Befolkningsstatistiken

INLEDNING TILL Befolkningsstatistiken Folkmängden Äldre befolkningsstatistik utgavs för åren 1816-1850 i Tabellkommissionens berättelser för varje femårsperiod och för åren 1851-1910 i Bidrag till Sveriges officiella statistik, A, Befolkningsstatistik. Befolkningsstatistiken utgavs för åren 1911-1960 i Befolkningsrörelsen, för åren 1961-1966 i Folkmängdens förändringar, för åren i 1967-1990 i Befolkningsförändringar 19xx del 3 och från och med året 1991 i Befolkningsstatistik del 4. Samtliga utgivna i serien Sveriges officiella statistik. Befolkningsförändringar De äldsta publicerade uppgifterna om födda och döda i kommuner och församlingar finns i serien Bidrag till Sveriges officiella statistik, A) Befolkningsstatistik, där uppgifter lämnas för femårsperioderna 1851-1855 och 1856-1860 samt därefter för tioårsperioder till och med 1891-1900. För de därefter följande fem tioårsperioderna finns motsvarande uppgifter i Befolkningsrörelsen, översikt för åren 19xx-19yy. Den sista tioårsöversikten publiceras i Befolkningsförändringar 1961-1970. För åren 1911-1957 finns inga församlingsuppgifter och inga andra kommunuppgifter än för städerna. De publicerades i Befolkningsrörelsen och avsåg födda, döda och flyttningar. Från och med 1958 publiceras uppgifter för alla kommuner och även dessa uppgifter avser födda, döda och flyttningar och återfinns för åren 1958-1961 i Folkmängden inom administrativa områden. För åren 1962-1966 finns motsvarande uppgifter i serien Statistiska meddelanden (SM), nämligen i B 1963:6, B 1964:9, B 1965:5, och i Be 1967:7. För församlingar, kommunblock och A-regioner finns uppgifter endast för 1966 och dessa redovisas för församlingar i Be 1967:7 samt för kommunblock och A-regioner i Be 1967:12. Från och med 1967 till och med 1972 har uppgifterna sammanförts i Befolkningsförändringar del 1. Dessa uppgifter baseras på de summariska folkmängdsredogörelserna. Från och med 1973 grundas uppgifterna i Befolkningsförändringar del 1 på aviseringar till RTB. Mellan 1991 och 1996 publiceras uppgifterna i Befolkningsstatistik del 1 och från 1997 i Befolkningsstatistik del 1-2. Befolkningsrörelsen översikt för åren 1911-1920. Digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) 2010. urn:nbn:se:scb-befror-o1911

SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK FOLKMÄNGDEN OCH DESS FÖRÄNDRINGAR BEFOLKNINGSRÖRELSEN ÖVERSIKT FÖR ÅREN 1911 1920 AV STATISTISKA CENTRALBYRÅN STOCKHOLM 1929 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 282521

TILL KONUNGEN. Statistiska centralbyrån får härmed överlämna sin redogörelse för befolkningsrörelsen åren 1911 1920. Stockholm den 22 december 1928. Underdånigst. RICKARD SANDLER. E. AROSENIUS. KJELL SANNE.

Innehållsförteckning. Text. Sid. I. Folkmängd och folkökning 1 A. Beräkning av medelfolkmängden 1 B. Rikets folkmängd m. m. 6 II. Giftermål 10 A. Antalet giftermål. Internationell jämförelse 10 B. De vigdas förutvarande civilstånd 18 C. Åldern vid äktenskapets ingående 24 D. Yrkesfördelningen bland de vigda 29 E. Årstiden vid äktenskapets ingående 32 F. Borgerliga äktenskap. Kontrahenternas konfessionella förhållanden 34 G. Hela antalet upplösta äktenskap 38 H. Äktenskapsskillnader, hemskillnader och genom skiljebrev upplösta trolovningar 39 III. Födelser 43 A. Barnaföderskor 43 a) Hela antalet barnaföderskor 43 b) Barnaföderskornas civilstånd 44 c) Barnaföderskor med barn inom äktenskap 47 d) Barnaföderskor med barn utom äktenskap 52 e) Barnaföderskor och födda barn 56 B. Fäder till inom äktenskapet födda barn 59 a) Åldersfördelningen 59 b) Kombination av fädernas och mödrarnas ålder 59 c) Yrkesfördelningen 59 C. Födda barn 61 a) Levande födda barn. Internationell jämförelse 61 b) Dödfödda barn 64 c) Inom och utom äktenskapet födda barn 65 d) Proportionen mellan könen bland de födda 66 e) Barn födda vid flerbörder 67 f) Nativiteten månadsvis 68 IV. Dödsfall 70 A. Antalet dödsfall. Internationell jämförelse 70 B. Dödsfallen efter kön 74 C. Dödsfallen efter kön och ålder 74 D. Barnadödligheten 88 E. Dödligheten hos stationär och hos faktisk befolkning 91 F. Dödsfallen efter årstid 94 G. Dödsfallen efter födelseår 94

Sid. V. Dödsorsaker 95 A. Bevislig, sannolik och okänd dödsorsak 95 B. Dödligheten i olika sjukdomar 98 C. Dödsorsakerna i olika landsdelar 108 D. Dödsorsakerna hos olika åldrar och kön 111 E. Dödsorsakerna under olika årstider 116 F. Våldsamma dödsorsaker, självmord ej inräknade 117 G. Självmord 119 H. Dödsorsakerna i olika yrken 123 VI. Ut- och invandring 124 A. Ut- och invandringen i dess helhet 124 B. Ut- och invandringen till och från särskilda länder 128 C. Ut- och invandringen efter familjeställning och kön 130 D. Ut- och invandringen efter ålder 131 E. Ut- och invandringen efter yrke 134 F. Immigranternas nationalitet 137 Tabeller. Tab. 1. Folkmängd, folkmängdstillväxt och medelfolkmängd, åren 1911 1920. Hela riket 140» 2. Folkmängden i länen vid slutet av åren 1910 1920 141» 3. Folkmängden i de större städerna vid slutet av åren 1910 1920 142» 4. Allmän översikt över folkmängdens förändringar, länsvis m. m., åren 1911 1920 144» 5. Länens medelfolkmängd och folkmängdstillväxt åren 1911 1920 146» 6. Medelfolkmängden efter kön, ålder och civilstånd åren 1911 1920 inom hela riket i ettårs- och femårsklasser samt å landsbygden och i städerna i femårsklasser 147» 7. Medelfolkmängden efter kön och ålder åren 1911 1920, länsvis 150» 8. Medelfolkmängden efter kön och ålder åren 1911 1920 i de större städerna 152» 9. Antal giftermål jämte makarnas civilstånd och gifte, åren 1911 1920 153» 10. Antal giftermål, länsvis åren 1911 1920, med fördelning efter makarnas civilstånd och gifte 154» 11. Antal giftermål i varje månad, å landsbygden och i städerna, åren 1911 1920 156» 12. Antal giftermål i varje månad, länsvis, åren 1911 1920 157» 13. Vigda fördelade efter kön, ålder samt första giftet och omgifte, länsvis och i utlandet, efter kyrkoskrivningsort, åren 1911 1920: A) Män; B) Kvinnor 158» 14. I äktenskap inträdda män, fördelade efter yrke samt efter gifte och ålder, åren 1911 1920 162» 15. Vigda män, fördelade efter kyrkoskrivningsort, länsvis och i utlandet, samt efter större yrkesgrupper, åren 1911 1920 166» 16. I äktenskap inträdda, fördelade efter kön, ålder och civilstånd, åren 1911 1920 168» 17. Vigda par, fördelade efter båda makarnas ålder i femårsklasser och civilstånd, åren 1911 1920 170» 18. Vigda par, där kvinnan är yngre än 20 år, fördelade efter båda makarnas ålder, mannens i femårsklasser, kvinnans i ettårsklasser, samt efter civilstånd, åren 1911 1920 172» 19. Antal vigda i hela riket, fördelade efter kön, ålder samt första gifte och omgifte för varje år under perioden 1911 1920 173» 20. Antal under åren 1911 1915 ingångna obligatoriskt borgerliga äktenskap, fördelade efter makarnas konfessionella förhållanden 174» 21. Antal under åren 1916 1920 ingångna äktenskap, fördelade efter makarnas konfessionella förhållanden 175» 22. Äktenskapsskillnader och genom skiljebrev upplösta trolovningar åren 1911 1920 samt hemskillnader åren 1916 1920, länsvis m. m. 176 V

VI Sid. Tab. 23. Äktenskapsskillnader vart och ett av åren 1916 1920, fördelade efter anledningen 177» 24. Äktenskapsskillnaderna fördelade efter tiden mellan vigsel och äktenskapsskillnad samt efter åldersskillnaden mellan man och hustru 178» 25. Makarnas kombinerade ålder och männens yrken vid skilsmässorna åren 1911 1920 179» 26. Barnaföderskor, fördelade efter civilstånd och ålder, länsvis, åren 1911 1920 180» 27. Barnaföderskorna, fördelade efter civilstånd och ålder, vart och ett av åren 1911 1920 182» 28. Barnaföderskorna, fördelade efter ålder i ettårsgrupper, åren 1911 1920 183» 29. Barnaföderskor med barn i äktenskap, fördelade efter tiden mellan äktenskapets ingående och nedkomsten, länsvis m. m. åren 1911 1920 184» 30. Barnaföderskor med barn i äktenskap, fördelade efter tiden mellan äktenskapets ingående och nedkomsten samt ålder, åren 1911 1920 186» 31. Föräldrarna till under åren 1911 1920 i äktenskap födda barn, med fördelning efter bådaderas ålder 189» 32. Fäderna till i äktenskap födda barn, med fördelning efter ålder, under vart och ett av åren 1911 1920 ävensom länsvis för hela årtiondet 190» 33. Fäderna till under åren 1911 1920 i äktenskap födda barn, fördelade efter yrke 191» 34. Födda barn, fördelade efter börder, liv och kön, länsvis, åren 1911 1920 192» 35. Födda barn i hela riket, efter liv, kön och civilstånd, vart och ett av åren 1911 1920 194» 36. Födda barn i varje månad, fördelade efter liv, kön, börd i eller utom äktenskap (civilstånd), åren 1911 1920 195» 37. Födda barn, fördelade efter liv, kön och civilstånd, länsvis, åren 1911 1920 196» 38. Födda barn i varje månad, fördelade efter liv, länsvis, åren 1911 1920 198» 39. Födda barn i varje månad vart och ett av åren 1911 1920 201» 40. Döda fördelade efter kön och civilstånd, länsvis, åren 1911 1920 202» 41. Antal döda i första och andra levnadsåren, åren 1911 1920 203» 42. Antal döda fördelade efter kön, ålder och civilstånd i hela riket, dess landsbygd och städer, åren 1911 1920 204» 43 A. Antal döda män fördelade efter födelseår och civilstånd, åren 1911 1920 210» 43 B. Antal döda kvinnor fördelade efter födelseår och civilstånd, åren 1911 1920 212» 44. Antal döda, fördelade efter ålder i femårsklasser, kön och civilstånd, vart och ett av åren 1911 1920 214» 45. Antal döda efter kön och ålder i femårsklasser, länsvis, åren 1911 1920 216» 46. Antal döda efter kön och ålder i femårsklasser i de åtta största städerna, åren 1911 1920 222» 47. Antal döda i varje månad vart och ett av åren 1911 1920 223» 48. Döda i varje månad, länsvis, åren 1911 1920 224» 49. Döda efter ålder i varje månad, åren 1911 1920. A) Landsbygden; B) Städerna; C) Hela riket 226» 50. De avlidna fördelade efter dödsorsak (bevislig eller sannolik), åren 1911 1920 229» 51. De avlidna fördelade efter dödsorsak månadsvis, åren 1911 1920 232» 52. Vissa dödsorsaker fördelade efter månader under vart och ett av åren 1911 1920 236» 53. Dödsorsakerna fördelade länsvis, åren 1911 1920. A) Hela riket; B) Landsbygden 240» 54. De avlidna fördelade efter dödsorsaker, kön och ålder, åren 1911 1920. A) Hela riket; B) Landsbygden 248» 55. Avlidna barn (under 5 år), fördelade efter dödsorsaker, kön och ålder, åren 1911 1920 256» 56. Våldsamma dödsorsaker (utom självmord), åren 1911 1920 260» 57. Antal självmördare åren 1911 1920 262» 58. Antal avlidna män över 15 år fördelade efter yrke och ålder, åren 1911 1920 264» 59. Antal avlidna män över 15 år fördelade efter yrke och dödsorsak, åren 1911 1920 266

Sid. Tab. 60. Emigranter åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, dit utflyttningen uppgivits skola ske 270» 61. Immigranter åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, varifrån inflyttningen skett 271» 62. Emigranter, länsvis, åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, dit utflyttningen uppgivits skola ske 272» 63. Immigranter, länsvis, åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, varifrån inflyttningen skett 273» 64. Emigranter och immigranter länsvis, fördelade efter kön, åren 1911 1920 274» 65. Emigranter och immigranter, fördelade efter kön och civilstånd, vart och ett av åren 1911 1920 275» 66. Emigranter till och immigranter från särskilda länder, fördelade efter kön och civilstånd, åren 1911 1920 276» 67. Hela antalet emigranter och immigranter åren 1911 1920, fördelade efter kön, civilstånd och ålder i ettårsklasser 278» 68. Emigranterna åren 1911 1920 från hela riket, dess landsbygd och städer, fördelade efter kön, civilstånd och ålder i femårsklasser 280» 69. Immigranterna åren 1911 1920 från hela riket, dess landsbygd och städer, fördelade efter kön, civilstånd och ålder i femårsklasser 281» 70. Hela antalet emigranter åren 1911 1920, fördelade efter kön och födelseår 282» 71. Hela antalet immigranter åren 1911 1920, fördelade efter kön och födelseår 286» 72. Emigranter efter yrken åren 1911 1920 290» 73. Immigranter efter yrken åren 1911 1920 292» 74. Immigranternas nationalitet, länsvis, åren 1911 1920 294» 75. Immigranterna, fördelade efter nationalitet och det land, varifrån inflyttningen skett, åren 1911 1920 295» 76. Ett tusen dödsfall bland män över 15 år i vart och ett av vidstående yrken fördela sig med följande antal på nedanstående särskilda dödsorsaker och åldrar, åren 1911 1920 296 VII Table des matières. Texte. Pages. I. Population et accroissement de la population 1 A. Calcul de la population moyenne 1 B. Population du royaume 6 II. Mariages 10 A. Nombre des mariages. Comparaison internationale 10 B. État civil des époux aux noces 18 C. Age des époux aux noces 24 D. Répartition des époux par profession 29 E. Mariages par mois 32 F. Mariages civils. Répartition des époux par confession 34 G. Nombre des mariages dissous 38 H. Divorces et séparations 39 III. Naissances 43 A. Femmes accouchées 43 a) Nombre des femmes accouchées 43

VIII Pages. b) Femmes accouchées par état civil 44 c) Mères des enfants légitimes nés 47 d) Mères des enfants illégitimes nés 52 e) Proportion entre les femmes accouchées et les enfants nés 56 B. Pères des enfants légitimes 59 a) Répartition par âge 59 b) Pères et mères des enfants légitimes nés, par combinaison d'âge 59 c) Répartition par profession 59 C. Enfants nés 61 a) Enfants nés vivants. Comparaison internationale 61 b) Enfants mort-nés 64 c) Enfants nés par légitimité 65 d) Enfants nés par sexe 66 e) Enfants nés par accouchements multiples 67 f) Naissances par mois 68 IV. Décès 70 A. Nombre des décès. Comparaison internationale 70 B. Décès par sexe 74 C. Décès par sexe et par âge 74 D. Mortalité pendant les 2 premières années de la vie 88 E. Mortalité dans la population stationnaire et de fait 91 F. Décès par mois 94 G. Décès par année de la naissance 94 V. Causes de décès 95 A. Causes de décès constatées, probables, inconnus 95 B. Mortalité par les diverses maladies 98 C. Causes de décès, par département 108 D. Causes de décès, par sexe et par âge 111 E. Causes de décès, par mois 116 F. Morts violentes (non compris les suicides) 117 G. Suicides 119 H. Causes de décès chez les différents groupes professionnels 123 VI. Migration 124 A. Émigration et immigration totales 124 B. Émigration et immigration par pays de destination et de départ 128 C. Émigration et immigration par état civil et par sexe 130 D. Émigration et immigration par âge 131 E. Émigration et immigration par profession 134 F. Immigrés par nationalité 137 Tableaux. Tabl. 1. Population, accroissement de la population, population moyenne, en 1911 1920. Royaume entier 140» 2. Population des départements en 1910 1920 141» 3. Population des villes grandes en 1910 1920 142» 4. Aperçu général du mouvement de la population en 1911 1920, par département 144» 5. Population moyenne et accroissement de la population des départements en 1911 1920 146» 6. Population moyenne de la campagne, des villes et du royaume entier en 1911 1920, par sexe, par âge et par état civil 147

Pages. Tabl. 7. Population moyenne de chaque département en 1911 1920, par sexe et par âge 150» 8. Population moyenne des villes grandes en 1911 1920, par sexe et par âge 152» 9. Mariages contractés en 1911 1920, par état civil et par noces 153» 10. Id., par départements 154» 11. Mariages par mois en 1911 1920 156» 12. Id., par départements 157» 13. Mariés par sexe, par âge, par noces et par département, en 1911 1920: A) Hommes mariés; B) Femmes mariées 158» 14. Hommes mariés en 1911 1920 par profession, par noces et par âge 162» 15. Hommes mariés en 1911 1920 par profession, et par département 166» 16. Mariés par sexe, par âge et par état civil, en 1911 1920 168» 17. Mariages par âge et par état civil des époux, en 1911 1920 170» 18. Id. La mariée au-dessous de 20 ans 172» 19. Mariés par sexe, par âge et par noces par année 1911 1920 173» 20. Mariages civils obligatoires en 1911 1915, par confession des époux 174» 21. Mariages en 1916 1920, par confession des époux 175» 22. Divorces en 1911 1920, séparations en 1916 1920 176» 23. Divorces par année 1916 1920, par causes des divorces 177» 24. Divorces répartis par durée des mariages et par âge différent des époux 178» 25. Divorces en 1911 1920 par combinaison d'âge des époux et par profession de l'homme 179» 26. Accouchées en 1911 1920, par âge, par état civil et par département 180» 27. Accouchées par âge et par état civil par année 1911 1920 182» 28. Accouchées en 1911 1920, par âge en groupes d'un an 183» 29. Femmes accouchées d'enfants légitimes, classées par durée des mariages et par département, en 1911 1920 184» 30. Femmes accouchées d'enfants légitimes, classées par durée des mariages et par âge, en 1911 1920 186» 31. Pères et mères des enfants légitimes nés en 1911 1920, par combinaison d'âge 189» 32. Pères des enfants légitimes nés par année 1911 1920, et pour la période entière par département 190» 33. Pères des enfants légitimes nés en 1911 1920, par profession 191» 34. Enfants nés, classés par naissances, par vitalité, par sexe et par département, en 1911 1920 192» 35. Enfants nés dans le pays entier, classés par vitalité, par sexe et par état civil, annuellement 1911 1920 194» 36. Enfants nés, classés par mois, par vitalité, par sexe et par légitimité, en 1911 1920 195» 37. Enfants nés, classés par vitalité, par sexe, par légitimité et par département, en 1911 1920 196» 38. Enfants nés, par mois classés par vitalité et par département, en 1911 1920 198» 39. Enfants nés par mois annuellement 1911 1920 201» 40. Décès par sexe, par état civil et par département, en 1911 1920 202» 41. Décès dans les 2 premières années de la vie, en 1911 1920 203» 42. Décès par sexe, par âge en groupes d'un an et par état civil, en 1911 1920 204» 43. Décès, classés par année de la naissance et par état civil, en 1911 1920: A) Hommes; B) Femmes 210» 44. Décès, classés par âge en groupes de cinq ans, par sexe et par état civil, annuellement 1911 1920 214» 45. Décès par sexe, par âge en groupes de cinq ans et par département, en 1911 1920 216» 46. Décès par sexe et par âge en groupes de cinq ans dans les huit villes les plus grandes, en 1911 1920 222 IX

X Pages. Tabl. 47. Décès par mois annuellement 1911 1920 223» 48. Décès par mois et par département, en 1911 1920 224» 49. Décès par mois et par âge, en 1911 1920: A) Campagne; B) Villes; C) Royaume 226» 50. Aperçu général des causes de décès, en 1911 1920 229» 51. Causes de décès par mois, en 1911 1920 232» 52. Causes de décès par mois annuellement 1911 1920 236» 53. Causes de décès, par département, en 1911 1920. A) Royaume; B) Campagne 240» 54. Décès par causes, par sexe et par âge, en 1911 1920. A) Royaume; B) Campagne 248» 55. Enfants (au-dessous de cinq ans) décédés, par cause de décès, par sexe et par âge, en 1911 1920 256» 56. Morts violentes (non compris les suicides), en 1911 1920 260» 57. Suicides par état civil, par âge, par moyens et par mois, en 1911 1920 262» 58. Hommes (au-dessus de 15 ans) décédés, par profession, et par âge, en 1911 1920 264» 59. Hommes (au-dessus de 15 ans) décédés, par profession et par cause de décès, en 1911 1920 266» 60. Émigrés en 1911 1920, par pays de destination 270» 61. Immigrés en 1911 1920, par pays de départ 271» 62. Émigrés en 1911 1920, par département et par pays de destination 272» 63. Immigrés en 1911 1920, par département et par pays de départ 273» 64. Émigrés et immigrés en 1911 1920, par département et par sexe 274» 65. Émigrés et immigrés par sexe et par état civil annuellement 1911 1920 275» 66. Émigrés et immigrés en 1911 1920 par sexe, par état civil et par pays de destination ou de départ 276» 67. Émigrés et immigrés en 1911 1920, par sexe, par état civil et par âge en groupes d'un an 278» 68. Émigrés en 1911 1920, par sexe, par état civil et par âge en groupes de cinq ans. Royaume, campagne, villes 280» 69. Immigrés en 1911 1920, par sexe, par état civil et par âge en groupes de cinq ans. Royaume, campagne, villes 281» 70. Émigrés en 1911 1920 par sexe et par année de naissance 282» 71. Immigrés en 1911 1920 par sexe et par année de naissance 286» 72. Émigrés par profession, en 1911 1920 290» 73. Immigrés par profession, en 1911 1920 292» 74. Immigrés par nationalité, en 1911 1920. Répartition par département 294» 75. Immigrés par nationalité et par pays de départ, en 1911 1920 295» 76. Mille décès parmi hommes au-dessus de 15 ans dans chaque profession, répartis par causes de décès et par âge, en 1911 1920 296 Les mots suédois suivants, qui reviennent dans les tableaux, sont à traduire: Län Landsbygd (p. abr. Lb.) Städer (»» St.) Hela riket Antal Summa (p. abr. S:a), hela antalet, samtliga Folkmängd Mankön (p. abr. M.) Kvinnkön (p. abr. K v.) Män Kvinnor Ogifta Gifta Département Campagne Villes Royaume, Pays entier Nombre Total Population Sexe masculin Sexe féminin Hommes Femmes Célibataires Mariés (-éos) Änklingar Änkor Frånskilda Förut gifta Civilstånd Ålder, åldersår Levande födda Dödfödda Inom äktenskap Utom äktenskap Folkräkning Yrke Veufs Veuves Divorcés (-ées) Ceux ayant été mariés (veufs, veuves, divorcés) État civil Age Nés vivants Mort-nés Légitimes Illégitimes Recensement de la population Profession

XI Yrkesutövare Hustrur utan yrke Barn Familjemedlemmar Jordbruk Fiske Skogsbruk Industri Handel Samfärdsel Allmän tjänst Fria yrken Husligt arbete F. d. yrkesutövare m. fl. Utlandet Äktenskap Borgerligt äktenskap Akta makar Ökning Minskning Födelser Dödsfall Emigranter Immigranter Gifte (första) Skilsmässa Enbörder Tvillingbörder Tvilling Trilling Dödsorsak Population active Femmes mariées (épouses) sans métier Enfant Membres de famille Agriculture Pêche Économie forestière Industrie Commerce Transport Services publics Professions libérales Travaux domestiques Retraités, veuves, etc. L'étranger Mariage Mariage civil Epoux Accroissement Diminution Naissances Décès Emigrés Immigrés Noces (premières) Divorce Naissances simples Naissances doubles Jumeau Trijumeau Cause de décès Bevislig Sannolik Okänd Smittkoppor Mässling Scharlakansfeber Difteri, strypsjuka Kikhosta Influensa Nervfeber Akut barnförlamning Epidemisk hjärnfeber Frossa Barnsängsfeber Våldsamma dödsorsaker Ihjälhungring Drunkning Ihjälfrysning Förbränning Åskslag Explosion Vådlig förgiftning Vådlig kvävning Främmande kropp i svalg eller strupe Skottskador Krossning, frakturer, sårnader Mord eller dråp Självmord Constaté Probable Inconnu Variole Rougeole Scarlatine Dipthérie, croup Coqueluche Grippe épidémique Fièvre typhoïde Poliomyélite aiguë Méningite cérébrospinale épidémique Fièvre intermittente Fièvre puerpérale Morts violentes Morts de faim Submersion Congélation Combnstion Coups de foudre Explosion Intoxication par accident Suifocation par accident Morts d'un corps étranger dans la gorge Coups d'armes à feu Contusions, fractures, blessures Homicide Suicides

Résumé. Depuis longtemps et jusqu'à l'année 1920, le Bureau central de statistique de la Suède a publié annuellement un rapport détaillé sur le mouvement de la population du royaume. Jusqu'à l'année 1910, inclus., ces rapports formaient pan de la série Matériaux pour la statistique officielle de la Suède (»Bidrag till Sveriges offlciella statistik»; publiés en 4:o). Dès 1911, les rapports analogues paraissent dans la nouvelle série La statistique officielle de la Suéde (isveriges offlciella statistiki, en 8:o). Le présent volume, appartenant à cette série, donne un aperçu rétrospectif sur la période décennale de 1911 1920; il est donc fondé snr les données déjà publiées dans les rapports annuels de la même série. En général, les nombres absolus se retrouvent dans les tableaux annexés, et les nombres relatifs dans les tableaux insérés dans le texte. La population de la Suède, à la fin de l'année 1910, était de 5 522 403 ; en 1920, elle avait atteint le chin're de 5 904 489. L'accroissement a donc été de 382 086, ou 6'92 %. La population urbaine, formant 24-8 % de la population totale en 1910, a atteint, en 1920, la proportion 29'6 % du total. Si l'on compte la population non seulement dans les villes administratives, mais encore dans les bourgs et les agglomérations dites»municipalsamhâllens et dans les autres places de densité considérable à la campagne, y compris les faubourgs, on trouvera un nombre de 160 villes avec plus de 2 000 habitants, et en tout 36'3 % de la population du pays. La nuptialité, ou le rapport du nombre des nouveaux mariages contractés au chin're de la population totale, a été de 6-26 "Joo annuellement: chiffre certainement bas, mais pourtant plus élevé que celui de la décade 1901 1910. Le taux de natalité a fléchi de 25-77 /o annuellement en 1901 1910 à 22'11 /oo en 1911 1920. La dépression de la natalité en Suède est due à deux causes spéciales: l:o depuis longtemps, la nuptialité est assez faible; 2:o pendant les dernières décades la fécondité matrimoniale a décliné. Le tableau S (pag. 49) montre que l'affaiblissement de la fécondité apparait surtout dans les âges supérieurs, tandis que parmi les jeunes femmes la fécondité est presque la même qu'auparavant. Le taux de mortalité, lequel, dans la période décennale de 1911 1920, était de 14-89 pour mille annuellement, a baissé, en 1911 1920, à 14'29 /M>- La mortalité a diminué dans les âges (voir tabl. Ô, pag. 73) au-dessous de 15 ans et au-dessus de 40 ans, mais a augmenté dans les âges 15 40 ans, augmentation causée par la grippe pendant les années de 1918 et 1919. Pour les détails voir aussi les Tables de mortalité et de survie (>Dodlighets- och livslângdstabeller for ârtiondet 1911 1920») qui sont déjà publiées dans la même série de statistique. L'émigration en 1911 1920 a été moins forte qu'en 1901 1910, tandis que l'immigration n'a guère changé.

Redogörelserna för de allmänna folkräkningarna i riket, vilka avse befolkliingstillståndet vid slutet av ett årtionde, har statistiska centralbyrån plägat fullständiga genom en redogörelse för folkmängdens förändringar under den tid, som förflutit sedan närmast föregående räkning. Även i sammanhang med 1920 års folkräkning har en dylik översikt utarbetats för årtiondet 1911 1920 och utgives härmed som en berättelse för sig. Dödlighets- och livslängdstabellerna för årtiondet hava, liksom vid närmast föregående folkräkning, utbrutits till en självständig publikation, vilken utkom av trycket i juni 1928. Den följande framställningen är fördelad i de sedvanliga kapitlen för befolkningsrörelsens behandling, eller' folkmängd och folkökning samt'befolkningsrörelsens olika faktorer, särskilt giftermål, födelser, dödsfall, dödsorsaker och omflyttning, varvid i och för jämförelse även medtagits viktigare data för äldre tider. Någon redovisning för medelfolkmängd, giftermål, födelser, dödsfall, emigration, immigration samt folkökning i de särskilda församlingarna har centralbyrån, av hänsyn till de kostnader som ett dylikt arbete medför, icke ansett sig böra utarbeta denna gång. I. Folkmängd och folkökning. Folkmängden och dess tillväxt under vart och ett av åren 1911 1920 för riket i dess helhet, landsbygd och städer finnas angivna i tab. 1, medan tab. 2 meddelar folkmängden likaledes för varje år i länen och tab. 3 i de större och medelstora städerna. A) Beräkningarna av medelfolkmängden hava inom statistiska centralbyrån vanligen utförts sålunda, att medelfolkmängden för ett år sättes = aritmetiska mediet av folkmängden vid årets slut och folkmängden vid nästföregående års slut. Medelfolkmängden för ett årtionde blir då tiondelen av summan av de tio årens medelfolkmängdssiffror. Vid beräkning av medelfolkmängden å landsbygd och i stad, ävensom för de särskilda länen och städerna, bör emellertid hänsyn tagas till nytillkomna städer samt överflyttningar från en kommun till en annan. Som dylika förändringar vanligen inträda vid början av ett kalenderår, beräknas medelfolkmängden i detta fall bäst såsom aritmetiska mediet av folkmängden vid årets början och vid dess slut. I tab. 1, 4 och 5 är

2 FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. medelfolkmängden å rikets landsbygd och i dess städer samt i de särskilda länen och städerna beräknad enligt denna metod. På samma sätt som för hela folkmängden förfares vid beräknande av medelfolkmängden inom särskilda ålders- och civilståndsgrupper, för så vitt nämligen det gäller hela riket. Befolkningens fördelning efter ålder och civilstånd kan visserligen, i Sverige liksom i andra länder, ej exakt utrönas annat än vid folkräkningarna, men vad vårt land beträffar äga vi dock även för de mellanliggande åren beräkningar häröver, erhållna med stöd bl. a. av uppgifter om antalet avlidna, emigranter och immigranter fördelade efter födelseår. Dessa beräkningar hava visat sig så pass tillförlitliga, att de kunnat läggas till grund för en kalkyl över årtiondets medelfolkmängd. Detta gäller emellertid, som sagt, endast om ålders- och civilståndsfördelningen i hela riket, beträffande vilken resultatet av beräkningarna är framlagt i tab. 6. För de särskilda länen, ävensom för landsbygd och städer, kunna dylika årliga beräkningar icke göras, av det skäl att man icke känner hur den inrikes omflyttningen fördelar sig ålders- och civilståndsvis. Medelfolkmängden i åldersgrupper (dock ej i kombination med civilstånd) inom länen och städerna har i stället erhållits genom approximativa och ganska omständliga beräkningar. 1 ) Utgångspunkten har varit, att för varje grupp till en början beräknats de aritmetiska media mellan 1910 och 1920 års folkräkningssiffror. Vidare har man beträffande hela riket uträknat, huru varje femårsgrupps medelfolkmängd för årtiondet, beräknad med ledning av alla tio årens folkmängd, procentiskt avviker från motsvarande folkmängd, beräknad endast såsom aritmetiskt medium mellan talen från 1910 och 1920. På detta sätt erhåller man beträffande hela riket korrigeringsprocenter för femårsgrupperna. Likaledes uträknas korrigeringsprocenter för de särskilda länens medelfolkmängd utan åtskillnad efter ålder. Medelst kombination av dessa korrigeringsprocenter, på sätt närmare finnes angivet i fjärde delen av 1900 års Befolkningsstatistik (sid. XLV o. följ.), justeras de aritmetiska media för varje län inom alla dess grupper. Emellertid hava de resultat, som härigenom vunnits, efter summeringen ej helt och hållet stämt överens med länets förut uträknade totala medelfolkmängd (av vartdera könet), vilken ju uträknats med begagnande av alla tio årens folkmängdstal och alltså måste äga vitsord. De små differenserna ha då utproportionerats på de särskilda grupperna. Resultatet av beräkningarna har framlagts i tab. 7. För Stockholms stad känner man åldersfördelningen av den mantalsskrivna folkmängden för varje år. Dessa uppgifter hava använts vid beräkningen av medelfolkmängden åldersvis, och de differenser, som uppstått mellan de på detta sätt erhållna slutsummorna och statistiska centralbyråns siffror, hava utproportionerats (medelfolkmängden återfinnes i tab. 8). För övrigt är beträffande uträkningen av medelfolkmängden i Stockholm, i Göteborg, i samtliga städer och å landsbygden att märka, att uträkningen verkställts särskilt för varje 1) Centralbyrån har ifråga om de särskilda länen och städerna för här behandlade årtionde icke ansett sig böra beräkna medelfolkmängden i kombinerade ålders- och civilståndsgrupper, beroende därpå att korrigeringsprocenterna för -vissa kombinationer därvid ofta skulle uppgå till vid pass tio procent och sålunda resultaten av medelfolkmängdsberäkningarna bliva alltför osäkra.

Tab. A. Översikt av folkmängdens förändringar i riket, åren 1751 1920. 1 ) FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. 1 ) Folkmängden för äldre tider är här upptagen i enlighet med beräkningarna av G. Sundbärg i Statistisk tidskrift, häftet 129. Immigranternas antal är känt från och med 1875 och för åren 1871 74 upptaget på grand av uppskattning. För åren 1851 70 ingår därför hela (den uppgivna) utvandringen i kol. för»nettoutvandringen». I kol. för»annan vinst eller förlust» ingår även till och från boken över obefintliga överförda personer. 3

4 FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. Tab. B. Befolkningsrörelsens tal 1 ), 1 ) Giftermålstal, födelsetal o. s. v. beteckna ärliga antalet giftermål, födelser o. s. v. på 1000 invånare av minskning, som beror på områdesregleringar. 3 ) Den inrikes omflyttningen borde naturligtvis för hela riket

FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. 5 länsvis i, årtiondena 1881 1920. medelfolkmängden. 2 ) I inrikes omflyttningstalet (för landsbygd och städer) ingår även den ökning eller vara = 0; att sa ej i verkligheten är fallet, beror pä brister i kyrkobokföringen,

6 FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. ettårsgrupp. För de andra i tab. 8 upptagna städerna liksom för länen har medelfolkmängden uträknats blott för femårsgrupper. Efter dessa upplysningar om metoden för beräkning av medelfolkmängden torde statistiska centralbyrån få övergå till en kommenterande framställning av huvudinnehållet i redogörelsen. B) Rikets folkmängd, som vid 1910 års folkräkning befanns utgöra 5 522 403, hade vid slutet av år 1920 vuxit till 5 904 489 eller med 382 086. Årliga folkökningen har således i genomsnitt utgjort 38 209, motsvarande 6-69 promille av medelfolkmängden. Denna ökning är relativt betydligt större än den samtidiga för hela Europa, vilket finner sin naturliga förklaring i det förödande världskriget, som rasade under en stor del av perioden, men som vårt land lyckades Tab. C. Folkmängdens förändringar i 1 ) Inräknat folkökning genom områdesregleringar (se not till tab. 3). 2 ) Av samtliga levande

FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. 7 undgå. En jämförelse av förutnämnda tal med motsvarande svenska för tidigare decennier, utfaller på följande sätt: de största städerna, åren 1891 1920. födda. 3 ) Av samtliga födda. 4 ) Av levande födda. 5 ) Talen avse femårsperioden 1916 20.

