INLEDNING TILL. Befolkningsutvecklingen under 250 år. Stockholm : Statistiska centralbyrån, (Demografiska rapporter ; 1999:2).

Transkript

1

2 INLEDNING TILL Bidrag till Sveriges officiella statistik. A. Befolkningsstatistik / Statistiska centralbyrån. Stockholm : P.A. Norstedt & Söner, Täckningsår: 1851/ Föregångare: Tabell-commissionens underdåniga femårsberättelse till Kongl. Maj:t om folkmängden i Sverige vid slutet af år 1850 samt födde, döde, vigde m. m. i riket år , med tillhörande bilagor och 53 tabeller. Stockholm : P. A. Norstedt & söner, Kongl. tabell-commissionens underdåniga berättelse till Kongl. Maj:t angående nativitetens och mortalitetens förhållande åren samt rikets folkmängd sistberörde år.- Stockholm, Även utgivna med varierande titel såsom t. ex. Underdånig berättelse till Kongl. Maj:t, angående nativiteten och mortaliteten m. m. i Sverige åren Täckningsår: 1816/ I Statistiska centralbyråns bibliotek finns tabell i stort format separat utgivna 182?-1855 med teckningsår i följande femårintervall: , , , Handlingar, angående tabellverket Stockholm : A. Gadelius, Handlingar, angående tabellverket ingår i Bihang till riksståndens protokoll vid urtima riksdagen , bd 1, s Efterföljare: Befolkningsrörelsen / Kungl. statistiska centralbyrån. Stockholm : P. A. Norstedt & söner, (Sveriges officiella statistik) Täckningsår: Folkmängden inom administrativa områden den 31 december / Kungl. statistiska centralbyrån. Stockholm : P. A. Norstedt & söner, (Sveriges officiella statistik). Täckningsår: Översiktspublikationer: Historisk statistik för Sverige. Del 1. Befolkning uppl. - Stockholm : Statistiska centralbyrån, Befolkningsutvecklingen under 250 år. Stockholm : Statistiska centralbyrån, (Demografiska rapporter ; 1999:2). BISOS A digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) med stöd från Riksbankens Jubileumsfond, Den digitala versionen har kompletterats med serieuppgift på titelsidan. urn:nbn:se:scb-bi-a

3 BIDRAG TILL SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK. A) BEFOLKNINGSSTATISTIK. Nyföljd.XXXII: 1. Bihang. FOLKMÄNGDENS FÖRÄNDRINGAR I SVERIGE ÅREN JEMTE ÖFVERSIGTER FÖR ÅREN MOUVEMENT DE LA POPULATION DE LA SUÈDE EN Bihang till Statistiska Centralbyråns Befolkningsstatistik för år STOCKHOLM, KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER.

4

5 Innehållsförteckning. Text. Sid. Inledning I. A) Folkmängd och folkökning [Tab. I IV] I. B) Äktenskap [Tab. V X] VI. C) Födde, jemte uppgifter om barnaföderskorna [Tab. XI XV] XIII. D) Döde [Tab. XVI XX] XXII E) Vigde, födde och döde årstidsvis [Tab. XXI och XXII] XXXIV. F) Emigranter och immigranter [Tab. XXIII XXVIII] XXXVII. G) Vigde, födde och döde samt emigranter och immigranter i socknar och städer, åren [Tab. XXIX] XLVI. Tabeller. Tab. I. Folkmängd, folkmängdstillväxt och medelfolkmängd, åren > II. Folkmängd i länen och de större städerna vid slutet af åren > III. Allmän öfversigt öfver folkmängdens förändringar, åren > IV. Medelfolkmängd efter kön, ålder och civilstånd, i femårsklasser > V. Antal ingångna äktenskap, jemte makarnas civilstånd och gifte, åren > VI. Antal ingångna äktenskap med fördelning efter makarnas trossamfund, åren » VII. Antal vigda par efter åldersklasser, åren > VIII. Qvinnornas ålder vid deras inträde i första giftet, åren > IX. Antal vigda män och qvinnor efter åldersklasser, åren » X. Genom skiljobref upplösta trolofningar och äktenskap, åren > XI. Hela antalet barnaföderskor samt de med äkta barn nedkomna barnaföderskornas civilstånd och ålder, åren > XII. Med oäkta barn nedkomna barnaföderskors civilstånd och ålder, åren » XIII. Enbörder, tvillings-, trillings- och fyrlingsbörder åren » XIV. Antal lefvande födde och dödfödde, åren » XV. Antal födda barn fördelade efter lif, kön och civilstånd, åren > XVI. Antal döde jemte deras civilstånd och ålder, åren » XVII. De döde fördelade efter kön, ålder och civilstånd, åren > XVIII. Uppgifna dödsfall af s. k. folksjukdomar (farsoter) och dödsfall i barnsbörd, åren > XIX. Uppgifna våldsamma dödsorsaker (utom sjelfmord), åren > XX. Antal sjelfmördare jemte deras kön, civilstånd, ålder och dödssätt, åren > XXI. Antal ingångna äktenskap, födde och döde samt sjelfmördare i hvarje månad, åren > XXII. Antal döde i hvarje månad (årsvis), åren Hela riket 20. > XXIII. Emigranter och immigranter, med fördelning efter de länder, till och från hvilka flyttningen skett, åren Table des matières. Pages. Texte. Introduction I. A) La population et son augmentation [Tabl. I IV] I. B) Mariages [Tabl. V X] VI. C) Accouchements et naissances [Tabl. XI XV] XIII. D) Décès [Tabl. XVI XX] XXII. E) Mouvement de la population par mois [Tabl. XXI et XXII].. XXXIV. F) Emigrés et immigrés [Tabl. XXIII XXVIII] XXXVII. G) Mouvement de la population par paroisse [Tabl. XXIX] XLVI. Tableaux. Tabl. I. Population, augmentation de la population, population moyenne, en » II. Population des préfectures et des grandes villes, en > m. Aperçu général du mouvement de la population, en > IV. Population moyenne par âge, par sexe et par état civile, en » V. Mariages contractés, par état civil et par noces, en » VI. Mariages contractés, par confession, en » VII. Mariages, par âge combiné des mariés et des mariées, en » VIII. Age des femmes à leur premier mariage, en > IX. Age des mariés et des mariées, en > X. Fiançailles et mariages dissous au moyen de lettre de divorce, en XI. Accouchées. Nombre total. Mères des enfants légitimes, par état civil et par âge, en » XII. Accouchées. Mères des enfants illégitimes, par état civil et par âge, en » XIII. Naissances simples et multiples, en XIV. Nés vivants et morts-nés, en » XV. Naissances, nés vivants et morts-nés, par sexe et par état civil, en XVI. Décès par état civil et par âge, en > XVII. Décès par sexe, par âge et par état civil, en > XVIII. Décès provenant des maladies épidémiques et des couches, en » XIX. Morts violentes (non compris les suicides), en » XX. Suicides, par sexe, par âge, par état civil et par moyen, en > XXI. Mariages, naissances, décès et suicides par mois, en » XXII. Décès par mois pendant chaque année de 1881 à » XXIII. Emigrés et immigrés par destination ou par provenance, en

