Forskningsrapport. Inventering och jämförelse av Sargassum muticum och Fucus vesiculosus

Forskningsrapport Inventering och jämförelse av Sargassum muticum och Fucus vesiculosus Ett projektarbete av Natasha & Salome Olsson Öppna naturvetenskapliga programmet Uddevalla Gymnasieskola Läsåret 2012/2013

Innehållsförteckning Abstract... 3 1. Inledning... 4 1.1 Nyckelord... 4 1.2 Bakgrund... 4 1.2.1 Epifyter... 6 1.2.2 Tidigare forskning epifyter... 7 1.2.3 Epifauna... 8 1.2.4 Tidigare forskning epifauna... 13 3. Syfte... 14 4. Metod... 15 4.1 Plockning av alger... 15 4.2 Undersökning av alger... 16 4.3 Identifikation av alger... 17 4.4 Statistikgenomförande... 17 5. Resultat... 18 5.1 Epifyter... 18 5.2 Djur... 25 5.2.1 Övriga identifierade djur... 39 5.2.2 Oidentifierade djur... 39 6. Diskussion... 40 6.1 Epifyter... 40 6.1.1 Grönalger och Brunalger... 40 6.1.1.2 Algernas form och struktur... 40 6.1.2 Rödalger... 42 6.2 Epifauna... 43 6.2.1 Samband Epifauna och Epifyter... 43 6.2.2 Biologisk mångfald och populationer... 44 6.2.3.1.1 Samevolution djuren emellan... 44 6.2.3 Skillnader i djur, platserna emellan... 45 6.3 Metodikdiskussion... 46 6.4 Vidare forskning... 47 7. Slutsats... 48 8. Referenser... 49 8.1 Tryckta... 49 8.2 Digitala... 49 2

Abstract On the Swedish west coast the Japanese wireweed represents one of the most prominent changes in modern history. Many scientists consider the alga negative for the ocean s ecosystem. The problem is that the Japanese wireweed is an opportunistic brown alga and in many perspectives very competitive in contrast to the alga bladder wrack. On the other hand, there is no real comparison between these two algae s effects on the ocean s ecosystems. The question whether the Japanese wireweed is negative as a replacement for bladder wrack, is still not answered. This leads to the purpose of the research. The project aims to compare the degree of covering epiphytes and the animals populations between these two algae, to see possible differences between them. The research was carried out through an investigation containing of 60 random samples, of which 30 samples from each alga brought from 15 geologically different places along the Swedish west coast. Then, the result was gathered in 22 different diagrams that each stood for one carefully investigated epiphyte or animal specie. From these diagrams, it was clear that the Japanese wireweed in general not holds more biologic diversity, but bigger animal populations and also a bigger degree of covering epiphytes. The reasons to this were discussed, the most prominent for the epiphytes existence was the Japanese wireweed s shape. Moreover, the main reason why the animal populations were bigger on the Japanese wireweed, can be seen as a consequence of the big quantity of epiphytes. These conclusions were also supported by international research. The project shows that further research would be interesting and important for the ocean s future ecosystems with the Japanese wireweed as prevalent specie. 3

1. Inledning 1.1 Nyckelord Sargassosnärja, blåstång, inventering, jämförelse, epifyter, epifauna 1.2 Bakgrund Brunalgen Sargassum muticum (sargassosnärja) kallas också japansk sargassotång eller yendo och ingår i släktet sargassotång. Sargassosnärjan kommer ursprungligen från Japan, men har sedan spridit sig över hela jordklotet. Sargassosnärja Själva uppdykandet och den snabba expansionen av sargassosnärjan, längs den svenska västkusten, utgör en av de mest dramatiska och iögonfallande förändringarna av vegetationsbilden i modern tid. Samtidigt finns ingen klar bild över dess påverkan på våra svenska hav. Det första fyndet av drivande sargassosnärja gjordes 1985 utanför Fjällbacka. Sommaren år 1987 hittades den första fastsittande plantan, vid Kosterområdet i norra Bohuslän. Sedan dess har antal platser ökat explosionsartat, nu finns sargassosnärjan nästan längs hela den svenska västkusten. 1 Sargassosnärjan ses i några avseenden som invasiv. Detta eftersom sargassosnärja är väldigt konkurrenskraftig jämfört med exempelvis blåstång, alltså en stor konkurrent. Detta baseras på att sargassosnärjan har andra kvalitéer än blåstången. Sargassosnärjan är under vår och sommar mycket snabbväxande och kan då bli flera meter hög. Vintertid är det bara några centimeter kvar av basen. Under sommaren fungerar den därför som en opportunistisk snabbväxande alg som är mycket konkurrenskraftig i jämförelse med blåstången, som är en flerårig och konkurrensanpassad alg. En annan fördel för sargassosnärjan, ur konkurrensperspektiv, är förökningssättet. Blåstångens gameter behöver bildas på två olika plantor, sargassosnärjan bildar själv båda könen och kan därmed fortplanta sig mycket lättare. 2 1 Sargassosnärja. Vattenkikaren, Göteborgs universitet. 2 Främmande arter, Wallentinus 1, Werner M (2008). Främmande arter i svenska vatten ska vi bry oss? Institutionen för Marin ekologi, Göteborgs Universitet. Göteborg. 32 s.

Sargassosnärja vintertid Hotet anses allvarligt, eftersom blåstången rymmer en viktig biologisk mångfald i haven. Fucus vesiculosus (blåstång) är en flerårig alg i gruppen brunalger. Algen finns spridd längs stora delar av Atlantens kuster. Enligt Göteborgs universitet finns det dessutom ingen annan miljö i Östersjön som rymmer hem för lika stor artrikedom som blåstången. I Östersjön har dock blåstångens förekomst minskat. Det kan bero på övergödningen, att det finns mer plankton och andra partiklar i vattnet som skymmer vägen för ljuset. 3 Blåstång med påväxt Fortfarande är det dock okänt om vad som händer i de svenska havsmiljöer som kolonialiseras av sargassosnärjan, exempelvis om andra organismer konkurreras ut. Det är enbart en hypotes att det skulle vara en nackdel om blåstången konkurrerades ut av sargassosnärjan. För faktum är, även om blåstången rymmer en stor artrikedom längs den svenska kustremsan har det ännu inte forskats på om sargassosnärjan faktiskt inte rymmer en ännu större artrikedom på många ställen i våra hav. Med artrikedom menas både rikedomen av epifyter och epifauna. 3http://www.vattenkikaren.gu.se/fakta/arter/algae/phaeophy/fucuvesi/fucuve1.html#Nara_vattenytan 5

