ÖVNINGSTEXT FÖR KODNING Intervju med Kenneth, 63 år. Kan du berätta lite om vad du har jobbat med? IP: Oj (skratt) svåra frågor du ställer (skratt).. Oj, nu måste jag tänka efter vad det är allt som jag har sysslat med ja, först då när jag slutade skolan så fick jag jobb som lastbilschaufför. Det var en släkting till mig som var åkare, han behövde folk. Jag körde grus en del och så där inga längre turer, det var här i närheten. Jag höll väl på med det där i två år ungefär. Men det hände en otäck grej som gjorde att jag tröttnade på allt åkande. Jag krockade med en personbil här i stan. Det var väl inte helt klart vem som var den skyldige. Men jag kunde inte sluta älta det där som hände. Han jag krockade med fick nån hjärnskada som blev bestående (kort tystnad) usch, usch, det var ju fruktansvärt, och jag blev ju självklart ledsen av det där hur som helst så slutade jag att köra, jag bestämde mig att jag aldrig skall ha ett jobb där det handlar om att köra. Aldrig i livet. Och jag har blivit väldigt försiktig med att köra bil överhuvudtaget. Åker aldrig bil på semestern eller så. Nej, usch, det är hemskt med trafiken (kort tystnad) Nej, det blev nåt helt annat sedan. Jag såg en annons från en bonde här i närheten som ville ha hjälp med mjölkningen. Och ja, jag tänkte varför inte? det var något helt annat, och vi hade ju haft kor hemma på föräldragården, så jag kunde ju allt det där. Jag trivdes rätt bra. Jag fick bo i en lillstuga där på gården också. Jag kände att jag började komma ifrån det där ältandet om krocken. Jag kände lite lugn och ro. Jag trivdes bland korna. Dom ger lugn när man är orolig. Men jag var inte där så länge. Fyra år
kanske. (kort tystnad) Ja, det är ju rätt länge i och för sig. Men i alla fall så blev det nåt helt annat sen igen. Min bror hade en klockaffär Ja, han började med det där med klockor redan som barn, skruva isär och sådär så han var tidigt inställd på att försöka sig på nåt som hade med klockor att göra men i alla fall så fick han problem med en person han hade anställd så han behövde hjälp i butiken ganska omedelbart. Jag och brorsan står väldigt nära varandra, vi ställer alltid upp för varandra, så jag kände att jag måste hjälpa honom med det där. Det gick inte så bra heller, så han hade inga marginaler. Jag var tvungen att hjälpa till helt enkelt. Jag kunde ju inget om klockor, inte det minsta, men det går ju att lära sig. Och jag behövde väl lämna kossorna lite grann också (skratt) Så gick det som det gick jag var där i femton år. (kort tystnad) Jag hade nog varit där än idag om inte brorsan hade bestämt sig för att lägga ner butiken. Han hade tröttnat på alltihop. Han ville försöka rädda föräldragården i stället. Jobba i skogen. Lönsamheten blev aldrig bra heller i den där klockaffären. Det är inte lätt med en sådan butik i ett litet samhälle. Han frågade ju i och för sig om jag ville ta över. Men nej, nej, nej, jag kan inte göra allt det där som krävs för sånt. Jag hatar bokföring och sånt där som småföretagare måste hålla på med. Och rätta intresset för klockor fick jag aldrig heller. Nej, det gick inte, jag fick söka mig vidare. Men det blev svårt sen. Olika korta jobb. Som tidningsbud på nätterna under en tid. Men det blev fullständigt outhärdligt. Så jobbigt att vara uppe på nätterna. Kunde inte sova ordentligt på dagarna, som man behövde. Jag kunde helt enkelt inte ställa om dygnsrytmen, som man var tvungen att göra. Jag höll på att bli helt knäckt av sömnproblem Ja, sedan ja, försökte med alla möjliga småsaker. Sålde
försäkringar En tjej som jag var ihop med då försökte att få mig till att studera. Hon hade studerat. Hon menade att det inte var så svårt. Om man väl kom in så var det ganska slappt på universitetet sedan. Men nä, jag vet inte, jag blev aldrig motiverad. Jag gillar inte att läsa, inte så mycket i alla fall. Jo, skönlitteratur går väl bra ibland. Jag läser väl deckare ibland. Mankell och Nesser och sådär, som alla andra svenskar (skratt) men att banka in massa fakta, nej, jag är inte gjord för sånt. Nej, jag vill ha nåt mer konkret, har alltid varit sån, också som barn var jag sån. Gillade aldrig skolan egentligen, att plugga. Hur som helst, dom där småjobben kändes ju hopplösa. Jag kände mig ganska hopplös, inget riktigt liv, hade ingen tjej heller under stor del av tiden. Men på nåt sätt har jag väl ändå haft nån tur i allt det där och kunnat hanka mig fram. För en dag träffade jag på en kompis här i stan. Vi var väldigt goda vänner sådär i tio och 15 årsåldern. Väldigt bra kompisar. Han hade precis öppnat en sportaffär här i stan. Vi hade inte sett varandra på ett tag för han har haft butik i XXXXX. Han blev väldigt glad över att se mig igen och tyckte absolut att jag skulle börja jobba i hans butik, för han behövde folk. Jag minns så väl en sak han sa då när vi träffades: Du ser precis ut som en försäljare skall göra!, sa han. Jag blev väldigt glad när han sa det där faktiskt. Jag vet inte riktigt vad han menade, men ändå Och han tyckte det var så kul att vi kunde ta upp kontakten igen. Så, så blev det. Jag började där, sälja sportgrejer alltså. Inte för att jag är särskilt intresserad av det (kort paus) nu låter det som om jag inte är intresserad av några slags jobb! (stort skratt) men i alla fall: jag hade ju prövat på tidigare hur det är att stå i butik. Det roliga med jobbet är att det är ens polare som är chefen. Det är ju aldrig några
