2015-06-26 Yttrande: Mer trygghet och bättre försäkring (SOU 2015:21) DIK har tagit del av betänkandet Mer trygghet och bättre försäkring (SOU 2015:21). DIK är akademikerfacket för kultur och kommunikation. DIK är akademikerfacket för kultur och kommunikation. Förbundet är medlem i centralorganisationen Saco och har 20 500 medlemmar. Medlemmarna är bland andra kommunikatörer, bibliotekarier, verksamma inom museer och arkivarier, och finns inom alla sektorer på arbetsmarknaden. DIK har följande övergripande ställningstaganden i remissvaret: DIK är ett kvinnodominerat förbund. Det innebär att det för våra medlemmar är centralt att socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen främjar jämställdhet. Socialförsäkringssystemen är snåriga regelverk som få förstår sig på helt och fullt. Det är svårt att göra systemen enkla, men för att medborgarna ska acceptera försäkringarna, krävs det att individer förstår vilka ersättningar de har rätt till, när och nivå ersättningen kommer att ligga på. Studenter och egenföretagare ska i större utsträckning än idag inkluderas i socialförsäkringssystemen. Det ska inte straffa sig att studera eller att vara egenföretagare ur socialförsäkringshänseende. Ett gemensamt inkomstunderlag DIK är positiva till ett nytt inkomstunderlag, då förslaget bland annat syftar till att göra det mer begripligt för individen vad eventuella ersättningar baseras på. Det automatiserade förfaringssättet kommer även att förenkla handläggningen vid ansökan. Framförallt vid handläggningen av arbetslöshetsförsäkring kommer det göra det enklare att bestämma ersättningsnivå. Dock är det viktigt att inte sätta den inkomst som kvalificerar en till arbetslöshetsförsäkringen för lågt. Det är redan idag ett problem att en stor andel av de arbetslösa inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Att då ha en nivå som gör att de med lägst lön får svårast att kvalificera sig till försäkringen är problematiskt. De mest utsatta på arbetsmarknaden har låga löner och arbetar inte sällan deltid. Det är även de som har minst möjlighet att på egen hand spara sig till en buffert för att klara arbetslöshet. Riskerar den föreslagna nivån på inkomst att minska antalet arbetslösa som har rätt till arbetslöshetsförsäkring, krävs det ett omtag. Det blir ojämlikt om en deltidsarbetande med hög lön kan kvalificera sig till försäkringen utan att arbeta 50 procent, medan någon som gör det till låg lön faller utanför. DIK är ändå positiva till slopningen av arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen, men den kan inte leda till att ännu färre omfattas av försäkringen. Ambitionen måste vara att fler som arbetar ska ha möjlighet att kvalificera sig till arbetslöshetsförsäkringen, inte färre. 1 (5)
En långsiktigt hållbar sjukförsäkring Det är positivt att kommittén har ambitionen att hålla nere sjuktalen. Men det måste göras på rätt sätt. Att hålla nere sjuktalen för att uppnå ett visst mål kan leda till att de som är sjuka inte blir sjukskrivna på grund av skärpta regler De arbetsrelaterade sjukdomarna beror till viss del på arbetsmarknadens organisering. Mer effektiva organisationer, med ökad tidspress kan leda till ökade sjukskrivningar. Likaså spelar ledarskapet en stor roll för hur medarbetare mår på arbetsplatsen. Statistik från Försäkringskassan visar även att framför allt kvinnors sjukskrivningar ökar när de får barn. En alldeles ny rapport från Försäkringskassan visar även på att de föräldrapar som lever jämställt riskerar i större utsträckning att bli sjukskrivna, båda två. Det visar på en arbetsmarknad där det är svårt att kombinera arbete och föräldraskap. Det faller i sig tillbaka på arbetets organisering. Om det är så att det i dagens samhälle är svårt att kombinera föräldraskap och heltidsarbete, blir inte sjukskrivningarna lägre för att det finns ett mål om att hålla nere sjuktalen. Ju mer pressad situationen är på arbetsplatsen och arbetsmarknaden i stort, desto högre sjuktal riskerar vi att få. Ett mål för sjukfrånvaron kan inte sättas utan hänsyn till dessa faktorer. Här är det även centralt att titta på genusaspekter i