ordet predikat fšr samma sak som det vi numer kallar bundet predikativ eller det som i den traditionella gramma-

15 tiken heter predikatsfyllnad. Verb eller verbum var de ord som fram till SAS 1836 nšstan uteslutande anvšndes fšr satsers finita verb (Borelius 1806:3f, Fryxell 1824:79 m.fl.), medan predikatet fšrklaras som en egenskap, nœgot som sšges om subjektet. En vanlig exempelmening som belyser detta Šr Solen Šr lysande, dšr lysande Šr predikat. Fšrfattarna hšnvisar till filosofin och jšmfšr med logiska kategorier, nšr de menar att alla Óvanliga verberó, som t.ex. lyser i satsen Solen lyser, Šr en sammansmšltning av en kopula (copula eller satsband) och ett predikat. Enligt detta sštt att tšnka kan sœledes Solen lyser upplšsas till subjekt + kopula + predikat och blir dœ Solen Šr lysande. Kopula eller kopulaverb kallas verb som anses vara betydelsetomma och som inte kan stœ utan predikat. Denna tanke Œterkommer ett hundratal Œr senare i den generativa transformationsgrammatiken och Bolander noterar i sin avhandling Predikativets funktion i svenskan att begreppet fortfarande Šr i bruk, men att det mest anvšnds Ósom sammanfattande benšmning pœ verb med svag egen betydelseó (1980:9). Exempel pœ sœdana verb Šr bliva och kallas, men det Šr den ultimata kopulan, verbet vara, som i bšrjan pœ 1800-talet anses finnas underfšrstœdd i stort sett alla andra verb. Svedbom menar att kopulan kan sšgas vara synlig i verbšndelsen i de pœ detta vis sammansmšlta verben, Ót.Êex. Det regn-ar. Solen skiner. o.s.v.ó (Svedbom 1843:10), medan Boivie tycker att detta pœ grund av svenskans fattigdom pœ ÓŠndelsefšrŠndringar fšr verbernes personeró egentligen inte Šr mšjligt (1826:2). Boivie funderar senare i en anmšrkning ocksœ šver om verbet vara verkligen kan kallas helt betydelsetomt och varnar fšr att blanda ihop logik och grammatik: Man mœste gšra skillnad mellan kopula i logiskt och i grammatikaliskt hšnseende. Intet verbum finnes sœ fritt frœn alla bibegrepp, som kopula i logiskt hšnseende bšr vara. Vanligtvis anser man verbum vara, antingen tydligen utsatt eller inneslutet uti ett annat verbum, sœsom den egentliga kopula i hvarje sats; men Šfven detta verbum innefattar uti sig tvenne bibegrepp, som icke tillhšra kopula, nemligen: Tid och Tillvarelse, och kan sœledes nœgon gœng stœ ensamt bœde sœsom predikat och kopula; t.êex. i satserna: Gud Šr, Gud har varit, Gud skall vara [É] (Boivie 1826:3). Den fšrste som kallar satsens finita verb predikat i stšllet fšr verb/ verbum Šr Moberg, som redan 1815 všljer detta ord bœde fšr lyser i satsen Solen lyser och fšr Šr god i satsen Gud Šr god (Moberg 1815: 46f). Efter honom Šr det inte fšrršn 1836 som Enberg tar upp detta beskrivningssštt igen, men han fšljs sedan av samtliga av de undersškta 1800-talsfšrfattarna. Det dršjer dock Šnda fram till Brate (1898:167)

16 innan fšrfattarna helt šverger termen predikat som beteckning Šven fšr bundet predikativ/predikatsfyllnad. NŠmnas bšr att Lindberg sœ sent som 1976 skriver: ÓEtt adjektiv kan gšras till predikat i en sats genom fšrmedling av vara eller bli (kopulaverb)ó (s.ê147). HŠr skulle man kunna tro att Lindberg ŒtergŒr till den Šldre typen av definition av ordet predikat, men det fšrefaller rimligare att hon i ovanstœende citat jšmstšller predikat med det hon kallar satsens predikatsfras. WessŽn anser att kopula + predikatsfyllnad betydelsemšssigt, ÓsemologisktÓ, bœda mœste ršknas till predikatet Šven om kopulan morfologiskt Šr ett finit verb (1968:143). 