Bevarandeplan Natura 2000 (enligt 17 förordningen om Områdesskydd; 1998:1252) Motala kommun, Östergötlands län Natura 2000-område Kärnskogsmossen Totalareal Natura 2000-kod SE0230176 848 ha Fastställd av Länsstyrelsen 2005-08-15 Områdestyp; status Både SPA och psci-område; utpekat enligt Fågel- och Art- & habitatdirektiven; Regeringsgodkänt Ägandeförhållanden Statligt och privat Ingående naturtyper enligt art- och habitatdirektivet *) = Prioriterad art eller naturtyp Areal 91D0 *Skogbevuxen myr 121 ha 7140 Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn 426 ha 9010 *Västlig taiga 56 ha 3160 Dystrofa sjöar och småvatten 22 ha Summa areal: 625 ha Naturtypen 91D0 är nytillkommen (ej regeringsbeslutad). Arealerna för de övriga naturtyperna har ändrats mot regeringsbeslutet, vilket innebär att 7140 har minskat från ca 712 ha, 9010 har minskat från ca 68 ha och 3160 har minskat från ca 25 ha. Ingående arter enligt fågeldirektivet Bivråk Fiskgjuse Järpe Ljungpipare Orre Sparvuggla Spillkråka Tjäder Trana Pernis apivorus Pandion haliaetus Bonasa bonasia Pluvialis apricaria Tetrao tetrix tetrix Glaucidium passerinum Dryocopus martius Tetrao urogallus Grus grus 1
Bevarandesyfte och mål Fiskgjuse: Målsättningen bör vara att den svenska populationen ej minskar, dvs att vi inom landets gränser även fortsättningsvis har ett bestånd på minst 3 500 par, spritt över hela sitt utbredningsområde. Kärnskogsmossen med sina vattenområden ska hållas i sådan kvalité att fiskgjusen dagligen utnyttjar området under häckningstid. Orre: Målsättningen nationellt sett bör vara ett livskraftigt bestånd av minst 200 000 kullar årligen och att arten inte försvinner som reproducerande från något län. Vad gäller Kärnskogsmossen så är målsättningen att det ska finnas minst 20 kullar årligen totalt inom de tre till varandra gränsande Natura 2000-områdena Kärnskogsmossen, Trolleflod och Bibergskärren. Tjäder: Målsättningen nationellt är att bevara livskraftiga bestånd i samtliga svenska län och att den totala svenska stammen inom en rimlig framtid uppgår till minst 150 000 par. Vad gäller Kärnskogsmossen så är målsättningen att det ska finnas minst tio kullar årligen totalt inom de tre till varandra gränsande Natura 2000-områdena Kärnskogsmossen, Trolleflod och Bibergskärren. Sparvuggla: Målsättningen bör vara att det skall finnas förutsättningar för ett häckande bestånd av sparvuggla i hela landet nedanför fjällkedjan. Sverige bör kunna hysa 20 000 par, varav huvuddelen i de södra och mellersta delarna av landet. Inom området bör minst två par häcka årligen. Spillkråka: Målsättningen nationellt är att det skall finnas ett häckande bestånd av spillkråka i hela landet nedanför fjällkedjan. Vad gäller Kärnskogsmossen så är målsättningen att det ska finnas minst två häckande par årligen totalt inom de tre till varandra gränsande Natura 2000-områdena Kärnskogsmossen, Trolleflod och Bibergskärren. Trana: Målsättningen nationellt är att bevara det nuvarande starka tranbeståndet med häckande par i samtliga svenska landskap. Vad gäller Kärnskogsmossen så är målsättningen att det ska häcka minst två par årligen totalt inom de tre till varandra gränsande Natura 2000-områdena Kärnskogsmossen, Trolleflod och Bibergskärren. Ljungpipare: Målsättningen nationellt är att det ska finnas förutsättningar för häckning av ljungpipare i hela landet. På Kärnskogsmossen är målet minst två häckande par per år. Bivråk: Målsättningen nationellt är att hejda den fortgående minskningen som observerats under en lång tidsperiod och att på sikt återfå en populationsstorlek som är i närheten av den som var under 1960- och 1970-talet (minst 10 000 par). Målsättningen vid Kärnskogsmossen är att ett par ska häcka årligen inom området eller inom närområdet (ca 2 km). Järpe: Målsättningen nationellt är att bevara en livskraftig population om minst 150 000 par och att arten inte försvinner från något av de län där den finns idag. Inom Kärnskogsmossen bör det födas upp minst 3 kullar årligen. Dystrofa sjöar och småvatten: Målsättningen med naturtypen inom området är att den inte ska påverkas av dikningar. Befintliga dikningar bör oskadliggöras. Vattnets kemiska egenskaper vad gäller näring och ph ska inte försämras från dagens nivåer. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Målsättningen med området är att arealen öppen våtmark inte ska minska och att påverkan från dräneringsföretag ska upphöra. Typiska arter för naturtypen ska leva kvar. Naturtypen är särskilt viktig för de utpekade arterna 2