sjukskrivningsprocesser. Erfarenhet från DIK visar att det är svårare för kvinnor att få sin sjukdom och sina symptom betrodda av sjukvården, än det är för män. Det blir då även svårare för kvinnor att bli sjukskrivna än män. Det är något som inte går att hantera via lagstiftning, utan sannolikt beror på en segregerad arbetsmarknad där kvinnors sjukskrivningar ser annorlunda ut än mäns. Ett mål för sjukfrånvaron bör kompletteras med ett mer aktivt arbetsmiljöarbete för den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Annars riskerar målet att bli ett slag i luften. Bättre stöd för återgång i arbete vid ohälsa DIK är positiva till att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort. Men i sammanhanget torde den i ytterst få fall vara relevant, om vi i stället får en bättre rehabiliteringsprocess. DIK föreslår att vi i stället för att prata om bättre stöd för återgång i arbete, bör vi prata om aktiva åtgärder för rehabilitering och återgång i arbete. Att som i diskrimineringslagen prata om aktiva åtgärder, visar på att en bra rehabiliteringsprocess kräver engagemang från arbetsgivaren. Utredningen anser att hälso- och sjukvården ska får en samverkande funktion i en individs rehabiliteringsprocess. Hälso- och sjukvården är en nyckelfunktion i en individs rehabilitering, då det är denna som bedömer arbetsförmåga och sjukskriver. Däremot är det tveksamt att det är landstinget som ska få ansvaret för att upprätta en rehabiliteringsplan vid sjukskrivning. För den som är sjukskriven är den sjukskrivande läkaren sällan den enda vårdkontakten individen har. Primärvården samt olika specialister inom sjukvården är ofta del i den sjukes vård. En ökad samverkan mellan lika vårdinstanser är nödvändigt för att få en 2 (5)
bättre sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess, men frågan är om det då gör det möjligt för sjukvården att hantera en sammanhållen rehabiliteringsplan på ett lämpligt sätt. Den största invändningen mot att hälso- och sjukvården ska vara den instans som samverkar och upprättar rehabiliteringsplaner, är att de inte kan förväntas ha kunskap om varje enskild arbetsplats där en sjukskrivning sker. Det finns en risk för att rehabiliteringsplanerna blir standardiserade verk som varken anpassas gentemot individen eller den arbetsplats som den ska återgå till. Kravet på att upprätta en rehabiliteringsplan bör i stället ligga på arbetsgivaren. Det är dit den som är sjukskriven förhoppningsvis ska återkomma och fungera igen, därav bör ansvaret ligga där. DIK har dock allt för stor erfarenhet av arbetsgivare som, i stället för att arbeta för att en medarbetare ska återgå till arbetet, drar ut på processen så länge som möjligt så att det till slut finns saklig grund för uppsägning. Det måste därför finnas någon form av sanktion gentemot den arbetsgivare som underlåter att ta sitt ansvar i en rehabiliteringsprocess. DIK föreslår att en skadeståndskyldighet gentemot arbetstivaren för fackförbund/skyddsombud upprättas för de fall då arbetsgivaren inte uppfyller sin rehabiliteringsskydlighet. Inom förhandlingsskyldigheten i 11 MBL bör det för arbetsplatser med kollektivavtal upprättas en förhandlingsskyldighet vid upprättande av rehabiliteringsplan. En liknande förhandlingsskyldighet gentemot skyddsombuden bör upprättas i arbetsmiljölagen för de arbetsplatser som inte omfattas av kollektivavtal. DIK anser att endast en skadeståndsskyldighet kan få alla arbetsgivare att ta sitt rehabiliteringsansvar på allvar. Företagshälsovården En idé som har framkommit är att det är företagshälsovården som ska vara den samverkande parten, och att alla arbetsgivare därmed måste tillhöra en företagshälsovård. Det kan vara ett bra förfaringssätt för de fall då sjukskrivningen beror på arbetet, men för dem som blir sjuka av andra orsaker saknar företagshälsovården kompetens. Det samma gäller för den allmänna hälso- och sjukvården som inte är specialister på sjukdomar orsakade av arbetsplatsen. Rehabiliteringssamordnare Den som är sjukskriven befinner sig i en utsatt situation. Trots detta faller det ofta på den enskilde, enligt DIK:s erfarenhet, att samordna