3.1.2. FrŒn predikat till finit verb I den traditionella grammatiken etableras under 1900-talet uttrycket predikat som term fšr satsens verb. Inte fšrršn mot slutet av 1900- talet bšrjar man ifrœgasštta termen i samband med att dels Diderichsens satsanalysschema (1946:184ff), dels terminologi frœn den generativa transformationsgrammatiken kommer till bruk inom satsanalysen. Beroende pœ vilken syn de sena 1900-talsfšrfattarna har pœ satsanalys všljer de olika termer. WessŽn, Ljung/Ohlander och Hultman Šr mer eller mindre traditionella i sin analys och hœller sig ocksœ oftast till termen predikat eller predikatsdel (WessŽn 1968:157, Ljung/Ohlander 1971:146, Hultman 1975:31). Thorell, Jšrgensen/Svensson och Stroh- Wollin relaterar till Diderichsens satsanalysschema och anvšnder sœledes termer som finit och infinit verb (Thorell 1973:198, Jšrgensen/Svensson 1986:95, 139). Stroh-Wollin motiverar valet av termer pœ fšljande sštt: Traditionellt har termen predikat eller predikatsverb anvšnts som satsdelsbeteckning fšr satsens olika verb. [É] har dock det finita verbet en egen funktion och en egen position i satsen. Det ligger sœledes en pošng i att urskilja det finita verbet som en egen satsdel och alltsœ skilja pœ finita och infinita verb som primšra satsdelar (Stroh-Wollin 1998:45). BŒde sten Dahl och Ebba Lindberg anknyter till den generativa transformationsgrammatiken nšr de illustrerar sina satsanalyser med tršdscheman och všljer en term som anknyter till generativ grammatik: de talar om en verbfras (VP) som innehœller ett verb eller ett predikat (Lindberg 1976:131, 134, Dahl 1982:47f, 85, 89). SAG har valt att inte anvšnda termen predikat som syntaktisk term, utan lœter detta ord beteckna ett Ósemantiskt element i propositionen som utsšger nœgot om predikationsbasenó (referenten till det satsled

17 som nœgot utsšges om) (SAG 1:210). Termen predikatsled som anvšnds syntaktiskt, stœr fšr ett verb i finit form tillsammans med dess bestšmningar. NŠr det gšller infinita verbformer i predikatsledet se nedan 3:3. I Tabell 2 beskrivs dels hur betydelsen av termen predikat fšr- Šndrats, dels vad olika fšrfattare anvšnt fšr term fšr satsens finita och infinita verb. Jag har fšr att generalisera anvšnt en exempelmening som fšrekommer i flera sprœklšror: Solen Šr lysande. Detta innebšr inte att bundna predikativ med t.ex. adjektiv utesluts. TABELL 2. FrŒn verbum šver predikat till finit verb Vad betydde predikat? Solen Šr lysande. Solen Šr lysande. Solen lyser Vilken syntaktisk term anvšnds fšr satsens finita och ev. infinita verb? verb/ verbum predikat verbfras* finit + ev. infinit verb Borelius 1806 X X Broocman 1813 X X Moberg 1815 X Fryxell 1824 X X Boivie 1826 X X Almqvist 1832 X X Enberg 1836 X X X Svedbom 1843 X X X Schweder 1853 X X X SundŽn 1869 X X X Brate 1898 X X Beckman 1904 X X WessŽn 1968 X X X Ljung/Ohlander 1971 X X Thorell 1973 X X Hultman 1975 X X Lindberg 1976 X X X Dahl 1982 X X Jšrgensen/Svensson 1986 X* X Andersson 1994 X Stroh-Wollin 1998 X* X SAG 1999 X Anm. I de fall termerna predikativ och predikatsfyllnad kommit in parallellt med predikat fšr det bundna predikativet har jag inte angett detta, dœ tabellen enbart vill visa pœ hur termen predikat definierades och vad satsens verballed kallades. * Se vidare under 3.2.