8 FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. Sveriges folkökning under det senaste decenniet har, relativt sett, varit något lägre än under de närmast föregående tio decennierna med undantag för 1880-talet. Under 1800-talets förra hälft utgjorde den årliga folkmängdstillväxten 8-14 %o, under den senare 7-62 % 0 och under här behandlade årtionde 6-69 % 0. Absolut taget har emellertid folkökningen även denna period varit betydande. 1 ) I detta sammanhang må anföras att folkmängden inom Sveriges nuvarande område under hela perioden 1751 1920 ökat från 1 780 678 till 5 904 489 eller med mera än 4 mill, människor. Vid den svenska befolkningsstatistikens begynnelse uppgick folkmängden alltså blott till 30 % av vad den nu är. Räknat från år 1751 befanns folkmängden fördubblad år 1854, således efter 103 år. Folkmängden år 1920 är dubbelt så stor som den av år 1833; den sista fördubblingen har alltså kraft en tid av 87 år. Vad beträffar storleken av de faktorer, som i positiv eller negativ riktning påverka folkökningen, så framgår densamma både i absoluta och relativa tal 1 ) Den har dock senare som bekant åtskilligt minskat och utgjorde under åren 1921 27 i medeltid årligen vid pass 28 000. Tab. D. Länets folkmängd i procent av rikets. Födelse-, döds-

FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. 9 för olika årtionden av tab. A (s. 3). Under årtiondet 1911 1920 har födelsetalet utgjort 22-1 /oo årligen, således åtskilligt lägre än under närmast föregående årtionde, då det var 25-8 /oo. Dödstalet, vilket liksom födelsetalet, nästan oavbrutet sjunkit under ett tiotal decennier, var under det nya seklets första årtionde 14-9 /oo och har under den nu behandlade perioden sjunkit till en punkt, som ännu för jämförelsevis kort tid sedan skulle hava ansetts otänkbar, eller 14-3 /oo. I följd av födelsetalets starkare reducering är emellertid överskottstalet av födda över döda numera 7-8 /oo, mot icke mindre än 109 %o under närmast föregående period. Den redovisade utvandringen motsvarar 2-1 / 0 o årligen mot 4-9 / 00 under närmast föregående årtionde, invandringen resp. 1-8 och 1-6 %o samt nettoutvandringen alltså 0-8 mot 33 /oo. Enligt nu anförda siffror skulle således nettoökningen uppgå till resp. 7-0 och 7-6 % 0, men utgjorde faktiskt endast 67 och 7-3 / 00. Differenserna, i båda fallen utgörande 0-3 / 00» äro att tillskriva brister i folkbokföringen, varom se närmare 1920 års folkräkning del. II, sid. 71 och följ. ävensom befolkningsrörelsen för år 1916. Griftermålstalet har utgjort 6-26 / 00 mot 600 0 / 00 under närmast föregående årtionde och har alltså stigit något, om det också fortfarande får anses vara ganska lågt i jämförelse med förhållandet i många andra länder. och överskottstalen i förhållande till hela rikets, åren 1816 1920.

10 FOLKMÄNGD OCH FOLKÖKNING. GIFTERMÅL. Huru befolkningsrörelsens faktorer under olika tider gjort sig gällande i de särskilda länen, ssmes av tab. B och D (s. 4 o. 8). Fördelningen under olika tider av rikets folkmängd på landsbygd och städer ävensom på stadslika eller tättbebyggda orter å landsbygden framgår av utredningen i folkräkningsberättelsens andra del sid. 2 och följande. De officiella städernas befolkning har vuxit starkt under innevarande decennium eller från 1367 600 till 1743111 motsvarande resp. 24-8 och 295 % av rikets hela befolkning. Såsom f ramhålles i ovannämnda utredning beror den starka tillväxten till icke ringa del på såväl tillkomsten av nya städer som utvidgning av redan befintliga städers områden (jfr även folkräkningsberättelsen 1920:1, sid. 17). I fall alla självständiga agglomerationer om minst 2 000 inv. och inga andra betraktas som städer och förorter, där sådana finnas, eller förortsbebyggelser sammanföras med huvudorten, erhåller man icke, som enligt den officiella indelningen, 110 städer utan ett antal av 160, vilkas sammanlagda folkmängd i runt tal uppgår till 2 145 000, d. v. s. en siffra, som är 400 000 större än den officiella. Angående folkökningen under årtiondet i de särskilda större och medelstora städerna hänvisas för absoluta tal till tab. 3 och för relativa till tab. C (s. 6). Ökningen eller minskningen av folkmängden inom de särskilda socknarna framgår genom jämförelse mellan siffrorna i tab. 1 av folkräkningsberättelsens första del för åren 1920 och 1910. En närmare undersökning av de framkomna talen bekräftar det kända förhållandet, att folkmängden å landsbygden nu för tiden tillväxer huvudsakligen endast i de områden, som innesluta förstadsbildningar, industriorter eller järnvägsknutar, medan i de rena jordbruksdistrikten, åtminstone i Götaland och Svealand, folkmängden står stilla eller gar tillbaka. Med avseende å det olika framträdandet av befolkningsrörelsens särskilda faktorer inom olika trakter av vårt land har man i demografiskt hänseende tidigare ofta indelat Sverige i tre delar, varom se exempelvis Emigrationsutredningens betänkande sid. 224 o. följ. De förefintliga skillnaderna i faktorernas storlek inom de tre delarna av riket hava av Sundbärg och Elodström 1 ) tillskrivits stam- eller rasskillnader hos befolkningen. Till följd av att den betydligt ökade inrikes omflyttningen nu verkat relativt länge hava emellertid dessa demografiska skillnader under de senaste årtiondena mycket försvagats och ofta helt utplånats, varför centralbyrån icke ansett det löna mödan och motsvara kostnaderna att här upprepa tidigare bygdestatistiska undersökningar. Manuskripttabeller sockenvis och årsvis över befolkningsrörelsens olika faktorer finnas emellertid förvarade i centralbyråns arkiv och äro där tillgängliga för den intresserade forskaren. II. Giftermål. A) Antalet giftermål. Internationell jämförelse. Från och med år 1911 har vid sidan av den sedvanliga räkningen av vigslarna efter lysningsorten, d. v. s. den kvinnliga kontrahentens kyrkobokföringsort, jämväl verkställts en fördelning av de vigda männen efter deras hemort. Den förra fördelningen har sin 1) Jfr särskilt Flodström i Ymer årg. 1915, h. 3: Till frågan om rasskillnader inom Sveriges befolkning.

GIFTERMÅL. 11 Tab. E. Antal vigda par åren 1891 1920, fördelade efter kontrahenternas ålder i femårsklasser, med reduktion till 100000.

12 GIFTERMÅL. grund i kyrkobokföringsförordningens bestämmelser angående rätt inskrivningsort för vigslarna, vilka bestämmelser i sin ordning betingats av allmän lags stadganden om lysning. Fördelningen efter männens hemort har det största intresset, då därmed sammanställes de vigda männens fördelning efter yrke. Föreliggande berättelse redovisar i tab. 13 15 de vigda männens fördelning på län samt på landsbygd och städer efter deras egen kyrkobokföringsort, varemot i övriga för giftermålen redogörande tabeller, där jämväl hemorten beröres, de kvinnliga kontrahentemas kyrkobokföringsort varit den bestämmande indelningsgrunden. En följd av nämnda anordning är, att i tab. 13 15 kommit att ingå även några fall, då en i Sverige kyrkobokförd man gift sig med utländska, vilka fall i övriga tabeller här i fråga lämnats utom räkningen. Antalet dylika fall uppgick under årtiondet endast till 458, varmed alltså slutsiffran i nämnda tre tabeller överstiger slutsiffran i de övriga tabellerna. Resultaten bliva alltså, när det gäller riket i dess helhet, föga skiljaktiga, vare sig man vid fördelningen av de ingångna giftermålen håller sig till mannens eller kvinnans hemort; Tab. F. Antal vigda män åren 1911 1920, fördelade efter egen samt hustruns ålder i femårsklasser, samt med åtskillnad mellan första giftet och omgifte. Reduktion till 100000.

GIFTERMÅL. 13 och i allmänhet torde det, när man bortser från de sammanställningar, där mannens yrke tages med i räkningen, vara tillfyllest, om man med avseende å giftermålens fördelning efter kontrahenternas hemort fäster sig endast vid kvinnans, såsom här i regeln skett. I den följande framställningen har man även, utom då motsatsen uttryckligen angives, endast tagit de giftermål i betraktande, då här i landet kyrkobokförd kvinna under årtiondet ingått äktenskap. Hela antalet dylika giftermål har under här behandlade tioårsperiod (jfr tab. 9) uppgått till 357 606, motsvarande årligen 6-26 på varje tusental av medelfolkmängden. En jämförelse med äldre tider lämnas i tab. N (s. 33). Det allmänna giftermålstalet, eller årliga antalet ingångna äktenskap på varje tusental av medelfolkmängden i dess helhet, uppgick under senare hälften av 1700-talet till i medeltal 8-48, under förra hälften av 1800-talet till 7-88 samt under dess senare hälft till 6-58. Den nedåtgående allmänna utvecklingstendensen är alltså tydlig; välbekant är emellertid det förhållandet att utvecklingen vid uppdelning på mindre tidsintervall företer en viss periodicitet. Under vart och ett av 1800-talets fem sista och 1900-talets två första årtionden har sålunda ifrågavarande tal utgjort i ordning 7-61, 6-54, 6-81, 6-26, 5-94, 600 och 626. Minimum kommer alltså på 1890-talet. Den ej obetydliga stegringen under sista tioårsperioden faller nästan helt och hållet på dennas senare hälft, femårsperioden 1916 1920, under vilken det genomsnittliga giftermålstalet är uppe i 6-63 mot 5-88 under åren 1911 1915. Det är egentligen de två sista åren, som genom sin höga frekvens höja medeltalet för årtiondet. Särskilt år 1920, eller närmaste tiden efter världskrigets slut och efter kristidsrestriktionemas upphörande, når med sina 7-30 % 0 högre siffra för giftermålstalet än något år sedan 1873 (efter fransk-tyska kriget). 1 ) Efter år 1920 har helt naturligt den höga frekvensen icke kunnat upprätthållas, utan talet åter börjat falla. Eastän giftermålstalet i Sverige numera något ökat, ter det sig dock fortfarande synnerligen lågt, om det jämföres med andra länders, såsom framgår av följande översikt: 1 ) De högsta giftermålstalen sedan befolkningsstatistikena begynnelse i vårt land uppvisa åren 1791 92 och 1810 11 efter krigens slut, då talen voro resp. 10-84, 10-01, 1076 och 10-66.

14 GIFTERMÅL. Av de i översikten redovisade europeiska länderna stå endast Irland och Finland lägre på skalan än Sverige. Dock är att märka, att för de länder, som voro invecklade i det stora världskriget, har giftermålstalet av lätt insedda skäl varit mycket olika under periodens särskilda år. Så t. ex. utgjorde talet i Preussen under krigsåren 1915 1918 i medeltal blott 4-6 %, under åren 1919 1920, då de i kriget deltagande männen återvänt till sina hemorter, däremot ej mindre än 13-9 /oo. Det allmänna giftermålstalet å landsbygden och i städerna samt inom vart och ett av rikets län under de fyra senaste årtiondena redovisas i tab. B (s. 4) och beträffande var och en av de större städerna i tab. C (s. 6). Efter vanligheten har giftermålstalet varit betydligt högre i städerna än å landsbygden. Sålunda finner man, att å landsbygden årliga giftermålstalet under sista decenniet varit 5-79 /oo, i städerna åter 7-50 %o5 i jämförelse med motsvarande tal under närmast föregående årtionde innebära båda dessa siffror någon ökning. Vad angår de särskilda länens landsbygd, visar Västerbottens (6-74 % 0 ) den högsta siffran, Blekinge (4-98 / 0 o) den lägsta; bland de större städerna (över 10 000 i medelfolkmängd) företer Stockholm den avgjort största frekvensen, 9-09 %o; Tab. G. Av 1000 män i vidstående ålder ingingo följande antal äktenskap med kvinnor i nedannämnda åldersgrupper.

GIFTERMÅL. 15 siffran för Göteborg är 7-85, för Malmö 7-31 och för Norrköping 7-68 % 0. Beträffande giftermålstalets storlek i länen räknade såsom ett helt konstaterar man, att riksmedeltalet (6-26 % 0 ) överträffades förutom av talet för huvudstaden även av dem för tre Malarian (Uppsala, Södermanlands och Västmanlands), Dalarne och Norrland, utom Gävleborgs och Jämtlands län, men däremot i södra Sverige endast av Göteborgs och Bohus län. I jämförelse med föregående årtionde har stegring i giftermålstalet ägt rum för nästan samtliga län ; undantag bilda endast fyra sydsvenska (Malmöhus, Hallands, Blekinge och Gotlands) samt Norrbottens län. En jämförelse mellan giftermålens antal och folkmängden i dess helhet har sitt fulla berättigande från synpunkten av att befolkningen är att betrakta såsom en organism, som under normala förhållanden giver möjlighet för bildandet av ett visst antal äktenskap per år, vilket antal bör stå i en icke alltför varierande proportion till hela folkmängden. En mera direkt föreställning om själva frekvensen vinnes emellertid, ifall giftermålens antal jämföres endast med numerären av den äktenskapslediga befolkningen i medelåldern. I Sverige har denna jämförelse i fråga om dem, som inträtt i sitt första gifte, plägat ske med folkmängden av ogifta män i åldern 20 50 år och med ogifta kvinnor i åldern 20-45 år. Man finner, att männens giftermålsfrekvens, på detta sätt räknad, utgjorde i medeltal för senare hälften av 1700-talet 100 promille årligen, för förra hälften av 1800-talet 90 promille och för dess senare hälft 72 promille årligen. Beträffande de sju senaste årtiondena utfaller jämförelsen i detalj på följande sätt: Minskningen i giftermålsfrekvensen blir alltså enligt detta beräkningssätt ännu starkare utpräglad än vid det förut använda. Vad särskilt angår det sista årtiondets giftermålsfrekvens, blir denna långt ifrån att vara högre än de två föregående decenniernas, tvärtom desamma underlägsen. Förklaringen ligger nära till hands. Antalet äktenskapslediga män, d. v. s. nämnaren i det bråk, vars i / 00 uttryckta värde är giftermålstalet, har nämligen kraftigt ökats, vilket i sin tur beror dels på låg giftermålsfrekvens under de två närmast föregående decennierna, dels därpå att emigrationen var jämförelsevis ringa under hela världskriget utvandringen bortför som bekant företrädesvis de

16 GIFTERMÅL. Tab. H. Årliga antalet vigda inom ettårsklasser av olika kön och civilstånd på 10000 av motsvarande medelfolkmängd, åren 1911 1920. 1) I de högsta och lägsta åldrarna äro de absoluta tal, som ligga till grniid för vigseltalen, givetvis ganska små, varför vigseltalen ibland bliva något ojämna, men någon utjämning har dock icke företagits, dä genom en sådan måhända vissa faktiska olikheter hade utplånats.

GIFTERMÅL. 17 ogifta, dels, om jämförelsen gäller tiden före sekelskiftet, därpå att de årskullar, som nu nått upp i giftasåldem, redan från födelsen voro mycket talrika. Täljaren, d. v. s. antalet giftermål, ökades visserligen samtidigt, men icke tillräckligt för att kunna hålla relativt jämna steg med tillväxten i de ogiftas antal. Även för kvinnorna blir såsom synes det sista årtiondets frekvenssiffra underlägsen de föregåendes, om än skillnaden för deras vidkommande är mera obetydlig. Förut har framhållits att det allmänna giftermålstalet är betydligt större i städerna än å landsbygden (resp. 750 och 5-79 ). Mäter man i stället giftermålsfrekvensen med här ovan använda speciella proportionstal för männens och kvinnornas första giften, blir bilden en annan. Sättes sålunda antalet i första giftet inträdande män i relation till antalet ogifta män i mellanåldrarna, 20 50 år, bibehålla visserligen städerna någon övervikt i jämförelse med landsbygden resp. 67-1 och 61-3, men skillnaden blir ganska obetydlig. För de ogifta kvinnornas del åter framträder städernas giftermålsfrekvens såsom mycket svagare än landsbygdens, resp. 62-3 och 820 på 1 000 ogifta kvinnor i åldern 20 45 år. Förklaringen är i huvudsak att söka i befolkningens olika ålders- och civilståndsfördelning. I städerna, dit det strömmar en myckenhet ungt folk av båda könen (men i synnerhet av kvinnkönet), bliva väl alltså flera äktenskap, i förhållande till hela folkmängden, Tab. I. Giftermålsfrekvensen inom olika kön, åldrar och civilstånd, åren 1871 1920. l ) För äldre tider enligt de korrigerade beräkningarna av G. Sundbärg.

18 GIFTERMÅL. ingångna än å landsbygden, varest de egentliga giftasåldrarna äro avgjort fåtaligare representerade; men i förhållande till de giftasvuxna männens antal bliva giftermålen i städerna föga talrikare än å landsbygden, och i proportion till det stora antalet giftasvuxna kvinnor i städerna äro giftermålen där rentav fåtaliga. För frekvensen av omgiften jämfört med folkmängden av änklingar och änkor i giftermålsåldern redogöres här nedan. B) De vigdas förutvarande civilstånd. Absoluta antalet giften under årtiondet 1911 1920, med skillnad mellan civilstånd och äktenskapets nummer i ordningen, angives för hela riket och vart och ett av periodens år i tab. 9 samt länsvis för hela årtiondet i tab. 10. Tab. M (s. 22) meddelar i absoluta och relativa tal en sammanfattning av dessa tabeller. Därvid har skilts mellan dem, som icke förut varit gifta (ungkarlar och ungmor) och dem, vilkas tidigare äktenskap upplösts antingen genom död (änklingar och änkor) eller genom skilsmässa (frånskilda). Dessutom hava äktenskapskontrahenternas civilstånd studerats icke blott beträffande varje kön för sig, utan även efter deras inbördes kombination. För varje grupp av brudgummar har således fördelning i absoluta och relativa' tal ägt rum efter brudens civilstånd och likaledes för varje grupp av brudar efter brudgummens civilstånd. Den viktigaste av alla kombinationer, eller den då båda.kontrahenterna äro ogifta, omfattar under årtiondet i fråga 900 % 0 av samtliga äktenskap, därav å landsbygden 905 och i städerna 889 % 0 ; störst är talet (jfr tab. O) i Koppar- Tab. K. Hela antalet vigda män och kvinnor i olika civilstånd fördelade rela på åldersgrupper.

GIFTERMÅL. 19 bergs län (921 % 0 ), lägst i Norrbottens (870 % ). Hela antalet omgiften har för männens del utgjort 28 521, därav 859 tredje, 37 fjärde och 1 femte giftet, samt för kvinnorna 12 286, varav 169 tredje och 1 fjärde giftet. Tab. M giver vid handen, att änkemän och frånskilda relativt mycket oftare än ungkarlar bliva gifta med änkor och frånskilda, och likaså dessa sistnämnda proportionsvis oftare än ungmor med förut gifta män. Detta sammanhänger givetvis i hög grad med åldersfördelningen, enär personer, som förut varit gifta, i genomsnitt äro äldre och såsom sådana välja en äldre brud resp. brudgum. Ytterligare må påpekas, att 44-5 % av änkorna ingingo äktenskap med person, som tidigare varit gift, men blott 17-8 % av änklingarna; bland de frånskilda kvinnorna ingingo 31-7 % äktenskap med förut gift man, bland de frånskilda männen däremot endast 18-5 % med förut gift kvinna. Av relativtalen i tab. M framgår vidare, att 80 / 00 av brudgummarna men blott 34 /oo av brudarna förut varit gifta. Förhållandena härvidlag äro emellertid helt olika å landsbygd och i städer samt i skilda län; denna olikhet gäller dock egentligen blott de frånskilda, åtminstone vad männen beträffar. Bland brudgummarna äro sålunda i huvudstaden 31 c / 00 av samtliga och i städerna räknade över ett 19 / 0 o, men å landsbygden blott 5 %o frånskilda; av brudarna resp. 26, 16 och 4 /oo. De frånskilda bland de vigda visa sig alltså både beträffande män och kvinnor vara proportionsvis mer än 6 gånger talrikare i huvudstaden än å landsbygden. Till belysning av frågan, i vilken grad förut gifta synas föredraga varandra, må framhållas att kombinationen frånskild + frånskild är relativt betydligt vanligare än frånskild + änkestånd. Klarast framträder nämnda förhållande i huvudstaden, men om man tar hänsyn därtill, att änklingar och änkor i alla åldrar äro avsevärt talrikare än de frånskilda, blir förhållandet även påtagligt å landsbygden. En jämförelse med de tre närmast föregående årtiondena beträffande den relativa fördelningen av äktenskapen efter talrikhet inom de olika civilståndskombinationerna utfaller som följer:

20 GIFTERMÅL. Av översikten framgår att frekvensen för den vanligaste kombinationen, ogift man + ogift kvinna, successivt ökat för varje årtionde, nämligen från att omfatta 871 av samtliga äktenskap under 1880-talet till 900 under innevarande decennium. De kombinationer, där endera eller båda kontrahenterna äro frånskilda, visa såsom synes lika regelbunden stegring; exempelvis de kombinationer, där mannen är skild, från 0-7 till 97 av samtliga äktenskap, och där kvinnan är skild, från 14 till 7-9. 1 ) Däremot hava kombinationerna ogift man + änka, änkling + ogift kvinna och änkling + änka lika oavbrutet minskat, varigenom de successivt kommit att upptaga allt mindre andel av hela antalet vigslar. Vad särskilt vigslarna av frånskilda beträffar, utgjorde dessa under perioden 1895-1900 i årligt medeltal för männen 100 och för kvinnorna 95; åren 1901-10 ingingo däremot årligen 158 frånskilda män och 135 frånskilda kvinnor ånyo äktenskap samt åren 1911 20 icke mindre än 348 män och 283 kvinnor. För de båda sista femårsperioderna bliva talen följande: åren 1911 Tab. L. Åldersfördelningen, länsvis, av i första giftet in- 1) Uppgifterna oin de frånskilda vid omgiften torde vara tillförlitliga först fr. o. m. år 1895.

GIFTERMÅL. 21 15 i medeltal 251 män ocli 194 kvinnor; åren 1916 20 i medeltal 445 män och 372 kvinnor. Ökningen är alltså relativt betydande. Beträffande frånskildas giftermål anknyter sig ett särskilt intresse till frågan, huru snart efter det förra äktenskapets upplösning omgiftena pläga ingås. Den genom 23 mom. 2 av 1915 års kyrkobokföringsförordning stadgade aviseringsskyldigheten för pastorsämbetena har åt statistiska centralbyrån lämnat tillfälle att härom erhålla vissa upplysningar, dock endast beträffande frånskilda kvinnors omgiften och ej ens i fråga om dessa alldeles fullständiga. Med ledning av vad centralbyrån såväl härifrån som ur sitt övriga material kunnat inhämta, skulle emellertid framgå, att utav omgiftena bland de frånskilda kvinnorna under de fyra åren 1917 20 ägde 218 rum inom mindre än 1 / 2 år, 103 inom V 2 till 1 år, 143 inom 1 till 2 år och 75 inom 2 till 3 år efter skilsmässan. Antagligen äro dock samtliga dessa tal något för låga. I 13 fall ingick den frånskilda kvinnan omgifte med sin förre man. trädda män och kvinnor åren 1891 1900 och 1911 1920.

22 Tab. M. De vigdas civilstånd, i absoluta och relativa tal, samt kombinationen av desamma kontrahenterna emellan, åren 1911 1920.

GIFTERMÅL. 23 Önskar man utsträcka jämförelsen rörande äktenskapskontrahenternas civilståndskombinationer längre tillbaka i tiden än i översikten å sid. 19, kan man icke upprätthålla skillnaden mellan änklingar och änkor å ena sidan och frånskilda å den andra, utan måste taga dessa civilstånd över ett, vilket emellertid betyder mindre, alldenstund de frånskilda tidigare voro mycket få. Man finner då, att med hänsyn till inträde i första, giftet eller i omgifte de vigdas antal av vartdera könet under olika tider procentiskt fördelat sig på sätt, som framgår av tab. N (s. 33). Denna tabell ger vid handen, att från årtiondet 1801 10 räknat fram till och med årtiondet 1911 20 antalet i omgifte inträdda gått ned bland männen från 1700 % av samtliga brudgummar till 7-97 % (max. Norrbottens län 10-48 %, min. Kopparbergs län 6-49 %) och bland kvinnorna från 12-60 % av samtliga brudar till 344 % (max. Stockholms stad 5-22 %, min. Kopparbergs län 2-44 %). Både för män och kvinnor befinnes omgiftenas andel av samtliga ingångna äktenskap vara lägre under årtiondet 1911 20, än den varit under något föregående decennium. Starkaste tillbakagången utvisa giftermålen mellan ogift man och förut gift kvinna, vilka giftermål åren 1801 10 utgjorde 8'62 % av samtliga, men åren 1911 20 endast 2-01 %. Detta mångåriga avtagande i antalet omgiften är förvisso delvis ett uttryck för en verklig ändring i sedvanorna, men beror kanske mest därpå att änklings- och änkeståndet till följd av minskad dödlighet numera inträder först i en högre ålder. Under tioårsperiodens senare hälft har dock omgiftenas andel visat en tydlig tendens att stiga, beroende dels på en mera tillfällig företeelse, nämligen att spanska sjukan åren 1918 och 1919 förtidigt upplöste många unga äktenskap, dels på den ovan framhållna allt talrikare förekomsten av giftermål bland frånskilda. Antalet omgiften under olika tider på en million av medelfolkmängden förut gifta män och kvinnor framgår likaledes av tab. N. För noggrannast möjliga fastställande av frekvensen bör dock antalet omgiften helst jämföras med folkmängden av änklingar, änkor och frånskilda inom de åldrar, där omgiften förekomma. Bortsett från undantagsfall kan denna ålder anses omfatta för männen grupperna under 65 år och för kvinnorna grupperna under 55 år. Hela antalet vigda förut gifta män (änklingar och frånskilda) och kvinnor (änkor och frånskilda) i förhållande till medelfolkmängden förut gifta i nämnda åldrar har under olika perioder i medeltal årligen beräknats utgöra:

24 GIFTERMÅL. Utvecklingsgången har således för båda könen varit densamma: en fortgående minskning ända sedan ett sekel tillbaka endast med avbrott för 1870- talet samt för kvinnornas del jämväl för det sista årtiondet. Omgiftesfrekvensen blir därför såväl för män som för kvinnor numera blott vid pass en tredjedel av vad den var för hundra år sedan. I talen här ovan äro som nämnt jämväl de frånskilda inbegripna, annars skulle minskningen i den uträknade speciella omgiftesfrekvensen framträtt ännu starkare. C) Åldern vid äktenskapets ingående. Allmänna giftermålstalets storlek inom en befolkningsgrupp är beroende av en mångfald förhållanden, exempelvis, förutom av relativa antalet barn och redan gifta personer inom gruppen i fråga, av ålders-, yrkes-, inkomst- och förmögenhetsfördelningen. Bland dessa orsaker spelar åldern utan tvivel den största rollen; ett blott summariskt angivande av giftermålstalet kan alltså vid jämförelse i tid och rum bliva missvisande, därigenom att eventuella olikheter i två dylika giftermålstal lika väl kunna bero på olikheter i åldersfördelningen som på olikhet i lusten att ingå äktenskap. På grundval av tab. 16 han därför i tab. H (s. 16) giftermålsfrekvensen i riket under årtiondet 1911 20 uträknats beträffande olika kön och civilstånd såväl för ettårs- som femårsklasser. Studerar man de absoluta talen i tab. 16 (dess ettårsklasser), visar det sig att de flesta giftermålen ingås av männen i åldern 25 26 år och av kvinnorna i åldern 22 24 år. Fördelningen av de vigdas antal är emellertid helt naturligt ingalunda symmetrisk kring dessa åldrar, utan karakteriseras genom en betydande asymmetri, även om denna icke visar sig vara av lika komplicerad natur som vid motsvarande fördelning av de döda. Fördelningens maximum, cl. v. s. dess»typvärde» eller den ålder, i vilken de flesta äktenskap ingås, är som nämnt omkring 25 år för männen och 23 år för kvinnorna, medan fördelningens medeltal eller genomsnittsåldern hos de vigda för männen utgör något mera än 30 och för kvinnorna nära 27 år, samt dess median, eller den ålder, över och under vilken halva antalet vigslar faller, befinnes vara för män och kvinnor resp. 28 och 25 år. 1 stora drag visar tab. H, att de ogifpa både i fråga om män och kvinnor hava sin största giftermåls frekvens i åldersklassen 25 30 år; vidare konstaterar man mycket stark stigning i frekvensen från de lägsta åldersklasser, i vilka äktenskap överhuvud ingås, till dess detta max. uppnås, och sedan med växande ålder något mera jämn nedgång, vilken nedgång emellertid är betydligt starkare för kvinnorna än för männen. Omkring 40-årsåldern är sannolikheten för en ungkarl att bliva gift dubbelt och efter 55 år minst tre gånger så stor som för en ogift kvinna i samma ålder. Däremot är i jmgre ålder kvinnornas giftermålsfrekvens långt större än männens; detta gäller egentligen åldersklasserna under 25 år. Tabellen erbjuder även möjlighet till jämförelse mellan frekvensen hos ogifta och hos förut gifta av samma kön. I fråga om m ä n n c n framträder tydligt det förhållandet, att frekvensen av giftermål i samtliga ettårsklasser är vida större bland änklingar och frånskilda än bland ungkarlar. Detta fak-

GIFTERMÅL. 25 tum brukar bland andra anses som ett vittnesbörd om de ekonomiska förhållandenas avgörande betydelse för äktenskapsfrekvensen. Män, som en gång inträtt i gifte, hava härigenom ådagalagt, att de befunnit sig i en ekonomisk ställning, som åtminstone enligt deras egen uppfattning medgivit ett sådant steg. För änklingar bör då i regeln situationen vara ungefärligen densamma. I fråga om de förut gifta männen når vigseltalet maximum i åldrarna 30 32 år, där det utgör 15'3 %, beträffande de ogifta åter i åldern 28 29 år med 10-7 %. Redan i åldersgruppen 35 40 år befinnes de förut gifta männens äktenskapsfrekvens vara mera än dubbelt så stor som ungkarlarnas och efter 50-årsåldern ofta t, o. m. 4 à 5 gånger så stor. Minst är skillnaden, relativt sett, i åldern 25 30 år, men här är frekvensen ju också störst för ungkarlarna; sedan faller densamma starkare'för dem än för änklingarna. Beträffande kvinnorna ter sig bilden helt annorlunda. Mellan 21-och 31-årsåldern äro änkornas utsikt till äktenskap betydligt mindre än deras ogifta medsystrars, därefter emellertid åtskilligt större till omkring 55 år för att i äldre år bliva ungefär lika med deras. I största allmänhet kan sägas att skillnaden i giftermålsfrekvens mellan ogifta och förut gifta är för kvinnornas vidkommande vida mindre än för männens. 1 ) Tab. H visar, att från årtiondet 1901 10 till 1911 20 hava blott smärre förskjutningar skett i giftermålsfrekvensen inom de särskilda ettårsklasserna. För männens vidkommande ligger maximum emellertid på ett något senare åldersår under sistnämnda period, och vad som är viktigare: frekvensen ligger i åldrarna kring maximum på en något högre nivå. Detta sammanhänger förmodligen därmed, att en del äktenskap under krigsåren uppskötos för att sedan ingås i slutet av perioden. Giftermålsfrekvensen i olika femårsklasser och med skillnad mellan första giftet och omgiften framgår för de sista fem decennierna av tab. I (s. 17). Jämföras talen för här behandlade tioårsperiod med dem för närmast föregående årtionde, visa de ogifta männen något ökad giftermålsfrekvens i flertalet femårsklasser; det enda egentliga undantaget utgör åldersgruppen 20 25 år. I de ogifta kvinnornas sifferserie sticka grupperna 20 25 och 25 30 år av genom sin ökade frekvens ; eljest äro talen för dem nästan genomgående i sjunkande. Vid en sammanställning med äldre tider, exempelvis 1870-talet, visa de yngsta årsklasserna eller för männen åldern under 20 år och för kvinnorna åldern under 25 år något stigande giftermålsfrekvens, de övriga däremot genomgående ganska starkt avtagande. Detta sista gäller särskilt kvinnorna, och utsikterna för en kvinna, som passerat 30-årsåldern, att bliva gift, äro numera betydligt mindre än de voro för ett halvt sekel tillbaka. O m g i f 1 e s- 1) Tabeller utvisande giftermålsfrekvensen inom olika åldrar i de särskilda länen hava icke beräknats för detta årtionde. Anledningen är den, att nämnaren i bråket, d. v. s. medelfolkmängden i de olika civilståndens åldersgrupper, ibland är osäker på npp till 10 % för de särskilda länen, och således de framkomna differenserna i giftermålsfrekvensen ofta minst sagt tvivelaktiga. Vid en beräkning av frekvensen inom de olika länen på större åldersgrupper, exempelvis på antalet ogifta män i åldern 20 50 år, blir visserligen felet i medelfolkmängden åtskilligt mindre, men då åldersfördelningen inom de särskilda länen ofta är helt olika, så säga de framkomna differenserna i relativtalen icke heller här särdeles mycket, för såvitt beräkningarna ej samtidigt hänföras till en standardfördelning efter ålder.

26 GIFTERMÅL. frekvensen har både för män och kvinnor i samtliga åldrar nedgått högst betydande under det senaste halva århundradet; särskilt är detta fallet beträffande änklingarna, vilkas giftermålsfrekvens i flera åldrar numera ofta blott utgör hälften mot vad den då var. Till ytterligare belysning av nu behandlade fråga torde tjäna en relativ uppdelning efter ålder av de vigdas antal i och för sig utan hänsyn till folkmängden såsom ägt rum i tab. K (s. 18) och i sammandragen form här nedan. Även om fördelningen i fråga är beroende icke endast av giftermålsfrekvensen såsom sådan, utan även av växlingarna med tiden i folkmängdens storlek inom åldersgrupperna inbördes, har den givetvis likväl sin betydelse. En jämförelse mellan sifferserierna för de tre årtiondena visar, att decenniet 1901 1910 för brudarnas del utmärkt sig för en stark förskjutning i riktning mot yngre åldrar; denna förskjutning har dock icke fullt kunnat bibehållas under nu tilländalupna årtionde. Vad männen beträffar har under sista årtiondet relativa antalet unga brudgummar (under 25 år) ganska avsevärt minskats. Däremot har för dem koncentrationen kring åldersgruppen 25 30 år blivit ännu mera utpräglad än tidigare; i denna åldersklass vigas numera över 2 / D av dem, som inträda i första giftet. Av de kvinnor, som ingå första giftet, äro nära halva antalet (48-5 %) yngre än 25 år. Vid omgifte äro båda kontrahenterna givetvis i genomsnitt äldre än vid första giftet. Bland de män, som inträtt i första äktenskap under sist förflutna årtionde, befinnas sålunda G6i) % vara yngre än 30 år, bland dem, som inträtt i omgifte däremot blott G-0 %; för kvinnorna äro motsvarande siffror resp. 79-2 och 10-0 %. Beträffande giftermålens fördelning efter ålder å landsbygd och i stad samt i de olika länen hänvisas till de absoluta talen i tab. 13 och 19 och de relativa talen i tab. L (s. 20). Ett kort utdrag ur denna sistnämnda vad angår första giftet återgives överst å nästa sida. 1 fråga om de vigda männens relativa fördelning efter ålder framträder icke någon större olikhet mellan rikets landsbygd och dess städer; brudarna åter äro i genomsnitt betydligt yngre å landsbygden, där 51-1 % ännu ej fyllt 25 UT mot i städerna blott 43-2 /. Mindre områden eller delar av riket kunna

GIFTERMÅL. 27 givetvis uppvisa ännu större olikheter. I Kopparbergs läns landsbygd hava sålunda 56l % av brudarna ännu ej nått 25-årsåldern, men i Stockholms stad endast 37-5 %; för brudgummarna äro motsvarande tal resp. 31-8 och 20-8 %. Medelåldern för de vigda finnes uträknad i nedanstående tabell: Beträffande medelåldern vid första giftet konstateras en ej alldeles oväsentlig höjning under det sista årtiondet för männens vidkommande och helt obetydlig dylik för kvinnornas del. Annars har, såsom synes, ända sedan år 1860 nämnda ålder för männen hållit sig nästan konstant och för kvinnorna något minskat. Ifrågavarande ålder måste anses såsom hög i jämförelse med förhållandena i främmande länder; särskilt gäller detta om kvinnorna. Medelåldern vid omgifte har i allmänhet minskats i vårt land under de senaste decennierna. 1) Talen för åren 1861 1880 enligt de korrigerade beräkningarna av G. SUNDBÄRG i Statistisk tidskrift, haft. 143.