sin egen sjukskrivning och rehabilitering. För att komma tillrätta med det bör det övervägas att införa någon form av rehabiliteringsdssamordnare dit individen kan vända sig för att få stöd och hjälp i rehabiliteringsprocessen. Förslagsvis bör denna funktion ligga under arbetsmiljöverket. En mer rättssäker arbetsskadeförsäkring Även om ersättning från arbetsskadeförsäkringen typiskt sätt aktualiseras först när beslut om sjukersättning fattats och det därmed finns en permanent nedsatt arbetsförmåga, är det viktigt att också beakta arbetsskadeförsäkringen som en del av processen vid sjukskrivning och rehabilitering. Även om det skulle sannolikt öka antalet som ansöker om arbetsskadeersättning anser DIK att det är ytterst viktigt att aktiva åtgärder för återgång i arbete, sjukskrivning, rehabilitering och arbetsskador i högre utsträckning än i dag ses som en sammanhållen precess med gemensam kunskapsförsörjning. 3 (5)
DIK vill understryka hur viktigt genusperspektivet är vad gäller arbetsskadeförsäkringen. Kvinnor har svårare att få sina besvär klassade som en sjukdom, vilket i sin tur minskar sannolikheten för dem att få möjlighet att ansöka om arbetsskadeersättning. I övrigt tillstyrker DIK Sacos synpunkter. En trygg och effektig arbetslöshetsförsäkring Det är positivt att kommittén vill att handläggningen av arbetslöshetsförsäkringen ska finnas kvar hos arbetslöshetskassorna. Att förvaltningslagen görs tillämplig på arbetslöshetskassornas verksamhet vid myndighetsutövning är positivt, men får inte innebära en förflyttning mot att försäkringen ska administreras av en statlig myndighet. DIK anser att det är nödvändigt med en indexering av arbetslöshetsförsäkringen. Utan indexering riskerar den att tappa sin roll som omställningsförsäkring. Det bör vara möjligt för arbetslöshetskassorna att utvidga sin verksamhet till att även omfatta verksamhet som underlättar för medlemmar att få arbete. Det skulle vara positivt för till exempel de som blir arbetslösa men inte omfattas av något omställningsavtal. De a-kassor som vill skulle kunna jobba med omställning och arbetsförmedling inom den/de branscher deras medlemmar omfattas av. DIK ser att i våra medlemsgruppers fall har Akademikernas a-kassa mycket högre kompetens om medlemmarnas arbetsmarknad än vad Arbetsförmedlingen har. Det skulle vara ett stort stöd om de kunde vända sig till AEA för stöd i omställning och att söka nytt arbete. DIK anser att det bör utredas vidare hur en sådan utvidgad verksamhet skulle kunna ske. Bättre försäkringsskydd för vissa grupper Studenter Kommittén för goda argument om studenter och sjukförsäkringen vad gäller bibehållandet av försäkringsmässigheten i inkomstbortfallsprincipen. Det innebär att de studenter som inte uppbär studiemedel eller arbetar i den mån att de tjänar in ett så kallat studie-sgi, inte har rätt till sjukpenning vid sjukdom. Däremot så krävs det en bättre lösning för sjukskrivning för de studenter som uppbär studiemedel. Även om studiemedel inte är en skattepliktig inkomst, ser de flesta studenter det som just en inkomst, som de riskerar att förlora vid sjukdom. Det viktigaste är att möjliggöra för studenter att vara sjukskrivna på deltid. Att studietiden är så säregen att det inte ska gå att vara sjukskriven på deltid, är en pedagogiskt svår uppgift att förklara. De skäl som kan finnas, till exempel att deltidssjukskrivning kan vara svårt att kombinera med heltidsstudier, är inte nog för att inte möjliggöra deltidssjukskrivning för studenter. DIK förespråkar därför den modell som CSN har förslagit. Den student som är sjukskriven har rätt att försöka studera i den omfattning som den klarar av. Studiemedlet skrivs sedan av i den omfattning som studenten inte lyckats ta poäng. Det möjliggör för studenter att studera i den omfattning de klarar av, och förslaget gör det likvärdigt för alla studenter, oavsett studieupplägg, att vara sjukskriven. Karenstiden för studenter bör sänkas från 30 dagar till 14 dagar. 4 (5)
I övrigt tillstyrker DIK kommitténs förslag. Företagare och uppdragstagare DIK tillstyrker Sacos synpunkter. Karin Linder Förbundsordförande DIK 5 (5)