ljungpipare, trana och orre. Även angränsande våtmarker i Örebro län är viktiga både hydrologiskt och för områdets typiska och utpekade arter. *Västlig taiga: Målsättningen med området är att arealen naturskogsartad äldre barrskog på sikt ska öka till minst 100 ha och att eventuell påverkan från dräneringsföretag ska upphöra i barrsumpskog. Mängden död ved ska öka så mycket som möjligt och i slutändan inte understiga 20 % av virkesförrådet i genomsnitt. Typiska arter för naturtypen ska leva kvar. Naturtypen är särskilt viktig för de utpekade arterna tjäder, spillkråka, sparvuggla, bivråk och järpe. *Skogbevuxen myr: Målsättningen med området är att arealen skogbevuxen våtmark inte ska minska och att eventuell påverkan från dräneringsföretag ska upphöra. Mängden död ved ska öka och i slutändan inte understiga 15 % av virkesförrådet. Typiska arter för naturtypen ska leva kvar. Naturtypen är särskilt viktig för de utpekade arterna tjäder och järpe. Även angränsande våtmarker i Örebro län är viktiga både hydrologiskt och för områdets typiska och utpekade arter. Beskrivning Kärnskogsmossen ligger i Östergötlands nordvästra del med delar av mossen i Närke. Kärnskogsmossen är ett stort varierande myrkomplex med såväl olika mossetyper som topogena kärr. Längs med mossens kanter finns gott om myrholmar bevuxna med tallskog. Inom området finns även ett par myrsjöar och några bäckar. Områdets östra del, öster om huvudmossen, är till stor del påverkad av ett kraftigt dike. Våtmarken i övrigt är i stort sett opåverkad av dikningar. Beskrivning av arter och livsmiljöer Fiskgjuse: Fiskgjusen är helt beroende av tillgång till öppet vatten inom sitt hemområde eftersom födan nästan uteslutande består av fisk. Den fångar endast ytligt gående fisk, ned till maximalt en halv meters djup. Fiskgjusen fiskar i såväl eutrofa som oligotrofa sjöar liksom i större vattendrag och i grundare kustområden. Jaktframgången kan dock minska avsevärt om vattnet är alltför grumligt. I områden med enbart oligotrofa sjöar kan sämre tillgång på fisk medföra lägre reproduktion bl.a. beroende på att gjusarna måste jaga över större arealer (längre bort från boplatsen). Fiskgjusen är beroende av lämpliga träd för sitt bobygge. Det vanligaste trädslaget är tall (=90 %) där det stora risboet byggs i toppen av plattkronade, kraftiga träd, så att utsikt fås över omgivningen. Enstaka bon kan placeras i kraftledningsstolpar, stora torn eller på stora stenar i sjöar och vattendrag. Fiskgjusen är ofta störningskänslig vidboplatsen. Fiskgjusen kan jaga upp till någon mil från boplatsen. Flyttar mellan Sverige och Västafrika söder om Sahara. Orre: Orren är de öppna markernas skogshöna och häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Björkknoppar är en viktig diet under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar, bl.a. är blåbärsblom en viktig komponent. Arten är en stannfågel och rör sig normalt inom ett hemområde i storleksordningen 25 till 75 km 2. Tjäder: Tjädern kräver större sammanhängande skogsområden för att den skall finnas i livskraftiga bestånd. I dessa måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Således kräver arten vintertid förekomst av äldre successionsfaser av talldominerade skogar (äter tallbarr och tallskott), medan den sommartid påträffas i mycket varierande marker, allt från gammal bärrik skog (bl.a. är blåbärsris viktigt) till nyupptagna hyggen. Förekomsten av våtmarker är en mycket betydelsefull faktor, då hönan under den tidiga våren till stor del livnär sig på späda skott av tuvull. Tillgången på proteinrika blad, blommor och frön bestämmer 3
till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Våtmarker är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna livnär sig på insekter. Sammanfattningsvis kan sägas att tjädern kräver stora sammanhängande skogsområden som innehåller en stor variation ifråga om successionsstadier och våtmarker (sumpskog, kärr och myr). Dessutom är arten starkt traditionsbunden till speciella lekplatser. Tjädern är en stannfågel. Arten rör sig normalt inom ett område i storleksordningen 25 km 2. Sparvuggla: Arten behöver tillgång på lämpliga boplatser i form av gamla bohål från större hackspett eller tretåig hackspett. Den optimala häckningsmiljön är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Sparvugglan