28 GIFTERMÅL. Åldersskillnaden mellan brudgum och brud har under senaste tider visat benägenhet att ökas. Om första giftena avses, utgjorde ifrågavarande skillnad under här behandlade årtionde i medeltal 2-61 år, mot 2-27 under närmast föregående decennium och 1-94 år under 1890-talet. På 1860-talet var skillnaden så pass liten som 1-70 år. Tab. 17 och 18 innehålla fördelningar i absoluta tal av de under årtiondet ingångna äktenskapen efter kontrahenternas inbördes ålder ocli i tab. E, F och G (s. 11, 12 o. 14) hava dessa tal omräknats till relativa. Av tab. E framgår bland annat att de vanligaste kombinationerna nu (liksom tidigare) äro: mannen 25 30 och kvinnan 20 25 år, vilken kombination omfattar 17-8 % av alla ingångna äktenskap, därnäst båda kontrahenterna 20 25 år (14-1 %) samt båda kontrahenterna 25 30 år (13-7 %). Alla andra kombinationer komma långt efter dessa i fråga om talrikhet och dylika med avsevärda re åldersskillnad mellan makarna antingen saknas helt och hållet eller äro svagt representerade. - - Medtagas endast männens första giften, blir, såsom tab. F visar, koncentrationen till här ovan nämnda kombinationer ännu större (resp. 19'2, 153 och 14-7 %). Vid omgiften befinnas däremot (tab. F, avd. B) maximikombinationerna vara helt andra, nämligen för mannen 35 40 år och kvinnan 25 30 och 30 35 år samt för mannen 30 35 år och kvinnan 25 30 år, varjämte koncentrationen då icke är på långt när lika stor, utan de mera extrema fallen växa i antal. I syfte att närmare belysa sambandet mellan kontrahenternas ålder har här nedan beräknats den genomsnittliga vigselåldern för de brudar (resp. brudgummar), som ingått äktenskap med brudgummar (resp. brudar) i olika åldrar belägna i femåriga intervall. Enär genomsnittsåldern för de personer, som äro samlade i vart och ett av dessa, intervall, icke faller i mitten av intervallet, har i första kolumnen angivits medelåldern för personerna i titelkolumnens åldersgrupper och i andra ko-

GIFTERMÅL. 29 lumnen medelåldern för deras resp. äkta make. Skillnaden mellan de två talen utgör alltså skillnaden mellan brudgums och bruds genomsnittliga ålder vid äktenskapets ingående i olika åldrar. Man finner av tabellen, att en man, som gifter sig före fyllda 20 år, får en hustru, som i medeltal är nära 3 år äldre, och en man mellan 20 och 25 år får en hustru i medeltal ungefär lika gammal, men därefter blir mannens ålder den högre. Skillnaden mellan mannens och hustruns ålder stiger sedan från åldersklass till åldersklass ungefär på det sätt, att när mannens medelålder stiger med c:a 5 år, ökas hustruns med blott c:a 3 år. Utgår man i stället från brudens ålder, blir gången i åldersskillnadens växlingar, såsom närmare framgår av tabellen, en helt annan och i stort sett den motsatta. D) Yrkesfördelningen bland de vigda. En översikt för decenniet 1911 20 rörande resultatet av de.årliga bearbetningarna av uppgifterna om de vigda männens yrke finnes framlagd i tab. 14 och 15. Den förra meddelar siffror för hela riket, den senare giver en översikt av fördelningen länsvis, men med inskränkning till de större yrkesgrupperna. Under hela årtiondet har använts samma yrkesgruppering, som begagnades vid 1910 års folkräkning. Vid bearbetningen har åtskillnad gjorts mellan olika åldrar nämligen mellan femårsgrupperna från 20 till 65 år samt mellan första giftet och omgifte. Ifrågavarande båda tabeller motsvara i huvudsak dem, som rörande samma ämne avtryckts i de årliga berättelserna. I centralbyråns arkiv förvarade manuskripttabeller för de särskilda åren skulle visserligen hava möjliggjort att i tioårssammandraget upptaga ytterligare många detaljer; men att så icke skett, har sin orsak dels i de hänsyn till tid och kostnad, som över huvud inverkat att göra tioårsöversikten mindre utförlig, än den eljest kunnat bliva, dels i yrkesuppgifternas ofta bristfälliga beskaffenhet. Såsom redan framhållits ligger i tab. 14 och 15 mannens yrke till grund för bearbetningen. Hela antalet under åren 1911 20 ingångna äktenskap, med bortseende från det lilla antalet män från utlandet, har efter mannens yrke räknat därvid befunnits fördela sig på sätt, sifferkol. 1 här nedan visar. I syfte att vinna en bättre överblick av yrkesfördelningen har man emellertid sökt approximativt fördela de mera obestämda fernte och sjätte gruppernas yrken på de övriga yrkesgrupperna. Denna proportionering har utförts efter samma grunder, som tillämpades vid 1910 års folkräkning (varom se 1910 års folkräkningsberättelse, del. III., sid. 17*), och resultatet är framlagt i kol. 2 här nedan:

30 GIFTERMÅL. Ett närmare studium av dessa siffror förutsätter givetvis jämförelse med medelfolkmängden under årtiondet inom de särskilda yrkesgrupperna. Härvid möter emellertid den svårigheten, att befolkningens yrkesfördelning är känd endast vid de vart tionde år återkommande folkräkningarna, och därtill kommer, att den av år 1920 utfördes efter delvis annan princip och gruppering än för år 1910. Vanskligheterna vid en uträkning av medelfolkmängden i olika yrken för det senaste årtiondet äro alltså stora, och det har av denna grund ansetts rådligast att begränsa uträkningen till hela riket och till de fyra stora yrkesgrupperna. I folkräkningsberättelsen för år 1920, del IV, tab. D, har man sökt omräkna talen rörande j^rkesfördelningen för tidigare folkräkningar till jämförbarhet med siffrorna för år 1920. Ifrågavarande tabell visar, med utgångspunkt alltså från 1920 års yrkesklassificering, att talen för jordbruksgruppen under det sista årtiondet minskats med 101 000, men för grupperna industri och bergsbruk, handel och samfärdsel samt allmän tjänst och fria yrken däremot ökats med resp. 300 000, 157 000 och 26 000. Antar man, att förändringarna bleve lika stora, om man i stället utginge från yrkesgruppelingen år 1910, skulle folkmängden år 1920 inom nyssnämnda fyra yrkesgrupper utgöra resp. 2 571 000, 2 085 000, 905 000 och 343 000. Om därpå medelfolkmängderna för dessa yrkesgrupper under årtiondet uträknas såsom medeltal av gruppernas folkmängd för åren 1910 och 1920 sedan 1920 års siffror alltså först korrigerats i och för jämförbarhet bliva resultaten de i kol. 3 meddelade. Sammanställer man dessa beräknade medelfolkmängder med förut angivna siffror rörande antalet ingångna äktenskap i de olika yrkesgrupperna, bliva giftermålstalen, eller antalet vigslar på varje tusental av medelfolkmängden inom resp. grupper, de i kol. 4 angivna. Giftermålstalet, är alltså störst inom gruppen för handel och samfärdsel 7-5 /oo, varefter följa industri och bergsbruk med 7-1 "A m och allmän tjänst med 7-0 % 0, minst åter inom jordbruksgruppen 5'2 /oo. Ordningsföljden mellan grupperna var, såsom synes, densamma även under föregående årtionde. Storleken av giftermålstalet i de olika yrkena sammanhänger dock givetvis med åldersfördelningen ävensom med relativa beståndet ogifta i yrket, varför olikheten i giftermålstalets storlek icke behöver betyda lika stor olikhet i giftermålsfrekvensen, beräknad i förhållande till antalet äktenskapslediga. När t. ex. industrien visar ett mycket högre giftermålstal än jordbruket, så beror detta kanske först och främst därpå, att industrien omfattar en talrikare befolkning i ungdomsåldrarna än vad jordbruksnäringen gör. Ett säkrare mått på frekvensen skulle erhållas genom att angiva de ogiftas speciella giftermålstal, exempelvis antalet i första giftet inträdda män på 1 000 ogifta i åldern 20 50 år inom yrket. Uträknandet av frekvenstal ned till åldern 20 år omöjliggöres dock till följd av den otillräckliga åldersuppdelningen yrkesvis vid folkräkningen år 1910. Till ytterligare belysning av de vigdas fördelning efter ålder inom olika yrken må anföras, att bland de i första giftet inträdda männen voro i medeltal för årtiondet 1911 20 nedanstående antal (kol. 3) yngre än 30 år.

GIFTERMÅL. 31 Med den noggrannhet, som uppgifterna i tab. 14 medgiva, har dessutom de i sitt första gifte inträdda männens medelålder inom olika yrken beräknats och befunnits uppgå till det i kol. 4 angivna beloppet. En jämförelse mellan talen för decenniets olika år (enligt de årliga berättelserna) visar, att de skillnader, som här ovan framträda, äro mera än en tillfällighet, även om icke rangordningen mellan de särskilda yrkena blir alldeles densamma från år till år. Av översikten framgår bl. a., att företagarna i genomsnitt gifta sig åtskilligt senare än funktionärer och arbetare. Bland lägenhetsägare, brukare, hemmansägare och jordtorpare är den manlige äktenskapskontrahenten sålunda i resp. 36-3, 53-4, 55-1 och 55-5 % av fallen under 30 år och har en medelålder på resp. 34-4, 306, 30" och 30-9 år, medan för»övriga jordbruksarbetare» och statare motsvarande tal utgöra resp. 76-6 och 79-9 % samt 27-7 och 27-3 år. Inom industrigruppen befinna sig exempelvis bland fabrikörer m. fl., maskinister inr. eldare,»fabriksarbetare» samt mekaniska verkstadsarbetare resp. 55-0, 665, 76-3 och 78-2 % av brudgummarna under 30 år och hava en medelålder på resp. 30-5, 28-9, 27-6 och 27-5 år. Vidare konstateras alt bland handlandena talen äro iesp. 503 % och 31-3 år, för handelsbokhållare och bodbiträden åter 67'7 % och 28-9 år; i fråga om högre tjänstemän vid post, telegraf, järnväg och spårväg resp. 54-5 % och 30-4 år, för lägre dylika åter 78-2 % och 27-7 år.

32 GIFTERMÅL. Det framgår sålunda ganska tydligt, att arbetarna gifta sig i medeltal tidigare, och den påvisade skillnaden i giftermålsåldern skulle bliva något mera utpräglad, om man ej såsom här ovan räknade blott med första giftet, utan även med omgiften. Emellertid må uttryckligt betonas, att orsakssammanhanget ej endast är, att arbetarna oeh de mera obemedlade gifta sig tidigare, utan också det omvända, att de som gifta, sig tidigt ännu befinna sig i underordnad ställning, enär som bekant den sociala ställningen för den enskilde individen inom många yrken ofta förändras med åldern. Detta torde dock mera sällan vara fallet inom den egentliga industriarbetarklassen, vars höga giftermålsfrekvens i ungdomsåldrarna sammanhänger därmed att arbetarna tämligen hastigt nå maximiinkomsten, medan andra klasser med ofta lång utbildnings- och lärotid hava en förhållandevis låg begynnelselön eller -inkomst, som sedan småningom stiger med åren. Slutligen är att uppmärksamma frekvensen av omgiften i olika yrken. I medeltal för samtliga yrken uppgår omgiftenas antal till närmare en tiondedel, 8-7 %, av första giftena, men bland lägenhetsägare och jordtorpare till ej mindre än vid pass en tredjedel, resp. 33l och 30-7 %. Till de yrken, som bilda den andra ytterligheten, höra däremot»övriga jordbruksarbetare» med föga mer än ett omgifto för vart trettionde första gifte, samt vidare handelsbokhållare, verkstadsarbetare och statare. Beträffande tabellens data må i övrigt anmärkas, att vissa siffror 'åro för små för att slutsatser skola kunna dragas med ledning av dem. E) Årstiden för äktenskapets ingående. Antalet giftermål fördelar sig, såsom allmänt känt torde vara, ganska olika över årets olika tider, vilket närmare framgår i absoluta tal av tab. 11 och 12 och i relativa tal av tab. P. Beräknas antalet inom varje månad ingångna äktenskap pr år och 1 000 invånare, finner man för olika perioder av det senaste århundradet följande resultat: 1) Månaderna reducerade till lika längd.

GIFTERMÅL. 33 Årets tre sista månader och särskilt julmånaden hava således vida flera giftermål att uppvisa än någon av de andra. Detta förhållande har i vårt land kunnat iakttagas sedan mera än ett århundrade tillbaka och var i äldre tider ännu skarpare utpräglat. Närmast dessa tre månader följa sedan gammalt juni (midsommar) och april. Minimum faller numera på januari, fordom till och med 1860-talet på augusti. Landsbygd och städer hava med avseende på giftermålens fördelning månadsvis avvikit icke så obetydligt från varandra, men i detta hänseende liksom i så många andra synes skillnaden mellan stad och land alltmera utjämnas. Landsbygden utmärkes dock fortfarande därav att junimaximet är starkare utpräglat än i städerna; de senare åter av större anhopning till april och till årets sista kvartal. Medan för riket i dess helhet på årets sista kvartal falla 39 % av alla giftermål ingångna under perioden 1911 20, är motsvarande tal för Mälarpro- Tab. N. Relativa tal angående ingångna och upplösta äktenskap samt de vigdas förutvarande civilstånd. 1) För åren 1751 1830 har ingen frånräkning kunnat ske för genom skilsmässa upplösta äktenskap. 2 ) Före år 1910 inga här endast sådana äktenskapsskillnader, för vilka skiljebrev utfärdats.

34 GIFTERMÅL. vinserna och Blekinge t. o. m. 42 à 45 %. Av kvartalets trenne månader visar nästan alltid december de högsta siffrorna; endast i Södermanlands och Östergötlands län är maximum i stället förlagt till oktober. Decembermaximum har sedan gammalt varit särskilt starkt utpräglat i Kristianstads och Blekinge län. Dylika regionala motsatser, som ofta kunna konstateras sedan flera årtionden tillbaka, torde hava sin grund i olika folkseder inom skilda landsändar. F) Borgerliga äktenskap. Kontrahenternas konfessionella förhållanden. Genom lagen av den 12 nov. 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, vilken lag lände till efterrättelse från och med den 1 jan. 1916 och i huvudsak ingått i den nya giftermålsbalken av den 11 juni 1920, hava även nya bestämmelser givits angående borgerlig vigsel. Enligt lagen av den 6 nov. 1908, som var gällande under åren 1909 15, förefanns valfrihet mellan kyrklig vigsel och borgerligt äktenskap i de fall, då kontrahenterna antingen båda tillhörde svenska kyrkan och inom densamma begått nattvarden eller blivit konfirmationsberedda, eller ock då båda tillhörde samma främmande trossamfund, under förutsättning att dess prästerskap av Konungen fått rättighet att förrätta vigsel med laga verkan. I alla övriga fall skulle äktenskap här i riket avslutas inför borgerlig myndighet. Enligt dessa bestämmelser var sålunda äktenskapets avslutande inför borgerlig myndighet medgivet för alla kontrahenter som så önskade detta i olikhet mot förhållandena före år 1909 och påbjudeti åtskilliga fall, särskilt vid alla s. k. blandade äktenskap. Efter år 1915 gällande lagstiftning medgiver valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel i de flesta fall. Kyrklig vigsel må äga rum: l:o) inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund; och 2:o) inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap äga att förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem därav och den andre av annat kristet trossamfund. Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt trossamfund skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyrkan.. Med tillämpning av det sist anförda momentet har Kungl. Maj:t förordnat, att medlem av danska folkkyrkan, norska statskyrkan, Finlands evangeliskluterska kyrka eller evangelisk-luterska Augustanasynoden i Amerika skall hava samma rätt till vigsel inom svenska kyrkan som medlem av denna. De främmande trossamfund, åt vilkas prästerskap rätt medgivits att förrätta vigsel med laga verkan äro följande: det metodist-episkopala, nya kyrkans eller det svedenborgska, det franskt-reformerta, det anglikanska, det romersk-katolska och det mosaiska. Däremot har aldrig sådan rätt lämnats åt det 1,'ilrikast i Sverige representerade främmande trossamfundet, nämligen

GIFTERMÅL. 35 baptisternas, och ej heller åt det katolsk-apostoliska samfundet, elraruväl detta sistnämnda fått ett par sina församlingar erkända av staten. På grund av bestämmelserna i 1908 års lag var det klart, att redan de obligator] skt borgerliga äktenskapen skulle efter lagens ikraftträdande överstiga hela årliga antalet borgerliga äktenskap förut, och att därtill skulle komma en talrik kategori av valfritt borgerliga äktenskap. Den nya lagstiftningen av år 1915 hade bl. a. till följd, att antalet obligatoriskt borgerliga äktenskap, som under perioden 1909 15 var ganska talrikt, smälte ihop mycket. Numera är borgerlig vigsel ovillkorligen föreskriven endast i ett fåtal fall, nämligen vid giftermål mellan kristen och mosaisk eller annan icke kristen trosbekännare samt då, ingendera av kontrahenterna tillhör vare sig svenska kyrkan eller något av de främmande trossamfunden med rätt till vigsel, exempelvis vid giftermål mellan två baptister. Medan kyrklig vigsel sålunda icke alltid kan erhållas, står borgerlig vigsel öppen för alla. Tab. O. Särskilda detaljer rörande de ingångna och upplösta äktenskapen, åren 1911 1920, länsvis.

36 GIFTERMÅL. Uppgifter om antalet valfritt och antalet obligatoriskt borgerliga äktenskap meddelas i tab. 9 och 10, i den förra för vart och ett av åren 1911-20, i den senare för hela tioårsperioden tillsammantagen men med fördelning länsvis. Här nedan återgives i absoluta och relativa tal en översikt av nämnda tab., varvid skillnad gjorts mellan landsbygd och städer samt mellan förhållandena före och efter år 1915: Av hela antalet under åren 1911 15 ingångna äktenskap, tillsammans 165 206, blevo 18 366 eller 11-12 % avslutade genom borgerlig vigsel. Motsvarande tal för åren 1916 20 äro resp. 192 400, 15 590 och 8l.O %. En uppdelning av de borgerliga äktenskapen på obligatoriska och valfria visar, att den ovan konstaterade minskningen i antalet helt och hållet faller på de obligatoriska, medan de valfria tvärtom ökat. De obligatoriska uppgå sålunda under den förra perioden till 7 191 eller 39-2 % av samtliga borgerliga, under den senare blott till 197 eller.1-3 %. En jämförelse med förhållandena under tidigare perioder visar, att även om hela antalet borgerliga äktenskap under här behandlade decenniums senare hälft något minskats, äro siffrorna mycket högre än under tidigare decennier; så t. ex. utgjorde antalet borgerliga äktenskap under perioden 1906 10 inalles 7 988 och 1901 05 blott 3 853. Förhållandet ställer sig vidare, som synes, helt olika i stad och på landet. Under förra hälften av årtiondet 1911 1920 utgjorde sålunda de ingångna borgerliga äktenskapen i proportion till hela antalet vigslar i städerna 20-40 % och å landsbygden blott 6-75 %, under den senare resp. 15-99 och 4-11 %. överhuvud framstår fördelningen av de borgerliga äktenskapen å olika landsändar såsom ganska ojämn. Iögonfallande är särskilt det stora antalet dylika äktenskap i huvudstaden. Medan inom riket i dess helhet, dess städer och landsbygd i årligt medeltal under decenniet resp. 9-50, 17-97 och ä'34 % av äktenskapen ingingos inför borgerlig myndighet (jfr tab. O), är motsvarande proportion för Stockholm icke mindre än 36-20 och för Västerbottens och Kronobergs län blott resp. 1-14 och 1-Cl %. Sedan numera såväl kyrklig som borgerlig vigsel gjorts tillgänglig för nästan alla, har inan anledning antaga, att anteckningarna i vigselboksutdragen om främmande trosbekännelse och andra konfessionella förhållanden hos dem. som ingått iiktenskap, ej längre hållas alldeles fullständiga. Med ledning av de uppgifter, som förefinnas, framlägges emellertid i tab. 20 och 21 en fördelning av giftermålen efter konfession. Från sistnämnda iabell har hämtats

GIFTERMÅL. 37 nedanstående översikt av antalet under åren 1916 1920 vigda personer tillhörande olika trossamfund: Man iakttar här bl. a., att medan 8l % av samtliga under perioden i fråga ingångna äktenskap ägde rum inför borgerlig myndighet, var motsvarande andel bland de 866 brudgummar och 794 brudar, som ej tillhörde svenska kyrkan, resp. 53-0 och 51-5 %. Ett sammandrag i absoluta och relativa tal av tab. 21 rörande kombinationerna av äktenskapskontrahenternas trossamfund utfaller som följer:

38 GIFTERMÅL. Man konstaterar här i allmänhet ganska höga tal för de kombinationer, där makarna tillhöra samma trosisamfund. Bland metodisterna hava sålunda 60 % av de vigda männen och 62 % av de vigda kvinnorna valt en make med samma trosbekännelse; för baptisterna äro motsvarande proportionstal resp. 26 och 50, för de mosaiska trosbekännarna 59 och 75 samt för dem, som tillhöra svenska kyrkan, både beträffande brudgum och brud icke mindre än 99-7 %. Inom de flesta trossamfund råda mycket höga proportionstal även för de kombinationer, där ena kontrahenten tillhör svenska kyrkan, vilket ju är helt naturligt, då den alldeles övervägande delen av befolkningen i vårt land tillhör denna kyrka. G) Hela antalet upplösta äktenskap. Antalet upplösta äktenskap under olika perioder och år framgår i absoluta och relativa tal av efterföljande sammanställning. De såväl genom död som genom skilsmässa varom mera här nedan upplösta äktenskapen hava alltså under årtiondet 1911 1920 uppgått till 272 995 eller årligen 4 778 på varje million av medelfolkmängden. Då de ingångna äktenskapens antal var 357 006, uppstod sålunda ett överskott av 84 611 ingångna. Mot varje tusental ingångna äktenskap svarade 763 upplösta. Överskottet av de nyingångna utgjorde i genomsnitt årligen 1 482 på varje million av medelfolkmängden. Detta tal är avsevärt högre än talet för de två närmast föregående årtiondena, av vilka det för 1890-talet blott utgjorde 1 017, men 1) De absoluta talen för årtiondena 1861 1870 hava här angivits såsom 10 gånger de årliga medeltalen.

GIFTERMÅL. 39 betydligt underlägset motsvarande för åtskilliga längre tillbaka i tiden liggande perioder, såsom närmare framgår av tab. N. överskottet av ingångna äktenskap kan, förklarligt nog, variera ännu mera mellan enstaka år. Så t. ex. var överskottet under år 1918, då många äktenskap upplöstes genom döden (spanska sjukan), endast 3 116 eller 536 på en million av medelfolkmängden, men ar 1920 icke mindre än 16 038 eller 2 729 på varje million av folkmängden. Förutom de äktenskap, som upplösas genom död eller skilsmässa, upplösas i verkligheten om ock ej formellt många familjer genom emigrationen, i de fall då endast endera av makarna (vanligen mannen) flyttar ut till det främmande landet. I flertalet fall följer väl den kvarlämnade makan efter om ett eller annat år, men det finnes dock numera alltid i vårt land flera tusen gifta kvinnor, vilkas män utflyttat motsvarande alltså lika många äktenskap, som äro på detta sätt faktiskt upplösta. Vid 1920 års folkräkning funnos sålunda i hela riket tillsammans 986 286 gifta män och 992 934 gifta kvinnor. Kvinnornas överskott utgjorde alltså då 6 648 ; motsvarande överskott vid 1900 års räkning var 8 253 och år 1910 icke mindre än 10 005. Genom döden upplösta äktenskap. Av översikten här ovan inhämtas vidare, att under årtiondet i fråga avlidit 146 824 gifta män och 117 065 gifta kvinnor, vadan alltså sammanlagt 263 889 äktenskap på detta sätt upplösts. På varje million invånare upplöstes årligen genom döden 4 619 äktenskap. I jämförelse med äldre tider är detta en ganska låg siffra, som närmare framgår av tab. N. Särskilt låga tal visa åren 1911, 1916, 1917 och 1920. De genom döden upplösta äktenskapens relativa antal är betydligt olika å landsbygden och i städerna samt i skilda län (jfr tab. O). Medan för riket i dess helhet på 10 000 inv. 46'2 äktenskap årligen upplöstes genom döden, var sålunda motsvarande tal å landsbygden 48-2 och i städerna 41-0 samt å Gotland 57-6 och i Stockholms stad 39-6. Sätter man de genom döden upplösta äktenskapen i relation till de ingångna, bliva motsatserna ännu större, nämligen på 1 000 ingångna å landsbygden 832, i städerna 546, å Gotland 957 och i Stockholm 435. Anledningen till dessa motsatser är givetvis i främsta rummet olikheter i äktenskapsfrekvens och i de giftas åldersfördelning. H) Äktenskapsskillnader, hemskillnader och genom skiljebrev upplösta trolovningar. Den svenska skilsmässostatistiken omfattade under en lång följd av år endast genom skiljebrev upplösta trolovningar och äktenskap. Från och med år 1910 iillkommo de äktenskapsskillnader, för vilka inga skiljebrev kunde ifrågakomma, nämligen då äktenskapet ingåtts antingen med vigsel av präst inom främmande trossamfund, vars prästerskap äger att med laga verkan förrätta vigsel, eller ock inför borgerlig myndighet. Däremot voro alltjämt sådana fall icke med i räkningen, då ingendera av tvenne makar, vilka hänvisats till domkapitel för undfående av skiljebrev, ställt sig denna föreskrift till efterrättelse. Först från och med år 1914 kan skilsmässostatistiken sägas vara fullständig. Den omfattar sålunda nu alla äktenskapsskillnader, vare sig äktenskapet upplösts genom skiljebrev eller icke, enligt de uppgifter, som till statistiska centralbyrån insändas från domstolarna och från justitiedepartementet. I

40 GIFTERMÅL. tab. 22 hava införts några uppgifter även om antalet hemskillnader. Därjämte har centralbyrån ur de från konsistorierna mottagna förteckningarna över utfärdade skiljebrev hämtat uppgifter rörande antalet genom dylika brev upplösta trolovningar (jfr tab. 22). I följd av den förändrade lagstiftningen är antalet genom skiljebrev upplösta trolovningar numera mycket mindre än förut. Under de fem sista decennierna utgöra talen resp. 1 571,1 315,1 292, 1 220 och 908 eller på varje hundratusental invånare årligen 3-58, 2-81, 262, 2-30 och 1-59. Minskningen är alltså för längre tid oavbruten. Medan antalet under åren 1911 1915 i medeltal årligen uppgick till 131, utgjorde det åren 1916 1920 blott 51. De under åren 1911 1920 åtskilda trolovade paren ägde vid skilsmässan 321 barn. Antalet hemskillnader är däremot i tämligen raskt stigande; under femårsperioden 1916 '1920 uppgick deras antal till 5 079 eller under vart och ett av åren i ordning 744, 799, 1 019, 1 191 och 1 326. Av tab. 22 framgår bl. a., att hemskillnaderna i städerna äro t. o. m. absolut taget talrikare (3 521) än å landsbygden (1 558), och relativt naturligtvis ännu mera. Frekvensen å Tab. P. De ingångna äktenskapens relativa fördelning på månader, länsvis.

GIFTERMÅL. 41 ett hundratusen av medelfolkmängden ställer sig sålunda: hela riket, landsbygden, städerna resp. 17-5, 7-5 och 42-3. Av de under åren 1916 1920 upplösta äktenskapen, inalles 5 442, angivas 1 750 såsom upplösta genom utslag av häradsrätt, 3 134 genom utslag av rådhusrätt och 558 av JKungl. Maj:t. Hela antalet äktenskapsskillnader, som statistiken för årtiondet 1911 1920 omfattar, är 9 106. I förhållande till medelfolkmängden och de ingångna äktenskapen framgå för äktenskapsskillnaderna följande relativa siffror för de senare årtiondena, ävensom för vart och ett av innevarande decenniums år: Intill 1870 kunde under en rätt lång följd av år egentligen icke märkas någon stegring i skilsmässofrekvensen, men så mycket hastigare har densamma ökats under det senaste halvseklet. Det sista årtiondet lämnar i detta avseende, såsom här ovan synes, de föregående långt bakom sig. Även om man tar i betraktande, att skilsmässostatistiken först fr. o. m. år 1914 kan sägas vara fullständig och att således en viss ofullständighet vidlåder uppgifterna för åren dessförinnan, kan intrycket av siffrorna ej bliva mera än ett, nämligen en stark ökning av skilsmässornas antal. Numera skiljas på ett enda år flera personer än på ett helt årtionde före 1870. Tillbakagången i skilsmässornas antal år 1916 härrör tvivelsutan därav, att jämlikt den nya lagstiftningen äktenskapsskillnad på grund av föregången hemskillnad icke kunde förekomma under sagda kalenderår. Såsom tab. 23 utvisar, har däremot under de följande åren antalet äktenskapsskillnader efter föregående hemskillnad varit högst betydligt. Frekvensen av äktenskapsskillnader inom rikets olika delar framgår av tab. O. Medan för riket i dess helhet årliga antalet äktenskapsskillnader på varje hundratusental invånare utgör 15-9, är motsvarande tal i städerna räknade över ett 38-6 men å landsbygden endast 7'4; störst har frekvensen varit i Stockholm 706, lägst i Skaraborgs län 5-8. Av hela antalet skilsmässor i riket under åren 1911-1920 komma icke mindre än 2 753 eller 30-2 % på huvudstaden. Sätter man antalet skilsmässor icke såsom i tab. O i relation till de nyingångna äktenskapen, utan till genomsnittliga antalet bestående äktenskap, visar det sig att av samtliga bestående äktenskap i riket blevo under perioden 1911 1920 10 /oo årligen upplösta genom skilsmässa. För huvudstaden är

42 GIFTERMÅL. motsvarande tal 4-7 / 0 o, för övriga städer 1-7 %o och för landsbygden endast 0-4 /oo. Vad beträffar de åberopade orsakerna till äktenskapsskillnad, så måste man under det sista decenniet skilja mellan förhållandena före och efter 1915, då lagen ändrades. De därvid uppgivna orsakerna meddelas i tab. 22 och 23. Före år 1915 framstår»egenvilligt övergivande» såsom den oftast förekommande skilsmässoorsaken (1 819 fall av 3 664). Bekant är också, att ett formellt»övergivande» tidigare ofta tillgreps såsom den bekvämaste utvägen att åstadkomma äktenskapets upplösning. Efter år 1915 har»hemskillnad jämte faktisk skilsmässa ett år» visat sig vara den vanligaste anledningen. Om man önskar jämföra skilsmässoorsakerna för längre tider tillbaka, är det lämpligast att såsom här nedan sammanföra dem till större grupper: Det behöver här knappast framhållas, att de åberopade grunderna icke alltid sammanfalla med de verkliga orsakerna till skilsmässan. Ett närmare inträngande i de inre anledningarna till äktenskapets upplösning medgiver icke materialet till den svenska skilsmässostatistiken. Under åren 1911 1915 uppgivas männen hava varit vållande till skilsmässan i 1 287 fall, hustrurna i 1 055 och båda makarna i 1 322 fall. Motsvarande tal för åren 1916 1920 äro resp. 2 114, 1 617 och 1 711. Tab. '22 upplyser vidare bl. a., att de under åren 1911 1920 skilda äkta paren tillsammans ägde 14 748 levande barn. Av de under åren 1916 1920 skilda paren voro 1 518 eller 279 % barnlösa och 1 473 hade blott ett barn; endast 392 par ägde fem eller flere levande barn. Angående de frånskilda makarnas ålder innehåller tab. 24 detaljerade upplysningar, av vilka bl. a. kan inhämtas, att vid skilsmässorna under åren 1916 1920 i 1 635 fall, eller 30 % av samtliga, hustrun var äldre än mannen. Denna proportion är något större än motsvarande bland samtliga bestående äktenskap, vilken vid folkräkningen 1920 befanns utgöra 25-6 %. De frånskilda makarnas ålder i femårsklasser hava kombinerats med varandra i tab. 25. Tiden mellan vigsel och äktenskapsskillnad är ofta ganska betydande (tab. 24). I icke mindre än 1 704 fall eller 18'8 % av samtliga skilsmässor under årti- 1 ) Slöseri, dryckenskap, våldsamt sinnelag eller stridighet i lynne och tänkesätt (Kungl. Maj:ts tillåtelse till äktenskapets upplösning): 1915 års lag 6: 3, i och 12 (nya giftermålsbalken 11: 3, 4, 12). 2) Gamla giftermålsbalken 13: 4; 1915 års lag 6: 5 (nya giftermålsbalken 11: 5).

GIFTERMÅL. FÖDELSER. 43 ondet med känd dylik varaktighet hade äktenskapet varat mera än 20 år, därav i 396 fall uti 30 år eller mera. Slutligen angiver tab. 25 männens yrken vid skilsmässan. Av denna synes bl. a. framgå, att skilsmässofrekvensen är större bland de socialt bättre ställda klasserna av befolkningen. III. Födelser. A) Barnaföderskor. a) Hela antalet barnaföderskor under årtiondet 1911 1920 framgår av tab. 26 och 27, av vilka den senare innehåller uppgifter för vart och ett av åren, den förra för hela tidsperioden men med fördelning länsvis. Tab. Q utvisar den relativa frekvensen för varje årtionde ända sedan 1750, såväl i förhållande till hela folkmängden som särskilt till antalet kvinnor i åldern 20 45 år. Under här behandlade decennium 1911 1920 uppgick barnaföderskornas antal till 1 274 639, vilket motsvarar årligen 22-31 på varje tusental av medelfolkmängden och 128-1 på varje tusental kvinnor i åldern 20 45 år. Ifrågavarande relativa tal äro, såsom synes, lägre an. under något föregående årtionde ända sedan vår befolkningsstatistiks begynnelse. Frekvensen av födelser är mycket varierande inom olika åldrar av den kvinnliga folkmängden (tab. 28). Oaktat dessa variationer i främsta rummet äro beroende av de giftas varierande proportion inom olika åldersgrupper, har det sin betydelse att jämföra födelsernas antal med hela den kvinnliga folkmängden i olika åldrar, oavsett civilstånd. En sådan jämförelse utfaller på följande sätt för de fyra senaste årtiondena: Barnaföderskorna äro alltså numera relativt mest representerade i åldern 25 30 år; deras antal utgör dock blott 15-6 % av samtliga kvinnor i denna ålder. Relativa antalet barnaföderskor har under flere årtionden successivt ökat i åldrarna 15 20 och 20 25 år; under innevarande årtionde har emellertid ökning ägt rum endast i den första av dessa åldrar. Fruktsamheten i alla övriga åldrar har däremot kontinuerligt avtagit under de fyra sista årtiondena.

44 FÖDELSER. De procentiska andelar, med vilka varje särskild åldersgrupp ingår uti det samfällda antalet barnaföderskor, utvisas av följande tal: Vid jämförelse med tidigare år finner man, att utvecklingen i det hela gått i den riktning, att de yngre åldrarnas andel ökats. Under de tre sista decennierna har antalet barnaföderskor under 30 år i procent av samtliga dylika sålunda utgjort resp. 42-5, 48 6 och 50-9 %. Också har medelåldern, vilken, enligt vad tab. Q visar, under tidrymden 1851 1880 översteg 32 år och ännu under årtiondet 1901-1910 utgjort 30-8 år, numera nedgått till 30-3 år, därav å landsbygden 30-6 år och i städerna 29-4 år. Till någon del beror naturligtvis nedgången i åldern på den relativa ökningen av antalet barnaföderskor utom äktenskap, vilka i allmänhet äro yngre än de gifta barnaföderskorna. Barnaföderskornas ålder vid nedkomsten har i tab. S (s. 49) angivits i ettårsklasser. Det största antalet påträffas i de tre åldersåren 26 29 med ungefär 69 000 för vartdera; härifrån faller antalet å båda sidor till en början långsamt men under 20 och över 40 år hastigt. Att antalet är störst i åldern 26 29 år förklaras därav, att i denna ålder en betydande del av kvinnorna redan blivit gifta och förhållandevis många av dem dessutom äro relativt nygifta. Åldern under 16 år har under årtiondet tillsammans 452 barnaföderskor eller i medeltal årligen 45; åldern över 50 år har blott 61 barnaföderskor eller 6 årligen. b) Barnaföderskornas civilstånd. Huru barnaföderskorna under åren 1911 1920 fördela sig efter civilstånd utvisa tabellerna 26 och 27. Deras procentiska fördelning från synpunkten av huruvida de nedkommit med barn inom eller utom äktenskap framgår för varje årtionde ända sedan år 1750 ävensom för vart och ett av innevarande decenniums olika år av tab. Q, sifferkol. 7 9. Under här behandlade årtionde hava 192 984 kvinnor nedkommit med barn utom äktenskapet, motsvarande 1514 % eller nära V s av samtliga barnaföderskor. Utvecklingsgången genom tiderna är tämligen utpräglad, såtillvida som proportionen av barnaföderskor med barn utom äktenskap företett en nästan oavbruten stegring. Talen för enstaka år kunna dook helt naturligt visa smärre avvikelser. Så t. ex. har nedgången i nativiteten mot slutet av världskriget gjort sig starkast kännbar bland de utomäktenskapliga födelserna. Stegringen i proportionen av barnaföderskor utom äktenskap beror under senare tider mindre på ökning i deras absoluta antal än på minskning i antalet barnaföderskor inom äktenskap.