6 Sid. Tab. XXIV. Emigranter och immigranter, fördelade efter civilstånd, åren > XXV. Antal emigranter till och immigranter från hvarje land med fördelning efter civilstånd, åren Hela riket 23.» XXVI. Emigranternas och immigranternas lefnadsyrken, åren > XXVII. Emigranternas och immigranternas ålder, åren > XXVIII. Antal utländingar, som erhållit Svensk medborgarrätt eller tillstånd att besitta fast egendom, åren > XXIX. Vigde, födde och döde samt emigranter och immigranter i socknar och städer, åren Pages. Tabl. XXIV. Emigrés et immigrés par état civil, en » XXV. Emigrés et immigrés par état civil et par destination ou par provenance, en > XXVI. Emigrés et immigrés par profession, en » XXVII. Emigrés et immigrés par âge, en » XXVIII. Naturalisations et nombre d'étrangers ayant reçu la permission de posséder des biensfonds en Suède, en > XXIX. Mariages, naissances, décès, émigrés et immigrés par paroisse, en

7 I de berättelser, som af Statistiska Centralbyrån afgifvits angående de af densamma utförda folkräkningarna, hafva städse meddelats en del sammandragstabeller och öfversigter rörande folkmängden och dess förändringar i riket, dess landsbygd och städer samt äfven särskilda socknar, under den tidrymd, som förflutit sedan närmast föregående folkräkning, äfvensom till jemförelse härmed några af de vigtigaste motsvarande data för äldre tider. Dessa öfversigter hafva, vid nu skeende offentliggörande af första afdelningen af redogörelsen för 1890 års folkräkning, blifvit för vinnande af större öfverskådlighet sammanförda till det särskilda bihang, som härmed framlägges. I detsamma hafva, i likhet med hvad annars i Centralbyråns publikationer iakttages, de absoluta siffrorna för sjelfva den förhandenvarande perioden, , upptagits i en tabellafdelning, medan de i relativa tal utförda beräkningarna äfvensom de jemförande återblickarna å föregående perioder meddelas i denna textafdelning med tillhörande texttabeller. Efterföljande Tabeller I XXVIII innehålla alltså ett kortfattadt sammandrag af de särskilda årsberättelsernas absoluta tal beträffande folkmängden och dess förändringar genom ingångna äktenskap, födelser och dödsfall äfvensom in- och utvandring, för riket i dess helhet med skilnad mellan landsbygd och städer samt för de särskilda länen, under årtiondet Härtill har i tab. XXIX fogats ett sammandrag af de vigtigaste hithörande talen för hvar och en af rikets städer och socknar. Motsvarande öfversigtstabeller i äldre redogörelser, nemligen för åren , , 1870 och 1880, äro, försåvidt de derstädes förekomma, att söka beträffande tab. I XXVIII i redogörelsernas första afdelnings text och beträffande tab. XXIX i andra afdelningens tabellbilagor. Erinras må här jemväl om det omfattande arbete, som, under titeln Några grunddrag af Sveriges befolkningsstatistik för åren , är fogadt såsom bihang till 1876 års berättelse. I den textafdelning, som här närmast följer, lemnas en kortfattad framställning af några vigtigare drag rörande senaste årtiondes befolkningsförhållanden i allmänhet, jemte en återblick på förhållandena under föregående tidrymder af oafbruten fred under detta århundrade, eller från och med året De absoluta tal, som ligga till grund för hithörande beräkningar, i hvad de afse tiden före 1880, hafva i de flesta fall, till följd af bristande utrymme, ej kunnat här upptagas, men återfinnas desamma till största delen i Centralbyråns föregående publikationer eller förvaras i manuskript i byråns arkiv. Bihang till Befolknings statistiken för A) Folkmängd och folkökning. [Tab. I IV.] Folkmängden och folkmängdstillväxten under hvart och ett af åren för riket i dess helhet, med särskiljande af landsbygd och städer, meddelas i tab. I, och i tab. II likaledes folkmängden för hvarje år i länen och de större städerna. Tab. III innehåller en allmän öfversigt af befolkningens förändringar under årtiondet, jemväl i relativa tal. De i tab. I utförda medelfolkmängds-beräkningarna för riket och länen grunda sig på folkmängdsuppgifterna för åren 1880 och 1890 äfvensom samtliga mellanliggande år och utgöras af de aritmetiska media af den beräknade folkmängden vid hvarje års midt. Enahanda är förhållandet i tab. IV, hvad angår hela riket och folkmängden i det hela inom hvarje åldersgrupp, med skilnad mellan man- och qvinkön. Angående civilståndsfördelningen inom de olika åldrarna gifvas deremot icke uppgifter annat än vid tioårsperiodens början och slut. Här hafva derför de aritmetiska media mellan 1880 och 1890 års tal inom hvarje femårig åldersgrupp af man- eller qvinkön proportionelt jemkats till öfverensstämmelse med den förut på angifvet sätt funna slutsumman. På samma sätt har inom hvarje grupp af kombinerad ålders- och civilståndsfördelning förfarits med talen för land och stad, hvilka icke heller äro gifna annat än för åren 1880 och 1890, och hafva härvid till sist de små differenser, som på detta sätt uppstått gentemot de förut på grund af tioåriga beräkningar vunna slutsummorna af manlig eller qvinlig medelfolkmängd å landsbygden och i städerna, utproportionerats på städernas ålders- och civilståndsgrupper och motsvarande korrektioner utförts å landsbygdens. Folkmängden år 1890 efter kön och åldersår meddelas i tab. 2 af årsberättelsen här förut, medan folkmängden efter kombination af kön, ålder och civilstånd kommer att intagas i årsberättelsens tredje afdelning. (Ett sammandrag häraf, i femårsgrupper, finnes redan offentliggjordt i Statistisk Tidskrift h. 95 sid. 12). I) Hela riket (Tab. A). Ehuruväl, såsom redan omnämnts, den följande redogörelsen kommer att uteslutande sysselsätta sig med tidrymden , må här inledningsvis anföras folkmängden i Sverige, sådan den framgått vid samtliga de folkräkningar, som hittills blifvit i vårt land utförda. Resultatet af desamma hafva varit, att Sveriges innebyggareantal vid slutet af hvart och ett af nedanstående år har utgjort: A

8 Tab. I IV. Folkmängd och folkökning. Förestående tal äro anförda efter Befolkningsstatistiken för år 1880, andra afdelningen sid , och torde med afseende å de äldre åren få hänvisas till der intagna anmärkningar. Sedan den svenska befolkningsstatistikens begynnelse har alltså vårt lands folkmängd nu ökats med 3 millioner raenniskor. Den första millionens tillökning, från år 1751, nåddes först år 1826, således efter 75 år, den andra millionen år 1859, således efter 33 år, och den tredje millionen slutligen i det allra närmaste år 1890 och fullt år 1891, således efter 32 år. Den kortaste tid, under hvilken någonsin Sveriges folkmängd vuxit med fullt 1 million raenniskor, är mellan åren 1840 och 18GG, en tidrymd alltså af 26 år. Folkmängden utgjorde nemligen vid 1840 års slut 3,138,887 och vid 1866 års slut 4,160,677. En folkmängd af 2 millioner raenniskor nåddes år 1768, talet 3 millioner år 1835 och talet 4 millioner år Räknadt från år 1751 befans folkmängden fördubblad år 1854, således efter 103 år. Folkmängden år 1890 är dubbelt så stor som den af år 1810, och har alltså den sista fördubblingen kraft en tid af 80 år. Den tidrymd, som här egentligen kommer att behandlas, eller åren , är i det följande gemenligen fördelad i sex perioder, af hvilka den första omfattar de tjugufem åren , och de öfriga fem hvart och ett af de sedan dess förflutna årtiondena. Under dessa perioder hafva medelfolkmängrden äfvensom den förefunna folkökningen varit följande (se nästa sida). Tab. A. Nativitetsöfverskott, omflyttning och folkökning länsvis, årligen pr 1,000 inv. af medelfolkmängden,