är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd finns att tillgå. I södra Sverige hittar man den ofta på gammal, igenväxande inägomark där den häckar i bestånd av äldre asp. Den behöver även god tillgång på lämplig föda i form av gnagare och småfåglar. Sparvugglan är i huvudsak en stannfågel. Vissa vintrar sker mer omfattande rörelser söderut. Arten jagar över arealer i storleksordningen 1,5 km 2. Spillkråka: Arten behöver tillgång på lämplig föda i form av vedlevande insekter och myror. Den födosöker ofta lågt i träd och på stubbar m.m. Den behöver även tillgång på lämpliga häckningsplatser, främst i form av grov asp, tall eller bok. I södra och mellersta Sverige råder ingen uttalad brist på lämpliga häckningsträd, däremot kan tillräckligt grova stammar saknas i stora delar av Norrland där skogsbruket är mera intensivt och tillväxten sämre. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Spillkråkan är något av en nyckelart i boreala och nemoboreala skogsekosystem genom att den årligen producerar ett stort antal bohål lämpliga för större hålhäckande fåglar och däggdjur som ej själva förmår mejsla ut sitt bo. Spillkråkan är en stannfågel som under sommarhalvåret i södra Sverige födosöker över arealer i storleksordningen 100-1 000 ha. Vintertid rör sig arten över större områden. I Norrlands inland är artens hemområden troligen betydligt större än i södra Sverige. Trana: Tranan häckar på sanka sjö- eller havsstränder, på våta myrmarker, på vattensjuka hyggen omgärdade av sumpskog, vid större slättsjöar, i öppna kärr, i sänkta sjöar och andra större eller mindre våtmarker. Ett gemensamt krav, oavsett val av habitat, är att tranorna har möjlighet att bygga boet oåtkomligt för marklevande rovdjur, dvs. alltid omgärdat av vatten. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Under höstflyttningen är ungarna beroende av föräldrarnas vägledning. En stor andel av tranorna övervintrar i korkeksmarker i Spanien. Under häckningen rör sig paret normalt inom ett område i storleksordningen 1 km 2. Tranan blir könsmogen vid 3-6 års ålder. Innan könsmognaden för ungtranorna en kringflackande tillvaro och samlas ofta i stora flockar. Övervintrar i Sydvästeuropa, främst i Spanien, men även i Portugal och Frankrike samt i Nordafrika. Ljungpipare: Ljungpiparen häckar huvudsakligen i fyra olika miljöer. I norra Sverige är det en karaktärsart på fjällhedar och lokalt även på större, trädlösa myrar. I södra Sverige finns ett tynande bestånd på trädlösa högmossar, samt ett tämligen starkt bestånd på Ölands alvar. Gemensamt för de olika populationerna är kraven på stora öppna områden, med låg och gärna något gles växtlighet. Arten kräver stora sammanhängande öppna områden, helst över 90 ha. De häckande fåglarna utnyttjar gärna närliggande åkrar under födosöket. I övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Arten hävdar revir och rör sig då huvudsakligen inom ett område i storleksordningen 15-30 hektar. Ljungpiparen övervintrar huvudsakligen i västra och sydvästra Europa. Bivråk: Bivråken häckar med de högsta tätheterna i högproduktiva skogsområden. I södra Sverige är den optimala miljön ett småbrutet blandskogslandskap i närheten av en sjö eller något vattendrag. 4
Förekomsten av äldre och luckrika skogsbestånd, gärna omväxlande med naturbetesmarker och med ett stort inslag av bryn, gynnar förekomsten av getingar vars larver bivråken föder upp sina ungar med. Förekomst av äldre skog rik på lövträd och med närhet till fuktskog, kärr och andra våtmarker är fördelaktigt under försommaren då de gamla fåglarna till stor del livnär sig på småfågelungar (bl.a. trastar), men även av grodor och troligen till viss del även av humlelarver och -puppor. I äldre tid torde kombinationen av fuktskog, skogsbete och hagmarker ha utgjort mycket viktiga miljöer. Andelen barrskogshäckningar ökar norrut i landet. Bindningen till högproduktiva marker består emellertid, eller kanske rent av förstärks något i norra Sverige där arten oftast uppträder i anslutning till skogsimpediment på gammal jordbruksmark eller i rik ängsgranskog. Aktivitetsområdena är normalt mycket stora; under försommaren födosöker de gamla fåglarna mestadels inne i skogarna inom en areal av cirka 25-50 km 2. Under senare delen av sommaren födosöker fåglarna över betydligt större ytor, i många fall upp emot eller över 100 km 2, varvid getingrika lokaler besöks av bivråkar från ett flertal revir. Bivråken övervintrar i tropiska Västafrika, norr om Ekvatorn. Järpe: Järpen vill ha tät skog med föryngring av främst gran och med inblandning av al, björk och asp. Hög markfuktighet och förekomst av surdråg, alkärr och bäckar gynnar arten. Lövträdsandelen i reviret ska överstiga 10 % för att området skall accepteras. En viktig och begränsad vinterfödoresurs är alknoppar, alhängen samt björkknopp, och i omedelbar anknytning till födan krävs dessutom skydd i form av grantätningar. Järpen är mycket stationär året om inom sitt revir. När ett par har etablerat sig på en plats stannar de där så länge biotopen är intakt. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Järpen är en extrem stannfågel inom sitt revir om 25-50 ha. Ungfågelspridningen kan röra sig om i storleksordningen någon eller några km. Dystrofa sjöar och småvatten: Naturtypen består av sjöar, gölar och småvatten på eller i direkt anslutning till mossar eller myrmarker. Vattnet är alltid mörk humusfärgat. Dylika områden har dålig buffringsförmåga och är därför särskilt känsliga för surt nedfall. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Naturtypen omfattar ett stort antal myrtyper. Det gemensamma är att de inte är trädbevuxna, har ett relativt lågt ph och är relativt opåverkade av markavvattningsföretag. Fältskiktet domineras ofta av risväxter, tuv- eller ängsull och starrarter. Bottenskiktet domineras av olika vitmossor. Större arealer av naturtypen hyser ofta en speciell fågelfauna där arter som trana, orre, ljungpipare, storspov och ängspiplärka ofta förekommer. *Västlig taiga: Naturtypen består av äldre naturskogsartade barrskogar samt naturliga successioner efter större störningar. Det kanske viktigaste elementet för naturtypen är den döda veden som hyser en lång rad vedlevande svampar och insekter och är en förutsättning för många fåglar. I många områden är även lövinslaget av avgörande betydelse för många arter. En del arter är även helt beroende av brandfält för sin överlevnad. *Skogbevuxen myr: Naturtypen består av skogklädda mossar och kärr. Oftast dominerar tall tillsammans med glasbjörk trädskiktet och fältskiktet domineras som regel av risväxter som odon, skvattram, blåbär och tranbär ofta med inslag av tuvull. Naturtypen är viktig för skogsfågel som järpe, tjäder och, om det finns gott om döda träd, hackspettar. Hotbild - vad kan påverka Natura 2000-området negativt? Fiskgjuse: Eftersom fiskgjusen ofta häckar vid stränder och på öar utgör närgången båttrafik, sportfiske, bad, kanoting etc. i boets omedelbara närhet ett hot. Exponeringen för klorerade kolväten har minskat sedan 1970-talet då dessa miljögifter orsakade en ökad fosterdödlighet och sönderruvning av ägg på grund av skalförtunning. Emellertid tillkommer nya typer av miljögifter i naturen vars effekter vi ännu vet 5
litet om. Försurning av sjöar kan medföra sämre födotillgång samt en ökad exponering för giftiga metaller. Skogsavverkning utan hänsyn till fiskgjusens boträd eller presumtiva boträd utgör en fara inom vissa områden, eftersom tillgången på lämpliga träd då minskar. Orre: Orren missgynnas av täta barrföryngringar och utdikning och igenväxning av öppna våtmarker. Orren missgynnas även av minskad lövandel i skogsbestånden. Tjäder: Tjädern missgynnas liksom orren av täta barrföryngringar (i synnerhet gran) och utdikning av våtmarker. Ett allt större graninslag i tidigare talldominerad skog är negativt om granen börjar ta över. Minskad andel skog över ca 60 år är också negativt. Sparvuggla: Eftersom sparvugglan är mycket flexibel i sitt boplatsval är det av allt att döma förekomsten av lämpliga bohål som är den mest begränsande faktorn. Det är oerhört viktigt att alla hålträd sparas. Spillkråka: Det största hotet mot spillkråkan är skogsbruket och näringens allt större krav på skogsråvara. Minskad lövandel, ökad granandel och mera homogena bestånd i södra och mellersta Sverige missgynnar arten. Minskad medelålder i bestånden i intensivt brukade trakter gör att tillgången på lämpliga boträd minskar. Eftersom spillkråkan i stor utsträckning livnär sig på hästmyror missgynnas den med största säkerhet av stubbrytning och GROT-uttag. Trana: Arten missgynnas av torrläggning av våtmarker och igenplantering av odlingsmarker i skogsbygden. Ett annat hot är förändringar av livsmiljöerna på övervintringsplatserna och längs artens flyttvägar. Ljungpipare: I södra Sverige är den kraftigt fortlöpande igenväxningen