Tab. Q. Relativa tal angående barnaföderskorna och deras fördelning, åren 1751 1920. FÖDELSER. 1 ) För landsbygden och städerna åren 1821 1870 avse talen antalet levande utom äktenskap födda barn i % av samtliga levande födda, vilken proportion naturligtvis icke mycket avviker frän den för följande är uträknade, eller antalet barnaföderskor med barn födda utom äktenskap i % av samtliga barnaföderskor; jfr tab. Y. 2 ) För åren 1781 1890 är åldersfördelningen känd blott för femårsgrupper, vilket naturligtvis gör beräkningen av medelåldern något osäker. 45

Tab. R. Barnaföderskor på tusen kvinnor (gifta och ej gifta) inom olika åldrar, åren 1751 1920. 1 ) 46 FÖDELSER. 1 ) Direkt kända äro talen i denna tabell endast för åren 1871 1920. För åren 1751 1870 äro de resultatet av approximativa beräkningar, angående vilka se Statistisk tidskrift, haft. 143. 2 ) Talen för de olika åldrarna av föderskor med barn utom äktenskap (tabellens åtta sista kol.) avse endast åren 1868 1870. Talet i kol.»20 45 år» för dessa tre år var 35'4 promille (motsv. talet 371 för hela årtiondet). 3 ) Hela antalet barnaföderskor med barn 1 äktenskap på tusen gifta kvinnor i åldern 15 45 år. 4 Hela antalet med barn ntom äktenskap nedkomna barnaföderskor på tusen ej gifta kvinnor i åldern 20 45 år. 6 ) Om talen för denna ålder se texten, sid. 48.

FÖDELSER. 47 Proportionen å landsbygden, 12-7 %, är avsevärt lägre än inom riket i dess helhet, men företer samma utveckling som där. I städerna gick förändringen länge i motsatt riktning, men numera är procenttalet även där i stigande och utgör 22-2. Tab. T (s. 52) visar, att bland de särskilda länen har Stockholms stad den största proportionen barnaföderskor utom äktenskapet eller 32-8 "/«, närmast följt av Gävleborgs och Jämtlands län (resp. 21-9 och 21-0 %) ; lägsta proportionen åter förete Västerbottens och Kronobergs län med resp. 6-9 och 7-6 %. c) Barnaföderskor med barn inom äktenskap. Antalet bör helst jämföras med folkmängden av gifta kvinnor under 45 år. Nämnda relation, som även benämnes det äktenskapliga fruktsamhetstalet, har utgjort som följer: Ovanstående tablå ävensom tab. R ådagalägga, att medeltalet för det sista, årtiondet 211-5 0 / 00 är betydligt lägre än förhållandet varit under något tidigare årtionde. Med undantag för perioden 1866 1870, då nedgången berodde på mera tillfälliga orsaker, nämligen missväxt med därav förorsakad utvandring och låg giftermålsfrekvens, höll sig fruktsamheten tämligen oförändrat uppe ända till och med 1880-talet, men sedan begynte ett sjunkande som tämligen oavbrutet fortgått. Gunska betecknande är, att det absoluta antalet barnaföderskor under perioden 1916 1920 till och med är åtskilligt lägre än vad det var under den missgynnade femårsperioden 1866 1870, trots folkmängdens ökning under den mellanliggande tiden. En väsentlig nedgång i den äktenskapliga fruktsamheten har således obestridligen ägt rum under de tre senaste decennierna och i synnerhet sedan år 1910. Tidigare har denna minskning, som ingalunda är något för Sverige speciellt egendomligt, till en del kunnat förklaras genom det minskade antalet nyingångna äktenskap, men det råder intet tvivel om, att den sista tidens starkt utpräglade nedgång i fruktsamheten huvudsakligen förklaras därav, att s. k. födelsekontroll numera vunnit stor utbredning i Sverige liksom i de flesta andra länder med europeisk befolkning. Hela företeelsen i fråga är av i hög grad genomgripande betydelse och därest densamma kommer att fortgå, har en ny epok inträtt i vårt folks demografiska historia.

48 FÖDELSER. Särskiljas landsbygden och städerna, har äkta fruktsamhetstalet under de fyra sista årtiondena ställt sig sålunda: Nedgången i fruktsamheten under de fyra sista årtiondena är alltså mindre å landsbygden, 22 %, än i städerna, där den uppgår till 40 % (dubbla relativtal). Till civilståndet äro barnaföderskorna med barn i äktenskap naturligtvis nästan alla gifta; den ringa återstoden utgöres av änkor och uppgick dessas antal under årtiondet (tab. 26) till 1 705, motsvarande 0-158 % av hela antalet. Proportionen är, såsom framgår av tab. Q, (s. 45), något större än under de tre närmast föregående decennierna, vilket förklaras av 1919 års höga tal (0-330 %). Detta i sin tur beror därpå, att den under 1918 härjande influensaepidemien bl. a. bortryckte ett stort antal gifta män i den yngre medelåldern. Den äktenskapliga fruktsamheten inom olika åldrar under det senaste decenniet och dess särskilda år framgår av tab. R, som även lämnar tillfälle till jämförelse med längre tillbaka liggande tider. Utvecklingsgången blir nästan densamma, som man nyss iakttagit i fråga om samtliga barnaföderskor. Den betydliga höjning, som fruktsamhetstalen i fråga om åldern 15 20 år förete under de tre senaste årtiondena i förhållande till de föregående, torde vara delvis skenbar och bero därpå, att födelseboksutdragen t. o. m. år 1894 upptogo mödrarnas»senast fyllda åldersår», men fr. o. m. år 1895 i stället födelseår, -månad och -dag. Det är därför tydligt, att i äldre tider understundom ett löpande åldersår räknats såsom fyllt, till följd varav talen för de yngsta åldersåren blivit något för låga. Sin största betydelse har naturligtvis detta förhållande för gruppen 15 20 år, i vilken en så väsentlig del av hela antalet tillhör gruppens sista åldersår. För övriga grupper torde felet vara oväsentligt, även om smärre korrigeringar av de anförda siffrorna rätteligen bort vidtagas. Med full visshet kan man likväl beträffande det sista decenniet fastslå som resultat av tabellen, att den äktenskapliga fruktsamheten inom alla åldrar visar en avgjord tillbakagång jämfört med förhållandena under det närmast föregående. Tab. S lämnar tillfälle till jämförelse mellan de tro sista årtiondena beträffande den äktenskapliga fruktsamheten i varje särskilt åldersår. T. o. m. åldern 19 20 år, vilka årsklasser dock, numeriskt sett, spela föga roll bland de gifta barnaföderskorna, har fruktsamheten hållit sig ungefär i jämnhöjd med eller något över den under 1890-talet. Efter fyllda 20 år ligger sista årtiondets fruktsamhetstal under de båda föregåendes (jämfört med årtiondet 1901 10 redan efter fyllda 17 år), i början mera obetydligt, men snart med stort avstånd. Nedgången i den äktenskapliga fruktsamheten under de tre senaste decennierna kan malas, förutom såsom nyss av fruktsamhetstalens differenser, även av deras kvot, d. v. s. genom att sätta fruktsamheten för exempelvis

FÖDELSER. 49 Tab. S. Absoluta och relativa antalet barnaföderskor åren 1911 1920, med fördelning efter ettårsklasser. 1) Talen äro uträknade i av medelfolkmängden, d. v. s. beträffande fruktsamheten i äktenskap i av antalet gifta kvinnor i resp. ålder och beträffande fruktsamheten utom äktenskap i av antalet ogifta och förut gifta kvinnor i resp. ålder. Härvid har alltså bortsetts frän det förhållandet att exempelvis under åren 1911 1920 inalles 1 705 änkor nedkommit med äkta barn och 2 088 gifta kvinnor med barn ntom äktenskapet.

50 FÖDELSER. varje femårsklass under 1880-talet lika med 100 och beräkna talen för de senare årtiondena i proportion härtill. Man finner då följande uttryck för den proeentiska ändringen: Den äktenskapliga fruktsamheten har alltså sedan 1880-talet ökat i åldern 15 20 år, relativt sett, med 17 %, men minskat i de övriga, vilken minskning hastigt tilltar med växande ålder, så att densamma vid 45 50 år uppgår till icke mindre än 52 %. Det förhållandet, att nedgången i fruktsamheten är störst i de äldre årsklasserna samt att den börjat i städerna och i de något högre åldersklasserna och därifrån brett ut sig till landsbygden och till yngre åldrar, karakteriserar densamma såsom i huvudsak ett socialt och ej ett fysiologiskt fenomen. Hela antalet med barn i äktenskap nedkomna barnaföderskor fördelar sig i proeentiska andelar på de olika femårsgrupperna sålunda: Även hur visar sig en förskjutning till förmån för de yngre åldrarna. Bland de gifta barnaföderskorna voro nämligen under de tre sista decennierna resp. 38-8, 44'3 och 45-7 % ännu ej fyllda 30 år. Under sådana förhålla.nden är det tydligt, att medelåldern för barnaföderskorna med barn i äktenskap måste befinna sig i sjunkande. För 1870-talet uppgick denna medelålder till 32-6 år; åren 1911 20 utgjorde den endast 31-2 år, därav å landsbygden 31-4 och i städerna 30-5. Att anförda siffra för 1870-talet sannolikt är i någon ringa mån för hög, ändrar ej i väsentlig grad slutsatsen. Fruktsamheten inom olika åldrar länsvis har icke beräknats för detta årtionde beroende därpå, att om både ålder och civilstånd skola kombineras vid beräkningen av nämnaren i fruktsamhetsbråket, d. v. s. medelfolkmängden i de särskilda länen, blir resultatet av denna alltför osäkert och sålunda blir det knappast möjligt att med vanliga kriterier avgöra, huruvida uppträdande

FÖDELSER. 51 regionala differenser äro reella eller icke. 1 ) Tab. U belyser emellertid problemet från något annan synpunkt; den visar nämligen huru barnaföderskorna länsvis fördela sig relativt efter ålder. Under årtiondet 1911 20 har centralbyrån för första gången gjort en fördelning av barnaföderskorna med barn i äktenskap efter tiden mellan äktenskapets ingående och nedkomsten. Tab. 29 redogör för denna fördelning länsvis, medan tab. 30 beträffande hela riket, dess landsbygd och städer kombinerar sagda tidsintervall med ifrågavarande barnaföderskors ålder. I tab. V framläggas uti relativa tal nu omhandlade undersöknings huvudresultat. Ett särskilt intresse torde härvidlag de födslar erbjuda, som tillkommit under första äktenskapsåret. Av de 1 081 655 barnaföderskor, som tab. 29 och 30 upptaga, hade 186 030 eller 17-2 % nedkommit inom en tid efter äktenskapets ingående som understeg ett år, därav 53 250 eller 49 % inom 3 mån., 55 476 eller 5-1 % inom 3 6 mån. och 30 223 eller 2-8 % inom 6 9 månader. Sammanlagt hade således 138 949 eller 12-8 % av samtliga barnaföderskor med barn i äktenskap nedkommit med detsamma inom 9 mån. efter vigseln; för 108 726 eller 10 % inträffade nedkomsten inom blott 6 mån. efter giftermålet. Nämnda tal kunna även sammanställas med antalet nyingångna äktenskap. Man finner då, att under årtiondet i fråga och för riket i dess helhet 304 % av de ingångna äktenskapen hava erhållit barn inom 6 mån. efter vigseln och 38-9 % inom 9 mån. efter densamma. För de särskilda länen samt för landsbygd och städer te sig motsvarande tal sålunda: 1 ) Att, man beträffande de senaste årtiondena till följd av den stora inrikes omflyttningen, vars fördelning är obekant till ålder och civilstånd, icke kan för de särskilda länen uträkna förhållandevis tillförlitliga medelfolkmängder i olika åldrar och civilstånd och alltså icke heller äkta fruktsamhetstal, är förvisso en brist i vår nutida befolkningsstatistik. Att avhjälpa denna brist är icke lätt; det skulle kräva en årlig lokal redovisning av den stora inrikes omflyttningen icke blott efter kön, utan även efter ålder och civilstånd. Medelfoikmängden länsvis skulle emellertid bliva avsevärt säkrare bestämd, om icke varannan folkräkning inhiberades, utan, i enlighet med vad vår modernare statistiks organisatör, överdirektör Berg, avsåg och vad som även är föreskrivet i ännu gällande författning av år 1859,

52 FÖDELSER. Tabellen giver vid handen, att den ifrågavarande proportionen är avgjort högre å landsbygden än i städerna. För höga tal utmärka sig de flesta Norrlandslänen samt Kopparbergs, Värmlands, Älvsborgs och Hallands län. Maximum företer Kopparbergs län, där icke mindre än 377 % av samtliga under årtiondet ingångna äktenskap erhållit barn inom 6 månader efter vigseln. d) Barnaföderskor med barn utom äktenskap. Antalet födelser utom äktenskap kan ses från flera olika synpunkter och därför ock deras relativa talrikhet beräknas på olika sätt. Ses förhållandet från samhällets synpunkt, så att frågan blir, huru stort antal födda utom äktenskap samhället har att mottaga, ofta nog till försörjning på allmän bekostnad, bör antalet beräknas Tab. T. Inom- och utomäktenskapliga födelsetalet åren 1816 1920 ävensom fol kräkning anordnades vart femte år. Vad som sagts om medelfolkmängden länsvis gäller naturligen i häradets folkmängd vid årtiondets början och slut, beräkna dess medelfolkmängd i olika åldrar och civilfem årsklasser skulle, i svnnorhet beträffande härad med stor inrikes omflyttning, leda till resultat, som

FÖDELSER. 53 i förhållande till hela folkmängden. Synas åter företeelsen från mödrarnas eller barnens synpunkt, blir spörsmålet, huru många av mödrarna föda barn under de ogynnsamma sociala villkor, som vanligen äro förenade med barnafödsel utom äktenskapet, eller huru många av barnen som göra sitt inträde i livet under motsvarande ogynnsamma förhållanden, och då bör antalet födelser utom äktenskapet sammanställas med hela antalet födelser, såsom"ägt rum i avdelning b). Från ren frekvenssynpunkt sett bör antalet nedkomster utom äktenskapet ställas i relation till antalet icke gifta kvinnor inom ungdoms- och medelåldern. För Sveriges del har därvid brukat väljas åldersbegränsningen 20 45 år, varvid givetvis bortses från det förhållandet, att bland mödrarna med barn utom äktenskap finnas åtskilliga under eller över nämnda åldersbegränsningar ävensom en del gifta kvinnor. barnaföderskornas relativa fördelning på civilstånd 1911 1920, länsvis. ännu högre grad, om man går längre i detalj och för varje särskilt härad söker, endast med ledning av stånd. Att sedan med hjälp av dessa medelfolkmängder uträkna äkta fruktsamhetstal häradsvis för ofta bleve helt missvisande.

54 FÖDELSER. Sistnämnda jämförelse utfaller under de senaste sex decennierna på följande sätt: Såsom framgår av denna översikt jämte tab. R är utvecklingsgången här en annan än beträffande den äktenskapliga fruktsamheten. Ända till femårs- Tab. U. Antalet barnaföderskor med barn inom och utom äktenskap åren 1911 1920, fördelade relativt efter ålder, länsvis.

FÖDELSER. 55 perioden 1871 75 gingo talen för den»utomäktenskapliga börden» mycket kraftigt uppåt, sedan inträdde en återgång under ett tiotal år för att fortsättas av en så gott som oavbruten stigning till åren 1911 15. I ögonen fallande är den därpå under krigsåren inträdande nedgången; frekvenstalet, som under perioden 1911 15 var 43-4 %o, sjönk nämligen för åren 1916 20 till 36-2 (1919 min. 30-2 / 00 ). Jämföres åter antalet födelser utom äktenskapet med hela antalet födelser, såsom redan skett i avdelning b, är stegringen under tidernas lopp ännu mera utpräglad och återgången under krigsåren icke lika stor. Under de sista hundra åren har sålunda frekvensen mätt efter förstnämnda synpunkt ökats med 39 %, efter denna synpunkt åter med 115 % (dubbla relativtal). Föiklaringen. ligger däri, att de äkta födelserna, som dominera genom sin talrikhet, minskat i antal under en lång följd av år, medan födelserna utom äktenskapet däremot ökat ända till krigsåren. Sätter man slutligen de utomäktenskapliga födelserna i relation till hela folkmängden, framkomma talen i tab. Q, kol. 2 (s. 45). Här blir stegringen under de sista hundra åten 43 % eller ungefär lika stor, som då nämnaren utgjordes av de icke gifta kvinnorna i fruktsamhetsåldern. De utomäktenskapliga mödrarnas fördelning efter civilstånd under olika tider framgår i relativa tal av tab. Q samt för sista årtiondet länsvis i absoluta tal av tab. 26 och i relativa tal av tab. T (s. 52). Under åren 1911 20 voro bland samtliga barnaföderskor med barn utom äktenskap 26 754 eller 139 % trolovade, 2 088 eller 1-1 % gifta, 5 828 eller 3-0 % änkor eller frånskilda och det stora flertalet eller 158 314 motsvarande 82-0 % ogifta. De trolovade mödrarna utgöra alltså en ej så obetydlig andel. Särskilt efter tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap synes antalet trolovade mödrar hava tillväxt (jfr tab. 27). I motsatt riktning torde lagstiftningen hava inverkat med avseende å antalet gifta kvinnor, som antecknats såsom mödrar till utomäktenskapliga barn. För de senare åren måste i detta fall de uppgivna talen anses väsentligt understiga de verkliga. Inom olika åldrar bland folkmängden av icke gifta kvinnor har frekvensen av födelser utom äktenskap under olika tider nått den omfattning, som angives i tab. R (s. 46). Man finner här, att frekvensen ökats starkt inom de två yngsta femårsgrupperna, men däremot minskats i de mera framskridna. Studeras det utomäktenskapliga fruktsamhetstalet ettårsvis (tab. S, s. 49) och inskränkes jämförelsen till de båda sista årtiondena, så visar sig åldersklassen 22-23 år vara den äldsta, inom vilken frekvenssiffran stigit. Tablån å sid. 50 åskådliggör förändringarna med tiden i den utomäktenskapliga fruktsamheten måhända ännu tydligare. Under de fyra sista årtiondena har frekvensen i åldern 15 20 år enligt denna ökats med icke mindre än 146 % och i åldern 20 25 år med 31 %, men i övriga minskats och det i stegrat tempo med växande ålder, så att frekvensen i åldern 45 50 år nu är 37 % lägre, än den var under 1880- talet. Den relativa åldersfördelningen har givetvis då också undergått en märkbar förskjutning på jämförelsevis kort tid såsom närmare framgår av omstående översikt :

56 FÖDELSER. Under åren 1871 80 voro alltså blott 39-3 % av dessa barnaföderskor under 25 år, men åren 1911 20 ej mindre än 58-2 %, därav å landsbygden 59-S och i städerna 556 %. Tab. U visar, att av de olika länen äga Västmanlands och Södermanlands de relativt flesta unga barnaföderskorna utom äktenskap - i båda 65-2 % yngre än 25 år. Västernorrlands län åter företer min. 52-6 %. Att medelåldern, som för riket i dess helhet på 1870-talet var 27-8 år, numera sjunkit betydligt eller till 25-3 (på landsbygden 25-2, i städerna 25-6 år) är under dessa förhållanden självklart. Jämföres slutligen åldersfördelningen bland barnaföderskorna inom och utom äktenskap, visar det sig att för de gifta barnaföderskorna maximum ligger i åldersklasserna 25 30 och 30-35 år, vilka vardera omfatta något mera än 1 / 4 av samtliga, att 10 % äro över 40 år och föga mera än 1 % yngre än 20 år. Annorlunda är förhållandet beträffande de icke gifta. Bland dessa kommer den stora massan, över 2 / r på åldersklassen 20 25 år (alltså en femårsklass yngre) ; icke mindre än 17 % hava ännu ej fyllt 20 år, medan blott 3 % nått 40-årsåldem. Av samtliga barnaföderskor under 20 år, tillsammans 47 845, nedkommo icke mindre än 32 458 eller över 2 / n med barn utom äktenskap, bland dem i åldern över 40 år däremot knappa 5 %. e) Barnaföderskor och födda barn. Hela antalet barnaföderskor under åren 1911 20 utgjorde 1 274 639 och antalet av dem födda barn 1 293 793. Mot varje tusental barnaföderskor svarade sålunda 1 015-03 födda barn. Såsom tab. Y (s. 61) utvisar, är sistnämnda siffra något lägre än medeltalet för de närmast föregående tio åren, men annars högre än under många decennier. Högst är proportionen enl. tab. Z (s. 63) i Kronobergs län (1017'9), lägst i Stockholms stad (1012-7). Frekvensen av flerbörder kan i viss mån mätas eller uttryckas genom det tal, som angiver antalet födda på 1 000 barnaföderskor. Det överskott av födda barn, som uppstår genom flerbörderna och som kommer till uttryck i frekvenstalet om det mätes som ovan, blir emellertid mer än fullständigt uppvägt genom dödfödslarna. Antalet levande födda barn är därför alltid lägre än antalet barnaföderskor. Mot varje tusental föderskor har sålunda under sista årtiondet svarat 990-82 levande födda barn och 24-21 dödfödda. På 1860-talet, när denna proportion stod som lägst, utgjorde motsvarande siffra för de levande födda endast 981-24. Variationerna under årtiondet mellan de olika länen äro icke stora; max. företer Malmöhus län (995-8), min. Kalmar län (986-0).

FÖDELSER. Tab. V. Relativ fördelning av barnaföderskorna med barn i äktenskap efter tiden mellan äktenskapets ingående och nedkomsten samt efter ålder, åren 1911 1920. 57 1) För de barnaföderskor under 20 år, vilka nedkommit med barn i äktenskap inom ej uppgiven tid efter vigseln, är denna tid givetvis alltid mindre än 5 är.

58 FÖDELSER. Tab. X. Föräldrarna till under åren 1911 1920 i äktenskap födda barn, fördelade efter kontrahenternas kombinerade ålder i femårsklasser, med reduktion till 100000.

FÖDELSER. 59 B) Fäder till inom äktenskapet födda barn. Under årtiondet 1911 1920 har i likhet med förhållandet under närmast föregående decennium bearbetning skett av uppgifterna om fäder till inom äktenskap födda barn. Denna bearbetning har omfattat ålder och yrke samt kombination mellan fädernas och mödrarnas ålder- (tab. 31, 32 och 33). a) Åldersfördelningen har, efter utproportionering av ett fåtal fall, där uppgift saknas (huvudsakligen fäder, som vid barnets födelse voro avlidna), utfallit på följande sätt under jämförelse även med motsvarande medelfolkmängd : Det visar sig sålunda, att under föreliggande årtionde minskning i ovannämnda frekvens gjort sig gällande inom samtliga åldersgrupper. På åldrarna 30 40 år komma nu 47-4 % av fäderna, mot 45-4 under närmast föregående årtionde och koncentrationen till denna mannaålder har alltså blivit ännu större. b) Kombinationen av fädernas och mödrarnas ålder meddelas uti absoluta tal i tab. 31 och uti relativa tal i tab. X. Bland detaljerna i tabellerna fäster sig uppmärksamheten naturligtvis lätt vid ytterlighetsfallen av hög eller låg ålder och av egendomliga kombinationer, och äro kanske dessa ytterlighetsfall flera, än som på förhand skulle väntas. De vanligaste kombinationerna äro: l:o) båda föräldrarna 25 30 år, vilken kombination omfattar 10-3 % av samtliga fallen; 2:o) fadern 30 35 år, modern 25 30 år (10-1 %) ; 3:o) båda föräldrarna 30 35 år (9-4 %). Koncentrationen till dessa kombinationer visar sig vara betydligt större i städerna än å landsbygden. c) Yrkesfördelningen av fäderna till de under årtiondet i äktenskap födda barnen finnes meddelad i tab. 33 och för huvudgrupper av yrken även i kol. 1 av efterföljande tablå. I syfte att vinna en bättre överblick av yrkesfördelningen

60 FÖDELSER. har man dessutom i kol. 2 approximativt fördelat de mera obestämda femte och sjätte gruppernas yrken å de övriga, på samma sätt som redan antytts, när fråga var om de vigda männen. Resultaten äro följande: Dessa tal angiva antalet fäder, vilkas hustrur (eller änkor) nedkommit med barn inom äktenskap. Reduceras dessa tal genom proportionering till slutsummorna för antalet levande födda barn i äktenskap, framkomma talen i kol. 1 här nedan. Sammanställas slutligen dessa tal med beloppen av medelfolkmängden (sid. 29), så erhållas de i kol. 3 återgivna siffrorna för antalet i äktenskap årligen levande födda på varje tusental invånare inom resp. yrkesgrupper. Det må uttryckligen betonas, att dessa relativtal icke göra anspråk på att betraktas som exakta, utan endast avse att giva en ungefärlig föreställning om den äktenskapliga födelsefrekvensen inom olika yrkesgrupper. Talen återgiva emellertid numera växlingarna i frekvensen åtskilligt säkrare än tidigare, bl. a. beroende därpå att centralbyrån, såsom framgår av tab. 33, kunnat nedpressa antalet arbetare av obestämt slag till 44 253 från icke mindre än 123 811 under närmast föregående decennium. Under åren 1901 10 var äkta födelsetalet enligt ovanstående översikt avgjort störst inom industri- och handelsgrupperna. Åtminstone en av orsakerna härtill låg däri, att åldersfördelningen inom dessa yrkesgrupper är mera koncentrerad till mellanåldrarna (jfr 1920 års folkräkning, del V, tab. S). Under det sist förflutna årtiondet har emellertid en mycket stark nedgång i födelsetalet ägt rum, särskilt för industribefolkningen. I motsats till förhållandet tidigare är äkta födelsetalet därför numera störst inom jordbruksgruppen, 19-4 /oo-.förhållandet står i överensstämmelse med den gamla iakttagelsen

FÖDELSER. 61 att förändringar i sedvanorna ske långsammare bland de jordbruksidkande klasserna än inom övriga yrkesgrupper. Slutligen finner man, att gruppen allmän tjänst och fria yrken uppvisar det avgjort lägsta födelsetalet. Förklaringen härtill ligger troligen däruti, att ingen annan grupp till så stor del upptages av personer tillhörande den bildade klassen, inom vilken man efter all föregående kunskap i ämnet, har anledning att, åtminstone för riket i dess helhet och under normala år, förutsätta en ringa födelsefrekvens. C) Födda barn. a) Levande födda barn. Internationell jämförelse. Hela antalet under åren 1911 20 födda barn uppgick till 1 293 793, varav 1 262 935 levande födda och 30 858 dödfödda, såsom närmare framgår för vart och ett av periodens år i tab. 35 och för alla åren tillsammantagna men med fördelning länsvis i tab. 37. Allmänna födelsetalet, eller antalet levande födda per år och varje tusen- Tab. Y. Flerbördernas, utomäktenskapliga födelsernas, dödfödslarnas och gossfödslarnas frekvens i hela riket, åren 1751 1920. M För åren 1801 1830 torde uppgifterna om de dödfödda vara ofullständiga.

62 FÖDELSER. tal av medelfolkmängden, uppgick i medeltal för halvseklet 1751 1800 till 33-6, för halvseklet 1801 1850 till 32-2 och för halvseklet 1851 1900 till 30-0 samt för här behandlade årtionde till blott 22-11. Efter vad tab. A (s. 3) närmare utvisar, är innevarande decenniums tal det lägsta, som förekommer för helt årtionde ända sedan vår befolkningsstatistiks begynnelse. Vad beträffar de särskilda åren, har antalet födelser befunnit sig i sjunkande absolut taget sedan 1909 och relativt sett sedan 1908 och, om man bortser från obetydliga höjningar under enstaka år, ända sedan tiden kort före sekelskiftet. År 1920 efter världskrigets slut inträffade emellertid en märkbar höjning i nativiteten, men denna blev, såsom talen för följande år utvisa, icke beståndande. Till en början kunde företeelsen förklaras dels därigenom, att på grund av emigrationen de produktiva åldrarna blivit svagare till numerären, dels genom nedgången i äktenskapsfrekvensen; men numera är den förnämsta anledningen, att, såsom blivit påvisat i avd. A, en bestämd minskning ägt rum i den äktenskapliga fruktsamheten. Visserligen har under senaste årtionden antalet födelser utom äktenskapet ökats, och proportionen av dödfödda bland samtliga födda har gått ned ; men även tillsammantagna hava dessa omständigheter icke räckt till för att hålla födelsetalet uppe. Födelsetalets sjunkande är en företeelse, som man kan återfinna i de flesta europeiska länder, om också Sverige i detta hänseende intager en ganska ogynnsam ställning, såsom närmare framgår av nedanstående översikt: Minskningen är således i nästan alla dessa länder mycket påtaglig. Särskilt stor har den varit i de riken, som aktivt deltagit i det stora världskriget. Liksom i fråga om giftermålstalet gäller emellertid, att födelsetalet varierat mycket starkt under perioden, såtillvida som det efter mycket låga tal under krigsåren steg starkt efter fredsslutet. Exempelvis utgjorde födelsetalet i Preussen under åren 1916 18 blott 15 Ö % 0, för att år 1920 stiga till 25-8 % 0 ; i Frankrike voro motsvarande tal resp. 10-6 och 21-3 % 0. Födelsetalets växlingar inom olika delar av landet framgår av tab. B. Under flera årtionden fr. o. m. 1860-talet plägade städernas födelsetal vara högre iln landsbygdens. I detta förhållande har emellertid småningom skett en om-

FÖDELSER. kastning, så att landsbygdens tal under sista årtiondet (22-7 %o) är avsevärt högre än. städernas (20-5 0 / 00 ). Växlingarna å landsbygden gå tydligen icke lika fort som i städerna; under de sista fyra decennierna har födelsetalet å landsbygden fallit med 5-9, i städerna med 106 promilleenheter. Ännu under 1890-talet hade alla de norrländska länen att uppvisa födelsetal av 30 promille och däröver. Under innevarande århundrades första decennium förmådde blott de båda nordligaste länen hålla födelsetalet uppe vid denna punkt; förevarande årtionde är Norrbottens län härvidlag det enda. Intet av länen visar högre födelsetal under decenniet 1911 1920 än under det närmast föregående, utan över allt har detsamma sjunkit mer ellet mindre, mest i Norrbottens län och i Stockholms stad. Högre siffror än riksmedeltalet förete under här behandlade årtionde samtliga de norrländska länen samt Kopparbergs, Västmanlands, Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Blekinge. Den enda förändringen i detta avseende sedan föregående årtionde 63 Tab. Z. Flerbördernas frekvens samt utom äktenskapet födda i % av samtliga levande födda, åren 1911 1920 under jämförelse även med tidigare årtionden, länsvis.

64 FÖDELSER. är, att Stockholms och Malmöhus län nu sjunkit under riksmedeltalet, medan Kristianstads och Västmanlands län i stället något överskridit detsamma. Av landsortslänen företer Skaraborgs det lägsta talet. De särskilda större städerna (jfr tab. C) uppvisa liknande utvecklingsgång som länen, d. v. s. genomgående minskning i nativiteten. Det behöver här knappast framhållas, att födelsernas antal i hög grad påverkas av befolkningens åldersfördelning och att skillnader i det allmänna födelsetalet mellan olika delar av landet därför icke utan vidare kunna betraktas som uttryck för en motsvarande olikhet i fruktsamheten. b) Dödfödda barn. Tab. 35 och Y upplysa, att under årtiondet 30 858 eller 23-85 / oo av samtliga födda barn voro dödfödda. Som vanligt är denna proportion lägre bland dem i äktenskap födda 22-7 / 0 o, än bland dem utom äktenskap födda 305 %o. Tab. Y (s. 61) visar vidare, att proportionen dödfödda inom Tab. Å. Relativa frekvensen av dödfödda samt de föddas fördelning efter kön, länsvis.

FÖDELSER. 65 äktenskap minskat sedan 1860-talet och utom äktenskap sedan 1830-talet; för tidigare år saknas tillförlitliga siffror. Av de särskilda länen (jfr tab. Â) visar Skaraborgs under årtiondet i fråga den högsta proportionen dödfödda inom äktenskap (27l /oo), Malmöhus den lägsta (19-6 %<>). Frekvensen har i allmänhet minskat; undantag bilda Stockholms, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Jämtlands län. Bland de utom äktenskapet födda äro motsatserna i frekvensen mellan olika trakter vida större; högsta proportionen dödfödda (41-3 % 0 ) når Kalmar län, lägsta (21-2 % ) uppvisar Västerbottens län. ökning i frekvensen har under årtiondet ägt rum i 7 län: Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands. Proportionen dödfödda är avgjort högre bland gossebarn, 25-9 % 0, än bland flickebarn, 21-7 %, samt likaledes bland tvillingar, 78-8 %, och trillingar, 129-0 /oo, än bland ensamfödda, 22-2 / 00. c) Inom och utom äktenskapet födda barn. Antalet i äktenskap åren 1911 20 födda barn var 1 098 225 och antalet utom äktenskap födda 195 568. Av de levande födda voro 1 073 327 födda inom och 189 608 utom äktenskap, bland de dödfödda resp. 24 898 och 5 960, såsom i detalj närmare framgår av tab. 35 och 36. Årliga antalet levande födda på varje tusental av folkmängden med fördelning på inom- och utomäktenskaplig börd har i medeltal för varje årtionde ända sedan vår befolkningsstatistiks begynnelse varit följande: Angående dessa proportioner, liksom när det gäller de utomäktenskapliga barnens procentiska andel av hela antalet födda (tab. Y), torde få hänvisas till vad som redan är yttrat under avd. Barnaföderskor. Man konstaterar sålunda i analogi med förut bl. a., att de utomäktenskapliga barnens (bördernas) procentiska andel av hela antalet födda (födelser) under åren 1911 20 varit högre än under något föregående årtionde samt att variationerna för lokala områden (tab. Z) äro avsevärda. Medan denna proportion bland de levande födda för riket i dess helhet utgör 15'01 %o, är den sålunda å landsbygden 12-6 och i städerna 22 0 samt i Stockholms stad 32-5 %o; proportionen

66 FÖDELSER. är alltså i Stockholm närmare tre gånger och i städerna tagna över ett inemot dubbelt så stor som å landsbygden. I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att de större städernas och särskilt Stockholms särställning till någon del förklaras av bestämmelsen, att en födelse skall registreras efter moderns kyrkobokföringsort. En mängd ogifta kvinnor, som blivit havande utom äktenskapet, flytta nämligen före nedkomsten från hemorten för att föda barnet i»obemärkthet» i storstaden, där de låta kyrkobokföra sig ehuru ofta blott för någon kortare tid. För vart och ett av rikets län, dess landsbygd och städer meddelar tab. T antalet under åren 1911 20 levande födda barn dels inom dels utom äktenskap på varje tusental av medelfolkmängden. Till jämförelse angivas även motsvarande födelsetal för tidigare decennier. Medan det äktenskapliga födelsetalet minskat i samtliga län, har det utomäktenskapliga ökat i ej mindre än 20. Med stort antal födelser utom äktenskap uppträda särskilt Gävleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län samt Stockholms stad; över riksmedeltalet befinna sig förutom dessa även Uppsala, Malmöhus, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län alltså, ett ganska sammanhängande område i mellersta delarna av vårt land. Detta område sammanfaller för övrigt ungefärligen med den del av vårt land, som varit mera förskonad från emigration, och vars ekonomiska förhållanden alltså efter all sannolikhet ställt sig gynnsammast. Lågt är det utomäktenskapliga födelsetalet däremot särskilt i Småland, Västergötland och Västerbotten. d) Proportionen mellan könen bland de födda. Bland samtliga födda åren 1911 20 svara 1064 gossar mot 1000 flickor (jfr tab. Y). Denna proportion är något lägre än under föregående årtionde, då talet var 1 065, men annars det högsta, som förekommit under något helt årtionde ända sedan vår befolkningsstatistiks begynnelse. Detsamma gäller även motsvarande siffror för de levande födda, bland vilka gossarnas proportion är 1 059. Bland de dödfödda är gossarnas överta.lighet alltid vida större; under det nu behandlade årtiondet svara beträffande dem 1 271 gossebarn mot varje tusental flickebarn, men i olikhet mot förhållandet med de levande födda, har mankönets övertalighet bland dem minskats under några årtionden. Att mankönets övervikt bland de levande födda stigit under en följd av årtionden, beror i själva verket huvudsakligen därpå att dödfödslarnas relativa antal sjunkit. Ett särskilt intresse knyter sig till proportionen mellan könen vid flerbörderna. Mot varje tusental kvinnkön hava svarat mankön:

FÖDELSER. 67 Såväl bland levande födda som bland samtliga tvillingar har mankönets övertalighet under dessa årtionden genomgående varit mindre än bland de ensamfödda. Beträffande dödfödda har även gällt detsamma med undantag dock för det sista årtiondet. För bedömande av proportionen mellan könen bland trillingar är ett årtionde väl kort tidrymd att fästa sig vid i betraktande av de absoluta talens litenhet. Under de fyra sista årtiondena räknade över ett föddes emellertid vid trillingbörder 1361 gossar och 1366 «flickor, motsvarande alltså 996 gossar på 1 000 flickor, eller ännu mindre gossproportion än vid tvillingfödslarna. Även vid börd inom och utom äktenskap har man stundom trott sig kunna spåra en olikhet i fråga om könsproportionen. För Sveriges del har denna proportion varit som följer: De två sista årtiondenas siffror giva icke stöd åt den förmodan, som stundom framkastats, att mankönets övertalighet skulle vara mindre utpräglad hos barn födda utom än hos barn födda inom äktenskap. Proportionen mellan könen hos de födda barnen i olika län framgår av tab. Å, varvid till jämförelse även anföras de tal, som meddelas i F. Th. Bergs avhandling i detta ämne, avseende för de flesta länen en tidrymd av ej mindre än hundra år eller mera före år 1870 (jfr Statistisk tidskrift, haft. 31). e) Barn födda vid flerbörder (tab. 34). Under åren 1911 20 inträffade 18 735 tvillingbörder, 208 trillingbörder och 1 fyrlingbörd eller tillsammans 18 944 flerbörder, motsvarande 1-49 % av samtliga börder. Under förra årtiondet var procenten 1-50 och under 1890-talet 1-45. Den relativa frekvensen flerbörder har som vanligt varit mindre utom äktenskapet (1-33 %) än inom detsamma (1-51 %). Av samtliga barn, som under årtiondet kommo till världen, föddes 38 098 eller 2-9 % genom flerbörder, därav bland de levande födda 2-8 % och bland de dödfödda 9-8 %. Vid tvilling födslarna under vart och ett av de fyra sista decennierna var kombinationen av barnens kön i absoluta och relativa tal följande:

68 FÖDELSER. Avvikelserna mellan skilda årtionden i de olika kombinationernas talrikhet äro, som synes, förvånande små. Tar man hänsyn till medelfelen i dessa procenttal, kan man säga att variationen i själva verket är ingen. Antalet fall, då båda de födda barnen äro gossar, varierar för olika årtionden blott mellan 32'5 och 32-8 % av samtliga tvillingbörder; och för två fiickf ödslar mellan 29-7 och 302 i. Den förra kombinationen är alltså något vanligare. Barn av olika kön förekomma i,37'3 à 37-7 % av fallen. En tvillingfödsel kan vara resultat av befruktning antingen av två olika ägg, i vilket fall de tre möjliga könskombinationerna kunna väntas inträffa i proportionen 1:2:1, eller av ett enda ägg, vilket alltid giver tvillingar av samma kön. Av sistnämnda faktum förklaras, att enbart gossfödslar och enbart fliekfödslar vid tvillingbörder var för sig förekomma i mera än 25 % av fallen, vilket de tydligen kunde väntas göra om tvillingarnas kön vore oberoende av varandra. I vårt lands officiella statistik kombineras icke tvillingarnas kön med moderns ålder, men dylik statistik i en del andra länder har visat, att frekvensen av tvillingfödslar stiger avsevärt med moderns ålder, och att samtidigt de särkönade tvillingarna bliva vanligare, vilket då skulle kunna bero på med åldern stigande möjlighet för samtidig befruktning av två ägg. Att frekvensen tvillingfödslar stiger med moderns ålder står åtminstone ej i motsats till vad ovan framhållits, att flerbördernas relativa talrikhet i Sverige är mindre utom äktenskapet än inom detsamma, varest barnaföderskornas ålder ju i genomsnitt är högre. Också vid trillingfödslar visar det sig, att det långt oftare än man skulle vänta födes barn av samma kön. De 909 trillingfödslarna åren 1881 1920 fördela sig nämligen på följande satt: Om trillingarnas kön vore oberoende av varandra, skulle fallen av tre gossar och av tre flickor vardera upptaga blott ( 1 / 2 ) 3 = 1 /s eller 12-5 % av samtliga, medan de nu utgöra nära dubbelt så många. f) Nativiteten månadsvis (tab. 36, 38 och 39). I efterföljande tabell har födelsetalet för varje månad beräknats pr år och 1 000 invånare av medelfolkmängden, såväl för här behandlade årtionde som en del föregående perioder.