1.2.1 Epifyter Epifyter kallas den växt som sitter på en annan växt, utan att ta näring från denna. 4 Det finns flera olika, några exempel på släkten är Cladophora sp., Ectocarpus sp., Ulva sp.,ceramium sp., Ahnfeltia sp., Polysiphonia sp. och Bonemaisonia sp. Av dessa sju epifyter ingår fyra stycken i klassen Florideophyceae. Det är de fyra rödalgerna Ceramium sp., Ahnfeltia sp., Polysiphonia sp. och Bonemaisonia sp. Både Cladophora sp. och Ulva sp. ingår däremot i klassen Ulvophyceae. 56 Epifyten Ectocarpus sp. ingår istället i klassen Phaeophyceae. Dock är det Cladophora sp. och Ectocarpus sp. som har liknande fästanordningar. Båda är små och rotliknande. 78 Ulva sp. har istället en bredare och plattare fästanordning. 9 Dessa epifyter lever ofta på de fleråriga algerna. Konsekvenser av för många epifyter kan vara att algerna skuggas och därmed inte kan sköta sin fotosyntes tillräckligt. Andra konsekvenser kan dock även vara att de gör algerna mindre utsatta för herbivorer eller att de kan behålla mer vätska. Det beror alltså från fall till fall om algen gynnas av mycket epifyter eller ej. 10 Idag får de ettåriga algerna ett överflöd av näring och ljus. Mellan 30-50% av totala grundbottenarealen i västra Götalands län kan i slutet av sommaren vara täckta av ettåriga grönalger. Mest alger finns i norra Bohusläns vikar. Dessa vikar är en viktig länk mellan land och hav. Exempelvis som födoplats för fåglar. Det är också en viktig födo- och uppväxtplats för vårt kommersiellt viktiga bestånd av torsk och olika plattfiskar. Man kan nu se att ökningen av ovan nämnda alger har förändrat artsammansättningen i ekosystemet. Plattfiskar har drabbats genom att alla grunda vikarna inte längre kan fungera som uppväxtplats, framförallt rödspottan har drabbats. Även torskens födoplatser har minskat, vilket antagligen kommer ge ett minskat bestånd av torsk. Allt beror på att dessa miljöer är relativt skyddade, vilket gör att epifyter ansamlas och därmed ökar syrebristen i vattnet. Men så länge bottnarna är syrerika, gynnas fortfarande några arter av den ökade mängden epifyter. Strandkrabbor och ål är exempel. 11 En bit blåstång och dess lossade epifyter. 4 http://www.ne.se/lang/epifyt 5 http://www.algaebase.org/browse/taxonomy/?id=8414&-session=abv4:51e35192052dd20686lrxr4c5a7d 6 http://www.algaebase.org/browse/taxonomy/?id=8416&-session=abv4:51e35192052dd20686lrxr4c5a7d 7 http://dev.biologists.org/content/135/8/1503.figures-only 8http://www.hawaii.edu/reefalgae/invasive_algae/pdf%20files/cladophora_sericea.pdf 9 https://seaweedindustry.com/seaweed/type/ulva-lactuca 10 http://www.mbari.org/staff/conn/botany/reds/ceramium/ecology.htm 11 http://www.vattenkikaren.gu.se/fakta/ovrigt/eutrofie/eutr17.html

1.2.2 Tidigare forskning epifyter 1.2.2.1 Sargassosnärja Det finns flera undersökningar gällande sargassosnärjan i världen. Scottish Natural Heritage har undersökt några problem och dragit slutsatser bland forskning från hela världen, bland annat om epifyter och herbivorer på sargassosnärjan. Ett forskningsteam som nämns är Jephson and Gray. De arbetade på The Isle Of Wight år 1977 och fann att en garvsyreliknande substans, som produceras under den tid som sargassosnärjan har sin största tillväxt, skulle kunna fungera som motstånd till epifyter. I Scottish Natural Heritage undersökning nämndes också Thomsen et al. (år 2006) som studerade danska sargassosnärjor. Deras forskning visade att sargassosnärjan fått sin största biologiska mångfald samtidigt som den nått sin maximala storlek under säsongen. Annan forskning som nämns är Strangford Lough som år 2003 jämförde fyra olika sorters alger, varav sargassosnärjan var en. De andra tre algerna som sargassosnärjan jämfördes med var Laminaria sp., Cystoseira sp. och Halidrys. Denna forskning visade att Dictyota dichotoma trivdes mycket bättre på Laminaria sp. och Cystoseira sp. än på exempelvis sargassosnärjan. På sargassosnärjan visade det sig istället finnas mycket arter ur släktet Ectocarpus. Skälet till den höga populationen på sargassosnärjan antogs vara epifytens fästanordning. 12 1.2.2.2 Blåstång På Helmholtz Centre for Ocean Research Kiel har en undersökning på blåstångens biotiska skydd också undersökts. På sensommaren har blåstången väldigt lite påväxt på sina toppar, vilket kan ha att göra med de antibakteriella ämnen som blåstången då utsöndrar. Vilka ämnen det är som utsöndras och i vilken mängd är fortfarande, enligt denna undersökning, ganska outforskat. Dock tror forskaren att eftersom blåstången under sensommaren/hösten har som minst påväxt, och samtidigt har som högst utsöndring av antibakteriella ämnen, skulle dessa saker starkt kunna hänga ihop. 13 12 http://www.snh.org.uk/pdfs/publications/commissioned_reports/324.pdf 13 http://oceanrep.geomar.de/12621/ 7

1.2.3 Epifauna 1.2.3.1 Stammen Annelida - Ringmaskar Klass Polychaeta - Havsborstmask Beskrivning Kännetecknas av att de flesta lederna är försedda med borst. På huvudet finns tentakler med olika funktion. Har en munöppning längst fram och en analöppning i ändan. Alla havsborstmaskar, förutom de pelagiska, har borstfötter utefter sidorna. Några är fritt levande och de har oftast ett stort antal leder. De kan ha käkar, palper och olika sorters tentakler. Ekologi och utbredning De pelagiska är oftast karnivorer. 14 Bytesdjuren är bland annat märlkräftor, gråsuggor, hoppkräftor och snäckor. De förekommer fritt levande, nedgrävda eller i rör som de själva bygger. De flesta är skildkönade och är till en början en liten pelagisk larv innan de utvecklas. Vissa föder levande ungar och andra fortplantar sig genom att dela sig. Förekommer sedan tidigare i Bohuslän. 15 Klass Clitellata, underklass Oligochaeta - Fåborstmask Beskrivning Oftast några få millimeter långa, mycket smala och har korta borst som sitter direkt på den rörliga kroppen. Huvudet saknar normalt bihang. Ekologi och utbredning Många kan föröka sig könlöst genom kedjebildning. De har inte pelagiska larver. I havet finns de nästan bara i bräckt vatten, på grunt vatten och i uppkastad tång. 16 Förtär framförallt organiskt material. 17 1.2.3.2 Stammen Arthropoda - Leddjur Klass Arachnida, ordning Acari, familj Halacaridae - Havskvalster Beskrivning De flesta kvalster har åtta ben. På framsidan av kroppen som de har två uppsättningar som används för känning av saker och byte. De har även borst och hår på kroppen. Vissa kvalster har ögon och är ofta antingen bruna, röda eller gula. Storleken varierar mellan 0,2 till 25 mm. 18 Ekologi och utbredning Äter bottenmaterial och är byten åt puppsnäckor och larver till bland annat tvåvingade flugor. 19 De lever som predatorer, parasiter eller algätare. De kan antingen vara monogama eller polygama. Några enstaka har partenogenes. Kvalstren kläcks sedan ur ägg och utvecklas sedan genom 14 Djurlivet i havet, sida 198 samt The Diet of Worms: A Study of Polychaete Feeding Guilds. Kristian Fauchald, University of Southern California och Peter A. Jumars, oceanografidepartementet på University of Washington. År 1979. Refererar till hela studien. http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=2&cad=rja&ved=0cdsqfjab&url=http%3 A%2F%2Fwww.umaine.edu%2Fmarine%2Fpeople%2Fsites%2Fpjumars%2Fpreprints%2FDiet.pdf&ei=Pu0bUfv_ A9P24QTQ_4CoBw&usg=AFQjCNEsgvfgrlPBJwx81elNxwHO0f6VFw&sig2=txCE5qnc6DiV_kQp_AuyuQ&bv m=bv.42261806,d.bge (2013-02-13 kl 21:00) 15 Djurliv i havet, sida 197 16 Havets djur, sida 84. 17 Encyclopedia of Life, hämtad den 12/2 2013 kl. 18:06. http://eol.org/pages/7230/details 18 Encyclopedia of Life. Häntad den 12/2 2013 kl. 19:05. http://eol.org/pages/2586535/details 19 Finska studier av J. Sarvala, Paarjarven energiatalous, Luonnon Tutkija, från sida 184 (1974). 8