av öppna naturmarker det stora hotet. Orsakerna till tillbakagången är flera, främst tidigare dikning och torrläggning av myrmark, ökad förekomst av träd och högväxta ris på högmossar till följd av atmosfäriskt nedfall av stora mängder kväve, minskad hävd av alvar och ljunghedar samt fragmentering av öppna marker genom igenväxning. Den minskade odlingen i södra Sveriges skogsbygder kan eventuellt försvåra situationen för det sydliga beståndet, då den leder till sämre födosöksförhållanden under den krävande äggläggningsperioden. Det nordliga beståndet är betydligt starkare. Hoten är mindre och utgörs främst av lokala planer på storskalig torvbrytning. Arten jagas på övervintringsområdena i Västeuropa, men effekterna är okända. Bivråk: Ett all sämre utbud av insektsrika biotoper i dagens skogs- och jordbruksmarker har troligen medfört ett sämre utbud av sociala getingar, vars larver och puppor är en livsnödvändig föda för bivråkens ungar. Användandet av kemiska bekämpningsmedel i exempelvis jordbruket påverkar förekomsten av insekter negativt, vilket innebär sämre födotillgång för sociala getingar. En allmän torrläggning av landskapet (markavvattning, dikningsrensning och skyddsdikning av skogsmark etc.) liksom omföring av lövträdsrika skogar till täta produktionsskogar av barrträd medför en försämrad förekomst av tättingar (trastar m.m.) och grodor, vilket sannolikt påverkar bivråken negativt (lägre täthet och sämre förutsättningar för bivråken att producera ägg). Många lövrika skogmiljöer består idag av igenväxande ängs- och hagmarker som nu sluter sig alltmer genom inväxt av gran, vilket minskar insektsoch fågelrikedomen. Kraftigt överbete av klövvilt på lövträd i skogsmiljöer minskar exempelvis förekomsten av vårblommande sälg vilket påverkar födounderlaget för många humlor. Klövviltsbetet minskar även förekomsten av blommande örter vilket minskar insektstillgången och därmed födounderlaget för exempelvis sociala getingar. En omfattande jakt på bl.a. bivråk försiggår i Medelhavsregionen där speciellt Malta är omtalad, men jakt förekommer även i Pyrenéerna i södra Frankrike. Ingenting är känt om förhållandena i övervintringsområdet, där stora förändringar kan ha skett i biotoperna, användande av kemiska bekämpningsmedel samt jakt på fågel. 6
Järpe: Något direkt hot mot artens fortlevnad i Sverige finns inte. Järpen missgynnas dock flerstädes p.g.a. ett intensivt och storskaligt skogsbruk och generellt sett torde arten ha minskat kraftigt under den senaste 40-årsperioden. I starkt fragmenterade skogslandskap med isolerade lämpliga bestånd mindre än 25 ha saknas i allmänhet järpen. Dystrofa sjöar och småvatten: Olika typer av verksamheter som kan orsaka grumling, ökad näringstillförsel eller tillförsel av främmande kemiska ämnen utgör hot. Även verksamheter som innebär förändringar av vattenstånd eller möjligheter för vandrande vattendjur utgör hot. Exempel på sådana verksamheter är vägbyggen och liknande, dikningar, närgånget skogsbruk och de flesta industriella verksamheter. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Naturtypen påverkas starkt negativt av dränering. Dräneringen kan uppstå pga direkta ingrepp som diken i eller i anslutning till våtmarkerna eller indirekt genom vägdragningar. Torvtäkt i eller i anslutning till naturtypen är naturligtvis helt förödande. *Västlig taiga: Naturtypen påverkas negativt av skogsbruk, vägdragningar, dikningar och exploateringar i de flesta former. Även uttag av torrträd och vindfällen är negativt. I vissa områden kan även frånvaro av åtgärder vara negativt. Detta gäller främst områden där branden varit en naturlig och viktig del i dynamiken i skogen och i äldre lövdominerade bestånd där gran eller främmande trädslag hotar att konkurrera ut lövträden. *Skogbevuxen myr: Naturtypen påverkas starkt negativt av dränering. Dräneringen kan uppstå pga direkta ingrepp som diken i eller i anslutning till våtmarkerna eller indirekt genom vägdragningar. Torvtäkt i eller i anslutning till naturtypen är naturligtvis helt förödande. Kalavverkningar gör att naturtypen förstörs. Även mindre skogsbruksingrepp kan vara negativa, i synnerhet i de områden där man har mål om att uppnå en viss mängd död ved. Bevarandeåtgärder - med tidplan Enligt 7 kap 28 a MB krävs tillstånd för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder (i eller utanför) som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Verksamheter