FÖDELSER. 69 Här behandlade årtionde, liksom i allmänhet även tidigare decennier, visar högsta antalet födelser i mars och september, lägsta åter under sommarmånaderna och i november. Tydligare framträder måhända detta, när såsom här nedan, månadens födelsetal i varje särskilt fall uträknats i promille av medeltalet för hela årtiondet. Tabellen giver vid handen att födelsemaximum i mars (begynnande havandeskap i juni) har tendens att ökas och det i september (begynnande havandeskap i december) att minskas. För närvarande befinner sig marsmaximum 7'4 % och sept.maximum 5-7 % över år smedeltal et. Båda äro mera utpräglade å landsbygden än i städerna. Dödfödselfrekvenscn varierar något med årstiden såsom framgår av efterföljande tabell:

70 FÖDELSER. Den är sålunda högst i januari och överhuvud om A-intern, lägst i september och om sommaren. IV. Dödsfall. A) Antalet döda. Internationell jämförelse. Hela antalet avlidna har utgjort jämfört med medelfolkmängden: Under de senaste sju decennierna har vårt lands folkmängd vuxit med över två millioner, men det absoluta antalet avlidna har det oaktat förblivit så gott som oförändrat. Vid sådant förhållande är det klart att dödligheten minskats; det sista årtiondets dödstal, eller årliga antalet avlidna på varje tusental av medelfolkmängden, understiger 1850-talets med fulla 34 procent och utgör endast 14-29 % 0. Såsom närmare framgår av tab. Ä (s. 72) utgjorde dödstalet under decenniets förra hälft blott 14-03 % 0, men steg under dess senare del till 14-54 %o. Den höga dödligheten under den senare femårsperioden beror dock nästan uteslutande på den svåra influensaepidemien år 1918 och en del av år 1919. Efter denna farsots slut har nämligen dödligheten åter fortsatt att gå ned. Sverige har under de senaste årtiondena i fråga om lågt allmänt dödstal intagit en av de allra främshi plalserna i Europa såsom om stående översikt utvisar:

DÖDSFALL. 71 En tid under 1880-talet stod Sverige t. o. m. allra främst i Europa, men denna plats har det icke kunnat bibehålla, utan står nu något tillbaka för Danmark, Nederländerna och Norge. Under enstaka år av perioden hava även England och Schweiz uppvisat gynnsammare dödstal än Sverige. Bland de länder i Europa, från vilka uppgifter omfattande hela decenniet kunnat erhållas, förete Spanien och Portugal de högsta dödstalen. Man iakttar vidare, att det sista årtiondet, trots världskriget och influensan, i nästai» alla länder visar avtagande dödlighet jämfört med det närmast föregående. Variationerna i talets storlek mellan enstaka år äro emellertid högst betydande; i allmänhet nås toppunkten år 1918. Dödstalen, utan särskiljande av olika kön och ålder, för landsbygden och städerna samt varje län under de fyra sista årtiondena finnas framlagda i tab. B (s. 4), medan tab. D (s. 8) utvisar varje läns ställning till riksmedeltalet. Under tidigare decennier var dödstalet i städerna städse högre än å landsbygden (jfr tab. Ä) ; skillnaden utjämnades dock småningom allt mera och under första decenniet av innevarande århundrade voro ifrågavarande tal helt lika. Under sist förflutna årtionde har dödstalet å landsbygden minskat ej oväsentligt, men landsbygden har det oaktat icke längre kunnat uppehålla sitt gamla företräde, utan dödstalet i städerna, 13-45 %, är numera åtskilligt lägre än å landsbygden, 14-61 % 0. Anledningen härtill befinnes dock, åtminstone vad männen beträffar, huvudsakligen vara städernas gynnsammare åldersfördelning, såsom närmare framgår av tab. AA (s. 76), ävensom av de dödlighets- och livslängdstabeller för årtiondet 1911 20, vilka centralbyrån nyligen framlagt. I ej färre än 21 av rikets län - inräknat Stockholms stad var dödstalet under sist förflutna årtionde lägre än under närmast föregående tioårsperiod, medan inom Skaraborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län förhållandet var det motsatta. I en del län har dock dödstalet varit ännu lägre under tidigare perioder. Så är fallet med Gotlands, Värmlands och Skaraborgs län under 1880-talet samt Jämtlands län under 1840- och 1850-1) Talen avse givetvis endast»registration states», vilka omfatta cirka tre fjärdedelar av landets befolkning.

72 DÖDSFALL. talen. Särskilt är Jämtlands dödssiffra för 1840-talet (12-95 % 0 ) förmodligen den lägsta, som för så lång tidrymd och en så pass betydande folkmängd någonsin kunnat iakttagas i vart land. En blick på tab. D (s. 8) visar, att olikheterna mellan länen i fråga om låg dödlighet småningom blivit allt mindre, d. v. s. att en viss utjämning ägt rum liksom förhållandet varit beträffande många andra demografiska faktorer. Stockholms stad hade i äldre tider avgjort högre dödstal än något av länen, men redan under 1890-talet hade dödlighetsförhållandena i huvudstaden så förbättrats, att den ej längre stod högst i skalan, utan denna plats intogs av Norrbottens län, ett förhållande som sedermera fortfarit. Minimum i fråga om dödlighet tillkom under 1840-, 1850- och 1860-talen Jämtlands län, sedermera Jönköpings och Värmlands samt under de tre sista årtiondena Örebro län. Sistförflutna årtionde har allmänna dödstalet inom 14 av länen legat högre än riksmedeltalet; maxima förete Norrbottens och Gotlands län med resp. 13 och 10 % över detsamma. Inom de återstående 11 länen, däri inräknat huvud- Tab. Ä. Dödstalen för vissa befolkningsgrupper, åren 1751 1920. 1) D. v. s. mankönets relativa dödstal, om dot relativa talet för kvinnkönet sättes = 100. 2) I), v. s. städernas relativa dödatal, om det relativa talet för landsbygden sättes 100.

Tab. Ö. Dödstalet, inom olika åldrar, åren 1751 1920. 1 ) DÖDSFALL. 1 ) Dödstalet, = ärliga antalet döda på tuscn av motsvarande medelfolkmängd. 73

74 DÖDSFALL. staden, har talet i fråga varit lägre; minimumsiffran (Örebro län) ligger 8 % under medeltalet för riket. Dödstalen i de större städerna återfinnas i tab. C (s. 6). Under senast tilländalupna årtionde hade endast två av dessa, Sundsvall och Östersund, högre dödlighet än under det närmast föregående. Flera städer uppvisa rekordartat låga tal, exempelvis Borås 11-2 och Örebro 11-4 % 0. B) Dödsfallen efter kön. Dödstalen för vartdera könet samt relationen dem emellan för varje årtionde ända sedan vår befolkningsstatistiks begynnelse ävensom för varje enstaka år av det sist förflutna årtiondet finnas angivna i tab. Ä (s. 72). Såsom synes har under större delen av det gångna seklet fortgått en tendens till minskning av mankönets överdödlighet. Den åstadkomna förändringen är så betydande, att medan under 1820-talet männens dödstal var 13-8 % högre än kvinnornas, var deras överdödlighet under åren 1911 20 endast 3-1 % och för enstaka år ännu lägre (1919 blott 1-5 %). Fortfarande råder emellertid i detta hänseende en ej oväsentlig skillnad mellan land och stad. På landsbygden utgjorde under åren 1911 20 männens dödstal 14-64 % 0, kvinnornas 14-57 % 0 : överdödligheten hos männen var sålunda där ytterst obetydlig, endast 0-5 %. I städerna åter voro dödstalen resp. 14-16 och 12-84 %, och männens överdödlighet således 10-3 %. C) Dödsfallen efter kön och ålder. Dödlighetens storlek sammanhänger med en mängd olika förhållanden, bland vilka åldern spelar den avgjort största rollen. Om de dödas fördelning efter 1-åriga åldersklasser särskilt för varje kön och civilstånd inom hela riket, dess landsbygd och städer lämnas upplysning i tab. 42, medan en mera detaljerad fördelning av dem, som avlidit under 2 års ålder, återgives i tab. 41. Relativa tal belysande denna fråga hava vidare uträknats i tab. ö, AA och AB (s. 78). Dessutom hänvisas till centralbyråns nyligen framlagda, berättelse rörande dödlighets- och livslängdstabellerna för årtiondet 1911 20. Dödlighetens variationer i olika åldrar och för båda könen över ett ända sedan vår befolkningsstatistiks början belysas närmare av tab. Ö. Man iakttar här, hurusom dödligbeten under senare tid har minskat enormt. Särskilt gäller detta barnaåldrarna 0 10 år. Däremot är förbättringen i ungdomsoch gubbåldrarna mindre. Detta framgår med önskvärd tydlighet av nedanstående översikt, där dödligheten i varje åldersklass under 1750-talet satts lika med 100 och dödligheten åren 1811 20, 1861 70 och 1911 20 uträknats i proportion härtill:

DÖDSFALL. 75 I första levnadsåret är dödligheten alltså numera endast 1 / 3, i de två nästa åldersåren V 4 och i de två därpå följande knappast mera än 1 / G av vad den var under 1750-talet. Även i åldern 5 10 år är minskningen som synes mycket stor. Däremot visa ungdomsåldrarna 15 30 år föga förbättring; enstaka åldrar hava här ännu inemot 90 % av dödligheten vid mitten av 1700-talet. Mellan 30 och 75 år varierar dödligheten mellan 1 / 2 och 2 / 3 av vad den då var. Efter 75-årsåldern har nyare tidens framsteg återigen varit mindre betydande och då en stor andel av dödsfallen komma just på dessa åldrar, får detta förhållande väsentlig betydelse på det allmänna dödstalets storlek. Trots den enorma minskningen av dödligheten i barnaåren har allmänna dödstalet därför icke sjunkit mera än till närmre hälften av vad det var på 1750-talet. Medan hälso- och sjukvården i vårt land under det sista seklet synbarligen gjort mycket stora framsteg i det hela, iakttar man i översikten å föregående sida bl. a., att denna förbättring under seklets förra hälft egentligen ej kom barnaåldrarna 3 10 år tillgodo. Det är sålunda först under seklets senare hälft, som man lyckats med framgång bekämpa de speciella s. k. barnsjukdomarna. Måhända bevaras härigenom bl. a. även en del svagare personer vid liv för att sedan dö redan i ungdomsåldrarna, vilket kan tänkas vara anledningen till alt dödligheten i åldrarna 15 30 år icke undergått någon egentlig förbättring under senaste decennier. Att det sista årtiondet just i dessa åldrar visar ofördelaktiga tal (jfr tab. ö) har emellertid sin särskilda anledning i den svåra influensaepidemien år 1918. Nedanstående jämförelse mellan dödstalen i olika åldrar åren 1901 10 och 1918 ådagalägger tydligt ifrågavarande epidemis våldsamma karaktär: Dödligheten i vissa ungdoms- och mannaåldrar steg alltså till omkring den tredubbla, medan talen för småbarnen och åldringarna voro av vanlig storleksordning. Vid behandlingen av frågan om dödligheten inom olika åldrar eller rättare den närbesläktade frågan om dödsfallens fördelning efter ålder må särskilt uppmärksammas den alltmera ökande proportion, med vilken åldringarna i våra dagar ingå å dödslistorna. Bland samtliga personer avlidna i Sverige under vart och ett av de fem sista decennierna 1871 1920 hade i ordning 6-72, 8-37, 10-72, 14-78 och 17-05 % överskridit åttio års ålder (under årtiondet 1911 20 bland männen 14-87 % och bland kvinnorna ända till 19-20 %). En beräkning visar, att av denna enorma ökning i åldringarnas andel av dödsmassan, under (Forts, å, sid. 81)

76 DÖDSFALL. Tab. AA. Dödligheten årligen på 1000 inv. av vartdera könet inom nedan- J ) Dödätalet i fötsta levnadsåret ar beräknat på antalet levande födda, f övriga åldrar pfi

DÖDSFALL. 77 stående åldersgrupper under vart och ett av årtiondena 1871 1920. medelfolkmängden.

78 DÖDSFALL. Tab. AB. Dödstalen, årligen, efter kön, ålder 1 ) Dödstalet i första levnadsåret är beräknat på antalet levande födda, i övriga åldrar pä

DÖDSFALL. och civilstånd i hela riket, dess landsbygd och städer. 79 mcdelfolkmängden.

80 DÖDSFALL. Tab. AC. Barnadödligheten under 2 års ålder enligt dödlighetsförhållandena 1911 1920.

DÖDSFALL. 81 sista halvseklet uppgående till 1033 % orsakas blott 1 / 1 direkt av ändrade dödlighetsförhållanden och ej mindre än a j 4 utav den kraftigt ökade proportion, i vilken åldringarna numera ingå i folkmängden. 1 ) Utan tvivel är den andel, varmed åldringarna i Sverige under sista årtiondet ingått i dödsmassan, ovanligt hög; den torde sällan, om ens någonsin, under ett helt decennium hava uppnåtts i något annat europeiskt land. I den mån anledningen bör sökas i ändrade dödlighetsförhållanden, d. v. s. i förebyggandet av förtidiga dödsfall, är fenomenet ju enbart av glädjande natur, ett talande vittnesbörd om hygienens och läkekonstens framsteg. Av Uundraåringar och äldre hava under sista årtiondet avlidit 36 män och 118 kvinnor. Om dem pläga i de årliga berättelserna lämnas vissa biografiska och statistiska data och hänvisas till dessa berättelser för närmare upplysningar. I syfte att tydliggöra skillnaden mellan männens och kvinnornas dödlighet under årtiondet i fråga har man i översikten här nedan beräknat männens dödstal i olika åldrar om kvinnornas i. varje fall = 100. I och för jämförelse meddelas även motsvarande tal för perioderna 1816 40 och 1871 80. Den relativt gynnsammaste dödligheten i förhållande till kvinnorna visa männen alltså i åldrarna 10 20 och 35 45 år, den ogynnsammaste åter mellan 20 och 25 samt 50 och 65 år. Minskningen i mankönets överdödlighet under det sista seklet återfinnes i nästan alla åldrar före 65 år, dock egentligen icke inom den yngsta gruppen 0 5 år och ej heller inom den betydelsefulla åldern 20 25 år. Däremot är förbättringen särdeles utpräglad inom alla åldrar från 25 till 55 år, ett förhållande, som man väl torde hava rätt att sätta i samband med den kraftiga inskränkning, som under denna tid kommit till stånd med hänsyn till missbruket av rusdrycker. Dödligheten inom olika civilstånd finnes uträknad i tab. AB, som giver vid handen, att densamma vad männen angår är betydligt större bland ogifta än bland gifta i alla åldrar under 85 år, i vissa åldrar ända till nära dubbelt högre. I fråga om kvinnorna visar sig dödsrisken visserligen också vara större för de ogifta än för de gifta i alla åldrar mellan 20 och 90 år, meii skillnaden är icke lika stor, som när det gäller männen. För närmare kännedom om civilståndens olika dödlighetsförhållanden i skilda åldrar hänvisas till dödlighets- och livslängdstabellerna för årtiondet 1911 20. En jämförelse mellan männens dödlighet i olika åldrar å landsbygd och i M Denna proportion iir i sin ordning en funktion bl. a. av dodligactsfûrhâllandena under eu följd av årtionden.

82 DÖDSFALL. Tab. AD. Dödstalen, årligen, efter kön

och ålder åren 1911 1920, länsvis. DÖDSFALL. 83

84 DÖDSFALL. Tab. AE. Dödstalen, länsvis, efter kön och ålder åren

DÖDSFALL. 1911 1920, om riksmedeltalet i varje fall sättes = 100. 85 1 282521. BefolkningsröreUen 1911 11)20.

86 DÖDSFALL. siad (tab. AA) visar, alt städernas tal äro mycket ofördelaktiga i alla åldrar från 30 till 80 år; över och under detta åldersintervall minskas emellertid motsatserna. För kvinnornas vidkommande framträder skillnaden i dödlighet mellan stad och land mindre; ja i många åldrar är landsbygdens tal numera, lör dem t. o. m. högre än städernas. Tab. AF giver dessutom vid handen, att i städerna och framför allt i huvudstaden männens överdödlighet i förhållande till kvinnorna är mycket utpräglad i alla åldrar mellan 20 och 75 år. A landsbygden råda ej liknande motsatser; i åldrarna 10 20 och 30 45 år är männens dödsrisk där t. o. m. något mindre än kvinnornas. Beträffande dödlighetsförhållandena inom de olika länen och de fyra största städerna hava även för detta årtionde beräkningar utförts av samma slag som de, vilka första gången verkställdes för 1890-talet. Uträkningarna omfatta dödligheten efter ålder i fernårsklasser för varje kön, däremot ej för de olika civilstånden. Anledningen härtill är den, att medelfolkmängdsberäkningarna länsvis vid kombination av kön och ålder med civilstånd numera skulle giva allt för osäkra resultat till följd av den städse ökade inre omflyttningen; för län och andra lokala områden av riket redovisas nämligen denna omflytt- Tab. AF. Männens dödstal åren 1911 1920 i nedan- 1 ) Talen i sista kol. äro givetvis beroende av äjdersfördelningen hos befolkningen i de olika

DÖDSFALL. 87 ning blott efter kön, men ej efter civilstånd och ålder, vilken fördelning alltså blott kan approximativt fastställas. Dödlighetstal uträknade på grundval av dylika medelfolkmängder skulle alltså bliva behäftade med så stor osäkerhet, att man icke kunde draga säkra slutsatser av de framkomna siffrorna. Tillvägagångssättet vid de nödiga beräkningarna av medelfolkmängden länsvis efter kön och ålder är antytt i det föregående och de erhållna medelfolkmängderna återfinnas i tab. 7 och 8. Motsvarande antal döda meddelas i tab. 45 och 46 samt de med ledning härav uträknade dödstalen i tab. AD och dess supplement AE, till vilka härmed hänvisas. Frånses åldrarna över 75 år, där beräkningarna äro mera vanskliga, skall man finna, att ett sammanhängande område av mellersta och södra Sverige, nämligen Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs och Örebro län i nästan alla åldrar för såväl män som kvinnor visa lägre dödlighet än riksmedeltalet. Av enskildheterna med avseende å dödligheten inom olika åldrar må framhållas Norrbottens läns höga tal för mankönet under 30 år och för kvinnkönet under 50 år samt Jämtlands förmånliga siffror inom äldre generationer. stående åldersklasser, om kvinnornas i varje fall = 100. länen och salnnda ej fullt jämförliga med varandra.

88 DÖDSFALL. D) Barnadödligheten. Innan frågan angående dödligheten åldérsvis lämnas, bör ägnas några betraktelser särskilt åt dödligheten i barnaåren, vilken i befolkningsstatistiken i allmänhet och med full rätt plägar tilldelas en utförligare behandling än övriga åldrar. Under sista årtiondet har dödligheten inom första levnadsåret utgjort 69-3 promille av antalet under årtiondet levande födda. Detta tal är det lägsta hittills iakttagna i Sverige för något helt årtionde och torde, om man frånser Norge, även vara lägre än i något annat europeiskt land. Efter vad tab. Ä. (s. 72) närmare visar har dödssannolikheten ifråga oavbrutet minskat för varje årtionde ända sedan 1801 10, då den utgjorde icke mindre an 198-7 % 0 och alltså var nära tre gånger så stor som nu. Tabellen upplyser vidare, att dödligheten i första levnadsåret är avgjort större bland gossar, 76-7 %<,, än bland flickor, 61-5 % 0. Dödsrisken i första levnads- Aret är för båda könen numera vid pass fyra gånger så stor som i det andra. Inom varje län har dödligheten i första levnadsåret, beräknad på 1000 hivande födda, utgjort i medeltal för åren 1911 20: Den höga siffran för rikets nordligaste län är i ögonen fallande. Gossarnas överdödlighet är högst i Skaraborgs och Älvsborgs län, lägst i Stockholms stad. Sedan flera decennier tillbaka fördelas i centralbyråns berättelser de barn, som avlidit i första levnadsåret, efter ålder i månader och i andra levnadsåret efter ålder i fjärdedels år samt i första levnadsmånaden efter ålder i dagar. De absoluta talen för här behandlade årtionde äro framlagda i tab. 41. Med ledning av dessa tal liar i tab. AC (s. 80) för barnen under 2 års ålder uträknats en mera detaljerad dödlighetstabell än i den förut omnämnda redogörelsen, så till vida som man beträffande första levnadsåret månad för månad och särskilt för gossar och för flickor uträknat sannolikheten att dö under loppet av följande månad, fjärdedelsår och helt år. Vidare har beräknats huru många av 100 000 samtidigt födda kvarleva månad efter månad, ävensom huru återstående medellivslängden förändrar sig i de särskilda levnadsmånaderna. 1 fråga om andra åldorsåret hava liknande beräkningar utförts, dock blott för fjärdedelsår.

DÖDSFALL. 89 Man konstaterar i denna tab. bl. a., att sannolikheten för att en nyfödd gosse skall avlida i första levnadsmånaden är mera än 3 gånger så stor som motsvarande sannolikhet för den andra månaden och 10 gånger så stor som för den tionde månaden. På grund av den med växande ålder minskade dödsrisken stiger återstående medellivslängden både för gossar och flickor med varje levnadsmånad ända till den adertonde. I syfte att närmare belysa det starka fallet i dödligheten under första åldersåret må framhållas, att bland 100 000 gossar levande i födelseögonblicket, vid hörjan av andra levnadsdagen, tredje o. s. v. avledo enligt dödlighetsförhållandena åren 1911 20 tillsammans 720 på födelsedagen, 370 under andra dagen och 262 under tredje dagen. Efter den tredje levnadsdagen minskas faran betydligt och under återstoden av första levnadsmånaden avledo i genomsnitt dagligen 63, under andra månaden dagligen 30 o. s. v. successivt mindre ända till under den tolvte månaden blott 9 dagligen. Fallet är alltså mycket starkt, även om man måste betona, att siffrorna för de tre första dagarna icke göra anspråk på att i noggrannhet vara likvärdiga med övriga här citerade tal, då Tab. AG. Dödsfallens frekvens under olika månader åren 1816 1920.

90 DÖDSFALL. do rätteligen bort avse ej såsom här kalenderdagar utan fullt genomlevda dygn à 24 timmar. Under första levnadsårets olika tidsskeden ligger gossarnas dödlighet städse åtskilligt högre än flickornas. Medan dödligheten under första levnadsåret och även första levnadsmånaden minskat.starkt under tidernas lopp, synas nedanstående siffror tyda därpå att dödligheten i första levnadsdygnet åtminstone för gossarna skulle något ökat: Skillnaden är emellertid icke större, än att den mycket väl kan förklaras därmed, att talen avse barn som avlidit icke efter fullt genomlevt första dygn Tab. AH. Dödligheten efter ålder i varje månad, åren 1911 1920. (Antal döda per år och tusen av resp. medelfolkmängd). ') Dödligheten i första levnadsåret är lieriiknad på antalet (under året) levande födda, i övriga åldrar på motsvarande medelfnlkmängd.

DÖDSFALL. 91 (à 24 tim.), utan å födelsedagen. Skillnaden kan också tänkas sammanhänga med under olika tider växlande principer för registrering av ett barn såsom levande- eller dödfött, ävensom därmed att proportionen dödfödda i förhållande till samtliga födda, enligt vad förut påvisats, under en längre tid minskats. En eventuell ökning i barnadödligheten under första dygnet skulle då bero på en förskjutning av dödsögonblicket, som hade till följd att en del barn, vilka tidigare dogo såsom foster eller under födelsen, nu födas levande men utan tillräcklig livskraft att leva över det första dygnet. Om antalet dödfödda och under födelsedagen döda tagas över ett, finner man, att i förhållandet till samtliga födda antalet av dem, som icke voro i livet vid begynnelsen av den andra levnadsdagen, starkt avtagit eller till att av 100 000 födda gossar utgöra under de tre decennierna 1891 1920 i ordning 3 499, 3 385 och 3 291. Åt frågan om dödligheten bland barn födda inom och utom äktenskap har i den äldre svenska befolkningsstatistiken ägnats rätt mycken uppmärksamhet, även om fr. o. m. 1860-talet en lucka förefinnes på ett tjugutal år. Särskilt för första levnadsåret äro dödsriskerna angivna i tab. Ä (s. 72), som jämväl lämnar tillfälle till jämförelse med äldre tiders förhållanden. Förut har påvisats, att dödfödslarna äro relativt vanligare utom än inom äktenskapet. Tab. Ä visar nu, att en större dödlighet bland barn av illegitima förbindelser även är mycket uppenbar bland de levande födda. Samtidigt iakttar man emellertid, att de utomäktenskapliga barnens överdödlighet var betydligt större förr än nu. Åren 1801-10 bortrycktes sålunda 18-3 % av barnen inom och ej mindre än 43-9 / av barnen utom äktenskap före fyllda ett års ålder; åren 1911 20 var detta fallet med blott resp. 6'4 och 10-2 %. Dödsrisken hade sålunda under denna tidrymd för barn i äktenskap sjunkit med 119 procentenheter och för barn utom äktenskap med ej mindre än 337 procentenheter eller nära tre gånger så mycket. Skillnaden mellan dödsriskerna för barn inom och utom äktenskap är, såsom närmare blivit framhållet särskilt i centralbyråns speciella redogörelse för utom äktenskapet födda barn (Statistiska meddelanden, ser. A, Band 1:4), i själva verket något större än vad den enligt dödssiffrorna synes vara. Dels möter nämligen någon gång svårighet i fråga om avlidna barn (t. ex. änkors barn) att i uppgifterna skilja mellan äktenskaplig och utomäktenskaplig hörd, och då i tvivelaktiga fall barnen räknas såsom äkta, blir möjligen antalet sådana bland de avlidna upptaget något för högt. Dels bliva många utom äktenskap födda barn, även sådana som avlida före ett års ålder, efter födelsen legitimerade genom föräldrarnas giftermål. I materialet till dödlighetsstatistiken, äro sådana barn räknade till de äkta och bidraga således att höja dödssiffran för de äkta födda, medan de i statistiken över levande födda äro upptagna bland de utom äktenskap födda. Denna oegentlighet skulle dock vara ganska svår att avlägsna. E) Dödligheten hos stationär och hos faktisk befolkning. Det allmänna dödstalet, d. v. s. antalet döda pr år och 1 000 invånare av medelfolkmäng-

92 DÖDSFALL. den, har givetvis sin stora betydelse såsom mått på dödligheten i ett land, enär det visar, huru stor del av dess befolkning, som årligen går bort genom döden. Vid jämförelse i tiden är detta tal dock icke fullt pålitligt såsom samlat uttryck för dödligheten i landet på grund därav att befolkningen kan hava en med tiden starkt växlande ålderssammansättning. Variationerna i det allmänna dödstalet förklaras sålunda stundom till ej oväsentlig del av förändrad åldersfördelning hos befolkningen på grund av folkökningens inflytande. Allmänna dödstalet kan sålunda stiga trots sänkning av dödlighetstalet i praktiskt taget alla åldrar. Med hjälp av dödlighets- och livslängdstabellerna kan man emellertid skaffa sig ett uttryck, som är oberoende av mer eller mindre tillfällig åldersfördelning. Det summariska dödstalet för överlevelsetabellens fiktiva befolkning, som ju är stationär, erhålles nämligen genom att uträkna det reciproka värdet av den i dödlighets- och livslängdstabellerna beräknade återstående medellivslängden vid födelsen. Resultatet av räkningarna för det sista seklet utfaller som följer: Faktisk befolkning Stationär befolkning Ärliga antalet avlidna Årliga antalet avlidna pä 1 000 på 1 000 Åren Mankön Kvinnkön Mankön Kvinnkön 1816 1840 24-85 22-15 253 22-9 1841 1850 21-77 19-47 24-0 217 1851 1860 22-77 20-67 24-7 28-5 1861 1870... 21-14 19-28 23-4 21-6 J871-1880 19-12 17-46 22-1 20-0 1881 1890 17-57 16-35 20-6 19-4 1891 1900 16-84 15-91 19-6 18-6 1901 1910 15-17 14-62 18-3 17-6 1911 1920 14-52 14-08 180 17-1 Därav : 1911 1915 14-25 13-82 17-7 16-9 1916 1920 14-77 14-82 18-2 17-4 Då Sveriges befolkning ökat för varje årtionde, komma de yngre åldersgrupperna, i vilka dödligheten i genomsnitt befinner sig avsevärt under medeltalet, att vara starkare representerade i den faktiska åldersfördelningen än i den, som befolkningen skulle visa, om födelserna ej vore så många flera än dödsfallen. Det allmänna dödstalet i en växande befolkning giver med andra ord en alltför gynnsam bild av dödligheten och av densammas förändringar med tiden, vilket även tydligt framgår av sammanställningen här ovan. Medan minskningen av det allmänna dödstalet i den faktiska befolkningen från perioden 181G 40 till 1911 20 sålunda utgör för mankönet 10'33 % och för kvinnkönet 8-07 % 0, skulle den, om befolkningen varit stationär under dessa perioder, endast uppgått till resp. 7-3 och 5-8 %. Man finner alltså, att icke fullt tre fjärdedelar av den under nämnda tidrymd konstaterade förbättringen i dödligheten, mätt genom allmänna dödstalet, direkt hänför sig till förändrade dödlighetskvoter, under det att över en fjärdedel beror på förskjutningar i åldersfördelningen.

DÖDSFALL. 93 Differenserna mellan på varandra följande tal i den genom överlevelsetabellen representerade stationära befolkningen giva fördelningen efter ålder av de döda i nämnda population. Ett sammandrag i relativa tal av denna fördelning för åren 1911 20 meddelas i nedanstående översikt, där i och för jämförelse även anföres motsvarande fördelning efter ålder av de döda i den faktiska befolkningen: Såsom framgår av denna översikt, råder en betydlig skillnad mellan åldersfördelningen av de döda i den stationära och i den faktiska befolkningen i vårt land. Dödsfallens fördelning efter ålder i den stationära befolkningen definierar de tre begreppen medellivslängd, sannolik livslängd och normal livslängd. Medellivslängden är fördelningens arimetiska medeltal eller det antal år, som var och en i den stationära befolkningen i genomsnitt uppnår; den utgjorde under senaste årtionde för männen 55-6 och för kvinnorna 58-4 år. Sannolika livslängden är fördelningens median eller den ålder, vid vilken hälften av den ursprungliga stationära befolkningen kvarlever; den utgjorde under senaste årtionde för männen 65-7 och för kvinnorna 68-9 år. Normala livslängden åter är fördelningens typvärde, d. v. s. den ålder, frånsett första levnadsåret, vid vilken de flesta dödsfallen inträffa; den uppgick under sista årtiondet för männen till 78-5 och för kvinnorna till 79-5 år. Dödsfallens fördelning efter ålder i den faktiska befolkningen bestämmer genomsnittsåldern vid döden. I en växande befolkning, där födelserna äro flera än dödsfallen, måste givetvis genomsnittsåldern vid döden vara åtskilligt lägre än medellivslängden. Såsom närmare framgår av omstående översikt har emellertid skillnaden i storlek mellan dessa två åldrar under tidernas lopp allt mera minskats, ett bevis så gott som något för att vår befolkning småningom närmar sig det stationära stadiet, även om avståndet flit ännu synes långt:

94 DÖDSFALL. F) Dödsfallen efter årstid. Dödlighetens fördelning på olika månader framgår, vad de absoluta talen beträffar, av tab. 47 och 48 i den förra för vart och ett av åren 1911 20, i den senare för hela tidsperioden men med fördelning länsvis. Motsvarande relativa tal, de allmänna dödstalen månadsvis, återfinnas icke blott för här behandlade årtionde utan även för längre tillbaka liggande perioder i tab. AG (s. 89). Sistnämnda tabell giver vid handen, att under årtiondet 1911 20 de fyra månaderna oktober januari företedde något högre dödlighet än under närmast föregående decennium, men övriga månader lägre; i och för sig hade augusti det gynnsammaste och januari det ofördelaktigaste dödstalet eller resp. 22 % under och 16 % över årsmedeltalet. Under de nio perioder, som tabellen särskiljer, uppvisa månaderna december maj städse högre och juni augusti liksom i allmänhet också september lägre dödstal än årsgenomsnittet. Även oktober och november pläga förete lägre dödstal än genomsnittet; från detta förhållande bildar dock det senaste årtiondet ett bestämt undantag. Förklaringen ligger, efter vad tab. 47 ådagalägger, i den svåra influensaepidemien nämnda månader år 1918, då dödsfallen voro tre gånger så talrika som vanligt. För varje månad av decenniet 1911 20 taget över ett hava städernas allmänna dödstal varit lägre än landsbygdens. Under äldre perioder var förhållandet det motsatta, men häri har under de tre sista decennierna skett en ändring till städernas förmån; att städerna över huvud taget kunna uppvisa lägre allmänt dödstal än landsbygden beror dock huvudsakligen på städernas i dödlighetsavseende gynnsammare åldersfördelning, ty åtminstone vad männen beträffar företer landsbygden (jfr tab. AA, s. 76) i flertalet åldrar fortfarande lägre dödstal än städerna. Antalet döda i varje månad fördelade efter ålder meddelas i absoluta tal av tab. 49 och frekvenstal uträknade på grundval härav återfinnas i tab. AH (s. 90). Sistnämnda tabell visar bl. a., att beträffande de allra yngsta och de äldre åldersgrupperna (0 5 och över 40 år) äro vintern och våren de farligaste tiderna. För mellanåldrarna däremot synes förhållandet icke lika påtagligt, vilket dock delvis beror på influensans svåra härjningar i dessa åldrar under hösten 1918.