metamorfos där de bland annat är larver. Kvalstren kan leva olika länge, antingen ett par veckor eller flera år. Förekommer sedan tidigare i Bohuslän. 20 Understam Crustacea - Kräftdjur Klass Maxillopoda, infraklass Cirripedia, överordning Thoracica, ordning Sessilia, familj Balanidae - Havstulpaner Beskrivning Vita till färgen, med en diameter som kan bli upp till 2 cm, dock beroende på art. Kroppen är ofullständigt segmenterad och omsluten av en mantel, ofta bestående av kalkplattor. Plattorna går inte ihop helt, och sidoplattorna går isär något i de övre delarna. Manteln döljer de borstförsedda fötterna, cirrerna. Ekologi Hermafroditer. Cirrerna används för att ta plankton från vattnet. 21 Förekommer fastsittande på hårda ytor, såsom fartygsskrov, bryggstolpar, bojar, stenar och tång, på grunt vatten och sällan nedanför 100 m. Utbredningsområde beror på art, men i svenska vatten förekommer de vanligtvis från Bohuslän till Östersjön. 22 Klass Malacostraca, underklass Eumalacostraca, överordning Eucarida, ordning Decapoda, underordning Pleocyemata, infraordning Caridea - Räkor Beskrivning Simmande tiofotade kräftdjur. De har två par antenner och en välutvecklad sköld. Mellan sköldens sidor och kroppen finns gälar. Kroppen är hoptryckt från sidorna och är mer eller mindre böjd vid tredje bakkroppsleden. Bakkroppen (abdomen) är längre än skölden (carapax). De flesta är mer eller mindre genomskinliga med ett tunt och hornaktigt skal. 23 Den främre kroppen har fem par kroppsben, varav ett eller två av dessa kan vara utvecklade klosaxar. 24 Bakkroppens leder har simben som används för simning framåt. Ekologi Längs Sveriges kust finns ungefär 35 arter. De förtär framförallt alger eller smådjur. Förökar sig ofta som hermafroditer. 25 Klass Malacostraca, underklass Eumalacostraca, överordning Eucarida, ordning Decapoda, underordning Pleocyemata, infraordning Brachyura Krabbor Beskrivning Bredden är som regel större än längden och bakkroppen är inåtböjd under kroppen. Första benparet har klor medan andra och tredje benparet saknar klor. Ekologi Finns ett trettiotal krabbarter i Scandinaviska vatten. 26 Klass Malacostraca, underklass Eumalacostraca, överordning Peracarida, ordning Isopoda - Gråsugga och tångöss Beskrivning Kroppens rygg-, och magsidor är tillplattade och fötterna ser likadana ut på kroppslederna. 20 Havskvalster. Nationalencyklopedin, hämtad 2013-02-12. Kl. 18:53. http://www.ne.se/lang/havskvalster. 21 Havets djur, sida 139 141. 22 Djurliv i havet, sida 244 250. 23 Livet i havet, sida 275. 24 Havets djur, sida 153. 25 Livet i havet, sidorna 275 279. 26 Livet i havet, sida 320. 9

Kroppen är uppdelad i tre tydliga regioner; huvud, bröstkorg och buk. Thoraxsegmentet är sammanvuxet med huvudet. På dessa finna leder som sammanbinder kroppen. De har komplexögon, två par antenner och sju benpar. 27 Ekologi Födan varierar beroende på art, men är vanligtvis fisk, alg eller annat organiskt material. Några arter är parasiter på fisk. Ordningen förekommer i marina miljöer. Det finns mer än 100 isopoder i skandinaviska vatten. 28 Både normal fortplantning och partenogenes förekommer. 29 Klass Malacostraca, underklass Eumalacostraca, överordning Peracarida, ordning Amphipoda, underordningarna Gammaridea eller Hyperiidea. Beskrivning De största blir upp till 140 mm. Kroppen är indelad i 13 segment som bildar huvud, mellankropp och bakkropp. Huvudet har komplexögon. Kroppen är ihoptryckt från sidorna och har olika slags ben. Mellankroppen har 7 benpar, varav 5 är gångben. De två främre benparen används som gripverktyg. På bakkroppen finns flera simben. Märlor saknar ryggsköld. Vissa märlor har större betar, exempelvis har slammärlan detta. Underordningen Hyperiidea har kraftig rund kropp samt mycket stora ögon. De är oftast gulbruna med rödaktig pigmentering. Ekologi De flesta är knutna till botten, vanligen krypande på hydroider och tång, men några är pelagiska och några få är parasitiska. Det finns tre underordningar i svenskt vatten; Gammaroidea, Hyperiidea och Caprellidae. Vanligast är Gammaroidea. Deras systematik är dock dåligt känd. 30 1.2.3.3 Stammen Bryozoa - Mossdjur Klass Gymnolaemata, ordning Cheilostomata, arterna Membranipora membranacea samt Electra Pilosa. Beskrivning Kolonierna kan bli upp till 1 meter i omkrets, eller buskar, som blir upp till 0,5 meter höga. De enskilda individerna, zooiderna, är 0,25 1,5 mm stora. Zooidernas mun är belägen innanför en tentakelkrans, lolofor, och anus utanför. Arten Membranipora membranacea har rektangulära hus och bildar kolonier i raka ränder. Arten Electra Pilosa har även porer på den kalkhaltiga delen runt zooiderna och bildar stjärnformiga kolonier. 31 Ekologi Kolonibildande, där alla härstammar från en enda individ som delat sig. Denna individ, ancestrulan, bildades genom könlig fortplantning. De är oftast hermafroditer och avger både spermier och ägg. Vissa individer frigör pelagiska larver som metamorfoserar och bildar en ny koloni. 32 Bildar fastsittande kolonier på tång, sten, kräftdjur, snäck-, och musselskal, tare, bryggstolpar och klippor. Förekommer sedan tidigare på västkusten. 33 1.2.3.4 Stammen Chordata - Ryggsträngsdjur Klass Ascidiacea - Sjöpung Beskrivning De ensamlevande har en mer eller mindre tunnformad kropp med en munöppning och en uttömningsöppning (gemensam för avföring och könsprodukter.). De båda öppningarna sitter oftast på sifoner, förlängningar av kroppen. Munöppningen leder in till gälsäcken, som upptar 27 Tree of Life, hämtad den 12/2 2013 kl. 20:00. http://tolweb.org/isopoda 28 Djurliv i havet, sida 265. 29 Gråsuggor. Nationalencyklopedin, hämtad 2013-02-12.kl 18:43, http://www.ne.se/lang/gr%c3%a5suggor?i_h_word=gr%c3%a5sugga 30 Djurliv i havet, sida 257 263. 31 Livet i havet, sidorna 489 495. 32 Djurliv i havet, sida 490. 33 Mossdjur. http://www.ne.se/lang/mossdjur, Nationalencyklopedin med Åke Franzén, hämtad 2013-02-03. 10