9 Tab. I IV. Folkmängd och folkökning. III Under samma tid hafva folkökningens begge särskilda faktorer, natititetsöfverskottet samt skilnaden mellan nt- och inflyttning, stält sig gentemot hvarandra på följande sätt: Eller årligen på 1,000 invånare af medelfolkmängden: Af förestående tal framgår, att nativitetsöfverskottet under denna tid vuxit från ej fullt 10 %o årligen till öfver 12 /oo» men att det oaktadt folkökningen nedgått från 9 '/i %o i" endast något öfver A 1 /2. Förklaringen härtill ligger i den starkt stigande förlusten genom emigrationen, hvilken under den första af ofvannämnda perioder beröfvade riket blott en obetydlighet af 008 /oo af folkmängden årligen, men under den sista perioden deremot omkring hundra gånger flere, eller 7 Vi /oo pr år. Den stora utvandringen började egentligen först under senare hälften af 1860-talet, eller för numera ett fjerdedels århundrade sedan. Under dessa tjugufem år har Sverige till utlandet aflemnat ornkr. 600,000 menniskor flere än det mottagit. Till följd af den ofantliga emigrationen har årtiondet företett en lägre relativ folkökning än hvarje annat i detta århundrade, med undantag af krigsperioden , till trots för att det nu senast gångna årtiondet, i jemnbredd med 1870-talet, eger det största relativa nativitetsöfverskottet alltsedan den svenska befolkningsstatistikens begynnelse. II) Länen. (Tab. A C). Vid ett studium af Sveriges befolkningsförhållanden skall man nästan öfverallt finna, att vårt land uppdelar sig i tre Tab. C. Länens folkmängd i procent af hela rikets åren Tab. B. Nativitetsöfverskott, omflyttning och folkökning å landsbygden och i städerna länsvis, årl. pr 1,000 inv.,

10 IV Tab. I IV. Folkmängd och folkökning. stora områden, i det att södra Sverige sönderfaller i ett östligt och ett vestligt område, medan de nordligaste länen i regeln bilda en grupp för sig. Gränserna mellan dessa trenne grupper äro dock icke i hvarje fall fullt desamma. Östra Sveriges befolkningsförhållanden återfinnas skarpast utpräglade i de fyra länen omkring Mälaren, eller Stockholms, Uppsala, Södermanlands och Vestmanlands län, och till dem ansluta sig i regeln Gefleborgs och Kopparbergs län i norr samt Östergötlands län och Gotland i söder. Stundom tillkomma ytterligare norrut Jemtlands län och söderut Kalmar län. Vestra Sverige omfattar vestgötalänen med Bohuslän och Dal, vidare Småland, åtminstone de båda inre länen, Halland och Skåne samt norrut Vermlands och Örebro län. En egen ställning intages af Blekinge, som i vissa fall erinrar om östra Sverige, i andra fall åter om det vestra. Det nordliga Sverige slutligen omfattar Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län samt i vissa fall Jemtlands, hvilket sistnämnda län dock, såsom redan omnämnts, också visar östsvenska befolkningsförhållanden. I flere hänseenden råder for öfrigt en betydande skilnad mellan tiden före den stora utvandringens uppträdande och de årtionden, som sedan dess förflutit. De relativa talen för nativitetsöfverskott, omflyttning och folkökning inom de särskilda länen under tidrymden meddelas i tab. A, B och C. Af dessa tabeller kunna i största allmänhet dragas följande slutsatser. a) Nativitetsöfverskottet var, under tiden före utvandringen, således före 1860-talet, i allmänhet lågt i hela östra Sverige och synnerligen lågt i Mälareprovinserna; deremot företedde vestra och i synnerhet norra Sverige en hög naturlig folkökning. Anmärkas må, att till östra Sverige här icke kan räknas Jemtlands och näppeligen heller Kalmar län; vidare att Blekinge län i regeln anslöt sig till vestra Sverige, d. v. s. företedde höga tal, samt slutligen att inom sistnämnda landsdel Hallands och Göteborgs och Bohus län afveko, med nativitetsöfverskott mestadels under riksmedeltalet. I allt detta har genom utvandringens uppträdande en ganska betydande förändring försiggått. Först och främst är att märka, det utvandringen egentligen rotfäst sig i vestra Sverige, medan östra och norra Sverige gått vida mera fria. Häraf har i sin ordning blifvit en följd att nativitetsöfverskottet bland vestra Sveriges decimerade befolkning gått ganska mycket tillbaka i förhållande till det öfriga rikets. Redan på 1860-talet sjönk Elfsborgs län ned under medeltalet. Under 1870-talet följdes exemplet af Kristianstads län och under 1880-talet ytterligare af Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs och Vermlands län, hvarefter vestra Sveriges förra överlägsenhet är i det närmaste försvunnen. Blott Blekinge, Jönköpings och Örebro län intaga ännu i viss inan den gamla ståndpunkten. I motsats härtill hafva i det af utvandringen mera skonade östra Sverige Kopparbergs och i synnerhet Gefleborgs län höjt sig öfver riksmedeltalet; sistnämnda län har också under vissa tider mottagit ett betydande inflyttningsöfverskott. Mälaredalens fyra län samt Östergötland och Gotland förete deremot fortfarande en naturlig folkökning, som från svensk synpunkt är under medelmåttan, om än densamma för Mälareprovinserna blifvit betydligt ökad i jemförelse med hvad den var i äldre tider. I norra Sverige är nativitetsöfverskottet ännu alltjemt mycket starkt och har i två af hithörande län, nemligen Jemtlands och Vesternorrlands, till och med ej obetydligt förökats. b) Folkökningen. Öfvergår man derefter till den faktiskt förefunna folkökningen, så framträder först det allmänna förhållandet att före utvandringens dagar den naturliga och den verkliga folkökningen i stort sedt sammanföllo i Sverige. Folkbytet med främmande land var nästan försvinnande obetydligt, och äfven omflyttningen inom landet spelade i regeln icke någon större rol. Till följd häraf upprepa sig i fråga om folkökningen de iakttagelser, som nyss äro anförda beträffande nativitetsöfverskottet, d. v. s. folkökningen befinnes hafva varit svag i östra Sverige men stark i vestra och norra delarna af landet. Östra Sveriges underlägsenhet framträder tydligt, trots att en del af dess län under denna tid till och med mottogo öfverskott af inflyttning. Sammanlagda upptogo de fyra Mälarelänen samt Gefleborgs och Kopparbergs, Östergötlands och Gotlands län vid 1815 års slut /, af riksfolkmängden, men år 1840 blott /., år 1850 blott och år 1860 blott /.. Nedgången under de fyrtiofem åren uppgår alltså till mer än 4 % af riksfolkmängden, motsvarande år 1860 en brist i dessa läns fulkmängd af mer än 150,000 personer. I Blekinge, Skåne, Vestergötland med Bohuslän och Dal samt Vermland och delvis äfven de småländska länen jemte Halland var folkökningen i allmänhet öfver medelmåttan under tidrymden , och undantagslöst var detta förhållandet i landets fyra nordligaste län. Efter utvandringens uppträdande har östra Sveriges ställning blifvit betydligt gynsammare än förr, medan vestra Sveriges i proportion försämrats. Under 1880-talet har folkmängden minskats i flertalet af de län, som här räknats till vestra Sverige, eller i alla med undantag af Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro. I östra Sverige deremot träffas folkminskning blott i Östergötlands län samt på Gotland. Särdeles stark, i jemförelse med äldre tider, har folkökningen varit i Gefleborgs län. I de fyra nordligaste länen har äfven den verkliga folkökningen allt framgent varit mycket stark, om än den inbördes ordningen emellan länen har vexlat. I äldre tider stodo gemenligen Vesterbottens och Norrbottens län främst, men under de sista trettio åren hafva Vesternorrlands och Jemtlands län tagit försteget, utan tvifvel i samband med den ofantliga utvecklingen i dessa trakter af trävaruhandteringen. c) Omflyttningen inom landet. I en följande afdelning be- ' handlas emigrationens omfattning inom landets olika bygder. Omflyttningen inom landet, om hvilken icke några direkta uppgifter föreligga, torde lämpligen kunna behandlas här, i sammanhang med folkökningen. Då beloppen af in- och utvandring, d. ä. folkbytet med främmande länder, äro kända, erhålles resultatet af flyttningen inom landet genom skilnaden mellan å ena sidan den på grund af nativitetsöfverskott samt emigration och immigration beräknade folkökningen, å andra sidan den folkökning som verkligen förefunnits. För riket i dess helhet borde denna skilnad naturligtvis reducera sig till 0, men af tab. III synes att så icke är fallet. I stället har en brist uppstått af för hela årtiondet vid pass 18,000 personer, vittnande dels om ofullständighet i emigrantlistorna, dels om det kända afförandet ur husförhörslängderna af en mängd personer med okänd vistelseort (s. k. qvarstående obe-