18 3.2. Predikatsledets innehœllssida Redan i bšrjan av 1800-talet fšrsšker fšrfattarna beskriva att de fyllnader eller bestšmningar de anger Šr knutna antingen till subjektet eller predikatet. Moberg talar om en Óutvidgad propositionó (1813:48) medan Fryxell, Boivie, Almqvist och Šven senare Schweder talar om ÓutbildadeÓ eller ÓutveckladeÓ predikat, verb eller satser (t.ex. Fryxell 1824:80, Almqvist 1832:142). Svedbom Šr den fšrste som sammanfattande kallar satsens verb och dess bestšmningar fšr predikatsdel (1843:15) och efter honom tar i stort sett alla de undersškta fšrfattarna upp detta begrepp, nœgra med avvikande termer. Thorell anvšnder ordet predikat fšr satsens finita och ev. infinita verb vare sig det stœr ensamt eller tillsammans med fyllnadsled (1973:196). Dahl menar ocksœ att orden predikat och predikatsdel Šr synonyma men att de bšr ersšttas med termen verbfras. Han motiverar detta dels med att frasen alltid mœste innehœlla minst ett finit verb, dels med att det Šr Óden vanligaste analysen inom generativ transformationsanalysó (1982:47f). Jšrgensen/Svensson dšremot anvšnder termen verbfras ur ett snšvare perspektiv och menar att den bara kan rymma finit verb, infinit verb, verbpartiklar och reflexivt pronomen (1986:95). Ulla Stroh-Wollin anvšnder ocksœ denna snšvare betydelse, men som syntaktisk term fšr satsens verb tillsammans med bestšmningar anvšnder hon ordet predikat (1998:43), ett uttryckssštt som Šven Erik Andersson omfattar (1994:72). Svenska Akademiens grammatik, slutligen, har fšr detta begrepp valt termen predikatsled. 3.3. De infinita verbfraserna Ð ett obligatoriskt objekt? NŒgot som Almqvist talar sig mer Šn varm fšr i bœda sina sprœklšror, Šr tanken att de supinumfraser och infinitivfraser som kompletterar temporala och modala hjšlpverb, skall uppfattas som objekt. Han menar att enbart enkla verbformer hšr till verbets tempusformer och att det inte Šr oriktigt, men ŠndŒ onšdigt att fylla verbens bšjningsscheman med allehanda sammansatta verbformer (1832:55, 146ff). Boivie hœller i princip med och kallar detta fšr verbalt objekt. DŠremot tar han med konstruktionen ocksœ i sina uppstšllningar av verbkonjugationer (1820:183, 1826:45).

19 Beckman nšmner i fšrbigœende att supinum kan ršknas som ett slags objekt till verbet hafva, men skriver senare att det nog inte Šr lšmpligt eftersom det gšr subjektsfrœgan otydlig. Att frœga ÓHvem Šr det som har?ó i stšllet fšr ÓHvem Šr det som har dummat sig?ó Šr ju inte sœ lyckat (1904:134, 195f). WessŽn menar att de infinitiver som fšljer pœ verb som inte egentligen Šr hjšlpverb men som till sin betydelse gršnsar till dessa, i satser som ÓVi fšrsškte hœlla oss vaknaó, skulle kunna ršknas som objekt (1968:173) och Andersson kategoriserar alla huvudverb till finita hjšlpverb som Óett slags objektó(1994:72). SAG menar likt Almqvist att hjšlpverb tar infinitivfras, eller ibland supinum- eller participfras, som obligatoriskt objekt (SAG 3:572) och anger tre skšl till detta: [É] fšr det fšrsta klart att en sœdan fras utgšr ett led som bestšmmer hjšlpverbet: den kan t.ex. flyttas dels ensam, dels tillsammans med sitt huvudord. Fšr det andra visar den objektsegenskaper: framfšr allt kan den ersšttas med nominalt pronomen (kunna kšpa fisk : kunna det, [É]). Fšr det tredje gœr det ingen klar gršns mellan huvudverb och hjšlpverb, utan ett stort antal verb kan ordnas efter tilltagande hjšlpverbsegenskaper. [É] Det Šr svœrt att dra en gršns sœ att infinitivfrasen vid det ena verbet kallas objekt, vid det andra, likartade verbet nœgonting annat (SAG 3:292).