största delen av kroppen. Kroppen är omgiven av en hud, manteln, vars konsistens kan variera från läderartad till gelatinös. Ryggsträngen finns bara hos den pelagiska larven eftersom den försvinner vid omvandlingen till fastsittande bottendjur. Ekologi Hermafroditer. Filtrerar partiklar i det genomströmmande vattnet. Lever solitärt eller i kolonier i maritima miljöer. Förekommer sedan tidigare på västkusten. 34 1.2.3.5 Stammen Cnidaria - Nässeldjur Klass Anthozoa, underklass Zoantharia, ordning Actiniaria - Havsanemon Beskrivning Kroppen är låg med bred fotskiva. Storlek för en fullvuxen havsanemon; Höjd utsträckt ca 60 mm, munskivans diamenter ungefär 50 mm och fotskivan upp till 70 mm. Hos vuxna individer finner man 192 relativt tjocka tentakler som är ca 2 cm långa. Ekologi Oftast könlig fortplantning och saknar medusastadiet. 35 Havsanemoner är mycket vanliga ända upp i tidvattenzonen. Förekommer sedan tidigare på västkusten. 36 1.2.3.6 Stammen Echinodermata - Tagghudingar Klass Asteroidea - Sjöstjärnor Beskrivning Kroppen är stjärnformig, vanligen femkantig och platt. Längs armarnas undersidor finns ambulakralfötter. Munnen är centralt placerad på undersidan och anus på ovansidan. På huden finns förutom gälar och taggar även pincettliknande organ, pedicellarier. Största längd på bredden är 26 cm. Ekologi Skildkönade, befruktningen sker vanligen i vattnet. I utvecklingen ingår ett pelagiskt larvstadium. Är predatorer eller asätare. 37 Byten är framförallt musslor, men även havsborstmaskar och snäckor. 38 Efter att de nyss bottenfällts, alltså blivit sjöstjärnor, livnär de sig på havstulpaner och blåmusslor. 39 I ung ålder äter sjöstjärnan mycket, men ju äldre sjöstjärnan blir, desto mindre blir dess födointag. Under vintern minskar födointaget och upphör helt vid 2 3 grader Celsius. 40 Finns på hård-, och mjukbotten på djupet 0 200 m. Vanlig sjöstjärna förekommer ofta bland blåmussel- och ostronbankar. Förekommer sedan tidigare på västkusten 41 1.2.3.7 Stammen Mollusca - Blötdjur Klass Bivalvia, ordning Mytiloida, familj Mytilidae, underfamilj Mytilinae, släkte Mytilus, art Mytilus edulis - Blåmussla Beskrivning Upp till 10 cm, blåsvart, slätt skal med tillväxtlinjer, umbo i den spetsiga framändan och avrundad bakände. Skalet är invändigt pärlemorglänsande. Brunviolett, tungformad fot med välutvecklad byssuskörtel. Med hjälp av foten och byssus (fästtrådar) som den kan lösgöra och återskapa, kan den långsamt förflytta sig. 42 34 Havets djur, sida 190. 35 Havsanemoner. Nationalencyklopedin, hämtad 2013-02-12 kl 19:41. http://www.ne.se/lang/havsanemoner, 36 Djurliv i havet, sida 150. 37 Sjöstjärnor. http://www.ne.se/lang/sjöstjärnor, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-02-02. 38 Djurliv i havet, sida 510. 39 http://www.vattenkikaren.gu.se/fakta/arter/echinode/asteroid/asterube/asteru3.html#sma 40 Vattenkikaren 1998. Tjärnö marinbiologiska laboratorium, Strömstad Hämtad den 2 februari 2012. http://www.vattenkikaren.gu.se/fakta/arter/echinode/asteroid/asterube/asteru1.html 41 http://www.vattenkikaren.gu.se/fakta/arter/echinode/asteroid/asterube/asteru.html 42 Havets djur, sida 110. 11

Ekologi De är skildkönade och leken äger rum om våren. Larverna bottenfäller på många olika underlag på grunt vatten. De filtrerar vatten och tar upp fria näringspartiklar och växtplankton. De tål stora salt-, och temperaturförändringar. Förekommer på pålar, stenar eller fästad vid andra i stora klumpar och finns på västkusten sedan tidigare. 43 Klass Bivalvia, ordning Ostreoida, familj Pectinidae - Kammusslor Beskrivning Runt platt skal, vanligtvis med radiära ribbor. På varje sida om umbo är skalet utdraget i trekantiga skalöron. Djuret har en fri mantelrad försedd med tentakler och ett stort antal ögon och känselorgan. Ekologi En del arter är tvåkönade medan andra är skildkönade. De ligger oftast på bottnen. Några arter växer fast på underlaget, andra ligger fritt och kan även simma. Förekommer sedan tidigare på västkusten. 44 Klass Gastropoda, underklass Heterobranchia, överordning Opisthobranchia, ordning Nudibranchia - Nakensnäckor Beskrivning Snäcka som saknar skal. Ekologi och utbredning De är näringsspecialister eftersom varje art endast äter en eller få besläktade arter av bytesdjur. De lägger relativt stora, gelatinaktiga äggsamlingar. Förekommer på västkusten. 45 Klass Gastrophoda, underklass Prosobranchia, ordning Mesogastropoda, familj Littorinidae, släkte Littorina, bland annat arterna Littorina saxatilis -Vivipars transnäcka och Littorina obtusata - Trubbig strandsnäcka. Beskrivning Vivipars strandsnäcka utseende varierar. De har vanligtvis svart eller mörkt gråbrunt skal, men färgen kan även vara rött, orange eller vitt. Vid hög salthalt blir det upp till 1,8 cm högt. Den översta mynningskanten bildar trubbig vinkel med skalets sista vindling. Trubbig strandsnäcka blir upp till 1,5 cm stora och har mörkgrått, grönaktigt, gult eller orange skal. Detta är nästan äggformat då toppen skyms av den sista vindlingen. Ekologi och utbredning De livnär sig framförallt på fintrådiga alger och mikroalger. 46 I Nordsjön och Kattegatt påträffas den vivipara strandsnäckan ofta på stenar ovanför lågvattenlinjen. I Bälthavet, Öresund och Östersjön finns den ofta på alger och inte över lågvattenlinjen. Trubbig strandsnäcka förekommer främst på blåstång och knöltång, från lågvattenlinjen. 47 43 Djurliv i havet, sida 439. 44 Djurlivet i havet, sida 445. 45 Djurliv i havet, sida 402. 46 Encyclopedia of Life. Hämtad 11/2 2013 klockan 22:50. http://eol.org/pages/619397/details Göteborgs universitet. Ansvarig utgivare: Eva Marie Rödström Senast uppdaterad: 10/15/2012 11:11 PM. Hämtad 11/2 2013 klockan 22:55, http://www.cemeb.science.gu.se/research/target-species-imago+/littorina-saxatilis/ 47 Havets djur, sida 93. 12