11 Tab. I IV. Folkmängd och folkökning. v Stockholms tillbakaskridande under tidrymden är anmärkningsvärdt. Landsortsstädernas folkmängd har derfintlige). Enahanda är förhållandet jemväl för årtiondet Till följd häraf kunna de i sagda tabell för hvarje län beräknade talen för»annan vinst eller förlust» (tabellens kol. 9) icke anses fullt noggrannt motsvara resultatet af den inländska omflyttningen, men felen äro icke större än att de, för vinnande af en ungefärlig föreställning, kunna lemnas derhän. Utföres beräkningen i årligt %o af medelfolkmängden, befinnes att vinsten ( + ) eller förlusten ( ) vid den inländska omflyttningen, på nämnda sätt angifven, under hvartdera af de båda senaste årtiondena gestaltat sig på det sätt som framgår af följande tabell: emot för hvarje period vunnit terräng i förhållande till riksfolkmängden, dock i högre grad först från och med 1840-talet. b) NatiYitetsöfverskottet har utgjort, årligen pr 1,000 af medelfolkmängden: Det bedröfliga, ända till och med 1850-talet fortgående mortalitetsöfverskottet i Stockholm faller här genast i ögonen, men äfven den väsentliga förbättringen under senare tider i såväl hufvudstaden som öfriga städer, hvilka senare, i genomsnitt, numera blott i ringa grad äro landsbygden underlägsna. c) Öfrerskottet af inflyttning (+) eller utflyttning ( ) har utgjort, årligen pr 1,000 inv. af medelfolkmängden: Af denna tabell framgår, vid jemförelse med talen för emigrationen (se tab. III), att de län, som lemna den största utvandringen, ej alltid äro de som lemna de största bidragen till den inländska omflyttningen, om än detta i regeln kan sägas vara fallet. De trakter i Sverige, som mottaga öfverskott af inflyttningar, eller som åtminstone lida den minsta förlusten genom utflyttningar, äro i hufvudsak de samma under båda perioderna. De äro dels Mälareprovinserna och Gefleborgs län, dels norra Sverige, isynnerhet Vesternorrlands och Jemtlands län, dels slutligen rikets vestra kust (Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län). Sistnämnda förhållande, som i främsta rummet torde vara beroende af tillströmningen till de i åtminstone ett par af sistnämnda län belägna betydliga städer, vittnar möjligen om att äfven inom Sverige kan spåras den allmänna dragning åt vester, af hvilken hela emigrationen, från en synpunkt sedd, är ett uttryck i stort. III) Land och stad. (Tab. A C). «) Fördelningen af rikets folkmängd på lands- och stadsbygd har vid nedanstående tidpunkter varit följande: I landsbygdens städse stegrade förlust genom öfverskjutande utflyttning spelar emigrationen en roll först från och med talet. Under de båda senaste årtiondena, för hvilka ensamt utvandringens fördelning mellan land och stad är utförd, uppgick landsbygdens förlust till främmande land, så vidt kändt är, resp. omkring 103,500 och 275,402 personer samt den öfriga förlusten (väsentligen inflyttning till städerna) resp. omkring 136,000 och 190,772. Oaktadt således det absoluta utflyttningsöfverskottet från landsbygden till städerna säkerligen var betydligt högre under den senare perioden, var likväl, såsom af talen här ofvan synes, från städernas synpunkt den relativa inflyttningsvinsten lägre under 1880-talet än under 1870-talet (14-89 /oo mot 16-32). Förklaringen härtill ligger naturligtvis i den starka folkökningen i städerna under mellantiden. Af talen här ofvan framgår för öfrigt, att folkvinsten af inflyttning till Stockholm under 1880-talet, så öfverväldigande densamma än förefallit, likväl relativt till stadens egen folkmängd varit föga större än under 1850-talet, och att årliga inflyttningsvinsten i landsortsstäderna åren till och med endast varit jemnhög med den som egde rum redan under perioden Men också har under de senaste årtiondena en betydande del af städernas inflyttningsöfverskott från landsbygden gått ånyo förlorad genom emigrationen. d) Folkökningen, årligen pr 1,000 inv. af medelfolkmängden, har utgjort:

12 VI Tab. I IV. Folkmängd och folkökning. Tab. V-X. Äktenskap. En närmare granskning af talen här ofvan för nativitetsöfverskott och in- eller utflyttning ådagalägger, att folkökningens stegring i städerna mera är att tillskrifva nativitetsöfverskottets ökning än ökningen af inflyttningen. e) Länen. Nativitetsöfverskott, omflyttning och folkökning å landsbygden och i städerna inom hvarje län åren meddelas, i relativa tal, i tab. B. I ögonen fallande är här det höga nativitetsöfverskottet på landsbygden i Blekinge i jemförelse med öfriga läns landsbygd i Svea- och Götaland. I öfrigt må anmärkas, att nativitetsöfverskottet numera i flere län är högre i städerna än på landsbygden. Så är nemligen händelsen i Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Ballands, Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs län, således i en stor del af vestra Sverige, och derjemte äfven på Gotland samt i Gefleborgs och Jemtlands län. Att folk mängden vuxit mellan 1880 och 1890 årens folkräkningar har på landsbygden nära nog varit ett undantagsfall. Visserligen slutar siffran för hela rikets landsbygd med ett litet plus, men detta beror på en jemförelsevis betydlig ökning i ett litet fåtal län. Folkökning på landsbygden träffas blott i de fyra Mälareprovinserna samt Kopparbergs och de norrländska länen, alltså i östra och norra Sverige, men i öfrigt blott i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, således ej ens i det rika Malmöhus län. Ökningssiffran för Blekinge landsbygd är egentligen något större än som här synes, enär landsbygden år 1880 omfattade jemväl den nuvarande staden Ronneby. På samma sätt har siffran för Östergötlands läns landsbygd nedsatts genom Motalas upptagande bland städerna. I samband härmed må erinras om att äfven i öfrigt de under årtiondet talrika regleringarna af rikets administrativa indelning medfört folkraängdsrubbningar, hvilka dock i det hela äro att anse såsom oväsentliga. Utflyttningsöfverskottet på landsbygden i vestra Sverige håller sig, om man blott frånser Bohuslän, med en sorglig enformighet mellan de ofantligt höga siffrorna 12 ä 18 %o pr år. Sistnämnda siffra öfverstiges af Kronobergs och Vermlands län. Vesternorrlands läns landsbygd är den enda i hela riket, der inflyttningen öfverväger utflyttningen. I fyra län träffas utflyttningsöfverskott äfven från städerna; dessa äro Kalmar, Gotlands, Kristianstads och Kopparbergs. /) Städerna efter storlek. Om städerna ordnas efter sin storlek år 1890, befinnes årliga folkökningen hafva utgjort, jemfördt äfven med landsbygden: Folkökningen i de mindre städerna (med under 5,000 inv.) sänkes, om Motala och Ronneby äfven år 1890 frånräknas, till blott omkring 13 %og) Större städer. Inom de särskilda större städerna hafva folkökningsförhållandena under de tre senaste årtiondena ställt sig på det sätt, som framgår af efterföljande tabell (hvari städerna uppräknas enligt den vanliga länsföljden): Årligen pr 1,000 inv. af I Göteborgs och Kristianstads folkökning under 1860-talet ingår hela folkmängden a de under samma årtionde med dessa städer införlifvade nya områden. Inom stadens nuvarande gränser växte Göteborgs folkmängd med omkring 20 %o pr år, hvaraf nativitetsöfverskottet utgjorde omkring 8 %o- B) Äktenskap. [Tab. V X]. medelfolkmängden. I) Hela riket (Tab. D F). a) Äktenskapsfreqvensen uttryckes enklast genom angifvande af de ingångna äktenskapens hela antal i förhållande till den samfålda folkmängden, af alla åldrar; men till följd af befolkningens vexlande sammansättning efter ålder och civilstånd äro de på detta sätt vunna giftermålstalen understundom missvisande. Ett något noggrannare resultat vinnes, om man jemför giftermålens antal icke med folkmängden af alla åldrar, utan endast med den medelålders befolkningen, således de åldrar, i hvilka äktenskapen i regeln ingås. Den lämpligaste begränsningen härvid har, åtminstone för svenska förhållanden, befunnits vara, vidkommande mankönet åldern år och vidkommande qvinkönet åldern år. En fullt noggrann föreställning om den verkliga äktenskapsfreqvensen vinnes slutligen genom att från den medelålders folkmängden ytterligare afskilja den del, som utgöres af de redan gifte, och således jemföra äktenskapens antal blott med antalet

13 Tab. V X. Äktenskap. VII äktenskapsledige. Härvid bör naturligtvis antalet första gången vigde af hvartdera könet sammanställas med folkmängden af ogifte af samma kön, och antalet omgiften med folkmängden af enklingar eller enkor (inräknadt frånskilde). Ville man gå mycket strängt metodiskt till väga, borde medelfolkmängden egentligen först ökas med halfva årliga antalet vigde, enär ju äfven desse under en del af vigsel-året (alltså enligt enklaste beräkning ett hälft år) tillhört folkmängden af icke gifte; men denna precisionsberäkning visar sig i regeln utöfva ett så obetydligt inflytande, att densamma i vanliga fall torde kunna lemnas derhän. För vårt land kan den tredje och noggrannaste metoden för äktenskapsfreqvensens beräknande icke med säkerhet användas annat än för de båda senaste årtiondena, enär folkmängdens kombinerade fördelning efter ålder och civilstånd icke genomfördes förr än vid folkräkningen år Att ungefärligen beräkna hela antalet till inträde i första giftet lediga personer inom folkmängden (ogifta män i åldern och ogifta qvinnor i åldern 20 ^5 år), utan särskiljande alltså af mindre åldersgrupper, erbjuder dock inga större svårigheter, med de stödjepunkter, som på grund af de nyaste folkräkningarna stå till buds. Också hafva några dylika approximativa beräkningar (här och i det följande hemtade ur G. Sundbärgs Bidrag till utvandringsfrågan, Uppsala 1885, 86) fått plats här nedan. Med begagnande af hvar och en af nu anförda metoder för äktenskapsfreqvensens beräknande, ställa sig förhållandena i vårt land för perioden på följande sätt. [1] I jemförelse med hela medelfolkmångden, gifte och ogifte af alla åldrar, har antalet ingångna äktenskap utgjort: Årtiondet , som ingår i den längre perioden , är här särskildt upptaget såsom varande det första, för Tab. D. Ingångna äktenskap länsvis, åren