20 4. Objektet 4.1. Objektets terminologi 1806Ð1904 Inte fšrršn framœt mitten pœ 1800-talet bšrjar en egen term fšr objekt dyka upp i de svenska sprœklšrorna. Innan dess šverfšr man den latinska syntaxens kasusbeteckning pœ satsledet och sšger ackusativen eller dativen, eller till och med, om objektet var ett verb: infinitiven. I bšrjan av Œrhundradet tar man i svenskan endast upp ackusativen men redan vid 1800-talets andra hšlft har ocksœ dativen, sedermera dativobjektet ÓtillkŠmpat sig ett rum vid dess sida i lšrobšckernaó (BetŠnkande 1882:7). Jacob Borelius všljer att kalla objekten fšr ÓfyllnaderÓ som kopplas ÓomedelbarligenÓ och ÓmedelbarligenÓ till verbet (Borelius 1806:95). Det Šr denna terminologi som Enberg 1836 utvecklar, dœ han ger de olika typerna av objekt egna termer: omedelbart och medelbart objekt (Enberg 1836:279, 282). Bara nœgra Œr senare všljer P. E. Svedbom att anvšnda sammansšttningarna Ackusativ-Objekt och Dativ-Objekt som L. Hammarskšld redan 1818 introducerat i svenskan i sin grekiska sprœklšra (Hammarskšld 1818:118, Svedbom 1842:25f). Under senare hšlften av 1800-talet anvšnds de bœda terminologierna omvšxlande och efter Kungl. Maj:ts rekommendation i sitt betšnkande Šr det runt sekelskiftet ackusativ- och dativobjekt som Šr huvudterminologi, dvs. anvšnds i lšpande text och inte bara i definitioner (Brate 1898:164, Beckman 1904:116), medan omedelbart och medelbart objekt anges som ett alternativt sštt att benšmna objekten. SŒ sent som 1968 nšmns omedelbart och medelbart objekt som alternativa termer i en grammatika (WessŽn 1968:158). Terminologin direkt och indirekt objekt uppfattas kanske som ganska sentida. Men SAOB anger (D1484) att det redan Šr Almqvist som i fšretalet till sin ofullbordade Ordbok šfver det svenska sprœket i dess nšrvarande skick fšrsta gœngen talar om objekts direkthet: Vissa aktiva verber mœste jemte sitt direkta objekt, nšdvšndigt hafva ett objekt till, som det styr indirekt eller med viss preposition (Almqvist 1842:VI).

21 r 1853 tar sig Carl Erik Schweder i Lund fšr att skriva en egen satslšra att anvšnda i sin undervisning pœ Katedralskolan i Lund. Han anger i sitt fšrord att han verkar fšr ÓbibehŒllandet av det gamla och godaó och att han inte tšnker ge sig pœ nœgot nydanande. Trots det Šr detta den fšrsta sprœk- eller satslšra som jag hittat som fšr objekt anger direkt och indirekt objekt som sjšlvstšndiga termer (1853:6f). Tabell 3 visar hur terminologin fšr objekt utvecklas dels frœn de latinska termerna till sammansšttningarna ackusativobjekt och dativobjekt, dels frœn adjektivfraser med omedelbart/medelbart respektive direkt/indirekt till termerna omedelbart och medelbart objekt respektive direkt och indirekt objekt. TABELL 3. Objektets terminologi 1806Ð1904 rtal/ Fšrfattare ackusativ och dativ ackusativoch dativobjekt o- medelbar och medelbar fyllnad o- medelbart och medelbart objekt ett objekt som Šr direkt/ indirekt direkt och indirekt objekt Andra termer som nšmns Borelius 1806 X Broocman 1813 X Moberg 1815 X Boivie 1820 X Fryxell 1824 X Boivie 1826 X Almqvist1829 X Almqvist 1832 X * *belagt i Almqvist 1842 Enberg 1836 X X Svedbom 1843 X Person- och Sak- Objekt Schweder 1853 X KylŽn 1866 X (adjekt och objekt) SundŽn 1869 X X Brate 1898 X (X) (prepositionsadverbial) Beckman 1904 X (X) objekt med infinitiv 4.2. Objektets terminologi 1904Ð1999 Den fšrsta halvan av nittonhundratalet domineras, som nšmns ovan, av Natanael Beckmans Svensk sprœklšra fšr den hšgre elementarundervisningen (1904) och dšrmed ocksœ av hans val av terminologi: ackusativoch dativobjekt. Termerna omedelbart och medelbart objekt nšmns av