kan vara till skada inte bara inom naturtypsklassade delar, utan även inom de delområden som inte uppfyller definitionerna för naturtyper i dagsläget. Tillstånd krävs inte för verksamheter och åtgärder som direkt hänger samman med områdets naturvårdsskötsel. Området planeras till stor del att skyddas som naturreservat innan 2010. Detta bör säkra förekommande naturtyper på bästa sätt. För utpekade fågelarter gäller följande: Fiskgjuse, grönbena och bivråk: Arterna är fredade (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. I rådets förordning (EG) nr 338/97 regleras import och export samt försäljning av levande och döda exemplar. Sådan import och export samt försäljning får endast ske efter tillstånd från Jordbruksverket. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder förvaring av levande exemplar av fiskgjuse och bivråk. Arterna tillhör Statens vilt (33 jaktförordningen (1987:905)). Exemplar som omhändertas eller påträffas döda eller dödas tillfaller Staten. Fiskgjusen och bivråken är upptagna i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Fiskgjusen är upptagen i bilaga 2 i Bonnkonventionen (flyttande arter). 7
Orre, järpe och tjäder: Orren, järpen och tjädern får jagas på de tider som anges i bilaga 1 till jaktförordningen (1987:905) Övriga tider på året är de fredade (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också dess ägg och bon. För delar av Kärnskogsmossen finns ett jaktavtal där fågel är undantaget jakt. I samband med reservatsbildning bör jaktförbud på orre, järpe och tjäder införas i beslutet. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder import, export och försäljning av levande och döda exemplar som är olagligt fångade eller olagligt dödade i Sverige. Där förbjuds också förvaringen av levande exemplar. (Vissa undantagsregler finns angivna i artskyddsförordningen). Orren och järpen är upptagna i Bilaga III och tjäder i bilaga II i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Sparvuggla, Spillkråka, ljungpipare och Trana: Arterna är fredade (3 i jaktlagen (1987:259)). Fredningen gäller också ägg och bon. Enligt 1 a Artskyddsförordningen är det förbjudet att avsiktligt störa fåglarna, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Det är även förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser. I rådets förordning (EG) nr 338/97 regleras import och export samt försäljning av levande och döda exemplar. Sådan import och export samt försäljning får endast ske efter tillstånd från Jordbruksverket. Artskyddsförordningen (1998:179) förbjuder förvaring av levande exemplar. Sparvugglan tillhör Statens vilt (33 jaktförordningen (1987:905). Exemplar som omhändertas eller påträffas döda eller dödas tillfaller Staten. Sparvugglan, spillkråkan och tranan är upptagna i Bilaga II (strängt skyddade djurarter) i Bernkonventionen (konvention om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö). Ljungpiparen är upptagen i Bilaga III. Tranan och ljungpiparen är upptagna i bilaga 2 i Bonnkonventionen (flyttande arter). Bevarandestatus idag Fiskgjuse: Beståndets storlek beräknas uppgå till mellan 3 000-4 000 par. Arten riksinventerades av SOF år 2001 och resultatet av denna kommer att publiceras troligen 2003. Populationen i Sverige anses vara förhållandevis stabil, men inom vissa delområden förekommer numera säkra uppgifter om beståndsnedgångar. I ett europeiskt perspektiv har Sverige ett stort ansvar för denna art då cirka 35 % häckar i landet. BirdLife International betecknar fiskgjusen som Sällsynt i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att den globala population inte är koncentrerad till Europa men att arten har en otillfredsställande bevarandestatus i området. Orre: Den svenska populationen har uppskattats till minst 170 000 par (1990-talets mitt). Orren häckar i samtliga län men saknas på Öland där den sista fågeln rapporterades 1969. Många uppgifter från Götaland och Svealand tyder på starkt minskande stammar under 1990-talet. Den svenska andelen av den europeiska populationen (inkl. europeiska Ryssland) är minst 20 %. BirdLife International betecknar orren som Sårbar i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att den globala populationen inte är koncentrerad till Europa men att arten har en otillfredsställande bevarandestatus i området (Tucker & Heath 1994). I området finns länets kanske starkaste stam av orre. Här spelar mellan 20 och 40 orrtuppar årligen. Tjäder: Den svenska populationen har uppskattats till 84 000 till 110 000 par (1990-talets mitt). Tjädern häckar i samtliga län utom Gotland. På norra Öland försvann de sista tjädrarna under 1980-talet. Starka minskningar har under de senaste 30 åren registrerats i Götaland och Svealand och även lokalt i Norrland. Den svenska stammen utgör ca 10 % av det europeiska beståndet (inkl. europeiska Ryssland). Arten utnyttjar området kring Kärnskogsmossen och sammantaget med angränsande natura 2000- områden finns här ett tiotal spelande tuppar årligen. 8