14 viii Tab. V X. Äktenskap. hvilket uppgifter föreligga angående de vigdes ålder, till följd hvaraf detta årtionde blifver utgångspunkten för undersökningen af denna del af äktenskapsstatistiken. Granskar man de relativa talen här ofvan, befinnes äktenskapsfreqvensen från den första perioden till den sista hafva sjunkit från 7-85 pr 1,000 inv. till 6-26, eller med 20 procent. Närmast till hands liggande uppgift blir då att undersöka, i hvad mån detta resultat modifieras genom användande af noggrannare beräkningar. [2] Vid undersökningen af proportionen mellan de nyingångna äktenskapen och hela den medelålders befolkningen kan man göra början med att skilja mellan första giften och omgiften. Hvarderas antal kommer väl att jemföras med en och samma folkmängd af både gifte, ogifte och i enklings- eller enkostånd varande, men om ökningen eller minskningen under tidernas längd af hvartdera slaget giften kan dock äfven på detta sätt en viss föreställning vinnas. Resultatet utfaller på följande sätt (se tabellen). Minskningen i de ingångna äktenskapens antal visar sig här utgöra: från männens synpunkt, i det hela 16 %, men för första giftena 11 och för omgiftena 41 %; från qvinnornas synpunkt: i det hela 16 '/>, men för första giftet 10 och för omgiftena ej mindre än 63 %. Nedsättningen i det hela uppgår alltså vid denna beräkning till 16 '/«, eller något mindre än enligt det första beräkningssättet. [3] Vid beräknandet af äktenskapsfreqvensen i förhållande till den verkligen äktenskapslediga befolkningen, torde omgiftena få lemnas derhän, enär allt för stora vanskligheter möta vid försöken att uträkna motsvarande folkmängd. Angående omgiftenas ökade eller minskade freqvens meddelas för tidrymden några närmare data under afdelningen för de vigdes åldersfördelning här nedan. För första giftet ställer sig resultatet sålunda: Enligt den noggrannaste beräkningen alltså visar sig nedsättningen, från den första perioden till den sista, hafva utgjort ej mindre än vid pass 27 '/> från männens synpunkt och vid pass 22 % från qvinnornas, eller i genomsnitt omkring 25 '/ Att försämringen vid denna sista beräkning visar sig starkare utpräglad än vid de båda föregående, kan synas underligt. Men förklaringen ligger tydligen deri, att genom en längre tids minskad äktenskapsfreqvens har de äktenskapslediges antal ökats hastigare än den medelålders befolkningen i öfrigt, och mot detta ökade antal äktenskapslediga måste alltså ett fortsatt nedgående af giftermålens antal komma att afteckna sig allt skarpare. Det sista årtiondets tal äro de lägsta af alla och understiga till och med talen för det förut såsom särskildt ogynsamt betraktade årtiondet b) ildrar. En närmare föreställning angående omfånget af den nu konstaterade nedsättningen vinnes genom studiet af de vigdes fördelning på olika åldrar. (Tab. VII IX samt D F). Härom föreligga uppgifter från och med 1830-talet, ehuruväl till och med år 1859 blott för fyra stora åldersgrupper: under 25 år, år, år och öfver 50 år. Man har för öfrigt funnit, att under nyssnämnda tid ( ) den yngsta gruppen i allmänhet fått sig en för stor anpart tilldelad, enär många tabellförfattare bland Presterskapet till denna grupp hänfört, jemväl åldersåret år (fylda 25 år), liksom året räknats till gruppen år o. s. v. För tidrymden äro i motsats härtill de yngre åldersgruppernas tal något litet för låga, enär de vigdes ålder under denna tidrymd i hvarje fall beräknades till det åldersår, som under vigselåret fyldes, oafsedt huruvida vigseldagen inträffade före eller efter årsfyllnadsdagen. Det kända förhållandet att flertalet äktenskap ingås under årets sista qvartal gör dock att felen af ett dylikt beräkningssätt blifva temligen obetydliga. Från och med år 1881 känner man de vigdes födelsedatum och. har således kunnat fastställa åldern med fullkomlig noggrannhet. Hvad då först beträffar de fyra åldersgrupper, som kunna särskiljas ända sedan 1830-talet, har de ingångna äktenskapens relativa antal, i förhållande till hela folkmängden inom hvarje ålder (gifta och ej gifta), uppnått de belopp som framgå af föliande tabell:

15 Tab. V X. Äktenskap. ix Bland de vigde männen i åldern år ingår äfven det ringa antalet vigde i åldern före fylda 20 år. Denna tabell vittnar om, att äktenskapsfreqvensens i det föregående konstaterade minskning först och främst är beroende på äktenskapens försenande. I den yngsta gruppen (20 25 år) har sedan 1830-talet giftermålens antal nedgått från 64 %o till blott 42 /oo för männen och inom gruppen år för qvinnorna från 37 till 31 /oo- Men nedsättningen i äktenskapsfreqvensen innebär tydligen ej endast detta försenande, ty i så fall borde sänkningen inom de yngre åldrarna ersättas af en motsvarande höjning inom de äldre. Så är dock ingalunda fallet. Höjningen inom gruppen år från 48 till 51 /oo för männen motsvarar icke sänkningen i föregående ålder, och för qvinkönet äro i åldern år den första och den sista periodens tal nästan identiska. För öfrigt synes af senast anförda tabell att äktenskapens försenande nådde sin höjdpunkt under 1860-talet, och att de båda sista årtiondena karakteriseras af en tydlig förändring till det bättre. Försenandet nnder tidrymden synes ock hafva varit skarpare utprägladt bland männen än bland qvinnorna, hvadan under denna tid åldersskilnaden mellan man och hustru synes böra hafva ökats. För femåriga åldersgrupper äro de relativa talen följande, under årtiondena : Beträffande omgiftena framträder för öfrigt tydligt det fortgående aftagande, som redan kommit till synes i det föregående. I fråga om första giftena bekräftas äfven här att under 1880-talet en höjning egt rum i de yngsta åldersgrupperna, något som till en del, men ej helt och hållet, kan förklaras ur noggrannare åldersuppgifter. Detta faktum skulle man ej gerna väntat sig finna under en period, hvars befolkningsförhållanden annars otvetydigt ådagalägga förevaron af ekonomiskt betryck. Måhända finner man här ett vittnesbörd om, att den stora emigrationen verkligen i någon mån gjort trängseln om lefvebrödet i hemlandet mindre. Ett enkelt sätt slutligen att uttrycka förändringarna med afseende å äktenskapsåldern är att angifva hvarje åldersklass procentiska andel af hela antalet vigde. För de yngre åldrarna ställer sig förhållandet härutinnan alltsedan 1830-talet på följande sätt (för de båda sista årtiondena enligt tab. E): Då 1860-talet här bildar utgångspunkten, torde böra erinras om att äktenskapsfreqvensen under detta årtionde var synnerligen låg i de yngre åldrarna. För åren kan slutligen äktenskapsfreqvensens verkliga omfattning inom hvarje ålder noggrannt studeras, förmedels den kännedom, som här står till buds angående antalet åktenskapsledige. Sammanställes alltså antalet första giften med antalet ogifte inom befolkningen, och antalet omgiften med enklingar eller enkor, blifva vigseltalen för hvartdera årtiondet sådana de framgå af följande tabell (se öfverst å nästa spalt). Här framträder först det kanske ej så mycket kända förhållandet, att äktenskapsfreqvensen är betydligt högre bland enklingar än bland ogifte män. Bland tusen ogifte i åldern år träda hvarje år vid pass 45 i gifte, men bland tusen enklingar i samma ålder ej mindre än 140. I nästa åldersgrupp äro talen resp. 104 och 212, derefter 100 och 217 o. s. v. Skilnaden ökas till och med, relativt taget, med åren. Bland qvinnorna är denna olikhet mycket mindre utpräglad, men äfven här gäller i regeln, att enkan har större utsigt att blifva gift än den ogifta qvinnan, i synnerhet i de yngsta åldrarna. Bih. till Befolkningsstatistilen får Dessa tal lida dock af de oegentligheter, som förut omnämnts med afseende å uppgifternas beskaffenhet, och äro för öfrigt till en del beroende af den numerär, med hvilken de särskilda ålderskullarna vid olika tider ingå i folkmängden. e) Inbördes ålder. (Tab. VII samt E och F). Den ökning af antalet äktenskap i yngre år, som i det föregående konstaterats, och som delvis sammanhänger med en ökad folkmängd inom dessa åldersgrupper, framträder tydligt äfven i tab. E och F, i hvilka meddelas en öfversigt af de vigdes inbördes åldersförhållanden under årtiondena och Af tab. E framgår, att under begge årtiondena den oftast förekommande kombinationen varit äktenskap mellan man i åldern år och qvinna i åldern år. Hit hörde under 1870-talet % af alla vigda par och under 1880-talet B