1.2.4 Tidigare forskning epifauna Utifrån bland annat litterära studier av forskningsrapporter världen över har Scottish Natural Heritage även dragit slutsatser om den epifauna som finns på sargassosnärjan. De nämner att danska studier (Thomson år 2006), angående sargassosnärjan och dess omgivning, visar att artrikedomen ökade med förekomsten av Sargassosnärjan. Troligen på grund av att den var värdväxt åt fintrådiga epifyter. Studien visade även att artrikedomen i samhället var säsongsbunden. Antalet djur var som högst samtidigt som sargassosnärjan var som störst. Undantag var dock sjöborrar och gastropoder som förekom året om. 48 I en annan studie som presenterades använde R.M. Viejo år 1999 kvantitativa metoder för att jämföra sargassosnärja med två inhemska värdalger; Fucus vesiculosus och Cystoseira nodicaulis, längs Spaniens norra kust. Resultatet visade att kompositionen av epifaunan var liknande mellan de tre makroalgerna och att de ryggradslösa djuren oavsett art anpassade sig till makroalgernas habitat. Avsaknaden av olika specifika arter på värdväxterna troddes bero på att epifaunan förtärde sig på de påväxande epifyterna istället för av värdalgen. En annan teori var dock att detta även kunde bero på att sargassosnärjan och C. nodicaulis hade liknande morfologi. Viejos studie visade även att sargassosnärjan hade en större epifauna i lågvattenzoner än vid hällkar. Det eftersom hällkaren hade en mer flukturerande fysisk miljö, gällande temperatur och salthalt, än lågvattenzonerna. Detta skulle kunna ha medfört att det blev hårdare levnadsförhållanden för epibioterna i hällkaren. Påverkan på epifaunan beror därför av både själva värdalgen, men även av likheterna mellan den inhemska värdalgerna och sargassosnärjan. Viejo drog slutsatsen att sargassosnärjan koloniserar områden med låg halt av makroalger, vilket gör att den kan bidra med ytterligare produktion i det bottenlevande systemet. 49 Ytterligare studier i Dorn, Strangford Lough visar att den fastsittande faunan på sargassosnärjans förgreningar framförallt representerades av ringmaskarna S. pirobis och mossdjuret Electra pilosa. I studien jämfördes sargassosnärjan med blåstång från Strangford Lough samt med ett par andra alger. Den visade att den biologiska artmångfalden där, gällande den rörliga epifaunan, inte skilde sig något märkbart mellan de olika värdalgerna. Den största skillnaden gällde istället antalet individer i populationerna. När en sargassosnärjas planta hade över 900 individer hade de resterande värdalgerna mellan 50 100 individer. På sargassosnärjan återfanns bland annat en stor densitet av arterna Dexamine spinosa och Caprella linearis. Antalet individer av D. Spinosa var exempelvis på sargassosnärjan över 700 individer, medan det fanns 18 på blåstång. Däremot var en högre förekomst av Littorina mariae och Isopoda spp. karaktäristiskt för blåstången från Strangford Lough. 50 Ryggradlösa herbivorer ansågs innefatta märlkräftor, hoppkräftor och havsborstmaskar. 51 Gällande epifaunans påverkan gällande sargassosnärjan konstaterade Hay att ryggradlösa herbivorer verkade påverka makroalgernas samhälle genom bland annat; spridning av sporer samt förtäring av värdalgen och epifyterna. 52 Forskning från år 2003 visar att ampiphoder är viktiga födoresurser för djurberståndet i de sydliga marina miljön vid Arktis. Deras resultat visar tydligt att de viktigaste ryggradslösa predatorerna på amphipoder i närheten av bottnen är havsborstmaskar samt tagghudingar. 53 48 Epibionts on Sargassum muticum. Skottland Davison, D.M. (2009). Sargassum muticum in Scotland 2008: a review of information,issues and implications. Scottish Natural Heritage Commissioned Report No.324 (ROAME No. R07AC707), http://www.snh.org.uk/pdfs/publications/commissioned_reports/324.pdf (2013-02-08) 49 http://www.snh.org.uk/pdfs/publications/commissioned_reports/324.pdf 50 http://www.snh.org.uk/pdfs/publications/commissioned_reports/324.pdf 51 http://www.snh.org.uk/pdfs/publications/commissioned_reports/324.pdf 52 http://www.snh.org.uk/pdfs/publications/commissioned_reports/324.pdf 53 Antarctic Biology in a Global Context, i kapitlet Chapter 6: Amphipods as food sources for higher trophic levels in the southern ocean: a synthesis sida 183. Dauby P, Nyssen F, De Broyer C (2003) In: Huiskes AHL, Gieskes WWC, Rozema J, Schorno RML, van der Vies SM, Wolff WJ (eds). Backhuys Publ, Leiden. 13

3. Syfte Projektets syfte är att ta reda på skillnader och likheter mellan sargassosnärja och blåstång på den svenska västkusten. Det finns två frågeställningar som kommer besvaras. Först, eventuella skillnader och likheter mellan epifyter på sargassosnärjan och blåstången. Sedan även eventuella skillnader och likheter mellan djurlivet på sargassosnärjan och blåstången. 14

4. Metod 4.1 Plockning av alger Material Sargassosnärja och blåstång från 15 platser med saltvatten från respektive plats. Alla på ett djup av ca 2 meter. Materiel Vattenkikare, håv, vadarstövlar, hink, bägare med lock som innehar volymen ca 4 dl. Valda geografiska platser De geografiska områdena begränsas till relativt skyddade platser längs Bohusläns norra kust, detta eftersom sargassosnärjan inte växer på alltför vågexponerade lägen. Förutsättningen för platserna är dessutom att sargassosnärja och blåstång växer med ett mellanrum som högst är ca 1,5 meter. De valda platserna är Grebbestad strand, Havstenssund, Fisketången i Kungshamn, Hovenäset, Bovallstrand, Ramsvik, Smögen utsatt(klippa i Smögen), Norra hamnen i Lysekil, Fiskebäckskil, Grundsund, Gerlesborg, Smögen skyddat (inhägnat område i Smögen), Rågårdsvik och Vadskär i Grebbestad på två olika ställen. Genomförande 1. Hittar en plats där sargassosnärja och blåstång växer. Se rubrik Valda geografiska platser för mer information. 2. Använder en håv för att plocka antingen sargassosnärja eller blåstång. Om plantan är för stor för att passa i bägaren, som kunde rymma omkring 4 dl, väljs en slumpvis utvald bit av algen ut. 3. Vänder över innehållet i bägaren, havsvatten som följer med behålls i bägaren. Sätter på locket. 4. Tar sedan en ny bägare och plockar den andra algen från samma område, högst 1,5 meter från föregående plats. 5. Upprepar genomförandet för varje ny geografisk plats med alger. 6. Behåller sedan alla bägarna i en kylskåpskall miljö, utomhus eller i ett kylskåp. Bägare med sargassosnärja.