22 Beckman som parallella till ackusativ- och dativobjekt och omnšmns sœ sent som 1968 av WessŽn (s. 158), men bortfaller sedan totalt, kanske dšrfšr att de snarlika direkt och indirekt objekt nu bšrjar ta šver. Inom skolgrammatiken kvarstœr dock termerna ackusativ- och dativobjekt i lšrobšcker fram till Œrhundradets slut (GV 1992:51). Vad som annars Šr utmšrkande fšr perioden efter 1970 Šr de olika fšrsšk som gšrs att skapa en lšmplig term fšr den prepositionsfras med Œt, till eller fšr som dittills oftast ansetts vara en variant av det indirekta objektet/dativobjektet. Problemet Šr inte nytt: redan kommittžledamšterna som 1882 fšrfattade Kungl. Maj:ts BetŠnkande ansœg att Ódativobjektet, sœ vidt som till dess uttryckande anvšndes en preposition, lika všl kunde uppfattas sœsom adverbialó (BetŠnkande 1882:47). Lindberg fšreslœr nu att satsledet skulle kunna kallas prepositionsobjekt eller objektsadverbial. Hon anser att ordet objekt ska finnas med som led i termen eftersom frasen ger objektsfšrestšllning, dvs. att man psykologiskt uppfattar frasens referent som fšremœl fšr handlingen (1976:141, 145). Andersson talar om fenomenet dšr det indirekta objektet blir ett adverbial, utan nšrmare precision, som en konstruktionsvšxling (1994:80). Stroh-Wollin menar att Œt/till/fšr-frasen Šr en typ av prepositionsobjekt (1998:47), en term som annars ofta varit reserverad fšr de objektsfraser som uppstœr nšr prepositionen Šr syntaktiskt oundgšnglig fšr att verbet skall vara transitivt, t.ex. Óvi lšngtar efter semesteró. SAG lšser problemet genom att helt enkelt slœ fast att en prepositionsfras aldrig kan vara objekt och kallar sœvšl den ena som den andra objektsliknande konstruktionen med preposition fšr bundet adverbial (SAG 1:159, 203). I tabellen nedan visas en šversikt av vilka termer som anvšnts i de undersškta 1900-talsgrammatikorna. TABELL 4. Objektets terminologi 1904Ð1999 rtal/ Fšrfattare Ackusativoch dativobjekt Omedelbart och medelbart objekt Beckman 1904 X X WessŽn 1968 X X (X) Ljung/Ohlander 1971 X (X) Thorell 1973 X Teleman 1974 Hultman 1975 objekt Lindberg 1976 Dahl 1982 (X) X Jšrgensen/Svensson 1986 X Andersson 1994 X SAG 1999 X Direkt och indirekt objekt Objekt 1 och objekt 2 X

23 4.3. Objektets innehœllssida 4.3.1. Objekt i allmšnhet Under de fšrsta Œrtiondena av 1800-talet utvecklas sœ sakta en terminologi fšr olika typer av objekt. Borelius talar om ÓfyllnaderÓ som gšrs ÓomedelbarligenÓ eller ÓmedelbarligenÓ till verbet (1806:95), Moberg talar om Óbšjda kasusó (1815:54) och Broocman, som visserligen nšmner termen objekt som Óett ord pœ hvilketó verbets Óverkan kan šfverfšrasó, ger inte nœgra exempel och bara de aningen lšsryckta upplysningarna att objektet alltid stœr i ackusativ och att det kan vara en egen sats, en s.k. mellansats (1813:54). Det under 1800-talet absolut vanligaste sšttet att definiera ett objekt i allmšnhet, och det direkta objektet i synnerhet, Šr att pœ olika sštt tala om dess semantiska roll, som fšremœlet fšr verbets verkan. Detta kan tyckas vara en ganska sjšlvklar definition med tanke pœ att ordet objekt vid denna tid redan lšnge anvšnts i svenskan i betydelsen fšremœl (SAOB:O93). Almqvist (1832:142) gœr sœ lœngt att han anvšnder ordet fšremœl som alternativ term fšr objektet. Ibland anvšnds i beskrivningarna i stšllet fšr fšremœl ord