16 x Tab. V X. Äktenskap %. I andra rummet följde under 1870-talet den grnpp, i hvilken både man och qvinna tillhörde åldern år, utgörande denna grupp 12'78 % af hela antalet. Under 1880-talet deremot har i andra rummet ryckt upp den grupp, der båda makarna tillhöra åldern år, hvilken vuxit från 10-82»/. af de vigdes hela antal till ej mindre än 14i2 >/,. I förening med detta stigande antal tidiga äktenskap märkes äfven en växande benägenhet hos mannen att välja hustru ur de yngre åldersklasserna. För de båda vigtigaste grupperna af vigde män, åldrarna och år, hafva förhållandena härutinnan stält sig på följande sätt (enligt tab. F): Antalet män, som valt hustru ur samma eller yngre åldersgrupp än de sjelfve, har alltså i åldern år vuxit från 57-2 till 61-7 % och inom åldern år från 805 till 83-5./.. d) Makarnas trossamfund. Detaljerade uppgifter i detta hänseende för perioden meddelas i tab. VI. Hela antalet äktenskap, der ej båda makarna tillhörde svenska kyrkan (eller ej voro inom henne döpta eller ej begått nattvarden), uppgick till 2,268, motsvarande vid pass 3 / 4 % a f bela antalet. Af dessa ingingos 1,925 inför borgerlig myndighet. För tidigare perioder gifvas icke fullt motsvarande uppgifter, men af den nästan oafbrutet fortgående stegringen under åren torde kunna slutas att antalet sådana äktenskap förut varit betydligt lägre. Stegringens begynnelse sammanfaller med tillämpningen af Kungl. förordningen den 15 okt i ämnet. e) Årstiden för äktenskapens ingående. Samtliga uppgifter för area angående folkmängdens förändringar m. in. under årets olika tider äro sammanförda i tab. XXI och XXII, åt hvilka egnas en särskild textafdelning i det följande. /) Upplösta trolofningar och äktenskap. I detta hänseende meddelas detaljerade upplysningar för perioden i tab. X. Hela antalet genom skiljobref upplösta äktenskap har utgjort, under den tid, för hvilken uppgifter föreligga, och jemfördt med medelfolkmängden: Tab. E. Antal vigda par efter åldersklasser, åren , med reduktion till 100,000.

17 Tab. V X. Äktenskap. xi Till och med 1860-talet kan freqvensen således snarast sägas hafva befunnit sig i aftagande. Så mycket hastigare har antalet ökats under de båda sista årtiondena, i all synnerhet under 1870-talet. De upplösta trolofningarnas antal är kändt blott för de tre sista decennierna, och utgöra talen resp. 1,549, 1,571 och 1,315 således en ej obetydlig minskning under senare år. II) Länen. (Tab. V, VI och X samt D). a) Äktenskapsfreqrensen. Det noggrannaste uttrycket för äktenskapsfreqvensen inom rikets olika delar lemna de tal i, tab. D, som för åren angifva antalet i första giftet inträdda, jemfördt med folkmängden af medelålders ogifta personer (20 50 år för männen och år för qvinnorna). Efter dessa tal att döma uppdelar sig vårt land temligen tydligt i de tre stora områden, hvilkas gränser redan i det föregående äro antydda. Östra och norra Sverige framträda i allmänhet med höga tal, medan i vestra Sverige äktenskapsfreqvensen är ringa. Till östra Sverige få då såsom vanligt räknas de fyra Mälareprovinserna äfvensom Kopparbergs, Gefleborgs, Östergötlands, Gotlands och delvis äfven Kalmar län, om hvilket sistnämnda län anmärkts, att det ofta ansluter sig till östra Sveriges befolkningsförhållanden. Mera ovanligt är att detsamma här gäller också om Jönköpings och delvis äfven Malmöhus län, hvilka äfvenledes förete hög äktenskapsfreqvens. Vestra Sveriges låga tal deremot återfinnas tor Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs, Vermlands och Örebro län och i det hela numera äfven i Blekinge. Det nordliga Sverige företer i allmänhet mycket höga tal. De noggranna beräkningar, på hvilka förestående jemförelse är grundad, låta sig utföras endast för de båda senaste årtiondena. För äldre tider är man hänvisad till de tal, som angifva äktenskapens proportion till folkmängden i dess helhet, hvilka understundom äro mindre upplysande. Med temlig säkerhet synes dock kunna antagas, att äfven i äldre tider äktenskapsfreqvensen i allmänhet varit öfver medelmåttan i östra Sverige, men under medelmåttan i det vestra. Beträffande det nordligaste Sverige är förhållandet mera tvifvelaktigt. I motsats till hvad i våra dagar är fallet hafva de norrländska länen under perioden endast låga tal att uppvisa, och delvis är detta händelsen äfven åren Öfverhufvud torde kunna anses afgjordt, att äktenskapsfreqvensen under detta århundrade har i någon mån ökats i Norrland, medan den i det öfriga landet med visshet har aftagit. Såsom gifvande en föreställning om de betydande skiljaktigheter, som i detta hänseende ega rum mellan olika delar af landet, må anföras följande tal för å ena sidan de gynsammast stälda länen, å den andra de ogynsammaste (i fråga om de senare med frånseende af staden Stockholm). På hvarje tusental ogifta qvinnor i åldern år utgjorde årliga antalet qvinnor, som inträdde i sitt första äktenskap (se tab. D): Vermlands tal af 58 under det senaste årtiondet motsvaras således i Jemtlands län af 115! Alla län förete för öfrigt minskning i äktenskapsfreqvensen under 1880-talet, med undantag blott af Stockholms stad och Göteborgs och Bohus län samt från qvinkönets synpunkt Jemtlands och Vesterbottens län. b) Åldern vid äktenskapens ingående. Af de i tab. D anförda talen, hvilka afse perioden , framgår att Tab. F. Af 100 män i vidstående ålder gifte sig med qvinnor i nedannämnda åldersgrupper.