4.2 Undersökning av alger Material De 15 bägarna med sargassosnärja och de 15 bägarna med blåstång, som längst har förvarats 2 veckor i 4 grader Celsius. Kranvatten. Materiel vid studie Mikroskop, stereolupp, petriskålar med lock, objektglas med täckglas, mätglas, pincett, sax, sked, artlexikon. Förberedande av alg 1. Väljer den bägare som har alger som plockades först. 2. Börjar med att fylla mätglaset med 16 ml vatten från den valda bägaren med alger. Försöker ta vatten från olika ställen i bägaren, i botten och i toppen. 3. Klipper ut en bit alg från ett slumpvist utvalt ställe på algen, fyller sedan mätglaset med dessa algbitar med hjälp av en pincett tills vattennivån har stigit 0,5 ml. 4. Häller ut innehållet i mätglaset i en petriskål, sköljer mätglaset med vanligt kranvatten så att alla rester följer med ut i petriskålen. 5. Upprepar genomförandet på samma bägare med alger en gång till. Därefter väljs en ny bägare. Sammanlagt förbereds två stickprov från 30 stycken olika bägare med alger. Observation i stereolupp 1. Placerar petriskålen i stereoluppen med 2 till 4 gångers förstorning. 2. Identifierar samt bestämmer antalet individer av olika ordningar, familjer, släkten eller arter i både vattnet och på stickprovet av algen. Vänder på stickprovet med pincett för att kunna se organismerna på båda sidor. 3. Återupprepar till alla 60 stickprov har undersökts. Observation i monokulärt mikroskop 1. Drar av de olika epifyterna som växer på stickprovet av algen. 2. Placerar ut de olika epifyterna på olika objektglas och fäller över täckglas. 3. Lägger objektglasen under mikroskopet med upp till 100x förstoring 4. Undersöker var och ett av de olika objektglasen, släktbestämmer epifyterna. 5. Uppskattar hur mycket av varje epifyt som växer på den totala ytan av stickprovsalgen. 6. Plockar av epifyterna från objektsglaset med en pincett och lägger tillbaka i petriskålen. Sköljer av objektglas och täckglas med kranvatten, resterna hälls i petriskålen. Återupprepar till alla 60 stickprov har undersökts. 16

4.3 Identifikation av alger Epifyterna identifierades enbart efter släkte. För djuren var indelningen annorlunda. Inom stammen blötdjur gavs kategorierna: Klassen Snäckor, Strandsnäcka Familjen Kammusslor Gruppen Nakensnäcka Arten Blåmussla Inom stammen ryggsträngsdjur gavs kategorierna: Klassen Sjöpung Inom stammen mossdjur gavs kategorierna: Inom stammen Nässeldjur gavs kategorierna: Ordningen Havsanemon Inom stammen Tagghudingar gavs kategorierna: Klassen Sjöstjärnor Inom stammen leddjur gavs kategorierna: Ordningen Gråsugga och tånglöss Isopoda Ordningen Havstulpan Ordningen Märlkräftor och underordningarna Gammaridea och Hyperiidea Infraordningen Räkor Infraordningen Krabbor Familjen Havskvalster Inom stammen Ringmaskar gavs kategorierna: Klassen Havsborstmaskar Klassen Mask 4.4 Statistikgenomförande Materiel Excelprogram i dator samt anteckningarna från undersökningen av algerna. Genomförande tabeller 1. Väljer ut ett av de funna släktena/klasserna/arterna, antingen av ett djur eller en epifyt. 2. Beräknar medelvärden av varje par stickprov som erhölls under undersökningen av bägarna, för just det valda släktet. 3. Sammanför medelvärdena för släktet i ett stapeldiagram i Excel. Rangordnar de geografiska platserna på x-axeln efter placering söder till norr längs den bohuslänska kusten. Exempel: 1. Väljer ut släktet Cladophora sp. 2. Gör ett medelvärde på de två stickproven som undersöktes på sargassosnärjan för Cladophora sp. på platsen Rågårdsvik. 3. Fortsätter att göra medelvärde för Cladophora sp. på alla de resterande platserna. 4. Sammanför medelvärdena för täckningsgraden Cladophora sp. på sargassosnärjan i ett diagram. Rangordnar de geografiska lägena efter placering söder till norr, längs den svenska kusten, på x-axeln. 5. Upprepar för blåstången. Lägger ihop stapeldiagrammen för sargassosnärjan och blåstången.

5. Resultat 5.1 Epifyter Täckningsgrad alg Medelvärde Högst Lägst Sargassosnärja: 26,3 % 99,5 % 0 % Blåstång: 3,47 % 26 % 0 % Sargassosnärja Täckningsgraden av epifyten Cladophora sp. var i genomsnitt som högst i Grebbestad badplats (vid Vadskär), med 99,5 %. Näst högst täckningsgrad hade sargassosnärjorna vid Grebbestad strand och Havstensund med 90 % respektive 65 %. Hovenäset, Fisketången och Grebbestad hopptorn hade därefter alla samma täckningsgrad på 35 %. Lysekil hade sedan täckningsgraden 15 % Cladophora sp.. Resterande platser med Cladophora sp. var Ramsvik, Rågårdsvik, Smögen skyddat och utsatt som alla hade en täckningsgrad på under 8 %. På resterande platser återfanns ingen Cladophora sp. på sargassosnärjan. Blåstång Täckningsgraden av epifyten Cladophora sp. var i genomsnitt som högst vid Grebbestad strand, med 26 %. Näst mest Cladophora sp. hade blåstången vid Havstenssund och Fisketången, med täckningsgrad 10 % på båda platserna. Resterande platser med Cladophora sp. var Grebbestad hopptorn, Ramsvik, Gullmarstrand, Bovallstrand och Grebbestad badplats (Vadskär) som alla hade en täckningsgrad under 3 %. På resterande platser återfanns ingen Cladophora sp. på blåstången. 18

Täckningsgrad alg Medelvärde Högst Lägst Sargassosnärja: 34,8 % 87,5 % 0 % Blåstång: 8,63 % 31 % 0 % Sargassosnärja Täckningsgraden av epifyten Ectocarpus sp. var i genomsnitt som högst i Ramsvik, med 87,5 %. Näst högst täckningsgrad hade sargassosnärjorna vid Bovallstrand och Smögen skyddat med 86 % respektive 80 %. Täckningsgraderna var därefter, i fallande ordning, i Gullmarstrand 77,5 %, i Gerlesborg 75 %, i Fisketången 45 %, i Lysekil 40 % och i Grundsund 20 %. De två resterande platserna som hade Ectocarpus sp. på sargassosnärjan var Rågårdsvik och Hovenäset med täckningsgraden 5,5 % respektive 5 %. På resterande platser återfanns ingen Ectocarpus sp. på sargassosnärjan. Blåstång Täckningsgraden av epifyten Ectocarpus sp. var i genomsnitt som högst i Lysekil, med 31 %. Näst mest Ectocarpus sp. hade blåstången vid Fisketången med täckningsgraden 30 %. Resterande platser med Cladophora sp. var, i fallande ordning, Hovenäset med 18 %, Gullmarstrand med 15 %, Gerlesborg med 10 %, Ramsvik med 8 %, Grundsund med 6 %, Bovallstrand och Rågårdsvik med 5 %, Smögen skyddat 3 %. På resterande platser återfanns ingen Ectocarpus sp. på blåstången. 19