Sparvuggla: Sparvugglan häckar i samtliga svenska landskap utom på Öland och Gotland. Arten är som vanligast i södra och mellersta Sveriges skogsbygder. Tätheterna avtar norrut och arten är sparsamt till sällsynt förekommande i det inre av Norrland. Det svenska beståndet har beräknats till mellan 12 000 och 16 000 par, vilket utgör bortemot hälften av det samlade europeiska beståndet. Huvuddelen av de europeiska sparvugglorna finns i de norra delarna (Norge, Sverige och Finland). Reliktbestånd finns i bergsskogar i Centraleuropa. Artens beståndsutveckling är i princip helt okänd. Flera tecken tyder dock på att det skett en expansion söderut under den senare delen av 1900-talet. Arten utnyttjar kärnskogsmossen och häckar troligen med 1-3 par (2003 och 2004). Spillkråka: Spillkråkan häckar i samtliga svenska län, dock fåtaligt i Norrlands inland. Det svenska beståndet uppskattas till i storleksordningen 20 000-35 000 par. Detta motsvarar ungefär 10 % av det samlade europeiska beståndet på 200 000-265 000 par. Beståndet i södra Sverige förefaller vara tämligen stabilt. Utvecklingen i Norrlands inland är mera osäker, främst beroende på de låga tätheterna och att inventeringsunderlaget är väl litet. Kärnskogsmossen ingår i ett spillkråkerevir. Trana: Tranan har ökat markant i antal den senaste 20-årsperioden, speciellt märkbart i Götaland och Svealand. Antalet häckande par torde f.n. uppgå till åtminstone 15 000, kanske över 20 000 par. Därtill kommer ett stort antal icke könsmogna fåglar, vilka drar runt i Sverige under sommarhalvåret. Dessa senare fåglar kan vålla en del bekymmer för jordbruket och vid enstaka tillfällen har tillstånd för avskjutning av ett litet antal fåglar getts. De svenska tranorna utgör 20-38 % av europapopulationen. Sverige har således ett stort ansvar för bevarandet av arten. Tranan häckar numera förhållandevis jämnt spridd i samtliga svenska län. På Öland konstaterades den första häckningen relativt nyligen. Tillsammans med de angränsande Bibergskärren häckar två par här (1999). Ljungpipare: Ljungpiparen häckar i flertalet svenska län. Det samlade svenska beståndet uppskattas till mellan 50 000 och 70 000 par varav närmare 90 % finns i fjällen. Det totala europeiska beståndet beräknas till minst 500 000 par, varav ca 2/3 på Island och i Norge tillsammans. I norra Sverige håller sig beståndet av allt att döma tämligen konstant. Data som stödjer den uppfattningen saknas dock. I södra Sverige är situationen betydligt mera bekymmersam. Arten har under 1990-talet minskat kraftigt. Samtidigt som arten helt har försvunnit från vissa lokaler, har beståndet mer än halverats i andra regioner. Utvecklingen ser mycket dyster ut och stora insatser krävs för att bibehålla ett livskraftigt bestånd i landets södra delar. BirdLife International listar ljungpiparen som Secure i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 4, vilket innebär att dess utbredning inte är koncentrerad till Europa, och att den har en tillfredsställande bevarandestatus inom regionen i stort. På Kärnskogsmossen fanns två revir 1999. Bivråk: Bivråken häckar i samtliga län utom på Gotland. Det svenska beståndet har minskat mer eller mindre kontinuerligt under minst 30 års tid. Populationsstorleken är mycket svårbedömd, men gissningsvis har vi högst 5 000 par i landet. Det europeiska beståndet utanför Ryssland är uppskattat till 34 000 48 000 par. Bivråken är rödlistad i Sverige och uppfyller kriterierna för placering under Starkt hotad (EN). Emellertid har försvinnanderisken nedgraderats till Sårbar (VU) grundat på relativt god förekomst (dock delvis minskande) i övriga Europa, vilket ger möjlighet till återinvandring. BirdLife International betecknar Bivråken som Secure i Europa. Arten är placerad i SPEC kategori 4, vilket innebär att artens globala population är koncentrerad till Europa och att arten har en tillfredsställande bevarandestatus i området (Tucker & Heath 1994). Järpe: Den svenska populationen har uppskattats till drygt 100 000 par. Järpen häckar i samtliga län utom på Gotland. Järpen saknas även på Öland. Det svenska beståndet beräknas utgöra cirka 17 % av det europeiska utanför Ryssland. Beståndet vid kärnskogsmossen uppskattas till 3 par. 9