som ett mœl (Thorell 1973:207), en sak eller en person (Svedbom 1843:25). Syntaktiskt beskrivs objektet som en fyllnad (t.ex. Borelius 1806: 95), en utbildning (t.ex. Boivie 1826:40) och till sist en bestšmning av verbet/predikatet (t.ex. Brate 1898:164, Beckman 1904:193). Denna senare definition stœr sig genom 1900-talet (t.ex. WessŽn 1969:158, Ljung/Ohlander 1971:150, Andersson 1994:78f) Šven om den semantiska beskrivningen av objektet som ett fšremœl fortfarande oftast finns med. Svenska Akademiens grammatik (SAG 3:289f) Šr tydlig i sin gršnsdragning mellan syntaktisk och semantisk beskrivning av objektet, nœgot som i hšg grad saknas i de tidigare grammatikorna och som kanske hade kunnat bidra till att ge en klarare bild av objektet. Ett annat vanligt sštt att beskriva objektet Šr att utgœ frœn lšsarens behov att vid satsanalys kunna urskilja vilket led som Šr objekt. Objektet sšgs dœ vara svaret pœ frœgan: {vem/vad/vilka} + predikatet + subjektet?. Fryxell Šr den fšrste som tillsammans med sin beskrivning av objektets semantiska roll anger att objektet Šr svaret pœ denna frœga (1824:80). Ljung/Ohlander (1971:150) och Lindberg (1976:140) nšmner ocksœ detta sštt att finna objektet i satsen.

24 4.3.2. Passiveringstestet I bšrjan av 1800-talet anser en del grammatiker att det gœr att avgšra vilket objekt som stœr i ackusativen och vilket som stœr i dativen i en och samma sats genom att se vilket av dem som blir subjekt i en passiv sats. Ett slags passiveringstest utvecklas, vilket huvudsakligen verkar anvšndas fšr att sšrskilja ackusativen frœn dativen, och inte fšr att identifiera ensamt ackusativobjekt, vilket blev vanligt senare. En fšresprœkare fšr detta test, som utfšrligt beskriver proceduren, Šr Boivie: Om dœ det ordet, som skall pršfvas, blir nominativus i den passiva satsen; sœ var det accusativus i den aktiva: men dativus bibehœlles i den passiva satsen lika všl, som i den aktiva (1826:42f). Boivie menar att han pœ detta sštt har lšst problemet med att vissa verb verkar ta tvœ ackusativer, nœgot som han anser vara inlœnat frœn latinet. Att han sjšlv lœnar in sin tanke om omšjligheten att passivisera en dativ frœn den tyska grammatiken (WessŽn 1968:171), tycks vara mindre stštande. Mot slutet av Œrhundradet talar SundŽn om att det nu bšrjat bli relativt vanligt att Ófšrbyta dativen till subjektsnominativ och lœta ackusativen fšrbliva ofšršndradó. Han ger exempel pœ flera meningar dšr detta enligt honom fortfarande absolut inte lœter sig gšras, t.ex. den idag helt rimliga frasen ÓHan tillerkšndes ersšttningó, men Šr mšrkbart bekymrad šver att ÓutmŠrktare skriftstšllareó som t.ex. TegnŽr anvšnder sig av konstruktionen (1869:169f) och att den sœledes mœste anses vara tillœten Ð ibland. WessŽn menar hundra Œr senare att det vid mœnga verb Šr orimligt att hœlla pœ med att fšrsška urskilja vad som Šr ackusativobjekt och vad som Šr dativobjekt. Han noterar att tyskan fortfarande bara kan sštta ackusativobjektet som subjekt i passiv sats men ocksœ att ÓsprŒk utan kasusbšjning (t.ex. engelskan, svenskan) har efter hand utvecklat stšrre frihetó(1968:170f). 4.3.3. Bisatser som objekt KylŽn skriver i sin lilla satslšra att en bisats kan vara objekt och ger exemplet ÓIngen kšnner, hvad framtiden bšr i sitt skšteó (1866:10). Detta tas sedermera upp av Brate och Beckman som kallar satsledet objektssats (Brate 1898:173) och objektsbisats (Beckman 1904:204). De sena 1900-talsgrammatikorna analyserar dessa bisatser som direkt