18 XII Tab. V X. Äktenskap. äktenskapen i tidig ålder i allmänhet äro talrikast i östra och norra Sverige men fåtaliga i det vestra. Vestra Sverige företer alltså ej endast öfverhufvud den lägsta äktenskapsfreqvensen, utan äfven specielt ett ringa antal äktenskap i yngre ålder. Till östra Sverige höra här alla de tre småländska länen och Blekinge, men undantagsvis är Gotlands siffra lägre än riksmedeltalet i fråga om tidiga äktenskap för mankönet. I vestra Sverige höjer sig Örebro län öfver medeltalet, men också endast för mankönets vidkommande. Mycket egendomligt är förhållandet med Jemtlands län, som företer lägsta antalet män, vigde före 25 års ålder, men på samma gång högsta antalet vigda qvinnor i åldern före 20 år. Ill) Land och stad. (Tab. D). a) Iktenskapsfreqtensen. På hvarje tusental af hela medelfolkmängden har årliga antalet ingångna äktenskap utgjort: Af nu anförda tal torde otvetydigt framgå: att äktenskapsfreqvensen starkt aftagit på landsbygden, men deremot ökats i städerna, åtminstone från mankönets synpunkt. Huruvida öfverhufvud giftermålens antal är högre eller lägre i städerna än å landsbygden, framgår näppeligen af ofvanstående tal, som äro för mycket beroende af civilståndsfördelningen inom den stående folkmängden. För ett noggrant resultat kräfves här mera än annars, att jemförelsen inskränkes till folkmängden af verkligen åktenskapsledige. Denna jemförelse, som för 1860-talet blott är approximativ och för äldre tider ej kan verkställas, utfaller på följande sätt: Mot 1,000 ogifta män i åldern år utgjorde årliga antalet män som inträdde i sitt första gifte: Från männens synpunkt synes alltså otvifvelaktigt, att äktenskapsfreqvensen i landsortsstäderna numera är högre än å landsbygden, hvaremot från qvinnornas synpunkt förhållandet ännu är det motsatta. I Stockholm är giftermålens antal ännu lågt, men också är förbättringen här starkast och har fortgått jemväl under det senaste årtiondet, hvilket icke är fallet i landsortsstäderna. Att från qvinnornas synpunkt giftermålens antal är ringa i städerna mot på landsbygden finner sin naturliga förklaring i den starka inflyttningen till städerna af ogifta qvinnor, särskildt tillhörande tjenstehjonsklassen. I synnerhet sedan männen i så stort antal börjat begifva sig till Amerika, hafva qvinnorna i stället i större skala än förr uppsökt städerna. Öfverhufvud är det af vigt vid bedömmandet af dessa förhållanden att vederbörligen uppmärksamma utflyttningen från landsbygden till städerna. Af de tusentals unga män och qvinnor, som årligen gå denna väg, skulle säkerligen blott ett ringa antal finna tillfälle att ingå äktenskap, om de qvarstannade på landsbygden. Genom att desse afgå ur landsbygdens folkmängd, komma naturligen landsbygdens äktenskapssiffror att framstå mycket fördelaktigare än annars skulle vara händelsen. Att städerna, som få mottaga all denna ungdom, ej blott förmått hålla sin relativa äktenskapsfreqvens uppe, utan till och med ökat densamma och från mankönets synpunkt redan öfvergått landsbygden, vittnar onekligen om anmärkningsvärdt gynsamma förhållanden härutinnan i våra stadskommuner. Tages hänsyn till nu senast anförda faktum, skulle utan öfverdrift kunna sägas, att städernas ekonomiska förhållanden i våra dagar erbjuda långt flere tillfällen till äktenskaps ingående än hvad landsbygden gör. Och att så är förhållandet, är väl just den egentliga förklaringsgrunden till, att inflyttningen till städerna antagit de stora proportioner som den verkligen gjort. b) Åldrar. Äktenskapsfreqvensen åldersvis å landsbygden och i städerna framgår, for åren , af följande tabell. Antal vigde årligen bland 1,000 inv. inom nedanstående grupper: Och mot 1,000 ogifta qvinnor i åldern 20 å5 år utgjorde årliga antalet första gången vigda qvinnor:

19 Tab. V X. Äktenskap. Tab. XI XV. Födde. XII I förestående tabell äro giftermålen beräknade i förhållande till hela folkmängden, af gifte och ej gifte. I proportion åter till de äktenskapsledige (ogifte) inom hvarje ålder ställer sig förhållandet sålunda. Ärliga antalet första gången vigda män har utgjort, pr 1,000 ogifte män (ej enklingar) inom nedanstående åldersgrupper: C) Födde. [Tab. XI XV] I) Hela riket. (Tab. G och H). a) Hela antalet lefvande födde har utgjort, jemfördt med hela medelfolkmängden (jfr tab. G): Den minskning, som här framträder i fråga om de föddes relativa antal, kan, med hänsyn till den förut konstaterade nedsättningen i äktenskapsfreqvensen, icke sägas vara oväntad. För en närmare undersökning af det förhållande, som eger rum mellan dessa båda företeelser, är nödvändigt att skilja mellan äkta och oäkta födde. På hvarje tusental af folkmängden har årliga antalet af hvardera utgjort: Landsortsstäderna visa således för den sista perioden i de flesta åldrar högre tal än landsbygden för männen. c) Större städer. Inom hvar och en af de större städerna, här upptagna efter den vanliga länsföljden, har årliga antalet giftermål utgjort pr 1,000 invånare af hela medelfolkmängden: Medan alltså de oäkta föddes antal för hvarje period, utom den sista, befunnit sig i stigande ett förhållande som i viss mån är en följd af äktenskapsfreqvensens minskning har de äkta föddes antal sjunkit med nära 16 i- V) Fruktsamheten. I det föregående är uppvisadt, att antalet nyingångna äktenskap, likaledes jemfördt med folkmängden i dess helhet, under ofvan anförda perioder sjunkit med 20 '/- Den samtida minskningen af 16 # i de äkta födda barnens antal är alltså icke oproportionerligt hög, utan fastmera antydes häraf, att den äktenskapliga fruktsamheten måste förblifvit ungefärligen oförändrad. Att så verkligen är förhållandet, framgår af nedanstående tal, som angifva årliga antalet med äkta barn nedkomna barnaföderskor i jemförelse med antalet gifta qvinnor i åldern under 45 år (sistnämnda antal för äldre tider delvis vunnet genom ungefärliga beräkningar). Med särdeles höga tal framstodo alltså de norrländska städerna under 1870-talet. Vexlingarna äro synbarligen obetydliga (maximum 306 %o och minimum 292) och förråda näppeligen någon minskning af fruktsamheten. De högre talen sammanfalla i allmänhet med

20 xiv Tab. XI-XV. Födde. tidrymderna för ett högt antal nyingångna äktenskap och de lägre talen med tider af ringa äktenskapsfreqvens. Fruktsamheten inom olika åldrar är känd blott för de båda senaste årtiondena. Efter utproportionering af det ringa antalet barnaföderskor, hvilkas ålder är okäud, befinnes årliga antalet med äkta barn nedkomna barnaföderskor inom hvarje ålder hafva utgjort, mot 1,000 gifta qvinnor i samma åldersgrupp: Jemföres åter de oäkta föddes antal med hela medelfolkmängden, blir resultatet följande: Tillväxten från 2-22 /oo till 2'97 är här nedsatt till 34 proc. Jemföres slutligen antalet med oäkta barn nedkomna barnaföderskor med folkmängden endast af ej gifta qvinnor (ogifta, enkor och frånskilda) i åldern år, erhållas följande tal: Det sista årtiondets tal äro alltså öfverallt något lägre än talen för det närmast föregående. c) Oäkta födde. Under åren voro af samtliga lefvande födda barn 6-72 % oäkta, åren deremot % och åren något färre, eller '/>. Tillväxten sedan åren är, på detta sätt beräknad, öfver 52 %. Tab. G. Relativa antalet lefvande födde samt äkta lefvande födde, länsvis åren