Grönbena: Grönbenan är en vanlig häckfågel i mellersta och norra Sverige. I södra Sverige är arten betydligt ovanligare och regelbundna häckningar sker endast på Sydsvenska höglandet. Grönbenan är tillsammans med brushanen den vanligaste vadaren på norrländska myrar. Det svenska beståndet uppskattas till 50 000 100 000 par. I övriga delar av Europa häckar drygt 5 000 par sammanlagt. Sedan mitten av 1980-talet har grönbenan gått kraftigt tillbaka i södra Sverige. BirdLife International listar grönbenan som Declining i Europa och menar att det är angeläget att Europa tar ett ansvar i artens bevarande. Arten är placerad i SPEC kategori 3, vilket innebär att dess utbredning inte är koncentrerad till Europa, men att den inom sitt europeiska utbredningsområde har en otillfredsställande bevarandestatus. Arten häckar regelbundet men inte årligen vid kärnskogsmossen. Dystrofa sjöar och småvatten: Bruna skogssjöar är den vanligaste sjötypen i Sverige. Många av sjöarna är drabbade av försurning, reglering eller annan påverkan. I övriga EU (utom Finland) är sjötypen mindre vanlig vilket motiverar dess utpekande inom Natura 2000. Trots de många påverkade sjöarna är naturtypen dystrofa sjöar inte hotad i Sverige. Det stora antalet bruna skogssjöar i kombination med befintligt svenskt regelverk säkerställer fortlevnaden av sjötypen i Sverige. Gällsjön inom Kärnskogsmossen är något påverkad av dikning. Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn: Totalarealen av habitatet i landet har minskat rejält under 1900-talet, men fortfarande finns stora arealer kvar i Norrland. Där habitatet spolierats är uppodling, markavattningsprojekt och storskaliga torvtäkter anledningen till förstörelsen. En stor andel av förekomsterna av habitatet har lokala skador i form av små husbehovstäkter och markavvattningsprojekt. Skadefrekvensen är störst på myrarna i södra Sverige. Förekomster av habitatet som ligger i de stora myrkomplexen och i fjällen är oftast de bäst bevarade. Vid Kärnskogsmossen är området öster om Gällsjön som är påverkat av dikning medan huvuddelen av mossen är opåverkad. *Västlig taiga: Denna mycket heterogena naturtyp finns spridd i hela den boreala delen av landet. De största arealerna finns i Norrlandslänen och där finns även mycket av de största naturvärdena, även om områden med höga naturvärden finns i hela landet. Historiskt sett är förlusten av västlig taiga mycket stor och endast några få procent återstår (ca 3 % av 21 milj. ha) i boreal region. Vad gäller naturtypens kvalité i detta objekt så finns här en stor brist på död ved inom habitatet liksom på delar som på sikt bör utvecklas till habitatet bla för att gynna tretåig hackspett, spillkråka och i viss mån tjäder. *Skogbevuxen myr: Den totala arealen av naturtypen har minskat betydligt i landet under 1900-talet, både genom skogsbruk och genom markavvattning. En stor andel av naturtypens objekt har lokala skador i form av diken. Naturtypens utbredningsområde har inte minskat utan förekommer i hela landet, med tyngdpunkt på Norrlandslänen samt Kronobergs län i söder. Uppskattad total areal av naturtypen i hela landet är ca 200 0000 ha. Vad gäller naturtypen i detta objekt så finns här en brist på död ved. En mindre del i nordväst är påverkad av dikning. Uppföljning av bevarandemålen För tillfället pågår ett nationellt projekt där metoder och arbetssätt anpassade för övervakning av Natura 2000 arbetas fram. De strukturer som mäts är bland annat täckningsgrad av träd och buskar, trädslagssammansättning och mängd död ved. Fåglar följs främst inom ramen för Svensk Häckfågeltaxering. Kärnskogsmossen är dock så viktig för fågellivet varför riktade häckfågelinventeringar bör göras regelbundet. 10
Kartor Kartorna som följer visar områdets läge samt naturtypernas utbredning i terrängen. 11
12
13
Referenser s webb Naturvårdsverkets webb (http://www.e.lst.se) (http://www.naturvardsverket.se) Natura 2000-kartor på webben (http://w3.vic-metria.nu/n2k/jsp/main.jsp) Naturvårdsverkets vägledningsdokument för habitat och ArtDatabankens vägledningar för arter. 14