samarbetsproblem eller så. Och vi umgås en del på helger och så, också. Jag kommer nog att stanna på detta jobbet, det känns helt okej. Det var mycket som du har sysslat med! Om du tänker tillbaka, vad hade du för drömmar om yrke, jobb och så vidare innan du började jobba? IP: Ja, vad hade jag för drömmar? (kort tystnad) Som sagt så växte ju jag och brorsan upp på en gård då. Man kom väl väldigt in i det där bondearbetet förstås. Man hade nog en hel del tankar om att bli bonde, det tror jag. Jo, när jag tänker efter så funderade jag mycket på det där hur jag skulle ha det på gården när jag blev stor och skulle ta över det hela. Jag tänkte att jag skulle allt köpa häftigare traktorer och maskiner än dom vi hade då när jag var liten (skratt) (paus) men det där var ju väldigt tidigt. Jag var väl bara tio år sådär, när jag tänkte så. Sedan kom det en period då det bara var musik som gällde. Det var Beatles och så på den tiden. Jag och några grannkillar hade ett band några år som vi trodde väldigt mycket på (skratt)..ja, det var väl bara vi som trodde väldigt mycket på det där då (skratt). Katastrofalt uselt spelade vi (skratt) men det förstod vi inte då (skratt) i alla fall ledde det där till ett väldigt drömmande och funderande. Jag tror faktiskt att vi allihop i det där bandet jag vill inte ens säga vad vi kallade oss nån gräns för pinsamhet finns det ändå (gapskratt) jag tror att allihop i det här bandet faktiskt trodde på fullaste allvar att vi nog skulle bli popstjärnor en dag dom där funderingarna tog så stor plats så jag tror inte att jag tänkte så mycket på vanligt jobb. Nej, drömmarna var kopplade till det här med spelandet. Det var
något med det där (paus) vi gjorde ju ändå någon spelning, jag var väl 16 år då. Och det är ju så fånigt alltihop, men vi spelade här i XXXXXXXX,. Det var väl 300 personer eller så som lyssnade. Och dom som lyssnade rycktes ju med så klart. Som dom hade gjort med nästan vilket band som helst. Men jag minns det att jag tyckte det var en helt magisk upplevelse. Jag tyckte att publiken såg helt extatisk ut (skratt) Jag fattar inte hur jag kunde tänka så självsäkert (skratt)! Och den där känslan, att stå där och spela och folk blev så berörda, det var starkt alltså, det gjorde att man bara ville ha mer av det där, så det klart att det blev ett väldigt drömmande kring det här med musik. Men det blev ganska snabbt slut på det där med musiken, för han som var den drivande, XXXX, han som sjöng och var bäst musiker, han slutade tvärt med musik. Han kom med i nån kristen grupp och genomgick nån väldig religiös kris. Han blev väl totalt omvänd efter det där, och tyckte allt han hade hållit på med tidigare var syndigt. Så han slutade ju tvärt med popen Han blev missionär så småningom tror jag. Det senaste jag hörde var att han var i Kongo Så, i alla fall, när han slutade så gick väl luften ur oss andra, det var han som bar upp det mesta. Det blev inte mycket spelande efter det. Och alla drömmar och sånt där, om musikkarriär, det upplöstes men andra drömmar (paus) jag kom att tänka på en sak om detta med jordbruket. Det är lite lustigt, jag tror jag har ganska ovanliga erfarenheter där. Ofta är det ju så att föräldrarna är väldigt pådrivande att barnen skall ta över gården och så (kort tystnad) men jag minns farsan han var tvärtemot det där. Han sa alltid börja aldrig med sånt här slavjobb, skaffa dig nåt bättre. Han hade blivit så pressad av sin farsa, så han hade bestämt sig att han aldrig, aldrig skulle locka sina
söner till att bli bönder. Han höll alltid på och varnade och så där se upp så att du inte blir bonde han kände väl att han hade fått ge upp för mycket för att ta över gården; han skulle själv vara bättre än hans farsa hade varit. Och det lustiga är ju att det ledde till att man kunde tänka ganska positivt om att bli bonde i alla fall (kort paus) men ändå blev det ju inget särskilt med det Nej, vad hade man för drömmar? Jag tror nog det hade med körning att göra, jag tog ju tidigt lastbilskort och så där. Och man växer ju in i det där det är naturligt att köra traktorer, ja bilar, ja allt möjligt, ingen kollar ju nånting där ute, så det var ju bara att köra vilket fordon som helst, hur tidigt som helst. Var man kille så körde man allt som hade hjul, så enkelt var det där jag växte upp. Så det var ju naturligt att ha såna fantasier, men några väldiga drömmar var det väl inte. Det var musiken som väckte lite drömmar hos mig, annars har jag nog varit väldigt mycket realist. Så när jag fick den där chansen att köra lastbil så stämde det väl väldigt bra med vad jag kände för.