DÖDSORSAKER. 95 G) Dödsfallen efter födelseår. Sedan år 1895 hava de till statistiska centralbyrån inkommande dödboksutdragen lämnat möjlighet att särskilja de avlidna icke blott såsom tidigare efter åldersår utan även efter födelseår. Dessa båda fördelningar sammanfalla naturligtvis icke, då de under ett visst givet kalenderår i ett visst åldersår avlidna hänföra sig till tvenne olika födelseår, och omvänt komma för dem, som, födda ett givet kalenderår, avlida i ett viast åldersår, dödsfallen att fördela sig på två olika kalenderår liksom de, som födda under ett visst kalenderår och avlidna under ett annat, fördela sig på två successiva åldersår. Exempelvis äro bland dem, som under år 1914 avlidit vid fyllda 23 (men ej fyllda 24) års ålder, somliga födda år 1891, men andra år 1890, ett senare datum än som motsvarar dödsdagen. Av dem, som föddes 1891 och avlidit vid 23 års ålder, hava somliga dött år 1914 efter sin födelsedag detta år, men andra först år 1915, och då på ett tidigare datum än födelsedagen; av dem, som föddes 1891 och avlidit 1914 hava somliga fyllt 22 andra 23 år. Vid den årliga bearbetningen av dödboksutdragen fördelas de avlidna numera såväl efter åldersår som efter födelseår. Den årliga fördelningen av de döda efter födelseår plägar användas för beräkningen av folkmängden åklersvis beträffande andra år än folkräkningsåren, vilken beräkning därigenom blir något säkrare än den eljest skulle ha blivit. Ett sammandrag för sistförflutna årtionde av de dödas fördelning efter kön och civilstånd i kombination resp. med åldersår och med födelseår återfinnes i tab. 42 och 43. Den senare tabellen har sin stora betydelse däri, att den lämnar möjlighet att följa, huru en viss årskull under decenniet ifråga successivt decimerats genom dödsfall. V. Dödsorsaker. Fullständiga uppgifter i detta hänseende för hela riket föreligga som bekant först från och med år 1911. Tidigare meddelades nämligen beträffande landsbygden obligatoriskt uppgifter endast ifråga om farsoter, barnsbörd, våldsamma dödsorsaker och självmord. A) Bevislig, sannolik och okänd dödsorsak. Av hela antalet dödsfall under åren 1911 20 eller 816 489 voro 38 203, där dödsorsaken var antingen alldeles okänd eller ock så otydligt angiven, att den ej kunde hänföras till något avnomenklaturens nummer. De okända eller otillräckligt definierade dödsorsakerna motsvara alltså 4-68 % av hela antalet dödsfall. År 1911, eller det första år, för vilket dylik statistik utarbetats, var proportionen 6-29; den har sedermera för nästan varje år kunnat något nedbringas, såsom närmare framgår av följande översikt.

96 DÖDSORSAKER. Ifrågavarande proportion är högre än motsvarande i vissa andra länder. Sålunda hava i England under tioårsperioden 1911 20 okända eller otillräckligt angivna dödsorsaker anförts för endast 0-53 % av samtliga dödsfall; i Skottland var motsvarande tal 2-29, i Tyskland 1-89, i Italien 118, i Spanien 2-68, i Schweiz 3-98 och i Danmark (år 1920) 4-46; däremot i Belgien (åren 1911 13 och 1919 20) 4-90, i Frankrike 5-85 och i Nederländerna 626. Alla dessa nu. nämnda länder äro mycket tätare befolkade än Sverige och hava i allmänhet större andel av sin befolkning samlad i städer och andra tättbebyggda orter, vilket är en given fördel med avseende på möjligheten av att med fackmäns hjälp fastställa dödsorsakerna. I Norge, som däremot är glesare befolkat än Sverige, skulle antalet dödsfall av okänd orsak under årtiondet enligt läkarnas rapporter utgöra 4-53 % eller något lägre proportion än hos oss. Läkarna där redovisa emellertid ej samtliga dödsfall, exempelvis icke norrmän döda i utlandet; antalet av dem icke redovisade fall uppgår till ej mindre än 6-78 % av samtliga och för många av dessa icke redovisade är dödsorsaken naturligen okänd. Vid alla dessa jämförelser bör ihågkommas, dels att metoden för insamlande av materialet ofta är olika i olika länder, dels att proportionen av okända dödsorsaker» är i rätt hög grad beroende av de fordringar, som uppställas för att en dödsorsak skall betraktas som åtminstone med sannolikhet bestämd. Slutsatser på grund av ovanstående siffror böra därför dragas endast med varsamhet. Så mycket torde dock kunna sägas, att, om hänsyn tages till de för Sverige egendomliga förhållandena, det i dödsorsaksstatistiken förekommande antalet dödsfall av okänd orsak ej bör anses särskilt högt. Inom olika delar av riket är, såsom man kan vänta, frekvensen av»okänd dödsorsak» rätt olika. Â landsbygden i vart och ett av rikets län utgjorde under årtiondet 1911 20 de okända eller otillräckligt definierade dödsorsakerna i procent av hela antalet: llangordningen mellan länen i detta avseende plägar vara någorlunda densamma år från år och beror alltså på mera än tillfälligheter. I allmänhet blir procenten av okända dödsorsaker högre, ju glesare befolkat området är, men även andra faktorer spela tydligen in. För Svealands landsbygd, tagen som ett helt, blir procenttalet 4'37, för Götalands 539 och för Norrlands ej mindre än 10-21. Höga siffror uppvisa särskilt de fyra nordligaste länen, där avståndet till läkare ofta är stort; maximum företer Norrbottens län med 14'59 %. I södra Sverige visa Kronobergs och Älvsborgs län jämförelsevis stort antal okända dödsorsaker. För hela den svenska landsbygden blir procenttalet 614; för städerna blott 0'49. Procenttal för länen i deras helhet äro i detta samman-

DÖDSORSAKER. 97 hang utan intresse, emedan nämnda tal skulle i hög grad bliva beroende av den olika andel, med vilken stadsbefolkningen ingår i skilda läns folkmängd. Om procenttalet av»okänd dödsorsak» bland hela antalet dödsfall kan anses icke vara större än att dödsorsaksstatistiken bör räknas som tämligen fullständig och i stånd att lämna material för tillförlitliga slutsatser, så är dock förhållandet icke fullt så tillfredsställande inom varje åldersklass. I proportion till hela antalet dödsfall inom motsvarande åldersgrupper utgjorde de okända dödsorsakerna i procent: Vid en jämförelse mellan stad och land beträffande den uppgivna dödligheten i vissa sjukdomar får man tydligen åtminstone för de yngsta och äldsta åldrarna taga med i beräkningen en viss ofullständighet i fråga om landsbygdens siffror. Av de»kända dödsorsakerna» å landsbygden under årtiondet hava 57'5 % (för männen 60-0, för kvinnorna 55-0 %) kunnat rubriceras som bevislig dödsorsak, 42-5 % (för männen 400, för kvinnorna 45-0 %) åter som s a n n o- 1 i k. 1 ) Räknar man däremot i förhållande till alla dödsfall dels i riket i dess helhet, dels å landsbygden, blir relativa fördelningen följande: ' H e l a r i k e t L a n d s b y g d e n Relativ fördelning, i %, av dödsorsakerna åren 1911 1920: Medan det, såsom redan är nämnt, lyckats att så småningom bringa ned procenttalet för okända dödsorsaker, har relativa antalet sannolika dödsorsaker blott undergått jämförelsevis små växlingar från år till annat (om man möjligen undantager de båda influensaåren 1918 och 1919). Såsom följd härav har proportionen bevisliga dödsorsaker under decenniet ifråga visat avgjord tendens att ökas. I tab. 50 är vidare åtskillnad gjord mellan bevislig och sannolik dödsorsak å landsbygden för varje särskild dödsorsak. Av efterföljande sammanställning framgår att fördelningen mellan»bevislig» och»sannolik» ställer sig mycket olika inom olika grupper av dödsorsaker: ') Beträffande skillnaden mellan bevislig och sannolik dödsorsak se särskilt 1911 ära berättelse om dödsorsaker.

98 DÖDSORSAKER. Inom grupperna våldsam död och självmord upptagas inga fall med»sannolik» dödsorsak utan endast bevislig. Såsom här ovan synes, har inom de flesta dödsorsaksgrupperna kategorien»bevislig dödsorsak» övervikt, ofta mycket utpräglad, över»sannolik». De sannolika dödsorsakerna bilda emellertid något mera än hälften inom de båda grupperna nervsystemets m. fl. sjukdomar och hudsjukdomar samt avgjort flertal inom tre grupper, nämligen dels ledgångarnas och bensystemets sjukdomar, dels de båda grupper, där de yngsta och de äldsta åldrarna höra hemma, nämligen gruppen I, bildningsfel och sjukdomar hos nyfödda, och II, ålderdomssjukdomar. Särskilt den senare gruppen upptager å landsbygden, med dess talrika åldringar, en stor andel av dödsfallen. Bland övriga grupper tilldrager sig väl i detta sammanhang den, som omfattar infektionssjukdomar och andra parasitära sjukdomar, det största intresset. Här upptaga de bevisliga dödsorsakerna 78-3 procent av hela antalet. För tuberkulosen särskilt blir procenten 806, således ej mycket avvikande från motsvarande för gruppen i dess helhet, helt naturligt för övrigt, då ju denna sjukdom genom de talrika fallen dominerar gruppen. Vidare må anföras, att för kräftan är motsvarande procent ännu endast ö9'8. B) Dödligheten i olika sjukdomar. Årliga antalet dödsfall inom huvudgrupper av dödsorsaker och beräknat på 1 million av medelfolkmängden under decenniet 1911 20 angives här nedan, dels för decenniet i dess helhet, dels för dess förra och senare hälft, under vilka dödlighetsförhållandena voro något olika, huvudsakligen beroende på den svåra influensaepidemien år 1918, för vilket år jämväl specialsiffror meddelas:

DÖDSORSAKER. 99 Av ovanstående översikt ävensom tabellerna 50 och AP (s. 115) finner man., hurusom under decenniet 1911-20 infektionssjukdomar och andra parasitära sjukdomar hava orsakat 23l % av dödsfallen, ålderdomssjukdomar 15-5 %, andningsorganens sjukdomar 11-4 %, cirkulationsorganens sjukdomar 11-2 % o. s. v. Bland de speciella dödsorsakerna har tuberkulos varit vanligast, då den upp- Tab. AI. Uppgivna dödsfall i farsoter åren 1861 1920. Absoluta och relativa tal. 1) 1781/90 årl. 4 597, 1791/00 årl. 4 123, 1801/10 ârl. 2 026, 1811,20 årl. 397, 1821/30 årl. 359, 1831/40 årl. 876, 1841/50 årl. 212, 1851/60 irl. 863. '-') Fläcktyfus, nervfeber och paratyfns samt t. o. m. 1900»hjärnfeber» och t. o. m. 1910 tropiska sjukdomar. J ) År 1834 12 637. Aren 1861'80 äro inhemsk kolera och barnkolera inräknade; talen för åren 1881/00 äro approximativa.

100 DÖDSORSAKER. givits som anledning till 13l % av dödsfallen, därav lungsot till 106 %. I övrigt kan nämnas att kräfta orsakat 7-3 % och influensa 4'9 % av dödsfallen. Dödligheten i infektionssjukdomar tilldrager sig särskilt intresse både på grund av dödsfallens talrikhet och sjukdomarnas karaktär. Jämväl före år 1911 hava centralbyråns befolkningsstatistiska berättelser innehållit upplysningar om dödligheten i en del av dessa sjukdomar, nämligen i vad som då rubricerades såsom farsoter. Skillnaden mellan den dåvarande rubriken farsoter och den nuvarande infektionssjukdomar är dels den, att under farsoter inbegrepos några sjukdomar, vilka nu icke hänföras till infektionssjukdomar,'nämligen barnkolera, diarré och barnsängsfeber jämte de numera ytterst sällan förekommande skörbjugg och dragsjuka, dels och framför allt, att bland farsoterna icke inbégrepos vissa av de nu bland infektionssjukdomar upptagna dödsorsakerna, främst den viktiga tuberkulosen men därjämte spetälska, syfilis, varfeber, ros, stelkramp och ett par sjukdomar, som vanligen angripa husdjur men någon gång människor, såsom mjältbrand och rots. I tab. AI hava emellertid utskilts flertalet av de epidemiska sjukdomar, för vilka jämförelse kan äga rum ända från år 1861. I fråga om sådana epidemiska sjukdomar, söm tidigare icke förefunnos eller föga uppmärksammades, exempelvis influensa, sömnsjuka, barnförlamning och hjärnfeber, sträcker sig Tab. AJ. Antal dödsfall i olika sjukdomar bland barn under 1 år i årligt medeltal på 100000 levande födda, enligt dödlighetsförhållandena åren 1911 20.

DÖDSORSAKER. 101 jämförelsen givetvis endast till tiden för deras första uppträdande. Hela antalet dödsfall i farsoter, i den omfattning sistnämnda uttryck fått i tab. AI, har under 1860-talet utgjort 122 464, under 1870-talet 105 638, under 1880- talet 88 434, under 1890-talet 69 599 och under åren 1901 10 blott 37 667; jämfört med medelfolkmängden, årligen pr 100 000 inv., bliva talen resp. 300, 241, 189, 141 och 71. Minskningen under dessa fem decennier är alltså mycket betydande. Årtiondet 1911 20 med dess 71 234 dödsfall i nämnda sjukdomar, motsvarande 125 årligen på 100 000 inv., bryter emellertid den nedåtgående tendensen. Huvudsakliga stegringen faller såsom synes på influensan, vilken under sistförflutna årtiondet bortryckt 40 282 personer, mot under det närmast föregående blott 4 115. Influensans härjningar fördela sig emellertid som bekant ingalunda jämnt över årtiondet; det var egentligen under senare hälften av 1918 och förra hälften av 1919 som den, då vanligen benämnd spanska sjukan, uppträdde svårt farsotartad. Under dessa tolv månader äro enligt till centralbyrån inkomna uppgifter 34 374 dödsfall i vårt land (jfr tab. 52) att tillskriva epidemien ifråga, vilket sammanställt med folkmängden vid 1918 års slut motsvarar 591 på 100 000 invånare. 1 ) Något motsvarande har Sveriges dödlighetsstatistik icke tidigare haft att uppvisa med undantag av smittkoppsepidemien år 1779, vilken uppgives hava vållat 15 102 dödsfall, motsvarande 725 på 100 000 av dåtida folkmängd. 2 ) ökning under årtiondet visa även barnförlamning och epidemisk hjärnfeber, varjämte en förut i Sverige ej känd sjukdom av epidemisk karaktär, sömnsjukan, uppträdde under åren 1919 och 1920 och orsakade en del dödsfall. Dödstalen i de under äldre tider ganska elakartade sjukdomarna mässling, scharlakansfeber, difteri, kikhosta och nervfeber visa däremot under de senaste årtiondena nästan genomgående kraftig förbättring, och smittkoppor samt rödsot hava praktiskt sett försvunnit. överst å sid. 106 meddelas dödstalen på 100 000 invånare i de särskilda infektionssjukdomarna enligt nu gällande nomenklatur, dels för årtiondet 1911 1920, dels för dess förra och senare hälft. Av dödsfallen i infektionssjukdomar, under årtiondet ifråga uppgående till 330 årligen på 100 000 av medelfolkmängden, komma 187 eller åtskilligt mer än hälften på tuberkulosen samt nästan lika många på influensan, 71, som på alla övriga tillsammantagna, 72. Dödligheten i infektionssjukdomar var betydligt lägre under årtiondets förra hälft, 273, än under dess senare, 385. Det ökade antalet dödsfall i influensa räcker enligt översikten mer än väl till att förklara nämnda stora stegring. (Forts, å sid. 106.) ') Liknande beräkningar angående farsotens härjningar i vissa främmande länder skulle giva följande antal dödsfall pä 100000 av folkmängden: Norge 347, England 440, Skottland 360, Nederländerna 280, Schweiz 645. Italien (kalenderåret 1918) 755 och Spanien (som givit epidemien dess namn) 709. 8 ) Den svåraste av de koleraepidemier, som sedan tabellverkets begynnelse hemsökt vårt land, nämligen den av år 1834, bortryckte nämnda år 12 637 personer, motsvarande 425 på 100 000 av dåvarande medelfolkmängd och kan sålnnda ej i omfattning mäta sig med spanska sjukans härjningar.

102 Tab. AK. Avlidna ärligen i olika dödsorsaker på 100000 av medel- ') Avlidna årligen på 100 000 barnaföderfkor. 2 ) Dödsriskerna i första levnadsåret avse årliga

folkmängden inom olika kön och åldrar samt länsvis, åren 1911 1920. 103 antalet döda i nämnda ålder pä 100000 levande födda.

104 TAB. AK (forts.). AVLIDNA ÄRLIGEN I OLIKA DÖDSORSAKER PÅ 100000 AV MEDEL-

FOLKMÄNGDEN INOM OLIKA KÖN OCH ÅLDRAR ÄVENSOM LÄNSVIS, ÅREN 1911 20. 105

106 DÖDSORSAKER. Angående dödlighetens växlingar under decenniets olika år i de viktigare bland ovanstående infektionssjukdomar hänvisas till de absoluta talen i tab. 52. I sammanhang med infektionssjukdomarna må för övrigt erinras om, att då redogörelsen avser den här i riket kyrkobokförda folkmängden, så ingå bland dödsfallen åtskilliga, som timat utomlands, i synnerhet bland sjömän. Exempelvis hava de få i den svenska dödsorsaksstatistiken under det nya seklet redovisade dödsfallen i asiatisk kolera timat utom riket, med undantag av några under år 1918. Om den mest förödande av alla infektionssjukdomar, nämligen tuberkulos av alla slag, finnas inga uppgifter i redogörelserna för tidigare decennier. Dödligheten i tuberkulos under decenniet 1911 20 motsvarar 187'2 i medeltal årligen på hundratusen av medelfolkmängden, därav å landsbygden 1732 och i städerna 2242. På lungsoten ensam kommer ett dödstal av 151-9, därav å landsbygden 1401 och i städerna 182.3. Huru förhållandet ställt sig under decenniets båda femårsperioder framgår av följande sammanställning: Beträffande speciellt lungsotsdödligheten meddelas i omstående översikt siffror även för närmast föregående årtionde. Härvid bör emellertid betonas, att enär dödsorsakerna före år 1911 delvis voro ofullständigt angivna i utdragen från rikets landsförsamlingar, måste man för landsbygdens vidkommande göra vissa approximativa beräkningar rörande antalet dödsfall i lungsot; siffrorna kunna alltså icke anses fullt lika tillförlitliga före nämnda tidpunkt som efter densamma.

DÖDSORSAKER. 107 Lungsotsdödligheten har som synes under de fyra femårsperioder översikten omfattar tämligen kontinuerligt minskat. Fortfarande är nämnda dödlighet i städerna märkbart högre än på landet, om ock motsatserna i detta avseende allt mera utjämnas. Sedan gammalt har centralbyrån även erhållit uppgifter om dödsfallen i barnsbörd, varvid skillnad gjorts mellan dödsfall i barnsängsfeber och i övriga havandeskaps- och förlossningssjukdomar. Under årtiondet 1911 20 har antalet dylika fall utgjort i barnsängsfeber 1 482 och i andra havandeskaps- och förlossningssjukdomar 1 833 eller tillsammans 3 315, motsvarande resp. 1163, 1438 och 2601 årligen på 100 000 barnaföderskor. Huru förhållandena härvidlag ställt sig under äldre tider framgår av nedanstående översikt: Förbättringen har alltså tidigare varit mycket betydande, men under senaste årtiondet synes en vändning hava inträtt. Vid upprättandet av ovanstående sammanställning hava emellertid alla dödsfall i barnsängsfeber med tagits och den invändningen skulle då kunna göras, att vid en jämförelse såsom ovan med barnaföderskornas antal borde, i likhet med vad understundom skett i utlandet, endast sådana dödsfall medtagas, som inträffat efter barnsbörd, icke sådana som följt på missfall eller abort. Materialet till den svenska dödlighetsstatistiken lämnar dock för närvarande knappast tillfälle till bestämd åtskillnad i detta hänseende; den möjligheten är emellertid ej utesluten, att ökningen under se-

108 DÖDSORSAKER. nare tider i dödsfallen orsakade av dessa sjukdomar skulle kunna bero pä eventuellt ökat antal aborter. Beträffande våldsamma dödsorsaker och självmord behandlas desamma i ett sammanhang under självständiga kapitelavdelningar (F och G) i det följande. C) Dödsorsakerna i olika landsdelar. Beträffande dödligheten i olika sjukdomar länsvis samt å landsbygden och i städerna hänvisas till de absoluta talen i tab. 53 och de relativa i tab. AK (s. 102). I fråga om bildningsfel och sjukdomar hos nyfödda visar sig jämförelsevis liten skillnad mellan mortaliteten å olika orter; maximum förete emellertid rikets två nordligaste län samt Blekinge, minimum Vänerlänen. Så mycket större, är skillnaden ifråga om ålderdomssjukdomar. Här framträder särskilt stor olikhet mellan landsbygd och stad eller resp. 273 och 84 dödsfall årligen på 100 000 invånare. Förhållandet beror utan tvivel till avsevärd del därpå, att il landsbygden, med dess ofta långa avstånd till läkare, åtskilliga äldre personer upptagas såsom döda i ålderdomssjukdomar, om vilka en läkarattest skulle hava uppgivit en annan, mera specificerad dödsorsak. Men en viktig orsak till skiljaktigheten ligger även i befolkningens olika åldersfördelning, varom redogörelsen för 1920 års allmänna folkräkning (del III) ger närmare upplysning. Av dödsfallen under åren 1911 20 å landsbygden komma sålunda 30 % på åldrarna över 75 år, i städerna blott 20 %. Bland de olika länen visar Gotlands den största frekvensen dödsfall i ålderdomssjukdomar, Norrbottens län och Stockholms stad däremot den minsta; talen utgöra resp. 426, 118 Tab. AL. Våldsamma dödsorsaker, utom självmord, i absoluta och relativa tal, åren 1871 1920.

DÖDSORSAKER. 109 Tab. AM. Självmördare efter kön, ålder och civilstånd i absoluta och relativa tal, åren 1781 1920.

110 DÖDSORSAKER. och 59 årligen på 100 000 av medelfolkmängden. Motsatserna mellan Gotlands och Norrbottens tal förklaras nästan helt och hållet av olikheter i åldersfördelningen; så är emellertid ingalunda förhållandet när det gäller differensen mellan nämnda två län och huvudstaden. Havandeskaps- och förlossningssjukdomar förete även ganska stora lokala motsatser i frekvensen. Inom Jämtland har sålunda antalet dödsfall i dessa sjukdomar under här behandlade decennium på varje tusental barnaföderskor i årligt medeltal utgjort 346, i Göteborgs och Bohus län blott 177. Vad särskilt barnsängsfebern beträffar är motsvarande dödstal för Stockholm ej mindre än 206, för Göteborgs och Bohus län däremot endast 0-82. Mortalitetssiffrorna för infektionssjukdomar influeras starkt av talen för tuberkulos och särskilt för lungsot. Sistnämnda sjukdom har krävt proportionsvis de flesta offren i Norrbottens län, eller 276 årligen på 100 000 inv., Stockholms stad (212), Västerbottens (201), Jämtlands (192) samt Göteborgs och Bohus län (189). Jämförelsevis lindrigare är sjukdomen inom flertalet län söder om Mälaren och Vänern; undantag härifrån bildar - förutom det ovan omnämnda Göteborgs och Bohus län jämväl Blekinge. Minsta frekvensen under decenniet ifråga företer Skaraborgs län med dödstalet 109. Influensans särskilt svårartade karaktär i landet norr om Dalälven framträder tydligt i tabellen; Jämtlands län innehar i detta avseende rekordet. Mera godartad har epidemien däremot varit i Småland och i Skaraborgs län. Andra infektionssjukdomar (än tuberkulos och influensa) uppvisa siffror, som växla ganska mycket ej blott mellan de särskilda länen utan även från år till år. I medeltal för hela decenniet hava de relativt flesta dödsfallen i dessa sjukdomar, räknade över ett, inträffat i Norrbottens, Västerbottens, Göteborgs och Bohus län samt Stockholms stad, medan Smålandslänen samt Skaraborgs och Tab. AN. Självmorden åren 1901 1920 fördelade relativt efter månader. 1 ) ') Månaderna ilro reducerade till lika längd.

DÖDSORSAKER. 111 Örebro län kunna berömma sig av de gynnsammaste talen. Förhållandet ställer sig emellertid ofta något olika beträffande de särskilda sjukdomarna. Varfebern visar sålunda den avgjort högsta frekvensen i Stockholms stad med 21 dödsfall i medeltal årligen på 100 000 inv., närmast följd av Stockholms och Uppsala län med vartdera 13; minsta siffran visar Kalmar län med 7 dödsfall. Scharlakansfebern företer likaledes bestämt maximum i Stockholms stad och län med resp. 12 och 10 dödsfall i årligt genomsnitt på 100 000 inv. samt minimum i Kalmar län med 2 dödsfall. Beträffande ros äro variationerna mindre; Stockholm uppvisar dock det högsta dödstalet. Mässlingen har krävt de proportionsvis flesta offren i Västerbottens, Blekinge och Uppsala län. Difterien har varit mest elakartad i Norrbottens samt Göteborgs och Bohus län med i vartdera länet 33 dödsfall årligen på 100 000 inv. I kikhostan noteras de relativt flesta dödsfallen inom Norrbottens och Västerbottens län, eller resp. 33 och 24. Nervfebern har gått svårast i Göteborgs och Bohus län samt å Gotland med dödstalen resp. 126 och 10"8, lindrigast däremot i Jönköpings län (l'l). Barnförlamningen har orsakat de jämförelsevis flesta dödsfallen i Hallands och Jönköpings län, eller resp. 85 och 73 årligen på 100 000 inv. Syfilis har visat sig vara mest utbredd i huvudstaden, vilket emellertid delvis torde förklaras av noggrannare registrering därstädes. Beträffande cirkulationsorganens sjukdomar iakttar man, att de betydligt oftare angivas som dödsorsak i städerna än å landsbygden. Under decenniet ifråga har nämligen antalet dödsfall av dessa sjukdomar på 100 000 inv. i årligt genomsnitt utgjort i städerna 201 och å landsbygden 145. Särskilt huvudstadens siffra (225) framstår såsom hög; man jämföre med den talen för exempelvis övre Norrland (113 à 118). Även i fråga om andningsorganens sjukdomar visa sig motsatserna mellan olika landsändar vara avsevärda, om ock ej mellan stad och land. Särskilt gynnsamma tal äro att anteckna för Jämtlands och Värmlands län, vilka ju också äro bekanta för sitt hälsosamma klimat. Matsmältningsorganens sjukdomar synas hava störst utbredning i övre Norrland. Vad slutligen angår dödligheten i kräfta, så råder härvidlag blott tämligen Tinga skillnad mellan stad och land. I allmänhet framträder mellersta Sverige såsom ogynnsamt ställt med avseende â denna sjukdom, medan de nordligaste och sydligaste länen visa lägre siffror. Vad de nordligaste länen beträffar, influeras talen troligen av svårigheten i dessa trakter, på grund av de långa avstånden till läkare, att få dödsorsaken säkert fastställd. I fråga om de våldsamma dödsorsakernas och självmordens lokala fördelning hänvisas till efterföljande framställning (F och G). D) Dödsorsaker hos olika åldrar och kön. Uppdelningen av de under åren 1911 20 avlidna efter ålder och kön i kombination med dödsorsak framlägges i tab. 54 och 55. På grundval av där meddelade absoluta tal har sedan de vanligare dödsorsakernas frekvens i olika åldrar uträknats i tab. AK. Densamma angiver sålunda antalet dödsfall i medeltal årligen på 100 000 personer av vartdera könet i de särskilda åldrarna. De sjukdomar eller grupper av dylika, som orsaka det största antalet döds-

112 DÖDSORSAKER. fall bland barnunder elt år, redovisas säiskilt i tab. AJ (s. 100). Dödsrisken för gossar är, såsom förut berörts, större än för flickor, och detta visar sig nu gälla icke blott för alla sjukdomar över ett, utan även i fråga om varje särskild bland dem. Enda egentliga undantaget utgör kikhostan, vilken bland tusen levande födda flickebarn årligen skördat 3-65 mot bland samma antal gossebarn 3-09. Tabellen giver vidare vid handen, att de vanligaste dödsorsakerna bland spädbarnen förutom bildningsfel och andra medfödda sjukdomar äro akut mag- och tarminflammation samt luftrörs- och lunginflammation. Den förut konstaterade större dödligheten bland utom äktenskapet än bland inom detsamma födda barn visar sig nu gälla även för de flesta särskilda sjukdomarna; i vissa av dem är skillnaden mycket betydlig. På varje tusental under decenniet levande födda avledo sålunda i bildningsfel och medfödda sjukdomar årligen 2601 bland de i äktenskap födda men 4090 bland de utomäktenskapliga. I fråga om akut mag- och tarminflammation ställa sig dödsriskerna sålunda: barn i äktenskap 654 j 00, utom äktenskap 12-57 "Uol ifråga om andningsorganens sjukdomar (d. v. s. huvudsakligen akut luftrörs- och lunginflammation) resp. 10-82 och 1748 / 00 ; samt i fråga om tuberkulos 172 och 2-49 / 0 o. Beträffande ärvd syfilis förekomma absolut taget färre dödsfall bland äktenskapliga än bland utomäktenskapliga barn, trots de förras flerdubbelt större numerär; de relativa talen äro resp. 015 och 159 / 00. Tab. AO. Av 1000 dödsfall i var och en av här upptagna åldrar

DÖDSORSAKER. 113 Uppgifterna om dödsfallen i tuberkulos (samtliga åldrar) omfatta helt säkert icke alla de dödsfall, som äro att tillskriva denna sjukdom ; i många fall torde dessutom tuberkulos infektion vara en starkt bidragande orsak till döden. Under denna reservation för de framkomna talens fullständighet konstaterar man, att den vanligaste bland tuberkulossjukdomarna, nämligen lungsoten, avtar från första levnadsåret till ungefär 10-årsåldern, för att sedan hastigt ökas och nå sitt maximum i åldern 20 30 år, där den uppgår till 275 /oo för män och 2-81 <'oo för kvinnor. Därpå minskas dödsrisken i lungsot åter och åtminstone vad kvinnorna beträffar tämligen kontinuerligt. Hjärn- och annan tuberkulos visar sig såsom dödsorsak hava utpräglat maximum i barnaåldern och sedan hastigt avtaga med växande ålder. Dödsrisken i kräfta stiger oavbrutet från och med 10-årsåldern till en början långsamt men under och efter 40-årsåldern mycket hastigt. Den är i medeltal för alla åldrar större bland kvinnor än bland män ; skiljer man mellan olika åldrar, giver tabellen vid handen, att dödstalet i denna sjukdom är större för kvinnorna än för männen ända t. o. m. 50-årsåldern, men sedan inträder motsatt förhållande. I 60-årsåldern uppgår dödsrisken i denna sjukdom till ej mindre än 5-41 % 0 för män och 4-55 % 0 för kvinnor. De epidemiska sjukdomarna kunna med hänsyn till åldersfördelningen bland dess offer delas i flere olika grupper. Mässling och i synnerhet orsakas nedanstående antal av vidstående sjukdomar, åren 1911 1920.

114 DÖDSORSAKER. kikhosta hava utpräglat maximum i första levnadsåret och avtaga sedan med varje åldersgrupp ända till de, praktiskt taget, försvinna som dödsorsak i 20- årsåldern. Difteri, scharlakansfeber, akut barnförlamning och epidemisk hjärnfeber hava i allmänhet sin maximifrekvens något senare men dock i åldrarna under 5 år. Även dessa epidemiska sjukdomar avtaga därpå tämligen regelbundet med växande ålder, men förekomma likväl, om ock sällsynt, som dödsorsak i högre åldrar. Varfeber och ros uppträda oftast i första levnadsåret och efter 50-årsåldern samt hava utpräglat liten frekvens i åldern 3 40 år. Nervfeber däremot förekommer vanligast i åldern 20 30 år; över och under denna ålder minskas frekvensen avsevärt. Influensan slutligen har under det gångna decenniet skördat de flesta liven i åldrarna 20 40 år samt i första levnadsåret och i de högsta åldrarna (jfr i övrigt tab. AK, s. 102). Andningsorganens sjukdomar visa alla ungefär samma karakteristiska variationer med åldern. Dödligheten är störst i första levnadsåret, minskas sedan hastigt och når ett minimum vid ungefär 15 år för att sedan ökas till en början långsamt men efter 50-årsåldern snabbare. Sålunda är exempelvis dödsrisken för mankönet i akut lunginflammation under första levnadsåret 512 / 0 o, i åldern 10 15 år blott Oil / 00 och i åldern över 70 år 5-91 / 00. Hjärnblödning uppträder sällsynt som dödsorsak före 40-årsåldern, men ökas sedan och i åldern över 70 år utgör dödsrisken i denna sjukdom 8"5 /oo. Cirkulationsorganens sjukdomar förekomma även sällan som dödsorsak i yngre år; deras frekvens ökas emellertid regelbundet för varje ålder och är i de högsta åldrarna mycket betydande. Matsmältningsorganens sjukdomar hava sin största dödlighet i första levnadsåret. Sedan minskas denna mycket hastigt och når minimum vid 10 15 år: efter 40-årsåldern bliva dödstalen i dessa sjukdomar åter större. Talen äro i allmänhet ej obetydligt högre för män än för kvinnor. Den hittillsvarande behandlingen av dödsorsakerna åldersvis har huvudsakligen gällt, huru dödstalet i en och samma sjukdom varierat med åldern. Vill man i stället undersöka problemet från något annan synpunkt, nämligen söka avgöra vilka sjukdomar, som i varje särskild ålder äro farligast för människan, så möjliggöres detta naturligen också genom tab. AK. En bättre översikt lämnar emellertid tab. AO, som visar huru 1 000 dödsfall i varje ålder fördela sig på grupper av dödsorsaker. Man finner här, att de särskilda dödsorsakernas procentiska andelar av hela antalet dödsfall variera mycket, avsevärt med åldern. Beträffande mankönet bero 42 % av dödsfallen under första levnadsåret på bildningsfel och medfödda sjukdomar. T de närmast följande åldrarna 1-3, 3 5, 5 10 och 10 15 år orsakas de flesta dödsfallen av andra infektions- och parasitära sjukdomar än tuberkulos, nämligen resp. 28, 37, 35 och 26 %.»Sedan blir tuberkulosen under en lång period av livet den avgjort farligaste sjukdomen; enbart den kräver i åldrarna 15 20, 20 30, 30 40 och 40 50 år icke mindre än resp. 38, 39, 31 och 22 % bland offren. I åldrarna 50 60 och 60 70 år skörda svulsterna de flesta liven; de föranleda nämligen då resp. 18 och 20 % av samtliga dödsfall. Dödsfallen på grund av cirkulationsorganens sjukdomar visa sig dock i 60-

Tab. AP. Av 1000 dödsfall i de särskilda månaderna orsakades nedanstående antal av vidstående sjukdomar, enligt dödlighetsförhållandena åren 1911 1920. DÖDSORSAKER. 115

116 DÖDSORSAKER. årsåldern vara nästan lika talrika. Slutligen iakttar man, att ålderdomssjukdomarna i åldern över 70 år uppgivas som orsak till ej mindre än 40 % bland dödsfallen. Vad angår kvinnkönet giver tab. AO vid handen, att variationerna med åldern i de särskilda dödsorsakernas procentiska andelar äro ungefär desamma»om för mankönet. Dock visa sig dödsfallen på grund av bildningsfel och sjukdomar hos nyfödda icke vara lika talrika bland flickor som bland gossar, men däremot orsaka andra infektions- och parasitära sjukdomar än tuberkulos i åldern 1 10 år bland dem relativt flere av dödsfallen än bland gossarna. Redan från 10-årsåldern och, i likhet med förhållandet bland männen, ända till 50-årsåldern framstår tuberkulosen som den farligaste sjukdomen för kvinnorna och det i ännu högre grad än för männen. Exempelvis är ej mindre än halva antalet kvinnliga dödsfall i åldern 15 30 år att tillskriva ifrågavarande sjukdom. Slutligen iakttar man, att svulster av olika slag i 40- och 50-årsåldrarna orsaka relativt flere av dödsfallen bland kvinnorna (resp. 16 och 23 %. av sam ti.) än bland männen (resp. 11 och 18 %). E) Dödsorsakerna under olika årstider. Huru de särskilda dödsorsakerna fördela sig på månader framgår i absoluta och relativa tal av tab. 51. Denna giver siffermässigt uttryck för det kända förhållandet, att vissa dödsorsaker tämligen ojämnt fördela sig över årets olika tider. Man iakttar sålunda, att ålderdomssjukdomama uppträda svårast under vintern och lindrigare under sommaren samt början av hösten; under januari äro dödsfallen i dessa sjukdomar 35 % flere, i augusti däremot 30 % färre än i genomsnitt för samtliga månader. Liknande, gäller jämväl och i ännu högre grad om andningsorganens sjukdomar. Beträffande den vanligaste av dessa, akut lunginflammation, företer januari 40 % flere, men augusti 60 % färre dödsfall än månaderna i medeltal. Hjärnblödning visar också en dylik periodicitet, om ock ej lika utpräglad'. Däremot hava exempelvis cirkulationsorganens sjukdomar och särskilt kräftsjukdomarna en mycket jämn fördelning på årets olika månader. Även matsmältningsorganens sjukdomar äro tämligen jämnt fördelade över året med undantag för den vanligaste bland dem, akut mag- och tarminflammalion, som uppträder svårast i augusti, då dödsfallen häri äro 57 % talrikare än i medeltal för samtliga månader. Antalet dödsfall i tuberkulos visar ökning under vintern och våren; under april och maj inträffa 17 % flere dödsfall än månadsmedeltalet. Vad angår övriga infektionssjukdomar (epidemier) kommer maximumfrekvensen under olika år ofta på skilda månader, såsom närmare framgår av tab. 52. Bland annat faller här genast i ögonen den svåra influensaepidemien (spanska sjukan) i oktober, november och december år 1918; under dessa tre månader bortrycktes i influensa ej mindre än 24 000 personer, mot under vanliga år ofta blott ett femtiotal. Då brukar i stället, efter vad tabellen åskådliggör, influensans maximumfrekvens falla på första kvartalet. Dödsfallen genom drunkning ii ro i allmänhet talrikast under den varma årstiden. Självmorden behandlas i en efterföljande kapitolavdelning (G).