Täckningsgrad alg Medelvärde Högst Lägst Sargassosnärja: 9 % 32,5 % 0 % Blåstång: 11,52 % 50 % 0 % Sargassosnärja Täckningsgraden av epifyten Ulva sp. var i genomsnitt som högst i Grundsund, med 32,5 %. Näst högst täckningsgrad hade sargassosnärjorna vid Hovenästet och Havstenssund med 30 % respektive 23,75 %. Täckningsgraderna var därefter, i fallande ordning, i Lysekil 17,5 %, i Gerlesborg 12,5 %, i Fisketången 10 % och i Bovallstrand 9 %. De resterande platserna som hade Ulva sp. på sargassosnärjan var Rågårdsvik, Gullmarstrand, Smögen utsatt och Ramsvik som alla hade en täckningsgrad under 4 %. På resterande platser återfanns ingen Ulva sp. på sargassosnärjan. Blåstång Täckningsgraden av epifyten Ulva sp. var i genomsnitt som högst i Hovenäset, med 50 %. Näst mest Ulva sp. hade blåstången i Lysekil och Grebbestad hopptorn med täckningsgraderna 37,5 % respektive 25 %. Resterande platser med Ulva sp. var, i fallande ordning, Ramsvik med 21,5 %, Rågårdsvik med 12,75 % och Grebbestad badplats (Vadskär) med 5 %. På de resterande platserna Havstenssund, Grundsund, Smögen skyddat, Fisketången, Grundsund, Gullmarstrand och Grebbestad strand var täckningsgraden av Ulva sp. alla under 4 %. På resterande platser återfanns ingen Ulva sp. på blåstången. 20

Täckningsgrad alg Medelvärde Högst Lägst Sargassosnärja: 2,5 % 5,25 % 0 % Blåstång: 4,73 % 40 % 0 % Sargassosnärja Täckningsgraden av epifyten Ceramium sp. var i genomsnitt som högst i Lysekil, med 5,25 %. Näst högst täckningsgrad hade sargassosnärjorna vid Bovallstrand, Gullmarstrand och Fisketången med 5 % respektive 4,5 % och 4 %. De resterande platserna som hade Ceramium sp. på sargassosnärjan var Rågårdsvik, Grundsund, Hovenäset, Grebbestad badplats (Vadskär), Havstenssund, Grebbestad strand, Smögen utsatt och Ramsvik som alla hade en täckningsgrad under 3,5 %. På resterande platser återfanns ingen Ceramium sp. på sargassosnärjan. Blåstång Täckningsgraden av epifyten Ceramium sp. var i genomsnitt som högst vid Grebbestad badplats, med 40 %. Näst mest Ceramium sp. hade blåstången i Smögen skyddat med en täckningsgrad på 25 %. Resterande platser med Ceramium sp. var Hovenäset, Ramsvik, Bovallstrand, Grebbestad strand, Fisketången och Grundsund som alla hade en täckningsgrad under 2,5 %. På resterande platser återfanns ingen Ceramium sp. på blåstången. 21

Täckningsgrad alg Medelvärde Högst Lägst Sargassosnärja: 0,67 % 10 % 0 % Blåstång: 0,2 % 3 % 0 % Sargassosnärja Enda platsen med epifyten Ahnfeltia sp. var i Grundsund, där täckningsgraden i genomsnitt var 10 %. På resterande platser återfanns alltså ingen Ahnfeltia sp. på sargassosnärjan. Blåstång Täckningsgraden av epifyten Ahnfeltia sp. var i genomsnitt som högst i Grundsund, med 3 %. Den enda resterande platsen var sedan Gullmarstrand med en täckningsgrad ändå nära 0 %. På resterande platser återfanns alltså ingen Ahnfeltia sp. på blåstången. 22

Täckningsgrad alg Medelvärde Högst Lägst Sargassosnärja: 0,2 % 3 % 0 % Blåstång: 0 % 0 % 0 % Sargassosnärja Et fanns tre platser med epifyten Polysiphonia sp. Högsta täckningsgraden i genomsnitt var vid Fisketången, med 3 %. De resterande två platserna var Lysekil och Smögen utsatt, med en täckningsgrad ändå nära 0 %. På resterande platser återfanns alltså ingen Polysiphonia sp. på sargassosnärjan. Blåstång Det hittades ingen Polysiphonia sp. på blåstången någonstans. Därmed är täckningsgraden konstant 0 %. 23

Täckningsgrad alg Medelvärde Högst Lägst Sargassosnärja: 0,17 % 3 % 0 % Blåstång: 0 % 0 % 0 % Sargassosnärja Enda platsen med epifyten Bonemaisonia sp. var i Hovenäset, där täckningsgraden i genomsnitt var 3 %. På resterande platser återfanns alltså ingen Ahnfeltia sp. på sargassosnärjan. Blåstång Det upptäcktes ingen Bonemaisonia sp. på blåstången någonstans. Därmed är täckningsgraden konstant 0 % på alla platserna. 24

5.2 Djur Antal Medelvärde Maxvärde Minvärde Sargassosnärja: 40,3 319,5 1,5 Blåstång: 8,9 72,5 0 Sargassosnärja Antalet märlor var i genomsnitt som högst i Gerlesborg, med 319,5 individer. På andra och tredje plats kom Hovenäset och Fisketången med 115 respektive 67 individer i genomsnitt per stickprov. Fjärde plats med högst antal individer var Bovallstrand med 23,5 stycken. På Grebbestad strand, Smögen skyddat och Ramsvik återfanns i genomsnitt 11,5 individer vardera. Därefter kom Lysekil med 10, Grundsund med 8, Havstenssund med 5, Grebbestad hopp med 4,5, Grebbestad badplats och Smögen utsatt med 4 vardera och Gullmarstrand med lägst på 1,5 identifierade individer. Blåstång Antalet märlor var i genomsnitt som högst även här i Gerlesborg, med ett genomsnitt på 72,5 individer per stickprov. Därefter kom Fisketången med 21,5 individer och Hovenäset med 11 individer. I Smögen skyddat och Grundsund återfanns 5,5 individer vardera, i Smögen utsatt 4,5 och i Gullmarstrand 3,5 stycken individer. Efter detta kom Bovallstrand, Ramsvik samt Lysekil med ett genomsnitt på 2 individer per stickprov. Lägst kom Grebbestad hopp och Havstenssund med 1,5 individer vardera. 25

Antal Medelvärde Maxvärde Minvärde Sargassosnärja: 25,3 89 1,5 Blåstång: 6,4 21 0 Sargassosnärja Antalet blåmusslor var i genomsnitt som högst i Hovenäset och Grundsund, med 89 respektive 57,5 individer per stickprov. På tredje och fjärde plats kom Lysekil och Havstenssund med 40,5 respektive 39 individer. Femte plats med högst antal individer var Grebbestad strand med 38,5 stycken. Därefter kom Grebbestad hopp med 35, Bovallstrand med 29,5 och den första sargassosnärjan att bli lägre än blåstångens högsta var Gerlesborg med 9,5 individer per stickprov. Sedan fanns det i Fisketången 8,5, Gullmarstrand 7, Smögen utsatt 6,5 samt Grebbestad badplats och Rågårdsvik 4 individer vardera. Lägst blev Smögen skyddat med 1,5 individer. Blåstång Antalet blåmusslor var i genomsnitt som högst i Smögen skyddat, med ett genomsnitt på 21 individer per stickprov. Därefter kom Grebbestad badplats med 15 individer, Hovenäset med 14,5 individer, Lysekil med 11 individer och Bovallstrand med 7 individer. Platserna Grebbestad hopp och Havstenssund hade samma antal genomsnitt med 5,5 individer. I Gullmarstrand återfanns 4,5 individer, Grundsund 2,5 individer, Ramsvik 2 individer, Gerlesborg 1,5 individer, Grebbestad strand 1 individ och Smögen utsatt med 0,5 individ. Lägst blev Rågårdsvik med inga identifierade blåmusslor. 26