DÖDSORSAKER. 117 Tab. AP angiver dödsorsakernas relativa fördelning efter årstid från en något annan synpunkt. Den visar exempelvis sålunda, att medan under året i dess helhet 4-67 % av dödsfallen orsakas av sjukdomar i matsmältningsorganen, är motsvarande andel för augusti 7-41 och för januari 3'89 %. Den stora motsatsen förklaras dels därav, att antalet dödsfall i denna sjukdom är betydligt större under augusti än under januari, dels därav att hela antalet dödsfall i augusti är relativt lågt. Man iakttar vidare, att bland samtliga grupper av sjukdomar skörda ålderdomssjukdomarna under flertalet av årets månader de flesta liven; under tiden maj augusti äro desamma emellertid något lindrigare och rangplatsen intages då i stället av tuberkulosen. Vid ett studium av olika årstiders inverkan på dödligheten bör man även observera tab. 49 och AH (s. 90), vilka återgiva dödsfallens kombinerade fördelning efter ålder och dödsmånad. Av dessa framgår bl. a., att småbarnsdödligheten varit störst under månaderna december maj. F) Våldsamma dödsorsaker, självmord ej inräknade (tab. 56). Hela antalet våldsamma dödsorsaker, oavsett självmord, har under nedanstående perioder 1 ) utgjort : Antalet våldsamma dödsfall har på det hela taget hållit sig tämligen oförändrat, men då folkmängden samtidigt vuxit, visa de relativa talen stark minskning. Enda undantaget bildar det sista årtiondet, som företer någon stegring i frekvensen. På varje hundratusental av folkmängden kommo sålunda under perioden 1821 40 årligen 73-3 våldsamma dödsfall, under decenniet 1901 10 årligen 404 och under decenniet 1911 20 något mera eller 42'3. Vad beträffar den ökade frekvensen av våldsamma dödsorsaker under sista årtiondet (1911 20) i förhållande till det närmast föregående, så kan skillnaden tänkas i någon mån bero på en under detsamma börjande ännu noggrannare registrering av dödsorsakerna, men torde även vara att hänföra till periodens säregna förhållanden. Härför talar bl. a. den omständigheten, att antalet våldsamma dödsorsaker efter år 1920 ånyo börjat avtaga, och detta 1 rots att motortrafiken, som ännu under här behandlade årtionde föga inverkade på ökningen av de våldsamma dödsfallen, numera årligen kräver många offer. 1) De absoluta talen avseende tiden 1821 60 hava hämtats ur en statistisk undersökning av K. G. Oden rörande de våldsamma dödsfallen i Sverige (Sthlm 1875).

118 DÖDSORSAKER. Med hänsyn till de mycket höga talen för perioden 1821 40 må nämnas, att tidrymden 1776 1820 visar betydligt lägre ehuru nästan oavbrutet stegrade siffror. I fråga om de olika arterna av våldsamma dödsorsaker hänvisas beträffande sista årtiondet till den detaljerade tab. 56 och för mera summarisk jämförelse med äldre tider till tab. AL (s. 108). Den vanligaste bland de våldsamma dödsorsakerna har sedan gammalt varit drunkning, men dödsfallen av denna orsak hava enligt översikten a förra sidan minskats icke blott relativt sett, utan under de fyra senaste decennierna även absolut taget. Bland de genom olyckshändelse avlidna inräknas även de kvinnor (under 50 år), vilka avlidit på grund av fosforförgiftning. Antalet är för övrigt numera helt obetydligt eller under hela årtiondet blott 38 mot 970 under 1890- talet. ökningen i antalet våldsamma dödsfall under senaste årtionde faller som synes huvudsakligen på rubriken krossning, frakturer och sårnader, vilken ökat från 6 846 till 8 892 eller med nära 30 %. Antalet i krig stupade, under årtiondet ifråga tillsammans 128, utgöres naturligtvis av sådana personer, som fortfarande varit kyrkobokförda i Sverige men gått i utländsk krigstjänst. Sveriges förluster i människoliv under sista decenniet i följd av det stora världskriget voro dock icke begränsade till ifrågavarande antal. Såsom framgår av tabellmaterialet hava nämligen 565 personer omkommit på grund av minsprängning eller torpedering antingen genom drunkning (529), genom förfrysning i livbåtar eller direkt genom explosionen. De våldsamma dödsorsakernas lokala fördelning på rikets olika län samt på landsbygd och städer belyses i tab. AK (s. 102). Här konstaterar man bl. a., att drunkning oftast förekommer i Göteborgs och Bohus, Blekinge, Kalmar och Stockholms län, d. v. s. i kusttrakter inneslutande en talrik befolkning av sjömän och fiskare. På 100 000 inv. av medelfolkmängden uppgår sålunda årliga antalet drunkningar inom dessa län till resp. 29, 26, 23 och 23, medan motsvarande antal i exempelvis Kronobergs och Jönköpings län, vilka ju äro belägna i det inre av landet, blott utgör 8 resp. 9. Tab. AK redogör även för de våldsamma dödsorsakernas fördelning efter ålder. Ifrågavarande fördelning visar sig vara mycket olika bland män och kvinnor, även om man frånser det förhållandet, att frekvensen av våldsamma dödsorsaker i alla åldrar är större för männen än för kvinnorna. Beträffande männen har frekvensen, såsom synes, ett minimum 0'40 / 00 i åldern 10 15 år, ett maximum 092 /oo i åldern 20 30 år och ett svagare utbildat minimum 066 / 00 i åldern 40 50 år, varpå den starkt stiger. Vad åter kvinnorna angår, äro de våldsamma dödsorsakerna relativt få i samtliga åldrar mellan 10 och 60 år; frekvensen varierar för dem under denna period av livet mellan blott 0-06 och 0-10 %o. I första levnadsåret uppgår den däremot till 065 % 0 eller nästan lika med den för mankönet och i åldern över 70 år till 0-76 % 0. Att männen i motsats till kvinnorna under livets mittelåldrar lida av så hög frekvens våldsamma dödsorsaker, är, enligt vad tab. AK visar, till mycket stor del att skriva på drunkningarnas konto. Exempelvis bortrycka drunkningarna i åldern

DÖDSORSAKER. 119 20 30 år i medeltal årligen ej mindre än 0-48 av den manliga befolkningen, men av den kvinnliga blott 0-04. Gr) Självmord. I avseende å denna dödsorsak är så tillvida en avvikelse gjord från den gällande nomenklaturen, som även de självmord, vilka begåtts under förut konstaterad sinnessjukdom, äro räknade tillsammans med de övriga. Det ligger nämligen från befolknings- och moralstatistisk synpunkt vikt på möjligheten att kunna i olika avseenden bearbeta samtliga självmord. Emellertid äro de ifrågavarande under sinnessjukdom begångna självmorden, under åren 1911 20 tillsammans utgörande 572, i anmärkning till tab. 57 särskilt redovisade efter kön, ålder och dödssätt, varför ingen svårighet möter för den, som så önskar, att sammanräkna dem med dödsfallen i sinnessjukdomar. Kvinnor under 50 år avlidna på grund av fosforförgiftning äro numera icke inräknade bland självmördarna utan bland personer avlidna genom olyckshändelser. Om anledningen härtill se särskilt befolkningsstatistiska berättelsen för år 1903, då förändringen i klassificeringen vidtogs. I här återgivna texttabeller hava talen för äldre år i förekommande fall omräknats efter denna princip, för vinnande av full jämförbarhet. Hela antalet självmord i riket under årtiondet 1911 20 uppgår till 8 355, därav 5 325 å landsbygden och 3 030 i städerna. Huru förhållandena härvidlag ställt sig under äldre tider framgår av tab. AM (s. 109). På varje hundratusental av medelfolkmängden har årliga antalet självmord utgjort som följer: Under det sista årtiondet har antalet självmord på 100 000 personer årligen uppgått till 14-62 eller något mindre än under föregående årtionde, då det var 3 544. Annars har frekvensen stigit tämligen regelbundet och ganska starkt under hela den tid, vår ifrågavarande statistik omfattar. Nedgången under det sista decenniet förklaras uppenbarligen av förhållanden orsakade av det stora världskriget, ty minskningen började år 1914 och fortsatte sedan oavbrutet ända till det första fredsåret ingick, då en tydlig ökning inträdde, vilken 1 ) Räknat efter absoluta antalet självmördare av vartdera könet.

120 DÖDSORSAKER. sedan bestått. Samma egendomliga utvecklingsgång förekom i flera andra länder, såväl f. d. krigförande som neutrala. Frekvensen av självmord är ungefär fyra gånger större bland män än bland kvinnor; under årtiondet 1911 20 uppgick sålunda antalet fall för männen till 6 631 eller 2371 på 100 000 personer, för kvinnorna till resp. 1724 och 5-91. Nedgången under krigsåren föll, såsom tabellerna visa, nästan helt och hållet på männen. Medan under decenniet i dess helhet mot varje hundratal manliga självmördare svarade 25 kvinnliga, var till följd härav motsvarande proportion under dess förra femårsperiod 24 och under dess senare 29. Den ovan konstaterade ökningen under tidernas lopp i självmordsfrekvensen återfinnes även inom samtliga de redovisade olika åldersklasserna, såsom närmare framgår av tab. AM. Årtiondet 1911 20 bryter emellertid även här kontinuiteten, då under detsamma endast åldrarna under 25 och över 75 år visa ökad frekvens. Allt sedan 1830-talet känner man självmördarnas fördelning efter ålder och civilstånd kombinerade, ehutu för åren 1831 60 endast med hänsyn till de stora grupper, som anföras i översikten här nedan. För dessa grupper kan alltså en jämförelse verkställas för en tidrymd av nio årtionden. I fråga om åren 1861 90 har dock en approximation måst göras, i det inom gruppen 45 55 år halva antalet fått räknas såsom tillhörande åldern före och andra hälften efter 50 år. Inom var och en av nedanstående större ålders- och civilståndsgrupper har årliga antalet självmördare under vidstående perioder alltså utgjort, pr 100 000 inv.: I åldern 15 25 år ingår här även det ringa antalet självmördare före femton års ålder. Av tabellen framgår att självmordsfrekvensen, frånsett det sista årtiondet, kontinuerligt ökats inom flertalet grupper av kön, ålder och civilstånd, men att tillväxten bland männen är ojämförligt starkast inom de äldre generationerna av befolkningen, varemot bland kvinnorna skillnaden i detta hänseende är mindre betydande. En detaljerad framställning av självmordens frekvens under det sista årtiondet inom olika åldrar icke blott efter kön utan även efter civilstånd inneliålles i tab. AM. Inom alla åldrar hava männen betydligt större dyl. frekvens än kvinnorna. De gifta männen uppvisa i samtliga och de gifta kvinnorna i

DÖDSORSAKER. 121 nästan samtliga åldrar lägre frekvenstal än de ogifta och de förut gifta av samma kön. Å landsbygden var under perioden 1911 20 den allmänna självmordsfrekvenssiffran 12-85 på 100 000 inv., i städerna 1933. Frekvensen har, så långt tillbaka man känner, städse varit vida högre i städerna än på landet; i nyare tider har skillnaden mellan landsbygd och stad i detta avseende, liksom i så många andra, åtskilligt minskats, men är dock fortfarande, såsom synes, ingalunda oväsentlig. Frekvensen av självmord har sedan gammalt företett ganska stora och i det hela Jämligen konstanta olikheter vidkommande de särskilda länen, såsom närmare framgår för de sex årtiondena 1831 90 av en tabell i tioårsöversikten för 1880-talet. Under alla sex årtiondena har självmordsfrekvensen legat över riksmedeltalet, oavsett i Stockholms stad, uti Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands, Östergötlands och Malmöhus län samt under fem perioder av de sex i Jämtlands och under fyra perioder i Kopparbergs och Gävleborgs län. I allmänhet framträder alltså med höga tal hela det område, som i vår befolkningsstatistik plägar betecknas såsom östra Sverige, samt dessutom Jämtlands och Malmöhus län. Låga tal förete däremot samtliga län utom Malmöhus i västra Sverige och därjämte de två nordligaste. Under de tre senaste årtiondena har självmordsfrekvensen eller årliga antalet självmord på 100 000 inv. inom de olika länen ställt sig sålunda:

122 DÖDSORSAKER. Man marker den stora regelbundenheten, över riksmedeltalet har under samtliga de tre decennierna befunnit sig Stockholms stad och län, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands, Östergötlands, Jämtlands och Malmöhus län eller precis desamma som förut. Man iakttar emellertid, att motsatserna visa tendens att bliva något mindre än tidigare, sannolikt beroende på den väsentligt ökade omflyttningen inom riket. Exempelvis har siffran för Hallands län under de två sista årtiondena något överstigit riksmedeltalen och i Smålandslänen har frekvensen under de ±re sista årtiondena åtminstone relativt sett ökat mera än för riket i dess helhet, medan densamma företer tillbakagång i Stockholms stad och Uppsala län. Maximumfrekvensen (26-5) visar nu liksom tidigare Stockholms stad och minimum (4-4) Västerbottens län. Självmordens fördelning efter årstid framgår i absoluta tal av huvudtabellen 57 och i relativa av tab. AN (s. 110). Vid beräkningen av dessa relativa tal har man satt antalet självmord under året = 1 200 och i förhållande härtill beräknat, huru många självmord falla på var och en av de 12 månaderna. Proportionstalen hava därvid beräknats med hänsyn tagen till månadernas olika längd, så att alla månader äro omräknade till samma dagantal. Om självmorden fördelade sig lika på årets alla dagar, skulle man tydligen få 100 på varje månad. Varje månads självmordsfrekvens avviker alltså lika många procent från genomsnittet, som tabellens relativa tal ligga över eller under 100. Våren och försommaren kännetecknas alltid av höga tal, vintern däremot av låga. Under sista årtiondet har exempelvis frekvensen i maj varit 22-3 % och i juni icke mindre än 302 % över genomsnittet för samtliga månader. Tab. AN synes visa, att motsatserna äro något mera utpräglade för kvinnor än för män samt å landsbygd än i städer. Av samtliga självmord bland männen föllo 55'6 % på sommarhalvåret (april sept.) och bland kvinnorna 57-3 %. Med avseende å sättet för självmordets verkställande meddelas upplysningar i tab. 57. För de fem senaste decennierna äro de absoluta och relativa talen följande :

DÖDSORSAKER. 123 Skjutvapen synas sålunda allt oftare begagnas såsom medel till livets förkortande, däremot minskas exempelvis hängning eller strypning, vilket senare sätt dock fortfarande användes av nästan halva antalet självmördare. I synnerhet skott men även hängning eller strypning samt stickande eller skärande är betydligt oftare anlitat dödssätt bland män än bland kvinnor; däremot äro bland kvinnorna dränkning och intagande av gift relativt vanligare självmordsmedel. Angående anledningarna till självmorden föreligger ingen statistik. De fåtaliga anteckningarna härom i dödboksutdragen äro allt för ofullständiga för att genom bearbetning av desamma någon upplysning av värde skulle kunna vinnas. H) Dödsorsakerna i olika yrken. Angående detta ämne hänvisas till tab. 59, som innehåller sammandrag för decenniet av de häröver årligen upprättade tabellerna. Dock må framhållas att såväl sistnämnda tabeller som därför ock deras sammandrag icke kunna anses äga tillräcklig grad av noggrannhet, för att man därur skall kunna erhålla verkliga mått på dödsiiskerna i olika yrken för särskilda sjukdomar. Detta beror bl. a. därpå, att många personer under sina senare levnadsår växla yrke, då de icke längre orka fortsätta med sitt förutvarande, varför de vid dödsfallet ofta registreras på annat yrke än det, som de utövat under större delen av livet och där de varit utsatta för den yrkesrisk, som direkt eller indirekt kan tänkas hava orsakat dödsfallet. Om sålunda täljaren i det bråk, varur dödstalet framgår, stundom är ganska osäkert bestämd, så gäller detta i kanske ännu högre grad om nämnaren, d. v. s. medelfolkmängden under årtiondet inom resp. yrke; man behöver endast erinra om, att principen för yrkesklassificeringen varit helt, olika vid folkräkningarna åren 1910 och 1920. Om man alltså knappast kan nyttja tabellen till att beräkna dödsrisken för särskilda sjukdomar i olika yrken, kan den med större fördel användas, i fall det gäller att bestämma, huru de särskilda dödsorsakernas procentiska andelar av samtliga dödsfall inom ett yrke variera för olika yrken, särskilt sådana, inom vilka yrkesväxlingarna äro relativt färre. I tab. 76 hava nämnda procentiska andelar uträknats för ett flertal yrken och grupper av dylika; den anger sålunda, huru ett tusen dödsfall bland män över 15 år inom vart och ett av dessa yrken fördela sig på särskilda dödsorsaker enligt dödlighetsförhållandena åren 1911 20. Tabellen skulle säga betydligt mera, än den gör, om man kunnat genomföra ifrågavarande kombination av yrke och dödsorsak även för särskilda åldersgrupper, helt naturligt för övrigt då ju åldersfördelningen i olika yrken ofta är vitt skild. Även sådan tabellen i fråga nu är, påvisar den emellertid en hel del motsatser, som uppenbarligen äro verkliga och torde bero på speciella dödsrisker inom särskilda yrken. Den giver alltså vid handen, att t. ex. lungtuberkulosen inom grafiska industrien orsakat 38-1 % av dödsfallen, inom porslins- och glastillverkningen 34-6 % och inom bokbinderi 31-8 %, medan den bland jordtorpare och lägenhetsinnehavare endast skördat resp. 8-9 % och 4-7 % av dödsoffren. Bland samtliga män över 15

124 UT- OCH INVANDRING. år har drunkning orsakat 1-9 % av dödsfallen, men bland sjömän icke mindre än 313 % och bland fiskare 103 /. övriga våldsamma dödsorsaker hava bland männen över ett varit anledning till 2-9 % av dödsfallen, men bland officerare, järnvägspersonal och gruvarbetare till ej mindre än 15 à 16 %. En del slutsatser kunna även dragas av den olika andel av dödsfallen, varmed rubriken»okänd dödsorsak» uppträder inom de skilda yrkesgrupperna. Såsom förut blivit nämnt, är det egentligen endast på landsbygden, som»okänd dödsorsak» förekommer i avsevärd utsträckning. Det är därför icke förvånande, när man finner, att inom jordbruk med binäringar 4-8 % av dödsfallen bland de vuxna männen blivit förda under denna rubrik, men inom handel och samfärdsel samt allmän tjänst och fria yrken blott resp. 16 och 1-0 /. Beträffande särskilda yrkesklasser bliva motsatserna ännu större, exempelvis mellan å ena sidan jordtorpare, lägenhetsinnehavare och understödstagare med resp. 7-0, 5-0 och 5-6 %, å den andra järnvägspersonal samt direktörer, disponenter o. dyl. ined resp. 03 och 0'5 %. Dessa siffror angiva tydligt, för vilka grupper av befolkningen läkare mera sällan anlitas. VI. Ut- och invandring. Tabellerna 60 75 innehålla sammandrag av de årliga ut- och invandringsberättelsernas absoluta tal, tab. AS- AU (s. 132 135) meddela de viktigaste återblickarna i absoluta och relativa tal över ut- och invandringen från och till vart och ett av rikets län och tab. AQ, AR, AV, AX och AY (s. 126 128, 136, 137) åtskilliga andra absoluta och relativa tal rörande vandringarna efter kön, ålder, civilstånd, yrke och nationalitet. A) Ut- och invandringen i dess helhet. Att utvandringen i det hela under tiden mellan de två sista folkräkningarna 1910 och 1920 varit avsevärt lägre än under de närmast föregående årtiondena är redan flere gånger i det föregående påpekat. Såväl de absoluta som relativa talen i tab. AQ giva en ögonskcnlig belysning härav. Invandringen företer däremot betydligt mindre variationer. Hela det redovisade antalet emigranter under åren 1911 1920 uppgår nämligen till 118 375 eller i genomsnitt årligen 2-07 % n av medelfolkmängden, mot 257 667 och 485 / 00 under närmast föregående årtionde. Det redovisade antalet immigranter däremot utgör nu 75 554 eller 1-32 /oo av medelfolkmängden och förra årtiondet 84 424 eller 1-59 % 0. En följd av det förhållandet att utvandringen minskat så avsevärt under decenniet, medan invandringen varit ungefär den vanliga, har blivit, att folkförlusten genom omflyttningen nedgått från i runt tal 173 200 åren 1901 1910 till 42 800 åren 1911 1920 eller i medeltal årligen från 3-20 / 00 av folkmängden till 0-75 % 0. Ut- och invandringens fördelning på vart och ett av periodens år framgår av tab. 60, 61 och AQ. Emigrationen i dess helhet var störst under åren 1911, 1912 och 1913, men sjönk sedan avsevärt, beroende på den stora minskningen i

UT- OCH INVANDNING. 125 antalet utvandrare till de länder, vilka voro invecklade i världskriget. Denna från och med år 1914 börjande lägre utvandring fortsatte sedan, praktiskt taget, perioden ut. Invandringen har däremot under större delen av perioden varit jämförelsevis konstant. Följden har blivit, att enstaka år under det tilländalupna decenniet, nämligen 1918 1920, för Sveriges vidkommande till och med uppvisa överskott av folkbytet. Emigrationens och immigrationens årliga växlingar från längre tid tillbaka utvisas grafiskt av efterföljande diagram, som angiver absoluta antalet utoch invandrare under olika år alltsedan år 1875 och fram till år 1927. I omstående tablå äro siffror sammanställda rörande utvandringen till främmande världsdelar under de senaste tio åren, vilka siffror grundats på uppgifter från länsstyrelserna i de län, där de viktigaste svenska utvandringshamnarna äro belägna, samt på norska och danska myndigheters uppgifter beträffande de svenska emigranter, som tagit vägen över Oslo, Trondhjem, Bergen och Köpenhamn. Till jämförelse meddelas motsvarande siffror enligt prästerskapets redovisning. Den transoceaniska utvandringen av kvinnor har nästan alltid varit större enligt prästerskapets redovisning än enligt de svenska, norska och danska myndigheternas uppgifter. Skillnaden uppgår för årtiondet i fråga till 2 171

126 UT- OCH INVANDRING. eller 5-5 % och torde helt säkert hava sin förklaring däri, att en del av dein uttagit flyttningsbetyg men inställt sin resa. Skiljaktigheterna i siffrorna för männen åter bero säkerligen åtminstone t. o. m. år 1916 mera uteslutande därpå, att en stor del av dem varit i avsaknad av lagenligt flyttningsbetyg och sålunda ej äro upptagna i prästerskapets redovisning. Av tablån framgår ett under åren 1911 16 antalet emigrerade män enligt de svenska, norska och danska myndigheterna utgjort 7 593 flere än enligt prästerskapet. Tager man dessutom hänsyn till det förhållandet, att även bland männen en del personer, som uttaga flyttningsbetyg, inhibera sin resa samt att åtskilliga utan vederbörligt betyg emigrera över tyska och engelska hamnar, torde man kunna uppskatta hela den olagliga svenska utvandringen av män under åren Tab. AQ. Emigranter och im- 1) Antalet immigranter åren 1871 1874 efter uppskattning. 2 ) Ett v. utmärker överskott av

UT- OCH INVANDRING. 127 1911 20 till 12 000. Förlusten genom den oredovisade utvandringen har sålunda i och för sig icke varit obetydlig, men den var tidigare avsevärt större och den kan numera knappast rubba det allmänna omdömet om ut- och invandringen. Sammanställningen ovan har, såsom redan framhållits, visat att decenniets olagliga utvandring till allra största delen faller på dess förra hälft. Anledningen till den numera förbättrade redovisningen är dels 1915 års ändrade kyrkobokföringsförordning, dels det förhållandet att från och med nämnda år genom tillmötesgående från de norska myndigheternas sida utvandringen över norska hamnar utan vederbörligt flyttningsbetyg blev omöjliggjord för svenska emigranter. Huru ut- och invandringens absoluta och relativa styrka växlat i de olika länen, synes av tab. AS, AT och AU (s. 132 135), vilka även innehålla motsvarande tal för närmast föregående årtionden. I ögonen fallande är att utvandringen i alla län utom ett nu varit lägre än under något av de tre närmast föregående årtiondena. Ofta uppgår densamma icke ens till hälften av den förut vanliga. Högsta utvandringstalen förekomma, liksom ofta tidigare, i Hallands och Värmlands län (resp. 4-02 och 380 % 0 årligen) ; lägsta åter i Mälarlänen. De norrländska länen lämnade under årtiondet 1901 1910 en betydande del, 18l %, av rikets emigration, mot endast 105 % på 1890-talet. Under åren efter världskrigets utbrott var den norrländska utvandringen emellertid tämligen låg, varför Norrlands andel av rikets utvandring under det tilländalupna demigranter, åren 1851 1920. invandring.

128 UT- OCH INVANDRING. cenniet sjunkit till 147 %. Även invandringen har i flertalet av rikets län understigit motsvarande för perioden 1901 1910; relativt störst har denna varit beträffande huvudstaden samt Värmland och Halland. Invandringsöverskott förekommer endast i Stockholms stad. B) Ut- och invandring till och från särskilda länder. Särskiljer man, som övligt är, folkbytet med europeiska länder från den folkrörelse, som avser länder i främmande världsdelar, visar tab. AQ, att de temporala växlingarna i utvandringens omfattning egentligen åstadkommas av den transoceaniska utvandringen. Inom denna spelar utvandringen till Förenta staterna den ojämförligt största rollen (tab. AR). Sveriges folkbyte med nämnda land för varje år av perioden framgår av tab. 60 och 61; under de senaste decennierna har den gestaltat sig på följande sätt: Tab. AR. Relativa tal för emigranternas fördelning efter destinationsort samt efter familjeställning och kön, åren 1851 1920. 1) Inräknat änklingar. 2 ) Inräknat änkor. 3) För åren 1861 1890 avses här utvandringen till andra länder än Amerika. 4 ) For åren 1861 1890: ntvantlringen till Amerika. 6 ) För aren 1856 1868 äro gifta män oeli kvinnor, som rest ensamma, inräknade bland ogifta. 6 ) Inräknat änklingar och änkor.

UT- OCH INVANDRING. 129 Sammanställningen visar med önskvärd tydlighet, att den stora växlingen i emigrationen till Förenta staterna under olika årtionden och år framför allt verkar bestämmande på utvandringens omfång över huvud, medan utvandringen till övriga länder är mera konstant. Emigrationen till Förenta staterna har under det sista decenniet sålunda bortfört i runt tal 81 500 personer mot icke mindre än 219 200 under det närmast föregående; den har exempelvis år 1913 utgjort 16 300 mot blott 1 400 år 1918. Utvandringen till andra utomeuropeiska länder brukar i allmänhet vara rätt obetydlig, men har under årtiondet något ökats eller till 4 500 motsvarande 3-8 % av hela utvandringen; flertalet av dessa utvandrare eller c:a 3 000 resa till Kanada. Emigrationen till europeiska länder är, såsom framgått av det föregående, mindre växlande under olika årtionden och år. I likhet med förhållandet under decenniet närmast förut har utflyttningen (32 400) till dessa länder under åren 1911 20 varit mindre än inflyttningen (36 400) och folkbytet med övriga Europa alltså givit överskott för Sveriges del (4 000). Studeras tabellerna närmare i detalj, konstateras dylik omflyttningsvinst för vårt land beträffande flertalet av de stater, från och till vilka flyttningen ägt rum, och denna vinst är särskilt stor i fråga om Finland, Tyskland och Ryssland. Folkbytet med våra grannländer Norge och Danmark visar däremot under årtiondet någon förlust för Sveriges vidkommande. I detta sammanhang bör måhända erinras om, att immigrationsstatistiken upptager endast de invandrare, som bliva skrivna här i riket, men ej det ganska stora antal utlänningar, som under tiden efter världskrigets utbrott funnit en tillfällig uppehållsort i Sverige. På vilket sätt ut- och» invandringen till och från de länder, som för oss i detta hänseende pläga vara viktigast, fördela sig på vart och ett av periodens år framgår av tab. 60 och 61. Huru den för årtiondet i dess helhet i detalj fördelar sig på de särskilda länderna visar nedanstående sammanställning: 1) = nettoförlust där ej ett + är utsatt.

130 UT- OCH INVANDRING. Beteckningen»Sydamerika» utan närmare angivande torde i flertalet fall hava avsett Argentina, samt beteckningarna»afrika» och»sydafrika» vanligen Brittiska Sydafrika. Man konstaterar i tab. 60, att medan utvandringen efter år 1914 avsevärt minskades till de länder, som voro invecklade i det stora världskriget, steg den icke oväsentligt till en del neutrala stater, exempelvis våra grannländer Norge och Danmark. Den under åren 1910 och 1911 icke obetydliga utvandringen till Brasilien har, praktiskt sett, upphört. C) Fördelning efter familjeställning och kön. Emigranternas fördelning efter familjeställning och kön för vart och ett av periodens år framgår av tab. 65. Motsvarande fördelning för årtiondet i dess helhet återgives beträffande de särskilda länderna i tab. 66 och för alla länder över ett i nedanstående sammanställning : Jämfört med föregående årtionde hava, såsom synes, grupperna gifta personer och barn relativt ökats, medan de ogifta av båda könen minskats. Särskilt gruppen vuxna icke gifta män, som ganska noga plägar följa emigrationens växlingar, har (se tab. AR) gått ned från att omfatta 41-50 % av samtliga utvandrare till 3515 %.

UT- OCH INVANDRING. 131 Emigrationen av vuxna ogifta kvinnor har, åtminstone under de tre sista decennierna, brukat absolut taget vara mera konstant än den övriga utvandringen. Även för dem konstateras dock i allmänhet en ökning då emigrationen är i stigande, såsom under åren 1913, 1916, 1919 och 1920 och tvärtom, när den är i sjunkande, exempelvis 1917 och 1918, men i bägge fallen plägar variationen vara avgjort mindre än för männen. En naturlig följd av denna större konstans är, att de ogifta kvinnornas andel inom hela utvandringen stiger under år av ringa emigration men sjunker under stora utvandringstider, vilket tabellerna tydligt nog också ådagalägga. Nämnda förhållande utesluter emellertid icke, att under tidernas längd procenten av ogifta kvinnor bland utvandrarna (jfr tab. AR) vuxit ganska starkt, åtminstone till sekelskiftet. Proportionen i det hela mellan könen från år till annat röner naturligtvis inverkan av nyss ådagalagda förhållande, att kvinnornas utvandring är konstantare än männens. Under år med stark utvandring är därför kvinnornas antal jämförelsevis lågt, vid ringa utvandring åter jämförelsevis högt. Men i det hela har kvinnornas proportion befunnit sig i tillväxt, såsom nyss uppvisats särskilt i fråga om de ogifta. Bland samtliga utvandrare svarade under 1860-talet endast 736 kvinnor mot varje tusental män; under 1890-talet steg denna siffra ända till 970, d. v. s. nära nog lika många kvinnor som män; åren 1901 1910 föll den till 769 för att under sista årtiondet ånyo stiga till ungefär samma höjd eller 965. Särskilt är anmärkningsvärt att under åtskilliga jämförelsevis emigrationsfria år på senare tid 1915 och 1917 1920 kvinnornas antal till och med varit högre än männens. Detta har även inträffat några gånger under de två närmast föregående decennierna, men var tidigare exempellöst. En omständighet, som tab. AR giver upplysning om, är den förändring, som på senare tider ägt rum i antalet barn, vilka av de emigrerade medföras. Bortsett från växlingar under enstaka år, har detta antal undergått en märkbar minskning, större än nedgången i relativa barnantalet hos rikets befolkning över huvud. Medan t. ex. under 1880-talet mot varje hundratal emigrerande gifta kvinnor i genomsnitt svarade 211 barn, har motsvarande siffra för åren 1911 1920 sålunda minskat till 176 och för år 1920 ända till 144. Immigranternas fördelning efter familjeställning och kön åskådliggöres likaledes av tab. 65 och 66, till vilka hänvisas för detaljer. Här må endast framhållas, att bland immigranterna männens antal nästan alltid är större än kvinnornas; å andra sidan har aldrig bland immigranterna förekommit så stort överskott av män som bland emigranterna, utan proportionen mellan könen är för dem avgjort mera konstant. Under årtiondet i dess helhet invandrade 40 069 män och 35 485 kvinnor eller i genomsnitt 886 kvinnor mot 1 000 män. D) Fördelning efter ålder. Emigranternas och immigranternas åldersfördelning under årtiondet belyses av tab. 67 69 i absoluta och AV, AX (s. 136) i relativa tal.' De siffror, som utvisa huru stor andel varje åldersgrupp upptar av hela emigrationen (tab. AX), ådagalägga, att utvandrarna i åldern 15 20 år, från att under 1890-talet hava omfattat 22-5 % av samtliga, under perioden

132 UT- OCH INVANDRING. 1911 1920 ökats till 25-8 %. Åldersgrupperna 20 30 år, som under 1890- talet omfattade 41-3 % av hela utvandringen, upptaga däremot åren 1911 1920 blott 34-4 %. Emigrationen i dessa senare åldersgrupper utgöres dessutom numera, i motsats till vad fallet tidigare varit, till större delen av kvinnor. En granskning av tab. AV visar, att under decenniet 1911 1920 utvandringens relativa storlek icke blott minskats inom hela befolkningen 2-07 % 0 mot 4-85 % 0 åren 1901 1910 utan även inom varje särskild femårsklass. Särskilt stor har denna nedgång varit i ungdomsåldrarna; i åldern 20 25 år emigrerade sålunda under åren 1901 1910 tillhopa 15-87 % av befolkningen mot nu endast 5-20 % 0. Angående utvandringen av män i åldersåret närmast före värnpliktens inträdande, har denna tidigare ofta varit mycket stor max.antalet dylika ut- Tab. AS. Emigrationen och immigrationen, 1) Talen för åren 1871 1874 grunda sig endast å uppskattning.

UT- OCH INVANDRING. 133 vandrare eller nära 4 000 motsvarande 97 % av samtliga män i denna ålder kom på år 1887, men har under senare tider avsevärt nedgått. Variationerna under olika kalenderår är ofta betydande och hänvisas för närmare detaljer i detta avseende till de årliga redogörelserna. Under hela årtiondet 1911 1920 hava 10.036 män utvandrat i åldersåiet näimast före värnpliktens inträdande, vilket motsvarar 1-9 % av medelfolkmängden män i denna ålder och icke mindre än 167 % eller en sjättedel av samtliga manliga utvandrare. Vad immigranterna beträffar iakttar man, att de numera i genomsnitt äro äldre än tidigare; 30-9 % av samtliga dylika hava sålunda fyllt 35 år eller mera, mot 26-3 % åren 1901 1910 och 254 % under 1890-talet. Icke färre än 819 immigranter hava fyllt 70 år eller mera, antagligen till större delen återinvandrade f. d. emigranter. länsvis, i absoluta tal åren 1871 1920.

134 UT- OCH INVANDRING. Medan tab. 67 69 redovisar antalet emigranter och immigranter efter åldersår, angiva tab. 70 och 71 huru desamma fördela sig efter födelseår. Man kan här noggrant följa, huru de särskilda årskullarna minskas eller ökas genom ut- resp. inflyttning. Det största antalet under årtiondet emigrerade män såväl som kvinnor visar sig tillhöra årskullarna 1891 1897, därav maximum för bådadera med årskullen 1893. De flesta manliga immigranterna tillhöra årskullarna 1882 1891 med maximum för 1886 och de kvinnliga 1886 1893 med maximum för 1888. E) Fördelning efter yrke. Tabellerna 72 och 73 redogöra för emigranternas och immigranternas yrkesfördelning under årtiondet 1911 1920 i absoluta tal och tab. AY (s. 137) i relativa tal. Angående den använda yrkesgrupperingen och yrkesförteckningen hänvisas till de upplysningar, som lämnats i berättelsen rörande ut- och invandringen 1911. För att siffrorna beträffande föregående årtionden skola bli jämförbara med dem för här behandlade decennium hava i tab. AY vissa omräkningar måst företagas, varom se närmare de årliga Tab. AT. Utvandringstalet, länsvis, åren 1871 1920.

UT- OCH INVANDRING. 135 berättelserna. Vidare bör framhållas, att i tab. AY varje yrkesgrupp omfattar ej blott yrkesutövare, deras hustrur och övriga familjemedlemmar utan, i olikhet med förhållandet i tab. 72 och 73, även änkor och f. d. yrkesutövare. Att uppgifterna om emigranternas yrke, trots det arbete som från statistiska centralbyråns sida nedlagts på att erhålla dem så fullständiga som möjligt, fortfarande lämna en del övrigt att önska, framgår tydligt vid ett noggrannare aktgivande på tabellerna. Särskilt den omständigheten, att rätt många utvandrare måst rubriceras såsom arbetare av obestämt slag, inverkar givetvis reducerande på många övriga yrkens uppgivna numerär. Emellertid har det småningom lyckats nedpressa denna grupp rätt väsentligt nämligen, såsom tab. AY visar, från att omfatta 26 % av samtliga emigranter under 1890-talet och 22 % åren 1901 1910 till 9 % under årtiondet 1911 1920. Ifrågavarande minskning bör tydligen motsvaras av en ökning inom andra yrkesgrupper och denna ökning har av siffrorna att döma måhända huvudsakligen kommit industrigruppen till del. Härmed må vara huru som helst, man konstaterar i alla händelser att gruppen jordbruk med binäringar, som tidigare varit tal- Tab. AU. Invandringstalet, länsvis, åren 1871 1920.

136 UT- OCH INVANDRING. rikast företrädd bland emigranterna, under perioden 1911 1920 är underlägsen gruppen industri och bergsbruk. Dessa båda grupper hava nämligen omfattat resp. 307 och 33-1 % av samtliga utvandrare. Innan utproportionering av sjätte gruppens yrken ägt rum, är det absoluta antalet emigranter inom jordbruksgruppen 34 800 och inom industrigruppen 38 300 (jfr tab. 72). Tab. AV. Relativa antalet emigranter och immigranter i de särskilda femårsklasserna, åren 1891 1920. Tab. AX. Emigranter och immigranter efter ålder och kön, åren 1891 1920.

UT- OCH INVANDRING. 137 Immigranternas yrkesfördelning erbjuder kanske ännu större svårighet att fastställa än emigranternas. Även för dem har emellertid de obestämda yrkesuppgifternas antal något minskats. Man konstaterar i tabellen bl. a., att industrigruppens yrken under årtiondet dragit till sig de flesta invandrarna eller 33 % av samtliga. F) Immigranternas nationalitet. För åren 1911 1920 hava uppgifter infordrats rörande immigranternas nationalitet (statsborgarskap) och resultaten härav för årtiondet meddelas beträffande de särskilda länen i tab. 74 och för varje invandringsland i tab. 75. Vad som i dessa tabeller framför allt tilldrager sig uppmärksamhet är den övervägande anpart den svenska nationaliteten där intager, medan särskilt antalet invandrade amerikanska medborgare är förvånansvärt ringa. Bland samtliga 75 554 invandrare åren 1911 1920 voro sålunda icke mindre än 52 789 eller 69-9 % av svensk nationalitet, men endast 2 630 eller 3-5 % amerikanska medborgare. Vad beträffar de 37 153 invandrarna från Förenta staterna, voro icke flera än 2 570 eller 6-9 % av amerikansk nationalitet; resten voro, så när som på 244, svenska medborgare. - För övrigt torde böra påpekas, att invandrarna från»nordamerika» till Sverige, med undantag för en och annan av dem, som äro av annan nationalitet än svensk eller amerikansk, nog samtliga äro av svensk stam. Tab. AY. Relativa tal för emigranternas och immigranternas fördelning efter yrke, åren 1851 1920. l ) För grupperna ijordbruk m. m.> samt»arbetare av obestämt slag» avviker klassificeringen åren 1861 18 l J0 frän den sedermera följda. '') Inräknat inhyses- och backstuguhjon.

138 UT- OCH INVANDRING. Huru de 52 789 återinvandrade svenskarna fördela sig på de länder, varifrån inflyttningen skett, framgår av tab. 75. Det avgjort största antalet, 34 339 eller 650 %, komma från Förenta staterna; från Norge komma 5 509 eller 10-4 %, från Danmark 4 317 eller 8-2 %, från Finland 2 384 eller 4-5 % och från Tyskland 2 164 eller 4-1 %. De trakter, som fått mottaga de flesta svenska immigranterna, äro (jfr tab. 74) Stockholms stad, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län samt utvandringsbygderna i Värmlands, Älvsborgs och Kalmar län; relativt minsta antalet åter uppvisa Mälarlänen. Av de återinvandrade svenskarna begiva sig ungefär två tredjedelar (676 %) till landsbygden; något mera än hälften (53-7 %) utgöres av män. Antalet immigranter av utländsk nationalitet utgjorde under årtiondet 22 765, d. v. s. 30-1 % av samtliga invandrare. Talrikast representerade äro de tyska undersåtarna med 5 577 personer, motsvarande 24-5 % av samtliga utländska invandrare, de finska med 4 062, de danska med 3 133, de norska med 2 660, de amerikanska med 2 630 och de ryska med 2 216 personer. Härvid må emellertid framhållas, dels att invandringen ej omfattar sådana personer, vilka blott tillfällighetsvis tagit sitt uppehåll i Sverige, dels att över huvud uppgifterna om invandrarnas statsborgarskap icke i varje särskilt fall kunna betraktas som fullt tillförlitliga. En hel del av dessa invandrade utländska undersåtar hava givetvis snart åter lämnat landet, men exakt uppgift om nämnda antal saknas. Centralbyrån äger emellertid vissa fasta hållpunkter för att approximativt kunna beräkna ifrågavarande antal. Dylik beräkning giver till resultat, att c :a 10 000 utländska undersåtar under här beskrivna decennium återutflyttat. 1 ) Tab. 75 giver vid handen, att med undantag för österrikare och italienare antalet immigranter av viss främmande nationalitet alltid varit mindre än antalet invandrare från motsvarande land, ehuru skillnaden i intet fall uppgår till sådana proportioner som beträffande invandrare av amerikansk nationalitet och från Förenta staterna kommande immigranter. Man finner vidare, att flertalet utlänningar invandrat till Sverige från sina resp. hemland. Emellertid har ett ej ringa antal tyskar, 914, invandrat från andra länder än Tyskland, framför allt från Ryssland och Danmark, samt likaledes ryssar, 509, från andra länder än Ryssland, varav de flesta från Danmark. Inalles hava 2 331 immigranter av främmande i tabellerna specificerad nationalitet invandrat från annat land än sitt eget, d. v. s. 106 % av samtliga invandrade dylika främlingar. I ovannämnda antal äro icke inräknade 115 från Kanada, Afrika och Australien invandrade brittiska undersåtar. ') Antalet utländska undersåtar i Sverige vid folkräkningen 1910 utgjorde 21 700 och antalet inflyttade dylika under tioårsperioden 1911 20 inalles 22 800. Suraman av dessa tvä tal, 44 500, skulle alltså, vara utlänningarnas antal i Sverige den 31 dec. 1920, om de alla kvarlevat såsom sådana i värt land under hela perioden. Emellertid hava 4 048 av dessa naturaliserais och vid pass 4 000 dött under årtiondet. Utlänningar, som äro födda här i riket och härstädes oavbrutet haft sitt hemvist intill fyllda 22 är, bliva automatiskt svenska medborgare; detta antal kan icke överstiga 2 000 personer (jfr åldersfördelningen av de utländska undersåtarna vid folkräkningarna 1910 och 1920). Amerikanska f. d. svenska medborgare bliva efter tvä års vistelse i Sverige ånyo svenska undersåtar (approx. 1 500). Antalet utländska undersåtar i Sverige år 1920 skulle alltså bliva c:a 33 000 (44 500 4 050 4 000-2 000--1 500). Då det faktiska antalet enl. folkräkningen blott var 22 800, måste alltså <y.a 10 000 åter lämnat landet.

UT- OCH INVANDRING. 139 De båda könen visa sig vara ungefär jämntaliga bland immigranterna av utländsk nationalitet, nämligen resp. 11 712 män och 11 053 kvinnor. Enligt vad tab. 74 giver vid handen, är dock proportionen ej fullt densamma, när det gäller de olika nationaliteterna var för sig; särskilt märkes ett rätt betydande kvinnoöverskott bland de finska och norska men underskott bland de danska och amerikanska undersåtarna. Beträffande de utländska invandrarnas fördelning på län är att märka, att Stockholms stad, som naturligt är, får mottaga de flesta eller vid pass en tredjedel, och därnäst Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Utom till Stockholm med omnejd söka sig med förkärlek tyskar och ryssar till Malmöhus län, norrmän till Göteborgs och Bohus samt Värmlands län och finnar till Västernorrlands och Norrbottens län. Den danska invandringen riktar sig huvudsakligen till Skåne. I motsats till de återinvandrade svenskarna hava invandrarna av utländsk nationalitet i allmänhet i långt högre grad bosatt sig i städerna än på landsbygden; undantag utgöra endast de norska och amerikanska undersåtarna. Sålunda komma av italienare 94-9 %, av fransmän 93-5 %, av ryssar 88-0 %, av tyskar 77-8 %, av danskar 66-9 %, av britter 62-0 %, och av finnar 57-7 % på städerna, medan motsvarande andel för norrmän är 39 6 % och for amerikanska medborgare 26-5 %. Bland samtliga främlingar hava ungefär tre femtedelar 61-9 % bosatt sig i städerna, framför allt i Stockholm, Malmö och Göteborg, till vilka tre städer ej mindre än 10 233 främlingar eller nära hälften av samtliga begivit sig.

140 Tab. 1. Folkmängd, folkmängdstillväxt och medelfolkmängd, åren 1911 1920. Hela riket.

Tab. 2. Folkmängden i länen vid slutet av åren 1910 1920. 1 ) 141 Anmärkning till tab. 1. Vid uträknandet av medelfolkmängden à landsbygden och i städerna har hänsyn här tagits till det förhållandet, att vid hörjan av flertalet av åren 1911 1920 större eller mindre områden överflyttats från landsbygd till stad. Sledclfolkmäugden för ett år har alltså räknats vara = aritmetiska mediet mellan folkmängden vid årets början och vid dess slut. Undantag från ovanstående regel förekomma dock. Så t. ex. har Avesta, som den 1 april 1919 inträdde i åtnjutande av stadsrättigheter, och som vid 1919 års ingång räknade 5 561 inv., vid beräkningen av medelfolkmängden för hela detta år räknats till städerna, samt Värnamo, vilken den 1 november 1920 inträdde i åtnjutande av stadsrättigheter (folkm. 81 /is 1920 var 3 664), för hela sistnämnda år räknats till landsbygden. Anmärkning till tab. 2. 1 ) Rörande summor för hela riket so tab. 1. 2 ) Brännkyrka församling med 25 216 inv. den 31 dee. 1912 överflyttades vid 1913 års ingång från Stockholms län till Stockholm; Bromma förs, med 6 212 inv. den 31 dec. 1915 överflyttades vid 1916 års ingång från Stockholms län till Stockholms stad. 3 ) Ett område av Tryserums förs. i Kalmar län (folkm. 246 pers.) överflyttades den 1 jan. 1914 till Valdemarsviks köping av Östergötlands län.

142 Tab. 3. Folkmängden i de större och medelstora

städerna vid slutet av åren 1910 1920. 143 ') Flere av ovanstående städer hava tillkommit under perioden nämligen: Huskvarna, Eslöv och Arvika den 1 jan. 1911, Nässjö och. Djursholm den 1 jan. 1914, Trollhättan den 1 jan. 1916, Katrineholm den 1 jan. 1917, Boden, Tranås och Ludvika den l jan. och Avesta den 1 april 1919 samt Mjölby den 1 jan. 1920. 2 ) Med Stockholm införlivades Brännkyrka socken (25 216 inv.) d. 1 jan. 1913 och Bromma socken (6 212 inv.) d. 1 jan. 1916. 3 ) Med Göteborg införlivades ett mindre område av Örgryte (49 inv.) d. 1 jan. 1918. 4 ) Med Malmö införlivades Västra Skrävlinge socken (4 783 inv.) d. 1 jan. 1911 samt Limhamns köping (10 136 inv.) d. 1 jan. 1915. 6 ) Med Norrköping införlivades Östra Eneby socken (9 339) inv.) d. 1 jan. 1916 samt S:t Johannes socken (3 027 inv.) d. 1 jan. 1918. 6 ) Med Hälsingborgs stad införlivades d. 1 jan. 1914 del av Hälsingborgs ländsk. (359 inv.), d. 1 jan. 1918 ytterligare del av Hälsingborgs lk. (397 inv.) samt hela Rang socken (8 491 inv.), d. 1 jan. 1919 återstoden av Hälsingborgs lk. (1069 inv.) samt d. 1 jan. 1920 del av Allerums socken (122 inv.) ') Med Gävle införlivades del av Valbo socken (3 030 inv.) d. 1 jan. 1911 (nämnda pers. ingå dock i den ovan angivna siffran för Gävle folkmängd d, 31 dec. 1910), ytterligare del av Valbo (69 inv.) d. 1 jan. 1919 samt del av Hille (1130 inv.) d. 1 jan. 1920. 8 ) Med Västerås införlivades de båda socknarna S:t Ilian (1902 inv.) och Lundby (1160 inv.) d. 1 jan. 1918. 9 ) Med Borås införlivades Torpa socken (3 525 inv.) d. 1 jan. 1920. 10 ) Med Linköping införlivades S:t Lars socken (4 008 inv.) d, 1 jan. 1911.») Med Lund införlivades del av Lunds landsf. (1223 inv.) d. 1 jan. 1913 samt hela S:t Peters kloster (889 inv.) d. 1 jan. 1914. I2 ) Med Karlstad införlivades del av Karlstads lf. (116 inv.) d. 1 jan. 1914. 18 ) Med Södertälje införlivades delar av Östertälje, Västertälje o. Tveta s:nar (254 inv.) d. 1 jan. 1913. u ) Med Trollhättan införlivades del av Västra Tunhem (138 inv.) d. 1 jan. 1920. 15 ) Med Östersund införlivades del av Brunflo s:n (2 142 inv.) d. 1 jan. 1918. 16 ) Med Kristianstad införlivades del av Nosaby s:n (718 inv.) d. 1 jan. 1916. 17 ) Med Nyköping införlivades del av Helgona s:n (133 inv.) d. 1 jan. 1918. la ) Med Kristinehamn införlivades del av Varnums s:n (66 inv.) d. 1 jan. 1914. l8 ) Med Ystad införlivades del av Öja s:n (20 inv.) d. 1 jan. 1915. 2 ) Med Skövde införlivades Skövde lf. (2 427 inv.) d. 1 jan. 1914. 21 ) Med Oskarshamn införlivades delar av Dödcrhults s:n (resp. 11 och 644 inv.) d. 1 jan. 1912 och 1 jan. 1919. 22 ) Med Varberg införlivades del av Träslöv (86 inv.) d. 1 jan. 1915. 23 ) Med Hudiksvall införlivades Åviks m:e (1755 inv.) d. 1 jan. 1911 (nämnda pers. ingå dock redan i den ovan angivna siffran för Hudiksvalls folkmängd d. 31 dec. 1910). 21 ) Med Umeå införlivades ett område av Umeå lf. (14 inv.) d. 1 jan. 1913. 26 ) Med Köping införlivades Köpings lf. (1 739 inv.) samt del av Kungs-Barkarö (9 inv.) d. 1 jan. 1919. 26 ) Med Eslöv införlivades del av Borrlunda s:n (208 inv.) d. 1 jan. 1912. '") Med Motala införlivades del av Motala ländsk. (2 364 inv.) d. 1 jan. 1917.!8 ) Med Arvika införlivades delar av Arvika lk. (resp. 104 och 1 702 inv.) d. 1 jan. 1919 och 1 jan. 1921. S9 ) Med Norrtälje införlivades del av Frötuna s:n (700 inv.) d. 1 jan. 1918. so ) Med Örnsköldsvik införlivades del av Arnäs s:n (148 inv.) d. 1 jan. 1919.

144 Tab. 4. Allmän översikt över folkmängdens 1) Redovisad utvandring, resp. invandring. 2 )»Annan vinst eller förlust» utgöres väsentligen av den inrikes omflyttningen, men även av oredovisad emigration eller immigration. För hela riket borde resultatet i denna kolumn bliva + 0; att sä ej sker, beror dela pä, oredovisad utvandring dels pä andra brister i folkbokföringen. 3 ) Frän den 31 december 1910 till den 31 dec. 1920 enligt indelningen vid samma tidpunkt. 4) Talen avse femårsperioden 1916 1920.

förändringar, länsvis m. m., åren 1911 1920. 145

146 Tab. 5. Länens medelfolkmängd och folkmängdstillväxt åren 1911 1920. ') Folkmängdstillväxten är beräknad från den 1 jan. 1911 till den 31 dec. 1920 enligt indelningen vid samma tidpunkter.

Tab. 6. Medelfolkmängden efter kön, ålder och civilstånd åren 1911 1920 inom hela riket i ettårs- och femårsklasser samt å landsbygden och i städerna i femårsklasser. 147

148 TAB. 6 (forts.). MEDELFOLKMÄNGDEN EFTER KÖN,

ÅLDER OCH CIVILSTÅND, ÅREN 1911 1920. 149

150 Tab. 7. Medelfolkmängden efter kön och

ålder åren 1911 1920, länsvis. 151

152 Tab. 8. Medelfolkmängden efter kön och ålder åren 1911 1920 i de större städerna. Anm. Angående sättet för beräkning av medelfolkmängden i Stockholm jfr texten sid. 2. För Göteborgs stad, där inan icke äger några uppgifter om åldersfördelningen under mellanåren, har årtiondets medelfolkmängder uträknats på det sätt, att för varje kombinerad cttårsgrupp av kön och ålder antagits en korrtgoringsprocent motsvarande aritmetiska mediet mellan procenten för Stockholm och procenten för hela riket. Detta kan ju synas godtyckligt, och är naturligtvis sä. Men förfarandet innebär ett iakttagande sä långt detta är faktiskt möjligt av den sannolika omständigheten, att Göteborgs stads förhållanden torde hava avvikit från hela rikets i samma riktning som Stockholms men ej med samma intensitet. I saknad av varje upplysning har man, såsom sagt, dä satt denna intensitet för Göteborg == hälften av den för Stockholm. För övriga här upptagna städer, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Örebro och Västerås, har tillvägagängssättet vid beräkningen varit detsamma som för länen (jfr texten sid. 2).

Tab. 9. Antal giftermål jämte makarnas civilstånd och gifte, åren 1911 1920. 153

154 Tab. 10. Antal giftermål, länsvis åren 1911 1920, med

fördelning efter makarnas civilstånd och gifte. 155

156 Tab. 11. Antal giftermål i varje månad, å landsbygden och i städerna, åren 1911 1920.

Tab. 12. Antal giftermål i varje månad, länsvis, åren 1911 1920. 157

158 Tab. 13. Vigda fördelade efter kön, ålder samt första giftet och omgifte,

länsvis och i utlandet, efter kyrkoskrivningsort, åren 1911 1920. A) Män. 159

160 TAB. 13 (forts.). VIGDA FÖRDELADE EFTER KÖN, ÅLDER SAMT FÖRSTA GIFTET O. OM-

GIFTE, LÄNSVIS O. I UTLANDET, EFTER KYRKOSKRIVNINGSORT, ÅREN 1911 1920. B) KVINNOR. 161

162 Tab. 14. I äktenskap inträdda män, fördelade efter yrke

samt efter gifte och ålder, åren 1911 1920. 163

164 TAB. 14 (forts.). I ÄKTENSKAP INTRÄDDA MÄN, FÖRDELADE EFTER

YRKE SAMT EFTER GIFTE OCH ÅLDER, ÅREN 1911 1920. 165

166 Tab. 15. Vigda miin, fördelade efter kyrkoskrivningsort, länsvis

och i utlandet, samt efter större yrkesgrupper, åren 1911 1920. 167

Tab. 16. I äktenskap inträdda, fördelade efter kön, ålder och civilstånd, åren 1911 1920. 168

169

170 Tab. 17. Vigda par, fördelade efter båda makarnas [Borgerliga äkten-

ålder i femårsklasser och civilstånd, åren 1911 1920. skap inräknade.] 171

172 Tab. 18. Vigda par, där kvinnan yngre än 20 år, fördelade efter båda makarnas ålder, mannens i femårsklasser, kvinnans i ettårsklasser, samt efter civilstånd, åren 1911 1920.

Tab. 19. Antal vigda i hela riket, fördelade efter kön, ålder samt första gifte och omgifte för varje år under perioden 1911 1920. 173

174 Tab. 20. Antalet under åren 1911 1915 ingångna obligatoriskt borgerliga äktenskap, fördelade efter makarnas konfessionella förhållanden.

Tab. 21. Antalet under åren 1916 1920 ingångna äktenskap, fördelade efter makarnas konfessionella förhållanden. 175 1 ) Härmed avses endast sådana personer, som blivit döpta och konfirmationsberedda inom svenska kyrkan. 2) Vigsel utomlands.

176 Tab. 22. Äktenskapsskillnader och genom skiljebrev upplösta trolovningar åren 1911 1920 samt hemskillnader åren 1916 1920, länsvis, m. m. 1) Om anledningarna till äktenskapsskillnad åren 1916 1920 se tub. 23.

177 Tab. 23. Äktenskapsskillnader vart och ett av åren 1916 1920, förde lade efter anledningen. Anmärkningar. De åberopade paragraferna avse följande anledningar, här i kortet benämnda, till äktenskapsskillnad : 3: hemskillnad jämte faktisk skilsmässa ett år. 4: faktisk skilsmässa sedan minst tre är pä grund av söndring. 5: ena maken har under tvä år egenvilligt undandragit sig sammanlevnaden. 6: ena maken försvunnen sedan tre är (ovisst om vid liv). 7: tvegifte, 8: äktenskapsbrott. 9: smittosam könssjukdom. 10: misshandel. 11: straffdom. 12: drj-ckenskap. 13: sinnessjukdom.

178 Tab. 24. Äktenskapsskillnaderna fördelade efter tiden mellan vigsel och äktenskapsskillnad samt åldersskillnaden mellan man och hustru.

Tab. 25. Makarnas kombinerade ålder och männens yrken vid skilsmässorna åren 1911 1920. 179

1800 Tab. 26. Barnaföderskor, fördelade efter (Ä. barnaföderskor, som nedkommit med barn i äktenskap.

civilstånd och ålder, länsvis, åren 1911 1920. Uä. = barnaföderskor, som nedkommit med barn utom äktenskap.) 181

182 Tab. 27. Barnaföderskorna, fördelade efter civilstånd och ålder, vart och ett av åren 1911 1920.

183 Tab. 28. Barnaföderskorna, fördelade efter ålder i ettårsgrupper, åren 1911 1920. (Ä. = barnaföderskor, soui nedkommit mod barn i äktenskap; Uä. = barnaföderskor, som nedkommit med barn ntom äktenskap.)

Tab. 29. Barnaföderskor med barn i äktenskap, fördelade efter tiden mellan äktenskapets ingående och nedkomsten, länsvis m. m. åren 1911 1920. 184

185

186 Tab. 30. Barnaföderskor med barn i äktenskap, fördelade efter tiden

mellan äktenskapets ingående och nedkomsten samt ålder, åren 1911 1920. 187

188 TAB. 30 (forts.). BARNAFÖDERSKOR MED BARN I ÄKTENSKAP, FÖRDELADE EFTER TIDEN MELLAN ÄKTENSKAPETS INGÅENDE OCH NEDKOMSTEN SAMT ÅLDER, ÅREN 1911 1920.

Tab. 31. Föräldrarna till under åren 1911 1920 i äktenskap födda barn, med fördelning efter bådaderas ålder. 189

190 Tab. 32. Fäderna till i äktenskap födda barn, med fördelning efter ålder, under vart och ett av åren 1911 1920 ävensom länsvis för hela årtiondet.

Tab. 33. Fäderna till under åren 1911 1930 i äktenskap födda barn, fördelade efter yrke. 191

192 Tab. 34. Födda barn, fördelade efter bör-

der, liv och kön, länsvis, åren 1911 1920. 193

194 Tab. 35. Födda barn i hela riket, efter liv, kön och civilstånd, vart och ett av åren 1911 1920.

195 Tab. 36. Födda barn i varje månad, fördelade efter liv, kön och börd i eller utom äktenskap (civilstånd), åren 1911 1920.

196 Tab. 37. Födda barn, fördelade efter liv,

kön och civilstånd, länsvis, åren 1911 1920. 197

198 Tab. 38. Födda barn i varje månad, fördelade

efter liv, länsvis, åren 1911 1920. 199

200 TAB. 38 (forts.). FÖDDA BARN I VARJE MÅNAD, LÄNSVIS, ÅREN 1911 1920.

201 Tab. 39. Födda barn i varje månad vart och ett av åren 1911 1920.

202 Tab. 40. Döda fördelade efter kön och civilstånd, länsvis, åren 1911 1920. [Dödfödda ej medräknade].

Tab. 41. Antalet döda i första och andra levnadsåren, åren 1911 1920. 203 ') 0 1 dag = födda och döda samma dag. 1 2 dagar = döda under l:a dagen efter födelsedagen. 2 3 dagar döda under 2:a dagen efter födelsedagen o. s. v.

204 Tab. 42. Antal döda fördelade efter kön, ålder och civilstånd

i hela riket, dess landsbygd och städer, åren 1911 1920. 205

206 TAB. 42 (forts.). ANTAL DÖDA FÖRDELADE EFTER KÖN, ÅLDER OCH CIVIL-

STÅND I HELA RIKET, DESS LANDSBYGD OCH STÄDER, ÅREN 1911 1920. 207

208 TAB, 42 (forts.). ANTAL DÖDA FÖRDELADE EFTER KÖN, ÅLDER OCH CIVIL-

STÅND I HELA RIKET, DESS LANDSBYGD OCH STÄDER, ÅREN 1911 1920. 209

210 Tab. 43 A. Antal döda män fördelade efter

födelseår och civilstånd, åren 1911 1920. 211

212 Tab. 43 B. Antal döda kvinnor fördelade efter

födelseår och civilstånd, åren 1911 1920. 213

214 Tab. 44. Antalet döda fördelade efter ålder i femårsklasser,

kon och civilstånd, vart och ett av åren 1911 1920. 215

216 Tab. 45. Antalet döda efter kön och ålder i

femårsklasser, länsvis, åren 1911 1920. 217

218 TAB. 45 (forts.). ANTALET DÖDA EFTER KÖN OCH

ÅLDER I FEMÅRSKLASSER, LÄNSVIS, ÅREN 1911 1920. 219

220 TAB. 45 (forts.). ANTALET DÖDA EFTER KÖN OCH

ÅLDER I FEMÅRSKLASSER, LÄNSVIS, ÅREN 1911 1920. 221

222 Tab. 46. Antal döda efter kön och ålder i femårsklasser i de åtta största städerna, åren 1911 1920. l ) Talen för Västerås avse endast femårsperioden 1916 20.

Tab. 47. Antal döda i varje månad vart och ett av åren 1911 1920. 223

224 Tab. 48. Döda i varje månad, [Dödfödda ej.

länsvis, åren 1911 1920. inräknade]. 225

Tab. 49. Döda efter ålder i varje månad, åren 1911 1920. A) Landsbygden. 226

TAB. 49 (forts.). DÖDA EFTER ÅLDER I VARJE MÅNAD, ÅREN 1911 1920. B) STÄDERNA. 227

TAB. 49 (forts.). DÖDA EFTER ÅLDER I VARJE MÅNAD, ÅREN 1911 1920. C) HELA RIKET. 228

229 Tab. 50. De avlidna fördelade efter dödsorsak (bevislig eller sannolik), åren 1911 20. * N:r 25, 31, 32, 34, 35, 37, 38. ') Nomenklaturnuinnier 65, som omfattar både hjärt- och blodsjukdomar, är delad på»annan hjärtsjukdom» och»andra cirkulationsorganens sjukdomar».

230 TAB. 50 (forts.). DE AVLIDNA FÖRDELADE EFTER DÖDS- ') Nomenklatur n:r 88, som omfattar sjukdomar i såväl manliga som kvinnliga könsorganen, är delad å resp. organs sjukdomar.

ORSAK (BEVISLIG ELLER SANNOLIK) ÅREN 1911 20. 231

232 Tab. 51. De avlidna fördelade efter * N:r 25, 31, 32, 34, 35, 37, 38. ') Nomenklaturnummer 65, som omfattar både bjärt- och blodkärlssjukreducerats till samma längd.

dödsorsak, månadsvis, åren 1911 1920. 233 domar, är delad på >Annan hjärtsjukdom» och >Andra cirkulationsorganens sjukdomar». 2 ) Månaderna hava

234 TAB. 51 (forts.). DE AVLIDNA FÖRDELADE EFTER ') Nomenklaturnummcr 88, som omfuttar sjukdomar i såväl manliga som kvinnliga könsorganen, är delad å

DÖDSORSAK MÅNADSVIS ÅREN 1911 1920. 235 resp. organs sjukdomar.

236 Tab. 52. Vissa dödsorsaker fördelade efter

månader under vart och ett av åren 1911 20. 237

238 TAB. 52 (forts.). VISSA DÖDSORSAKER FÖRDELADE EFTER

MÅNADER UNDER VART OCH ETT AV ÅREN 1911 20. 239

240 Tab. 53. Dödsorsakerna fördelade länsvis, N:r 25, 31, 32, 34, 35, 37, 38.

tioårsperioden 1911 1920. A. Hela riket. 241

242 TAB. 53 (forts.). DÖDSORSAKERNA FÖRDELADE LÄNS-

VIS TIOÅRSPERIODEN 1911 1920. A. HELA RIKET. 243

244 TAB. 53 (forts.). DÖDSORSAKERNA FÖRDELADE LÄNS- N:r 25, 31, 32, 34, 35, 37, 38.

VIS TIOÅRSPERIODEN 1911 1920. B. Landsbygden. 245

246 TAB. 53 (forts.). DÖDSORSAKERNA FÖRDELADE LÄNS-

VIS TIOÅRSPERIODEN 1911 1920. B. LANDSBYGDEN. 247

248 Tab. 54. De avlidna fördelade efter dödsorsaker, * N:r 25, 31, 32, 34, 35, 37, 38.

kön och ålder, åren 1911 1920. A. Hela riket. 249

250 TAB. 54 (forts.). DE AVLIDNA, FÖRDELADE EFTEE DÖDSORSAKER,

KÖN OCH ÅLDER, ÅREN 1911 1920. A. HELA RIKET. 251

252 TAB. 54 (forts.). DE AVLIDNA, FÖRDELADE EFTER DÖDSORSAKER, * N:r 25, 31, 32, 34, 35, 37, 38.

KÖN OCH ÅLDER, ÅREN 1911 1920. B. Landsbygden. 253

254 TAB. 54 (forts.). DE AVLIDNA, FÖRDELADE EFTER DÖDSORSAKER,

KÖN OCH ÅLDER, ÅREN 1911 1920. B. LANDSBYGDEN. 255

256 Tab. 55. Avlidna barn (under 5 år), fördelade efter * N:r 25, 31, 32, 34, 35, 37, 38.

dödsorsaker, kön och ålder, åren 1911 1920. 257

258 TAB. 55 (forts.). AVLIDNA BARN (UNDER 5 ÅR), FÖRDELADE

EFTER DÖDSORSAKER, KÖN OCH ÅLDER, ÅREN 1911 1920. 259

260 Tab. 56. Våldsamma dödsorsaker

(utom självmord), åren 1911 1920. 261

262 Tab. 57. Antal själv-

mördare åren 1911 1920. 263 1 ) Häribiand genom dynamit 162 fall (varav 1 kvinna), nämligen 120 å landsbygden och 42 i städerna. Änm. Beträffande självmorden begångna under sinnessjukdom se anm. sid. 261.

264 Tab. 58. Antal avlidna män över 15 år, 1) Här äro sammanförda disponenter, ingenjörer etc. inom föregående industrier.

fördelade efter yrke och ålder, åren 1911 1920. 265

266 Tab. 59. Antal avlidna män över 15 år, för- 1) Här äro sammanförda disponenter, ingenjörer etc. inom föregående industrier. 2) >Ej

delade efter yrke och dödsorsak, åren 1911 1920. 267 definierade sjukdomar i andningsorganen äro i denna tabell räknade under >övriga kända dödsorsaker».

268 TAB. 59 (forts.). ANTAL AVLIDNA MÄN ÖVER 16 ÅR, FÖR-

DELADE EFTER YRKE OCH DÖDSORSAK, ÅREN 1911 1920. 269

270 Tab. 60 Emigranter åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, dit utflyttningen uppgivits skola ske.

Tab. 61. Immigranter åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, varifrån inflyttningen skett. 271

272 Tab. 62. Emigranter, länsvis, åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, dit utflyttningen uppgivits skola ske.

Tab. 63. Immigranter, länsvis, åren 1911 1920, med fördelning efter de länder, varifrån inflyttningen skett. 273

274 Tab. 64. Emigranter och immigranter länsvis, fördelade efter kön, åren 1911 1920.

Tab. 65. Emigranter och immigranter, fördelade efter kön och civilstånd, vart och ett av åren, 1911 1920. 275

276 Tab. 66. Emigranter till och immigranter från särskilda

länder, fördelade efter kön och civilstånd, åren 1911 1920. 277

278 Tab. 67. Hela antalet emigranter och immigranter åren 1911 1920,

fördelade efter kön, civilstånd och ålder i ettårsklasser. 279

280 Tab. 68. Emigranterna åren 1911 1920 från hela riket, dess landsbygd och städer, fördelade efter kön, civilstånd och ålder i femårsklasser.

Tab. 69. Immigranterna åren 1911 1920 från hela riket, dess landsbygd och städer, fördelade efter kön, civilstånd och ålder i femårsklasser. 281

282 Tab. 70. Hela antalet emigranter åren

1911 1920, fördelade efter kön och födelseår. 283

284 TAB. 70 (forts.). HELA ANTALET EMIGRANTER ÅREN

1911 1920, FÖRDELADE EFTER KÖN OCH FÖDELSEÅR. 285

286 Tab. 71. Hela antalet immigranter åren

1911 1920, fördelade efter kön och födelseår. 287

288 TAB. 71 (forts.). HELA ANTALET IMMIGRANTER ÅREN

1911 1920, FÖRDELADE EFTER KÖN OCH FÖDELSEÅR. 289

290 Tab. 72. Emigranterna efter

yrken åren 1911 1920. 291

292 Tab. 73. Immigranterna efter

yrken åren 1911 1920. 293

294 Tab. 74. Immigranternas nationalitet, länsvis, åren 1911 1920.

Tab. 75. Immigranterna, fördelade efter nationalitet och det land, varifrån inflyttningen skett, åren 1911 1920. 295

296 Tab. 76. Ett tusen dödsfall bland män över 15 år i vart antal på nedanstående särskilda döds-

och ett ar vidstående yrken fördela sig med följande orsaker och åldrar, åren 1911 20. 297