Antal Medelvärde Maxvärde Minvärde Sargassosnärja: 9,3 19,5 1,5 Blåstång: 4,3 24,5 0 Sargassosnärja Antalet hoppkräftor var i genomsnitt som högst i Ramsvik med 19,5 individer per stickprov. På delad andra plats kom Smögen utsatt och Hovenäset med 16 individer vardera. Gerlesborg hade därefter 15,5 individer, Fisketången 14,5 och Gullmarstrand samt Grebbestad strand 13,5 individer vardera. I Bovallstrand och Grundsund återfanns 11,5 individer vardera. Platserna med lägst antal hoppkräftor var Havstenssund, Lysekil och Grebbestad hopp med 4; 2,5 respektive 1,5 individer. Blåstång Antalet hoppkräftor var i genomsnitt som högst i Smögen skyddat, med ett genomsnitt på 24,5 individer per stickprov. Därefter kom Gullmarstrand med 15,5 individer, Fisketången med 8 individer, Hovenäset med 4, Ramsvik med 3,5 individer samt Lysekil och Havstenssund med 3 individer vardera. På Grebbestad strand hittades sedan 2 individer och på Grebbestads övriga platser återfanns 0,5 individ vardera. På resterande platser identifierades inga hoppkräftor. 27

Antal Medelvärde Maxvärde Minvärde Sargassosnärja: 6,1 22 0,5 Blåstång: 1,6 8,5 0 Sargassosnärja Antalet havsborstmaskar var i genomsnitt som högst i Lysekil med 22 individer per stickprov. På andra och tredje plats kom Grebbestad strand och Ramsvik med 18,5 respektive 15,5 individer. Hovenäset hade därefter 8,5 individer, Bovallstrand 6,5 individer, Fisketången 3,5 individer och Gullmarstrand 3 individer. De tre platser som i snitt hade 2,5 individer per stickprov var Grebbestad hopp, Smögen utsatt samt Grundsund. Efter det kom Smögen skyddat med 2 individer, Rågårdsvik med 1,5 individer och Grebbestad badplats samt Gerlesborg med 1 individ vardera. Lägst antal havsborstmaskar hade Havstenssund med genomsnittet 0,5 individ per stickprov. Blåstång Antalet havsborstmaskar var i genomsnitt som högst i Bovallstrand, med ett genomsnitt på 8,5 individer per stickprov. Därefter kom Fisketången med 3,5 individer, Gerlesborg med 3 individer, Grebbestad hopp med 2 individer och Grebbestad strand som snittade på 1,5 individer. De fyra platser som hade 1 individ i medelvärde var Ramsvik, Hovenäset, Smögen skyddat och Smögen utsatt. De andra fyra platser som hade 0,5 individ i genomsnitt var Havstenssund, Grebbestad badplats, Grundsund och Rågårdsvik. På övriga två platser återfanns inga havsborstmaskar. 28

Antal Medelvärde Maxvärde Minvärde Sargassosnärja: 3,3 24 0 Blåstång: 5 12 0 Sargassosnärja Antalet kvalster var i genomsnitt som högst i Gullmarstrand med 24 individer per stickprov. Därefter dök antalet kvalster per stickprov ned till ett snitt på 3,5 i Gerlesborg, 3 i Smögen skyddat och Grundsund, samt 2 i både Hovenäset, Grebbestad strand och Havstenssund. I Smögen utsatt återfanns 1,5 individer och på Grebbestad badplats samt Ramsvik 0,5 individer vardera. Lägst var Grebbestad hopp och Rågårdsvik där inga kvalster identifierades. Blåstång Antalet kvalster var i genomsnitt även här högst i Gullmarstrand, med ett genomsnitt på 12 individer per stickprov. På andra och tredje plats kom Smögen skyddat läge och Fisketången, med 11,5 respektive 9 individer. Därefter kom Smögen utsatt läge med 8 individer, Bovallstrand med 7 individer, Grundsund med 5 individer, Grebbestad strand med 4 individer och Lysekil samt Hovenäset som hade 3,5 individer vardera. Sedan återfanns 3 individer i Gerlesborg, 2 individer i Havstenssund och 1 individ på Grebbestad badplats. På resterande platser kom Rågårdsvik med en halv individ per genomsnitt och Grebbestad hopp med noll individer. 29

Antal Medelvärde Maxvärde Minvärde Sargassosnärja: 4,7 16,5 0 Blåstång: 1,1 4 0 Sargassosnärja Antalet individer inom familjen strandsnäckor var i genomsnitt som högst på Grebbestad strand, med 16,5 individer per stickprov. Strax därefter kom Grebbestad strand och Bovallstrand med 15 respektive 9,5 individer. Efter dem kom Gerlesborg med 8 individer, Hovenäset med 5 individer, Havstensund och Gullmarstrand med 3,5 individer vardera, Ramsvik med 3 individer och Lysekil samt båda platserna på Smögen med 1 individ vardera. De platser där det identifierades minst antal strandsnäckor var Grundsund och Rågårdsvik med 0,5 strandsnäcka samt Fisketången där inga skådades. Blåstång Antalet strandsnäckor var i genomsnitt högst i Gullarstrand, med ett genomsnitt på 4 individer per stickprov. Vidare skådades 2,5 individer på Hovenäset, 2 individer i både Ramsvik och Gerlesborg samt 1,5 individer på både Grebbestad strand och Gullmarstrand. Lägst kom Havstensund, Grebbestad badplats, Smögen utsatt läge med 0,5 individ per stickprov samt Grebbestad hopp, Bovallstrand, Smögen skyddat läge, Lysekil och Rågårdsvik med inga observerade strandsnäckor. 30

Antal Medelvärde Maxvärde Minvärde Sargassosnärja: 2,1 18,5 0 Blåstång: 0,33 4 0 Sargassosnärja Antalet räkor var i genomsnitt som störst på Grebbestad strand, med 18,5 stycken. Näst högst blev Gerlesborg med 5,5 stycken och tredje störst blev Havstenssund med 4 stycken räkor. På Grebbestad hopp fanns det 2,5 stycken och på Grebbestad badplats fanns det 1 räka. På resterande platser fanns inga räkor. Blåstång Antalet räkor var i genomsnitt som störst på Grebbestad hopp, där det fanns 4 stycken. De enda övriga platserna där det fanns räkor på var Grebbestad strand och Gerlesborg, med 0,5 räkor vardera. 31

Antal Medelvärde Största antal Lägsta antal Sargassosnärja: 1,9 10 0 Blåstång: 0,5 2 0 Sargassosnärja Antalet havsmaskar var i genomsnitt som störst i Lysekil, med 10 stycken. Näst högst blev Havstenssund och Grundsund med 4 havsmaskar vardera. På Smögen skyddat och Smögen utsatt fanns det 3,5 respektive 3 individer. I Gullmarsstrand fanns 2 stycken och på platserna där det i genomsnitt fanns 0,5 individer var Bovallstrand, Grebbestad strand samt Grebbestad hopp. På resterande platser återfanns inga individer. Blåstång Antalet havsmaskar var i genomsnitt som högst i Gullarmarstrand och Rågårdsvik, med 2 individer vardera. På Grebbestad strand och Fisketången fanns 1,5 på båda platser. Den enda övriga plats där havsmask fanns var Havstenssund med 0,5 stycken individer. 32